Akademins unika kvaliteter måste värnas

Försöker kanalisera oron över utvecklingen framöver, både i vårt land och i omvärlden, till kreativa uppgifter. Förändringen av samhället och den allmänna uppfattningen går i små, små steg. En tanke och handling i taget. Att Donald Trump fortfarande anses vara en relevant kraft i amerikansk politik skrämmer mig eftersom vi skrattar åt honom trots att han så när lyckades med uppsåtet att avskaffa demokratin. Högern i Amerika låter sig styras av honom på samma sätt som högern i Sverige låter sig dikteras av Sds ledning som består av ett litet hårt sammansvetsat gäng som agerar på ett sätt i offentligheten och ett annat bakom stängda dörrar, och får legitimitet på samma sätt som Trump, genom att räkna antalet "anhängare". Kunskap är det enda vapnet mot populism och rasism, men det är ett trubbigt vapen som bara fungerar om och när kunskapen respekteras i samhället som helhet. Och för att kunskapen ska kunna respekteras måste allmänheten förstå den, vilket är svårt eftersom ämnet är minst sagt komplext. Därför är det lätt att känna uppgivenhet, men jag har bestämt mig för att inte hamna där, oavsett var som händer. Att som här skriva om förutsättningarna för utvecklingen av kunskap och vad som kännetecknar akademisk kvalitet är ett sätt att hålla oron stången.

För att akademiskt arbete ska kunna sägas vara intellektuellt, vilket är en förutsättning för kunskapsutveckling, som i sin tur är det enda som fungerar för att hantera problemen som måste hanteras, måste akademiker kunna arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda man skaffat mig genom åren. Ett sådant arbete kan inte utföras på specifika tider, en förutsättning för att resultatet ska kunna hålla hög klass är att arbetstiden kan anpassas efter dagsform. Arbetet är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför akademikernas fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det möjligen ineffektivt ut och i jämförelse med det bageriarbete som jag också har erfarenhet av är det helt klart ineffektivt, men det är också en jämförelse mellan äpplen och päron. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig och läser på ett café; utåt sett ser det kanske ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet, men jag är ständigt upptagen av jobbet eftersom hjärnan inte går att stänga av. Vissa dagar går det i ett från halv fem på morgonen till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det ofta trögt, men när bilden klarnar och problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Avrundat skulle man kunna säga att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Tyvärr sprider sig den missuppfattningen när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och inte längre är intellektuellt utmanande.

Om allt fler studenter, lärare och övrig personal på högskolan känner sig stressade, jagade och ständigt ligger ett eller flera steg efter, och om allt fler går runt i vardagen och oroar sig över om man kommer att klara att nå upp till de allt högre kraven på mätbara resultat, går det oundvikligen ut över kunskapens kvalitet, vilket tragiskt nog underblåser det fiktiva behovet av mer kontroll, tydligare styrning och fler administrativa system. Och ökad stress leder till minskad närvaro som gör det svårt att hantera komplexa problem, vilket kunskapsutveckling och lärande är. För att forskning och studier på högskolan ska leda till kunskap och utveckling krävs tid att tänka och medveten närvaro, som idag är bristvaror för alla, överallt. Mindfulness låter kanske som en lösning, men det är ett feltänk alldeles oavsett hur hälsofrämjande och positivt det är i sig för individen. Om fler medarbetare idkar mer mindfulness och tar hand om sin hälsa och sitt välbefinnande, inom nuvarande paradigm, omvandlas nämligen strukturella problem till individuella och den problematiska utvecklingen kan fortsätta. Och är det kvalitet (livskvalitet, kunskapskvalitet och kvalitet i förvaltningen av det gemensamma) man vill ha behöver ett arbetsliv präglat av mindfulness växa fram där balansen mellan rationell och intellektuell bevakas och värnas. 

Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens och akademisk kvalitet kan bara uppstå och förvaltas i öppna miljöer där man litar på varandra och där det råder balans mellan kontroll och frihet. Akademisk kvalitet är vidare en ömtålig men värdefull, mellanmänsklig egenskap, som likt kärlek (jfr filosofins begrepp sophia) inte går att målstyra eller kvalitetssäkra. Allt arbete på högskolan behöver tydligare utgå från denna kunskapssteoretiska insikt, och tjänsten som lektor behöver bygga mer på tillit samt ansvar och vara mindre styrd, annars kan lektorernas kunskaper och erfarenheter inte komma verksamheten och studenterna till godo, och den akademiska kvaliteten kan inte värnas på något annat sätt. Ett allt tydligare fokus i verksamheten på matriser, som bygger på att flytta kunskap från lärare och forskare till högskolans system för styrning av verksamheten, leder till att arbetet standardiseras allt mer, vilket på sikt riskerar att göra lektorerna överflödiga. Den här utvecklingen oroar inte bara mig, den borde oroa alla som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten. 

Planering och utveckling av kontrollsystem samt krav på ständigt ökad produktivitet leder till att ingen befinner sig här och nu. Dagens arbetsliv, skola och högre utbildning präglas allt mer av minskad medveten närvaro. Allt fler tvingas vara allt mer omedvetet frånvarande när historien bortträngs och framtiden betraktas som ett empiriskt faktum. Analytikerna på börsen bryr sig inte om det som är här och nu, morgondagens vinster är redan intecknade, och eftersom ingen har tid att blicka bakåt, eftersom det anses vara slöseri med tid, lever vi alla mer eller mindre i framtiden. Fast framtiden existerar bara i fantasin, så vi lever i praktiken i en drömvärld eller ett historielöst nu. Om det akademiska arbetet inte bara präglades av mindfulness utan var organiserat för att optimera allas närvaro här och nu, och om både studenter och lärare kunde och förväntades fokusera till 100 procent på kunskapsutvecklingen i den kurs eller forskningsprojekt man är inne i just nu, skulle ingen behöva meditera för att överleva. Om arbetet med kurserna började vid kursstart och avslutades när tentorna rättats och betygen rapporterats in skulle lärarna kunna vara fullt ut närvarande i mötet med studenterna som kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier tillsammans med andra intresserade studenter och kunniga och engagerade lärare. Om det var så akademiskt arbete var organiserat, om verksamhetens på högskolan var präglad av mindfulness, skulle arbetsglädjen öka, liksom kvaliteten på kunskapen. 

Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men det som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset för och är villiga att göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur värd namnet utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, eller uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit – men det gör inte utvecklingen mindre problematisk. Det är här liksom i många andra sammanhang kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de ofta efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför man skär ner först på humaniora och kulturvetenskap när akademiska organisationer ska kontrolleras och effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen, vilket leder till att förändringshastigheten accelererar. Risken är därför uppenbar att misstaget blir uppenbart för det stora flertalet först när det är för sent och svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur.

Om forskningen och utbildningen som bedrivs på högskolan inte arbetar med det vi (ännu) inte vet och om förmågan till nytänkande inte betonas riskerar studierna på högskolan att bli en förlängning av gymnasiet, vilket reducerar värdet av samhällets investering i högre utbildning betydligt. Värnandet av den akademiska kvaliteten blir därför en central del av allt arbete som utförs på högskolan, både av forskarna, lärarna, ledningen och administrationen. Ansvaret för kvaliteten i akademin är liksom ansvaret för samhällets långsiktiga hållbarhet kollektivt, och utgångspunkten för arbetet är tanken att det är klokare att stämma i bäcken än att vänta tills det är uppenbart att det finns problem, vilket måltänkandet riskerar leda till. En liknelse får fungera som förklaring till vad jag menar. Skogsbränder växer explosionsartat, så kan man upptäcka elden tidigt kan skadorna minskas betydligt, och kan man arbeta förebyggande är det ännu bättre. Vid minsta tecken på rök är det viktigt att agera om det är en värdefull skog man har att förvalta, även om det inte är säkert att det faktiskt kommer att börja brinna. Ingen skulle komma på tanken att utarbeta en exakt definition av som krävs för att man ska kunna säga att en eld är en eld och sedan utgå från den när man tar beslut om ifall man ska göra en insats eller ej, men när det gäller kvalitet i skolan och den högre utbildningen anses det av någon outgrundlig anledning vara en förutsättning för arbetet med att värna kvaliteten, vilket gör att det i praktiken är något annat än just akademisk kvalitet som faktiskt värnas.

När jag diskuterat frågan om kvalitet i sociala medier är det tydligt att den allmänna uppfattningen är att om man inte kan bevisa att det finns kvantifierbara brister är det omöjligt eller i alla fall meningslöst att arbeta med kvalitet. Den som pekar på röken och uttrycker oro över risken för framtida problem avfärdas och det sättet att tänka anklagas för att vara ovetenskapligt, vilket riskerar leda till att kostnaderna för hanteringen av konsekvenserna av bristande kvalitet ökar om inte exponentiellt så i alla fall dramatiskt ju längre vi väntar. Laga inte det som inte bevisligen är trasigt, verkar man tänka. Ett annat sätt att se på kvalitetsarbete är att se det som en integrerad del av allt arbete och själva vardagen på högskolan. Kvalitet blir därigenom högskolans huvuduppgift, och eftersom hög kvalitet snarare är en förutsättning för kunskap än ett kännetecken på goda resultat innebär arbetet med kvalitet ingen extra kostnad, tvärtom kan det betraktas som en besparingsåtgärd eftersom framtida kostnader hålls nere. Det kräver dock en annan syn på ekonomi, vilket blir en illustration av komplexiteten i uppgiften. 

Akademisk kvalitet är ingen egenskap som kan implementeras, kontrolleras eller utvärderas i relation till fastställda kriterier, liksom blommor och kärlek växer den fram mellan människorna som arbetar på högskolan, om och när de kulturella förutsättningarna är gynnsamma. Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras gradvis. Det som uppfattades vara normalt igår är något annat än det som betraktas som normalt idag. Även om det är svårt och ibland känns hopplöst ger jag aldrig upp kampen för kunskapen, som idag är viktigare att försvara än kanske någonsin tidigare i mänsklighetens historia, av en lång rad olika skäl.