Posthumanism (en text från slutfasen av mitt avhandlingsarbete).
Katherine Hayles undersöker i sin bok begreppet posthumanism, vilket är ett alternativt sätt att se på människan, ett perspektiv. Inga anspråk på sanningar utfästs, det handlar om att betrakta människan och vetenskapen utifrån ett annorlunda perspektiv, att fokusera andra saker än det vi vanligtvis tänker på och att lyfta in vissa grenar av vissa vetenskaper i diskussionen. Centrala nyckelord i boken är: Information, kropp/förkroppsligande, gränser och AI/AL (artificiell intelligens, artificiellt liv).
Frågan, hur vi blev posthumana, besvaras med hjälp av tre ”berättelser”. Först en undersökning av hur information, framförallt i och med internet, förlorade sin förkroppsligade status. Information har idag på många sätt utvecklats till att bli fristående entiteter, Hayles hänvisar till exempel till HUGO-projektet (kartläggningen av det mänskliga genomet). Nästa berättelse utgörs dels av en presentation av den litterära genre där cyborgen – maskinmänniskan – uppstod, dels av en genomgång av olika föreställningar om artificiell intelligens. Den tredje berättelsen är påverkad av och involverad i utvecklingen av de två första, den handlar om hur det mänskliga subjektet transformerades till det posthumana. Boken är ingen stridsskrift som försöker ställa våra vardagliga föreställningar på ända. Det är snarare en mycket sansad diskussion om saker som ganska okontroversiellt går att betrakta som fakta och hur detta har påverkat oss nutida människor.
Boken avslutas med följande frågor som läsaren lämnas att fundera över: När människan möter det posthumana subjektet utmynnar mötet i något positivt, eller något negativt? Kommer det posthumana subjektet att bevara sådana värden som vi håller högt, eller kommer det liberala humanistiska subjektet att utplånas? Kommer sådana begrepp som fri vilja och individuell suveränitet vara möjligt och realistiskt i en posthuman framtid? Kommer vi att känna igen oss själva efter transformationen? Svaren på dessa frågor, menar författaren kommer emellertid varken att levereras i litterära böcker, eller vetenskapliga. De kommer att skapas i och genom interaktion mellan människor – som kämpar för att skapa ett (framtida)samhälle där vi även i fortsättningen kan överleva, fortsätta finna mening i våra och våra barns liv – och sådana intelligenta maskiner som redan finns idag och de som kommer att utvecklas i framtiden. Utgångspunkten är att vare sig vi vill det eller ej är det en realitet för den moderna människan att vi dagligen och stundligen interagerar med intelligenta maskiner som skapats av oss.
Boken är omtumlande på många vis, men aldrig på ett sätt som gör att jag finner den kontroversiell. Det kan tyckas som om samhället står inför en revolution, men som Hayles säger, ”Human mind without human body is not human mind”. Samhället må förändras men det mänskliga subjektet kommer att bestå. Sådana konstaterande gör att jag tar henne på allvar. Frågan för Hayles är inte om vi ska bli posthumana. Hon menar att det är vi redan, dessutom i fler än en bemärkelse. Hon påpekar till exempel att Donna Haraway visat att cirka 10 procent av den amerikanska befolkningen redan är cyborger i en teknisk bemärkelse (människor med pacemakers och andra proteser inopererade i sina kroppar)samt att en mycket högre procentandel människor arbetar tillsammans med och är direkt beroende av elektronik (till exempel författaren med sin dator och tangentbord samt kirurgen som använder fiberoptik och elektroniska mikroskop). Detta menar Hayles är bara början på en utveckling som ingen kan förutse eller stoppa. Hon utgår dock ifrån att den kommer att förändra vår syn på identitet och leda till en ny subjektivitet.
Det jag finner mest spännande i Hayles ansats är hennes diskussion om embodiment. När väl det mänskliga genomet är kartlagt kan en central aspekt av människan sägas vara förkroppsligad som information. Lite utmanande ställer Hayles frågan – vad säger att DNA-informationen måste bindas vid en mänsklig organism och var går egentligen gränsen för den mänskliga kroppen? Den blinde människa som erhåller viktig information om världen genom sin blindkäpp, är det alldeles uppenbart att den INTE hör till hans/hennes kropp? Hur ska man se på hörapparater och glasögon, är dessa en del av bärarens kropp? Vad som utifrån ett sådant perspektiv skiljer oss från maskiner med artificiell intelligens är graden av komplexitet och agentskap. Begreppet information är viktigt i sammanhanget. Vad är det? Diskussionen i boken pendlar mellan att ta fasta på meningen, betydelsen av informationen (tolkning och perspektiv), och information som antingen ett mönster eller ett resultat av slumpen. En annan central diskussion för Hayles kommer från kvantmekaniken där man visat att vissa av observationsresultaten är beroende av observatören (hon nämner också konstteorins tes att betydelsen finns i betraktarens öga). Var går då gränsen mellan människan och hennes omgivning? Boken diskuterar utifrån ovanstående utgångspunkter förutsättningarna för ett samhälle som består av både människor och intelligenta maskiner. Hon frågar sig vad det är som skiljer dem åt? Mitt intryck efter att ha läst boken är att det inte är uppenbart vari skillnaden ligger. Båda kan sägas vara uppbyggda av information. Människans DNA motsvaras i så fall av maskinens datorprogram.
Hayles har fått mig inse vikten av att vidga perspektivet. Om jag som etnolog enbart inriktar mig på att studera och intressera mig uteslutande för människor så må det vara hänt. Men det betyder inte att jag inte kan få intressanta och betydelsefulla kunskaper, som kan vidga min förståelse för människor, genom att studera vilken roll maskiner spelar i deras vardag.
måndag 10 januari 2011
Forskning (inte bara) om kultur förutsätter deltagande
Att forska innebär att delta i det flöde, den process man intresserar sig för. Det är det viktigaste skälet till att det inte går att sträva efter objektivitet. Detta kan visas enkelt med en passage från en artikel som nu inte finns till försäljning längre. Den handlade om just detta, om hur man som kulturforskare i hög grad är medskapare av empiri. Jag skriver följande:
Antwerpens hamn är en av Europas största och liksom i många andra holländska städer finns där ett ”red light distrikt”. Där hamnade jag under ett etnologiskt fältarbete bland svenska lastbilsförare i fjärrtrafik våren 1997. Studien som jag arbetade med byggde på medföljande observation, intervjuer samt analys av lastbilstidskrifter och annat tidningsmaterial. Uppdragsgivare var AB Volvo lastvagnar som vänt sig till etnologerna för att få hjälp att bättre förstå sina kunder. Under sammanlagt en och en halv månad följde jag därför med och observerade olika förares vardag dygnet runt i olika lastbilar under transportuppdrag av varierande längd i Europa och i Sverige.
När vi ska betala notan opponerar sig lastbilschauffören Peter, som jag sedan några dagar åker med. Han hävdar att vi inte fått den rabatt som yrkeschaufförer har rätt till. Efter en kortare diskussion är frågan löst och vi blir bjudna på var sin äpplebrännvinssnaps som kompensation för missförståndet. När vi kommer ut på gatan säger Peter att han vill visa mig något. Vi tar därför en annan väg tillbaka till lastbilen. I Antwerpens hamnkvarter är det inte mycket folk ute på kvällen, men plötsligt när vi svänger runt ett gathörn är det fullt med människor. Efter en stund märker jag att det nästan uteslutande är män som rör sig i kvarteret.
Bakom stora upplysta skyltfönster på båda sidor av gatan sitter det kvinnor i vita underkläder och knackar intensivt på rutorna för att påkalla männens uppmärksamhet. Innanför glasrutorna finns många olika nationaliteter, hudfärger och åldrar representerade. På gatan går männen ensamma eller i grupp runt och tittar och bedömer. Ibland stannar någon och talar med en av de prostituerade. Många av männen är uppenbart berusade, och de flesta undviker regelmässigt ögonkontakt vilket gör att atmosfären blir aningen hotfull.
Peter, som flera gånger under resan har talat om kärleken till den kvinna han lever med, går runt och skrattar, pekar och bedömer kvinnorna i fönstren. Och jag följer efter. Han verkar inte fundera något kring de människoöden som sitter där och bjuder ut sina kroppar. Rätt som det är stannar han och signalerar att han vill tala med en av kvinnorna och när hon kommer ut förhandlar han om priset för olika sexuella tjänster. Ibland säger han att vi båda vill ha sex med samma kvinna. Priset han erbjuder är dock alltid för lågt och några av kvinnorna blir arga och spottar efter oss, men Peter bara skrattar och vi går vidare. Enligt vad han sagt tidigare ingår besök hos prostituerade inte i hans vardag.
När vi lämnat kvarteret och gatorna åter är folktomma snurrar tankar i mitt huvud. Bilden av kvinnorna bakom glasrutorna sitter kvar på näthinnan länge, och jag känner mig både arg och tom inombords av att inte kunna förmå mig att uttrycka mina åsikter om prostitution till Peter.
Vetenskapligt och etiskt samt även könspolitiskt är det givetvis ett problem för mig att jag deltog och interagerade okritiskt tillsammans med Peter i Antwerpens prostitutionskvarter. Där och då var jag med om att återskapa och upprätthålla det maskulina tolkningsföreträde som jag här och nu vill utmana och kritisera. Målet och medlen kommer uppenbart i konflikt med varandra. För att spetsa till dilemmat ytterligare vill jag dessutom nämna att Peter var den informant som jag kom närmast och den av förarna som jag uppfattade som mest reflexiv och sympatisk. En möjlig lösning på detta problem har jag funnit hos Tuija Pulkkinen som visat hur identitet kan bli till ett politiskt aktörskap i det postmoderna samhället (1996). Hon menar att identiteter som avviker från samhällsnormen utför ett omdömesutövande av den samma, som innehåller kraft till förändring. Analysen av lastbilsförarnas hegemoniska maskulinitet är tänkt som ett sådant omdömesutövande. Genom att beskriva hegemonins konsekvenser och visa att dess förutsättningar inte på något sätt är essentiella eller kopplade till något kön så vill jag visa att en förändring är möjlig och önskvärd.
Intresserat, följsamt, konsensusinriktat och med hjälp av min historia och personlighet har jag skaffat mig kvalitativa kunskaper om lastbilsföraryrkets kultur, dess hegemoniska maskulinitet och den enskilde förarens vardag. Tråkigt nog innebar materialinsamlingen att jag var med om att återskapa den maskulina ordningen och bekräfta det manliga tolkningsföreträdet. Men jag menar att det var oundvikligt och jag vill också hävda att det dessutom är försvarbart. Den kunskap jag har idag och som ligger till grund för mina resonemang i denna artikel skulle jag aldrig ha fått utan de förare jag lärde känna som komplexa och sammansatta individer. Om jag vid olika tillfällen har fått förarna att göra något de annars inte skulle ha gjort, så har dessa handlingar i vilket fall som helst inte fallit utanför yrkeskulturens gränser för vad som är acceptabelt.
Frågan kvarstår. Hur ska man göra för att forska om kultur, utan att bli varken subjektiv eller otillbörligt objektiv. Ett viktigt tema för fortsatta samtal!
Antwerpens hamn är en av Europas största och liksom i många andra holländska städer finns där ett ”red light distrikt”. Där hamnade jag under ett etnologiskt fältarbete bland svenska lastbilsförare i fjärrtrafik våren 1997. Studien som jag arbetade med byggde på medföljande observation, intervjuer samt analys av lastbilstidskrifter och annat tidningsmaterial. Uppdragsgivare var AB Volvo lastvagnar som vänt sig till etnologerna för att få hjälp att bättre förstå sina kunder. Under sammanlagt en och en halv månad följde jag därför med och observerade olika förares vardag dygnet runt i olika lastbilar under transportuppdrag av varierande längd i Europa och i Sverige.
När vi ska betala notan opponerar sig lastbilschauffören Peter, som jag sedan några dagar åker med. Han hävdar att vi inte fått den rabatt som yrkeschaufförer har rätt till. Efter en kortare diskussion är frågan löst och vi blir bjudna på var sin äpplebrännvinssnaps som kompensation för missförståndet. När vi kommer ut på gatan säger Peter att han vill visa mig något. Vi tar därför en annan väg tillbaka till lastbilen. I Antwerpens hamnkvarter är det inte mycket folk ute på kvällen, men plötsligt när vi svänger runt ett gathörn är det fullt med människor. Efter en stund märker jag att det nästan uteslutande är män som rör sig i kvarteret.
Bakom stora upplysta skyltfönster på båda sidor av gatan sitter det kvinnor i vita underkläder och knackar intensivt på rutorna för att påkalla männens uppmärksamhet. Innanför glasrutorna finns många olika nationaliteter, hudfärger och åldrar representerade. På gatan går männen ensamma eller i grupp runt och tittar och bedömer. Ibland stannar någon och talar med en av de prostituerade. Många av männen är uppenbart berusade, och de flesta undviker regelmässigt ögonkontakt vilket gör att atmosfären blir aningen hotfull.
Peter, som flera gånger under resan har talat om kärleken till den kvinna han lever med, går runt och skrattar, pekar och bedömer kvinnorna i fönstren. Och jag följer efter. Han verkar inte fundera något kring de människoöden som sitter där och bjuder ut sina kroppar. Rätt som det är stannar han och signalerar att han vill tala med en av kvinnorna och när hon kommer ut förhandlar han om priset för olika sexuella tjänster. Ibland säger han att vi båda vill ha sex med samma kvinna. Priset han erbjuder är dock alltid för lågt och några av kvinnorna blir arga och spottar efter oss, men Peter bara skrattar och vi går vidare. Enligt vad han sagt tidigare ingår besök hos prostituerade inte i hans vardag.
När vi lämnat kvarteret och gatorna åter är folktomma snurrar tankar i mitt huvud. Bilden av kvinnorna bakom glasrutorna sitter kvar på näthinnan länge, och jag känner mig både arg och tom inombords av att inte kunna förmå mig att uttrycka mina åsikter om prostitution till Peter.
Vetenskapligt och etiskt samt även könspolitiskt är det givetvis ett problem för mig att jag deltog och interagerade okritiskt tillsammans med Peter i Antwerpens prostitutionskvarter. Där och då var jag med om att återskapa och upprätthålla det maskulina tolkningsföreträde som jag här och nu vill utmana och kritisera. Målet och medlen kommer uppenbart i konflikt med varandra. För att spetsa till dilemmat ytterligare vill jag dessutom nämna att Peter var den informant som jag kom närmast och den av förarna som jag uppfattade som mest reflexiv och sympatisk. En möjlig lösning på detta problem har jag funnit hos Tuija Pulkkinen som visat hur identitet kan bli till ett politiskt aktörskap i det postmoderna samhället (1996). Hon menar att identiteter som avviker från samhällsnormen utför ett omdömesutövande av den samma, som innehåller kraft till förändring. Analysen av lastbilsförarnas hegemoniska maskulinitet är tänkt som ett sådant omdömesutövande. Genom att beskriva hegemonins konsekvenser och visa att dess förutsättningar inte på något sätt är essentiella eller kopplade till något kön så vill jag visa att en förändring är möjlig och önskvärd.
Intresserat, följsamt, konsensusinriktat och med hjälp av min historia och personlighet har jag skaffat mig kvalitativa kunskaper om lastbilsföraryrkets kultur, dess hegemoniska maskulinitet och den enskilde förarens vardag. Tråkigt nog innebar materialinsamlingen att jag var med om att återskapa den maskulina ordningen och bekräfta det manliga tolkningsföreträdet. Men jag menar att det var oundvikligt och jag vill också hävda att det dessutom är försvarbart. Den kunskap jag har idag och som ligger till grund för mina resonemang i denna artikel skulle jag aldrig ha fått utan de förare jag lärde känna som komplexa och sammansatta individer. Om jag vid olika tillfällen har fått förarna att göra något de annars inte skulle ha gjort, så har dessa handlingar i vilket fall som helst inte fallit utanför yrkeskulturens gränser för vad som är acceptabelt.
det var mycket negrer och ryssar och sådant där som höll på. Men sedan ... det var några finnar som dom hade gett sig på. De finska lastbilsförarna gjorde processen kort med dem. Jag vet en som de tog, han ... De hissade boggin på en bil och höll ut armarna och lade händerna under hjulen och släppte ner och sedan gick de och söp. Ja finnarna är ju som de är. Han satt fast och han kom inte därifrån, han låg med fingrarna under hjulen så vad fan skulle han göra. Sedan sänkte de en neger i hamnen, vet du, med snökedjor. Men där försökte polisen sätta dit finnarna, dom visste ju att det var finnar då, det hade polisen bevis för menade de. Finnarna bara nekade. Man anklagade dom då genom sjömanskyrkan i Antwerpen. På Finska sjömanskyrkan ville polisen ha uppgifter om alla gäster den och den dagen och si och så. Men finnarna nekade fortfarande. Men polisen sade ju att de hade bevis, för det var stämplat på snökedjorna, vet du: Made in Suomi, ha ha ha. Negern han var helt inlindad i snökedjor. Han var lindad helt full och sedan hade de slängt honom i hamnen (han överlevde inte då?). Nä du, honom hade de fiskat upp en vecka senare. Nä de är tokiga finnarna ha ha. Nä det är världens snällaste människor, men det är liksom ingen idé att bråka med dem, dom ger sig ju inte för någon.Detta citat visar på ett av de tillfällen då jag trots allt skulle vilja sätta ner foten och säga stopp. Föraren som berättar var en man med bestämda, men för den skull inte speciellt genomtänkta, åsikter. Jag trivdes inte i hans sällskap, men vi satt hemma hos honom på hans veranda och drack kaffe. Han tog sig tid att svara på mina frågor och han berättade om sitt liv och sitt yrke utifrån mina intressen och därmed måste han enligt god forskningsetisk sed respekteras. Han (liksom alla andra förare som nämns i artikeln) är av samma orsaker anonyma. Förarens bakgrund liknade den arbetarklassmiljö som jag själv lämnade för några år sedan, och av erfarenhet vet jag att orden rymmer mer av jargong än djup ideologisk övertygelse. Jargongen och orden är dock, utifrån jämställdhetspolitiskt hänseende, inte mindre farliga eller kritiserbara, tvärtom. Men genom att kritisera enskilda förare för deras dåligt genomtänkta åsikter uppnås ingen förändring, bara förvirring.
