Samtal, om linjer

Ett sätt att förstå världen och allt som finns i den är att se den som uppbyggd av linjer. Linjer som korsar varandra. Linjer som går på tvärs. Linjer som aldrig möter andra linjer. Och flyktlinjer, linjer som tar en oväntad väg och som leder flödet i en annan riktning. Linjerna finns överallt. Allt består av linjer. Precis allt! Det är utgångspunkten. Men det är inte ett vetenskapligt faktum som måste bevisas för att bli giltigt, det är ett tankeredskap. ”Låt oss se vad som händer om vi tänker linjer”, så skulle inledningen till ett samtal kunna formuleras. Inledningen till en diskussion om frågan ser ut så här: ”Är det sant, vad har du för belägg?!”
Diskussioner är alltid skeptiska, tar död på kreativiteten. De stänger och hindrar rörelse. Att diskutera är att utöva makt och leder inte till förståelse. Samtal däremot är prövande, ögonöppnande och leder framåt samt hjälper deltagarna att upptäcka det oväntade. Samtal är alltid ömsesidiga! Låter man bara processen ha sin gilla gång, i trygg förvissning om att ifall den leder fel så kommer den att självdö, så kommer förståelsen för helheten att öka. Om man samtalar vill säga.

Tänker man på världen som uppbyggd av linjer går det att hämta inspiration från Deleuze och Guattari. De skriver i A Thousand Plateaus, att deras förståelse av världen och av begreppet människa handlar om kartografi, om att följa linjerna som dras upp mellan aktörerna som befolkar världen, mänskliga såväl som icke-mänskliga. Linjerna betyder emellertid inget i sig, de snarare,

compose us, as they compose our map. They transform themselves and may even cross over into one another. Rhizome. It is certain that they have nothing to do with language; it is, on the contrary, language that must follow them, it is writing that must take sustenance from them, between its own lines. It is certain that they have nothing to do with a signifier, the determination of a subject by the signifier; instead, the signifier arises at the most rigidified level of one of the lines, and the subject is spawned at the lowest level. (Deleuze & Guattari 2003a:203).

Citatet kan säkert uppfattas som onödigt abstrakt och kanske till och med obegripligt. Den som vill diskutera frågan om männiksoblivandet brukar uppfatta D & G på det sättet. De få därmed omgående vatten på sin kvarn, och kan utan att ha förstått någonting lämna frågan. Synd! Men framförallt för dem själva.

Många ser på Deleuze på detta sätt. Men om det är fallet uppmanas läsaren att försöka angripa citatet på ett lite annorlunda sätt. Försök inte att hitta någon betydelse inne i texten, mellan raderna eller hos författaren, ta istället fasta på vad orden säger DIG. Oroa dig inte för om det finns en korrekt tolkning eller innebörd i citatet. Använd orden för att förstå världen och dig själv. Var aktiv.

Läs orden, inte som en definition av något, utan som ett försök att provocera läsaren att tänka själv. Våga lägga din betydelse i orden och ta fasta på det i citatet som talar till dig. Relatera din förståelse av orden till din vardag. Om raderna behandlas på det sättet behöver man inte bekymra sig över vad orden betyder egentligen. Då måste man istället koppla på sin fantasi och utifrån sina egna förutsättningar göra texten begriplig, och det är precis vad man måste göra, för det finns ingen absolut sann och riktig innebörd, bara olika sätt att använda tankarna. Det är vad jag vill uppmana läsaren till. Våga lita på er egen förståelse!

Vad händer då? Det skulle jag vilja samtala om, här.

Ett nytt universitet är möjligt

Själva essensen av och med denna blogg är det som blir sagt mellan mig och mina kommentatorer, och att det aldrig går att sätta punkt för samtalet. Det finns inte ett bästa svar på någon fråga, ingen korrekt tolkning av ett uttalande eller en slutgiltig lösning på något problem. Det finns bara olika sätt att förhålla sig till världen i all sin mångfald och komplexitet. Och varje ståndpunkt är behäftad med sina konsekvenser. Det är detta jag dels vill visa exempel på, dels vill förhålla mig till och utveckla till något konstruktivt här.

Alla konversationer är i någon mån självbiografiska och det ser jag som dess styrka. Det går aldrig att skriva utifrån något annat perspektiv än det man själv utgår från. Därför skriver man alltid om sig själv, oavsett vad man skriver om. Det finns ingen objektivitet, bara olika perspektiv. Ingen utsida att studera kulturella fenomen utifrån, bara ett och samma sammanhang som man som iakttagare delar med alla andra.

Jag hoppas innerligt att mina läsare förstår att jag här inte har för avsikt att köra ner svåra begrepp i halsen på någon eller svänga mig med elitistiska referenser bara för att visa att jag kan. Referenserna som förekommer är som jag ser på saken litteraturtips. Ingen ska behöva känna sig tvingad att läsa dem för att förstå vad jag har att säga, men kan med fördel läsas av den som är intresserad och som vill lära sig mer.

Det är en sak som kännetecknar det gamla universitet, att man som forskare förväntas citera och hämta stöd från de ”rätta” referenserna, från gurusarna på området. Och det är en tendens som inte leder framåt, mot nya och mer långsiktigt hållbara framtider. Citeringar som enbart syftar till att hämta stöd från auktoriteter det leder inte till utveckling, det leder till stagnation. Därför är alla mina referenser at betrakta som litteraturtips, och därför kommer jag heller inte att definiera dem närmare. Fråga om ni undrar över något, eller kolla upp den själv och återkom med synpunkter om något fortfarande är oklart eller om ni inte håller med.

Den framtid jag vill utbilda till, eller kanske snarare vara medskapare av, tillsammans med mina studenter och läsare, det är en framtid som har insett det som Gregory Bateson (1995) insåg för länge sedan, nämligen att ande och natur utgör en nödvändig enhet. Den framtid han talar om där är en framtid där vetenskapen ”tänker” på samma sätt som naturen gör, genom trial-and –error. Bara då och bara så kan vi leva i harmoni med vår planet. Det är ju den enda plats i hela universum där vi människor kan leva. Och det är en bräcklig plats som måste behandlas med största respekt och ödmjukhet. Flyktlinjer är det som uppstår som ett resultat av slumpen, i mellanrummen. Och de får ett värde först när de testats och visat sig användbara, uteslutande i relation till dess förmåga att hjälpa.

Det är detta tärningskastandet som Deleuze beskriver, handlar om. Först när vi vågar vara tillräckligt prestigelösa för att kasta ur oss även mindre genomtänkta tankar, och först när vi inser att det är själva prövandet av tankarnas bärighet som ger dem dess värde, först då har ett nytt universitet vuxit fram. När det blivit modellen för kunskapande, då har vi skapat en långsiktigt hållbar kunskapsstrategi där risken för otillbörligt maktutövande har minimerats.

Universitetet, det gamla. Hela den struktur som vi som lärare verkar inom, på gott och ont, är med full fart på väg i en riktning som leder bort från den enhet som Bateson talar om. Den riktningen måste brytas. Och enda sättet att bryta riktningen är att peka på vart den leder i förlängningen. Vi måste sluta fokusera på nästa kvartal eller läsår. Sluta tänka på antalet citeringar och rankingplaceringar. Det är den viktigaste lärdomen jag vill att läsaren skall ta till sig härifrån. Att bryta den nuvarande riktningen, det är det viktiga. Jag varken kan, vill eller ska peka ut någon ny riktning.

Det jag vill peka på är vikten av att göra sig uppmärksam på det resultat som slumpen genererar, för det är därifrån som lösningen står att finna. Inte i huvudet på någon expert! Möjligen finns lösningen i mötet mellan en kompetent vetenskapsman, eller kvinna och dennes omgivning.

Möjligen. Eller?

Idéers vidhäftningsförmåga samt bra och dåliga sätt att sprida forskningsresultat

Larmen om autism och trippelvaccin och om den bluff som detta var har det skrivits om i veckan på olika ställen (Här till exempel). Om detta kan man säga mycket, men det jag vill peka på är två aspekter.

1. Detta med vilka idéer som fastnar i det kollektiva medvetandet. Vissa idéer har lättare att fastna och sprids mer än andra, det är enkelt att konstatera. Det är vaccinhistorien ett utmärkt exempel på. Den publicerades 1998 och även om den tidigt ifrågasattes och ganska snart även drogs in från The Lancet där den publicerats så lever tanken kvar hos den stora massan. Rädslan för att ens barn skall få autism som artikeln antyder, blir till en förstärkare av budskapet och ger det spridning. Och när budskapet väl en gång har spridits är det den versionen som lever vidare och fortplantas, från mun till mun. Dess verkan i världen går omedelbart att avläsa i statistiken över antalet vaccinerade barn, vilken sjönk. Ett liknande rykte kom i svang under förra årets svininfluensaepidemi och den efterföljande massvaccineringen. Så här fungerar ett kulturellt sammanhang och det är varken bra eller dåligt, det är det jag vill poängtera här, inte ta ställning i frågan.

2. Konsekvenserna med sätt att sprida forskningsresultat. Problemet är att just den insikten och den vinklingen allt för sällan granskas kritiskt. Få verkar se att det finns oerhörda risker och gigantiska problem inbyggda i det nuvarande systemet för publicering av vetenskapliga rön. Det vi vet och det ingen kan förneka är att vi bara i efterhand kan veta vad som är korrekta rön och vad som är felaktiga, att man endast i  backspegeln kan uttala sig om sanningshalten i ett uttalande. Vidare vet vi att vissa idéer sprider sig lättare än andra. Rönen som innehåller positiva nyheter sprids till exempel fortare än de som är negativa, se här. Lägg därtill att det stora flertalet får information om vetenskapliga rön via media i allmänhet och via kvällstidningar i synnerhet.

Om allt fler litar på att den kunskap som presenteras i vetenskapliga tidskrifter är sann, ja då kommer man inte att slipa på sin kritiska förmåga. Och när allt fler varken orkar, vill eller kan ifrågasätta vad man läser, då blir kollektivet sårbart. Då lägger vi våra liv i händerna på mäktiga ekonomiska intressen (läs i detta fall läkemedelsindustrin) i vars intresse det inte alltid ligger att bli ifrågasatt. För att illustrera vilka krafter vi har att göra med, utan att peka ut någon ond aktör, för det är absolut inte poängen här, kan man hänvisa till filmen Erin Brockovich. Det är dessutom en populärkulturell referens som enligt logiken ovan har förmågan att fastna i det kollektiva medvetandet.

Det jag vill peka på i denna post är att vi håller på att med vidöppna ögon gå in i lejonets gap, utan att kritskt granska vilka konsekvenser handlandet kan medföra. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många vetenskapsmän och -kvinnor som inte gör annat på dagarna än övar sig i kritiskt tänkande, och som ändå vägrar se att det rådande systemet har uppenbara brister och tydliga baksidor. Systemet är til exempel vidöppet för fusk och oredlighet. Har man bara klarat sig genom granskningen så sprids ens rön över världen med ljusets hastighet, och om det är tankar som har förmågan att fastna i det kollektiva medvetenadet så kommer de att påverka hela systemet under lång tid.

Jag vill poängtera att detta inte skall läsas som någon kritik mot enskilda vetenskapare! Och det är ingen kritik mot arbetet som utförs i laboratorier och på andra ställen. Kritiken skjuter in sig på att det bara är kunskap som presenteras genom upparbetade kanaler som erkänns, och att samma kanaler sammanfaller med forskarnas karriärväg och ekonomiska överlevnad. När man kombinerar dessa båda saker förlorar man viktiga incitament för kritisk granskning, vilket gör att den som är erkänd har lättare att bli mer erkänd. Vi tenderar helt enkelt inom nuvarande system att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Vidare blir det lättare att föra fram kunskap som ligger i linje med vad vi vet och svårare att föra fram ny kunskap. Systemet gynnar med andra ord inte förändring, det befäster snarare rådande maktordningar.

Detta är aspekter som borde utforskas mer, och det är ett forskningsprojekt som faller inom ramen för den kulturvetenskapliga kompetensen. Men tyvärr är det svårt för kulturvetare att få gehör för sina forskningsuppslag. Bland annat eftersom våra rön inte lämpar sig att publiceras i de vedertagna kanalerna, det vill säga internationella, högt rankade, peer-review tidskrifter. Om det är så att bara den kunskap som presenterats i välrennommérade tidskrifter erkänns som relevant, och om det dessutom bara är dessa arbeten som räknas när man skall meritera sig och göra karriär inom vetenskapen. Ja då kommer vi att få problem, förr eller senare. Varför då?


Om graden av kritiskt tänkande minskar i samhället kan det på kort tid leda till att vi återvänder till stenåldern. Samhället är en ömtålig struktur som byggs av allas kollektiva handlingar. Det bör man betänka nästa gång man lyssnar på ett nyhetsinslag där medborgare, till exempel intervjuas om vad de anser om politik, och majoriteten svarar att, "det är jag inte intresserad av"!? Om detta speglar den rådande situationen, då har vi alla problem. För om ingen orkar, vill eller ens förstår varför man skall engagera sig, då kommer inget att ta ansvar för vad som händer. Då blir det den som redan är stark som gynnas och som därigenom blir starkare.

Vad vill jag säga: Jag vill peka på vikten av att alla tar sitt ansvar och förhåller sig kritiskt till alla rön som presenteras, oavsett vem som framför dem. Jag vill också peka på hur viktigt det är att man inom skolan börjar tala mer om och övar eleverna i förmågan till kritiskt tänkande! Bara så kan vi vaccinera oss mot oavsiktliga konsekvenser av vetenskapliga (såväl som andra) rön. Och först när tillräckligt många inser detta och tar sitt ansvar, först då kommer samhället att bli långsiktigt hållbart. Där är vi inte, inte på länga vägar!

Det som gör mig allra mest rädd är när jag som lärare möter studenter som okritiskt antecknar vad jag säger! Jag vill möta motstånd. Jag vill samtala!

Vad säger ni till exempel om ovanstående (kanske allt för långa) bloggpost? Låt samtalet börja ...

Sportspegeln, i nomadologisk belysning

Tittade på krönikan om Sportspegeln igår, på SVT. Det slog mig att detta banbrytande, klassiska TV-program har vuxit fram ur precis en sådan process som jag här försöker visa på möjligheterna med. Programmet planerades aldrig fram, och det fick växa fram icke-linjärt i ett medialt mellanrum som få andra brydde sig om. Här fanns inga på förhand utformade regler att hålla sig till. Man tog vad man hade och gjorde så gott man kunde av det material som förelåg.

När konceptet fick växa  fram på detta sätt var man tvungen att lita till medarbetarnas kompetenser, man var tvungen att låta alla göra det som han (och med tiden även hon) ville och brann för. Man gav några entusiaster fria händer, utan att förvänta sig annat än att de skulle göra sitt bästa. Slumpen spelade en central roll i framgången. Slumpen och det faktum att man lyssnade på mottagarna av de bilder och tankar som sänders ut i etern. Trial and error. Icke-linjär process!

Det var just detta upplägg och den frihet och det förtroende för medarbetarnas kompetens och intresse för det de sysslade/sysslar med som gjorde att Göran Zachrisson vågade tänja på ramen och blanda in filosofi i sina reportage om sport. Det var i mellanrummen som överallt uppstår som han hittade inspiration till sina poetiskt vackra reportage vilka speglade sporten från nya perspektiv. Och det är genom sådana reportage som idrottshjältar växer fram och som sportgrenar hittar sin publik.

TV-sändningar är dessutom komplicerade lagprestationer. För att kunna återge vad som sker krävs en lång rad olika kompetenser, teknologier och inte så lite tur och tajming. För att skapa idrottshjältar krävs med andra ord en oändligt lång rad av aktörer, mänskiga såväl som icke-mänskliga. Och den som hävdar att idrott byggs av soloprestationer vägrar inse faktum!

Ta bort en sådan trivial sak som bollen, och Zlatan är reducerad till en helt vanlig kille. Utan public-service, inga superstjärnor med superlöner. Utan publik, inga världsevenemang. Ingen är sig själv nog. Allt sker i mellanrum, som ett resultat av samspel.

Varför har vi så svårt att inse detta, uppenbara faktum!?

Aforismer, kompetenser och multi-versitet

Det jag uppskattar mest med Deleuze (och Guattari) är att han skriver texter som medvetet provocerar läsaren att förhålla sig aktiv till innehållet. Han serverar aldrig färdiga lösningar för läsaren. För att hans texter ska bli begripliga krävs att läsaren utför en aktiv tolkningshandling. Det är detta som de flesta har så svårt att förstå. Den som säger att Deleuze är obegriplig har helt enkelt inte fattat grejen, att det krävs något av en som läsare för att innehållet ska bli begripligt. Med andra ord finns det inte en rätt tolkning av Deleuze, det finns inte ett enda sätt att läsa hans texter. Det finns bara en mångfald olika ingångar, var och en med sina problem och förtjänster. Denna egenhet gör honom ständigt aktuell!


Om man vill skulle man kunna omsätta den tankemodellen i ett slags program för organisering av högre utbildning, och då skulle denna kunna benämnas: multi-versitet. Det skulle kunna vara en föränderlig plats, en öppen process, där kunskap och erfarenheter utbyts. Så vill jag se min blogg, och därför passar Deleuzes arbeten synnerligen väl som inspirationskälla. Hans texter är inte slutna i den meningen att författaren först bestämmer och definierar det som satts under lupp för att sedan, så pedagogiskt och klart som möjligt, för att undvika missförstånd hos läsaren, förklarar innehållet. Deleuze texter fullbordas på detta sätt först i och genom läsarens aktiva reception av innehållet och följaktligen går texterna inte att bedömas med mindre än att tankarna omsätts i handling, och uteslutande i relation till resultatet av handlingarna.

Aforismen är ett exempel på ett liknande sätt att skriva, och den får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft. Om det skriver Deleuze och Guattari (2003a:377) i A Thousand plateaus och syftar på en aktiv läsare som erövrar innehållet, gör det till sitt och därefter omsätter insikterna i handling. Alla som vill arbeta med kunskap, på dessa premisser, måste alltså engagera sig fullt ut i processen på samma villkor som alla andra. Ingen aktör är viktigare än någon annan. Det är just eftersom ingen äger frågan som processen blir dynamisk.

Ett multi-versitet förstått på detta sätt, kan sägas vara ett slags möte mellan olika kompetenser, alla nödvändiga i ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Framgångspotentialen är relaterad till parternas ömsesidiga förmåga att uppmärksamma och tillvarata de flyktlinjer eller emergenta kvalitéer, (det vill säga sådant som ej går att reducera till sina minsta beståndsdelar och vars uppkomst heller inte går att förutsäga) som processen genererar. Detta är naturligtvis lätt att säga, men svårt att genomföra inom ramen för en traditionella akademisk kontext, men om man tänker mer på det som möts i kunskapsprocessen i termer av kompetenser, än som möten mellan företrädare för olika vetenskapliga discipliner så undviker man en hel del av problemen, även om farorna inte bör underskattas.

Mer mångfald, fler möten och mellanrum. Och aktiva läsarter. Det vill jag verka för!

Slump, flyktlinjer och sanning

Kultur är på samma sätt som världen och även kunskap en icke-linjär process. Därför måste man, för det första, acceptera att tillvaron i hög grad styrs av slump. Och när jag talar om slump gör jag det i den betydelse av ordet som Deleuze har lanserat och som jag tänkte reflektera lite över här. I en rad olika texter och sammanhang återkommer han till tanken om filosoferande som ett slags kastande av en tärning. Det är en liknelse som jag verkligen gillar. Deleuze betonar härmed att tänkande varken primärt eller uteslutande är något som försiggår inuti huvuden på människor. Tänkande måste istället förstås som något som uppstår i möten mellan aktörer, inom ramen för en kontext. Därav följer att hela det sammanhang som ger upphov till konsekvenser måste beaktas, för att man skall kunna förstå hur tänkande uppstår och förändras.


Tärningen är ett mycket bra och pedagogiskt verktyg som hjälper en inse att alla möjliga framtidsscenarion inte föreligger vid varje givet tillfälle. Vad som helst kan inte hända som ett resultat av slumpen. Men vad som faktiskt kan ske om en stund bestäms obönhörligen av förutsättningarna som uppstår ur det som hände nyss. Och vill man förstå förutsättningarna för framtiden måste man följaktligen beakta hela sammanhanget, inte bara några på förhand utvalda aspekter av det (läs människor och det människor gör). Accepterar man denna tankemodell kan man utan problem plocka in slumpen i förståelsen, och den illustrerar då att vad som helst av ett begränsat antal möjliga scenarion kommer att realiseras; alltid fler än ett, men färre än många.

Och när man inser att slumpen spelar en mycket större roll i våra liv än vi till vardags vill och kan erkänna, ja då är det inte så svårt att förstå att utfallet av världens tillblivelse eller kulturella processer, inte går att reglera i detalj. Men det betyder naturligtvis inte att man ska ge upp och låta allt gå sin gilla gång. Tankemodellen är långt ifrån ett argument för laissez-faire! Självklart går det hjälpligt att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras. Däremot går inte att reglera den i detalj eller styra den i en bestämd riktning. Det är en liten, men väldigt viktig perspektivförskjutning som allt jag skriver om här utgår från och som styr mig i min livsgärning.

Relaterat till slump hör ett annat av Deleuze begrepp, flyktlinje. Och nu börjar bilden klarna hoppas jag. Härmed är de stora linjerna för denna blogg uppdragna. En av Deleuze översättare Ian Buchanan citerar honom (i ett mail som sändes ut via Facebook för ett antal år sedan nu): ”Det är aldrig början eller slutet som är intressant; början och slutet är bara punkter. Vad som är intressant är det som finns mellan.” (Citatet är hämtat från boken: Dialogues II. Deleuze & Parnet 2002:39). Buchanan fortsätter; ”För Gilles Deleuze ligger den verkliga potentialen i en text [eller en annan typ av aktör ] i själva processen, i dess flyktlinjer. Skribentens förmåga att ta upp avbrutna linjer i mellanrummen [är vad som] uppbådar tillblivelse via konsten, vilken ska förstås som en skapelse av något nytt och av ändlös potential att omforma.” Och detta skulle kunna fungera som ett slags programförklaring för denna blogg. Detta är en plats där avbrutna linjer skall samlas och där tillblivelser skall främjas. Blir vi tillräckligt många som agerar kommer vi tillsammans att förfoga över en ansenlig potential att omforma, vad vi nu vill ändra på. Tänk bara på att det aldrig går att utfästa några garantier. Kultur går inte att målstyra!

En flyktlinje kan enkelt beskrivas som en konstruktiv möjlighet som uppstår där/när man minst anar det. Och vad som behövs för att kunna utnyttja flyktlinjernas potential är kompetensen att upptäcka och fånga dem så att säga i flykten. Vidare krävs en prestigelös öppenhet och vilja att testa även idéer som någon annan är upphovsman/kvinna till. Här finns alla mina argument för att vara kritisk mot högskolvärldens nuvarande mål och ambitioner. Just eftersom det finns så oerhört många tecken som tyder på att Deleuze syn på världen är adekvat så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att slumpen måste bejakas och sökandet efter flyktlinjer bör bejakas!

Resonemangen om slump och flyktlinjer handlar om att poängtera hur viktigt det är att bryta sig loss från föreställningen om att tänkande skulle vara ett solitärt fenomen. Tänkande är inte och varken kan eller får, lika lite som språket eller vetenskap för den delen, uppfattas som en verksamhet utförd i ensamhet. Utfallet av alla processer uppstår i mellanrummen mellan parterna, som en följd av att processen får ha sin gång och är i hög grad ett resultat av slump. Därför är det av central vikt att så många som möjligt lär sig känna igen en flyktlinje när den uppenbarar sig, för det gör den inte sällan när man mist anar det.

För att kunna förlösa potentialen i detta tänkande och för att kunna upptäcka och ta tillvara de flyktlinjer som uppstår överallt ligger det således i alla ingående parters intresse att hålla högt i tak och att se till att arbetet framskrider förutsättningslöst. Vad som behövs för att kunna upptäcka och testa dessa flyktlinjer är en öppet lyssnande och prestigelös samarbetsanda.

Vad som behövs är med andra ord lite mer inspiration från Nietzsche (1987:62).”Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ”Låt oss göra ett försök!” Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ”sinne för sanningen”, för där har tapperheten förlorat sin rätt.”

Nomadologi. En väg framåt.

Kravet på renhet och stringens inom akademin och de konsekvenser detta oundvikligen för med sig borde fungera som en väckarklocka. När det görs till norm, när bara den typen av kunskap räknas, då är vi farligt ute. Då har vi otillbörligt klämt in världens komplexitet i en tvingande ram som låser fast tillvaron. Då ser vi bara det som våra modeller tillåter oss se. Då går vi med vidöppna ögon rakt in i lejonets gap. Än finns det till att vända skutan, men det går skrämmande fort i den andra riktningen.


Frustrerad tvingas jag gång på gång se att insikten om ovanstående scenario finns, att fakta ligger i öppen dager, utan att adekvata slutsatser dras från detta. Det slår mig påfallande ofta inom akademin hur goda idéer, som alla är överens om är just goda, försvinner som sand mellan fingrarna. Det är som om de inte hade förmågan att haka i och fasta vid. Fastna gör däremot just de tankar som ger klara besked, tankar som talar om hur det är och vad vi ska göra. Det är som det stora flertalet inget hellre vill än att avhända sig ansvar. Är man bara tillräckligt säker på sin sak, ja då får man gehör. Och den nuvarande universitetsstrukturen, träduniversitetet, befrämjar detta. Allt för ofta letar vi efter nycklarna som ska låsa upp låset i ljuset från gatlyktan, även om vi vet att de inte ligger där. Bara för att det är där det går att leta. Oerhört viktigt därför att vi så fort som möjligt bryter med den berättelsen och skaffar oss en annan.

En sådan berättelse utgår från tanken om att alla möten, alla krafter som sätts i förbindelse med varandra påverkar helheten. Det är en berättelse som jag hittar hos Deleuze, hos Latour och hos Whitehead och andra som verkar i samma anda. De har lärt mig hur irrationellt och kontraproduktivt det är att rädas kaos och osäkerhet. Snarare bör vi omfamna det osäkra. Bara så kan vi hitta en adekvat väg framåt. Bara så kan vi påbörja letandet efter nycklarna på ställen där de möjligen skulle kunna finnas, även om vi inte vet exakt var denna plats är.

Slå an en ton, vilken som helst. Och lyssna på vad som faktiskt händer. Agera i enlighet med det som sker och inte i linje med en på förhand uppgjord plan. Det är att verka nomadologiskt, i världen. I alla fall om ni frågar mig!