Arrogans vs Ödmjukhet 2

Jenny Maria Nilsson skriver klokt om skolan och hur en arrogant utbildningspolitik lett till försämrade kunskapsresultat. Hennes text väcker en massa tankar, om många olika saker. Allt och alla hänger ihop, det är tanken här, i denna min improvisation utifrån och tillsammans med hennes tankar om kunskapens status i Sverige idag.

Kunskap, eller människans förmåga att tänka analytiskt, systematiskt och kritiskt (för att betona att det inte handlar om fakta eller information), tänker jag, är en kvalitet att slå vakt om. Kunskapen är allas eller ingens och den utmanas ständigt av andra mänskliga och mindre smickrande egenskaper som egoism, småsinthet eller den grandiositet som USAs nye president excellerar i just nu. Kunskapen har ingenting att sätta emot när populistiska makthavare och karismatiska individer utmanar vetandet med fakade nyheter och alternativa "fakta". Därför är ödmjukhet, särskilt i utbildningssammanhang, en oerhört viktig egenskap, inte bara att ha, utan att slå vakt om. Nilssons poäng och budskap är att svensk utbildningspolitik istället och tragiskt nog istället präglas av arrogans.

Hur går det då? Hur står det till i Utbildningssverige? Är larmen om Pisaras överdrivna? Speglar beygsuppgången en verklig uppgång av befolkningens samlade kunskaper? Är Sverige en KUNSKAPSNATION eller ett land som vill ge sken av att kunskapen står i centrum? Det är viktiga frågor, utan givna svar. Vill man verkligen veta går det inte att debattera utbildning, den enda vägen mot verkligt vetande är en omväg och därför vill jag se mer av samtal och ödmjuk dialog. Hur bör man tolka det faktum att den negativa trenden i Pisa-mätningarna för Sveriges del bröts i den senaste mätningen? Politikerna jublade och Jan Björklund var inte sen att ta åt sig en stor del av äran för vändningen- Även om man också var noga med att betona att det var lärarnas förtjänst har svensk utbildningspolitik en del kvar att göra innan det går att säga att den präglas av ödmjukhet.

Är uppgången pålitlig? I SVT:s ”Agenda” sa Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, om TIMSS (Trends in international mathematics and science study) som också visat bättre resultat än föregående år: ”Jag känner fortsatt oro för svensk skola, att det här är en engångsvinst beroende på att det har varit så uppmärksammat, att man pressar lärare och eleverna pressar sig själva – att det här inte är något som är ihållande. För att man ska få det ihållande, så krävs det att man har ett löpande kvalitetsarbete och det finns ganska lite som tyder på att det har hänt särskilt mycket positivt där i svensk skola.”

Fixeringen vid mätresultaten är olycklig, särskilt om det utvecklar sig till en debatt om vad uppgången beror på eller hur resultaten ska tolkas. Skola, högre utbildning och forskning handlar om en enda sak: KUNSKAP. Om inte kunskapen står i centrum och allt annat anpassas efter kunskapens behov, om inte människorna och makthavarna intar en ödmjuk hållning gentemot skolverksamhetens innehåll och uppdrag; kunskapsutvecklingen, kommer Sverige aldrig att bli en kunskapsnation. Skillnaden mellan Jan Björklund och Anna Ekström ifråga om ödmjukhet liknar väldigt mycket skillnaden mellan Trump och Obama. Björklund vill leda skolan och gå i spetsen för den utveckling han vill se och "vet" är bäst för Sverige, medan Ekström betonar att skolan är en komplex verksamhet som snarare måste fredas än ledas. Kunskapen följer inte några direktiv, och vet man redan på förhand är det inte kunskap man söker utan bekräftelse. Politiker som söker bekräftelse är inte ödmjuka, de söker bara makt och putsar på sitt ego. Det är inte Amerika som Trump bryr sig om, utan sitt ego. Han agerar som president på samma sätt som han agerat som företagsledare, med den lilla skillnaden att han som president inte kan mörka sanningen eftersom han nu arbetar för det allmänna, för alla amerikaner, inte bara för en profithungrande grupp aktieägare. Tron på ledarskapets frälsning ger oss den typen av politiker. Det är inte Trump eller Björklund som är problemet, utan synen på kunskap och vad som främjar en HÅLLBAR utveckling. Är det kunskap vi verkligen vill ha måste vi kollektivt odla och främja utvecklingen av en mer ödmjuk politik och kunskapssyn.

Beror förbättringen på att uppmärksamhet, åtgärder och pengar riktats mot skolan? På att utbildade föräldrar kompenserar med stöd i hemmen och läxläsning? Eller på reformer som fallit väl ut? Sådant behöver vi veta.

Påminner om den så kallade Hawthorneffekten, som inte självklart kan bortses från. Alla ödmjuka skolpolitiker inser att ingen enskild kan ta åt sig äran av några framgångar på kunskapens och lärandets område, det går bara den som är arrogant och som bryr sig mer om sig själv än om kunskapsutvecklingen. Ödmjuka elever samverkar och inser att kunskapen kräver engagemang för att fastna i medvetandet och bli användbar. Ödmjuka lärare inser att de spelar en viktig, men aldrig avgörande roll för utvecklingen av kunskap. En lärare som själv slutar lära och helt övergår till att vara ledare är ingen lärare längre. Ändå är det just detta många skolpolitiker vill att lärarna ska bli och agera som ledare. Rektorsrollen har utvecklats i just den riktningen. Samma utveckling ser vi på högskolan där Svenskt Näringsliv driver på för att ge linjeorganisationen mandat att driva igenom strategiska beslut, snarare än värna kunskapsutvecklingen på högskolan. Ödmjukhet är en nödvändighet, om det verkligen är KUNSKAP man vill ha. Och är det inte kunskap som är skolans uppdrag är det ärligare och bättre för alla att lägga ner hela verksamheten. Öppenhet och transparens är lika viktigt och att politikerna ärligt redovisar vad de vill och tror på. Anna Kindberg Batras uppvisning i oärlighet och arrogans i söndagens Agenda var tragisk, och hennes trovärdighet har i mina ögon rasat till noll. Jimmie Åkesson och SD är i alla fall öppna med vad de vill. Arroganta och på inget sätt lojala med kunskapen, men åtminstone öppna med hur de tänker. På samma sätt som vi får den skola vi förtjänar, inte den vi vill ha, får vi de politiker vi förtjänar, inte de vill önskar. Allt och alla hänger ihop och verkligheten är som den är. Därför är det viktigt att placera kunskapen i centrum, inte något annat.

Det som indikerar en pseudoförbättring är skolans dåliga likvärdighet. Pisa mäter likvärdighet med sju indikatorer, sedan 2006 har fem av dessa blivit sämre och ingen bättre. Varför är det alarmerande? Ur ett mänskligt perspektiv innebär det att människor i mindre omfattning har chans att utveckla sig själva och sina liv på bra vis. Men vi kan också betrakta det ur ett instrumentellt perspektiv, likvärdighet är ett lackmustest för ett skolsystems redbarhet och vårt presterar alltså lågt i detta fall. Samhället kan aldrig utjämna de förutsättningar unga människor föds in i, men de ideologier som format välfärdssamhället ges legitimitet av att vi i alla fall försöker; om barn får andra klassens undervisning på grund av sin socioekonomiska status och plats de är födda på, så har Sverige misslyckats med sitt demokratiska uppdrag.

Statistiskt sett och generellt är det kanske så att kunskapen inte sjunker, men för Sverige som kunskapsnation är växande kunskapsklyftor förödande. Det går inte att toppa laget för det är helheten som räknas. Kunskapens spridning är viktigare än enstaka stjärnor som sticker ut. Om inte alla hjälper varandra och gemensamt värnar kunskapsutvecklingen som helhet i landet kan ingen spets i världen kompensera för majoritetens bristande kunskaper. Så länge Sverige är den demokrati (och det verkar alla, utom SD vara överens som att Sverige ska fortsätta vara) har alla ett ansvar för varandra och för den gemensamma kunskapsutvecklingen. Valfrihet är kanske viktigt för individen, men en befolkning som mer väljer bort än till, och som låter den som väljer "fel" skola skylla sig själv kommer aldrig att kunna bli en verklig kunskapsnation. Vill Sverige bli ett land som inte bara delar ut Nobelpris utan även är med om att driva kunskapsutvecklingen i världen framåt, utåt, uppåt, måste utbildningspolitiken bli mer ödmjuk och kunskapsorienterad. Om inte alla kan lyckas kommer snart ingen att lyckas. Det är så verkligheten fungerar och det kan ingen ledare i världen ändra på. Demokratin, hållbarheten och kunskapen kräver något av oss alla, inte tvärtom!

Vilket somliga anser vara nödvändigt. Värre än myten om hur kunskap är hämmande är den som Bengt Stillström, riskkapitalisten som grundade skolkoncernen Academedia, påstod i Dagens Industri 2014: ”Likvärdig skola ger sämre skola för de flesta”. (Academedia av i dag tar avstånd från hans åsikter.) Särintressen som tjänar pengar vill spela ner försämringarna för att undvika problematisering av den egna verksamheten. Stillström menar att en likvärdig skola är en skadlig utopi, att generellt bra undervisning för alla är inkompatibelt med ett gott skolsystem för nationen i sin helhet. Politiker bör därför ge upp likvärdighetsambitioner och värna de bästa eleverna, vilket för övrigt är de med ursprung i mer välmående hem.

Arrogansen känner inga gränser. Det finns gott om ledare som tänker och agerar som Donald Trump där ute, och att släppa in dem och ge dem inflytande över skolpolitiken och vardagen i Utbildningssverige är förödande för ödmjukheten och en katastrof för landets kunskapsutveckling. Ger man en arrogant och lönsamhetsfixerad ledare uppdraget att ansvara för utbildning och lärande kommer kunskapen att få enormt svårt att hävda sin rätt eftersom lärarna fråntas mandatet att utforma verksamheten med kvaliteten i lärandet som främsta mål. Lärare och rektorer ska inte vara arroganta ledare, utan ödmjuka följande, liksom alla andra som verkligen vill veta och mer och bättre. Det finns inga genvägar till kunskap, bara till makt.

Stillström har fel, det är tvärtom, de sundaste skolorna är de som lyckas förhållandevis väl oavsett elevens förutsättningar. Vilket tydliggörs i grafen ”Snapshot of performance in science, reading and mathematics” ur det senaste Pisamaterialet. Här visas andelen låg- och högpresterande inom skolan i vart och ett av OECD-länderna.

Bäst är Shanghai (som i statistiken räknas som ett eget land), där 39,1 procent av eleverna är högpresterande och 4,8 procent lågpresterande, sämst är Dominikanska republiken, där 0,1 procent återfinns i toppgruppen och 70 procent längst ner. I Sverige åstadkommer 16,7 procent av eleverna akademiska resultat i den översta gruppen och 11,4 procent i den nedersta, vilket ger oss en mittenposition. Ju fler högpresterande ett skolsystem har, desto färre lågpresterande, ju bättre skolan är för elever med diverse utmaningar, desto bättre är den för dem med få utmaningar och tvärtom. Mig veterligen finns ingen nation där ett större antal elever utmärker sig akademiskt samtidigt som många presterar dåligt.