Frågan kvarstår. Hur ska man göra för att forska om kultur, utan att bli varken subjektiv eller otillbörligt objektiv. Ett viktigt tema för fortsatta samtal!
Något om varför teorier uppfattas som svåra
Under snart femton år har jag på olika sätt sysslat med humaniora, först som student och sedan 2003 som Lektor i Kulturvetenskap. Det som hela tiden har drivit mitt arbete framåt är strävan efter att försöka hitta förklaringsmodeller för det liv jag lever och de sammanhang jag befinner mig. Hur hänger allt ihop, och vilken är min roll i helheten? Det är tankar som fortfarande inte fått sina svar. Tankar som fortfarande ger mig motivation att driva arbetet vidare även om det ibland känns otacksamt och tröstlöst.
Ett viktigt skäl till att jag inte gett upp är att jag på senare år har kommit till insikt om att det inte finns ett enda svar på frågorna. Svaret, tänker jag istället, skapas genom att vi lever våra liv i och genom olika sammanhang. En viktig utgångspunkt för arbetet är att kunskap om världen och kultur aldrig kan framföras med anspråk på att vara helt igenom perfekta och för evigt giltiga. Det finns helt enkelt inte några fulländade sådana teorier, bara mer eller mindre användbara (tolknings)redskap att undersöka världen med hjälp av. Och det är just det som ska diskuteras här, redskap att orientera sig i världen och kulturen med.
Redskapen har jag inte uppfunnit själv, det handlar snarare om tankar som kanaliserats genom hela det sammanhang jag befinner mig i och verkar inom. Hur självklara och enkla tankarna och utgångspunkter än är för mig idag så är det lika fullt insikter som förvärvats genom stor möda och envis uthållighet. Därför försöker jag i allt jag skriver att vara medveten om vad det var som var så svårt att förstå innan så att säga polletten trillade ner. För det var verkligen så det kändes för mig när bilden klarnade. Det jag hade mest problem med tror jag var att inse att Michel Foucaults, Bruno Latours och Gilles Deleuzes tankar i mångt och mycket går på tvärs mot det som vanligtvis tas för givet i livet, samhället, kulturen och framförallt när det gäller hur vi ser på oss själva som subjekt och på den roll människan spelar i världen. När jag väl kommit förbi den tröskeln i mitt tänkande insåg jag att det inte är så speciellt svårt egentligen.
Syftet med bloggen är att försöka visa just det, att teorier inte är svåra egentligen. Teorier är verktyg! Ett sätt att visa det, det sätt jag valt här, är att presentera och resonera kring några av alla de texter och passager i böcker som hjälpt mig att hitta fram till ett adekvat sätt och en användbar metod att förstå den värld vi alla lever i tillsammans. Det som löpande kommer att presenteras i bloggen är med andra ord några av de pusselbitar jag samlat på mig genom åren, och som äntligen har fallit på plats.
Ett viktigt skäl till att jag inte gett upp är att jag på senare år har kommit till insikt om att det inte finns ett enda svar på frågorna. Svaret, tänker jag istället, skapas genom att vi lever våra liv i och genom olika sammanhang. En viktig utgångspunkt för arbetet är att kunskap om världen och kultur aldrig kan framföras med anspråk på att vara helt igenom perfekta och för evigt giltiga. Det finns helt enkelt inte några fulländade sådana teorier, bara mer eller mindre användbara (tolknings)redskap att undersöka världen med hjälp av. Och det är just det som ska diskuteras här, redskap att orientera sig i världen och kulturen med.
Redskapen har jag inte uppfunnit själv, det handlar snarare om tankar som kanaliserats genom hela det sammanhang jag befinner mig i och verkar inom. Hur självklara och enkla tankarna och utgångspunkter än är för mig idag så är det lika fullt insikter som förvärvats genom stor möda och envis uthållighet. Därför försöker jag i allt jag skriver att vara medveten om vad det var som var så svårt att förstå innan så att säga polletten trillade ner. För det var verkligen så det kändes för mig när bilden klarnade. Det jag hade mest problem med tror jag var att inse att Michel Foucaults, Bruno Latours och Gilles Deleuzes tankar i mångt och mycket går på tvärs mot det som vanligtvis tas för givet i livet, samhället, kulturen och framförallt när det gäller hur vi ser på oss själva som subjekt och på den roll människan spelar i världen. När jag väl kommit förbi den tröskeln i mitt tänkande insåg jag att det inte är så speciellt svårt egentligen.
Syftet med bloggen är att försöka visa just det, att teorier inte är svåra egentligen. Teorier är verktyg! Ett sätt att visa det, det sätt jag valt här, är att presentera och resonera kring några av alla de texter och passager i böcker som hjälpt mig att hitta fram till ett adekvat sätt och en användbar metod att förstå den värld vi alla lever i tillsammans. Det som löpande kommer att presenteras i bloggen är med andra ord några av de pusselbitar jag samlat på mig genom åren, och som äntligen har fallit på plats.
Var finns det nya universitetet?
Uppgiften som jag här har tagit på mig är, bland annat, att utforska idén om det nya universitet. Vad skulle det kunna vara, och till vad kan det användas?
Just detta påpekande, att universitetet (både det nya och det ”gamla”) är en idé och inte ett faktum, det är ett centralt tema i alla samtal jag vill föra. I en artikel som jag skriver tillsammans med Marcus Bussey, en australiensisk forskare, skissar vi på tanken att det nya universitetet bäst beskrivs i termer av ett muli-, eller rhizo-versitet. Det är en utspridd plats, en multiplicitet! Det är inte EN fysisk byggnad eller något liknande, som det "gamla" universitet, vilket benämns träduniversitetet. Något liknande har jag för avsikt att skissa på här, eller kanske snarare testa i realtid.
Detta nya universitet är ett verb, en ständigt pågående, mångfacetterad process av lärande. Därför valde Marcus och jag att presentera tankarna/artikeln om detta i form av en konversation. Men denna får inte förväxlas med ett Sokratiskt samtal där det finns ett svar, och bara ett enda, på frågan, för det är sannerligen inte vår avsikt. Tvärt om! Svaret på den typen av frågor måste växa fram som ett resultat av möten mellan engagerade aktörer, utan att man sneglar på slutresultatet. Den process som det nya universitetet blir till inom, den tar aldrig slut!
Därför vill jag även här uppmana läsaren att inte slå sig till ro med de insikter som samtalen förhoppningvis ger upphov till. Det är nu (och här syftar jag på ett kontinuerligt presens) det viktiga arbetet börjar. Det nya universitetet finns ständigt i framtiden, som ett möjligt utfall av interaktionen mellan aktörerna som engagerat sig i frågan. För att nå dit (det vill säga närmare målet, men aldrig ända framme vid det) krävs arbete, ihållande arbete. Om och när tillräckligt många drar åt samma håll så kommer det virtuella, idén om och tanken på vad det nya skulle kunna vara, att övergå i realitet.
Lärande kan aldrig styras, det är en process som bara kan sättas igång. Och det är vad jag här vill göra. Sätta igång processer av lärande, inte bestämma vad som är bra eller dålig kunskap. Den enda definition på god kunskap vi behöver är graden av funktion. Fungerar det till det man vill, då är kunskapen eller insikterna bra. Annars inte, och då behöver man inte spilla tid till att bråka om vem som har den bästa kunskapen. Det får framtiden utvisa. Finns ingen anledning att debattera om något som ändå inte existerar, ännu. Sådana utbyten syftar bara till att platta till den som har en avvikande åsikt. Debatt är en arena för makt!
Artikeln innehåller en rad mer eller mindre abstrakta begrepp och filosofiska termer (precis som denna blogg). Hur skall/kan man se på detta? En tanke som vi hade var att definiera begreppen i fotnoter. Men vid närmare eftertanke har vi kommit fram till att det vore en eftergift till krav hämtade från träduniversitetet. Vi vill istället uppmana intresserade läsare att söka definitioner på begrepp som han eller hon inte förstår på egen hand, på nätet eller på andra platser. Det säger vi inte för att vi är lata och inte orkar definiera begreppen. Vi säger det av två viktiga skäl. För det första för att vi vill främja en lärandeprocess som leder till vishet. Och för det andra för att vi inte vill låsa fast sådant som måste befinna sig i rörelse. Behöver ni hjälp med att söka referenser eller om ni vill ha synpunkter på tolkningar av begreppet så är ni mer än välkomna att höra av er. På det sättet fortsätter konversationen.
Jag älskar det obestämda. Allt som ännu inte har fastat i formen. Och jag vill på olika sätt visa hur universitetet skulle kunna lösas upp, utan att man behöver kasta ut barnet med det smutsiga badvattnet. Det nya universitetet finns som sagt som en slumrande potential, som en möjlig berättelse. Det finns i det virtuella. För att realiseras behövs det konkreta insatser av många aktörer som vill åt samma håll. Vad jag försöker göra här är att slå an en ton, och det är min förhoppning att den hos läsaren skall ge upphov till resonans vilken kan växa och sprida sig i världen och ge upphov till olika nya universitet.
Långsiktigt hållbara lösningar uppstår hela tiden och överallt. Det gäller bara att lära sig upptäcka dem, att lära sig se flyktlinjerna. Vidare handlar det om att våga agera i enlighet med sin övertygelse om vad som är bra och användbart. Precis så enkelt är det att realisera det nya universitetet, och samtidigt så svårt. Det enda vi kan veta är emellertid att om vi inget gör, då händer inget.
Reagera inte, agera!
Just detta påpekande, att universitetet (både det nya och det ”gamla”) är en idé och inte ett faktum, det är ett centralt tema i alla samtal jag vill föra. I en artikel som jag skriver tillsammans med Marcus Bussey, en australiensisk forskare, skissar vi på tanken att det nya universitetet bäst beskrivs i termer av ett muli-, eller rhizo-versitet. Det är en utspridd plats, en multiplicitet! Det är inte EN fysisk byggnad eller något liknande, som det "gamla" universitet, vilket benämns träduniversitetet. Något liknande har jag för avsikt att skissa på här, eller kanske snarare testa i realtid.
Detta nya universitet är ett verb, en ständigt pågående, mångfacetterad process av lärande. Därför valde Marcus och jag att presentera tankarna/artikeln om detta i form av en konversation. Men denna får inte förväxlas med ett Sokratiskt samtal där det finns ett svar, och bara ett enda, på frågan, för det är sannerligen inte vår avsikt. Tvärt om! Svaret på den typen av frågor måste växa fram som ett resultat av möten mellan engagerade aktörer, utan att man sneglar på slutresultatet. Den process som det nya universitetet blir till inom, den tar aldrig slut!
Därför vill jag även här uppmana läsaren att inte slå sig till ro med de insikter som samtalen förhoppningvis ger upphov till. Det är nu (och här syftar jag på ett kontinuerligt presens) det viktiga arbetet börjar. Det nya universitetet finns ständigt i framtiden, som ett möjligt utfall av interaktionen mellan aktörerna som engagerat sig i frågan. För att nå dit (det vill säga närmare målet, men aldrig ända framme vid det) krävs arbete, ihållande arbete. Om och när tillräckligt många drar åt samma håll så kommer det virtuella, idén om och tanken på vad det nya skulle kunna vara, att övergå i realitet.
Lärande kan aldrig styras, det är en process som bara kan sättas igång. Och det är vad jag här vill göra. Sätta igång processer av lärande, inte bestämma vad som är bra eller dålig kunskap. Den enda definition på god kunskap vi behöver är graden av funktion. Fungerar det till det man vill, då är kunskapen eller insikterna bra. Annars inte, och då behöver man inte spilla tid till att bråka om vem som har den bästa kunskapen. Det får framtiden utvisa. Finns ingen anledning att debattera om något som ändå inte existerar, ännu. Sådana utbyten syftar bara till att platta till den som har en avvikande åsikt. Debatt är en arena för makt!
