torsdag 12 mars 2020

Filosofi som växlingen mellan kunskap och okunskap

Tvärsäkerhetens tid är förbi. Det är vad jag hoppas i alla fall. Insikten har inte sjunkit in än, men jag känner mig övertygad om att ingenting kommer att kunna bli sig likt efteråt. Ingenting talar för att allt kan gå tillbaka till hur det var innan det där viruset hoppade över artbarriären och började infektera människor. Vårt moderna samhälle är ohållbart på en lång rad olika sätt och jag hoppas att allt fler inser detta och både tänker och agerar annorlunda, idag, imorgon och framöver. Att inte dra lärdom av misstag är den största synden, vid sidan av hybris. Varningsklockorna har ringt länge och oron har funnits där och lagt sordin på stämningen. Tragiskt nog är det först nu som oron riktas mot något konkret, mot ett reellt hot: ett potentiellt dödligt virus. Innan riktades oron mot det som KÄNDES som ett hot, och kraven på resoluta åtgärder handlade om att stilla oron, inte om att bota den underliggande sjukdomen. Nu finns ett konkret hot och som tur är finns även kunskap. Läget är akut och därför är chansen stor att hotet faktiskt kan hanteras.

Jag tror på framtiden trots allt och tar alla chanser jag får i väntan på att det akuta läget ska klinga av att ägna mig åt eftertanke och kunskapsutveckling. Oron håller jag stången genom att läsa och skriva. Kunskap är en viktig medicin i alla lägen. Idag ska jag handleda via nätet och risken att smittas hålls på en låg nivå. Imorgon jobbar jag hemma. Tar en dag i sänder. Jag är privilegierad och påminner mig om hur tacksam jag är som har ett arbete som jag trivs med, där jag lär mig saker hela tiden. Snart går jag på tåget och där ska jag läsa ut boken jag började på för några veckor sedan. Det är svårt att finna tid och möjlighet att läsa men Existentialisterna är verkligen bra den pockar på uppmärksamhet. Jag rekommenderar den varmt. Sara Bakewell är spränglärd och skriver initierat, klokt och vackert om tänkarna och tankeströmningarna som präglade 1900-talet och förändrade filosofin.


Jag har inte läst särskilt mycket av Sartre och Beauvoir som är navet i boken, men jag lär mig en massa om dem och deras tänkande och återknyter kontakten med andra som jag läst men tappat bort på vägen. Det är så bildning fungerar och dess värde ligger i att den kunskap som en gång tagit sig in i huvudet finns kvar där och påverkar även om efter att man glömt det man lärt sig. Under läsningen av Existentialisterna har min bild av Heidegger fördjupats, intresset för Levinas har återväckts och framförallt hittade jag tillbaka till Maurice Merleau-Ponty, Michel Foucaults lärare. När jag kommer hem ikväll ska jag plocka ner Kroppens fenomeneologi från bokhyllan. Det är därför jag fyller mitt hem med böcker, för att ha dem redo när intresset väcks. Söker jag fakta googlar jag, men kunskap är något HELT annat, vilket följande citat får visa. Det är Bakewell (2017: 268) som skriver och citaten i citatet kommer från Merleau-Ponty.
”Filosofen känns igen på att hans smak för evidens och hans känsla för tvetydighet är oupplösligt förenade.” En ständig rörelse behövs mellan de två -- ett slags gungande rörelse ”som ständigt leder tillbaka från vetandet till okunnigheten, från okunnigheten till vetandet”. Här beskriver Merleau-Ponty ett annat slags ”chiasm”, en X-formad sammanvävning, denna gång inte av medvetande och värld utan av kunskap och frågeställning. Vi kan aldrig ta ett definitivt steg från okunskap till visshet, för undersökandets tråd kommer ständigt att leda oss tillbaka till ovetskap.
Tanken är inte bara vackert uttryck, den rymmer också ett helt universitet av kunskap och vishet. Bildning vill jag se som en växelrörelse eller ett spel mellan kunskap och okunskap. Vishet är en egenskap som rymmer lika mycket insikt om det man vet som om det man inte vet (och det som inte går att veta något om). Jag tror det är DETTA vi behöver lära oss. Kunskap är inte samma som fakta och satsningar på utbildning är inte lösningen på problemen vi brottas med. Kunskap, bildning och strävan efter vishet är FÖRUTSÄTTNINGEN för att kunna finna en lösning, och strävan efter bildning ger livet mening.

