onsdag 5 oktober 2011

Så blir man Nobelpristagare

NyTeknik som jag fick idag visade sig befrämja inspirationen riktigt ordentligt. Här finns en massa uppslag till bloggposter. Och eftersom bloggandet hjälper mig att komma vidare i mitt övriga skrivande. Det kanaliserar tänkandet på ett befriande sätt. Genom att tankar som dyker upp fästs i datorns minneskort kan jag sedan ägna mig åt det jag ska. Man frågar mig om bloggandet inte tar en massa tid? Det ger tid, i alla fall fungerar det så för mig. För varje timme jag lägger här får jag minst det bubbla tillbaka.

Okej, hur kammar man hem ett Nobelpris, enligt tidningen NyTeknik? Tio tips presenteras i dagens nummer. Alla intressanta på olika sätt, vilket jag hoppas kunna visa nedan.

Tips nummer 1. Var nyfiken - hela livet. Det verkar vara det viktigaste tipset. Här kan man fundera kring om det räcker som tips för att få Nobelpris. Det gäller ju som bekant inte att vara nyfiken i största allmänhet, nyfikenheten måste vara av en mycket speciell art för att den skall kunna leda till världens mest prestigefulla pris. Även om Anders Bárány (sekreterare för Nobelkommittén i fysik) säger att det inte behöver vara som hemma hos honom, "där det knåpades, smällde och experimenterades", så är det nog så det bör se ut. För det är precis den typen av nyfikenhet som premieras. Nyfikenheten på teknik, fysik och naturvetenskap. Och så klart nyfikenhet på språk, men det räknas inte riktigt här i NyTeknik.

Tips nummer 2. Berätta för andra vad du håller på med. Publicering är A och O när Nobelpriskommittén undersöker vem som verkligen upptäckte vad. Upptäckte är ett ord som är värt att reflektera över. Det helt klart så att vad som premieras är upptäckter. Tyvärr är inte all kunskap sådan som bygger på upptäckter. Analyserande kan också ge viktig kunskap, men den kan sällan sammanfattas i artikelformat (i tidskrifter som Science och Nature, det vill säga högt rankade referee-granskade tidskrifter), vilket är den typ av publicering som räknas när Nobelpristagare skall utses. Den som arbetar med kunskap som lämpar sig bäst för publicering i bokformat kan sluta drömma, för det är bortkastad tid. Om man nu strävar efter att få Nobelpris, man kan ju forska av andra orsaker också.

Tips nummer 3. Ifrågasätt vedertagna sanningar. Här handlar det återigen om att välja rätt typ av sanningar att ifrågasätta. Ifrågasätter man fel sanningar, till exempel sanningen att det är bara är publicering i referee-granskade tidskrifter som ger tillförlitlig kunskap, eller om det verkligen är motiverat att ge ett pris i Ekonomi, till Nobels minne, då är man rökt. Då får man inga Nobelpris.

Tips nummer 4. Var envis. Forskning är inte en sysselsättning som ger omgående behovstillfredsställelse. Det låter som ett vettigt tips. Det gäller även för mitt ämne Kulturvetenskap. Forskare blir man bara om man har tålamod.

Tips nummer 5. Var ärelysten. Nu kommer vi in på lite obehagliga sidor, men man är i alla fall ärliga. Akademin må hålla sig med ädla deviser och deal, men det som premieras idag, så som det ser ut och är organiserat, är ärelystnad. Den som är mest hänsynslöst framfusig och som aldrig spiller en möjlighet att framhålla sin egen förträfflighet, den premieras och tilldelas medel och utrymme. Givetvis på bekostnad av andra, mindre framfusiga men därmed inte nödvändigtvis mindre intelligenta forskare.

Tips nummer 6. Ta forskningen på allvar. Att forska är inte ett jobb man stämplar ut ifrån, det är en livsstil. Inte något man gör för att få priser. Forska gör man för att man måste, och man gör det ständigt. Det gäller för alla, i alla fall om man vill komma vidare i sin karriär.

Tips nummer 7. Var strukturerad. Tålamod, organisationsförmåga och fokusering, det är egenskaper som krävs för att lyckas, inte bara som fysiker.

Tips nummer 8. Hitta ett spännande område och en bra mentor. Den kreativa miljön kring en tidigare Nobelpristagare verkar vara ett bra ställa att söka sig till. Men det är som sagt högst begränsade frågeställningar som ryms inom det snäva spannet mellan "spännande" (naturvetenskapliga problem) och "tidigare Nobelpristagare." Och detta tips måste förstås tillsammans med nästa tips ...

Tips 9. Om du arbetar i en större grupp [vilket verkar vara en förutsättning för alla utom möjligen litteraturpristagarna], se till att leda den. Max tre pristagare kan komma ifråga för respektive pris. Detta även om alla vet att forskning aldrig utförs i ensamhet, utan alltid är resultatet av en hel massa olika människors gemensamma ansträngningar. Och här tänker jag inte bara på forskare. Priserna i Fysik, Kemi och Medicin delas alltså ut till det mycket begränsade ledarskiktet av alla dem vars arbete krävs för att få priset. Kunskap är ett kollektivt projekt, och detta tycker jag man borde uppmärksamma mer. Nobelpriset är i detta hänseende otidsenligt. Man har också diskuterat möjligheten att ge priset till miljöer istället för enskilda forskare, vilket jag tycker låter vettigt. För i en sådan miljö skulle en kulturvetare kunna ingå. Kreativitet och kritiskt tänkande är viktigt i all forskning, och det är kompetenser som vi har.

Tips 10. Ge dig in i nanotekniken, då har du chans att kvala in i samtliga tre naturvetenskapliga Nobelpris. Nanotekniken ja, den verkar ha framtiden för sig. Det är till den mänskligheten ställt sitt hopp. Men jag vet inte jag. Än är det för tidigt att uttala sig i den frågan. Forskarna är optimistiska, men vilka långsiktiga konsekvenser på jorden och människokroppen får det? Jag vet inte, med det gör ingen annan heller. Inte idag.

Det är kört för mig. Det inser jag. Fast det gör inget. Jag forskar inte för att få pris eller uppmärksamhet, jag forskar för att det ger mig inre tillfredsställelse och för att jag måste. 

En dag i bageriet IV


Denna dag dröjde jag mig kvar en liten stund i ensamhet i fikarummet. Händelsen på spårvagnen (som finns beskrivna här) uppfyllde mig fortfarande. Det snurrade tankar i huvudet på mig och jag kunde inte samla mig alls. Men när Berra kom injagande för att fylla sin kaffekopp och ropade åt mig att det var mycket att göra, då väcktes jag ur mina drömmar och när jag kom ner till bordet var de andra redan i full gång med vetedegen.