Artikeln innehåller en rad mer eller mindre abstrakta begrepp och filosofiska termer (precis som denna blogg). Hur skall/kan man se på detta? En tanke som vi hade var att definiera begreppen i fotnoter. Men vid närmare eftertanke har vi kommit fram till att det vore en eftergift till krav hämtade från träduniversitetet. Vi vill istället uppmana intresserade läsare att söka definitioner på begrepp som han eller hon inte förstår på egen hand, på nätet eller på andra platser. Det säger vi inte för att vi är lata och inte orkar definiera begreppen. Vi säger det av två viktiga skäl. För det första för att vi vill främja en lärandeprocess som leder till vishet. Och för det andra för att vi inte vill låsa fast sådant som måste befinna sig i rörelse. Behöver ni hjälp med att söka referenser eller om ni vill ha synpunkter på tolkningar av begreppet så är ni mer än välkomna att höra av er. På det sättet fortsätter konversationen.
Jag älskar det obestämda. Allt som ännu inte har fastat i formen. Och jag vill på olika sätt visa hur universitetet skulle kunna lösas upp, utan att man behöver kasta ut barnet med det smutsiga badvattnet. Det nya universitetet finns som sagt som en slumrande potential, som en möjlig berättelse. Det finns i det virtuella. För att realiseras behövs det konkreta insatser av många aktörer som vill åt samma håll. Vad jag försöker göra här är att slå an en ton, och det är min förhoppning att den hos läsaren skall ge upphov till resonans vilken kan växa och sprida sig i världen och ge upphov till olika nya universitet.
Långsiktigt hållbara lösningar uppstår hela tiden och överallt. Det gäller bara att lära sig upptäcka dem, att lära sig se flyktlinjerna. Vidare handlar det om att våga agera i enlighet med sin övertygelse om vad som är bra och användbart. Precis så enkelt är det att realisera det nya universitetet, och samtidigt så svårt. Det enda vi kan veta är emellertid att om vi inget gör, då händer inget.
Reagera inte, agera!
söndag 9 januari 2011
I samhällsdebattens hetluft
I en tidigare bloggpost (från 2009) skissade jag på en debattartikel. Tänkte bara lägga in den som länk här (och här), för TTEla publicerade den faktiskt. Om det nu var någon som undrade ...
Och det gav mig så klart blodad tand. Ännu har jag dock inte hittat något ämne att skriva om. Men det kommer, kanske som ett resultat av vidare bloggande? Vi får se. Jag trivs här. Tycker om platsen och de möjligheter den erbjuder. Det fria och kravlösa formatet. Och kommentarerna. Jag är överväldigad. Kunde aldrig ens drömma om att jag skulle få ens i närheten av så många kommentarer som jag fått på det jag skriver.
Detta sammantaget ger mig kraft och mod att forsätta. Snart har jag hållit på en vecka, och det finns en hel massa uppslag kvar att bearbeta. Än är det långt kvar innan inspirationen sinar. Så känns det nu. Och jag är övertygad om att känslan håller i sig.
Tack, alla!
Och det gav mig så klart blodad tand. Ännu har jag dock inte hittat något ämne att skriva om. Men det kommer, kanske som ett resultat av vidare bloggande? Vi får se. Jag trivs här. Tycker om platsen och de möjligheter den erbjuder. Det fria och kravlösa formatet. Och kommentarerna. Jag är överväldigad. Kunde aldrig ens drömma om att jag skulle få ens i närheten av så många kommentarer som jag fått på det jag skriver.
Detta sammantaget ger mig kraft och mod att forsätta. Snart har jag hållit på en vecka, och det finns en hel massa uppslag kvar att bearbeta. Än är det långt kvar innan inspirationen sinar. Så känns det nu. Och jag är övertygad om att känslan håller i sig.
Tack, alla!
Kommande tankar
"God is a Lobster, or a double pincher, a double bind", skriver D&G. Och enligt Gregory Bateson så är en double bind: "a situation in which no matter what a person does, he "can't win." Och, "It is hypothesized that a person caught in the double bind may develop schizophrenic symptoms."
Bateson skriver vidare, i boken Mind and Nature. A Necessary Unity: "Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?"
Om detta och liknande tankegångar vill jag skriva här. Jag kommer att ställa mig frågan om ifall Kroppen Utan Organ, eller BWO kan sägas vara det mönster som förbinder? Och jag skall även försöka förstå begreppet schizoanalys, som en praktik för att förhålla sig till den dubbelbindning vi ständigt befinner oss i, mellan innehåll och uttryck, tillsammans med allt annat i universum ... Vidare kommer tankar om människoblivandet att utvecklas. Det är ett viktigt ämne, om det kommer jag att skriva mycket.
Det betydelsefulla är emellertid inte vad jag skriver, mina tankar. Det viktiga är vad som händer när tankarna möter mottagare som delar med sig av sina tankar och synpunkter kring texten som föreligger.
Vägen är målet, processen!
Bateson skriver vidare, i boken Mind and Nature. A Necessary Unity: "Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?"
Om detta och liknande tankegångar vill jag skriva här. Jag kommer att ställa mig frågan om ifall Kroppen Utan Organ, eller BWO kan sägas vara det mönster som förbinder? Och jag skall även försöka förstå begreppet schizoanalys, som en praktik för att förhålla sig till den dubbelbindning vi ständigt befinner oss i, mellan innehåll och uttryck, tillsammans med allt annat i universum ... Vidare kommer tankar om människoblivandet att utvecklas. Det är ett viktigt ämne, om det kommer jag att skriva mycket.
Det betydelsefulla är emellertid inte vad jag skriver, mina tankar. Det viktiga är vad som händer när tankarna möter mottagare som delar med sig av sina tankar och synpunkter kring texten som föreligger.
Vägen är målet, processen!
Sätt att se på kunskap
Utan att förlora mig själv i bitterhet skall jag här reflektera över hur det kan gå till ifall man försöker göra något nytt inom den traditionstyngda alkoholforskningsdisciplinen. Här finns det många ömma tår att trama på, vilket jag fått erfara den hårda vägen. Även om jag hela tiden varit tydlig med att vad jag vill är inte att krtisera, jag vill förnya, nyansera och leverera alternativa perspektiv och tolkningar på ett angeläget samhällsproblem.
Vad jag ville var att visa hur man som kulturvetare kan fördjupa förståelsen av problemkomplexet alkohol och droger. Och jag gjorde det med hjälp av bland annat Deleuze. Detta projekt arbetade jag med under ett antal år i mitten av 2000-talet. Arbetet resulterade i boken Kung alkohol. Och andra drogaktörer som gavs ut på bokförlaget Daidalos 2009. Jag är nöjd med resultatet, men tänkte ändå att det fanns mer att göra på den inslagna vägen. Ämnet var långt ifrån uttömt. Därför gjorde som jag man gör i sådana situationer, man lämnar in en ansökan till något av forskningsråden. Bland annat till Systembolagets råd för alkoholforskning.