Vårt problem har varit bristen på mening och jakten på lycka och pengar. Börsen faller handlöst och enorma summor löses upp i tomma intet. Vad var det för mening med att jaga efter rikedom? Rätt använt är pengar ett fantastiskt samhällsbyggande verktyg, men det sätt som vi använt det vi tjänat sedan börskraschen 2008 är fullkomligt förkastligt. Det som drabbar oss nu är inte COVID-19 utan OKUNSKAP, och det största hotet är oron och rädslan. Med kunskap och bildning får man verktyg att hantera känslorna och perspektiv på det som sker. Det är inte första gången mänskligheten drabbas av ett pandemiskt virus, och i jämförelse med till exempel Spanska sjukan är detta (än så länge) en mild västanfläkt. Kunskapen säger det och det är den vi ska lyssna på, inte oron. Lyssnar vi på känslorna banar vi väg för inkompetenta, okunniga och ansvarslösa ledare som Jimmie Åkesson och Donald Trump. Det är antitesen till lösning och ett symptom på den sjukdom vi nu måste ägna alla våra gemensamma kunskaper och kompetenser för att bekämpa.

onsdag 11 mars 2020

Tid att stanna upp och tänka efter

Stanna hemma om du känner minsta tecken till feber eller luftvägssymptom! Undvik folksamlingar! Se till att ha mat så det räcker en dryg vecka hemma. Det är uppmaningen och det enda vi kan göra i det läge vi befinner oss i just nu. Skaffa oss marginaler, alltså. Som jag tjatat om det. Marginaler är nyckeln till hållbarhet, men i det genomekonomiserade samhälle vi skapat ses marginaler, tid för återhämtning, möjlighet att stanna upp och tänka efter som utgifter som ska sparas in på till varje pris. Om det var så att MARKNADEN fanns här och tog ansvar hade allt varit frid och fröjd, men börsen störtdyker och vanliga människors besparingar löses upp i tomma intet.

Kapitalismens iskalla logik och inhumana människosyn blir pinsamt tydlig när SAS ber sina anställda att gå ner i lön när flygandet minskar och moderaterna föreslår slopad skatt på flygresor. Var är företrädarna för Svenskt Näringsliv? När dyker filantroperna som det vurmas så för upp och hjälper till? Vilket ansvar tar företagens ledare som får löner som trotsar vanliga löntagares fantasi, eller ägarna? Vad har Jimmie "jag vet inte" Åkesson för lösning på problemen som följer i virusets spår? Är det ett nytt jobbskatteavdrag vi behöver, eller effektiviseringar och nedskärningar?

Det enda som hörs i dessa dagar är krav på insatser från staten. När populismens budskap ekar ihåligt pockar behovet av starka och handlingskraftiga på, vilket kräver solidariska insatser och SKATTEHÖJNINGAR. Fler anställda i vården kostar pengar och utbildad personal går inte att kalla in med kort varsel. Ett utökat antal vårdplatser, det vill säga marginaler för att hantera behov som uppstår snabbt, kan bara diktatorer skaffa fram. I en demokrati är det folket som får betala och politikernas makt står i direkt relation till storleken på skatten. Det finns inga genvägar till ett verkligt hållbart samhälle. När ekonomins hjul snurrar på och börsen går upp är det lätt att känna sig oövervinnerlig, men nu försvinner både pengarna och känslan av att man klarar sig själv.

Tid att stanna upp och tänka efter är en bristvara i dagens prestationsorienterade samhälle, men det är marginaler som gör samhället OCH ekonomin långsiktigt hållbar. Jag tänker osökt på H G Welles bok och filmen Världarnas krig, där mänskligheten som hotas av aliens står maktlös trots alla alla sina vapen och teknologier, räddas av virus. Om vi hanterar krisen som vi befinner oss i just nu och som vi kommer att befinna oss i under ett tag framöver rätt behöver COVID-19 inte innebära katastrof, det kan faktiskt vara precis vad vi behöver för att vakna upp och inse hur sårbara vi är och hur mycket vi behöver både varandra och ett samhälle som klarar av att mobilisera när behov uppstår.

Skatt är inte stöld så länge vi lever i en demokrati. Skatt bygger samhällen genom att omfördela rikedom och makt. Vi klarar av det mesta så länge med GEMENSAMMA ansträngningar. Efterfrågan på skattesänkarpartier och populister är det verkliga hotet, vid sidan av multinationella företag som spelar ut länder och människor mot varandra. Som konsumenter har vi samma makt över företagen som coronaviruset har över oss, och kan vi bara förmå oss se bortom alla kategorier och betrakta alla som lever i vårt land som medborgare i det samhälle vi bygger tillsammans, på en stabil grund av kunskap, finns inget att oroa sig över.

Enda sättet att lära sig saker på allvar är att misslyckas, och är det något som är uppenbart i dessa dagar så är det att rådande syn på vad som bygger hållbara samhällen är ett luftslott och ett gigantiskt misslyckande som vi snarast gör bäst i att överge. Till Donald Trump som säger sig har full koll över situationen kan jag bara säga: Dream on mister president!

tisdag 10 mars 2020

Det är lätt att vara säker och fördöma, men är det klokt?

Å ena sidan är det bra att vara tydlig och resolut, men i en osäker värld där framtiden alltid är mer eller mindre öppen är det inte självklart att den som uttrycker sig med störst säkerhet är den som är mest pålitlig. I dessa tider av stor osäkerhet kan det till och med vara en fördel att lyssna på den som är osäker, åtminstone i kombination med försiktighet. Oppositionen i vårt land tar naturligtvis alla chanser man kan att dels uttrycka kritik mot alla beslut som regeringen tar och chefernas för berörda myndigheter agerande (trots att Moderaternas skuggbudget byggde på nedskärningar av, till exempel, Folkhälsomyndigheten), dels försöka visa handlingskraft (trots att man inte har ansvar). Allt som sägs på Twitter av oppositionspolitiker i dessa dagar handlar om att plocka poänger inför nästa val. Hur det går för Sverige är inget man bryr sig om, vissa drar sig heller inte för att försöka framställa det som det är sämre än det är. Och eftersom rädsla är en stark känsla övertrumfar den oftast kunskapen.

Att följa med i en stark ström, att vara en del av ett framgångsrikt kollektiv och att hålla med om sådant som många inte har några invändningar mot är enkelt. På samma sätt är det smickrande att ha efterföljare, understödjare och välvilligt inställda följare och kollegor som putsar på ens ego. Jag har inga problem att förstå psykologin bakom det som sker just nu och som ingen har en aning om hur det utvecklar sig. Det jag inte förstår är att så många väljer att lyssna på den som är mest kritisk och dystopisk, och det går över mitt förstånd hur någon tänkande och kännande människa kan tro att SD skulle klara av att hantera situationen vi nu befinner oss i bättre än regeringen.

När allt lugnar ner sig igen, och det kommer det att göra, förr eller senare, kan vi inte bara fortsätta som vanligt och återgå till hur det var. COVID-19 är en påminnelse om hur ohållbart vårt samhälle och vårt ekonomiska system är. Det oväntat oväntade är inte undantaget, utan REGELN. Jag ser ett än större behov av den kunskapsteori, den mellanrummets filosofi som jag arbetat mer under många år. Jag visste inte att behovet av den skulle bli akut just i samband med att jag går in i slutredigeringsfasen av boken, men det känns bra att ha något konstruktivt att ägna tankekraften åt. Jag tänker att det behövs något i linje med nedanstående tankar:

För att nå sann kunskap måste man vara kritiskt ärlig, även mot sig själv och de tankar och uppfattningar man håller sig med och torgför. Jag vill ha och verkar för en annan akademi. En mer prövande akademi. En akademi där det finns plats, även för tankar som inte klätts i en helt igenom logiskt vattentät språkdräkt. En akademi som ser som sin uppgift att söka kunskap förutsättningslöst och utan prestige. En akademi där argument alltid äger företräde framför titlar. En akademi där man lyssnar mer och där man samtalar istället för debatterar.

Jag kanske slår in öppna dörrar och det är hur som helst enklare att säga detta, än att genomföra det i praktiken. Men första steget mot förändring är insikt om problemet och dess konsekvenser. Det andra steget är att man vill vara med i arbetet för förändring. Och det tredje och viktigaste är att man anammar en prestigelös hållning och syn på sig själv och sin egen förträfflighet.

Ett förslag på hur man skulle kunna ta åtminstone några steg i den riktningen skulle kunna vara att man publicerar texter som är utformade på ett sådant sätt att de underlättar (eller i alla fall inte försvårar) för den som vill komma med invändningar. Att man helt enkelt arbetar för ett meriteringssystem som premierar ärligt och öppet visad osäkerhet.

Jag är, vilket borde ha framgått, kritisk mot tvärsäkerheten. Jag tror att dyrkan av den underblåser de problematiska tendenser som idag blommar ut och påverkar oss alla. Kan man skapa ett akademiskt klimat där det är tillåtet att visa och där öppet redovisad osäkerhet är något som premieras istället för att uppfattas som ett tecken på svaghet tror jag att chanserna är stora till att vi får ett bättre, mer hållbart samhälle på köpet.

måndag 9 mars 2020

Ibland är sjukdom den enda medicinen

Rädslan för corona sprider sig över världen. Börserna störtdyker när dödstalen ökar och allt fler länder drabbas. Det är en helt ny situation, en svart svan. Ändå såg det vi komma. Det var aldrig en fråga om det skulle hända, utan när. Och jag tänker nu inte bara på virus. Vårt sätt att leva var inte hållbart, och går vi tillbaka till bussines as usual nät allt lugnar ner sig, drar vi inte lärdom av det som händer nu, är vi korkade.

Donald Trump avfärdar viruset som en demokratisk bluff och hävdar att han har full koll. Så länge det finns efterfrågan på sådana ledare kan vi aldrig säga att vi inget visste. Här hemma har vi vår egen variant på samma ohållbara tema. Ledaren för landets största parti väljer att åka till Turkiet för att utnyttja en humanitär katastrof för sin egen vinnings skull. Hans agerande är symptomatiskt för vår tid, och själva sinnebilden för problemen vi har att brottas med. INGEN ledare i världen kan rädda oss från oss själva. Så länge efterfrågan på ledare som säger det vi vill höra håller i sig kommer ohållbarheten att öka.

Vårt sätt att leva är ohållbart och sjukdomen kan därför sägas vara en välsignelse för samhället även om den är ett allvarligt problem för väldigt många och en dödsfara för vissa. Den drabbar oss hur som helst och nu är vi där vi är, så låt oss ta tillfället i akt och stanna upp och tänka efter. Hur hållbart är det att frakta varor och människor kors och tvärs över jorden för att tjäna några kronor? När krisen kommer raderas vinsten och vänds snabbt till förlust, inte bara för företagen som utnyttjar klyftorna mellan rika och fattiga. Alla blir förr eller senare förlorare i en ekonomi som som bygger på rovdrift av människor, djur och natur.

Vi människor är rationella sägs det. Faktum är att den ekonomiska modell som våra moderna samhällen vilar på bygger på tanken att alla beslut som tas är kloka. Ingen med ögon att se med kan hävda att det som händer i världen är resultatet av vishet. Det finns massor av kloka människor som gör fantastiska insatser för mänskligheten och livet på jorden, men den stora massan styrs av känslor och tar lätt på kunskap. Så länge man kan flyga billigt och köpa kött till extrapris kommer man att göra det, för att man vill. Och så länge det känns som att Sverige är fullt och att gränser kan stängas kommer politiker som går till val på en sådan politk att samla väljare. Inte för att ledarna är kloka utan för att väljarna saknar förmåga eller intresse för hur demokratin fungerar och vilka konsekvenser vårt sätt att leva får.