Mia stod vid limprivaren, som ställts in på smalaste läget, och lade upp strängar av deg på träbrickor som hon sedan radade upp på bordet. Och Lasse flätade, av dessa strängar kransar för fullt. Pettersons var kända för sina fyrflätade kardemummakransar och dessa stod på körschemat för dagen. Verner stod vid väggen bakom oss och vägde upp och körde matbrödsdegarna som vi skulle ta oss an när vetedegen var förädlad och degämnena ställts in i frysen. Det var inte särskilt gott om plats i bageriet, men vi var väl samkörda och kunde röra oss smidigt i lokalen.

Att fläta kransar var det roligast momentet i bageriet. Det tröttnade jag aldrig på. Tre-, fyr-, fem- och ibland sexflätor till kransar och längder var alltid lika roliga att göra. Då kunde klockan ibland göra häpnadsväckande skutt framåt. Varför det var så kul förstår jag nog inte men kanske var det för att flätningen var det mest avancerade momentet av alla och kanske det hade något med att jag var bra på det. Jag var nästan lika snabb som chefen, och han var snabb. Flätningen älskade han att briljera med när han vid något enstaka tillfälle hjälpte oss i bageriet. Sedan är det naturligtvis så att något ju är tvunget att vara det roligaste, även helvetet har grader.

Efter flätorna gjorde vi kanelbullar. Inte lika roligt och klockan segade sig fram igen. Jag arbetade alltid ensam på ena sidan av bordet och Lasse och Mia jobbade tillsammans på andra sidan. Det gav mig fler moment och större omväxling, även om det var jobbigare. Omväxling var viktigt för mig. Efter två år på samma ställe och tre år i yrket, gick det mesta på rutin och det gällde att skaffa sig så många tillfällen till omväxling som möjligt. När jag tyckte att vi jobbat på riktigt länge tittade jag på klockan, men den var ändå inte mer än en kvart i åtta. Hur var det möjligt? Den måste ha stannat, tänkte jag. Men det hade den naturligtvis inte gjort. När även kanelbullarna var färdiga och ställda i frysen var det alltså dags för matbröd.

Matbrödsdegarna bearbetades på samma sätt som franskbröden, först genom tratten, förbi den livsfarliga giljotinkniven, sedan en tur upp längs den räfflade järnkonen. Sedan fick degen vila på banan under taket, vilket alltså är nödvändigt för att alla spänningar som uppstått under rullningen ska släppa, annars spricker degen när man kör den i limpformaren eller långrullaren, som den också kallades. Det var min tur att ta limpan ur det vattenbad som Mia lagt den i och doppa den i vetemjöl. Därefter la jag limporna, fyra och fyra på en plåt, och snittade dem konstfullt med tre diagonala snitt med en liten vass, räfflad kniv. När plåten var fylld ställdes den i en vagn som, när även den fyllts placerades i det varma och fuktiga jäsrummet som fungerade som barriär mellan oss i bageriet och Berras territorium vid ugnen. Måndag, onsdag och fredag gjorde vi sex olika sorters matbröd, tisdag och torsdag gjorde vi fyra. När vi var klara med limporna var klockan halv nio och fortfarande för tidigt att äta. Jag sneglade avundsjukt bort mot konditorerna som höll på att göra bakelser och doppa praliner i choklad. De fick åtminstone stå och jobba i dagsljus. Och som det såg det ut så sken solen fortfarande. Sådana dagar kände man sig mer än valigt förvisad till helvetet. Jag tror på allvar att om det finns något helvete, då är det upplyst av lysrör. Kalla, själlösa lysrör.

Samtalen vid bageribordet var faktiskt, åtminstone sedan Lasse började hos oss, ofta riktigt roliga och engagerande. Men inte idag. Jag stod mest tyst och försjunken i egna tankar, om framtiden, livet, och dess mening. Detta påverkade de andra menligt och stämningen blev allt eftersom arbetsdagen fortskred tämligen dyster, men jag orkade inte bry mig. I vanliga fall talade jag och Lasse om litteratur, filmer och världshändelser. Hade inte han funnits hade jag inte överlevt så länge som jag nu ändå gjorde. Verner flikade ofta in små passningar om vi talade om något han kunde, och han relaterade ofta till gamla tider. Mia var kanske inte lika engagerad alla gånger, hon ville nog helst tala om kändisar och lite glamorösare saker. Men när allt fungerade var vi ändå som en familj och vi visste det mesta om varandra. För när man väl lärt sig de paktiska momenten i hantverket, vad ska man då uppfylla sina tankar med, om inte prat om annat. Att prata om degar, hävningsmedel och hur mycket socker man kan mätta en vetedeg med, eller om det ska vara russin i vörtbröden eller inte, det går bara inte. Men just denna dag var det som den trevliga stämning vi hade utvecklat mellan oss hade förlorat sin förmåga att släta över känslan av tristess, och då blev det med ens uppenbart att det vi sysslade med var själsdödande. Fram till den dagen hade jag intalat mig att det viktigaste var att man hade bra arbetskamrater, men från och med den morgonen kunde jag aldrig riktigt hitta tillbaka till njutningen i våra samtal.

Innan vi kunde ta rast gjorde jag en liten sats med småkakor, vilket var en av uppgifterna som av någon orsak jag inte förstod, var exklusivt vikt för mig. Att göra småkakor hatade jag. Det hade jag alltid gjort. Från första stund på gymnasiet, eller kanske efter min första praktikantperiod då det enda jag fick göra var att stansa ut småkakor ur gigantiska högar som aldrig minskade i storlek. De bara fylldes på, och på, och på. En hel vecka stod jag med det i ett slamrande bageri nere vid Hultmans holme, och det satte naturligtvis sina spår. Småkakor befann sig i den andra änden, den negativa, av det spektrum där flätandet stod för den positiva. Att göra småkakor var definitivt och utan konkurrens bageriarbetets absolut tråkigaste moment. Men just idag passade den sysslan mig för då kunde jag meditera i ensamhet. Vid kavlingsmaskinen som stod placerad framför frysen, bakom bageriborden, under vilbanan i taket och nära disken som skiljde bageriet från konditoriet på samma sätt som jäsrummet skiljde ugnen från bageriet, kunde jag parkera mig själv en stund. Jag hamnade dessutom åtminstone lite närmare det eftertraktade ljuset från gatan, som nu badade i solsken.

Kavlingsmaskinen användes även av konditorerna när de kavlade marsipan till prinsesstårtorna. Som ett resultat av hierarkin mellan bagare och konditorer, som visserligen inte var lika påtaglig som när Verner var i sin glans dagar och som heller inte avspeglade sig i lönekuvertet men som lika fullt fanns där mellan oss, anstod det inte konditorerna att rengöra valsen efter sig. Och vi bagare fick alltid, när vi skulle kavla något, börja med att göra rent valsarna med en skrapa av plåt. Samma sak, varje dag. Bara det ett skäl att lämna detta råtthål tänkte jag när jag stod och försökte få ut småkaksdegen som fastnat i maskinen eftersom jag givetvis glömt att kolla valsen innan jag började.

När jag äntligen var klar och småkaksdegen snyggt och prydligt kavlats ut på tre och en halv millimeter, kunde jag kokande av vrede, med en utstickare i höger hand trycka ut de små runda kakorna som i en repetitivt svepande rörelse, en efter en samlades i en stapel i den andra handen. När jag fått ihop tillräckligt med kakor vände jag mig mekaniskt om, ett halvt varv och lade dessa i fina rader på den speciella järnplåt som jag innan jag började hade placerat i en hög på bageribordets ände. Vi använde speciella plåtar till småkakorna, och de vägde tre gånger så mycket som de vanliga aluminiumplåtarna som vi använde till allt annat, utom till frallor och barkis. Dessa jästes och bakades på hålplåtar, det vill säga aluminiumplåtar fulla med hål, för ökad frasighet i skorpan. På de vanliga aluminiumplåtarna la vi bakplåtspapper för att undvika att sakerna brände fast, men småkakorna skulle ligga på väl avskrapade plåtplåtar, vilket var en av alla de små uppgifter som vi bagare förväntades utföra i de pauser som ständigt uppstod i skarvarna mellan de olika degarna. Åtminstone för oss som inte kunde hitta på andra uppgifter som Berra. När plåten var fylld klickade jag sylt ur en strut på alla kakorna och vek sedan varsamt ihop dem och satte plåten i en vagn. Varje småkaksdeg räckte till att fylla ungefär en vagn som rullades bort till Berra. Eftersom det snart var dags för rast stannade jag till en stund hos honom och gav mig själv på det sättet en liten paus. Det var alltid lika kul för man visste aldrig vad han skulle säga, och det var definitivt bättre än att gå på toaletten och skenskita som var ett av de knep jag tog till ibland för att härda ut.

”Herrejevlar! Du skulle sett när Edith var förbannad en gång, hon kastade kniven mot Harry som hon precis missade och den snek mitt öra och hamnade här på strykbordet.” Berra visade märket, för vilken gång i ordningen hade jag glömt. Jag hade varken träffat Edith eller Harry som båda slutade många år innan jag började. Så för att få honom på andra tankar, och bara för att det idag råkade vara onsdag frågade jag honom med ett leende på läpparna, om han skulle gå tidigare idag. Jag anspelade på en historia som fanns på arbetsplatsen. Det var Berra själv som hade berättat den. På onsdagarna hade han tydligen sex med frugan eftersom barnen då var borta på idrottsträning, eller hade i alla fall haft det någon gång för länge sedan och därefter råkat berätta det för någon som givetvis var vänlig nog att sprida historien vidare. Varje gång detta på något sätt antyddes, och så även denna dag, svarade Berra, ”Nä nu är ni för djevlia”. Sedan rodnade han, som alltid när det anspelades på sex, och gick ut i packen till Berit och fortsatte att berätta historien om kniven för henne. Hon fick ögonkontakt med mig och vi nickade menande åt varandra. Vi kände Berra. Även om han var konstig och hela bagerivärlden var full av konstiga och udda individer fanns det ju faktiskt en trygghet där, tänkte jag. Och inte kan väl detta betraktas som mobbing? Vårt tugg med Berra bottnade väl i kärlek? Eller upplevde han det precis som jag gjorde i skolan, spelade med för att inte göra saken värre än den var. Fan. Jag fick dåligt samvete och visste sedan varken in eller ut.

Teknikoptimism vs Tågpendlarvardag

När jag skulle ta in tidningen idag på morgonen fann jag att det låg två tidningar där. Av någon outgrundlig anledning fick jag idag, förutom GP, ett nummer av tidningen NyTeknik som jag läste med stort intresse. Även GP innehöll en hel del texter om teknik och naturvetenskap, till exempel om Nobelpriset i fysik (vilket inom parentes sagt gör mig ganska beklämd då det handlar om upptäckter som knappast har några implikationer för oss människor här på jorden idag, även om Nobelpriskommittén inte håller med om detta). Sammantaget kom morgonen att innehålla en hel del teknik och naturvetenskap.

Tidningen NyTeknik är är intressant på många sätt och mycket finns att säga om dess innehåll. Och eftersom den sammantagna bilden jag får av genomgången av dagens olika tidningar är ganska motsägelsefull tänkte jag att det skulle kunna bilda utgångspunkt för en bloggpost. Ställer man den närmast ohämmade teknikoptimism som fyller sidorna på NyTeknik mot mitt liv som tågpendlare (som det står att läsa om här, till exempel) blir kontrasten tydlig. Och det säger något, något viktigt!

Igår och i förrgår vad det återigen kaos. Signalfel och strömavbrott, förseningar och bussersättning. Och vintern är inte här, på långa vägar. Jag bävar för hur det kommer att bli, och lugnas inte alls av försäkringar från ansvariga och utlovade ekonomiska satsningar. Tågsystemet är slitet, underhållet eftersatt och systemet på tok för tight med alldeles för dåliga marginaler. Dessutom är ansvaret fördelat på för många aktörer som skyller på varandra. Den delen av samhällets infrastruktur är på inget sätt hållbar. Jag förbereder mig på en ny vinter fylld av kaos och litar inte på att de lösningar och insatser som presenteras skall kunna undvika det oundvikliga. Går det inte att lita på tågen ens när vädret är perfekt, då kommer det naturligtvis inte att fungera när det blir snö och is.

Tågsystemet kan betraktas som ett slags minisamhälle och det speglar situationen i Sverige på ett smärtsamt tydligt sätt. Misslyckandet är gigantiskt, och kombinationen av oförmåga och ovilja att se problemen är beklämmande. Vi lever i ett samhälle präglat av klyftor, det visar kopparstölderna. Den som stjäl gör det för att de inte har något val. De står utanför gemenskapen och drabbas inte av förseningarna, vilket illustrerar att ett samhälle där alla inte erbjuds att vara delaktiga är ett samhälle som inte är hållbart. Hårdare straff? Sänkt skatt för oss som har en god inkomst? Vem tror på allvar att det skulle lösa problemet i tågtrafiken?

Ställer man bilden av kaoset i tågtrafiken mot bilden som ges av Nobelkommittén och den ohejdade teknikoptimism som fyller sidorna i NyTeknik, då blixtbelyses samhällets och mänsklighetens paradoxala karaktär. Bilderna går helt enkelt inte ihop, de är oförenliga. Enligt ett reportage om Moores lag i NyTeknik kommer maskinerna att ta över år 2045 (bevare oss väl, tänker jag, med tanke på hur dagens maskiner fungerar). Det är den bild som teknikerna och naturvetarna lever med. Allt för lätt glömmer man att det är bilden av en tänkt framtid som presenteras, bilden av en värld där alla fantastiska lösningar som finns på ritbordet har realiserats. Men vi som dagligen tvingas utsätta oss för den teknik som vi faktiskt har och lever med, vi lever med en helt annan bild. Som tågpendlare tvingas jag lita till den teknik som vi människor anser oss ha råd att satsa på, här och nu. Kontrasten är som sagt markant, och de båda bilderna går inte ihop.

Teknikerna och naturvetarna lever således i en drömvärld, och den drömmen smittar av sig på hela samhället. Eftersom det naturvetare säger och drömmer om får så pass stort utrymme i mediebruset blir det den bilden som dominerar. Bilden av hur vi önskar att det vore. Tekniken kommer att lösa alla problem. Visst, det ligger säkert mycket i det. Och tittar man på historien är det otvivelaktigt så att ny teknik har revolutionerat mänskligt liv. Men det är också och samtidigt så att vi ständigt är hänvisade till den teknik vi faktiskt har. Att det går att lösa alla tågproblem rent tekniskt och i teorin löser inte problemen här och nu! Och om vi inte anser oss ha råd att underhålla de tekniska system vi förlitar oss på, då hjälper det föga att ingenjörerna sitter på sina kontor och skissar på nya lösningar. Ändå är det vad vi låter dem syssla med, framtiden. Vor det inte bättre att de ägnade tiden och resurserna åt att lösa dagens problem?

Tänk om jag som kulturvetare fick drömma på samma sätt som naturvetarna. Tänk om jag hade mer resurser, och slapp leva under ständigt nedläggningshot. Tänk om jag slapp försvara mig mot ständiga angrepp från dem som anser sig veta mer om mitt område än jag. Tänk om det fanns en daglig tidning där kulturvetare kunde presentera sina forskningsresultat och lösningar på mänsklighetens problem. Om vi slapp konfronteras med och ställas till svars för hur det faktiskt ser ut i samhället idag. Tänk om det var så. Tänk om man såg på all forskning på samma sätt. Vilken underbar utopi!

Varför vill ingen se sambanden? Hur kan det komma sig att vi människor ständigt går i fällan och köper utfästelser om att det går att äta kakan och ändå ha den kvar? Varför förstår vi inte att vi får de tekniska system vi förtjänar? Om detta och om andra lika viktiga frågor, (vardags)livsavgörande frågor, har kulturvetenskapen mycket att säga. Vi vet en hel del om olika typer av samband och kan identifiera samhällets och kulturens svaga punkter. Vi sitter inne med lösningen på många problem. Löftena som kulturvetenskaplig forskning bär på kan dessutom infrias här och nu. Resultatet av kulturvetares arbete går dessutom att bedömas här och nu. Vi behöver inte vänta tills 2045 för att se om det vi har att säga stämmer. Det räcker att öppna ögonen.

Lite så tänker jag. Jag är också fascinerad av ny teknik, och är inte kritisk till naturvetenskapen som sådan, bara mot prioriteringarna som görs. Jag vill att framstegen och kunskaperna som finns inom vetenskapen skall bedömas lika och all de ställs i relation till det liv vi lever här och nu. För att kunna ägna mig åt forskning och undervisning är jag hänvisad till tågen i Västra Götaland, idag.

Livet levs nu, inte i framtiden (även om de beslut som tas idag och de handlingar som utförs, alternativt inte tas/utförs tas, får konsekvenser för framtiden). På gott och ont. 

tisdag 4 oktober 2011

En dag i bageriet III

Runt det lilla bordet i rummet satt en brokig skara människor som slumpen fört samman. Det var mitt gäng. Här, liksom på bageriskolan och i lumpen, var jag en i mängden, även om jag på senare till allt mer börjat känna mig obekväm och otillfredsställd med sällskapet, vilket gav mig dåligt samvete. Jag som under alla år hade längtat efter ett sammanhang att höra ihop med, att få vara en del av, känna mig välkommen och respekterad i. Nu när jag kände att det äntligen var så, då var jag inte nöjd. Vad var det för fel på mig?

Gruppen var uppdelad i två lösligt sammanhållna läger. Vi var fem stycken unga bagare och konditorer, som alla kände varandra från gymnasieutbildningen även om vi inte gått i samma klass: Anna, Birgit och Kristin i konditoriet, och Mia och jag i bageriet. Det gamla gardet representerades av Henrik, Verner och denna dag alltså även av den inkallade pensionären som jag glömt namnet på. Lasse från bageriet, som liksom Henrik tidigare hade haft ett eget bageri, var lite över femtio och får nog sägas tillhöra det yngre gänget, liksom förstekonditorn Anders som var runt fyrtio.

Verner hade arbetat i firman i drygt fyrtio år. Han hade avverkat tre ägare och organiserat tre flyttar av det anrika Göteborgskonditoriet, ett av Göteborgs äldsta faktiskt. Först låg det på Drottninggatan, där Buttricks ligger nu, sedan på Kyrkogatan och därefter, sedan mitten av sjuttiotiotalet, på Avenyn. Peterssons var kanske inte lika känt som Braütigams, men det var ändå ett ställe som enligt Verner till sina stamgäster räknat sådana storheter som Albert Engström.

Verner var en människa som till utplåningens gräns ställde upp för sina medmänniskor. Han var godheten personifierad. Han tänkte alltid först på andra och även om han enligt andra varit en av Göteborgs duktigaste och mest kända konditorer så arbetade han nu i bageriet, vilket var en uppgift som han betraktade i det närmaste som en förnedring. Jag förstod aldrig hur det gick till, men när stället bytte ägare den sista gången erbjöd han sig tydligen självmant att ta hand om bageriet. Varför han gjorde detta är en gåta. Förmodligen såg han det som den absoluta förnedringen att han över huvud taget varit påtänkt för uppgiften, men varför han inte protesterade var förbryllande. Bitterheten över att ha degraderats till bagare sipprade under tiden som jag arbetade där fram på ett lika tragiskt som stillsamt sätt. När jag började arbeta på Petterssons räknade Verner dagarna till pensioneringen. Det var när jag började cirka femhundra dagar kvar. Jag trodde han skojade men det visade sig snart, när jag allt som oftast kollade honom, att det var verklighet. Han räknade dagarna till sin pensionering. Dagen då han skulle bli fri. Fri att leva det liv han suktade efter varje dag under det att han med jämnmod utförde sysslorna han hatade. Om jag den dagen vetat det jag några år senare fick reda på, att han dog ett halvår efter pensioneringen av cancer i magen, då hade jag lämnat fikarummet, bageriet och de andra omgående och aldrig kommit tillbaka. Men det visste jag ju inte då, även om det inte var något att förvånas över om man betänker alla tabletter som han proppade i sig för att klara sig igenom tillvaron. Verner var en stor tillgång i lunchrummet och jag kunde aldrig få nog av hans fantastiska berättelser om det gamla Göteborg. Han var en lysande minneskonstnär, berättartalang och ett levande uppslagsverk. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför han slösade bort sitt liv i bageriet, som han helt uppenbart hatade.

Berit som jobbade i packen höll jag på att glömma, men så höll hon också en ganska låg profil. Även hon var en plikttrogen människa som arbetat i firman mycket länge. Hon var egentligen sömmerska och hade kommit till Sverige som flykting från Ingermanland under andra världskriget. Men även om hon bott i Sverige i snart fyrtio år var hennes svenska så dålig att jag i början inte alls förstod henne. Det tog några dagar att lära sig hennes variant av mitt modersmål. Hon berättade ofta de mest fantastiska och uppslitande berättelser från kriget och flykten till Sverige. Hennes folk hamnade tydligen i mitten på något sätt och utplånades på samma sätt som de andra baltiska staterna under inledningen av kriget. Men hon var ändå alltid glad och nöjd med det lilla. Hon bodde nära Slottsskogen och gick till bageriet på morgonen. I Haga stannade hon varje morgon till vid ett rivningshus och matade några katter. Detta gjorde hon även på helgen och under semestern. Det var hennes katter. Hon värnade så mycket om djuren att det ibland blev konflikter. Hon matade till exempel fåglarna utanför fönstret och de kom ibland in i bageriet vilket gav upphov till kalabalik.

Berra vid ugnen fikade aldrig med oss andra. ”Nä, du vet jag har det lite körigt nu”, sa han alltid när man frågade varför. Han var firmans hustomte. En minst sagt speciell människa som kunde fortsätta ett samtal på morgonen som avbrutits mitt i, dagen innan och han räknade alltid med att man kom ihåg vad han talat om. Eller samtal, jag vet inte, det var nog mest frågan om en monolog. Han lyssnade aldrig på vad någon hade att säga. När han berättade om den gamla goda tiden på Petterssons tog han alltid förgivet att man kände till alla personer han talade om. Man fick verkligen anstränga sig för att hänga med. Jag vet inte om han fantiserade eller varför, men han sa sig ha en unik förmåga att komma på människor som knullade. Han berättade ständigt samma historia om när han nästan trampat på ett par som låg och älskade i gräset vid Heden tidigt en morgon. Han berättade också att han en gång blivit erbjuden att följa med en kvinna hem. Han skulle få betalt om han tillfredställde henne, sa han.

Berra led också av svindel och kunde inte se blod, då svimmade han. En gång kom han först till en olycksplats, men ambulansen fick ta med Berra istället för offren, som inte var speciellt allvarligt skadade, eftersom han svimmade när han såg hur blodet rann från deras sår. Han kunde absolut inte dölja någonting för någon, det gick verkligen att läsa honom som en öppen bok. Och han hade alltid lika mycket att göra. Oavsett hur mycket eller lite vi bagare producerade så var det alltid lika körigt vid ugnarna. I rädsla för att vara överflödig delade han upp sakerna i olika vagnar så att ugnarna alltid var fulla. Han ville heller inte hjälpa oss vid bordet. Berra platsade inte i det moderna produktionssamhället. Han var en relikt från gamla tider, precis som Verner. En människotyp som hör hemma i en annan tid. Jag frågar mig ofta vad han gör idag, lever han? Har han ett arbete och i så fall vad? Det sista jag hörde var att han slutat och börjat arbeta som fastighetsskötare och det är väl ett jobb som passar en sådan som han.

På söndagarna åkte Berra, utan lön ner till bageriet och flyttade över wiener- och kaffebröd från frysen till det kombinerade kyl- och jässkåpet. Han menade att kvaliteten skulle bli lidande om man gjorde det på lördagen, som chefen krävde för att slippa betala ut någon lön. Men Berra gjorde det gratis. Tragiskt nog var det trots detta uppvisande av plikttrogenhet alltid han som fick ta emot allt skäll om något blev misslyckat i bageriet. Chefen skällde sällan på någon annan. Berra var den som fick ta emot utbrotten som kom mer eller mindre motiverat och med jämna mellanrum. Hans förhållande till chefen var dubbelt, han både avgudade och fruktade honom. Därför lyssnade han alltid på kritiken utan att säga något. Om han tyckte det var omotiverat gick han efteråt ner på lagret en stund och kom sedan upp till oss och muttrade lite, sedan var allt som vanligt.

Berra var en oförarglig och genuint genomsnäll människa, oskyldig som ett barn. Det han sa kom alltid från hjärtat och därför kunde han säga saker som ingen annan skulle kunna säga. Jag minns särskilt en gång. Vi hade en praktikant från högstadiet som valt bageri eftersom han var nyfiken. Han var född i Afrika och hade kommit hit eftersom hans föräldrar jobbade på landets ambassad. Han gick på privatskolan SAM i Göteborg. En mycket trevlig och intresserad kille som lärde sig handlaget i bageriet snabbt, snabbare än de flesta gymnasiepraktikanter som kom till oss från livsmedelslinjen. På fredagen var det dags för den periodiska uppgiften att skala bittermandel. Verner skållade ett berg av mandlar och lade upp dessa på bageribordet. Han undervisade oss andra i hur man på bästa sätt skulle lösa sisoyfysuppgiften och såg sedan till att han fick andra uppgifter, där gick väl gränsen för honom. Som lärling hade han fått skala mandel varje dag, efter den ordinarie arbetstiden på beting innan han fick gå hem. Han var mer än ursäktad. Det var ett riktigt skitjobb. Högen tycktes oändlig och hur mycket vi än klämde på mandlarna var det lika mycket kvar.

När vi hållit på en stund kom Berra fram till oss. Dock inte för att hjälpa till, nej det var allt för fullt i ugnarna för det, som vanligt. Han tittade på oss en stund och sedan sa han något till praktikanten som jag aldrig glömmer: ”Det var ju bra. Det brukar ju ni vara duktiga på”. Tystnaden var kompakt. Ingen vågade säga något. Mia började nervöst tala om något annat. Men vi tänkte bara på vad Berra sagt. Så får man inte säga. Men Berra bara vände på klacken och gick tillbaka till ugnen. Vi andra försökte släta över uttalandet och på olika sätt visa hur fördomsfria vi var. Sedan när jag kom ner till duschen efter arbetet satt Berra och praktikanten och talade om hur det var i Afrika och Berra lyssnade nyfiket och imponerat. Hans fördomsfulla uttalande var hans oskuldsfulla sätt att säga något positivt och det utstrålade hela han och killen tog inte illa upp. Berra var ärligast av oss alla. Han hade inget kulturellt eller socialt skyddsnät, han bara var sig själv, alltid.

Förutom dessa personer var det ofta en eller flera extraarbetande pensionärer som arbetade med oss. De hade tidigare arbetat på Petterssons, eller på ägarens tidigare ställe, Hilma Anderssons hembageri. När de ryckte in för att hjälpa oss fick vi andra anpassa oss istället för tvärt om. Det gällde verkligen att lära sig vem som skulle göra vad. En var expert på småkakor och hon tilldelades alltid under lismande beröm från Verner äran att göra degarna – som dessa dagar inte riktigt blev som de brukade. En annan tyckte det var jobbigt att rulla rågkakorna för hand och tog med sig dem till en maskin som rullade dem. Detta tog längre tid men vi andra, med Verner i spetsen, följde ändå efter utan att klaga. Jag förstod aldrig varför. Men Verner lät sina gamla kolleger styra och ställa med honom. Han kunde inte säga till eller bestämma något när de var där utan att först fråga dem hur de ansåg att det eller detta skulle utföras. Det smärtade att se honom utplåna sig själv, för det kändes som det kunde vara jag om några år.

Tillsammans med dessa personer tillbringade jag den största delen av min vakna tid under de där mörka åren vid slutet av åttiotalet. Vi hade naturligtvis aldrig träffats och umgåtts om vi inte hade arbetat på Petterssons. Våra bakgrunder var så totalt olika liksom vårt ursprung och våra åldrar. Ändå fungerade det tämligen bra. Fikastunderna i lunchrummet var åtminstone något som jag alltid såg fram emot, inte enbart därför att jag slapp arbeta.

I det rummet fanns en oskriven lag att man inte pratade arbete. Vi med våra olika erfarenheter skapade istället samtal som fortfarande finns etsade fast i minnet. I rummet fanns egentligen ingen inredning, förutom en otroligt ful tavla som någon vid tidernas begynnelse tagit med sig och hängt på väggen och som ingen sedan vågade ta ner. Känslan i lunchrummet är svår att beskriva, den liksom hängde samman med och stod ut som en positiv motpol till vantrivseln i bageriet. Det var nog framförallt det som gjorde fikarummet och atmosfären där till vad den var. Likafullt minns jag fortfarande det rummet och den stämningen som något ljust och positivt, en bitterljuv känsla av respit från det själsdödande slitet där nere vid borden och de bullrande maskinerna. Ett avbräck från monotonin och tristessen, och eftersom man aldrig var där tillräckligt länge för att tröttna han man aldrig tröttna.

Det var lite som det gamla konditortricket som jag lärde mig på bageriskolan, att man ska inte göra för stora bakelser. De går nog åt, men kunden känner sig lätt mätt och däst om det blir för mycket, det är bättre och göra bakelserna så pass små att man istället känner sig sugen på en till. Då kommer kunderna tillbaka med en angenäm känsla i kroppen, och konditorn tjänar mer eftersom det går åt mindre råvaror. Lite var det nog så med lunchrummet, man lämnade det alltid med en känsla av att vilja stanna en stund till. Fast när Verner reste sig visste man vad klockan var slagen. Han lämnade alltid bordet först eftersom han skulle sätta igång vetedegen så att den var färdig när vi andra kom ner. Då var det slut på respiten. Fikarasten på morgonen skulle egentligen vara fem minuter lång, men vi satt alltid längre. Lönen baserades på en fyrtiotimmarsvecka och vi arbetade från kvart i sex på morgonen till klockan två på eftermiddagen, alla dagar utom fredag då vi slutade klockan ett. Varje dag tog vi trettio minuters rast, vilket på fjorton dagar sammanlagt blev fem timmar. De timmarna jobbade vi ihop genom att dela upp arbetsstyrkan i två lag som turades om att arbeta varannan lördag, från klockan fyra på morgonen till klockan nio. Gissa om fredagen då man inte skulle jobba helg var efterlängtad. Då häcklades alltid det lag som skulle jobba dagen därpå av de andra. Samma visa varje fredag, året om.

Förkroppsligad kunskap är farlig kunskap

Viljan att veta är utbredd och utgör en central aspekt av människoblivandet. Men detta är veta är ett mångfacetterat fenomen, och det är på inget sätt självklart hur det ska förstås. Att söka kunskap är en av högskolornas och universitetens huvuduppgifter. En viktig fråga alltså, detta med kunskap. Och den aspekt av frågan som jag ämnar reflektera över här är vad som händer när kunskap blir min kunskap, när kunskapen förkroppsligas och blir en del av identiteten.
Upplevelsen av insikt, den förlösande känslan av att ha löst ett svårt intellektuellt problem, vetandet i sig, är fantastisk, snudd på euforisk. Att ha kommit förbi ett stort hinder i sitt tänkande, att ha knäckt koden till en svår teoretiker, det är som att stå på världens högsta berg och känna sig oövervinnerlig. Den känslan är en viktig drivkraft för mig, och många med mig. Känslan av insikt och förståelse som kunskapande ger.

Kunskap för mig är en verksamhet, en process. Kunskap är sökandet efter insikt och förståelse. Kunskap är med andra ord inget i sig. Kunskap går inte att definiera, och den har inget egenvärde. Inte för mig. Mitt intresse, det jag vill förstå är världen, och kunskapen är verktygen jag använder för att nå dit.

Här uppenbarar sig en demarkationslinje i den akademiska världen. Efter många år av kunskapssökande och interagerande med akademiker i seminarier och på konferenser har följande bild utkristalliserats. Akademin sysslar med kunskap, det är alla överens om. Men kunskap kan betraktas och användas på olika sätt. Den kan som ovan vara som något man söker, eller ett verktyg för att förstå sig själv och det sammanhang man verkar inom. Men kunskap kan också uppfattas som något man äger, vilket tyvärr är vanligare. Om den synen på kunskapen och dess konsekvenser handlar dagens bloggpost.

Det är baksidan av akademin. Dess mörka sida. Den talas det inte om i kurskatalogerna och den nämns aldrig i högtidstalen. Den sidan av den akademiska världen bortträngs och visar sig inte så ofta, men den finns där under ytan. Hela tiden. Likt svartsjuka i ett förhållande förpestar den tillvaron. Den dyker upp när man mist anar det och den hindrar kunskapssökandet. Därför behöver den plockas fram och dissekeras.

Fenomenet har inget namn, och den som lider av det känner heller oftast inte ens igen sig själv som bärare av problemet. När kunskap förkroppsligas, när den går från att vara något man söker till något man har, då händer något. Då uppenbarar sig mörkerkrafterna. När kunskap blir något som ska försvaras, då mobiliseras inte sällan oanade och mörka krafter. Den som tror att alla inom akademin söker kunskap, den som lever i tron om att alla strävar mot samma mål, den kommer att bli besviken.

Någon som identifierar sig med sin kunskap och som nått ryktbarhet, till exempel som auktoritet på Bourdieu, har investerat en hel del i den kunskapen. Och det är vad många akademiker eftertraktar, att bli den som andra vänder sig till om de vill veta något om, i detta fall Bourdieu. Det är inte svårt att förstå lockelsen i detta, att betraktas som auktoritet, att bli lyssnad på och konsulterad för att lösa problem. Men vad händer om det dyker upp en ny teoretiker som går på tvärs mot den som jag är auktoritet på och har investerat tid och möda på att förstå? Vad händer om allt fler överger min favoritfilosof, mina verktyg, det fundament som min karriär vilar på? Vad händer om min position som auktoritet hotas?

Den som har kunskap och som har uppnått hög akademisk status, han eller hon har tilldelats makt. Och den som ser sin makt och sitt inflytande försvinna likt sand som rinner mellan fingrarna blir lätt desperat och kan ta till extraordinära medel, för att rädda det som räddas kan. En sådan individ vill man inte möta på ett seminarium, om man är det minsta osäker på sig själv. Då är man ett villebråd. Kommentarer kan framföras på olika sätt, och hotade auktoriteter vill se blod. Därför gör man bäst i att inte strida med dem. För om man måste strida för att få sin röst hörd, då är det inte ett akademiskt samtal man för, då är det en maktkamp.

Som jag brukar säga, akademiker är också människor, kanske framförallt männiksor. Och som alla andra människor söker man sig till olika verksamheter med olika mål och på olika premisser. Det syns aldrig på ytan av vilka skäl man är där. Men jag är i akademin för att läsa och för att förstå. Inte för att försvara verktygen jag använder för att nå mitt mål. Tyvärr är det inte alla som tänker så, men det vore å andra sidan tråkigt om alla var som jag. Det skulle inte leda till ökad kunskap eller fördjupad förståelse.

Akademin är en dynamisk plats. Det råder inte konsensus kring vad den skall vara eller användas till. Det ligger i sakens natur att det är så. Men om jag finge önska något så skulle jag vilja avskaffa synen på kunskap som något man har, till förmån för synen på kunskap som något man söker. Ser inget värde i att strida för något annat än för ökad förståelse och fördjupad kunskap. Enda sättet att nå det målet är att vara beredd på att övege även sina favoritverktyg, så fort något bättre, i betydelsen mer användbart, dyker upp.

Kunskap kan bara nås genom nyfikenhet. Dem jag respekterar och ser upp till allra mest är inte dem som vet en massa, eller behärskar svåra filosofer, det är dem som vågar vara nybörjare. Den största akademiska dygden är att kunna överge även den mest omhuldade teorin, om det dyker upp en som är bättre. En akademisk auktoritet är för mig någon som talar mer om vad de inte vet, än vad de vet.

Kunskap är inget som ska försvaras, det är ett mål att sträva efter. Kunskap är inget man har, det är något man söker. Kunskap har inget egenvärde, bara bruksvärde. Därför aktar jag mig noga för att göra mig själv till talesman för en teori eller uttolkare av en teoretiker. Och skulle jag misslykas i detta mitt uppsåt, då hoppas jag att ni är vänliga nog att påpeka det för mig. Jag menar allvar med vad jag säger!

Deleuze, Foucault och Latour är mina husgudar, just nu, men bara så länge som de hjälper mig att komma vidare i sökandet efter kunskap och förståelse. Jag ser på dem som verktyg, och tänker inte försvara dem. Om ni däremot är intresserade av vad jag ser hos dem, eller undrar varför jag finner dem användbara, då skall jag mer än gärna försöka förklara detta. Och jag lovar att lyssna på eventuella invändningar och motargument. Jag är i akademin för att söka förståelse, inte för att försvara kunskap.

Kunskap, liksom information, måste vara fri!

måndag 3 oktober 2011

En dag i bageriet II

Innan dagens första fika tillverkade vi frallor och grova kakor, rosenbröd, barkis och formbröd, thekakor och korvbröd. Mekaniskt upprepade vi proceduren, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Jag vägde som i trans upp den gigantiska franskbrödsdegen som låg på bordet framför mig i bitar om två kilo. Sedan knådade vi dem för hand till släta och runda bullar som fick ligga och vila under tiden som resten av degen bearbetades på samma sätt. Därefter trycktes den första av bullarna ut till en rund platta och lades på en röd plastbricka med trettio små runda urgröpningar i. Brickan placerades i en gammal klassisk bagerimaskin, en Erika, och varje gång jag läste det namnet tänkte jag på tjejen jag blev tillsammans med på konfirmationslägret i Borås.

I en enda rörelse förde jag en spak uppe på maskinen åt sidan, vilken utlöste ett rutmönster av knivar som trycktes ner över degen och delade den i trettio lika stora delar. Därefter flyttades handen mekaniskt och utan medveten tanke ner till en annan spak mitt på maskinen, vilken fick brickan att rotera några varv. Och dessa enkla handgrepp skapade trettio fina runda, lika stora bullar som lades, antingen som de var på en plåt eller också rullades för hand till ovala frallor och korvbröd, beroende på vilken deg vi jobbade med. Hälften penslades med vatten och doppades i vallmofrön, men alla placerades på aluminiumplåtar med papper, i rader om fem gånger fyra. I serveringen ovanför våra huvuden förädlades senare på dagen dessa degämnen till ostfrallor och räkmackor, eller också såldes de i butiken på Avenyn.

Efter frallorna var det dags för rågkakor som vägdes upp för hand i bitar om fyrahundra gram och sedan revs (vilket är bagarens ord för knåda) de, en och en för hand och placerades på bageribordet där de av näste man eller kvinna kavlades ut till runda kakor som först naggades och sedan fick ett hål utstansat i sig innan de lades fem och fem på en plåt. Det sista vi gjorde innan fikat var franskbröd, barkis och formbröd. Den vita degen lades i den fullkomligt livsfarliga maskinen som stod bredvid degköraren längst in i den trånga lokalen. Degen lades i en tratt som först smordes med olja, tanken var att degen med hjälp av vakuumsug skulle dras ner mot den hydrauliska kniven i botten som portionerade ut limpämnena i rätt vikt. Arrangemanget såg nog bra ut på arkitektens papper, men i praktiken fungerade det sällan och någon av oss fick alltid stå på en ranglig pall och för hand pressa degen ner mot kniven i botten av tratten. Mer än en gång var det nära att handen kapades och fortfarande kan jag vakna på natten av mardrömmar där jag häpet stirrar på min blodiga arm och på handen som kommer ut på bandet.

När degämnena genomgått denna procedur och delats upp i bitar om femhundra gram trillade de ner på ett band som förde dem till en jättelik räfflad järnkon, med en bana som löpte slingrande runt, uppåt mot toppen där den nu rundrivna degbiten trillade ner på ett annat transportband som förde de blivande limporna uppåt till ett vilband som löpte strax under taket bort mot diskrummet, framför ugnarna, som skiljde bageriet från konditoriet, där de trillade ner på ett annat band som förde dem tillbaka till bageriet. Denna anordning var konstruerad för att ge degen chans till välbehövlig vila innan det var dags för den att passera genom ytterligare en maskin där den först kavlades ut och sedan rullades till limpor, som för hand lades, tre och tre på plåt eller i formar direkt, eller som först doppades i vatten och sedan i vallmofrön och sedan lades på plåtar. Och innan plåtarna sattes i vagnen för att jäsas skars tre eller fyra konstfulla skåror i brödet.

Sedan, äntligen, efter en och en halv timme, när alla bröd, kakor och frallor var inkörda i jäsrummet fick vi ta rast. Gud så skönt. Rasterna tillbringade vi i det lilla mysiga lunchrummet en halv våning upp ovanför trappan ner till garaget, bakom diskrummet och ugnarna, mellan konditoriet på ena sidan och packrummet på andra. Här kunde vi bagare njuta av utsikten mot världen, mot Teatergatan och huset där det tekniska gymnasiet låg. Där brukade det vid denna tid på morgonen, av någon outgrundlig anledning, alltid stå en man i fönstret och kamma håret. Samma sak varje morgon, samma tid. Och detta kommenterades alltid av någon av oss, och blev på det sättet till en ritual som gav stadga och kontinuitet åt tillvaron.

Under mina år på Pettersons kände jag alltid en brist på dagsljus. I bageriet lystes vår tillvaro upp av artificiellt ljus. Det var lysrörens förlovade land. Och det hjälpte till att sätta guldkant på fikastunderna som tillbringades i dagsljus, detta hett efterlängtade ljus som bar på hopp om livet. Till fikat åt jag alltid ett wienerbröd och en kanelbulle som hämtades nybakta från packen, där Berra ställt dem för att svalna så att Berit i packen kunde breda glasyr på dem, på wienerbröden. Alltid samma, en bulle och ett wienerbröd, för att upprätthålla stadgan och förutsägbarheten i tillvaron. Men också för att det inte finns något godare än just nybakade, nyss avsvalnade kanelbullar och wienerbröd. Just de stunderna på dagen var heliga och underbara. Morgonfikat. Då var det plötsligt som någon hällt olja i urverket, för rastens tio minuter försvann som sand mellan fingrarna, varje dag.

Dags att låta Alfred Nobel vila i frid?

Den tid på året då det blivit dags att utse snillen och genier är här. Vem ska få Nobelpris? Vem ska hyllas för sina insatser? Vem ska skiljas ut ur mängden och tilldelas ett av världens mest prestigefyllda utmärkelser? Det är frågan för dagen, de närmaste dagarna. Här (och här) kan man läsa om hållpunkterna för olika utnämningar och ta del av spekulationerna. Och återigen blir det uppenbart hur konservativt utvecklingshindrande den rådande synen på kunskap är.
För över hundra år sedan formulerade en osedvanligt rik och framgångsrik man ett testamente där han stipulerade att ett antal pris skulle delas ut till hans minne. Han ansåg att fysik, kemi, medicin och av en ödets nyck även litteratur och insatser för fred, var vad som skulle prisas. Och det är i enlighet med hans sita vilja fortfarande så det ser ut. Naturvetenskap är och förblir härigenom den kunskap som anses mest värdefull.

Nobelpriset, eftersom det är så otroligt inflytelserikt, ser ut att främja vetande. Men det är precis tvärt om. Nobelpriset hindrar världens vetande att söka sig fram förutsättningslöst. Det sätter gränser för mänsklighetens möjligheter att nå kunskap som skulle kunna vara användbar. Nobel må vara död och begraven, men han påverkar fortfarande i högsta grad skeendet på jorden, fortfarande. Idag väldigt mycket mer än när han levde.

När pengar till forskning fördelas är det världen över i enlighet med Nobels testamente, vilket i sin tur är en spegling av det sena 1800-talets (och en framgångsrik mans) syn på ett gott liv. Testamentet svarade mot den tidens behov och visioner. Nobels testamente är en materialiserad tanke och som sådan reglerar den världens tillblivelse. Samtalet, det ständigt pågående utbytet av idéer och tankar, vilket världen ständigt blir till i och genom, har avstannat. Nobels inlägg i debatten, uppbackat av en ansenlig summa pengar, kan därmed sägas hindra utveckling.

Så ser vi inte på Nobelpriset, men det är en fullt möjlig syn. Är det alldeles självklart att naturvetenskapen och människor med naturvetenskaplig kompetens ska vara dem som bestämmer hur forskningsmedlen skall fördelas? Är det ställt bortom allt tvivel att det är det bästa för mänsklighetens långsiktiga överlevnad att satsa en så pass stor andel av forskningsresurserna på naturvetenskap? Är all naturvetenskaplig kunskap god? Naturligtvis finns det inget entydigt svar på någon av frågorna, men just därför bör vi reflektera över dem.

Om man nu har lyckats kuppa in ett pris till Nobels minne, i ekonomi, varför kan man inte inrätta ett pris som uppmärksammar insatser inom andra områden? Kultur, till exempel, som är en helt avgörande dimension av mänskligt liv. Varför premieras inte insatser på det området? Utan kultur finns ingen fysik. Vetenskap är kultur, på samma sätt som allt annat är kultur. Och forskning om kultur kan hjälpa oss att förstå mänskligt liv bättre. Med sådan kunskap kan kunskaper från övriga områden användas bättre. Det borde ligga i mänsklighetens samlade intresse att även sådan kunskap premierades. Inte för att den är bättre, utan för att den är lika bra, och minst lika viktig, för alla.

Ett pris till Nobels minne, i kulturvetenskap. Ett pris som delas ut till den skapat det bästa, mest användbara tankeverktyget, det vore något. Om vi nu överhuvudtaget ska dela ut priser till något så pass otidsenligt och missvisande som snillen och genier, vilka bara existerar i våra föreställningar. I själva verket är det så att genier skapas i och med att de tilldelas priser. Innan samtalet från Nobelkommiten kommer är den aktuelle forskaren en, visserligen framstående men ändå bara en, kugge i ett större kollektiv av forskare. Han eller hon är aldrig ensamma, forskning är en kollektiv verksamhet. Priset uppmärksammar alltså inte, det osynliggör. Alla dem vars insatser pristagarna är beroende av, förpassas med ett enda telefonsamtal till historiens skräphög.

Nobels testamente håller således ytterligare en tanke från 1800-talet levande, den om existensen av autonoma genier. Genom att finnas, erkännas och uppmärksammas årligen, sätter den käppar i hjulet för framväxten och spridningen av andra förståelser av intelligens och klokskap. För andra definitioner av och förståelser för vad det innebär att vara människa.

Dags att släppa taget om detta otidsenliga pris. Det är en produkt av 1900-talet, och bör läggas till handlingarna på samma sätt som det århundradet. Dags att anamma nya sätt att se på kunskap, dags att premiera annat än det man såg som det högsta goda på 1800-talet. Dags att begrava Nobel och avskaffa Nobelpriset, för vetenskapen och mänsklighetens skull. Vi har honom att tacka för oändligt mycket, men nu är det dags att gå vidare.