Mitt intryck av den forskning kring ämnet som finns och som jag gick igenom under arbetet med boken är att det finns väldigt mycket av samma sak. Sida upp och sida ner av referenser med snarlikt innehåll finner man i databaserna, och samma namn dyker upp i påfallande många publikationer med liknande titlar. Det stärker mig i tron om att vetenskap skriver man inte (alltid, enbart) för att sprida kunskaper och viktiga insikter, vetenskap skriver man för att meritera sig. Och det vore kanske inte ett stort problem, om inte meritering samtidigt handlade om att bevaka uppnådda resultat och positioner.
Att vetenskap är nära förknippat med makt, det vill säga att den som har makt har makt även över kunskapen. Det är ett teoretiskt påpekande från Foucault som många kulturvetare underbyggt empiriskt, på olika sätt. Och att forska om just det ämnet är något jag själv funnit mycket fruktbart och givande. Men att skåda makten i vitögat och själv bli utsatt för dess kalla hand är mindre roligt. Det är vad som hände när jag försökte kapa åt mig en liten skärva av den ekonomska kaka som alkoholforskare år efter år har mumsat på. Det visade sig alltså vara lättare sagt än gjort. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det blev jag snart varse.
Även om man i sin genomgång av tidigare forskning nämner en hel massa forskare och även påpekar att det inte är en komplett genomgång, men väl ett representativt urval av de viktigaste strömningarna, så står det i kommentaren till avslaget att jag inte nämner tre utvalda referenser som, även om jag efter omfattande sökningar inte funnit dem, borde ha nämnts. Inget sägs om det jag nämner, bara om det jag inte nämner (vilket alltså är tre referenser!). Hur dessa referenser skulle kunna användas för att förbättra mitt projekt får jag sväva i ovisshet om. Här handlar det inte om att ge stöd och uppmuntran, här handlar det om att stänga till och hindra.
Jag trodde i min enfald att jag hade visat att jag var kompetent nog, och att jag utvecklat en metod som jag skulle kunna arbeta vidare på, i boken Kung alkohol ... Men se det gick inte. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det kan man inte göra hur som helst. Vad som går att utläsa av motivet för avslaget så handlar det om att jag inte gör som andra har gjort. Det är uppenbarligen skälet till att jag inte får pengar. Men det är inget som skrivs fram klart.
Projektet saknar dessutom tydlig frågeställning, och motivet för det är att jag inte kan beskriva vad jag skall komma fram till. "Riktig" forskning handlar med andra ord om att ha kontroll över hela processen, från den tidigare forskningen, över syftet, metoden, genomförandet och fram till resultatet. Bara den som kan redogöra för samtliga dessa led kan räkna med att få pengar för att forska om alkohol. Nya perspektiv, explorativa ansatser och ett sökande efter svar på frågor som tillåts växa fram processuellt stoppas på detta sätt i sin linda.
Allt detta skulle jag kunna leva med. Det är ingen rättighet att få pengar, och vem är jag att bedömma min egen ansökans kvaliteter. Jag är fullt öppen för att ansökan inte håller måttet, men jag tycker mig ana att det inte är huvudorsaken till att jag inte fick pengar. Andemeningen i avslagets sista stycke säger väldigt mycket om hur man ser på vilka kvaliteter som krävs för att få tillåtelse att forska om alkohol.
Jag är nu inte bitter. Det är så här spelet ser ut, och det kan inte förnekas att det har gett mäsnkligheten en rad fantastiska uppfinningar och hjälpmedel. Vad jag vill peka på är dock att det hade kunna vara ännu bättre, om man bara lite, lite hade vågat släppa på tyglarna. Om man hade vägat öppna upp bara lite mer för samtalande inom vetenskapen. Då hade fler kanske vågat försöka, förutsättningslöst. Och detta hade med säkerhet betalat sig i längden, för kulturvetenskaplig forskning är mycket kostnadseffektiv. Vad vi behöver är egentligen bara tid. Ingen dyr utrustning.
Problemet uppstår när vetenskap blir en födkrok. Den som har tillkämpat sig en hög position har allt att vinna på att inte bli ifrågasatt. Makt korrumperar. Därför vill jag här inte veta vad som fungerar, jag vill mötas av respektfulla frågor, av intresserat motstånd. Och jag vill söka mig framåt, tillsammans med eventuella läsare. Det är så jag vill arbeta även inom vetenskapen. Om denn blogg kommer att fungera som jag hoppas, då får jag vad jag behöver för att orka kämpa vidare. Input och bränsle att bygga något av. Mod att söka framkomliga vägar.
För att avsluta i dur vill jag påpeka att även om det är svårt så går det. Daidalos trodde på mig och gav ut min bok. För det är jag dem evigt tacksam. Och Socialmedicinsk Tidskrift gav också ut en artikel där jag försökte lansera mina tankar. Jag fick bråka lite med den som granskat artikeln, men efter några vändor fram och tillbaka antogs texten. Det hedrar dem! Min forskning om alkohol har också uppmärksammats i en samlingsvolym. Trägen vinner. Det gäller att inte ge upp om man hittat något man tror på.
Nya perspektiv och tankar har som sagt inte alltid lätt att fästa i det kollektiva medvetandet, men det är inget skäl att ge upp. Kulturvetare i alla länder. Förenen eder!
Vad jag ville var att visa hur man som kulturvetare kan fördjupa förståelsen av problemkomplexet alkohol och droger. Och jag gjorde det med hjälp av bland annat Deleuze. Detta projekt arbetade jag med under ett antal år i mitten av 2000-talet. Arbetet resulterade i boken Kung alkohol. Och andra drogaktörer som gavs ut på bokförlaget Daidalos 2009. Jag är nöjd med resultatet, men tänkte ändå att det fanns mer att göra på den inslagna vägen. Ämnet var långt ifrån uttömt. Därför gjorde som jag man gör i sådana situationer, man lämnar in en ansökan till något av forskningsråden. Bland annat till Systembolagets råd för alkoholforskning.
Mitt intryck av den forskning kring ämnet som finns och som jag gick igenom under arbetet med boken är att det finns väldigt mycket av samma sak. Sida upp och sida ner av referenser med snarlikt innehåll finner man i databaserna, och samma namn dyker upp i påfallande många publikationer med liknande titlar. Det stärker mig i tron om att vetenskap skriver man inte (alltid, enbart) för att sprida kunskaper och viktiga insikter, vetenskap skriver man för att meritera sig. Och det vore kanske inte ett stort problem, om inte meritering samtidigt handlade om att bevaka uppnådda resultat och positioner.
Att vetenskap är nära förknippat med makt, det vill säga att den som har makt har makt även över kunskapen. Det är ett teoretiskt påpekande från Foucault som många kulturvetare underbyggt empiriskt, på olika sätt. Och att forska om just det ämnet är något jag själv funnit mycket fruktbart och givande. Men att skåda makten i vitögat och själv bli utsatt för dess kalla hand är mindre roligt. Det är vad som hände när jag försökte kapa åt mig en liten skärva av den ekonomska kaka som alkoholforskare år efter år har mumsat på. Det visade sig alltså vara lättare sagt än gjort. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det blev jag snart varse.
Även om man i sin genomgång av tidigare forskning nämner en hel massa forskare och även påpekar att det inte är en komplett genomgång, men väl ett representativt urval av de viktigaste strömningarna, så står det i kommentaren till avslaget att jag inte nämner tre utvalda referenser som, även om jag efter omfattande sökningar inte funnit dem, borde ha nämnts. Inget sägs om det jag nämner, bara om det jag inte nämner (vilket alltså är tre referenser!). Hur dessa referenser skulle kunna användas för att förbättra mitt projekt får jag sväva i ovisshet om. Här handlar det inte om att ge stöd och uppmuntran, här handlar det om att stänga till och hindra.
Jag trodde i min enfald att jag hade visat att jag var kompetent nog, och att jag utvecklat en metod som jag skulle kunna arbeta vidare på, i boken Kung alkohol ... Men se det gick inte. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det kan man inte göra hur som helst. Vad som går att utläsa av motivet för avslaget så handlar det om att jag inte gör som andra har gjort. Det är uppenbarligen skälet till att jag inte får pengar. Men det är inget som skrivs fram klart.
Projektet saknar dessutom tydlig frågeställning, och motivet för det är att jag inte kan beskriva vad jag skall komma fram till. "Riktig" forskning handlar med andra ord om att ha kontroll över hela processen, från den tidigare forskningen, över syftet, metoden, genomförandet och fram till resultatet. Bara den som kan redogöra för samtliga dessa led kan räkna med att få pengar för att forska om alkohol. Nya perspektiv, explorativa ansatser och ett sökande efter svar på frågor som tillåts växa fram processuellt stoppas på detta sätt i sin linda.
Allt detta skulle jag kunna leva med. Det är ingen rättighet att få pengar, och vem är jag att bedömma min egen ansökans kvaliteter. Jag är fullt öppen för att ansökan inte håller måttet, men jag tycker mig ana att det inte är huvudorsaken till att jag inte fick pengar. Andemeningen i avslagets sista stycke säger väldigt mycket om hur man ser på vilka kvaliteter som krävs för att få tillåtelse att forska om alkohol.
Sökande är etnolog och disputerade 2003 på en avhandling om lastbilsförare och yrkeskultur. På senare år har han publicerat några rapporter om alkohol och kultur, men jag ser inte att sökande har dokumenterad erfarenhet av denna typ av massmediegranskning.Vad som krävs för att forska om alkohol är med andra ord att man har forskat om alkohol. Det betyder att vad man vill ha är mer av det man redan har. Nya perspektiv på detta högst allmängiltiga samhällsproblem är inget man vill stödja, tyvärr. Att min bok, som givits ut på ett ansett bokförlag, avfärdas med det nedsättande epitetet rapport säger mer om den som fäller uttalandet än om boken i sig. Detta är maktens språk! Så går det till bakom kulisserna inom vetenskapen. Varje dag släcks på detta sätt en eller flera flämtande lågor, som om de hade fått brinna och erhålla lite stöd hade kunna flamma upp och bli något stort.
Jag är nu inte bitter. Det är så här spelet ser ut, och det kan inte förnekas att det har gett mäsnkligheten en rad fantastiska uppfinningar och hjälpmedel. Vad jag vill peka på är dock att det hade kunna vara ännu bättre, om man bara lite, lite hade vågat släppa på tyglarna. Om man hade vägat öppna upp bara lite mer för samtalande inom vetenskapen. Då hade fler kanske vågat försöka, förutsättningslöst. Och detta hade med säkerhet betalat sig i längden, för kulturvetenskaplig forskning är mycket kostnadseffektiv. Vad vi behöver är egentligen bara tid. Ingen dyr utrustning.
Problemet uppstår när vetenskap blir en födkrok. Den som har tillkämpat sig en hög position har allt att vinna på att inte bli ifrågasatt. Makt korrumperar. Därför vill jag här inte veta vad som fungerar, jag vill mötas av respektfulla frågor, av intresserat motstånd. Och jag vill söka mig framåt, tillsammans med eventuella läsare. Det är så jag vill arbeta även inom vetenskapen. Om denn blogg kommer att fungera som jag hoppas, då får jag vad jag behöver för att orka kämpa vidare. Input och bränsle att bygga något av. Mod att söka framkomliga vägar.
För att avsluta i dur vill jag påpeka att även om det är svårt så går det. Daidalos trodde på mig och gav ut min bok. För det är jag dem evigt tacksam. Och Socialmedicinsk Tidskrift gav också ut en artikel där jag försökte lansera mina tankar. Jag fick bråka lite med den som granskat artikeln, men efter några vändor fram och tillbaka antogs texten. Det hedrar dem! Min forskning om alkohol har också uppmärksammats i en samlingsvolym. Trägen vinner. Det gäller att inte ge upp om man hittat något man tror på.
Nya perspektiv och tankar har som sagt inte alltid lätt att fästa i det kollektiva medvetandet, men det är inget skäl att ge upp. Kulturvetare i alla länder. Förenen eder!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)