I det akuta läget här och nu måste vi fokusera på att hindra spridningen av coronaviruset, men sen går det inte pusta ut och låta livet återgå till det normala. Det är nämligen inte normalt att leva som vi gjort under en lång rad av år. Det är hög tid att inse det, och det borde vara lätt att göra det nu. Ibland är sjukdom den bästa medicinen eftersom den tvingar oss till eftertanke.

söndag 8 mars 2020

Dagens bild: Ensam bland folk

Människan är ett kollektiv och alla ser sig själva mer eller mindre genom andras ögon. Jag blir jag i mötet med dig och andra. Vi blir vi genom att reagera på varandra och dem vi möter. Många ser sig själva som unika, men eftersom snart sagt alla tänker så gör det oss mer lika än olika. Det är också därför det är så svårt att tänka utanför boxen. Vissa känner sig trygga i anonymiteten som det innebär att vara del av ett kollektiv, men vissa känner sig instängda.

Bild: Ajan
Att bryta sig loss från massan kostar på och ingen annan kan göra det åt en. Och vart ska man ta vägen? Någon utsida finns inte. Tar man sig från en gemenskap till en annan är man fortfarande instängd. Ingen vet på förhand hur det känns att uppfattas av andra som en ensamt geni, men väldigt många drömmer om just det. Någon väg tillbaka finns heller inte, in i den grå massan, efter att man en gång lämnat gemenskapen.

Ovanstående tankar är vad som omedelbart dyker upp i huvudet. Det är något med bilden som fångar mig, den talar till mig eftersom jag ofta känner mig som den där mannen som ropar efter en livboj. Tankarna vandrar och jag inser att jag skrivit om något liknande tidigare, med utgångspunkt i en sång från 1980-talet, som också fångade mig och fortfarande griper tag. Small Town Boy, med Bronski Beat, sjungen av Jimmy Sommerville, är en av låtarna på the soundtrack of my life. En av få tidiga blipp-bloppande datadicolåtar från 1980-talet vars produktion jag fortfarande tycker håller.
To your soul
To your soul
Cry
Cry
Cry
Låten drabbade mig under hösten 1984. Jag arbetade natt då, på ett bageri i Göteborg. Började klockan 10 på kvällen och arbetade fram till klockan sex på morgonen. Fem nätter ena veckan och sex den andra. Den där hösten minns jag som den mörkaste i mitt liv. Under flera månader såg jag bara dagsljus någon gång ibland när jag vaknade innan solen gått ner. Jag trivdes trots allt rätt bra med det mesta. Bodde i ett litet hyresrum i en villa i Backa med hon som senare skulle bli mor till mina barn. Tog de första stapplande stegen ut i vuxenlivet. Tjänade egna pengar och hade på sommaren där köpt en röd Sony Walkman som åt batterier och som jag spelade in blandband till. På ett eller säkert flera av banden fanns den där låten, med det där beatet och den ljusa rösten och den där sorgliga texten.
You leave in the morning with everything you own in a little black case
Alone on a platform, the wind and the rain on a sad and lonely face
Mother will never understand why you had to leave
But the answers you seek will never be found at home
The love that you need will never be found at home
En märklig höst. Då även Last Christmas med Wham släpptes och Do they know it's Christmas. En brytningstid i livet för mig. Det fanns ett före. Jag växte upp i Lerum utanför Göteborg och jag kände som den där killen i sången. Ensam, på väg ut i livet och en öppen och okänd framtid. Det jag sökte fanns inte där, men det var bara jag som förstod. Lerum accepterade mig inte och jag kände mig inte hemma. När jag skulle söka till gymnasiet var det självklart att jag skulle gå i stan. Livsmedelsteknisk var vad mina betyg räckte till, så det fick det bli. Ensam och osäker, nyfiken och rädd. Det fick bära eller brista och i vilket fall hade jag inget att förlora eftersom jag kände mig instängd även om jag inte var ensam.

Jag minns hur ledsen jag blev när mina nya kompisar, från Mölndal och Biskopsgården, tog för givet att jag kom från ett överklasshem i den fina förorten. Jag som aldrig riktigt känt mig hemma där och som under hela högstadiet påmindes om den känslan i korridorer och ute på kvällarna i samhället. När jag hittade nya vänner i bageriklasen kände jag det som jag kom hem, fast ändå inte. Jag möttes med en annan misstänksamhet. Till slut var jag trots allt ändå en i gänget, men den subtila känslan av att vara annorlunda släppte inte. Den bär jag fortfarande på.
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Pushed around and kicked around, always a lonely boy
Ensam vandrade jag från huset i Backa till busshållplatsen i mörkret på kvällen. Ensam vandrade jag från hållplatsen på Friggatan, förbi Samskolan och vagnhallen och bort till bageriet. I mörkret och med musik i lurarna. Stämplade in och bytte om i källaren. Jag skötte ugnarna och den galne tysken satte degar. Det var bara han och jag i bageriet, och så två killar från Jugoslavien i packen. Jag kände mig ensam, men att klarade av att axla ansvaret gjorde att jag växte som människa. Tysken var sträng och förklarade alla nya moment en enda gång, sedan skrek han åt mig om jag gjorde fel. Han pressade både mig och produktionsapparaten till det yttersta. Vi hade inget gemensamt, utom yrket då och vi var ensamma tillsammans.

Jag sov på dagarna och tappade kontakten med vännerna. Jag kände mig ensam trots att jag var i ett förhållande. Jag skaffade mig ovärderliga erfarenheter på egen hand, där i bageriet på nätterna. Det var inte min dröm att jobba med bröd, särskilt inte på natten. Jag var ju allergisk mot mjöl. Ändå ångrar jag inget. Jag tog vara på möjligheten att rikta blicken inåt. Konfronterade mina demoner och började resan som jag sedan dess fortfarande är ute på.
You were the one that they'd talk about around town as they put you down
And as hard as they would try they'd hurt to make you cry
But you never cried to them, just to your soul
No, you never cried to them, just to your soul
Varje dag, i alla fall i sjuan, grät jag. Känslan av att vara iakttagen och de ständiga påminnelserna om att jag var annorlunda bidrog så klart, men egentligen handlade det om att jag har nära till känslorna. Det har jag fortfarande. Idag bryr jag mig inte om det, jag har insett att jag är annorlunda även om jag ser ut som alla andra. Brydde mig gjorde jag nog egentligen inte då heller; vad jag däremot brydde mig om var det faktum att jag inte fick vara ifred. Jag sökte ingen uppmärksamhet, jag ville inte vara i centrum. Ändå var jag det. En som inte rättade sig in i ledet och accepterade den anvisade platsen. Jag passade inte in, fast det visste jag inte då. Idag vet jag och nu förstår jag vad det är i den där låten som talade till mig. Den hjälpte mig för den visade att jag inte var ensam.
Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away (crying to your soul)
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Cry, boy, cry
Cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Cry, boy, cry, boy, cry
Det var vad jag gjorde där, efter gymnasiet. Jag rymde, från allt. Därför passade nattarbetet mig, även om det var en plåga. Jag tyckte om att sitta på bussen på väg hem till vårt rum i Backa. Julljusen lyste och vi hade det bra. Jag var del av något som jag byggde från grunden. Jag omskapade mig själv. Grät inåt och lärde känna mig själv på andra sidan. Det är skönt att gråta, även om det inte löser något. Jag var inte så mycket på väg från något som jag var på väg till. Livet låg framför mig och det var öppet även om det just där och just då kändes mörkt och kallt och hopplöst.
You leave in the morning with everything you own in a little black case
Alone on a platform, the wind and the rain on a sad and lonely face
Ensam är inte stark, det har jag aldrig trott. Men att kunna vara ensam och konfrontera sig själv är nödvändigt för att växa som människa. Och det gjorde jag den där hösten och under de kommande åren fram till den oundvikliga dagen då jag sa upp mig från ett annat bageri, på Vårväderstorget på Hisingen. Då jobbade jag också, i princip i alla fall, natten. Jag började klockan två och höll på till klockan 10 eller 11. Jag sov några timmar före jobbet och några timmar efter. Då befann jag mig på botten, och först där och så var jag redo att bryta med det gamla på allvar.
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Run away, turn away, run away, turn away, run away
Livet levs på insidan av olika gemenskaper och med blicken i backspegeln. Bryter man sig loss finner man snart att gräset inte är grönare på andra sidan, de flesta är som folk är mest. Jag känner mig fortfarande ensam, men idag gör jag det tillsammans med nära och kära. Jag är fortfarande på väg och har förlikat mig med insikten om att jag aldrig kommer fram. Jag skulle inte vilja göra om resan, men jag är tacksam för det jag fått vara med om, vem jag blev och vart resan tagit mig. Jag flyr inte längre och känner inget behov av någon livboj. Jag är annorlunda, det påminns jag fortfarande om, men idag är det snarare en tillgång än ett problem. Det har varit en kamp, och jag njuter av det som en seger. Den känslan kan ingen ta ifrån mig.

lördag 7 mars 2020

När ondska blir norm och godhet måste förklaras

Studsade på följande rubrik i dagens DN: Priset för godhet -- 90 miljarder. Artikeln handlar om att den norska oljefonden "förlorat" pengar genom att välja etiska fonder och hållbara investeringar. Sanningen är i själva verket att oljefonden inte alls förlorat pengar. Möjligen har man tjänat lite mindre på att välja investeringar som är långsiktigt hållbara, än om man valt att ge stöd åt hänsynslösa företag vars verksamhet utmanar klimatet, demokratin och livet på jorden.



Kritikerna mot normkritik vill få det till att det handlar uteslutande om genus och sexualitet eller om att utjämna alla skillnader, vilket är en subversiv lögn. Normkritik handlar om att undersöka dels vad som tas för givet, dels vilka konsekvenser accepterandet av det förgivettagna får. Och i relation till resonemanget i artikeln handlar det om att uppmärksamma vad som problematiseras: GODHET, vilket är ett förklenande sätt att tala om hållbarhet. Den som tar hand om sin egen hälsa för att öka chanserna att leva ett långt och lyckligt, meningsfullt liv gör det inte av godhet. Att intressera sig för kunskap, följa med i forskningen och dra slutsatser om vilka livsval som är klokast idag, imorgon och på lite längre sikt handlar om intelligens och kunskap, inte om godhet.

Den tragiska och djupt oroande slutsatsen av artikeln är att kortsiktiga, egoistiska, ekonomiska intressen är norm idag och att "godhet" är det som måste förklaras. Vill vi leva i ett samhälle där den som vill väl ifrågasätts och måste förklara sig, och där den som bara bryr sig om sin egen ekonomiska vinning hyllas som en hjälte för att hen tjänar mest pengar? Jag ser det som cyniskt och ohållbart, som ett tecken på vilja problem och utmaningar vi står inför och har att hantera.

Kloka och hållbara investeringar skulle kunna vara norm, och i ett sådant samhälle skulle norska oljefondens investeringsstrategi lyftas fram som ett föredöme. De gör som sagt ingen förlust! Att lyfta frågan om hur mycket MER pengar man skulle kunna "tjäna" genom att investera i oetiska och ohållbara verksamheter är ett sätt att underminera arbetet för hållbarhet. Det är väldigt långt ifrån ett objektivt påpekande, det är en politisk partsinlaga som lobbar för ett samhälle där rovdrift på miljön och utnyttjande av människor och djur är norm och där "godhet" och vishet ses som subversiva tankar och verksamheter.

Vad är nästa steg, att börja tala om hur mycket samhället "förlorar" på skola och utbildning, eller hur mycket vården och omsorgen om de svaga "kostar"? Det är detta normkritik handlar om; kritiska granskningar av det som tas för givet och därför inte ens uppfattas som något man överhuvudtaget kan diskutera. Vi har alla ett ansvar att diskutera dels vad vi tar för givet, dels grunden för det; liksom konsekvenserna av tänkandet och handlingarna det leder till.

fredag 6 mars 2020

Vem vill leva i ett reasamhälle?

Rea är det nya normala, på livets och tillvarons alla områden och för de allra flesta. Undantaget är de allra rikaste som handlar dyrt och njuter av exklusiviteten i all slippa bry sig. De rikaste får å andra sidan skattelättnader, vilket möjliggörs på grund av att många med låg inkomst inte anser sig ha råd att betala skatt och därför röstar på partier som vill sänka skatten. På detta sätt utarmas skattebasen och all offentligt finansierad verksamhet måste sänka sina kostnader, vilket drabbar människorna som inte anser sig ha råd att betala skatt mest eftersom de är i störst behov av samhällets stöd. På det här sättet blir de rikare rikare och de fattigare fattigare, och samhället slits isär.

Jakten på låga priser är en jakt mot botten. Det blir uppenbart i dessa dagar när coronaviruset härjar vilt och alla vänder sig mot och kräver stöd, hjälp och åtgärder från staten som är anorektisk och svag eftersom vi anser oss klara oss bäst på egen hand och prioriterar skattesänkningar framför investeringar i det allmänna. Nu i det akuta läget är det för sent att göra något åt saken. Nya vårdplatser, fler läkare och sjuksköterskor och marginaler som krävs för att klara en den extraordinära situationen går inte att trolla fram när behov uppstår.

Att handla på rea kan vara en vinst för den enskilde, men om det är rea jämt kommer allt färre att handla till ordinarie pris och då är det ingen rea längre, utan det nya normala priset. Med den avgörande skillnaden att inte bara priset är sänkt, utan kravet på ytterligare har etablerat sig i medvetandet och hela tiden tvingar fram ytterligare sänkningar. Konsekvensen blir att det som upplevdes vara ett fynd igår och som fick en att känna sig rik och smart idag får en att känna sig lurad. Och den som får betala priset för upprätthållandet avlögnen är människorna som arbetar med försäljningen och tillverkningen av varorna. Ägarna till butikerna drabbas inte eftersom de har makten att skära ner och kan ersätta personalen med maskiner eller överföra verksamheten till nätet om lönsamheten blir för dålig.

När man ser på skatt på samma sätt som man ser på andra utgifter, vilka ska sänkas till varje pris, blir effekten den att samhället vittrar sönder. Först långsamt eftersom effekterna visar sig först efter ett tag, men sedan allt snabbare. När politikerna lovar sänkta skatter till folket och väljarna nappar på betet kommer vårdavdelningar att stängas och personalen som är kvar får jobba mer på kortare tid, skolklasserna bli större och studieron minskar när färre lärare ska axla ett större ansvar. Eftersom alla jagar kostnader tvingas allt mer drastiska nedskärningar fram. På högskolan införs kreativa arbetsytor för att minska hyran och lärarna blir av  med sina rum och därmed möjligheten att arbeta i avskildhet, vilket i kombination med att varje kurs får färre timmar gör att arbetsbördan ökar. Och så vidare. Det går så länge det går, och sedan tvingas vi acceptera att vi sålt ut oss själva och det samhälle som är förutsättningen för att enständigt liv. Kostnaderna för att återupprätta det som gått förlorat är med säkerhet högre än vad vi tjänat på att engagera oss i jakten, och för de som blivit sjuka på kuppen blir priset högt.

Det är galenskap vi sysslar med. Tanken på rea och jakten på sänkta kostnader är ett långt allvarligare virus än corona eftersom kunskap och tid för eftertanke är det enda som hjälper, och det har vi inte råd med eftersom vi tvingas jobba mer och hårdare hela tiden för att inte få det sämre (vilket vi får ändå).