Att utmärka sig akademiskt kan och får aldrig handla om att ta examen eller skriva ett visst ANTAL artiklar. Kunskap är en kvalitet, inte en kvantitet. Kunskap är något abstrakt, komplext och föränderligt. Det går inte att mäta, jämföra kunskap, och det går heller inte konkurrera om kunskap. Ett lands konkurrenskraft och framgångar på olika områden måste bygga på kunskap. Utbildning är en viktig investering, alltså en utgift som kommer att betala sig i framtiden. Inte alltid i form av pengar, utan lika ofta i minskade utgifter. Arroganta ledare vill se resultat, men kunskapsresultat är alltid diffusa och kan ibland se ut som misslyckande. Vägen till kunskap är en omväg! Därför är ödmjukhet, tillit och öppenhet nyckeln till framgång, inte ledarskap, kontroll, ständiga utvärderingar och målsäkringsstrategier.

Här får ni lite svensk nationalism: Vi borde ha den bästa skolan i världen. Varför? Överallt finns attityder, de förändras över tid, som är till gagn eller olycka för undervisning. Fungerande skolor klarar att förädla och inkorporera användbara synsätt och samtidigt hålla undan dem som inte är till nytta. Fördelar för oss är att vi är ett relativt litet land med stark bildningstradition också i arbetarklassen, här finns social medvetenhet och en jämförelsevis gedigen infrastruktur och vi har en luthersk tradition som kan innebära en balanserad självuppfattning. Vidare har upplysning och sekularism en stark ställning i vårt land, vår skola har breda ambitioner, där även slöjd, hemkunskap, idrott och estetiska ämnen ges betydelse och vi har haft en tradition av att ungdomar tidigt tar ansvar. Samtidigt vet vi numera mer om hjärnan och hur inlärning fungerar. Vi vet hur viktigt det är att barn känner sig trygga och accepterade, att deras dagar är meningsfulla och att en god auktoritet, med ordning och ömsesidig respekt, förbättrar trivsel och undervisning.

Förutsättningarna finns verkligen. Sverige har enormt mycket att vara stolt över, och det är allas förtjänst. Min definition av Sverige är en ödmjuk och inkluderande definition. Sverige är summan av alla människors, som levt och verkat inom vårt lands gränser, agerande. Det finns inget unikt svenskt, varken biologiskt eller kulturellt. Det finns bara en avgränsad del av verkligheten som givits namnet Sverige och som alla vi som lever inom landets gränser är del av. SDs inställning till Sverige och det svenska är rasistisk och kunskapsfientlig. Dessutom är Åkessons syn på Sverige och politiken han för lika inkonsekvent som Trump, eftersom han säger att det är känslan som räknas, samtidigt som han säger att svenskhet är något absolut och faktabaserat. Kunskapens värde är att den som kan och vet inser problemen och ser igenom retoriken. Verkligheten är som den är, inte som människorna vill att den ska vara, det inser alla som verkligen söker kunskap och som är ödmjuka inför kunskapen. Alla som inte bara säger att kunskap är viktigt, utan också agerar i enlighet med den tanken.

På cirkus finns ibland en clown vars akt går ut på att hen tror sig kunna trolla, men när clownen ska dra duvan, kaninen eller ett fungerande skolsystem ur hatten, så är det tomt och den förväntansfulla minen övergår i snopenhet. Det är en bild som kommit för mig i samband med att politiker, eller andra, är säkra på att just denna nya pedagogik, denna nya väg, ska skapa framtidsskolan. Efter clownen kom magiker med rök och speglar: politisering (är du entreprenöriell, lille vän?), marknad (ett kattrakande om resurser och föräldrar som shoppar en identitet åt sitt barn) och experiment (Sir Ken Robinson, framtidskompetens och lärstilar). Ett skolsystem är svårhanterligt, det kan aldrig bli perfekt, men min käpphäst sedan jag började skriva om skolan är att vår nedgång inte är någon slump. Vi fick vad vi satsade på och vi kan satsa annorlunda – ödmjukhet är att anpassa vad man tror efter bevisen.

Man ska akta sig för vad man önskar sig, för det finns en uppenbar risk att man faktiskt får det. Titta på Brexit, Trump och populismens framgångar. Arrogansen är framgångsrik och alternativa fakta sprider sig snabbt eftersom ödmjukhet och kunskap inte styrs av känslor och önskningar, utan av verklighetens inneboende logik och lagar som människan måste anpassa sig till för att samhället ska bli långsiktigt hållbart. Det går att fejka resultat och man kan ge sken av att vara någon annan än den man är, men verkligheten går aldrig att fejka, den är som den är. Det kan ingen ledare i världen ändra på. Lycka till Trump, men det är framtiden som kommer att döma dig och din ämbetsperiod. Det går att vinna ett val genom att vara arrogant och ljuga, men det går aldrig att leda ett land på ett hållbart sätt. Det spelar ingen roll hur många ja-sägande, vita, medelålders, heterosexuella, manliga, miljardärer och abortmotståndare man än omger sig med, eller hur många fantasifulla alternativa fakta man sprider. Det går uppenbarligen att ta med sig en egen hejarklack för att får det att framstå som publiken är entusiastisk, men det är bara bra för ledarens ego. Det är inte så man bygger en stolt och hållbar kunskapsnation. För det krävs ÖDMJUKHET, solidaritet och men mycket mer inkännande och förstående politik.

Pröva denna tanke som är omodern i Sverige: skolan ska vara en monolit i samhället. Skolverket, som ska basera sin verksamhet på evidens, lärarutbildningarna och skolorna, bör bindas samman med en orderkedja som upprätthåller integritet och möjliggör ansvar. De dåliga nyheterna är att tuffa beslut fordras för att komma dithän, de goda nyheterna är att elevers behov av en bra undervisning och skolpersonals av en rimlig arbetsmiljö, sammanfaller med gemensam samhällsnytta.

Igår talade jag om forskningsanknytning av högskolans verksamhet, och jag vänder mig mot att det är en order uppifrån, utifrån. En ledarskapsåtgärd eller ett uppdrag, ett sätt för ansvariga att visa handlingskraft. Ända sedan jag var student på 1990-talet har jag värnat, varit lojal med och arbetat för att utveckla kunskap. Talet om forskningsanknytning ser jag mer som ett symptom på problemen i utbildningssektorn, än som en lösning på något problem. Jag ser det snarare som att det är samhället som behöver forskningsanknytas, för en högskola som inte är forskngsankuten och sätter kunskapen i centrum är ingen högskola.

Lite mer av ödmjukhet, och mindre arrogans, om jag får be. Det är det enda hållbara, för allt och för alla. Samhället skapar vi tillsammans och det blir som det blir, inte som vi önskar!

Maktens sanning och sanningens makt

Mot makten har sanningen svårt att hävda "sin" (jag sätter citattecken kring ordet för sanningen har ingen egen) rätt. Det är en viktig lärdom att dra av det som händer i det där stora landet i väst, vars nyligen inrättade president visar hur bräcklig demokratin är och hur lite den i sig har att sätta emot när den utsätts för attacker. Makthavare har i alla tider slirat och tänjt på fakta, undvikt frågor och betonat sådan som får dem att framstå i god dager, men Trump har ingen som helst skam i kroppen. Trots att alla kan läsa vad han själv skriver på Twitter hävdar han senare motsatsen och menar att det är medierna som misstänkliggör honom. Att en president på allvar hävdar att fakta kan vara alternativa, att medierna ljuger och att han för folkets talan, är en skrämmande uppvisning i den arrogans och ignorans som en berusande maktfullkomlighet ofta leder till. Det är tyvärr fullt möjligt i en demokrati, för det är det minst dåliga styrelsesättet. Tanken som inger hopp är att en demokratisk ledare visserligen kan agera som en diktator men så länge demokratin är en demokrati (och det är den bara så länge befolkningen aktivt värnar demokratin och engagerar sig i dess fortlevnad) kommer presidenten att tvingas kämpa mot en makt som potentiellt alltid är mäktigare än någon kraft som hen kan mobilisera.

Igår talade jag om sociala aspekter av begreppet hållbarhet. Aldrig har just den föreläsningen känts viktigare. I tider när makthavare och andra sprider uppfattningen att sanning är något man kan ha och kontrollera, eller att det finns alternativa SANNINGAR, är demokratin utsatt för hot. Demokratin kan tas över, inte av någon enskild, men av tankeströmningar som får människor att agera i enlighet med maktens vilja att fortsätta vara i makten. När Trump ger sig på den fria pressen och anklagar ett kollektiv bestående av tusentals journalister vars enda gemensamma nämnare är att de skriver texter som publiceras i tidningar, eller talar i TV och andra medier, gör han det för att söndra. Det är enda sättet för makten att behålla makten. Och folket kan välja att köpa lögnerna, eller försöka bilda sig en EGEN bild av läget, vilket man inte gör genom att söka information via alternativa medier för de står inte på folkets sida. Rasisterna har sin egen agenda. Demokratin kan bara värnas genom att du och jag och alla andra som förstår värdet av demokratin, som inser dess bräcklighet och som vill göra vad man kan för att värna det enda långsiktigt hållbara styrelsesättet, engagerar oss och kritiskt granskar vilka fakta vi tar till oss och vilka tankar vi sprider.

Idag ska jag tala för ledningen på Malmö högskola. Forskningsanknytning av högre utbildning är temat. Även detta uppdrag känns viktigare än någonsin, för det finns en utbredd missuppfattning i samhället att sanningen är en och odelbar, enkel och självklar, samt att utbildning handlar om effektiv informationsöverföring. Jag har 45 minuter på mig att lyfta, förklara och förmedla mina tankar om kunskap, forskning och högre utbildning. Tacksam för att jag fått frågan och ödmjuk inför uppdraget och möjligheten att påverka ska jag göra mitt yttersta för att det ska bli så bra det bara kan. En sak jag grunnat mycket på är hur jag ska framföra tanken jag har om att det finns en motsättning mellan New Public Management och forskningsanknytning av högre utbildning. Hur talar man som forskare med ledningen om riskerna med en växande klyfta mellan linjen och kollegiet, eller problemen som managementideologin och tron på styrningens undergörande verkan, som snabbt vinner insteg i akademin, riskerar leda till? Känner ödmjukhet inför uppdraget och vilar i insikten om att jag är tillfrågad för att jag uttryckt tankar som ledningen finner tankeväckande. Jag har mandat att vara kritisk, annars svek jag både uppdraget och forskningen. Jag står för det jag skrivit tidigare, om just NPM (och jag menar att ett lite mer rhizomatiskt tänkande är vad högskolan behöver).

Det tog ett tag, men nu slår denna tanke igenom med full kraft även på högskolan. Forskare och vetenskapligt meriterande lärare är inte längre ansvariga inför samhället, medborgarna eller studenterna som kommer till universitetet för att utbilda sig. Lektorer och professorer ska idag liksom alla andra lyda order, och följa linjeorganisationens instruktioner utan att tänka kritiskt. Med hjälp av individuell lönesättning, tydliga mål, rigorösa kontroller och system för målsäkring tvingas landets högst utbildade och kunniga människor att underkasta sig LEDNINGEN, som styr verksamheten mot målet: STÖRSTA MÖJLIGA EFFEKTIVITET OCH LÖNSAMHET. Kunskaper som inte leder till önskat resultat bortses från och ämnen som inte passar in i ledningens visioner och drömmar (om Nobelpris, evig tillväxt, världsherravälde eller vad det nu kan vara för mål som för dagen anses vara det bästa) får inget ekonomiskt stöd och läggs därför ner.

New Public Management är en maktstruktur som bygger på en kunskapssyn som går på tvärs mot forskningens grundsyn och mer liknar Donald Trumps agerande. NPM sätter inte KUNSKAPEN i centrum, utan målen och effektiviteten. NPM handlar om att (försöka) styra komplexa processer och tvinga fram resultat. Driver man den tanken till sin spets landar man förr eller senare i alternativa fakta. Samhället som växer fram efter sanningen är ett samhälle där kunskapen anpassar sig efter makten istället för tvärtom. Högskolans och hela utbildningssystemets demokratiska uppdrag är att motverka alla sådana tendenser. Kunskapen är det enda jag är lojal mot. Det spelar en enormt viktig roll vad man lägger i begreppet forskningsanknytning. Jag har inga svar och varken kan eller ska undervisa ledningen. Uppdraget handlar om att väcka tankar och sätta igång ett samtal. Det i sig, samtalet är demokratifrämjande. Debatten gynnar spridningen av alternativa fakta eftersom där inte finns tid att tänka efter.

När jag tänker och talar om hållbarhet och forskning brukar jag betona detta att det handlar om frågor utan givna svar och att vetenskapen inte bevisar något. Forskning handlar om att undersöka ... vad det nu är man söker kunskap om. Tycker det är intressant och viktigt att påminna om att vetenskapsteoretikern Karl Popper både skrev boken Det öppna samhället och dess fiender, och försökte lösa induktionsproblemet. Lärdomen jag drar av Poppers tankar är att nyckeln till samhällets långsiktiga hållbarhet och kunskaps användbarhet är ödmjukhet och transparens. Vetenskap handlar som jag ser det om allt det vi INTE vet, inte om det vi vet. Forskning handlar inte primärt om att ta reda på saker. Alltså är forskning inte en verksamhet som kan styras mot ett mål. Forskning är en resa ut i okänd terräng, som kräver speciella förmågor. När jag tänker forskningsanknytning är det dessa förmågor jag tänker på och vill betona. Det är förmågan till självständigt tänkande som skiljer högskolan från gymnasiet, till exempel. Studier på högskolan, HÖGRE studier handlar inte om att tillägna sig fakta. På högskolan lär man sig GRANSKA fakta, liksom man i forskningen undersöker världen och i linje med Popper försöker falsifiera det som tidigare hållits för sant och som måste hållas för sant så länge det inte finns ett bättre svar att luta sig mot.

Tanken på att det skulle finnas alternativa fakta är en konsekvens av managementideologin, menar jag. Och Donald Trump är resultatet av övertygelsen som finns i hela samhället (eller diskursen, för att tala med Foucault) om att samhället behöver ledas mot mål och att komplexa processer, som lärande och en demokratisk samhällsutveckling går att styra. Förespråkarna för New Public Management kanske kan finna stöd i forskning för åtgärderna som nu snabbt implementeras i samhället, men det finns inget forskningsstöd. NPM är en forskningsfrämmande ledningsideologi som premierar makt framför kunskap. Argumentet jag lutar mig mot är just detta att det öppna samhället är ett demokratiskt samhälle, och demokrati är en komplex tillblivelseprocess som aldrig kan styras mot på förhand uppgjorda mål med mindre än att man väljer vissa fakta framför andra och rationaliserar bort allt som stör effektiviteten i rörelsen mot det mål ledningen bestämt. Kunskap är demokratisk eftersom ingen kan äga kunskapen. Karl Poppers storhet är att han insåg detta, att kunskap aldrig kan vara någons, den måste vara allas och den kräver ständig kritisk granskning för att fortsätta vara aktuell och användbar.

Makten har i alla tider använt sanningen som vapen. Det nya med Trump är att han gör det oförblommerat, att han utan att skämmas talar om alternativa fakta, trots att han borde veta att fakta alltid är mer eller mindre alternativ men att alla alternativ inte är fakta. När högskolan ska forskningsanknyta sin verksamhet är det avgörande att man gör det dels med insikt om vilka konsekvenser som olika sätt att tänka kring kunskap kan få, dels med ödmjukhet inför framtidens fundamentala öppenhet och demokratins bräcklighet.

Kunskap och makt hänger ihop och är två sidor av samma sak, liksom demokrati och utbildning. Allt och alla hänger ihop. Nyckeln till hållbart är balan mellan ekonomi, ekologi och öppenhet. Mångfald är en förutsättning för hållbarheten, men också en svår utmaning. Mångfalden av alternativ, olikhet och individens rättighet att tänka och tycka som man vill, vilket är egenskaper som måste balanseras mot varandra för att samhället ska bli hållbart kräver kunskap och förståelse. Forskningsanknytning av högre utbildning handlar som jag ser det om att sprida förståelse för dessa sakernas natur, liksom om att främja utvecklingen av förmågan att agera självständigt och kritiskt analytiskt. Forskningsanknytning handlar alltså inte om att implementera forskningsresultat i utbildningen, utan om att sprida förståelse för forskningens villkor i högskoleutbildningen. Forskningsanknytning handlar om att förmena förståelse för hur viktig kompetensen att hantera frågor utan givna svar är.

Tron på den enda vägen och på ledarskapets undergörande verkan samt tvärsäkerhetens primat är en väg som likt vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. New Public Management och Donald Trump må vara ett slags typ av svar, men frågan som besvaras på det sättet har inget med kunskapsutveckling, demokrati eller hållbarhet att göra. Med lönsamhet då? Ja, kanske, men om ekonomin eller makten sätts före kunskapen är risken överhängande att alla på sikt blir förlorare eftersom makten alltid kommer att värna sina "sanningar", med alla till buds stående medel, lögner om så krävs. Sanningen om sanningen är att den har ingen egen makt, den är avhängig allas kollektiva engagemang. Det finns med andra ord inga genvägar till verkligt vetande, demokrati eller hållbarhet och därför är ödmjukhet och kritiskt tänkande så viktigt, i utbildningssystemet och samhället som helhet.

Det slutna samhället och dess vänner 3

Börjar arbetsveckan, som går i hållbarhetens och forskniningsförankringens tecken, med att fortsätta där jag slutade i fredags, med att läsa och tänka med Anders Ekström (professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet) som skriver klokt i i DN om det samhälle som hotar att växa fram om inte vi som tror på öppenhet, solidaritet, mångfald och demokrati gör vad vi kan för att hindra en sådan utveckling. När jag skrev de två första posterna i serien var Obama fortfarande president, som verkligen värnade pressfrihet och som välkomnade en kritisk granskning av hans arbete. Nu är Trump president och en helt ny ordning införd, en ordning som skrämmer. Den nye presidenten ägnade sitt första dygn som president med att ljuga och putsa på sitt ego. USA har fått den företagsledare som förespråkarna för New Public Management menar är vad alla förvaltningar behöver, och han visar omgående vad det innebär: Slutenhet (pressekreteraren som tvingades framföra den uppenbara lögnen om antalet besökare som deltog när Trump svors in vägrade svara på frågor efter presskonferensen), och en minst sagt njugg inställning till kritiskt granskande medier. Företagshemligheter hör hemma i företag, men en demokratisk förvaltning i ett land som strävar efter hållbarhet måste värna öppenheten.

Den mediala och offentliga splittringen går hand i hand med den politiska och kulturella. Den har sin förutsättning i att det finns en plattform för varje ståndpunkt, oavsett hur extrem den är. Inte under något tidigare skede i mediehistorien har gruppens sätt att tala varit så inåtvänt och självbekräftande och på samma gång så kraftfullt och publikt. De så kallade sociala medierna ställer gång på gång användarna inför samma fråga: Vilken grupp tillhör du?

Donald Trump är en president av sin tid, eller ett tecken i tiden. Obamas åtta år vid makten ger en kontrastverkan som är smärtsam, för han framstår som otidsenlig. Eller kanske ska man se dem båda som en påminnelse om hur schizofren samtiden är. Å ena sidan pekar en rad siffror på att mänskligheten på väldigt många sätt aldrig haft det bättre, å andra byggs det murar och samhällen fragmenteras. Det torde inte förvåna någon att en president som säger sig vara av folket försöker fortsätta leva i sin filterbubbla. Problemet för demokratin är att det som fungerar för att bli vald till president, det fungerar inte i arbetet med att leda ett land. Här finns många paralleller till andra företeelser i samhället. Inom forskarvärlden tvingas allt fler lägga allt mer tid och fokus på ansökningar, vilket är en delvis annan typ av kompetens än forskarkompetensen. Det anses vara ett kvalitetsdrivande system, men frågan är om inte kunskapskvaliteten främjats mer effektivt ifall fler forskare kunde ägna den dyrbara tid som finns åt att faktiskt forska, istället för att konkurrera om medel. Man skulle kunna tänka sig att man inleder sin karriär med mindre projekt och i takt med att resultaten bli bättre och viktigare får man tillgång till större medel och mer ansvar. Då skulle alla ägna sig år det man vill ha och behöver och resultaten, kunskapen skulle placeras i fokus. Samma tanke skulle kunna vara vägledande i politiken, om den handlade mer om vad politikerna faktiskt gör för att bygga ett hållbart samhälle, och mindre om image, makt och inflytande. Anna-Kindberg Batras framträdande i gårdagens Agenda var en pinsam påminnelse om demokratins bräcklighet. Antingen är SD ett parti man kan lita på och samverka med, eller också inte. Det går inte att välja det ena sidan av myntet och borttränga det andra. Det öppna samhället kan bara försvaras med transparens, kunskap och kritisk analys, och en förutsättning för det är att man som folkvald faktiskt svarar ärligt på mediernas frågor. Politikerna, liksom forskarna och lärarna, är till för demokratin (i ett hållbart samhälle), inte tvärtom.

Med en medial infrastruktur där gruppen i allt större utsträckning bygger sin egen offentlighet skapas förutsättningar för två motstridiga men likafullt kopplade tendenser. Å ena sidan möjligheten att utveckla sektkulturer av globala dimensioner, å andra sidan en gränslös pluralism som lätt tas till intäkt för att varje ståndpunkt är lika legitim som den andra.

Öppenheten, kunskapen och den kritiska granskningen är demokratins fundament. Starka ledare, som många ropar på och ser som lösningen på samhällets problem, är inte förenliga med ett demokratiskt samhälles verkliga behov. För den som är dåligt insatt eller fokuserar uteslutande på ekonomin är det lätt att få för sig att mer av management är lösningen, men för den som satt sig in i frågan om hållbarhet och vet att demokrati inte är det bästa styrelsesättet utan det minst dåliga, är det oroande att tvingas se på när naiviteten sprider sig. Fast nu är Trump verkligen är president har dumheten förhoppningsvis nått vägs ände, och alla tvingas nyktra till. Slutenhet, okunskap och politiker som slingrar sig, far med osanning och motsätter sig kritisk granskning, är och kan aldrig någonsin vara lösningen på ett demokratiskt samhälles problem och behov. Det kan möjligen, kortsiktigt fungera som lösning på anonyma aktieägares orimliga krav på ekonomisk avkastning, men det går aldrig att bygga ett hållbart samhälle på en sådan grund.

Vi måste påminna oss om att det moderna samhällets historia främst är en historia om den mödosamma etableringen av gemensamma institutioner. Ekonomiska och tekniska framsteg är sekundära i förhållande till människors förmåga att utveckla bärande sociala och kollektiva strukturer. Insikten om polariseringens risker – eller med den tidens språk: att ojämlikhet är en samhällsfara – var helt central i det tidiga samhällsbyggandets historia, från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, och utgjorde grunden för skapandet av en stark offentlig sfär i samhällets mitt.

Partikularisering och klyftor lite samhällen isär och vänder människor mot varandra. Filterbubblor är en grogrund för ignorans och växande okunskap om annat än det man fokuserar på och som individ intresserar sig för. Specialisering leder till avsaknad av kunskap om helheten och den stora bildning. Samhället är ett komplext problem, inte ett komplicerat. Därför går det inte att bryta ner samhället i mindre delar som löses för sig för att sedan sattas samman till en fungerande helhet. Agerar man så kommer lösningarna som presenteras och sätts i verket på sikt att underminera kommande generationers möjligheter att bygga ett fungerande samhälle. Trump satsar på billig energi för att på kort sikt placera Amerika först, och det kan han göra eftersom han valt att ignorera klimatforskarna, genom att välja ignoransen och upphöja okunskapen till norm. Som företagsledare gick det bra att agera så, för ett företag kan köras i konkurs och företagsledaren kan starta om med pengarna som tjänats på affären. Ett land kan dock aldrig köras i konkurs utan att det leder till KATASTROFALA konsekvenser, för alla, inte bara för ledarna och folket, utan för miljön, världsekonomin och framtida generationer. Därför är öppenheten och den kritiska granskningen så viktig, samt att kunskapen placeras i centrum. Alla andra intressen måste underordnas viljan att vid varje givet tillfälle utgå från den absolut bästa kunskapen, även om den går på tvärs mot ledarnas och allmänhetens önskningar.

I offentligheten ingick institutioner som skolor, bibliotek och öppna museer, parker och allmänningar, men också nya begrepp och kollektiva identiteter som allmänhet och medborgare, sociala och mediala former som skrivkultur och publika konversationskoder. Ingenting av detta uppstod av en tillfällighet. Tvärtom, skapandet av offentligheten vilade tidigt på två genomgripande erfarenheter. Det ena var att en gemensam sfär var det bästa skyddet mot våld och otrygghet både för den som hade mycket och för den som hade lite. Det andra var att individens känsla av delaktighet i och tillgång till gemensamma institutioner var en förutsättning både för en fungerande samhällsanda och för modern politisk maktutövning.

Individanpassningen av samhället är en paradoxal strävan som bygger på önsketänkande. Samhället är gemenskap, och hållbarhet bygger på kraften i förmågan att samverka. Samverkanskompetens är vad samhället och medborgarna behöver, även om de inte vill ha det. Önsketänkande hör barndomen till. Drömmen om den där evighetsmaskinen är naiv, för kunskapen talar sitt tydliga språk: Det är omöjligt att skapa något ur inget. För att samhället ska bli hållbart måste kunskap om hur man hanterar det allmänna, det gemensamma och det som alla behöver för sin överlevnad både idag och imorgon, utvecklas. Kunskap om kultur är därför avgörande. Insikt om mellanrummens betydelse, om dess möjligheter och begränsningar. Individens frihet förutsätter ett samhälle som tar hand om allt det som ingen enskild kan hantera men som alla individer ändå behöver. Jaglojaliteten som växer och som leder till att populistiska politiker får makt, för de ger folket vad folket vill ha utan att ta hänsyn till kunskapen, istället för det folket faktiskt behöver. Tillsammans är en kompetens som måste utvecklas, värnas och läras ut i skolor, forskas om och tas hänsyn till. Det är allt annat än enkelt och därför är det så viktigt med tid att tänka. Känslorna övertrumfar som bekant kunskapen, om kunskapen tas för given och inte värnas. Donald Trump är en tydlig påminnelse om att politiker också är människor, med allt vad det innebär.

Polariseringen sätter därför vid en viss punkt själva samhället på spel. Två grundläggande aspekter av offentlighetens kultur måste återupptäckas och utvecklas i nya former. Det första är dess funktion att vara grupp- och gränsöverskridande. Det andra är dess uppgift att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten. En offentlighet värd namnet är en plats byggd av många platser, institutionell och virtuell på samma gång, där idéer och värderingar inte bara förfäktas utan faktiskt kollektivt prövas.

Det ska inte förstås som en allmän uppmaning till mångfald – att alla röster ska höras, att varje ståndpunkt ska representeras som lika möjlig. Den kulturpolitiska trivialiseringen av begreppet mångfald väcker tvärtom frågan om det har någon bärkraft kvar. Både i nationell och europeisk politik har begreppet förstärkt grupp- och identitetstänkandet, och därmed polariseringen, genom att konsekvent hänvisa minoriteter till att hävda representation, värden och rättigheter på etnisk och kulturell snarare än legal och samhällelig grund.

Vad samhället behöver är inte nya deklarationer om symboliska mångfaldsmål utan en politik som med visioner och långsiktigt mod slår vakt om och utvecklar de institutioner som av djupt liggande historiska orsaker har mångfalden som organiserande princip. Kulturpolitiken behöver vara en offentlighetspolitik.

Mångfald kräver kunskap om det gemensamma. Det är inte vägen mot lycka, utan målet och bekräftelsen på att samhället är hållbart. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Först när många inser det och agerar med den insikten i åtanke i vardagen finns möjlighet att värna kunskapen, som kräver tålamod och gemensamma ansträngningar för att hantera svårigheterna. Förenkling och trivialisering leder till polarisering, vilket sliter samhället isär och ger poliserna vatten på sin kvarn och möjlighet att säga: Vad var det vi sa!? Som sagt går det att vinna val och få genomslag i medierna för den tanken, men det går aldrig att bygga ett hållbart samhälle på den tanken. Hållbarhet kräver ansvarsfullhet, ödmjukhet, kunskap och öppenhet. Samhället är alla vi TILLSAMMANS! Först måste majoriteten inse det, sedan måste kunskap om hur man värnar demokratin och hanterar det gemensamma växa fram, och kunskap kräver engagemang och förståelse för komplexitet. Den enda vägen (mink väg) leder alltid fel, bara tillsammans kan man nå hållbarhet och skapa och över tid värna en fungerande demokrati.

Nu har samhällshistorien tagit en annan vändning. Den ekonomiska, kulturella och mediala polariseringen framträder som själva grundmönstret i vår tid. Det är den historiska situation som ser unga män i Europas inre periferier göra sig till verktyg för attacker mot de samhällen som de lever i men inte tillhör. I just det perspektivet är extremismens nyanser mindre betydelsefulla, den våldsamma nynationalismen och den religiösa terrorn historiska syskon.

Individualism leder till extremism, sliter isär och polariserar. Tillsammans är vägen fram, men det är och kan inte vara en enda väg. Gemenskap handlar jag OCH du, om VI. Och samhället finns inte till för mig eller dig, det är något vi skapar tillsammans för att BÅDE du och jag bättre ska kunna lyckas leva ett lyckligt liv. Idag behövs Kennedys berömda ord mer än någonsin: Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land. Vill man ha förändring till det bättre kan man inte rösta på politiker som förväntas "röra om in grytan", man har ett ansvar att rösta på den politiker och den politik man VERKLIGEN tror på, och en sådan politik kräver att man sätter sig in i, inte bara i partiets program, utan även i frågan om hur partiprogrammet förhåller sig till kunskaperna som finns om demokrati och vad som krävs för att samhället ska bli långsiktigt hållbart. Populism är önsketänkande, och önsketänkande är verklighetsfrämmande och bara möjligt genom ignorans och slutenhet.

Efter 1989 spreds illusionen att samhället var färdigt, att historien var förbi och att politikens uppgift var att utplåna sin egen domän. Det var den välfärdsmätta nyliberalismens allvarligaste felsyn, att glömma varför distinktionen mellan allmänt och enskilt en gång uppkommit. Men samhällsbyggandet kan inte avstanna, det har ur historiens synpunkt precis börjat.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt detta är. Låt oss hoppas att Donald Trump genom sitt sätt att agera för lång tid framöver kan vaccinera världens alla medborgare i olika länder från önsketänkande och egoism.

Offentligheten måste försvaras, men den kan bara försvaras med politik. Efter en period i Europas historia som präglats av ett vårdslöst förhållningssätt till de offentliga institutionerna, och en tilltagande brist på förståelse för deras funktion att överbrygga och institutionellt garantera olikheter i samhället, måste en ny gemensamhetspolitik formuleras. Men det kan inte ske på nationell, etnisk eller identitetspolitisk grund. Historien lär oss att detta driver på polariseringen, ökar våldet och sluter samhällen döds.

Människan är dömd till gemensam ensamhet. Alla är beroende av varandra. Ensam är bara stark i fantasin. Den insikten, den kunskapen, behöver tas till heder. Fler måste arbeta tillsammans för det gemensammas bästa, både för oss som lever här idag och för våra barn och barnbarn. Det är svårt och komplext och kräver tid och resurser, men det finns inga alternativ. Inte om vi verkligen vill värna demokratin och hållbarheten. Det slutna samhällets vänner är inte kunskapens, demokratins eller hållbarhetens vänner, det enda de bryr sig om är sina egna egon, sin personliga makt och den drömvärld de skapat för att de inte har kunskapen och förmågan att hantera verklighetens komplexitet.

Sanning och makten att tysta

Tittar på videoklippet där Vita Husets pressekreterare förklarar att besökarantalet vid Donald Trump inaguration var det största någonsin och att medierna ljuger om detta. Jag ser och hör, men kan inte riktigt ta in att det händer, vill inte tro det är sant. Företrädaren för innehavaren av världens mäktigaste ämbete anklagar medierna för att ljuga och säger att presidenten därför kommer att tala direkt till folket. Twitter svämmar över av referenser till Orwells 1984 och till paralleller till diktatorers agerande. Trump har dock vunnit ett demokratiskt val. Finner viss tröst i rapporterna om olika protestmarscher världen över, men det är en klen tröst, för demokratin är bräcklig och det är ett faktum att Trump faktiskt valts till president, han har inte tagit makten. Det Malena Ernman skrev på Twitter nyss ger visst hopp: "Trump förklarar krig mot hela världens fria press. En diktator utan en diktatur. Det borde inte hålla så länge." Låt oss hoppas! Fast det bygger å andra sidan på att demokratin överlever, att Trump inte lyckas skjuta den i sank. Han har ekonomisk makt och inflytande, och hans vänner och allierade står långt från det folk han säger sig företräda. Han agerar som en diktator och behandlar USA som en diktatur. Förhoppningsvis kommer det att slå tillbaka på honom. Motkrafterna finns ju. Mer än hälften av de som röstade i valen röstade INTE på Trump.

Kunskapen och demokratin behöver försvaras, de för inte sin egen talan. Den som tror på och försvarar kunskapen har dock inget annat vapen att ta till än fakta, men det biter inte på den som har makten att tysta, ljuga och ifrågasätta. Det är ett tvåfrontskrig som förs, för sanningens försvarare är ibland lika naiva och faktaresistenta som populisterna. Ett blint och oreflekterat försvar för Sanningen handlar mer om makt än om kunskap. Svepande kritik mot postmodernismen är inget försvar för kunskapen. Postmodernismen undersöker sanningen och är ett öppet och demokratiskt projekt till försvar för kunskapen. Kritiken mot postmodernismen försöker, liksom Trump och populisterna här hemma, stoppa utövare av vetenskaper man inte förstår eller vars resultat inte stämmer överens med ens egen bild av hur det borde vara.

Läser en klok krönika i SvD, av Lisa Irenius. Den handlar om sanningen och hur man kan se på försvaret av det sanna. Det som inte kan eller får granskas kritiskt kan aldrig anses sant, för utan den kritiska granskningen finns ingen KUNSKAP. Vetande är ingenting i kraft av sig självt. Kunskap uppstår mellan, är en relation som kräver ömsesidig respekt för att fungera som verktyg i byggandet av ett hållbart samhälle och en fungerande demokrati.

Det måste vara möjligt att både tro på möjligheten att nå en gemensam sanning, och att inse att beskrivningar av verkligheten – liksom dessas avsändare och mottagare – påverkar hur den uppfattas. Att verkligheten består och skapas både av materia och språk, begrepp och bilder – inte minst i den digitala världen.

Om stressen ökar och tiden att tänka minskar blir det svårare att se och förstå, samt granska uttalanden. Sanningen om människan är att genomet och biologin inte förändrats under de senaste 10000 åren, medan kulturen idag förändras framför våra ögon. Verkligheten är inte, den blir och det som var sant igår är falskt idag. Sanningen kan därför inte FÖRSVARAS, men en korrekt och användbar kunskapspraktik och vetenskapssyn kan främjas och värnas. Börjar man tro att sanningen kan och måste försvaras tänker och agerar man som Trump och populisterna, och då ligger vägen öppen för pinsamma presskonferenser som den i Vita Huset. På Avpixlat säger man att den verkliga sanningen finns, men eftersom sidan är fylld av uppenbara lögner visar man liksom Trump att i kampen om makt och inflytande är sanningen det första offret och den kritiska granskningen det största hotet.

Se bara på frågan om fejknyheterna. Det är viktigt att vara uppmärksam både på den faktiska företeelsen (hur dessa nyheter sprids, vad som är sant och falsk) och på berättelsen om fejknyheter (hur den används för att förklara och beskriva verkligheten).

Sanningen kan och ska inte försvaras, den kan man bara förhålla sig ödmjuk inför. Ingen äger den. Kunskapen blir bara så användbar och korrekt som vi människor låter den bli. Kunskap kräver engagemang och kollektiv omsorg, liksom demokratin. Det är när många bryr sig och agerar tillsammans i försöken att förstår hur det är och hur man organiserar samhället på bästa sätt, som hållbarhet främjas. Det finns ingen evig sanning och ingen best practice. Demokratin är den minst dåliga styrelsesättet och kunskap är aldrig given. Både vetande och demokrati växer fram underifrån och är avhängiga styrkan i det kollektiva engagemanget. Jag håller med Irenius när hon skriver att, 

Jag är mycket skeptisk till vissa förslag som nu diskuteras – som att inrätta byråer i EU-länderna för att avgöra vad som är sant och falskt på nätet (som en italiensk myndighetschef har efterfrågat). Dels vore det ett i princip omöjligt uppdrag, dels vore statligt sanktionerade ”sant” och ”falskt”-stämplar på nyheter ett både skrämmande och kontraproduktivt sätt att söka sanningen. För den försvaras inte bäst genom att någon tar sig ensamrätt på att definiera den, eller att man högljutt ropar ”Vi försvarar Sanningen”. Kunskap kan bara nås genom ödmjukt undersökande och öppet redovisade metoder.

Irenius har länge drivit denna linje och jag avslutar med att citera vad hon skrev i höstas, vilket jag också instämmer i, tror på och fortsatt kommer kämpa för.

För kunskap är inget man predikar. Det är tvärtom något man bör söka och förmedla ödmjukt, genom att öppet redovisa sina resonemang och tillvägagångssätt. Och då kan kunskap bli både underhållande och spännande – utan att det behövs en Kristian Luuk som försöker skoja till det i en glittrig studio, som i kritiserade nya ”Fråga Lund” på SVT.

Den bästa självhjälpen är trots allt bildning, det är genom den som vi lär oss att förhålla oss både kritiskt och öppet till tillvaron, att se sammanhang och samband – och att genomskåda desinformation. En bildad människa kan se skillnad på tyckande och kunnande, och kombinera respekt för det senare med insikten att inte ens experter alltid har rätt.

Myten om att bildning kostar, att bildning är en lyx eller att det inte är nyttigt, är farlig. Ett samhälle som inte anser sig ha råd att satsa på bildning. Ett samhälle där kritiskt tänkande, av ekonomiska skäl, överlåtits till ett fåtal experter och som dyrkar tillväxt oavsett hur den genereras, är ett samhälle som undergräver sin egen långsiktig överlevnad. Det behöver inte bli som man befarar, att vi är på väg mot undergång. Det är aldrig för sent att ändra inriktning. Bildningen finns här, för oss att ta för oss av. Det enda som krävs är att vi bestämmer oss. Långsiktig hållbarhet springer ur djupet av den gemenskap alla är en del av, på gott och ont. Vad som krävs är kollektivt ansvar, handling och visioner om annat än billigare bensin och en ny platt-TV. För det som skapar och upprätthåller dagens samhälle är just det, kollektivt ansvar, handling och visionen om billigare bensin och en ny och större TV. Skillnaden är försvinnande liten, och den stavas BILDNING. Makten kommer underifrån, då, nu, alltid. Och därför får vi det samhälle vi förtjänar. Det inser man om man satsar på och engagerar sig för bildningen, vilket är mitt argument för kulturvetenskapens nytta.

Arrogans vs Ödmjukhet 1

Folkets man har intagit Vita Huset. Hans första åtgärd var att påbörja den utlovade nedmonteringen av sjukförsäkringsreformen som gett många fattiga tillgång till vård som de kan betala för. Innan kvällen den första dagen som president hann han också med att ändra skrivningen på Vita Husets hemsida. HBTQ-frågor och skrivningar om människans påverkan på klimatet togs bort. En ny tid har inletts. Kanske blir det inga enorma förändringar, och allt var inte frid och fröjd innan. Fast en sak ändras och det är att kunskapen inte längre är utgångspunkten för politiken. USAs politik kommer de närmaste åren i hög grad styras av känslor, av en allt annat än ödmjuk president. Skillnaden mellan den förre presidenten och den nya ifråga om personlighet och framtoning enorm. USA har bytt ut en ödmjuk, kunskapsfokuserad lagspelare till en arrogant, omnipotent chef. New Public Management har nu träffat fläkten, skulle man kanske kunna säga. Vad händer nu? Det vet ingen, men många varningslampor blinkar och det är nu viktigt att alla som ser farorna inte tystnar och drar sig tillbaka.

Kunskapen talar inte för sig själv, den måste värnas och spridas för att kunna komma till användning i byggandet av en bättre och mer hållbar värld. Skolan är den plats där allt börjar. Utan en kunskapsskola, inget kunskapssamhälle. Och en kunskapsskola kan inte bygga på en arrogant politik, där mer än på något annat område är ödmjukhet viktigt. Tittar vi på hur den svenska skolan utvecklats sedan den började omformas i grunden från 1990-talet och framåt är det en utveckling från ödmjukhet till arrogans, och de utlovade kunskapsresultaten uteblev. Arrogans är en känsla, ödmjukhet en inställning. Kunskapsutveckling kräver ödmjukhet och en beredvillighet att ändra sig, om och när man insett att man har fel. Arrogans bygger på känslan och går hand i hand med faktaresistens. Allt och alla hänger ihop, och nu är hög tid att inse vart vi är på väg och göra något åt saken. Jenny Maria Nilsson skriver klokt om skolan och hur en arrogant utbildningspolitik lett till försämrade kunskapsresultat. Hennes text väcker en massa tankar, om många olika saker. Allt och alla hänger ihop.

Politiken eller civilsamhället? Lärarna eller skolledarna? Matte- eller läslyftet? Vem eller vad ska ha äran för att svenska skolan tycks ha blivit bättre? (Åtminstone har nedgången i Pisaprovsresultaten avstannat.) Svårt att reda ut på en konkret nivå, men för det generella planet har jag ett förslag – ödmjukhet. Att svensk skola lyckats förmedla kunskaper i något större utsträckning än förra Pisaperioden kommer ur en förändring i attityd; tillräckligt många på tillräckligt viktiga positioner beslöt sig för att ta skolans problem på tillräckligt stort allvar. Och tvärtom, våra dåliga prestationer har berott på och beror på arrogans.

Obama lovade inte det amerikanska folket gul och gröna skogar när han tillträdde, han talade om behovet av gemensamma ansträngningar och har under sina åtta år som president hela tiden tonat ner sin egen betydelse. Han har fokuserat på vi och försökt bedriva en samtalande politik. Trump har agerat på motsatt sätt. Han har debatterat, Twittrat i affekt och lovat att bli den bäste president som världen någonsin skådat. Trump ska ensam, som den handlingskraftige företagsledare han är göra Amerika till en stor och stolt nation. Parallellerna till svensk skola är kanske inte uppenbara, men jag tycker mig se många likheter, och jag håller med Nilsson om att en skola byggd på arrogans aldrig kan bli en skola där kunskapen står i centrum. Vad svensk skola behöver är inte mer styrning, mer kontroll, utan ödmjukhet och tid för kritisk reflektion. Skolan är ingen enskilds angelägenhet, den är allas eller ingens. Skolan blir vad vi gör av den, tillsammans. Kunskap är inget mål man kan nå. Liksom demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, mångfald och klimatpolitik är kunskap en komplex kvalitet som kräver kollektivt engagemang för att inte utarmas. Bara för att det gick lite bättre i den senaste Pisa-mätningen betyder inte att faran är över. Kunskap och demokrati är inget man kan ta för givet. Därför betoningen på ödmjukhet.

Genom konkurrens, marknadsprinciper och progressiva men oprövade undervisningsmetoder skulle vi bli bäst i världen: så reformerades vårt skolsystem under 1990-talet. Man var jäkla säker på succé, detta beskrivs i Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet”, och åtskilliga tog ut mycket i förskott. När försämringen blev uppenbar möttes den med högmod, prestige och mer av samma: framtidspedagogik och tävlan. Kontrollapparaten från helvetet tilltog, gjorde lärarnas arbete tungt och frätte ytterligare på en allt porösare skolgrund. Den accelererande övervakningen var ett tecken på att politikerna tappat makten, eller – de gav bort den. Planen – usel som det skulle visa sig – var att omdana från statlig förvaltning till att en massa särintressen tillsammans skulle vaska fram något bra och självreglerande. Medan incitamenten i svensk skola blev kontraproduktiva, växte särintressena sig starka och hellre än att politiken försökte återta styret så skapades en kafkaartad administration.

När en politik byggd på känslor och förhoppningar vunnit gehör och fått praktiskt genomslag och den nya ordningen inte visar sig hålla sträck har den arroganta politiken och dess företrädare inga andra medel att ta till än mer av samma. Och eftersom segern redan tagits ut i förskott tvingas den som lovat runt men hållit tunt att göra vad hen kan för att försvara sin heder. Att i det läget plötsligt bli ödmjuk och börja lyssna är omöjligt, det är för sent. Här kickar känslor och psykologi in. Det är därför en politik byggd på känslor är så farlig. Ingen vet vad en människa och många människor i grupp är kapabla till. Kaoset som uppstår spelar arroganta ledare i händerna, för det tar fokus från orsakerna till att man hamnat där man är. Populismen har inga problem med söndring och växande oro, det har bara ledare som sätter kunskapen i första rummet, eftersom de vet att känslor lätt övertrumfar kunskapen. Problemet är att det går att lova framgång och storhet, men det går aldrig att tvinga fram kunskap och verklig kvalitet.

2012 fakturerade en ”paradigmmäklare” den kommun jag bor i 300 000 för ett framtidsdokument gällande kommunens skolor. Hens idéer var redan prövade och vederlagda, till exempel i ett projekt från 1996 som hette ”Färila skola 2000”. Idéerna, i både framtidsdokumentet och Färila, innebar ämnesövergripande studier, åldersblandade klasser, digitalisering, inga fasta klassrum eller scheman, läraren som bollplank och drivkraften skulle vara elevens egen lust att lära. Experimentet avbröts sedan gymnasiebehörigheten för Färila-eleverna sjunkit till nästan den lägsta i landet på några år. Data, lust och frihet är en lockande och billig pedagogik som ständigt återkommer och saluförs som nydanande – vissa har svårt att acceptera utebliven framgång.

När kulturvetare talar om sin forskning och lägger fram sina kunskaper avfärdas innehållet inte sällan som flum. Man skjuter på budbäraren eftersom det som sägs inte stämmer överens med hur det känns eller hur man anser att det borde vara. "Jag delar inte din bild", är den arrogantes och ignorantes inställning till allt och alla. Det är populismens försvar och en psykologisk skyddsmekanism. För att kunskapen ska kunna placeras i centrum krävs ödmjukhet och insikt om att ingen äger kunskapen. Inför vederhäftiga fakta är alla lika, fattig som rik, välutbildade och oskolade. Kunskapen är demokratisk, det är därför den går hand i hand med demokrati och hållbarhet. Ödmjukhet kräver kunskap och kunskap kräver ödmjukhet, och för att ändra åsikt måste man vara prestigelös. En skola och en skolpolitik som lovar framgångar och resultat, lovar saker ingen kan lova. Den benhårda konkurrensen som sägs gynna kvalitet tvingas skolorna locka eleverna till sig genom olika knep och lister. Och den skola som lovar hårt arbete, mycket läxor, eget ansvar riskerar, i alla fall i ett samhälle där kunskapen inte är i centrum, att tappa konkurrenskraft i förhållande till en skola som lovar egen dator och höga betyg. Populism är lockande, men den är ett hot mot både kunskapen och demokratin eftersom den tvingar fram arroganta ledare som har svårt att acceptera sina egna och politikens brister.

En falsk dikotomi ställdes på benen för att försvara illa underbyggda undervisningsmetoder: kunskap hämmar kreativitet och kritiskt tänkande. Brist på gott resultat i Pisa var förmodligen bra. 2013 tweetade en chef för ett av Sveriges mest inflytelserika skolföretag: ”Nej. Om Björklund menar att vi ska härma Korea och co för att leverera bra PISA är risken stor att vi tappar styrkor i det vi har.” Citatet avslöjar den arrogans jag tycker har förekommit. Härma Korea? Som om de skulle ha monopol på att läsa, skriva och räkna väl? Och varför så dyster syn på nytillkomna generationer av svenska elever? Varför skulle inte dessa klara det tidigare årskullar klarat?

När en övertygelse byggd på känsla och psykologi ska försvaras är alla till buds stående medel tillåtna, och eftersom kunskapen inte anpassar sig efter fluktuerande känslor kan den uppfattas som ett hot, i alla fall om den inte ger stöd för det man redan "vet" är sant. Därför skrämmer det mig att USAs nya president skrävlar om sin egenförmåga och lovar guld och gröna skogar. Den svenska skolan brottas med stora problem, men konsekvenserna hotar i alla fall på kort sikt inte att urarta i någon katastrof. Arrogansen är den samma, men det är skillnad på en svensk utbildningsminister och innehavaren av världens (än så länge) mäktigaste ämbete. Ju högre insatser och desto mer exponering, desto större risker.

Det tar tid att bygga upp kunskap, både för en individ, men framförallt för en nation. Det kan aldrig vara en människas förtjänst och det finns inga genvägar. När Obama svors in som president var han tydlig med att han inte kunde LOVA något, och när han åtta år senare tackade presskåren, på sin sista presskonferens, betonade han hur viktigt journalisternas kritiska frågor varit och att framgångarna som hans politik lett till inte varit hans förtjänst. Yes WE can, var hans slogan för åtta år sedan. Trump avfärdade CNN och anklagade nyhetskanalen för att sprida falska nyheter. Åtta år av ödmjukhet har bytts ut mot arrogans. Vi får se hur great det blir, men resultaten i den svenska skolan manar till eftertanke.

I senare studier har bland andra Skolverket ådagalagt att där kunskap sjunker, där sjunker även påhittighet och förmåga till skärpa. Skolans inre marknad, bestående av lika delar goda intentioner och bondfångeri, närdes bland annat av okunniga kommunpolitiker.

Kunskapen i centrum handlar inte om en strävan efter att låta människans inneboende förmåga till rationalitet styra, för det vore paradoxalt inte särskilt rationellt. Den tron och det sättet att tänka och agera har skapat fler problem än lösningar. Människan har utan tvekan rationell förmåga, men den förmågan är förkroppsligad och samsas därigenom med andra, mer automatiserade (primitiva) system som är starkare och som så att säga skymmer den intellektuella blicken. Därför krävs det först och främst insikt om detta sakernas tillstånd, och sedan även ödmjukhet och olika strategier för att hantera situationerna som uppstår som en konsekvens av att det är som det är.

Påpekandet att människan är komplex och i hög grad styrd av affekter och annat som inte har med intellekt och rationalitet att göra, att dessa irrationella inslag påverkar beslutsfattandet och våra åsikter i olika frågor är kontroversiellt, men varför är det det? För att det är ett påstående som går på tvärs mot människan självbild, som rationell och helt igenom logisk. Vad vi har att göra med här är med andra ord en reaktion som bekräftar relevansen i påståendet som kritiseras. Att acceptera detta, menar jag är att sätta kunskapen i centrum, men det kräver ödmjukhet..

Söker man kunskap är det inte självklart att man kommer att tycka om vad man hittar. Att sätta kunskapen i centrum kommer att tvinga en att överge tankar och insikter som man trott på länge, vilket kan vara plågsamt ibland. Att sätta kunskapen i centrum är jobbigt och det kan leda till att den som gör det försvagas, i relation till den som utan närmare reflektion låter sig styras av sina känslor. Att under en debatt erkänna att man av kritiken man får inser att man har fel i vissa bitar av sin argumentation är lika med självmord. Då förlorar man debatten. Detta visar att debatter, som idag anses vara det bästa sättet att nå fram till de bästa besluten, i själva verket främjar affekter mer än kunskap och arrogans framför ödmjukhet.

Ett annat samhälle är möjligt, brukar jag ofta skriva här på Flyktlinjer. Ett mer ödmjukt samhälle och mer ödmjuka ledare. Det är den kanske viktigaste lärdomen som Obamaadministrationen lämnar efter sig. Nu är det upp till oss att ta vara insikten och agera i enlighet med den. Om kunskapen placeras i centrum tvingas samhället till andra prioriteringar. Hur mycket kunskap kan samhället som helhet allokera? Tänk om det var den bärande ideologin. Hur kan vi skapa en ekonomi som så effektivt som möjligt ger oss så mycket vård och skola samt kunskaper som möjligt?

Jag som lärare har ett ansvar att veta mer än studenterna, men om vi inte möts och ömsesidigt arbetar med problemen vi har att lösa, var och en från sitt håll och i enlighet med respektive parts förutsättningar och mål, uppstår ingen kunskap. I bästa fall kan information överföras, men det är inte det vi lärare och forskare sysslar med. Information kan man googla sig fram till, men utan kritisk förmåga uppstår ingen kunskap. Kunskap kräver arbete, ömsesidigt arbete, med kunskap kräver också ödmjukhet.

Det slutna samhället och dess vänner 2

Vill ha en mjuk övergång mellan arbete och fritid, mellan skrivande och fredagsmys. Fortsätter därför läsa och tänka med Anders Ekström (professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet) som skriver klokt i i DN idag om det samhälle som hotar att växa fram om inte vi som tror på öppenhet, solidaritet, mångfald och demokrati gör vad vi kan för att hindra en sådan utveckling.

Ett nytt Europa träder fram, ett annat kommer tillbaka. Och plötsligt är det som om beskrivningen av samhället börjar om. Kategorier som länge legat gömda under lager av historisk skam sätts i cirkulation på nytt. Världen skrivs fram i det koloniala snittet mellan civilisation och barbari. Nationer antas återigen vara bärare av värderingar.

I Almedalen i somras talade snart sagt alla om svenska värderingar, om hur viktigt det är att värna det svenska. Fast det finns så klart ingenting som är SVENSKT, till finns saker som är vanliga och som anses viktiga här i Sverige, sådant som många människor värderar högt och värnar, men det finns inga svenska värderingar. Det är populismens språk, som talar till känslorna mer än till intellektet av det enkla skälet att talet om svenska värderingar inte håller för en vetenskaplig granskning. Det gör inte det påstådda hotet från Islam heller. Invandrare är inte mer brottsbenägna än svenskar, inte om man rensar statistiken från bakomliggande faktorer som känsla av uppgivenhet, fattigdom och annat som kan göra vem som helst kriminell. Därför talade Jimmie Åkesson i Almedalen med förakt om vetenskapen som säger att det går bra för Sverige. "Det känns inte så", sa han, och "det är känslan som räknas." Förra veckan följde Martin Kinnunnen upp det uttalandet genom att anklaga SMHI för propaganda, och SDs juridiska talesperson ser inga problem med att lägga fram förslag som strider mot den svenska grundlag som rimligtvis (med SDs egen logik) borde bygga på de där svenska värderingarna som SD säger sig värna. Fast det enda populisterna i politiken värnar är makten och sina egon, ansvar tar det inte. Det visade den ah SD hyllade Nigel Farage genom att avgå direkt efter att han(delvis med lögner och falska löften) drivit igenom Brexit. Och idag svär Donald Trump presidenteden och inträder i världens mäktigaste ämbete, vilket han vunnit tillträde till genom att lova att han ska göra "America Great" igen. Historien upprepar sig. Kulturens variationsbredd är nämligen inte särskilt stor och förmågan att tänka nytt är högst begränsad. Därför talade en sådan som Nietzsche om den eviga återkomsten av samma. Det nya ser unikt ut, men består till större eller mindre del av variationer av ett fåtal teman som upprepas.   

I den hypermediala terrorns spår finns det knappast några gränser för vilka grymheter människan kan föreställa sig. Men vi får inte glömma att våldet och förföljelsen, nu precis som i det förflutna, har sin förutsättning i ett språk som brutaliserar, i beskrivningar som först tett sig extrema men undan för undan blivit alltmer alldagliga och till sist normala.

I en radiointervju före valet hördes Donald Trump säga att han inte kunde ta avstånd från Ku Klux Klan förrän han visste vad de egentligen står för. Det är inte så mycket att de utsägs som i vilka kanaler de utsägs och vilka frågor det möter som gör dessa groteska utsagor anmärkningsvärda. Gränserna i det politiska språket attackeras förstås högst medvetet. Våra beskrivningar av världen begränsar och möjliggör olika sätt att handla i den.

Världen är som den är, och kunskapen om den är alltid medierad. Därför spelar det roll vem man lyssnar på, hur man ser på kunskap och hur man talar om samhället som växer fram mellan människorna som lever i det. Fokuserar man på hot och risker är det lätt att bara se dessa och glömma bort att det alltid finns en annan sida också. Väljer man att betrakta sina medmänniskor med misstänksamhet ger man dem ingen chans att bevisa motsatsen. Därför är det viktigt för populister att söndra och misstänkliggöra. Det är ingen slump att talet om ljugmedia cirkulerar just nu, det sättet att se på kunskap, att det skulle handla om ideologi, och betrakta medierna, går hand i hand med populismen. Det ena förutsätter det andra. Vi har alla ett ansvar att kolla källor och granska argument, och erkänner vi känsloargument som lika giltiga som argument som utgår från fakta och bygger på vetenskap, vinner populisterna. Sedan, när maktövertagandet är ett faktum, går det inte att säga att det var inte detta ni lovade. Farage visar vad populistiska löften är värda och att det aldrig går att lita på den som bygger sina argument på känslor. Jag säger som Obama: Lycka till Amerika, var du nu finns. Och till Trump säger jag: Visa i handling att farhågorna som väldigt många människor känner idag inte är berättigade. Jag är konsekvent i mitt försvar för öppenheten och tror på kunskapen och jag väljer därför att tro på förnuftet. Ingen vet ändå något om framtiden, och det är förfärande lätt att fastna i en destruktiv oro. Det spelar roll vilka ord man använder, hur man talar om samhället och medmänniskorna. Gränser förskjuts hela tiden, sakta eller snabbt. Det svenska har aldrig varit statiskt, och en lögn som upprepas tillräckligt länge och ihärdigt kan komma att uppfattas som en sanning. SD har talat om massinvandring sedan partiet bildades, och man talar fortfarande om samma sak. Fast begreppet massinvandring borde rimligen har förändrats över tid och i takt med att invandringen till Sverige fluktuerat. Idag uppfattas talet om massinvandring inte extremt, och därmed är manegen krattad för uppfattningen att SD är ett parti som alla andra. I sin desperata jakt på makt och inflytande har Moderaterna fallit i fällan och öppnat upp för samverkan, delvis som en eftergift för krav från partiets gräsrötter. Marken var förberedd.

Mainstream är redan extrem. Det är lätt att drabbas av den svindlande känslan att också Europas politiska radikalisering ägt rum på bara några år. När världen inte hinner andas mellan katastroferna förloras förmågan att se bortom dem. Rädslan snärjer oss i nuet. Men denna kortsynthet spelar populismen i händerna. Brexit må ha kommit som en skräll för opinionsinstitut och spelbolag, men bottnar i strukturer som behövt en politik för att växa fast.

Det var inte för inte som Roosevelt i sitt berömda tal till folket sa att det enda vi har att frukta är fruktan. Populismen har bara ett enda mål, att nå makten och därmed antas alla medel vara tillåtna. Därför talar Åkesson om att det är känslorna som räknas, och därför upprepas hotet utifrån, i form av massinvandring, ökande kriminalitet, systemkollaps och ljugmedier. Hotet kommer inifrån var och en av oss i form av oro och från dem som säger sig vara våra vänner eftersom deras livsluft och det enda de har att bygga något på är känslan av desperation. Det finns inga hållbara argument att rösta på SD, för det enda som är eget i deras politik är den illa dolda rasism som lyser igenom i deras partiprogram.

I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.

Det behövs kunskap, inte bara om sådant som gynnar näringslivet. Samhället är en helhet, en INTEGRERAD och (mer eller mindre) sammanhållen helhet. Klyftor sliter isär och mellanrum förenar, det skriver jag ofta om. Även om människor lever mer eller mindre nära varandra så finns alltid ett avstånd mellan oss. Vi lever inte inte i symbios, även om vi är beroende av varandra. Vi vill vara fria och autonoma men är det aldrig. Människan är helt enkelt ett kollektiv, vi är alla del av mänskligheten. Det som utmärker oss människor är att vi både har en kropp och ett intellekt. Även där finns avstånd, kroppen och tanken är inte en, utan ett resultat av samverkan. Detta är viktiga iakttagelser, om grundläggande aspekter av livet så som vi lärt oss känna igen det. Vill vi förstå oss själva och samhället vi bygger tillsammans är detta insikter som måste beaktas, för det spelar ingen roll hur vi tänker, eller hur stark vår önskan om att det vore annorlunda är. Livet och verkligheten förändras inte, även om en majoritet av jordens befolkning bestämmer sig för att det vore bra. Kultur, ekonomi och medier verkar i mellanrummen. Växer det fram klyftor av olika slag hämmar det kunskapsöverföringen vilket ger fritt utlopp för fantasin och känslorna. Därför jublar populister och det stängda samhällets vänner, för det ökar deras chans till makt och inflytande.

Den ekonomiska och geografiska polariseringen har i början av 2000-talet nått en sådan omfattning att helt nya konfliktytor och opinioner framträder i flera länder. Ett av många talande exempel var när kretsen kring David Cameron strax före de brittiska lokalvalen 2013 gjorde sig lustig över UK Independence Party som ett gäng oförargliga clowner bara för att någon vecka senare upptäcka att partiet hade stöd av en fjärdedel av landets väljare. Gång på gång visar det sig att mycket stora grupper inte upplever sig vara delaktiga i den europeiska välfärden. Ändå har många länders regeringar fortsatt att driva på en utveckling mot fler avregleringar, ökad ekonomisk koncentration och en kraftig reducering av samhällets offentliga domäner.

När de ekonomiska och regionala klyftorna blir tillräckligt stora, och känslan av delaktighet i samhällets gemensamma institutioner förloras, finns till sist varken individens sociala ansvar eller legitima möjligheter att styra längre kvar. Politiken drar sig undan, våldet och otryggheten ökar.

En värld utan klyftor. En värld där mellanrummen mellan människor varierar, men där relationen mellan dem aldrig förvandlas till en klyfta; är en mer hållbar värld. Det är en värld där alla kan bidra till byggandet av det fundament som allt viktigt i livet vilar på: Hälsa, Tak över huvudet, Utbildning, Vård och så vidare. En värld utan klyftor är inte en värld där alla är lika eller har lika mycket, men det är en värld där ingen fjärmat sig från resten. I en värld där alla tävlar med alla andra om att bli rika kommer alla att bli förlorare, för där kommer förr eller senare klyftor att växa fram, alienerande klyftor som vänder människor från varandra. Pengar förändrar vårt sätt att tänka och handla. Pengar plockar fram det sämsta hos människor. Betänk dessutom att det är svårt att bli rik utan tur, egoism och hänsynslöshet. Givmildhet leder sällan till rikedom. Därför är det paradoxalt att vi hyllar filantroper, för om det är givmildhet vi vill främja borde vi inte låta någon bli snuskigt rik, borde vi motarbeta uppkomsten av klyftor i samhället och världen. Fast å andra sidan finns det idag krafter som betraktar godhet som något suspekt, vilket ökar klyftorna och misstänksamheten och spär på oron.

Den andra formen av polarisering skär genom samhällets politiska, religiösa och kulturella dimensioner. Den är på samma gång nationell och global och manifesteras i olika former av grupptänkande. ”Det är vi mot dem”, skrev Dagens Nyheter efter attackerna i Paris i november förra året. Det är enkelt att sluta upp bakom motståndet mot det besinningslösa våldet, svårare att acceptera att ett brutaliserande språk nu överskrider världens alla fiendelinjer.

Lojaliteten med gruppen tar samhällets plats. Förståelsen av historiens gång som en global kamp mellan kulturer fick en renässans i början av 1990-talet. Sedan dess är den kulturella och politiska polariseringen varandras drivmedel. Framtiden är plötsligt inlåst i så många skillnader att alternativen till denna kamp blir allt svårare att urskilja.

En annan humanism och en annan syn på kunskap ser jag ett skriande behov av idag. En människo- och kunskapssyn som närmar, istället för fjärmar och som förstår värdet av det som är mellan, det som delas och som alla samtidigt är del av. Idag fokuseras på enskildheter, det som är mätbart och på individen, på jag. Delar av politiken försöker locka väljare genom att förpacka sitt budskap på ett sätt som appellerar till mig,det är första steget mot populism. Jag ska få vad jag vill ha, på mina villkor. Det är möjligt, det är ingen utopi, lovar politikerna. Du kan ha kvar kakan och äta den. Även om det är omöjligt är det vad som utlovas, och ansvaret för resultatet lastas över på medborgarna. Det är drömmar och känslorna som talar när man väljer det man vill ha istället för det man behöver. Kunskapen i centrum är enda sättet att mota populismen i grind och värna det öppna samhället.

Hur vi än vänder och vrider på det är det vi som har att hantera varandra. Jag kan inte få min vilja igenom utan att det går ut över dina önskningar. Därför vänder vi oss mot varandra när vi röstar på den som lovar det omöjliga. Därför behövs en annan humanism, en ny humanism som utgår från det mellanmänskliga. För det är där jag blir jag, i mötet med dig. Det är med dina ögon jag ser och uppfattar mig själv. Jag är ett meningslöst begrepp utan du, och därför är vi det enda som betyder något.

Kulturen är det som hålls samman, av dig och mig och alla andra. Samtidigt är kulturen det som förenar oss. Jag blir jag genom att förhålla mig till det som vi skapar tillsammans. Kulturen ger mig uppslag att blir den jag vill, lika mycket som den begränsar mina möjligheter. Därför är det mellanmänskliga det som kommer först, det är där jag blir till. Utan du, inget jag. Vi behöver varandra för att kunna vara oss själva. Bara med detta i åtanke kan ett öppet och hållbart samhälle byggas.

Bryter där. Återkommer med avslutningen på den här serien imorgon och önskar alla en trevlig helg.

Det slutna samhället och dess vänner 1

Idag får USA en ny president. Den intellektuelle, beläste Obama ersätts av folkets man Trump, eller i alla fall av en som säger sig föra folkets talan. Trump verkar ha vunnit anhängare bland delar av den så kallade allmänheten genom att vara mot etablissemanget. Hans motståndare i valet fick tre miljoner fler röster, om man räknar på totalen. Jag oroas över vad som håller på att hända, men försöker att inte tappa fattningen. Jag tror på kunskapen och gör vad jag kan för att värna det öppna och demokratiska samhället. Igår gick moderaternas ledare här hemma i Sverige ut och sa att man är beredd att fälla regeringen genom att samarbeta med ett främlingsfientligt parti. SD vill uppfattas som ett parti som alla andra, men det är man inte. För att värna sitt rykte utesluter man medlemmar på löpande band, och trots att flera av ledarna är dömda eller misstänkta för brott, inklusive partiets juridiska talesperson, insinuerar man, i strid mot vetenskapen, att invandrare är mer brottsbenägna än andra. Och när vetenskapen argumenterar med stöd i forskningen och försvarar kunskapen svarar SD med hot om att dra in medlen och anklagar SMHI för att sprida propaganda. Moderaternas samarbetspartners skriver så här om det Sverige partiet säger sig värna och om varifrån hotet mot Sverige kommer.

Ansvarsfull invandringspolitik. Mindre splittring – mer gemenskap

Sverige har genom århundradena upplevt ett antal invandringsvågor. Främst har det rört sig om ett begränsat antal invandrare från kulturellt och geografiskt närliggande nationer, vilket gjort att dessa invandrare har kunnat assimileras in i den svenska nationen. Trots att problem inte har saknats har denna historiska invandring i flera fall haft en positiv nettoinverkan på samhället Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.

Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet.

Viljan till makt är en mäktig kraft som löper som en röd tråd genom historien, som stänger in och kontrollerar och som hela tiden balanserar på gränsen till att bli paranoid. Enhet och slutenhet är vapnet i kampen om inflytande. Stängda gränser, murar eller upprepande av lögner och försök att sprida oro och misstänksamhet. "Det är känslan som räknas" är motsatsen till upplysning, kunskap och tilltro, vilket är grundstenarna i en fungerande demokrati. Vad är det för gemenskap populisterna har i åtanke? Det är vi, mot dem. Trump vill bygga murar och införa strafftullar. Storbritannien vill gå ur EU, och här hemma finns väldigt lite stöd för öppenhet, medmänsklighet, solidaritet och kunskap. Viljan till makt berusar den som seglar i medvind. Kanske trodde Anna Kindberg Batra att hennes utspel var en styrkedemonstration, men handlingen är desperat och velandet som föregått den visar bara att Moderaterna är ett opålitligt parti som liksom SD bara är intresserat av makten och sina egna intressen. Det är inte med Sveriges bästa för ögonen man agerar som man gör, det är för att värna sina egna intressen. Ett slutet samhälle är ett klaustrofobiskt, polariserat samhälle vars inre spänningar växer och hela tiden hotar att explodera.

Hotet mot demokratin kommer alltid inifrån. Därför är öppenhet och mångfald, trots utmaningarna det innebär, en förutsättning för demokratin. Trump motiverar muren mot Mexiko med argumentet att han värnar jobben, Brexit motiveras med ekonomiska argument och Anna Kindberg Batra sa så här igår om hur hon ser på SD och det tänka samarbetet.

Det är ingen hemlighet att vi har olika uppfattningar i dag. Men jag vill från Moderaternas sida vara tydlig med att jag tycker att vi behöver göra mer för att få igenom moderat och allianspolitik.

Den egna politiken, liksom makten och inflytandet anses viktigare än demokratin. Det är lätt att bli slav under viljan till makt, och det är den som styr. Jag tror inte på personangrepp eller polariserad debatt. Söndring och splittring, hat, hot och lögner är vapen som det stängda samhällets förespråkare inte drar sig för att använda. Jag värnar demokratin och jag gör det genom att tala om det öppna samhället och hoten som det slutna samhället bär på. Jag värnar samtalet och kunskapen, tror på och litar på kraften goda argument. Därför sörjer jag att Obama idag avslutar sin ämbetsperiod, för han har varit en klok ledare som värnat demokratin, trots att systemet motarbetat honom och den politik han velat föra. På sin sista presskonferens sa han också:

– Jag har inte alltid uppskattat allt ni har skrivit under åren och det är precis som det ska vara. Ni ska hålla koll på dem som har makten. Att ha haft er här i byggnaden har gjort vårt arbete bättre, det har gjort oss ärligare och fått oss att jobba hårdare.

– En fri press är vad detta handlar om. Utan välinformerade invånare fungera det inte, vår demokrati och Amerika behöver er. Jag hoppas att ni fortsätter på samma sätt och ser till så att vi som har makten gör vårt bästa.

Både här hemma och i USA talar populisterna om fake news och om att journalisterna ljuger. Det är viljan till makt som talar, det är paranoida vanföreställningar. Varför skulle världens samlade klimatforskare ljuga, och hur kan någon tro att en hel yrkeskår bestående av tusentals journalister skulle kunna enas för att motarbeta en politik som det borde vara uppenbart för alla, med utgångspunkt i företrädarnas agerande och det som står i partiets egna texter, är ohållbart och går på tvärs mot demokratins grunder. Konspirationsteorier syftar alltid till att sprida en känsla av misstänksamhet mot alla som inte ser ut eller tänker som vi (fast egentligen handlar det bara om jag). Obama avslutade sin sista presskonferens med följande ord:

På frågan om vad han oroar sig över och vad han kan tänka sig att reagera mot i framtiden svarade Obama:

– Det finns en risk att Amerika delas, inte genom ras. Även om vi har mycket att göra även där. Många röstade på den blivande presidenten för att de känner sig bortglömda och för att de oroas för hur det ska gå för sina barn.

– Systematisk diskriminering när det gäller tro oroar mig också.

– Vi är det enda land i världen som gör det svårare för folk att rösta än lättare. Vi måste göra det enklare.

– Och hur känns det för en person som är född i innerstaden och inte kan se någon möjlighet till jobb inom 30 kilometer eller om man är född på landet och inte kan se en möjlighet till jobb inom 30 kilometer? Båda dessa har samma problem.

Obamas sista ord under presskonferensen var:

– Tack så mycket presskåren, och lycka till!

Framtiden får utvisa vad som händer, men den väg som allt fler verkar lockas av och som land efter land slår in på, är en farlig väg. Obama är och har under sina åtta år vid makten ständigt upprepat detta att samhället och demokratin byggs av folket, att makten kommer underifrån och att kunskap är viktigt. Det är inte Islam eller religion som är problemet eller hotet mot demokratin, det är misstänkliggörandet av grupper av människor, det är lögnerna och hoten som används som motiv för att stänga gränserna som är den verkliga faran. Hotet mot demokratin kommer alltid inifrån, och få saker skrämmer mig mer än att ledaren för världens mäktigaste land säger att han kommer att bli den bästa presidenten som Gud skapat. Grandiosa ledare som drivs av viljan till makt är farligare än något annat, för deras sätt att agera värnar inte demokratin. Lycka till blev Obamas sista ord. Jag tror världen kan komma att behöva det, och så länge det finns en tro på framtiden finns det hopp. Jag väljer att tro och hoppas, inte för att det finns särskilt många tecken i värden och här hemma på att det finns skäl för det, utan för att det är det enda man kan göra. Demokrati kan inte tvingas fram, den kan bara värnas genom aktiv handling. Öppenhet, medmänsklighet, tilltro och kunskap kräver engagemang för att fungera.

Hur hamnade vi här? Jag läser vad Anders Ekström (professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet) skriver i DN och förstår lite bättre. Jag söker tröst i kunskapen som finns där ute och som alla kan ta del av, (till skillnad från den information som tillhandahålls i medierna som populisterna litar mer på än Public Service och mainstreammedia, det vill säga försåtliga medier som blandar lögner, fakta, åsikter och rena galenskaper). Ekström skriver.

För 25 år sedan utropade västvärldens liberaler ”den enda vägens politik”. Den utgick från en lika utopisk som chauvinistisk tro på att världens alla samhällen – stora som små, oavsett historia och kultur, från öst till väst – snart skulle inse att denna enda väg också var deras.

Demokrati handlar om balansen mellan både och, inte om antingen eller. Den enda vägen är alltid min eller vår väg, inte en väg som sätter kunskapen i centrum, inte en lyssnade och inkännande, samtalande väg. Den enda vägen måste försvaras mot hoten som finns överallt. När den enda vägen hotas sluter sig förespråkarna allt tätare och bygger murar, stänger in och försvarar sin dröm. Därför leder den enda vägen alltid fel. Världen och verkligheten är aldrig enkel eller entydig, den är alltid mångtydig och föränderlig. Tron på den enda vägen sliter isär och vänder människor mot varandra, det är vad som förenar alla enda vägar som finns där ute. Demokrati är inte en väg eller ett mål, det är en resa och det är vägen som är målet, liksom att man tillsammans reser tryggt och bekvämt.

Ett kvartssekel senare, när den första generationen barn födda efter murens fall precis blivit vuxna medborgare, har xenofobiska partier ett starkare fäste i Europas parlament än någon gång tidigare. Fattigdom, krig, hot om våld och förföljelse driver människor ut på haven. Djupt inne i de förebildliga demokratierna lever människor i rädsla för attacker för att de identifieras med en viss grupp eller uttrycker en viss åsikt. Den enda vägen har förlorats ur sikte.

Jag tror faktiskt tvärt om, problemen vi ser är en effekt av den enda vägens totala genomslag. Under det kalla kriget fanns det alternativ och även om det fanns spänningar i världen så ansågs det viktigt att arbeta för att försvara det man tror på, och i väst var det demokrati, öppenhet, välfärd och gemenskap. Efter murens fall försvann det incitamentet och det var som historien tog slut. Fast så är det inte, så är det aldrig. Historien tar aldrig slut, den tar sig bara olika uttryck. Historien är resultatet av människornas aktiva handlingar och gemensamma ansträngningar. Demokratin kan aldrig bli starkare än vad folket gör den, och den kan aldrig försvaras med stängda gränser, söndring, hat eller hot. Viljan till makt är ett hot mot demokratin, inte en lösning.

Nu ska jag skriva på mitt bokmanus. Innan sommaren publiceras del två av Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, som delvis handlar om demokrati. Återkommer med fler tankar på detta tema, senare idag eller i helgen.