Vad handlar det akademiska arbetet om egentligen? Handlar det om att på skattebetalarnas uppdrag skapa förutsättningar för lärande och utveckla kunskap, eller att göra karriär? Det är naturligtvis en samvetsfråga och alla människor tänker och fungerar olika. Vad som är den personliga drivkraften dock en sak, och hur högskolans verksamhet organiseras en annan. Själv har jag aldrig varit intresserad av karriär eller titlar, min drivkraft har alltid varit möjligheten att lära och få vara i kunskapen, vilket påverkar hur jag ser på högskolan och det akademiska arbetet. När jag kritiserar förändringar i den akademiska världen handlar det alltid om att värna kunskapen. Jag är ingen motståndare till förändring, men om nyordningarna leder till att forskare och lärare får mindre tid att ägna sig åt kärnuppdraget eller om förutsättningarna att bedriva högkvalitativ akademisk forskning och utbildning känner jag att jag har ett ansvar att reagera. Och jag hänvisar naturligtvis inte till känslor, kritiken bygger på det jag lärt mig om vetenskap och det som står i Högskolelagen. Och där står följande, i den paragraf som jag menar är den mest centrala.
6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras.
Man brukar säga att kultur äter strategier till frukost, men den akademiska kultur som utvecklats på högskolan idag fungerar det faktiskt ofta tvärtom. Kunskapen kan bara försvaras med kunskap, men eftersom förpappringen av verksamheten ökat och ledningens fokus på nyckeltal blivit allt tydligare finns inget utrymme för kunskap som bara kan utvecklas i frihet. Och när aldelen administratörer ökar och andelen forskare och lärare minskar ökar linjens makt över kollegiet hela tiden. Styrningen och kontrollen av högskolans verksamhet bygger på regler som går på tvärs mot den frihet som lagen så tydligt pekar på. Lagen kan naturligtvis komma att ändras, men principen om frihet är helt central för att högskolan även i fortsättningen ska kunna vara en akademisk miljö, vilket den måste vara om ny kunskap ska kunna utvecklas.
Friheten som nämns i lagen handlar inte om att forskare ska få göra precis vad de vill, det handlar om en frihet som bygger på ansvar. Och kunskap om och erfarenhet av att hantera ansvar får man under forskarutbildningen, som alla lektorer gått igenom (den tar fyra år och är en av de dyraste utbildningarna, vilket ofta glöms bort i forsknings- och utbildningsdebatten). Förmågan att axla ansvaret är en lika viktig del av forskarutbildningen som inslagen om kunskapsteori och vetenskaplig metod. Friheten och ansvaret förutsätter varandra, och därför strider alla New-Public-Management-inslag på högskolan mot uppdraget, att skapa förutsättningar för lärande och utveckla ny kunskap. Det är med andra ord ingen liten sak att organiseringen av högskolan går på tvärs mot lagens andemening. Problemet är att liljeorganisationen har makten, inte kollegiet. Och linjeorganisationens ledning konkurrerar med andra lärosäten om pengar och prestige, vilket visar hur mycket kunskapen värderas. Kunskap kan nämligen bara utvecklas i frihet (under ansvar) och i samverkan.
Om forskningens frihet inte värnas, det vill säga om högskoleledningarnas strategiska beslut och målformuleringar anses viktigare än kunskapen kommer undervisningen på högskolan inte att kunna vila på vetenskaplig grund. Om lagen inte betyder något i praktiken blir det om man spetsar till det, känslan som räknas, men den tanken är inte förenlig med universitetets idé eller syftet med samhällets investeringar i forskning och högre utbildning. Tyvärr uppfattas detta påpekande inte sällan som kritik mot ledningen, vilket sätter löner och har makten över arbetes organisering. Symptomatiskt nog var det visselblåsarna som ifrågasättes under Paulo-Macciarini-skandalen på Karolinska institutet. Det kan tyckas vara ett undantagsfall, men New Public Management bygger på att ledningen styr och kollegiet följer och den all kritik som hotar företrädarnas för linjen makt kommer att motarbetas, eftersom det är så vi människor fungerar.
Vad händer med förståelsen av världen och verkligheten när man bara antas kunna säga något om verkligheten och tillvaron om man kan hänvisa till någon aktuell referens? Den synen på "kunskap" sprider sig och idag här man allt oftare och i alt fler sammanhang orden: ”Källa på det”, när någon säger något som går på tvärs mot antingen den allmänna uppfattningen eller det som debattmotståndaren hävdar. Idag är det bara resultat som publicerats i högt rankade vetenskapliga journaler som räknas som kunskap, och artiklarna som publiceras där måste handla om det som redaktörerna för tidskrifterna bestämt och innehållet måste presenteras i enlighet med de regler som tidskriften tillämpar, vilket går på tvärs mot högskolelagen som tydligt försvarar friheten eftersom det är enda sättet att utveckla ny kunskap. Idag är det alltså tidskrifternas ägare som tillsammans med högskolornas ledningar som kontrollerar kunskapen.
För att förstå hur svårt det är att diskutera frågan förutsättningslöst, behöver man dels vara medveten om att förlagen som ger ut vetenskapliga tidskrifter är några av världens mest lönsamma företag, dels att majoriteten av högskolans ledning består av ledamöter hämtade från näringslivet. Forskare som oroar sig för kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer oundvikligen att uppfattas som ett hot mot makten och lönsamheten, och eftersom enda sättet att tvinga fram följsamhet gentemot lagen är att ta ärendet till domstol, kommer ledningarnas strategier att äta upp den akademiska kulturen. Och det är kunskapssamhället och framtida generationer av medborgare (och skattebetalare) som behöver kunskapen, som är förlorarna. Eftersom det inte finns några tydliga incitament, ens för forskare att försvara lagen och kunskapen, tvärtom belönas den som okritiskt publicerar artiklar med fina titlar och hög lön, blir det ett närmast omöjligt uppdrag.
Fokuset på produktion av artiklar gör att dagens forskare allt mer lever i ett evigt och ständigt uppdaterat nu, utan kontakt med historien. All uppmärksamhet riktas nämligen mot den senaste forskningen, alltså de senast publicerade artiklarna inom ett allt smalare område. Det har därför utvecklats ett slags kollektivt tunnelseende som gör att faror som är diffusa eller utgör ett konkret hot först i framtiden inte upptäcks och därför avfärdas kritiken mot detta sätt att organisera vetenskap som ovetenskapligt, vilket gör att man kan fortsätta på den inslagna vägen ända tills vi når det punkt där det inte går längre. Med ökad förståelse för och fokus på bildning, som handlar om att förstå förändring (av kunskap och förställningar) och sammanhangets betydelse, i den högre utbildningen och även forskningen får kunskapen längre hållbarhet. Eftersom bildning inte bara handlar om vad man vet, utan lika mycket om hur insikterna förhåller sig till andra insikter, i samtiden och historien, kommer bildningsinriktade studier att främja utvecklingen av kritiskt och analytiskt tänkande, något som idag försummas eftersom fokus ligger på aktuella fakta och sanningen som antingen är rätt eller fel och som enkelt kan avgöras, vilket inte kräver frihet utan regelföljande och auktoritetsbundenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar