Konkurrens är i grund och botten en del av livet och tillvaron och den ger upphov till olika typer av beteenden. Ofta uppstår konkurrens mellan människor spontant, men det är en helt annan form av konkurrens än den som organiseras fram, som ett medel för att uppnå olika typer av mål. Alla typer av idrott bygger på konkurrens, och där fungerar det, där anstränger sig alla för att uppnå det tydliga målet att komma först, springa snabbast, hoppa längst eller lägga flest mål. Problematiskt nog har det som visat sig fungera perfekt i sportens värld idag överförts till andra områden. Konkurrens har kommit att uppfattas som ett slags universallösning för effektivisering, och som ett sätt att främja kvalitet, vilket är en befängd idé.
Begreppet konkurrens betyder tävlande på en marknad, alltså kamp om begränsade resurser. Därför fungerar bara konkurrens som det är tänkt om marknadens gränser är tydliga och det man konkurrerar om är begränsat. Så ser det ut i sportens värld, men skolan och den högre utbildningen fungerar inte alls på det sättet. Därför kommer konkurrensen som skapats inom utbildningssystemet att leda till så pass allvarliga problem att kunskapen riskerar att försämras i hela samhället.
Kunskap är nämligen ingen knapp resurs, tvärtom är det en oändlig resurs som dessutom växer och blir bättre och mer användbar ju fler som delar och engagerar sig i utvecklingen av den, vilket gör att konkurrensen får motsatt verkan, jämfört med hur den fungerar i idrottens värld. Problemet är att man bortser från att det man konkurrerar om är pengar, prestigefulla publiceringar och citeringar, som är ändliga resurser på en marknad. Konkurrensen inom forskning och utbildning leder till avakademisering/avintellektualisering av universitetsvärlden, av den enkla anledningen att kunskapen inte anses viktig, eller betraktas som en formalitet, något man kan ta för givet eftersom man antas får det på köpet när forskarna kämpar för att vinna framgång på marknaden där man tävlar om vem som kan dra in mest pengar, publicera flest artiklar och bli citerad flest gånger. Fokus flyttas från det som är viktigt, det vill säga kunskap, som är ett komplext problem, till det som går att mäta och tävla om, vilket är komplicerat, och därför är möjligt att kontrollera.
Konkurrensen är idag så pass naturaliserad att den tas för given, och därför kommer den som pekar på problem som beror på konkurrensen att uppfattas som suspekt, vilket gör att fördumningen i samhället skyndas på. Samverkan, som är en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling, uppfattas idag som ett slöseri med tid och resurser. Trots att vi vet att lärande är en dynamisk och kollektiv process där man lär sig lika mycket när man lär in som när man lär ut och de viktigaste lärdomarna dras av misslyckanden. Genom att lyssna på varandra och dela tankar får man perspektiv och uppslag att tänka på nya sätt, vilket förhindras i ett konkurrensutsatt sammanhang där alla andra uppfattas som motståndare och inkräktare.
Friskolereformen har lett till att elever, föräldrar och samhällsmedborgare idag uppfattar konkurrens i skolans värld som ett självklart och oproblematiskt inslag i all utbildning, vilket är en inställning och kunskapssyn som man tar med sig när man kommer till högskolan och när organisering av utbildning debatteras. Därför blir det svårt att kritisera konsekvenserna av New Public Management, och lärare som reser invändningar mot minskad tid för förberedelser, undervisning och efterarbete eller som är kritiska mot den växande administrativa bördan som tar tid och fokus från arbetet med att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, kan mycket väl komma att betraktas som illojala.
Kunskapssamhället befinner sig idag i en djupare och mer akut kris än klimatet, vilket givetvis får återverkningar även där eftersom det krävs kunskap för att rädda livet på planeten. Paradoxalt och tragiskt nog har konkurrensen införts i strid mot kunskap och beprövad erfarenhet. Forskningen inom ämnet företagsekonomi visar nämligen att företag överlever genom att samarbeta, även om de konkurrerar, vilket många inte tror och det sällan talas om. En massa föreställningar om nyttan med konkurrens bygger alltså på dålig forskning, myter, missuppfattningar och konfirmationsbias, vilket är företeelser som bara kan motarbetas genom kunskap. När akademiker, alltså forskare, okritiskt godtar konkurrens inom akademin, är det alltså ett djupt och allvarligt problem med fatala konsekvenser.
En motstrategi är att ställa besvärliga frågor till konkurrensförespråkarna: Vad är det man konkurrerar om egentligen? Vad driver de som konkurrerar egentligen? Vad är syftet med konkurrensen, och leder den till det man önskar sig? Tyvärr kommer den som ställer dessa frågor att tappa sin konkurrenskraft eftersom kritiskt tänkande tar tid och flyttar fokus från nyckeltalen som konkurrensen handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar