En framgångsfaktor i politiken har visat sig vara att tala mer till känslorna än till förnuftet. Kloka förslag som bygger på det vi faktiskt vet om människor, världen och verkligheten ratas av väljarna om förslagen upplevs drabba den egna ekonomin eller om de känns fel. Många ser valrörelser som ett slags smörgåsbord där ens val bara handlar om att bli mätt, utan att det spelar särskilt stor roll vad man stillar hungern med. I själva verket fungerar demokratiska val på samma sätt som hälsan, vad man väljer spelar en avgörande roll, kanske inte på kort sikt, men definitivt på lite längre. Tar väljarna inte valet av politiker på allvar kommer politiken att bli ansvarslös av den enkla anledningen att makten utgår från folket. Inte direkt från var och en av oss, men från oss alla tillsammans. Våra gemensamma val får konsekvenser, så om allt fler bryr sig allt mindre om demokratin och förutsättningarna att leda landet de lever i urholkas grunden för det moderna, demokratiska välfärdssamhället.
Problemet är att kunskapen bara är ett vapen och endast kan övertrumfa dumheten i samhällen där vetenskapens resultat tas på allvar, alltså där kunskapen respekteras. Om många väljer att gå på känsla och ignorerar det vi vet finns inget sätt för kunskapen att hävda sig. Redan de gamla grekerna visste att hybris straffar sig. Dumhet fungerar precis som tolerans, om den accepteras kommer den att ta över av den enkla anledningen att den som valt att bortse från kunskapen inte behöver ta hänsyn till något annat än den egna önskan att få det man vill ha. Om tillräckligt många "hatar" sossarna och önskar förändring kommer räcker det för att byta regering, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på en sådan grund. Förutsättningen för demokrat och hållbarhet är kunskap, på samma sätt som demokrati och hållbarhet är förutsättningen för kunskap.
Demokratin har varit utsatt för stora påfrestningar sedan åtminstone valet 2018 då väljarna skapade helt hopplösa parlamentariska förutsättningar för att leda vårt land, vilket oppositionen utnyttjade till max. Tack vare att regeringen respekterat kunskapen har vi klarat oss genom pandemin på ett bättre sätt än de flesta länder. Utmaningarna som vi står inför nu är på inget sätt mindre, och därför oroar det mig, dels att det parlamentariska läget under kommande mandatperioden är nästan lika hopplöst, dels att den regering som gör sig redo att ta över litar mer på känslorna än på vetenskapen i en lång rad frågor, inte minst i synen på kriminalitet.
Det är inte bara här hemma som respekten för kunskapen och demokratins bräcklighet håller på att urholkas, det är oroväckande nog en global trend. Populismens lockelse är stor och den banar väg för totalitära ledare som talar till känslorna och som motarbetar vetenskapen, om den inte ger stöd för den egna politiken, vill säga. Mänskligheten står inför enorma utmaningar och är mer beroende av kunskap än någonsin, och kanske är det just därför som populistiska lösningar lockar? Samtidigt är många av problemen orsakade av tekniska lösningar och vetenskapliga framsteg, så kunskap är på ingen sätt en enkel lösning. Vetenskapen har inte alla svar, men den är själva förutsättningen för att kunna söka svaren som behövs för att kunna möta hoten och bygga långsiktigt hållbara samhällen.
Aldrig har mitt arbete som forskare och lärare på högskolan känts viktigare, men tyvärr (eller kanske just därför) har det heller aldrig känts lika otacksamt. Fast jag ger inte upp. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och kunna säga till mina barnbarn att jag gjorde var jag kunde med de förutsättningar jag hade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar