onsdag 9 december 2020

Släta rum, och räfflade

Jag är inne i en intensiv skrivperiod nu och tar vara på varje minut, så idag delar jag den text jag arbetat med sedan jag vaknade för för några timmar sedan, och fortsätter sedan med skrivandet fram till dagens första möte.

För den som är bevandrad i brädspelens värld kan schack och Go ställas bredvid varandra för att illustrera tankefiguren. I schack styrs pjäserna av rigida regler, och i Go handlar det om att hålla ihop och försvara ett territorium, men det görs mer förutsättningslöst på en öppnare spelplan än schackbrädets sextiofyra rutor. Go utspelar sig i ett slätt rum och schack i ett räfflat. Jämför statsbyggaren med nomaderna som lever på stäppen. Nomadernas samhällsstruktur är rizomatisk och gruppen följer den fysiska omgivningen. Nomaderna har lärt sig hantera det släta rummet. Deras sätt att leva (och kriga) liknar spelet Go. Statsbyggarna däremot förändrar den fysiska omgivningen genom att bygga murar och uppföra permanenta hus, och de krigar för att försvara sitt territorium och lever i enlighet med schackliknande regler. Överfört till den vetenskapliga världen kan samma maktkamp beskrivas som en kamp mellan minor science (tänk: noologi, privat-tänkare, fria intellektuella kunskapssökare), och Royal science (tänk: Nobelpris, referee-granskade journals, citeringar, akribi och akademiska högtider där det talas latin). Likt Go-spelare försöker utövare av minor science temporärt hålla ihop det som studeras. Royal science däremot har tagit på sig uppgiften att kontrollera tänkandet och räffla det rum man studerar. Där kalkeras, bestäms innebörder och försvaras resultat samt söks efter och konstrueras lagar. Arbetet utgår från att det finns en yttersta princip, möjlig att nå och beskriva i detalj med hjälp av rationalitet och förnuft. Likt Schack-spelare är målet att förgöra motståndaren. Här finns bara plats för en vinnare och ett sätt att tänka. Följaktligen är det också här som tron på solitära genier underblåses. Nomadologi handlar om att släppa kontrollen över resultatet, om att följa kunskapen dit den tar en, om att hela tiden vara på väg.
Krigsmaskinens problem handlar om reläer, till och med ytterst blygsamma och är inte modellens och monumentets arkitektoniska problem. Ett ambulerande folk som reläar vidare, i stället för en modellstad. ”Naturen skickar filosofen in i mänskligheten som en pil; den siktar inte, men den hoppas att pilen fastnar någonstans. Den missar oräkneliga gånger, och lider av det [...] Konstnärerna och filosoferna är ett argument mot naturens ändamålsenlighet vad gäller dess medel, även om de är ett utmärkt bevis för dess visdom vad gäller dess mål. De berör bara ett fåtal, fast de borde beröra alla, och det sätt på vilket de få berörs svarar inte mot den kraft med vilken filosoferna och konstnärerna avfyrar sitt artilleri.”
Filosofen fungerar där som avfyrare av flyktlinjer är en talande och vacker bild av kunskapsutveckling. En gyllene medelväg mellan försök att territorialisera och strävan efter deterritorialisering. Tankar växer bäst i lagom frihet, och när tankarna mognat och utvecklats till användbar kunskap kan den göra skillnad och ändra tillblivelsens riktning. Om det som fungerar används och det som inte fungerar lämnas därhän behövs ingen debatt, bara samtal om vad som skulle kunna fungera och vilka vägar fram som är önskvärda. En mer kunskapsfrämjande akademisk kultur skulle kunna skapas genom att arrangera för tänkande utan att hänga upp sig på individer, mål och former, genom att förflytta fokus från den som vet till kunskapen och dess användbarhet och konsekvenser. Kravet på exakthet och klarhet leder tanken fel och resulterar i förklaringar som bara tillfredsställer begär efter svar. Lite mer ambivalens och lite mindre tvärsäkerhet skulle leda både till bättre förståelse och mer användbar kunskap. Nomadologen är agnostiker av just det skälet, för att hålla många olika möjligheter öppna samtidigt, för att öka beredskapen för det oväntat oväntade. 
Mot det sätter han tänkandet som procedur och process, en bisarr anti-platonsk dialog, en anti-dialog mellan bror och syster, där den ena talar först och tänker sedan, och den andre länkar vidare utan att ha förstått: detta är tanken som Gemüt, säger Kleist, som fortskrider som en general borde göra inom krigsmaskinen, eller som en kropp som laddas med elektricitet, ren intensitet. ”Jag blandar oartikulerade ljud, förlänger övergångstermerna, använder appositioner där de inte behövs.” Att vinna tid, och sedan kanske ta tillbaka, eller vänta. 
Vad som beskrivs här är poetens sätt att närma sig världen. Tänkandet som ryms mellan raderna i citatet tillåter sig att testa även de mest befängda och slumpmässiga uttryck. Poesi handlar om att lyhört söka, följa och lyssna. Poesi handlar mer om vägen än om målet. Om poeten i högre grad fick stå som modell för tänkandet skulle en annan akademi och kunskapssyn växa fram, som styrs mer av slumpen, i kombination med en funktions- och konsekvensanalys. Ingen kan veta vad som kommer att fungera förrän resultatet har testats. Följaktligen måste man våga släppa på kontrollen och prestigen för att uttömma alla möjligheter. Sedan handlar det om att iaktta och utvärdera. Målet i sökandet är förståelse och sådant som fungerar. Och alla som deltagit i arbetet som ledde fram till ett fungerande resultat är lika viktiga för slutprodukten. Vetande är en kollektiv process, och misslyckanden är lika betydelsefulla för framgång som lyckade försök. Inledningsvis finns bara hugskott, det är historien som skapar hjältar och utser enskilda till genier.
Är det en slump att det varje gång då en ”tänkare” skjuter en pil alltid finns en Statsman, skuggan eller bilden av en Statsman, som ger honom råd och uppmuntrar honom, och vill ge honom ett mål eller ”syfte”? 
Är det en slump, eller maktens spel? Vem är det som styr, om någon/något? Några givna svar på den här typen av frågor finns inte. Forskning utförs av människor, inom ramen för en akademisk kultur som både sätter gränser och skapar möjligheter. Inget måste nödvändigtvis förändras om den syn på kunskap som resoneras kring här får genomslag. Tänk på en plats, vilken som helst. Om det inte handlar om orörd natur (om det nu finns någon sådan), är det man upplever där resultatet av räfflingar. Tankar om skönhet och funktion som uppstod och diskuterades på 1300-talet lever kvar och påverkar människor än idag, till exempel i de trånga gotiska kvarteren i Barcelona, samtidigt som senare tiders räfflingar överlagrat och förändrat staden i ett dynamiskt samspel. Rom är ett annat exempel där olika arkitekturideal, religioner och politiska filosofier format både landskapet och tänkandet genom ett slags sedimenteringsprocess där lager av olika räfflingar lagts på hög och där möjligheter och hinder för förändring öppnas och stängs kontinuerligt i mellanrummen. Staden är ett exempel på ett räfflat materiellt rum, internet är ett lika räfflat men virtuellt rum. 
Det släta eller nomadiska rummet ligger mellan två räfflade rum: skogen med dess gravitationsvertikaler och agrikulturen med dess rutnät och generaliserade paralleller, dess oberoende trädstrukturer och dess sätt att utvinna trä ur skogen. 
Nomadens liv levs i rörelse, ständigt på väg. Den som lever bofast, men som flyttar på sig ofta är ingen nomad. Hen räfflar bara rummet lite mindre än den som biter sig fast och som lever och dör på samma plats. Nomadologen följer med sitt studieobjekt och anpassar presentationen av resultatet av det vetenskapliga arbetet efter det som studeras och den som ska förstå. Minor science bygger på intellektuell rörlighet och skapar verktyg för att studera det som är öppet och föränderligt. Royal science undersöker världen mer i detalj, letar efter kausala samband och förfogar över metoder skapade för studier av det som är statiskt eller komplicerat. 
Men att det släta rummet ligger ”mellan” betyder också att det kontrolleras av dessa två flanker, vilka begränsar det, motsätter sig dess utveckling och tillskriver den en så kommunikativ roll som bara är möjligt; eller också innebär det att det vänder sig mot dem, gnager på skogen på ena sidan och tränger in på den odlade marken på den andra, att det hävdar en icke-kommunikativ eller divergerande kraft, likt en ”kil” som slås in.
Var och när är det bäst att anpassa sig efter och vara ödmjuk inför det givna, och när är det möjligt och lämpligt att använda kunskap och makt för att förändra? Det är frågor alla ställs inför hela tiden och val som måste exekveras löpande. Svaren är aldrig givna och det går inte att bestämma vad som är bäst på förhand. Människans hjärna är dock inställd på att förenkla. Önskan att förenkla det komplexa och sökandet efter effektiva genvägar till kunskap verkar vara ett slags mänskligt defaultläge. Det är biologins sätt att öka chanserna att överleva. Och det är lätt att förstå varför om man vet att människohjärnan är en energislukare av stora mått. Förståelse för komplexitet, abstraktioner och insikt om behovet av marginaler kräver möda, uppmärksamhet och tålamod. Hur mycket man än önskar sig att kulturen var annorlunda måste man inse att inget någonsin är så enkelt som man önskar. Tillvaron delar ständigt upp sig, förgrenas och skapar en svåröverblickbar väv av interaktion och kommunikation, förändring och rörelse.
När historiker undersöker varför Västerlandet vann över Orienten nämner de primärt följande karakteristika, vilka i allmänhet är till Orientens nackdel: skogsavverkning snarare än röjning i syfte att plantera, vilket gör det extremt svårt att utvinna eller ens finna trä: odling av typen ”risfält och trädgård” snarare än trädstrukturer och fält; djuruppfödning som för det mesta sker utanför de bofastas kontroll, med resultatet att de inte kunde ha djuret som kraftkälla och kom att lida brist på animalisk föda; en låg grad av kommunikation mellan stad och land, vilket gjorde handeln mycket mindre flexibel.
Samma fysiska miljö kan förstås på olika sätt beroende på vilket perspektiv den betraktas från och vilken uppsättning principer betraktaren anammat. Ursprungsbefolkningens möte med nybyggarna i Amerika var ett möte mellan två olika sätt att tänka och leva. Oförenliga om det saknas ömsesidig förståelse. Statsbyggarna tog makten och gjorde sin syn till den enda möjliga. Dåliga dagar i akademin är det lite så det känns där också, som om Royal science segrat och som om kulturvetenskapen förpassats till ett ofruktbart reservat varifrån forskarna dras fram när det är dags för akademiska högtider. Där och då hyllas humaniora och bildningens fana hålls högt. Vi har kommit en bra bit på väg i arbetet med att främja mångfald i samhället, men bara i en fysisk bemärkelse. Tankemässigt finns fortfarande oftast bara plats för ett paradigm: det rätta, det sanna, det bästa, det enda. Det är olyckligt, för det plockar fram det sämsta hos människan. Det sättet att tänka öppnar upp för maktkamper som stänger vägar för vetandet och riskerar att på sikt leda till utarmning av kunskapen. Kompetenser offras och går därmed förlorade. 
Havet är kanske det främsta bland de släta rummen, den hydrauliska modellen par excellence. Men av alla släta rum var också havet det första man försökte räffla och göra beroende av landet med dess fixerade rutter, konstanta riktningar och relativa rörelser, med en hel kontradynamik av kanaler och ledningar. 
Havet är ett slätt rum och för att orientera sig där och för att hålla en del av det som ett territorium krävs teknologi. Sextanten var en sådan räfflande uppfinning och makten över havet upprätthölls med hjälp av båtar fyllda med kanoner och vapen. Havet är mycket svårare att räffla än land, men det går och det gjordes. Resten är, som man säger, historia. Idag pågår en liknande kamp om internet, som var slätt i begynnelsen men som idag blir allt mer räfflat. För att tjäna pengar på nätet behöver grindvakter utposteras och gränser bevakas. Strider om upphovsrätt är kamp mellan de som strävar efter territorialisering och de som strider för deterritorialisering. 
Ett av skälen till Västerlandets hegemoni var dess Statsapparaters förmåga att räffla havet genom att kombinera Nordens och Medelhavsländernas teknologier och genom att annektera Atlanten. 
Nomos och Lagen är två olika sätt att förhålla sig till regler, ett som drar åt polen upplösning och ett som söker låsa fast och stänga in. Nomos är ett lösligt och kontextuellt, föränderligt regelverk, ett förhandlande sätt att lösa tvister på, vars mål är att nå ett tillstånd av konsensus utifrån rådande omständigheter. Lagen är ett annat sätt. Den bestäms mer eller mindre tydligt på förhand och lagen är vidare en och den samma för alla. Skillnaden mellan aritmetik och geometri är ett annat exempel på en liknande uppdelning av tänkandet. Aritmetik är matematik så som den kommer till användning i vardagen. Och geometrin är abstrakt och teoretisk. Aritmetiken och nomos är maskiniska tankeprocesser, lagen och geometrin är mekaniska. Nomos och aritmetik är termer som drar åt den nomadologiska polen i kontinuumet, det är verktyg hämtade från minor science. Logos och geometri är termer som beskriver Royal science sätt att tänka och arbeta. Naturvetare älskar att kritisera kulturvetare som använder modeller från matematiken som verktyg för att förstå kultur, så jag vill vara tydlig med att det är med viss osäkerhet jag skriver som jag gör här. Tyvärr använder kritikerna en debatteknik som går ut på att förgöra motståndaren, istället för att påpeka eventuella fel för att på det sättet hjälpa till att förbättra modellen. Bara för att det finns fel i detaljerna av en kulturteori betyder inte att hela tankebygget är skjutet i sank, vilket en del kritiker tror. En karta blir inte totalt värdelös om terrängen ändras på marginalen, och kulturvetarens modeller är verktyg att tänka med inte representationer av verkligheten.
Men detta företag ledde till det mest oväntade av resultat: mångfaldigandet av relativa rörelser, intensifieringen av relativa hastigheter i det räfflade rummet återskapade till sist ett slätt rum och en absolut rörelse. Som Virilio understryker blev havet platsen för en fleet in being, där man inte längre går från en punkt till en annan utan snarare behärskar rummet med utgångspunkt i varje punkt: i stället för att räffla rummet ockuperar man det med en deterritorialiseringsvektor i ständig rörelse. 
Här är det enkelt att associera till Internet, även om det inte existerade när Deleuze och Guattari skrev Tusen platåer. Internet är ett räfflat rum som återskapats som slätt och som kan sägas bestå av absolut rörelse. Varje dator som är uppkopplad är en fast enhet med ett unikt IP-nummer men den kan röra sig över (i princip) hela nätet och påverka alla andra noder. Vad vi gör när vi är på nätet är att ockupera detta släta rum genom att röra oss inom det och lämna spår efter oss. Deleuze och Guattari skriver inte om Internet. Det är det fina med verktyg, att de kan användas till olika saker, även till saker som dess skapare inte kunde drömma om. Internet är ett slags händelse och som sådan ger den upphov till konsekvenser. Oftast talar man om det som finns på nätet, innehållet som förmedlas, men Internet i sig, som teknologi, påverkar också och ger upphov till konsekvenser. Den analytiska blicken öppnas upp betydligt när även teknologin som mobiliserats för att skapa innehållet beaktas. För nomadologen handlar det om att identifiera kopplingar eller förbindelser som håller samma fenomenen som studeras. 
Denna moderna strategi överfördes från havet till luften såsom det nya släta rummet, men också till hela Jorden betraktad som en öken eller ett hav. Som omvandlare och infångare relativiserar Staten inte bara rörelse, den återskapar också absolut rörelse. 
Virveln är ett intressant fenomen att tänka med, ett slags aforism eller simulacra. Virveln är absolut rörelse eller en form för organisering som bara existerar så länge som energi tillförs. Vetenskap kräver också energi för att röra sig framåt, mot ökad insikt, fördjupad förståelse och bättre kunskap. Mångfald är mer långsiktigt hållbart, både i naturen, samhället och vetenskapen, än aldrig så excellenta och starka monokulturer. Tillsammans och med insikt om att parterna är ömsesidigtberoende av varandra kan en öppen och levande akademi skapas och ett verkligt hållbart samhälle byggas, genom att förändra det man kan, och anpassa sig efter det man måste. Dans handlar om samspel, om att uppleva något tillsammans och går ut på att jämka mellan olika viljor. Texter och tankar skapas liksom dansares rörelser i utrymmet som öppnas mellan parterna. Jag tänker när jag skriver, och skriver när jag tänker. Och när jag läser texten kan jag acceptera, förkasta, utveckla eller modifiera tankarna. Skrivandet och tänkandet följer liksom dansen sin egen inneboende, men gäckande, logik. Och syftet med att skriva och arbeta på detta sätt är att locka fram flyktlinjer som kanske kan komma till användning, någonstans, någon gång. Valet står mellan bejakande av rörelse och försök att stoppa förändring. Något bästa sätt att bygga ett samhälle finns inte, bara mer eller mindre ändamålsenliga sätt. Alla olika sätt att organisera mänskligt liv har sina problem och förtjänster. Det är svårt, men nödvändigt om man vill utvecklas, att ständigt vara beredd på att överge omhuldade övertygelser ifall förhållandena förändras.

Den mest värdefulla egenskapen för en forskare är att förstå att vetenskap handlar om både och, inte om antingen eller. Det är lätt att inse men svårt att praktisera. Wittgensteins berömda ankhare, som han använder för att illustrera hur något kan vara två saker samtidigt, och hur mening bestäms av vilket perspektiv man betraktar saken från, är ett bra verktyg att tänka med. Det är lätt att se att det är både en hare och en anka samtidigt, men det är svårt att lära sig omsätta insikten i handling. Tillvaron är dock fylld av ankharar och är en av orsakerna till kulturens komplexitet. Olika saker kan uppfattas på olika sätt beroende på betraktarens position. Det handlar då inte om relativism eftersom båda uppfattningarna är giltiga. Instinktivt och initialt är det svårt för den som är ovan att hantera ankharar. Är man van vid att uppfatta verkligheten som en och odelbar blir ankharen obegriplig eftersom den är ett slag mellanrum som ser olika ut beroende på vem som befinner sig på ömse sidor om utrymmet. Det är meningslöst att tvista om vem som egentligen har rätt eftersom båda faktiskt kan ha rätt. Deleuze och Guattari skriver om logikerna som styr helheter. Exemplen som lyfts fram och som vänds och vrids på är pedagogiskt allmängiltiga och handlar om att lära sig se saker och ting från olika perspektiv och att inte låsa fast sig vid ett enda. Vilket perspektiv som är det bästa är omöjligt att avgöra. Forskningen skall tjäna samhället, inte tvärtom. Nomadologin utgår från den tanken och gör vetenskap av den insikten. 
Det är sant att nomaderna inte har någon historia, de har bara en geografi. 
Nomaderna må vara ett utdöende släkte, men deras uppfinningar lever vidare. Hemligheten är att det finns ingen hemlighet, bara konsekvenser och upprepad skillnad. Allt skapat lever sitt eget liv. Ingen äger något och allt är samtidigt både gott och ont. Likt Schrödingers katt och Wittgensteins ankhare är all kunskap samtidigt både konstruktiv och destruktiv. Ingen styr, det är sammanhanget som ger upphov till konsekvenser. Och konsekvenser måste tolkas för att få mening. Ont och gott är liksom sanning mänskliga uppfinningar, värderingar. Vill man förstå kultur måste man vara beredd på att mönster kan och kommer att brytas. När som helst, eller också inte. Plötsligt dyker något upp. Sedan är allt förändrat. Under en resa för några år sedan passerade jag Stegeborgs slottsruin, i Sankta Annas skärgård. Det var länge en strategiskt viktig och inflytelserik plats i Sveriges historia. Och striderna om kontrollen över borgen har genom historien varit många och bittra. Ända tills gränserna drogs om och platsen i ett slag blev ointressant för att den plötsligt saknade strategiskt värde. Nomadernas historia ligger höljd i dunkel, dold för världen eftersom nomader lever i ett slätt rum som mycket mer än statsbyggarnas utgörs av ett ständigt här och nu, i relation till terrängen. 
Och nomaderna besegrades så fullständigt att historien kom att bli liktydig med Staternas triumf. Detta har gett upphov till en generaliserad kritik som frånkände nomaderna varje uppfinning, teknologisk eller metallurgisk, politisk eller metafysisk. Vare sig de är borgerliga eller sovjetiska (Grousset och Vladimirtsov), har historikerna betraktat nomaderna som en underutvecklad grupp som inte förstår något, varken den teknik inför vilken de förblir likgiltiga, eller den odlingskultur, de städer och Stater som de förstör eller erövrar. Det är svårt att se hur nomaderna skulle ha kunnat vinna några krig om de inte haft en utvecklad metallurgi: idén att nomaderna skulle ha fått sina tekniska vapen och sina politiska råd från överlöpare från den imperiala Staten är trots allt osannolik. Det är också svårt att se hur nomaderna skulle ha kunnat försöka förstöra städer och Stater om det inte skedde genom en nomadisk organisation och en krigsmaskin som inte definierades av okunnighet utan av deras positiva karaktär, deras specifika rum, deras specifika komposition, som bröt med släktskapsrelationerna och höll Statsformen på avstånd. 
Minnen över stadsbyggandets forna styrka och oförmåga till flexibilitet finns det gott om. Några monument över nomaderna existerar inte (eller finns det kanske det? Vill minnas att jag sett en bild en gång av en gigantisk staty av Djingis Kahn i Mongoliet, men det är i så fall undantaget som bekräftar regeln), för de drar vidare. Monument och katedraler fungerar på samma sätt som vetenskapliga titlar, som ett sätt att manifestera makt och inflytande över rummet och tänkandet. Världens nomadiserande ursprungsbefolkningar trängs undan när tillvaron territorialiseras, och det gäller även för fritänkarna, vilket är förödande för den akademiska mångfalden och i förlängningen för all kunskapsutveckling.
Historien har ständigt nedvärderat nomaderna. Man har försökt att applicera en egentligt militär kategori (”den militära demokratin”) på krigsmaskinen och en egentligt sedentär kategori (”feodalism”) på nomadismen. Men dessa två hypoteser förutsätter en territorial princip: antingen att en imperial Stat övertar krigsmaskinen och fördelar jorden bland krigare (cleroi eller falska förläningar) eller att privategendomen själv upprättar relationer av avhängighet mellan sina ägare, vilka utgör armén (verkliga förläningar och vasaller). 
Tänker man maskiniskt fylum, materia i rörelse och letar efter flöden, kommer man att se andra saker än om man söker sanningen i bestämd form singular. Söker man efter svar, eller letar efter utmaningar, kommer man att hitta olika saker och söka sig fram längs skilda vägar. Världen och verkligheten som undersöks är den samma, men resultatet blir annorlunda beroende hur man närmar sig den. Royal science är fast förankrat i den världen och även om forskare migrerar från en institution till en annan studeras ändå det omgivande samhället från en och samma position, varifrån forskaren uttalar sig i kraft av erfarenhet, titlar, citeringar och evidens. Tilliten till akademiska titlar invaggar befolkningen i en falsk trygghet, och leder till att det som sägs av professorn granskas mindre kritiskt än doktorandens påståenden. Makten påverkar vetandet eftersom professorn verkar på uppdrag av statsapparaten, det vill säga bevakar och upprätthåller det räfflade rum som ger hen inflytande i utbyte mot lojalitet. Nomaden befinner sig konsekvent i rörelse och lever ett föränderligt liv i det sammanhang som studeras. Nomaden är rörelse och förkroppsligar förändring. Överfört till vetenskaplig praktik handlar det om att släppa kontrollen och bejaka nyfikenheten. Nomadologen är öppen för världen, så som den kommer hen till mötes, i sin fulla vidd och variation.

Inga kommentarer: