söndag 6 november 2022

Vetenskap som form och innehåll

Tänkande och skrivande är mina ”arbetsredskap” och ambitionen är att utveckla kunskap. I mitt arbete som forskare fokuserar jag på innehåll. Formen är inte oviktig, men den delen av arbetet tenderar oroväckande nog att uppfattas som viktigare när linjens makt över kollegiet ökar i den akademiska världen och kraven på kontroll, måluppfyllelse och kvalitetssäkring ökar. Kunskap är både form och innehåll, men råder det inte balans mellan aspekterna kan inget vetande värt namnet uppstå eller utvecklas. Utan förståelse för innehållssidan av den komplexa och dynamiskt föränderliga helheten kan vetenskapen inte ge oss det vi alla behöver för att förvalta samhället och värna livet på jorden. Skrivande går i någon mån att kontrollera, för tryckandet på tangenterna och formandet av ord går att mäta, men kvaliteten på tankarna som sätts på pränt är helt avhängig tiden som finns att tänka och det är en verksamhet som försiggår på insidan av den tänkandes huvud, och dit når ingen kontroll i världen. 

Tryckta böcker av papper, fyllda av fördjupade och väl utvecklade resonemang, är ett underbart sätt att förena ett intellektuellt innehåll med en vacker form. Kunskapen måste hela tiden förändras i takt med allt annat som ständigt förändras, och böckerna som står kvar i bokhyllan fungerar som påminnelse om detta, samtidigt som vissa böcker ständigt är aktuella. Det går inte på förhand att veta vilken bok som blir klassiker, det visar sig med tiden. Därför är mängden böcker en förutsättning för bildning som i sin tur är den mylla som kunskap gror och utvecklas i. Läser man bara nya artiklar om det senaste går man miste om den kunskapsdimensionen, vilken behövs för att förstå värdet med bildning. Produktionshetsen ger upphov till tunnelseende och det som står i artiklarna (formen) riskerar att uppfattas som verkligare och viktigare än den föränderliga verklighet som kunskapen (innehållet) handlar om.

Kunskapen jag äger har förmedlats till mig via text, och det är så jag kommunicerar med omvärlden, men sista ordet är inte sagt och vetandet är inte fullbordat i och med att forskare sätter punkt och publicerar sina tankar. Kunskap utvecklas nämligen i mellanrummen som uppstår mellan orden på pappret och läsaren som tar del av tankarna som sats på pränt. Textens form gör det möjligt att sprida tankar och är också en förutsättning för att kunskapen ska kunna granskas av andra. För egen del utvecklar jag också mitt eget tänkande genom att läsa det jag skriver, det är så jag får syn på tankarna och när jag jämför dem med verkligheten jag lever i kan jag revidera dem. Lärande och utveckling är dialogiska kompetenser och dynamiska kvaliteter, inte produkter. Jag väljer boken som medium eftersom det är den form som passar bäst för det innehåll som min forskning resulterar i.

New Public Management fokuserar uteslutande på vetenskapens former, för det är det enda som går att kontrollera. NPM bygger på den akademiska linjeorganisationens logik samt dess målfokuserade och produktionsorienterade syn på vetenskap, och självklart behövs det regler och ordning. Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om mer eller mindre av både och. Och eftersom kunskap och lärande är dynamiska processer och som försiggår inne i huvudet på och mellan människor handlar det om kvaliteter som inte går att kontrollera. Som kunskapsintresserad och bildningsinriktad forskare väljer jag att publicera resultatet av mitt arbete på det sätt som passar bäst för kunskapen jag skapat, och det är som sagt boken. Tyvärr räknas den inte som en merit i dagens högskola, delvis beroende på att kollegiets makt och inflytande över den akademiska miljön har minskat betydligt under senare år. Jag får med andra ord välja mellan att göra akademisk karriär (genom att anpassa mitt arbete efter linjens regler och fokusera på form) eller följa kunskapen dit den tar mig (fokusera på innehållet). Anledningen till att jag väljer kunskapen är inte att jag är nostalgisk eller obstinat, det handlar om att ingen, än så långe, övertygat mig om att högskolans uppdrag förändrats, att kunskap inte längre är huvuduppdraget för akademiker anställda av samhället. Alla försök att kontrollera vetande kommer oundvikligen att leda till att kunskapen utarmas, men vad värre är kommer även förmågan att förstå kunskap och vad som kräva för att den ska kunna utvecklas att försvinna. Därför är ignoransen rörande dessa saker oroväckande och problemen allas angelägenhet.

Inga kommentarer: