Livet och meningen med allt: 5. Karin Boye

Allt man läser och alla man möter bidrar till att forma en och ens tankar. Strukturen för hur man tänker kring meningar av olika slag kommer alltid utifrån, från de sammanhang man ingår i, den kultur man lever. Det man kan göra som individ handlar om modifikationer av grundstrukturen, på marginalen. Det är också så som kultur, eller strukturer om man så vill, förändras; genom att det är individer som bär upp dem, i och genom handling, interaktion och levande erfarenheter.

Inget är, allt blir. Det är så jag tänker, och det är vad som formar min syn på livet, kunskap och meningen med allt. Den utgångspunkten har vuxit fram i och genom studier av kultur i vid mening, filosofi och genom att teoretiska kunskaper brutits mot praktiska erfarenheter. Det är inget jag har bestämt mig för, och jag vill i alla fall tro att jag fortfarande är öppen för förändring. Vill inte ha några husgudar att beundra och tillbedja. Kunskap får mening först när den används, och den går bara att värdera genom att ställas i relation till, genom att jämföras med, livet. Det är där, i mötet och mellanrummen som meningen uppstår.

Självklart går det aldrig att veta om ovanstående tankar är orsaken till att jag ofta återkommer till samtalets kraft, eller om min fäbless för samtalet är en konsekvens av mina val av inspirationskällor. Men det är jag i så fall inte ensam om, det gäller alla, överallt. Ingen kan någonsin veta varifrån ens tankar ursprungligen kommer. Därför är det minst dåligt att anta att de uppstår i sammanhangen, för att ingen har tillgång till någon absolut sanning. Världen och vetandet präglas av osäkerhet. Inom fysiken är det Heisenberg som först insåg detta, och jag vill hävda att en sådan som Nietzsche är en kulturvetenskaplig motsvarighet. Överallt osäkerhet, alltså. Det är utgångspunkten för mitt tänkande kring mening. Därför fokuserar jag på tillblivelse, interaktion och rörelse.

Denna post var inte tänkt att handla om filosofi. Det kommer sådana poster också, men här handlar det om poesi. Steget mellan dessa båda sätt att skapa och kommunicera insikter om livet är inte speciellt stort. Kanske är det ingen slump att jag uppskattar Karin Boyes dikter. Kanske är det en naturlig följd av hennes tydliga inspiration från Fredrich Nietzsche. Troligen en kombination av båda, och att jag liksom dem hittat viktiga nycklar till förståelse för livet i rörelsen, tillblivelsen och det ständiga prövandet av olika möjligheter. Min avhandling heter Vägval, och mitt skönlitterära försök döpte jag till Min väg. Rastlös, sökande och ständigt i rörelse, det är så jag känner mig. Karin Boyes dikt, I rörelse sätter ord på mina tankar om livet och rymmer oändlig vishet.

I rörelse 

Den mätta dagen, den är aldrig störst. 

Den bästa dagen är en dag av törst. 

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. 

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. 

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. 

Bryt upp, bryt upp! 

Den nya dagen gryr. 

Oändligt är vårt stora äventyr.

Vi är alla, på ett eller annat sätt på väg, i rörelse. Mättnad är det samma som död, för där och då avstannar rörelsen. Där och då händer inget mer. Därför är den mätta dagen aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst. För det lovar mer. Hunger och törst visar att det finns mer att få och upptäcka, och det kan sägas vara en av meningarna med livet, att tillse att det ständigt finns något att söka efter. Hunger är den bästa kryddan, sägs det. Och det är inga ord tagna ur luften, det är kunskap byggd på erfarenhet. Därför är hunger inget negativt, för den ökar möjligheten att känna glädje och tacksamhet genom att den sänker förväntningarna och kraven. Hunger gör det lättare att bli nöjd, vilket vad vad vi sökte och vill bli. Nöjda. Det är inte målet som är meningen, utan sökandet. Vägen är livet. Resan, rörelsen.

Vi människor lever på minnen av upplevelser. Och får vi inga nya impulser, upptäcker vi inte nya saker, då utarmas våra minnen och blir färre. När man reser till nya platser skärps sinnet, och även en kort resa kan där och då, samt i minnet upplevas som lång. Därför är det bästa målet en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. Hjärnan behöver utmaningar och nya problem för att hålla sig själv igång. Genom att byta miljö och skaffa nya intryck skapas nya kopplingar i hjärnan. Genom att aldrig slå sig till ro med ett svar, en filosof eller lära, hålls tänkandet igång och uppmärksamheten på topp. Och när man förvissat sig om att även morgondagen kommer att innehålla något nytt, då sover man bättre än när man är mätt och belåten samt trygg i förvissningen om att allt kommer att vara sig likt imorgon.

Visst kan det kännas osäkert att byta invanda mönster, men om man verkligen vill leva är det vad man måste. Bara genom att bryta upp och skapa nytt kan man bevara det som är viktigt, för världen befinner sig som sagt i rörelse, och då gäller det att hänga med. Och bryta upp kan man göra i trygg förvissning om livet därigenom blir ett äventyr. Den tanken är giltig även för samhällen och inom politiken. Bryt upp, bryt upp, är inte samma som riv ner. Absolut inte. Det handlar om att bygga nytt med utgångspunkt i det gamla. Det handlar om att ställa sig på jättars axlar, om att ta hjälp av det som varit och det som gjorts, om att göra något konstruktivt av tidigare erfarenheter. Ständigt på väg, sökandes nya intryck och upplevelser. Så byggs ett hållbart samhälle. Så skapas mening i och med livet. I rörelse.

Detta skulle som sagt inte bli en filosofisk post, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på Nietzsche. Avslutar med ett citat från hans samling aforismer; Strötankar och sentenser, vilken ingår i boken Mänskligt, alltförmänskligt. En bok för fria andar. Den är dessutom högaktuell i dessa Almedalsdagar där politiska teser och ideologier bryts mot varandra. Framtiden skapas i möten, samhället blir till genom att vi som lever här och nu interagerar. En tanke för dagen kan vara denna, det är i alla fall mitt förslag.

Producerande och konsumerande. - Varje konsumerande människa anser att trädets mål har varit frukten; men trädets mål var fröet. - Häri ligger skillnaden mellan alla producerande och alla konsumerande människor.

Några ord. Några rader. Oändlig vishet. Gör vi frukten till samhällets och människans mål är vi dömda till undergång. Konsumtionsetiken som är vägledande för samtidens ekonomiska tänkande, den rådande meningen med livet, allt. Pengarna för pengarnas skull. Det är en etik som leder till att målet blir ett självändamål och till att vägen reduceras till en meningslös transport. Och det i sin tur ledar till att effektivitet och ökad hastighet uppfattas som det högsta goda, för det tar oss snabbare till målet.

Ett äpple kan ätas, eller så kan det utgöra ett frö till nya tankar. Enligt legenden var det så som Newton tänkte och agerade. Ett fallande äpple blev för honom en flyktlinje som ändrade hans tankars banor, vilket förlöste nya tankar. Frukter smakar gott och mättar, men frön bär på oändlig potential. Och betänk att: "Den som planterat ett träd har inte levt förgäves", enligt ett gammalt kinesiskt ordspråk. Det är inte det vi konsumerar som ger oss och våra liv mening, det är vad vi producerar. Ett hållbart samhälle är ett samhälle som konsumerar mindre än man producerar. Därför ska man inte spara i statens finanser, man ska så frön och producera.

Livet har ingen mening, inget mål. Innebörder skapas och blir till, mellan producerande människor, i rörelse.