söndag 4 december 2022

Läraryrket är en profession

Lärande är i grunden en individuell och solitär verksamhet som utspelar sig inuti människors huvuden. Men det är i dialog mellan människor som kunskap utvecklas, i en dynamisk förändringsprocess. Det är så här det alltid fungerat, och det kommer även i framtiden att vara förutsättningen för lärande och kunskapsutveckling. Digitala verktyg underlättar bearbetningen av text och gör det lättare att inhämta information och kontrollera fakta, men eftersom verktygen också bidrar till spridningen av missinformation och alternativa fakta är det inte självklart att fördelarna kompenserar för nackdelarna. Penna och papper liksom andra analoga verktyg fungerar precis lika bra idag som de alltid gjort, vilket tragiskt nog är insikter som allt för ofta bortses från i debatten om skolan och dess digitalisering, som drivs på av människors önskningar men uppfattas som ett slags naturlag som man måste acceptera och anpassa sig efter.

När andra hänsyn än människans förmåga att lära samt utveckla och använda kunskap prioriteras förändras skolan och den högre utbildningen. Digitalisering och New Public Management är inte neutrala inslag i den komplexa helhet som utbildningssystemet utgör. Och eftersom lärande inte går att styra mot mål och kunskap inte är en produkt, av ovan angivna skäl, kommer kunskapskvaliteten i vårt land oundvikligen att bli lidande när ledning och management ses som garantier för kvalitet i skolan och den högre utbildningen, istället för lärare och forskare. Med hjälp av styrning och systematiskt kvalitetsarbete går det att producera mätbara resultat effektivt, men eftersom det är något annat än lärande och kunskapskvalitet kommer det sättet att se på organisering av skolan och den högre utbildningen oundvikligen att leda till slöseri med skattemedel, av den enkla anledningen att resultatet blir nyckeltal, inte kunskap.

Lärare och forskare är professionella yrken och kompetenser, som bygger på kunskaper och erfarenheter som vuxit fram under generationer av arbete med lärande och utveckling. För att utbildningssystemet ska kunna fungera som det är tänkt måste lärarna ha makten över arbetets upplägg och frihet att utöva den professionella förmågan att ta egna beslut grundade i förvärvade kunskaper och beprövad erfarenhet. Att anställa ledare som tar strategiska beslut och bestämmer vad som ska göras och hur arbetet ska organiseras samt vilka mål som ska nås, är helt förkastligt, i alla fall utifrån ett kunskapsperspektiv. Och man kan sannerligen undra över hur klokt det är att degradera landets högst utbildade till vilka tjänstemän som helst, som passivt förväntas följa order. På vilket sätt är det en klok förvaltning av skattebetalarnas medel? Och varifrån kommer misstänksamheten mot oss lärare? Varför tror man att vi skulle sätta oss och rulla tummarna om vi inte ständigt övervakades; sanningen är den att väldigt många av oss har vigt vårt liv åt kunskapen som vi idag känner oss förhindrade att arbeta med eller tvingas ägna fritiden åt.

Professioner upprätthålls via individuella beslut som bara kan motiveras med goda argument, och resultatet av arbetet kan bara bedömas kvalitativt och med utgångspunkt i hur användbar kunskapen är. Därför får alla regler och försöken att målstyra samt kontrollera arbetet som lärare utför motsatt verkan. Dagens allt tydligare fokus på (produktion av) nyckeltal är därför en återvändsgränd. Bara genom att låta lärare arbeta i frihet, under ansvar, för att skapa förutsättningar för lärande, kan skolan bli en kunskapsskola igen, och det måste den bli om den högre utbildningen ska kunna bli högre, vilket den behöver vara om kunskapssamhället ska kunna återupprättas. 

Trots att vi vet att det är på detta sätt får den forskare som väljer att göra administrativ karriär högre lön än den forskare som fortsätter utveckla sina kunskaper om lärande, pedagogik och vetenskap. I små steg och över tid avprofessionaliseras den akademiska världen, vilket gör att studenterna som kommer till högskolan möter lärare som inte är lärare och det i sin tur gör att deras förståelse för lärande och kunskapsutveckling utarmas, som i sin tur leder till att de efterfrågar hjälp att svara rätt på tenorna så att de kan få sin examen. Och eftersom högskolans ekonomi är knuten till genomströmningen finns inga incitament för någon att stoppa utvecklingen.

Vem tjänar på detta?

Inga kommentarer: