onsdag 16 december 2020

Med kunskapen som mål

Hela syftet med universitetet och skattebetalarnas investering i högre utbildning är att fostra självständigt, kritiskt tänkande och demokratiskt sinnade medborgare samt skapa mer och bättre kunskap som kan komma till användning i förvaltningen och utvecklingen av samhället. Och eftersom kunskap är föränderlig och handlar lika mycket om det man vet som om det man inte vet och det som inte går att veta något om, är alla försök att styra verksamheten mot på förhand bestämda mål per definition dömda att misslyckas. Mätbara resultat kan produceras på det sättet, men inte kunskap. Det man redan vet behöver man varken forskare eller lektorer för att ta del av, det räcker att googla. Om lektorer okritiskt förväntas följa manualer och linjens order eller om genomströmningen och nyckeltalen blir viktigare än kunskapen kan undervisningen lika gärna drivas med hjälp av algoritmer och administratörer.

Om vi ändå anser att det finns en poäng med att investera i ett högskolesektor måste alla inse att kunskap är något annat än fakta och att det därför krävs helt andra arbetssätt än dagens, som bygger på principer hämtade från tillverkningsindustrin. Kunskap är ingen vara ellr en tjänst utan en kvalitet som inte går att SÄKRA och ett mål som inte går att STYRA mot. Produktionen av mätbara resultat går att säkra och styra, men inte lärande och kunskap. Om högskolan ska fortsätta vara en HÖGSKOLA måste vi alltså välja: antingen satsar vi på styrning och kontroll, vilket vem som helt som kan läsa och följa order kan jobba med, eller också fokuserar vi på kunskap, vilket kräver akademiska meriter, omdömesförmåga och tillit till vetenskapen. Det finns inga genvägar till en högskola som verkligen gör skäl för namnet, det vill säga en verksamhet som värnar och leder till fördjupat lärande och verklig kunskapsutveckling.

New Public Management är liksom evighetsmaskinen en omöjlig dröm, men vad värre är, det är också en ledningsfilosofi som leder till ett GIGANTISKT slöseri med både tid och samhällets resurser när den införs i utbildningssystemet. Problemet är dels att idén är så förföriskt lockande (tänk om det faktiskt fungerade ...), dels att den framförallt tilltalar människor som inte förstår eller orkar bry sig om kunskapen på riktigt, dels att argumenten som kritiken mor NPM bygger på kräver utvecklade kunskaper och respekt för vetenskap för att bli begripliga. Den som försvarar kunskapen kan bara göra det med kunskap, medan den som försvarar NPM har en hel arsenal med argument och tekniker att ta till, hen behöver nämligen inte ens bry sig om att vara ärlig eller hänvisa till forskning, det räcker att peka på alla PENGARNA som går att tjäna. 

Alla forskare och kunskapsintresserade lärare vet att kunskap inte går att mäta och att lärande inte går att målstyra eller kvalitetssäkra, av den enkla anledningen att kunskap uppstår mellan människor och att lärande är en dynamisk och förkroppsligad process. Bedömningar av vad någon annan faktiskt kan är och kan aldrig bli objektiva, så kravet på objektivitet och rättsäkerhet i betygssättningen kan bara uppnås genom att införa fler prov och mer dokumentation, vilket leder till den förpappring som filosofen Jonna Bornemark skriver om i sin bok Det omätbaras renässans, samt till att kunskapen och lärandet försvinner ur fokus för både lärare och lärande. I sin senaste bok, Horisonten finns alltid kvar skriver Bornemark om det ovärderliga omdömet som är en mänsklig egenskap som behövs idag mer än kanske någonsin, men som trots det behandlas minst sagt styvmoderligt.

Vid varje ny ö väntar en ny horisont.

För varje ny upptäckt, för varje nytt hinder, inser vi hur mycket vi fortfarande inte känner till. Så hur ska vi leva med att vi, trots vetenskapens odiskutabla framsteg, aldrig kommer att besitta all kunskap?

Jonna Bornemarks svar är att utveckla det mänskliga omdömet, det som pressats ned av förpappring, floskelproduktionoch digitaliseringstro, i jakt på kontroll och mätbarhet. I boken får vi lära känna dessa hinder, men också omdömets många möjligheter och värde samt hur vi ska främja det. Efter "Det omätbaras renässans" blev förpappring ett nyord. Efter att ha läst "Horisonten finns alltid kvar" kommer vi bland annat att prata om Den manualiserande klassen och igelkottarna.

I Horisonten finns alltid kvar tar Bornemark hjälp av bland andra filosoferna Aristoteles, Cusanus och Hannah Arendt för att finna handfasta råd för hur vi ska hjälpas åt att utveckla vårt omdöme. Gör mikromotstånd. Gör makromotstånd. Våga skriva jag. Våga tro på varandra.

Jonna Bornemark visar vägen till hur vi kan skapa ett mänskligare samhälle och leva ett mänskligare liv. Jonna Bornemark är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Boken innehåller även hennes redan klassiska Högtidstal vid Riksmötets öppnande 2019.

Det är både symptomatiskt, djupt problematiskt och ett talande tecken i tiden att Bornemark bjuds in för att tala i riksdagen, utan att det händer någonting. Det är så det brukar se ut, bildning och klokskap är något man gärna framhåller och säger är viktigt, men till syvende och sist är det Svenskt Näringsliv som bestämmer, och de ser på bildning som ett sätt att att strula till sitt liv och vill korta tiden som studenterna befinner sig i högre utbildning.

Inga kommentarer: