Vart är vi på väg?

Kunskapens och demokratis historia följs inte bara åt, de är också varandras förutsättningar. För att förstå demokratin och dess villkor behövs kunskap. Och för att värna och utveckla kunskapen behövs demokratin, som bygger på att olika åsikter både kan framföras och kritiseras i en öppen process. Ofta skylls problemen både med demokratin och i det öppna samhället på politikerna, men riksdagens representanter är valda av folket. Samhället är kollektivt, till sin natur, och ansvaret för att det fungerar är allas. Enskilda kan välja att låta bli att bry sig eller skaffa sig kunskap och förståelse om hur demokratin faktiskt fungerar. Det är genom summan av alla sådana individuella val och handlingar som samhället, som utgör den gemensamma grunden för framtiden, realiseras. Om engagemanget minskar och allt fler väljer att inte intressera sig för kunskap och demokrati får det konsekvenser.

Kunskapen är på samma sätt som demokratin mer eller mindre osäker, av den enkla anledningen att det är så som verkligheten faktiskt fungerar. Kunskapen kan aldrig bli bättre eller säkrare än det den handlar om, det man försöker förklara eller förstå. Därför är det bara lögnare och människor som inte bryr sig om kunskap som är säkra på sin sak. Problemet är att vi människor har en fallenhet att förväxla säkerhet med kunskap, och att gemene man och faktiskt även en del forskare har ganska dålig koll på vad vi de facto vet och vad som går att veta något om. Kunskap kan bara vara ett användbart verktyg i sammanhang där den har ett självklart och allmänt accepterat egenvärde och där vetenskapens resultat respekteras. Populismen är ett växande problem eftersom det är en politisk rörelse som ignorerar både kunskapen och demokratin genom att söka mandat för en politik som bygger på hur det känns, inte vad vi vet eller vad man på goda grunder kan anta är sant och riktigt. Efterfrågan på partier som erbjuder populistiska lösningar bidrar alltså med sitt sätt att se på kunskap och demokrati till den söndring som de använder som motiv för sina kunskapsförnekande och känslogrundade förslag. Inser man detta förstår man hur lätt en sådan utveckling blir en ond cirkel och hur svårt det är att bryta den.

Det finns en grundläggande skillnad mellan en demokratisk och en totalitär kritik av demokratin. Sokrates kritik var demokratisk, och i själva verket, av det slag som utgör demokratins själva väsen. (Demokrater som inte kan skilja mellan en vänlig och en fientlig kritik av demokratin är själva färgade av den totalitära andan. Naturligtvis kan inte totalitarismen anse någon kritik vara vänlig, eftersom varje kritik av en sådan auktoritet nödvändigtvis hotar själva auktoritetsprincipen.) Popper (2017, 222)

Ett av populismens mest utmärkande signum är att fokusera på ett problem i taget, vilket får allt att se enkelt ut eftersom en massa andra problem oundvikligen hamnar i skymundan, vilka finns kvar under ytan och bidrar till destabiliseringen. Problemet är att när respekt för komplexitet och förslag grundade i kunskap och beprövad erfarenhet inte ger utdelning i form av väljarstöd har demokratiskt sinnade politiker på samma sätt som kunskapens försvarare bara kunskap och vädjan om förståelse att ta till, medan populister hänvisar till alternativa fakta och väljer att bortse från sådana saker. Idéhistorikern Sverker Sörlin har skrivit en bok om detta, Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Han menar att vi i dagens samhälle förfogar över mer kunskap än någonsin tidigare, samtidigt som vi vet allt mindre tillsammans.

Vi måste återupprätta sambandet mellan kunskapsinnehållet och en idé om varför vi lär oss tillsammans i en och samma skola, samt även formulera en idé om hur detta går till samtidigt som nya generationer tränas i källkritik och kritiskt tänkande. På samma sätt som den gamla berättelsen effektivt förmedlade sjöarnas djup och bergens höjd kan en ny berättelse förmedla den bildning som ger underlag för en ny världsbild. Det blir därför en meningsbärande berättelse och i vår tid handlar den om världens kris och fortbestånd, samt om hur vi ska kunna leva tillsammans på en planet som dignar under mänsklighetens tryck. (Sörlin 2019, 185).

Om den svenska skolan ska kunna återupprättas och bli en kunskapsskola igen – och det måste den om den högre utbildningen ska kunna bli akademisk, vilket är en förutsättning för att hålla kunskapen levande – behöver vi göra upp med föreställningen att det är möjligt att effektivisera komplexa verksamheter som vård och skola samt forskning och högre utbildning, utan att kvaliteten påverkas.

Känslorna tenderar hela tiden och överallt att övertrumfa förnuftet. När ekonomin och framförallt den strikt ekonomiska logiken överordnas snart sagt allt, när lönsamhet och effektivitet placeras i centrum och anses vara den enda vägen fram, kommer känslan av att det är helt och hållet upp till mig att lyckas som ett brev på posten. Och när allt handlar om mig, om mitt och om mina chanser, kommer andra människor att uppfattas som ett hot mot den jag är och det jag har. Ett sätt att lösa problemet med växande oro bland befolkningen är att bygga murar och försöka styra den kulturella utvecklingen och införa system för kontroll av människor och tankar, men den utlovade tryggheten är bara skenbar. Hotet växer därför fram på insidan och mellan dem som hungrar efter trygghet. Tas demokratin för given samtidigt som kunskapen om den och framförallt förutsättningarna för att den ska fungera utarmas, eller om kraven på effektivitet och målstyrning i samhällsförvaltningen blir allt för hårda, finns en uppenbar risk att demokratins naturliga trögrörlighet och dess inbyggda svårighet att hantera snabbt uppkomna kriser på ett smidigt sätt får demokratin att uppfattas som ett problem. Och därifrån är steget inte lågt till åsikten att undantagstillståndet är en bra lösning. I extremfallen kan det naturligtvis vara nödvändigt, men vad som verkligen är ett extremfall är en subjektiv uppfattning som förändras över tid och som dessutom går att påverka genom opinionsbildning eller skrämselpropaganda och ryktesspridning via sociala nätverk. En tänkare som varnat för denna utveckling är den Italienska filosofen Georgio Agamben som i boken Homo sacer visar på faran med lockelsen som ligger i den enkla och handlingskraftiga lösningen undantagstillståndet. Han visar hur potentiellt farlig och orimlig tankefiguren, bland annat genom följande resonemang.

Suveränitetens paradox lyder som följer: ”suveränen är samtidigt utanför och innanför den juridiska ordningen”. Om den är suverän som den juridiska ordningen tillerkänner makten att proklamera undantagstillstånd och att på så sätt suspendera ordningens giltighet, så står han ”utanför den normalt gällande rättsordningen och hör likväl till den, ty han är ansvarig för beslutet huruvida författningen in toto kan suspenderas” (Schmitt I, 14). Preciseringen ”samtidigt” är inte trivial: eftersom suveränen har den legala makten att suspendera lagens giltighet, placerar han sig på ett legalt sätt utanför lagen. Detta innebär att paradoxen också kan formuleras på följande sätt: ”lagen är utanför sig själv”, eller: ”jag, suveränen, som är utanför lagen, deklarerar att det inte finns något utanför lagen”. (Agamben 2010, 27)

Undantagstillståndet är ett extremt exempel på tanken om att det finns en enda bästa väg, och det är lockande i tider av kris, men eftersom kontroll och målstyrning är enkelt att införa men svårt att göra sig av med är det en potentiellt farlig väg att gå. Den enda vägen fungerar inte i ett öppet, komplext och mångfacetterat samhälle, det sättet att tänka och sådana krav banar väg för framväxten av totalitära stater där grundläggande, mänskliga fri- och rättigheter ses som ett hot mot den suveräna makten. Undantagstillståndet ser ut som en rationell och effektiv lösning på allvarliga och snabbt uppkomna kriser, men det sättet att tänka har genom historien gång på gång lett till att demokrater upplösts. Problemet är att det krävs förståelse och respekt för komplexitet samt intellektuell, analytisk förmåga och kritiskt tänkande för att se riskerna, och den förmågan uppskattas bara i ett samhälle där kunskap och bildning verkligen betyder något. Bildning är ingen enkel lösning på problemet, delvis beroende på att det inte finns några enkla lösningar, men i ett samhälle där bildning värderas högt ökar chansen att fler förstår varför undantagstillståndet är förenat med så många och allvarliga risker. 

Vetenskapen är inte demokratisk, men förstår man vad demokrati är kan den förståelsen användas för att utveckla intellektuell kompetens. Demokratiska beslut är kollektivt fattade och måste följas, men sådana beslut är också tillfälliga och måste vara öppna för förändring. Ett demokratiskt samhälle har, lika lite som verkligheten och vetenskapen, någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt genom att räkna på saken. Det är därför omöjligt, men också förenat med risker att försöka etablera eller ens sträva efter enkla principer eller slutgiltiga sanningar. Trots att vi delar en och samma verklighet gör vi människor oss helt olika föreställningar om hur den ser ut. Istället för att betrakta detta som ett problem bör man göra sig medveten om att ett samhälle där det råder total konsensus rörande allt är ett totalitärt samhälle. Bengt Kristensson Uggla (2002: 368ff) skriver i boken Slaget om verkligheten, att skapandet av det goda samhället alltid handlat om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten. Vetenskapen har en viktig uppgift att fylla i det arbetet, men för att forskningen ska kunna utveckla användbar kunskap och för att vetandet ska kunna göra skillnad behövs det arenor för utbyte av tankar där man inte nödvändigtvis behöver försvara allt som sägs. Ett väl fungerande samhälle behöver liksom vetenskapliga påståenden vara möjligt att kritisera och förändras i enlighet med människors kollektiva önskningar, vetandet måste så att säga svänga i takt med verkligheten och människorna som använder den. Kristensson Uggla menar att det är ett rimligt krav på en teori om verkligheten att den bör kunna göra rättvisa också åt människors förmåga att överskrida och förändra tillvaron. För att kunskapen ska bli användbar är det viktigt att man äger förmågan att byta perspektiv och betraktar tillvaron med kritisk distans. Ett rörligt intellekt behövs för att hantera dynamiska fenomen som kunskap och verkligheten, och det bygger på förmågan att ha flera bollar i luften samtidigt, alltså om att inte fastna i antingen/eller utan om att lära sig hantera både-och. Kunskap är inte en fråga om rätt eller fel; det är helt enkelt inte så som vetande fungerar. Vetenskapen är inte kategorisk av den enkla anledningen att forskning handlar om att söka pålitliga och användbara svar på olika typer av frågor. Det vi faktisk vet är dessutom alltid mindre än det vi inte vet, och eftersom kunskapen måste stå i relation till verkligheten som hela tiden förändras och dessutom aldrig är entydig kommer vetenskapligheten inte an på hur säkra forskarna är. Vetenskapens resultat kan helt enkelt inte vara tydligare och säkrare än det som undersökts. Trots det avkrävs forskare allt oftare entydiga svar och värderas vetenskapen utifrån graden av säkerhet, oavsett vilken fråga som undersöks. Kultur fungerar på det sättet, men eftersom kunskapen inte fungerar så blir förändringen i synen på vad som går att säga med stöd i vetenskap problematisk.

Det öppna och mångkulturella samhället, finns det de som hävdar, är en utopi och alla försök att skapa att sådant samhälle är dömt att misslyckas. Den som säger så har totalt missuppfattat tanken och visionen. Öppenhet och mångkultur är inte ett mål, det är en indikation på hållbarhet, ett slags barometer på samhällets motståndskraft. Problemet är att den som bestämt sig för att det inte går och därför inte gör vad som krävs för att värna öppenheten och mångfalden bidrar till undermineringen av demokratin, öppenheten och mångfalden. Det öppna samhället är allas ansvar, liksom det är en gemensam resurs. Det öppna, mångkulturella samhället är en gemensam angelägenhet, det är inte mitt eller vårt ansvar utan allas. Den där kakan som man måste välja om man ska äta eller spara, återkommer jag ofta till. Drömmen om en evighetsmaskin som man vet är en fysisk omöjlighet, men eftersom tanken är så oerhört lockande och problemen man står inför så enormt komplexa kan man inte värja sig, man fortsätter försöka för det är trots allt enklare än att inse faktum och acceptera situationen som den är och försöka lära sig hantera den. Det öppna samhället är en sådan kaka. Det går inte att bygga ett öppet samhälle bakom murar och demokratin måste vara demokratisk, det vill säga utvecklas på det sätt som alla som lever i samhället önskar, inte som några få vill eller menar är bäst. Öppenheten måste vara verklig och omsatt i praktiken. Och mångfald är ett tillstånd som ingen grupp kan kontrollera, den måste leva sitt eget liv, annars är det inte mångfald.

För att kunna värna demokratin, som är ett komplext problem, och hantera samhället, som är en dynamisk helhet, behövs både intellektuella och rationella förmågor, men framförallt behöver det råda balans mellan. Annars finns en risk att det växer fram ett allt mer polariserat kunskapslandskap, vilket vi också ser allt fler tecken på idag. Förståelsen för nyanser och komplexitet minskar, liksom tålamodet med och respekten för trögheten i den demokratiska processen, vilket gör att undantagstillståndet, som är en totalitär tankefigur, framstår som allt mer lockande för allt fler samtidigt som det blir allt svårare att förstå riskerna med det sättet att styra ett land. Under Coronapandemin och särskilt i synen på vaccin har det blivit skrämmande tydligt att väldigt många närmar sig dessa högst komplexa frågor på ett instrumentellt sätt – antingen är man för eller mot, vän eller fiende och det finns inget som helst utrymme för tveksamhet eller nyansering. Alla som visar tvekan till en allmän vaccinering eller införande av drastiska åtgärder klumpas ihop med antivaccare och konspirationsteoretiker.