söndag 27 september 2015

Orden är mer än summan av bokstäverna

Svenska Dagbladet har under sommaren haft en omröstning för att kora svenska språkets vackraste ord, eller i alla fall läsarnas sammantagna syn på saken. Intressant, tycker jag, för det säger något om oss alla, hur vi tänker och hur vi ser på världen och livet. Vad är vackert och värt att vårda? Vad bryr vi oss om egentligen, när vi får frågan? Självklart går det inte att säga något bestämt om detta, det är inte så hermeneutiskt vetenskap fungerar. Svaret på vad som är vad ifråga om dessa frågor går aldrig att avgöra en gång för alla. Kulturvetenskapen kan dock hjälpa tankarna på traven och belysa olika perspektiv på saken. Eller berika uppfattningen om livet och samhället och peka på komplexitet som annars lätt går förlorad. Nyanser handlar det om, och variation, mångfald och motsägelsefullhet.

Lyssnar vi på nyheterna låter det som allt handlar om pengar och effektivitet, som om det är det enda som betyder något. Tonläget är högt och det kryllar av experter som tolkar tecknen och bestämmer hur det är. Det kan vara svårt att bryta sig loss från det där, svårt att tänka på och se alternativ. För det som sägs där framförs med sådan tydlighet, sådan självklarhet och av människor med makt att det kan te sig som om allt som behöver sägas redan har sagts och att det nu är upp till oss att rösta. Antingen är ni med eller mot! Antingen har vi rätt, eller de! Svart eller vitt, bra eller dåligt. Det dikotomiska tänkandet dominerar, för det är så viktiga frågor avgörs idag. Det är så vi ser på kunskap. Antingen är det sant, eller också falskt. Det finns inget utrymme för vaghet.

Ställer man frågor på andra sätt får man andra svar. På det är SvDs undersökning ett talande exempel. Vilket är svenskans vackraste ord? Välj själv så får vi en lista, och sen kan vi rösta. Plötsligt tvingas man tänka själv. Vilket anser jag vara det vackraste ordet? Vad är vackert, och vad är vackrast? Det kräver eftertanke. Det finns ju så många olika ord och stämningslägen och sammanhang som påverkar uppfattningen. Vilket är vackrast? Jag vet inte, det är allt för svårt, men här är listan på ord som röstats fram, listan på de tio vackraste orden, enligt dem som röstat.
  1. Förgätmigej
  2. Snöflinga
  3. Porla
  4. Ögonblick
  5. Vemod
  6. Glänta
  7. Juninatt
  8. Kontrapropositionsvotering 
  9. Gryning
  10. Västanvind
En intressant lista med tanke på hur det ser ut i samhällsdebatten. Det är som två olika världar. Är detta ett uttryck för människans drömmar om hur det borde vara, eller är det en rent estetisk fråga? Hur ska vi förstå och vad kan vi göra av resultatet. Det vore olyckligt om det bara blev en lista på ord, en topplista som läggs till handlingarna. Vi borde tala om dessa ord och varför just dessa valdes, om vad de säger om oss, vår samtid och ur vi tänker och vad vi vill egentligen. Vet vi det? Hur ska vi tolka det faktum att vi väljer dessa ord när vi får fundera lite, men helt andra i vår dagliga kommunikation?

Förgätmigej är både en blomma och ett rop på hjälp. Glöm mig inte, lämna mig inte ensam? Vi är alla del av samma mänsklighet så bara för att jag inte hänger med i hetsen betyder inte att jag är mindre värd. Förgätmigej rymmer ett mått av desperation och rädsla. Det borde vi fundera över, varför så många tycker det är vackert. Ställ det i kontrast till synen på flyktingar, som förgäts dagligen och stundligen med vårt goda minne, vår informerade okunskap om läget. Är det ordet mej som är det viktiga, att just jag inte ska förgätas? Kanske,men det säger i så fall om möjligt än mer om rädslan i samhället.

Snöflinga och porla är ord som hör till naturen. Friskhet och renhet. Sätter vi det i samband med vår kärlek till bilen blir kontrasten stor. Vi väljer dessa ord när vi får frågan om vad som är vackrast, men vi förstör både vattendrag och luft genom att köra bil. Tänk om vi frågat vad som är viktigast? Hade svaret sett annorlunda ut då? Värt att fungera på, för det spelar roll vad människor vill ha, egentligen. För det som verkligen betyder något har större chans att omställas i handling än det som anses vackrast. Det vackra är skört och har svårt att överleva om det inte värnas, men bara det som verkligen betyder något kommer att värnas. Läpparnas bekännelse är lätt att ge, men att omsätta ord i handling är svårare. Det är lätt att lova, men svårt att leva upp till löftena.

Ögonblick och vemod är intressanta ord, för de säger så mycket om livet. På ett ögonblick kan alt förändras, och även om lycka är det vi strävar efter finns det alltid ett vemod där i botten. Och utan kontrasterna finns ingen kunskap. Det vi vet handlar alltid om något, i relation till något annat. Att vemod anses vara ett vackert ord är vackert, för det handlar om eftertänksamhet. Känslan av vemod kommer över en och tvingar en att tänka efter, att reflektera. Och livet levs ett ögonblick i sänder, inte i historisk tid, och inte i framtiden, utan mitt emellan. Vemodet lurar alltid bakom hörnet, så hellre än att rädas det eller försöka förtränga är det bra att göra sig medveten om det och begrunda det.

Glänta och juninatt handlar också om naturen, om en plats och en tidsanda. Hur ofta är vi i en glänta idag? Jag föreställer mig att det finns många som inte varit i en glänta på flera år. Och den svenska juninatten är magisk, men bara i våra drömmar om den, för nätterna i början av sommaren är sällan varma, soliga och så magiska som vi mins dem från vår barndoms somrar. Handlar det om längtan, och drömmar? Det är ju inga ouppnåeliga drömmar i så fall. Allt handlar om att ta sig tiden och om att göra vad som krävs. I princip alla kan, om vi verkligen vill. Eller har vi gett upp och nöjer oss med att drömma? Är det kanske så vi ska se på listan?

Kontrapropositionsvotering sticker ut, men det låter roligt på något sätt. Det finns en rytm i ordet som fångar fantasin. Vokaler och konsonanter i harmoni. Ett ord hämtat från politiken, från maktens sfär. När vi röstar, tänker vi då på vad som är vackert och värdefullt, eller tänker vi på hur mycket vi får i plånboken? Det spelar roll, för det får konsekvenser. Vi får inte det vi säger att vi önskar, vi får det vi verkligen vill ha och det är långtifrån alltid samma sak. Värt att tänka på.

Gryning och västanvind så, är ord som andas hopp. Med västanvinden vädras allt det gamla ut och en ny värld kan gry. Så tänker jag, så borde fler tänka. För om vi förlorar hoppet är det ute med oss. Om vi inte kämpar för det som är vacker och värdefullt går det oss om intet. Om vi inte aktivt försvarar öppenhet, demokrati, mångfald och hållbarhet har vi snart ingen jord att leva på, ingen natur att inspireras av och ingenting att drömma om. Ett annat samhälle är alltid möjligt, men det krävs att vi går från ord till handling. Från drömmar och längtan till aktivitet.

Upp i ottan, ut i skogen. Andas, förundras, njut med hela kroppen. Lyssna till porlandet, kisa mot solen i gryningen och känn västanvinden mot kinden. Var glad för vemodet, för att du inte uppfylls av det, för allt kan förändras på ett ögonblick. Ta hand om din nästa, för ingen vet när man själv behöver hjälp. Lägg örat mot kulturen och lyssna på dess röst: Förgätmigej, och dig, och dig. Allt vi gör gör vi med och mot varandra, tänk på det, och på att det aldrig räcker att säga att man älskar någon eller något, det krävs aktiv handling också för att orden ska få mening och betyda något på riktigt.

Vad bör vi lära av Volkswagen?

Sakta går det upp för världen att frågan om hållbarhet är långt mer komplex än någon anat. Eller det är i alla fall vad jag hoppas ska hända, och det finns just nu mycket kunskap att hämta och lärdomar att dra, inte minst i samband med att skandalen i VW rullas upp. Om man bara är mentalt redo och verkligen vill förstå vill säga, för frågan om hållbarhet är inget problem som går att lösa med punktinsatser, det krävs ett helt nytt sätt att tänka och se på det här med komplexitet. Människan har svårt för det, att förstå och hantera komplexitet. Det söks hela tiden efter enkla lösningar. Drömmen om en evighetsmaskin är levande och bubblar hur enkelt som helst upp till ytan, och när tanken väl slagit rot i det allmänna medvetandet är det väldigt svårt att få gehör för sanningen, det vi alla redan vet, att det är en fysisk omöjlighet. Volkswagen lanserade begreppet ren diesel för några år sedan, och resten är (börs)historia.  Nu har vi ett gyllene tillfälle att tänka efter.

Framgången blev monumental, och ledaren Martin Winterkorn har hyllats som hjälte, liksom alla ledare för framgångsrika företag blir. Han, liksom alla andra ledare, belönades med ersättningar som för vanliga människor är ofattbara. Det är en aspekt av hållbarhet som sällan uppmärksammas. Vad gör denna syn på ledarskap med oss? Vilka risker leder den till? Ja, en uppenbar risk är naturligtvis att ledaren vill fortsätta vara ledare och tjäna pengar. Och eftersom hen har så mycket makt finns det gott om möjligheter eller risker, beroende på hur man ser på saken, att manipulera siffror och undanhålla information, allt för att vårda bilden av varumärket, både företagets och ledarens personliga. Och när dessa aspekter av företagande blir viktiga, vilket de blir i en (allt mer) oreglerad, multinationell och marknadsstyrd ekonomi, har vi skapat ett monster som hotar att äta upp oss alla och föröda livet på jorden i sin jakt på mer makt, mer pengar. Jag kanske överdriver lite här, men det är för att göra min poäng tydlig. Detta är en tanketext och potentiella risker, ett underlag till samtal om frågan om hållbarhet. Delar du inte bilden så betyder det ingenting, om säger om, du inte vill samtala om vari våra uppfattningar skiljer sig åt. 

Jag läser med stort intresse och växande förvåning vad Birgitta Forsberg skriver i DN om hur manipulationerna med bilarna avslöjades.
En höstdag för tre år sedan lyfte den silverhårige John German vid miljö­organisationen ICCT på telefonluren vid sitt skrivbord i Washington. Han ringde den betydligt yngre ­Peter Mock, chef för organisationens europeiska del, och sin kollega Anup Bandivadekar i San Francisco.

De pratade om att miljö­organisationen varit med om att provköra dieselbilar i Italien och sett att vissa släppt ut mycket mer kväveoxid i  verkligheten än de gjort i laboratorietester. Nu ville de kontrollera europeiska dieselbilars verkliga utsläpp i USA — ett land som har hårdare utsläppskrav än EU. På så vis kanske de skulle kunna pressa biltillverkarna att göra lika bra bilar i Europa som i  USA. 
– Det var ingen stor grej. Vi testar ofta saker. Flera organisationer har testat dieselbilar i Europa och vi tänkte göra det i USA, säger John German till DN.

Den glasögonprydde John German har både jobbat i industrin, på Chrysler och Honda, och för den amerikanska miljömyndigheten EPA. Det var alltså ingen duvunge som satt på organisationens kontor på 1225 Street NW, nära Franklin Square. Ändå anade han inte vilken skandal som skulle följa när han ringde.

Tanken var att testa dieselbilarna genom att köra dem på vägarna samtidigt som utsläppen mättes via bärbara mätenheter.
Redan här inser man hur bräckligt systemet är, för när man mäter bilarnas utsläpp är det inte under vanlig körning utan i laboratorier. Och där följer man reglerna som satts upp i samråd med bilföretagen, vilket gjort att bilarna som testas har väldigt lite med bilarna som sedan säljs och som körs på vägarna över hela jorden, av miljontals människor. I labbet tejpas lister, byts däcken ut, och baksätet lyfts ur bilen, allt för att få ner vikten. Specialolja hälls i motorn för att få ner friktionen, och maximal medvind används. Varför då?! Jo, av ett enda skäl, att bilföretagen ska kunna lansera begrepp som ren diesel, och för att värna försäljningssiffrorna och börsvärdet. Varför mäter man annars på detta artificiella sätt, istället för att mäta bilarnas faktiska genomsnittliga förbrukning ute på vägarna med vanliga förare, i deras vardag. Var det bilarnas FAKTISKA utsläpp vi VERKLIGEN intresserade oss för är detta den enda rimliga mätmetoden. Men den har inte använts ... kanske för att få egentligen vill veta hur det ser ut och fungerar, för det skulle tvinga hela samhället att tänka om eller göra radikala förändringar.
För att bilarna skulle bli typgodkända i USA hade de redan klarat tester i laboratorier.

Där hade personalen mätt bland annat utsläpp av koldioxid och kväveoxid. Koldioxid skadar klimatet, medan kväveoxid skadar närmiljön. Gasen bidrar till försurning, övergödning av sjöar, bildandet av marknära ozon samt påverkar människans arvmassa och luftvägar.

De portabla mätenheterna hade funnits ett antal år, men de var dyra. Miljöorganisationen skickade ut offertförfrågningar för att hitta någon som skulle kunna göra ­mätningarna.

Organisationen fick in tre anbud och valde West Virginia University. Där fanns två doktorander i mekanik – schweizaren Marc Besch och indiern Arvind Thiruvengadam – som kunde göra testerna billigt.

Att hitta bilar som gick på diesel var lite besvärligt. Bensinbilar dominerar i USA. Trion bestämde sig för att välja relativa storsäljare, vilket betydde Mercedes och Volkswagen.

De blev besvikna när uthyrningsföretagen inte hade någon dieselbil från Mercedes. Det var ändå det bolag som tillverkat dieslar längst. Men de hittade en BMW X5 i stället och tog två Volkswagen, en Jetta och en Passat som hade olika ­reningsteknik. Med andra ord fick de ihop ett stort schabrak till bil och två mellanstora.

Marc Besch var med när bilarna kontrollerades i labbet hos Kaliforniens luftvårdsmyndighet CARB, som är en del av delstatens miljömyndighet. Alla bilarna klarade sig galant. Marc Besch berättade glatt för Arvind Thiruvengadam hur ren dieseltekniken var.
Här finns även lärdomar att dra gällande annat som är VETENSKAPLIGT bevisat. Vad betyder det, egentligen? Om det krävs att studierna utförs under strikt bevakade och standardiserade förhållanden, i laboratorier för att resultaten ska kunna sägas vara vetenskapliga kan man undra hur tillförlitliga studierna är för att förstå vardagen och livet så som det levs. Betänk att även forskare kan få stjärnstatus och makt. Och är det verkligen viktigare att resultaten är kontrollerbara, än att de fungerar som underlag för att förstå den komplexa verkligen?
En februaridag 2013 lastade forskarna Marc Besch och Arvind ­Thiruvengadam in den stora, klumpiga mätutrusningen i Jettans bagage­utrymme och gav sig av söderut från Los Angeles, mot San Diego nära gränsen mot Mexiko. De tänkte turas om att köra. Den som satt i passagerarsätet hade en bärbar dator i knäet och kunde i realtid läsa av hur mycket bilen släppte ut. Och det var mycket. De hajade till.

– Hörru Marc, sa du inte att den här tekniken var så ren? skojade Arvind Thiruvengadam.

Kanske gjorde de något fel? De kollade utrustningen. Allt såg rätt ut. Kanske hade de fått tag i ett måndagsexemplar till bil? I så fall måste de åka tillbaka och hyra en annan. Kanske hade inte ägaren vårdat den? En bil som inte sköts får lätt högre utsläpp. Men nej, bilen hade ju nyss gått igenom på labbet. Det hela var en gåta.

– Vi misstänkte aldrig att Volkswagen fuskade. Tanken slog oss inte ens eftersom tillverkare av tunga lastbilar hade gjort just så för 15 år sedan. Vi trodde inte att någon fordonstillverkare skulle slå in på den vägen igen, säger Arvind Thiruvengadam till DN.
Det enda som betyder något, om det är ett hållbart samhälle vi vill skapa, är hur mycket bilarna FAKTISKT släpper ut. Ingenting annat, ändå litar vi blint på företagen som lovar saker som låter för bra för att vara sant. Inte kan väl ett företag som VW lura oss? Varför inte, dels med tanke på hur mycket pengar som ligger i potten, dels med tanke på hur viktiga pengar är i dagens samhälle, för alla. Att ifrågasätta företagen utan att VERKLIGEN ha på fötterna är förenligt med stora risker. Bättre då att lita på företagen, så har i alla fall vi inte gjort något fel. Enkel psykologi alltså. Enda problemet är att det är vi som får betala priset, vi som får vår natur förödd. Företagen förlorar möjligen framtida vinster, och cheferna får kanske avgå (med rundlig ersättning). Så är systemet riggat, och det är som upplagt för fusk.
De körde Jettan i stadstrafik och på landsväg, totalt 160 mil, utan att få ner utsläppssiffrorna. De tävlade om vem som kunde köra mest ekonomiskt.

– Det var rätt jämnt, säger ­Arvind Thiruvengadam.

Passaten körde de ända upp till Seattle och tillbaka, nästan 390 mil. De hade tidigare bilat tvärsöver landet tillsammans, men de hade aldrig sett västkusten. Dessutom ville de passa på att titta på Boeings flygplansfabrik utanför Seattle.

Men bilarna var dyra att hyra och de hade inte så mycket tid.

– Vi körde fyra, fem dagar fram och tillbaka utan att vila, utan att sova och utan att stanna, säger Arvind Thiruvengadam.

Jettan släppte ut upp till 40 gånger mer än tillåtna mängder kväveoxid. Ur Passatens avgasrör kom upp till 20 gånger mer kväve­oxid än tillåtet. Sanslöst höga siffror.
Hakan hänger nere vid knäna när jag läser. Det är vårt moderna, högteknologiska, kontrollsamhälle som beskrivs. Hur det fungerar i praktiken vill säga. När experterna uttalar sig om evidens och siffror är det fantasisiffror, oavsett hur vetenskapligt man gått till väga för att få fram siffrorna. Och så länge det är den viktigaste, att studierna har utförts enligt vetenskapliga regler spelar det alltså ingen roll att siffrorna inte stämmer med hur utfallet i vardagen och verkligheten ser ut. För oss som lever på jorden, och för våra barn och barnbarn är det emellertid det enda som räknas! Om verkligen är allt för komplex för vetenskapen kan man ju undra vad/vem man ska lyssna på? Oavsett hur klanderfria och jämförbara siffrorna är så är de värdelösa om de inte visar hur det verkligen är och fungerar i praktiken.
Därefter var det BMW:ns tur. Forskarna hade flax som fick med den i testet. En lyxuthyrare i Kalifornien hade tagit in suven för att komplettera sin flotta av Ferraris och Lamborghinis.

Plötsligt visade datorn upp helt normala värden. Det var inget konstigt med BMW:n.

När duon kom tillbaka till universitet återstod den tråkiga biten – att skriva rapporten. De tog ett år på sig att analysera siffrorna. I maj 2014 skickade de sin redogörelse till miljöorganisationen ICCT.

John German på ICCT hade följt det hela noga. Nu satt han med resultatet.

– Vi var chockade när vi först såg siffrorna, säger John German.

Han skickade över rapporten till Kaliforniens luftvårdsmyndighet CARB och till USA:s miljömyndighet EPA.

– Sedan hörde vi ingenting från dem förrän de skickade ut sitt pressmeddelande för en vecka sedan, säger han.

•••

På Kaliforniens luftvårdsmyndighet CARB är Annette Hebert chef för labbet i El Monte utanför Los Angeles. Hon och hennes medarbetare tog rapporten på största allvar. De undersökte saken och diskuterade med Volkswagen.

–  Vi hade en serie möten med Volkswagen. De sa att det inte var något problem, att det var fel på vår utrustning, att de kunde fixa det, ja, allt möjligt. Ingen av de sakerna visade sig stämma, säger Dave Clegern, talesperson på myndigheten, till DN.
VW delade inte bilden som presenterades för dem, och de skyllde på testet och dem som utfört det. De slingrade sig och menade att de skulle anses oskyldiga tills motsatsen bevisats. Varför då? Vad tjänar samhället och livet på jorden, på lång sikt, att behandla företag som man behandlar människor? Multinationella företag med enorm makt och rikedom, som kan mobilisera jurister och andra för att kämpa för sin rätt? Företag som dagens samhällen står maktlösa inför, eftersom vi bryr oss mer om pengarna än om miljön. Jag ser här konturerna till ett fatalt mänskligt misslyckande, där hoppet om att omöjliga drömmar inte ska vara omöjliga gång på gång försätter oss i situationer som försämrar förutsättningarna för att bygga en långsiktigt hållbar värld.

Redan det faktum att testen som utfördes visade kraftiga avvikelser borde räcka för att dra i nödbromsen, globalt. Och det borde vara upp till VW och andra bilföretag att bevisa att det har rätt, istället för tvärt om. Värdena som står på spel är alldeles för stora för att det ska vara lämpligt att förlita sig på ett så pass bräckligt system som det vi uppenbarligen har byggt våra glädjekalkyler på hittills.
I december hävdade den tyska biltillverkaren att den hittat felet. Myndigheten varnade bilfabrikanten för att nya tester skulle följa och om inte felet var åtgärdat kunde påföljderna bli allvarliga. Men Volkswagen stod på sig. Allt skulle ordna sig. I december 2014 åter­kallade fordonsbolaget frivilligt en halv miljon bilar runt om i USA och ändrade i mjukvaran.

Myndigheten provade bilarna i maj. De var bättre, men släppte fortfarande ut alldeles för mycket kväveoxid vid verklig körning. Nu började myndigheten intressera sig för varför labbtesterna visade upp så skinande rena siffror.

–  Vi noterade att testcykeln verkade gå baklänges. Deras motorer fungerade bättre kalla än varma. Vi upptäckte också att bilen efter 15 minuter i labbtestet började släppa ut smutsigare avgaser. Då skapade vi en testcykel som lurade bilens dator och gjorde att den trodde att den var på vägen, säger Dave Clegern.

Då stämde plötsligt siffrorna från labbet överens med dem från landsvägen. Utsläppen var skyhöga.

I juli visade myndigheten resultaten både för Volkswagen och för den statliga miljömyndigheten EPA. Nu följde det ena mötet med Volkswagen efter det andra. Biltillverkaren fortsatte att slingra sig.
Kunskapen om detta har alltså funnits sedan i våras, fast egentligen ännu tidigare. Och så har man valt att förhandla om resultaten med VW istället för att meddela allmänheten. Så fungerar makt, först när det inte finns några möjligheter att slingra sig och förhala längre presenteras resultaten. Ibland inte ens då, för i det här fallet verkar det som det var ren tur att man kunde avslöja företaget.
Men myndigheterna hade ett trumfkort. Volkswagen ville ha sina modeller för 2016 godkända.

– Vi tänkte inte certifiera nya Volkswagen innan vi visste vad som var fel med de gamla, säger Dave Clegern.

Vid detta förtäckta hot föll Volkswagen till föga och erkände. Jo, den så ansedda tyska biltillverkaren hade stoppat in ett datorprogram som kände av när bilarna provades i ett laboratorium. Och då drog bilen ner utsläppen av kväveoxid.
Så fungerar en fri och oreglerad marknadsekonomi. Och det måste vi våga ta upp, ta in och diskutera om vi verkligen menar allvar med vår strävan efter hållbarhet. Frågan måste kunna belysas förutsättningslöst och utan några som helst ekonomiska hänsyn. Vad är viktigast: En budget i balans och ständigt växande BNP-siffror, eller att livet på jorden värnas och mänsklighetens överlevnad på lång sikt värnas? Det är den trista sanningen som ingen av oss kommer undan. Är vårt sätt att leva ohållbart spelar det ingen roll hur mycket pengar vi har, för pengarna är bara värda något om de går att användas till något.

Tänker här även på hur det ser ut i akademin, där det viktigaste är att landa forskningsmedel, att vinna i konkurrensen om medel och att det enda som räknas som meriterande är antalet publicerande artiklar. Det är också ett slags labbsituation som inte har särskilt mycket att göra med människors komplexa verklighet. Det är även där som upplagt för tveksamhet, även om det inte är medvetet. Problemet både i bilvärlden och i forskningen är att vi litar mer på systemet än på verkligheten. Först skapar vi ett "perfekt" system, som kontrolleras i detalj, och sedan litar vi blint på alla resultat. Det är ett farligt sätt att tänka, för det är som upplagt för problem. Det är helt enkelt inte hållbart, för livet levs inte t labb utan i en komplex verklighet.
Att skriva ett program som gör att bilen ”förstår” att den är i en testsituation och ställer om sig är inte programmeringskonst på högsta nivå. I ett labb är det vanligtvis runt 20 grader varmt, ingen rör på ratten fast motorn är på, framhjulen snurrar på en vals medan bakhjulen – på en framhjulsdriven bil – står stilla. Programmerarna hade helt enkelt knappat in ett antal faktorer som gjorde att bilens dator skulle fatta, ”aha, labb”, och ställa om sig.

Fredagen den 18 september skickade så Annette Hebert ett synnerligen skarpt, offentligt brev till Volkswagen medan miljömyndigheten EPA skickade ut ett pressmeddelande om fusket. Nu var Volkswagen under utredning.
Resten är historia, och konsekvenserna går inte att överblicka. Det är nu lätt att skylla på företaget, men jag menar att vi har oss själva att skylla, som litade på den som hade mest makt och genererade mest pengar. Och det må vara mot VW som skadeståndskraven riktas, men det är ändå vi och våra barn som får betala notan. Ren natur och en jord som går att leva på går inte att värdera i pengar. Och kostnaderna för klimatförändringarna är större an alla företags omsättning. Drar vi inte lärdom av detta och tänker om från grunden riskerar avslöjandet att bara drabba VW, som utpekas till syndabock, så att vi kan fortsätta vandra längs den ohållbara väg vi slagit in på. 
Tyskland är ett land som månar om kvalitet, pålitlighet och punktlighet. ”Made in Germany” har länge ingjutit respekt, hos både kunder och konkurrenter. Volkswagen är Tysklands största företag. Ett bolag många sett upp till. Och så nu detta.

Snart kom det fram att Volkswagen riskerade böter på upp till 150 miljarder kronor.

– Siffran kan bli högre, säger Dave Clegern.

Lägg därtill att stämningar från privatpersoner redan har börjat droppa in.

I amerikansk tv har Volkswagen gjort reklam för sina ”rena” dieselbilar, med andra ord har de sålt dem som miljövänliga.

Eftersom utsläppen av kväveoxid är upp till 40 gånger större än tillåtet är reklamen minst sagt missvisande. Att Volkswagen skulle vinna i domstol ter sig osannolikt och i USA kan stämningsbelopp bli skyhöga.

Volkswagen har sagt att detta berör 11 miljoner bilar runt om i världen. Alla torde behöva återkallas och åtgärdas. Trots att det endast är mjukvaran som måste ändras kostar det stora pengar totalt.
När ska vi lära oss att om det låter för bra för att vara sant är det oftast det? När ska vi på allvar ta till oss och omsätta insikten om att det inte existerar några fria luncher eller evighetsmaskiner i vår vardagliga praktik och samhällsbyggandet? När ska vi inse att människan visserligen har en väl utvecklad intellektuell förmåga, men att den bara används i högst begränsad omfattning?

När ska vi på allvar börja använda ALLA de kunskaper vi förfogar över, och framförallt, när ska vi inse att det är i verkligheten vi lever, inte i laboratorier och kartor? Vi har nu en gyllene chans att tänka om och göra rätt. Låt oss ta den!

lördag 26 september 2015

ADHD-dagboken: En social ensamvarg

Kommer man någonsin att fullt ut förstå sig själv? Det undrar jag allt oftare. Fortfarande vid femtio års ålder upptäcker jag nya sidor hos mig själv, likväl som hos omgivningen och i andra människors sätt att se på mig. Eller är allt bara ett uttryck för en evig tillblivelse, en ömsesidig förändring av både mig och omgivningen? Samproduktion av liv, kanske är det så man ska se på sig själv, som del i en rörelse, som ständigt upprepad förändring av skillnad? Inte som en individ, utan som en divid, något halvt som blir helt via kulturen och möten med andra, genom att ingå i sociala gemenskaper. Tänker att jag blir jag i mellanrummet mellan blicken inifrån och ut, och blickarna utifrån och in. Ingen äger upphovsrätten till sig själv. Jag bestämmer bara delvis vem jag är, för inget är fast, unikt och evigt, allt och alla blir till i möten.

Nåväl, jag lär fortfarande känna mig själv. Blir allt mer vän med den jag är och överraskas allt mer sällan. Idag vet jag vad jag behöver och hur jag fungerar. Kontroll har jag inte, men jag kan numer påverka rörelsens riktning, i alla fall på marginalen. Och en sak står allt mer klart för mig, jag är en social människa, men jag söker ensamheten, en social ensamvarg. Jag vill inte vara ensam, men jag orkar inte med social samvaro mer än i korta stunder. Jag behöver vara ensam, njuter av tystnaden där tankarna kan få ta de riktningar de tar, där jag kan följa min inre röst utan att ta hänsyn till någon. Men som sagt, där vill jag inte vara jämt. Jag är social och skulle dö utan kontakt med andra. Och jag är tvåsam och har i princip alltid varit i en relation. Jag älskar att ha kollegor och tycker om att samverka, samtala och träffa studenter. Jag har inga problem att anpassa mig, tvärt om trivs jag med det. Ändå söker jag ensamheten, för det tar på krafterna. Jag dräneras på kraft och blir fruktansvärt trött när jag varit social, på konferenser eller andra sammanhang där det inte finns en möjlighet att dra sig undan.

Som social ensamvarg uppfattas jag som en kuf, för man ska vara antingen eller, inte både och. Det är ett dilemma. När jag följer min inre röst och gör det som jag vet fungerar märker jag hur annorlunda jag är. När jag bara gör, utan att tänka på hur man borde göra, skiljer jag ut mig. Därför vågar jag bara till dels vara fullt ut jag tillsammans med andra. Jag äter när min kropp säger till, för att få ett flöde i tillvaron som är viktigt för att jag ska fungera. Ibland vid nio, ibland vid två. Jag vet aldrig när och trivs med den öppenheten. Sådana saker är det som sticker ut och krockar med omgivningens rutiner, inget annat eller mer apart än så. Ändå sticker det ut. Ögonbryn höjs? Jag får frågor och ifrågasätts. Känner mig utanför och annorlunda. Är jag inne i en tanke behöver jag ta vara på den. Därför stannar jag inte i fikarummet. Jag hämtar min kopp, vinkar och säger hej, sedan drar jag mig tillbaka. Ett sätt att hantera, att kompromissa och ändå kunna vara en integrerad del av arbetslaget, som jag vill vara, är att gå upp tidigt och vara först på plats. Mitt liv är fyllt av sådana trix och kompromisser, för att kunna fortsätta vara en social ensamvarg. Till kick-off åker jag trots att det tar på krafterna, och väl där trivs jag i stora drag. När inget annat finns att tänka på kan jag gå fullt upp i det sociala. Men det kostar på, jag blir trött, oerhört trött. 

På bokmässan, som jag varit på nyss. I myllret, ensam, bland folk. Eller på puben där jag sitter och skriver detta, där trivs jag. Går jag ut gör jag det inte för att träffa folk, inte för att vara social, jag gör det för att jag inte vill vara ensam. Jag trivs BLAND folk, men bara under korta stunder med folk. Ska jag träffa vänner, vilket jag verkligen gillar, vill jag veta innan, vill jag planera, veta var, när och ungefär hur länge. Där och då går jag fullt upp i mötet, trivs jag och kan njuta av samvaron. Vill inte vara utan det, men jag måste också få vara helt för mig själv. Ibland, för att ladda kraft och för att få möjlighet att vara bara jag, helt på mina villkor. Jag vet att det gör mig till en kuf och särling i mångas ögon, och det gör mig ledsen. Det är en sorg jag bär på men som jah lärt mig hantera genom åren. I skolan mobbades jag, och det har hänt på arbetsplatser att jag inte accepterats som jag är. Det har kostat på, även om jag alltid försökt att passa in. Jag vet att jag är annorlunda men har aldrig kämpat för rätten att sticka ut, har alltid anpassat mig så långt jag kunnat. Jag förstår, och har lyssnat och anpassat mig efter normerna. Jag vill vara social, men tvingas, av andras reaktioner, inse att jag är en social ensamvarg. I mina ögon är jag mer social än ensam, men jag inser att jag i andras ögon är mer ensam än social, och att sanningen ligger någonstans mitt emellan. 

Om detta har något med ADHD, Borderline eller bipolaritet att göra har jag ingen aning, men det är därför jag skriver, för att sätta ord på tankarna och för att kanske få hjälp att förstå. Känslorna åker berg-och-dalbana, och jag svämmar över av kärlek. Jag är förmögen att hata. Därför tar jag oerhört illa vid mig av den typen av angrepp som läraren i Axcessartikeln utsätts för. Och jag blir ledsen och stukad av att bli satt på plats av människor som säger: Jag delar inte din bild, punkt! Jag har så länge funnit mig att bli satt på plats på grund av ett grundmurat dåligt självförtroende, och för att jag är social och tycker om mina medmänniskor. Jag lyssnar för att jag vill lära och för att jag bryr mig om, för att jag inte tror att jag har monopol på sanningen. Och när jag inte lyssnas på eller blir avfärdad, vilket hänt och händer hela tiden, i det social, blir jag ledsen. Bitter blir jag dock inte, jag saknar den förmågan. Kärleken vinner alltid, och det är jag tacksam för. Jag kan alltid förlåta nästan vad som helst. 

Runtomkring mig skrattar människorna. De ser ut att ha trevligt, och jag trivs. Skriver, tänker, och lär mig mer om vem jag är och hur allt fungerar. Snart ska jag åka hem till sonen och äta skaldjur. Min älskade springer Lidingöloppet. Jag är inte ensam, men jag är heller inte social. Jag är en social ensamvarg. Och jag trivs med livet och den jag är. Idag kan jag hantera både den jag är och det som händer i samspelet med andra när jag är som jag är. Ständigt flyttar jag fram gränserna och lär mig hela tiden mer och ner, både om mig själv, om andra och om kulturen och livet. Jag är tacksam trots att det aldrig är enkelt. Det är som det är, jag är annorlunda, men jag fungerar och förstår. Det är gott nig, och jag kan inte hoppas på att det blir bättre än så här, livet. 

En sak hoppas jag på, kämpar jag för och det är också därför jag skriver dessa bloggposter, det är att normen för det normala ska vidgas så att fler ska få plats och kunna känna sig som fullvärdiga medlemmar i mänskligheten och samhället. Neurodiversitet är som kampen för mångfald, jämställdhet, bildning och mångfald en utmaning, en evig kamp. Inget problem som går att lösa. Därför skriver jag, för att lära känna mig själv och för att sprida kunskap, för att väcka frågor och inspirera till samtal.

Äntligen, ett bildningsdepartement

Ett departement i ordets rätta mening är vi kanske inte redo för än, men det är en dröm, en vision att försöka närma sig på olika sätt. Och initiativet som regeringen nu lanserar är ett steg i rätt riktning. Sverige och vårt utbildningssystem behöver just den här typen av initiativ. Eller vad vet jag egentligen om vad regeringen vill, men jag väljer i alla fall att tolka det jag läser om som ett efterlängtat positivt tecken.
Kulturen och skolan behöver närma sig varandra mer. Därför bildar regeringen nu en arbetsgrupp med den konkreta uppgiften att ta fram förslag på insatser som ska öka både läslust och kulturintresse hos eleverna.
Kunskap och kultur är två sidor av samma sak, två aspekter av mänskligt liv. Båda behövs, eftersom lärande är en process där form och innehåll samverkar. Utan bilder och berättelser att hänga upp fakta på uppstår ingen KUNSKAP. Fakta och information är inget i kraft av sig själv, det krävs tolkning för att det ska hända något, för att informationen ska få liv och transformeras till användbar kunskap. Och just den funktionen, den bryggan mellan behöver byggas upp och värnas. Vad vi har att göra med är ömtåliga processer. Därför är jag positivt inställd till förslaget.
Det formella beslutet om att inrätta ett slags "bildningsdepartement" undertecknades av utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) på torsdagen i samband med den pågående Bokmässan i Göteborg.

– Den här arbetsgruppen ger oss möjlighet att driva en mer sammanhållen bildningspolitik, säger Gustav Fridolin.
En mer sammanhållen BILDNINGSpolitik, det låter som ljuv musik i öronen på mig, som ett stort kliv i riktning bort från den instrumentella syn på lärande och kunskap som Jan Björklund representerar och som banat väg för rigid kontroll, målstyrning och en själlöshet i skolan. Skolan behöver liv och lust, vilket är exakt vad kultur handlar om. Vetande behöver en motpol för att kunskapen ska bli dynamisk och användbar, för att kunskapen ska kunna omsättas i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle. Bildning är inget som går att kontrollera, det är en (utbildnings)kvalitet som bara kan växa i frihet, utan mål, utan styrning, ur djupet av en kunskapstörstande befolkning. Kulturens nytta ligger just i att den inte ger direkt ekonomisk avkastning. Kultur är liksom utbildning en långsiktig investering, så att kombinera dessa båda saker är en lysande och lovvärd innovation.
De två ministrarna kommer själva att leda och fördela arbetet i gruppen vars ansvarsområde i huvudsak omfattar sex områden – läsfrämjande insatser, satsning på skolbiblioteken, utveckla den "skapande skolan", ta ett nästa steg i strategin för att utveckla musik- och kulturskolan, föreslå insatser för att lyfta fram estetiska ämnen samt föreslå ytterligare insatser i det som man kallar gränslandet mellan kultur och skola.

– Det är ingen hemlighet att regeringen vill se mer konst och kultur i skolan. Tanken är att gruppen ska komma fram med förslag som vi sedan ska göra politik av, säger Alice Bah Kuhnke.
Kanske ska man akta sig för att tala om gränsland, för som jag ser det finns inget annat än gränsland. Ingenting som är levande är rent och rakt och fritt från dissonans. Det handlar aldrig om antingen eller, alltid om både och. Eller också kallar vi det gränsland, men då måste vi vara noga med att påpeka att allt befinner sig överallt och alltid i ett slags gränsland. Livet är ett gränsland, mellan födelse och död, till exempel. Och kulturen växer MELLAN människor.

Mer konst, litteratur, musik och skapande glädje till folket, för det är ur den myllan som mångfalden stärks och framtiden växer. Äntligen händer det något som pekar i rätt riktning. Låt oss hoppas att det bara är början på den vändning som vi är i så desperat behov av.

En besjälad vetenskap

Under Strecket är en bildningsinstitution, ett folkets universitet, en plats där det kokar av kunskap och mångfald i både form och innehåll. Antal tecken är begränsat, men det är också den enda regeln som finns. Tänk om det var så vi såg på vetenskap? Tänk om formen var en underordnad fråga, om innehållet var det som räknades? Tänk om! Det är inte så det ser ut i vetenskapen, inte i den högre utbildningen och absolut inte på gymnasiet, högstadiet och resten av utbildningssystemet. Inte heller i resten av samhället är det innehållet som står i fokus, bara form, form, form. Det som går att kontrolleras kontrolleras, för kontrollen är viktigare än någonting annat. Vi vill veta, säkert! Inte överraskas, och går det ut över innehållet får det vara värt priset. Ingen skulle så klart erkänna att det är så eller att man resonerar så, självklart. Och det finns massor av undantag från regeln, såklart. Därför är det alltid möjligt att säga orden: Jag delar inte din bild. För det handlar inte om vem som har rätt eller vad som är sant. Livet och kunskapen är LÅNGT mer komplex än så. Du delar kanske inte min bild, men vem eller vad säger att din bild av verkligen är den sanna? Jag har aldrig hävdat att min bild är den enda, den rätta och den som ska gälla. Min bild är min, och den är lika legitim som din. 

Formen kommer aldrig att ta över helt, liksom innehållet aldrig klarar sig utan något slags form. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och, om fördelning, balans och hållbarhet. Den enda vägen leder alltid fel. Inget är perfekt eller blir någonsin färdigt. Idag må formen, kontrollen och den rigida styrningen av samhället och den högre utbildningen samt forskningen vara dominerande, men det finns allt dem som vill göra motstånd, som värnar friheten, öppenheten och kreativiteten.
Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That's how the light gets in.
Återkommer ofta till dessa rader av Leonard Cohen. Ingenting är perfekt, det finns alltid brott och glipor, och det är där som ljuset kommer in, där som luften byts ut. Utan sprickorna i fasaden skulle formen bli hermetisk och kväva innehållet och allt liv. Under Strecket är den där sprickan, för mig är det så. Varje dag vaknar jag med förväntan och även om jag inte alltid hinner läsa tidningen har jag koll på vad dagens Understreckare innehåller. Ofta blir jag besviken, men det här till. Blev jag inte det skulle världen cirkulera kring mig, och det skulle inte vara en värld som jag vill leva i. Besvikelsen kan jag också bära, för det är med den som med de svenska årstiderna. Det är kontrasterna och vetskapen om att plötsligt händer det, som ger livet mening och tillvaron spänning. Det oväntade och okontrollerade är det som ger helheten mening. Idag var just en sådan dag. Inte bara solen mötte mig, även dagens Under Strecket lyste och sprakade av liv. Precis vad jag behövde!

Artikeln handlar om Sir Thomas Browne (1605-1682) och rubriken lyder: "Med Browne blir vetenskapen besjälad", det lovar gott och jag fylls av hopp, och Josefin Holmström gör mig inte besviken. Hon skriver.
Trots att han verkade inom den vetenskapliga sfären har Browne kommit att bli älskad för sin invecklade prosastil och sina komplexa metaforer snarare än för sin kunskap.
På den tiden var vetenskapen formlös, eller i alla fall inte lika omgärdad av kontroll avseende formen, då vad det kunskapen som stod i centrum. Nyfikenheten och viljan att veta. Och det gjorde att man kunde ta sig friheter med formen. Brownes kunskaper är kanske överspelade idag, men hans sätt att skriva, tänka och arbeta inspirerar och ger hopp. För att undvika att vetenskapen blir en tom form där mer av samma upprepas snabbare måste vetenskapen besjälas, friheten värnas och nyfikenheten beredas plats. Browne behövs, idag mer än någonsin, och det faktum att hans texter fortfarande läses och talar till oss idag är ett kvalitetsbevis så gott som något. Det behövs ingen definition av begreppet eller någon kontroll för att inse det. Kvalitet är något man känner igen när man ser det och det går aldrig att definiera på förhand. Jag fylls av hop och glädje av följande rader.
Det är kanske inte så konstigt: Browne i högform skriver passager värdiga den bäste skönlitteräre författare. Det mänskliga hjärtat beskriver han till exempel som ”an Alarum in thy Breast, which tells thee thou has a Living Spirit in thee above two thousand times in an hour” (”Ett alarm i bröstet som två tusen gånger i timmen gör dig medveten om att en levande Ande bor i dig”), och om döden säger han, som om han bara gick och väntade på att få se sina ord tryckta på kylskåpsmagneter och vykort, ”The long habit of living indisposeth us for dying” (”Den långa vanan att leva gör oss minde skickade att dö”). Aldersey-Williams föreslår att rader som denna lämpar sig bra för Twitter.

Brownes universum glittrar av juveler och ­magnetiska stenar och befolkas av märkliga djur – mantikoror, narvalar, enhörningar och basilisker. Men blandade med dessa kuriositeter finns en uppriktig vilja att utbilda. ”Pseudodoxica Epidemica” (1648) är en katalog över ”vulgar errors”, frekvent förekommande samtida missförstånd som Browne ville korrigera. Bland dem räknas idén om att döda kungsfiskare är särskilt lämpliga som vindflöjlar.
Var finns juvelerna, de magnetiska stenarna, magin och den verkliga viljan att utbilda i dagens akademi? Den finns då så klart, men det är inte detta som premieras, tvärtom. Formkraven lägger sordin på stämningen. När rättning i ledet är mantrat och det är viktigare hur man skriver än vad man skriver förlorar vetenskapen liv. Det blir en exercis, ett uppvisande av perfektion. Men livet är inte perfekt. Ett hjärta är så oändligt mycket mer än vad läkarvetenskapen lyckas fånga med sin statistik och sina modeller, vilka självklart behövs också. Men det har vi ju redan, i överflöd. Jag menar inte heller att vi ska ha mindre av form. Det enda jag kämpar för är att innehållet ska få plats och att vetenskapen ska tillåtas få liv igen, att det ska finnas utrymme för frihet, kravlöshet och nyfikenhet. Metaforer är som bilder och säger ofta mer än tusen ord. Metaforer är som begrepp, och väldigt mycket av det livet handlar om kräver att man närmar sig det indirekt, vilket är exakt vad en metafor gör.
I upplysningens anda skaffar författaren fram två fåglar och hänger upp dem i taket, men kan konstatera att detta knep inte fungerar; fåglarna snurrar än hit, än dit. Han avfärdar också vedertagna sanningar som att en diamant löses upp i getblod, att glas är giftigt och att salamandrar helst bor inuti eld. Bland tvivelaktiga eller diskutabla rön nämner han den förtjusande föreställningen om att ett barn som lämnas åt sig själv, ”committed unto the school of Nature” (”överlämnad i naturens vård”), kommer att börja tala hebreiska. Ja, varför inte? Browne tar även itu med det mytomspunna guldet och alkemin.
Livet är fylls av paradoxer och komplexitet och det spelar ingen roll hur mycket vi än försöker kontrollera kulturen så kommer den ändå alltid att spränga ramarna, förr eller senare. Det handlar om livet, och livet slutar vara liv när ljuset, luften och friheten inte finns där längre. Evidens är bra, viktigt och inget vi klarar oss utan, men för att förstå vad vetenskapen säger krävs tolkning. Fakta eller siffror talar aldrig för sig själva. Om svaret på livets mening är 42 krävs det att någon kan fylla den formen med liv för att få siffran att tala till oss. Vi är MÄNNISKOR, med allt vad det innebär. Lätt att glömma det, men just därför viktigt att ständigt påminna om det. Slutar vi förundras blir luften svår att andas och livet torftigt. Förmågan att förundras är lika viktig som logik. Positivism och hermeneutik är två sidor av samma sak, är vetenskapens form och innehåll. Det ena förutsätter det andra.
Moderna läsare förundras ofta över att en så kunnig och vetenskapligt lagd man som Thomas Browne envist höll fast vid sin kristna tro, vilken var föremålet för den självbiografiska ”Religio Medici” (1643). Han levde i en för vetenskapen omvälvande tid och lade stor vikt vid empirisk forskning. Ändå erkände han en ortodox protestantisk tro, och ”Religio Medici” igenom illustrerar han religiösa sanningar med hjälp av vetenskapliga bilder. Av denna anledning avfärdas Browne av moderna vetenskapsmän och nyateister som Richard Dawkins.

Brownes levnadstecknare Hugh Aldersey-Williams, själv ateist, är ödmjuk nog att erkänna att den typ av uppskruvade konflikt som beskrivs av ­Dawkins och hans gelikar inte riktigt existerar i verkligheten: många vetenskapsmän är troende och många troende intresserar sig för vetenskap. En av dem var alltså Thomas Browne, som skrev ”I borrow not the rules of my Religion from Rome or Geneva, but the dictates of my own reason” (”Min religions regler lånar jag inte från Rom eller ­Genève, jag hämtar dem ur mitt eget förnuft”). