Här under sommaren har jag tagit upp arbetet på ett skönlitterärt romanprojekt och märker att min kreativa enregi sugs upp av det projektet. Jag vill dock hålla igång bloggandet så jag testar olika strategier här under semestern. Denna text bygger på en text från 2013 som jag fortfarande tycker jag kan stå för. Den handlar om det intellektuella arbetets särart och problemen med strävan efter effektivitet, som absolut inte blivit mindre, tvärtom.
Arbetar man med tänkande är det inte kroppen som tar stryk, även om hjärnan är en del av helheten och kan pressa muskler och ben till dess yttersta gräns. Forskar man är det hjärnan som pressas och som pressar sig själv till det yttersta. Ju mer man vill och desto fler saker som pressas in i den redan fyllda kalendern, desto mer tänjer man på de mentala och intellektuella gränser som finns men som inte syns. Gränserna är tänjbara och kontextuella, aldrig absoluta. Därför kan man inte veta säkert om man är nära eller på säkert avstånd. Det är förrädiskt. Farligt, ibland.
Behöver vila på semestern för att orka. En termin ser lång ut, på pappret. Men den går fort. Arbetsåren hinner knappt starta innan det är jul. Sedan är det sommar och semester igen. Hur går det till? Vad är det som händer? Det är vi, alla vi, tillsammans, som gör detta mot varandra. Det är vi som pressar oss själva och varandra till det yttersta. Det är vi som ställer krav på effektivitet och som granskar varandra alt oftare och allt mer minutiöst. Det är vi som skapar systemen och budgetarna som reglerar arbetet. Samhället och kulturen existerar inte utanför våra kollektiva handlingar. Om det handlar den bok jag jag fortfarande håller på och skriver på. Boken blev inte färdig under 2013 och den är fortfarande inte klar, men det projektet har resulterat i några andra böcker och nu känns det på allvar som jag är nära målet. Vi får se hur det går. Tycker om att skriva böcker, för där får tankarna ta den plats de behöver för att byggas upp, för att mogna och för att förklaras. Där mellan pärmarna finns det möjlighet att utforska det som är okänt, komplext och svårt, som kultur. Tyvärr finns och verkar jag i ett akademiskt system som på kort tid förändrats. Idag anses det inte meriterande att skriva böcker. Det enda som räknas är artiklar, på engelska, som publicerats i utlandet. För så är det bestämt. Av vem? Av oss, alla vi tillsammans. Varför då? För att det är effektivt och lätt att utvärdera, kontrollera och räkna. Det som citeras mest och den som har flest publikationer när året är slut vinner. Så ser det ut. Det skulle kunna vara så mycket bättre.
Effektiviteten, de ständiga kraven på prestation, är ett resultat av kollektiv handling. Ingen enskild bestämmer. Kraven påverkar alla. Och ju större kraven blir, desto mindre tid för reflektion finns det. Då kan kraven öka ännu mer. Tills samhället når den gräns som enskilda individer stöter på när de pressat sig för långt. Det finns en gräns för vad samhället mäktar med. Pressar vi oss som kollektiv över gränsen faller vi fritt och det kommer att bli svårt eller kanske omöjligt, det vet ingen, att återskapa det som var bra. Det är ett högt spel vi spelar. Vill påminna om det. Det är detta som dyker upp när tanken får färdas fritt, när orden släpps lösa och kroppen återhämtar sig.
Jag återkommer ständigt till Karin Boye. Hon var klok, eller är klok. För orden finns kvar, hennes tankar lever än. Dikterna talar till mig och till alla andra som läser. Många gör inte det, läser alltså. Kanske hinner man inte. För alla krav, alla måsten, Den ständiga pressen. Effektivitetens tvingande kraft suger musten ur enskilda och samhället. Problemet är att kulturen utarmas om den inte hålls levande av oss som lever i den. Om vi inte läser, tänker och talar om konst och litteratur finns ingen kultur. Därför läser jag Boye, för hon visste vad som är viktigt, i livet. Hon förstod och hade den ovärderliga gåvan att kunna klä tankar i ord.
Grunden för all metafysik
Walt Whitman: Och nu, mina herrar, ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet som grundval och slutsten också för all vår metafysik.
(Så till studenterna den gamle professorn, av många åhörd, vid slutad kurs.)
Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen, Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel, läst om Platons läror, och Sokrates, större än Platon, och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates -- forskat och klarlagt.
I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system, ser alla filosofer, ser kristna kyrkor och sekter.
Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän, mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar, mellan stad och stad, mellan land och land.Grunden för all metafysik är vi, alla vi och de band som vi knyter mellan varandra. Imaginära band av kärlek och solidaritet. Vänskap är en ovärderlig gåva. Och det fina med att ge kärlek och vänskap, genom att visa solidaritet, är att ju mer man ger desto mer får man. Det är en oändlig resurs. Dessutom är det en långsiktigt hållbar resurs. Håller fast vi den tanken. Jobbar vidare på den längre fram. Men nu ska jag bara vara. Tar dagen som den kommer. Vilar, i tanken och tar vara på det som händer i mellanrummet.
Återkommer med fler tankar nästa söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar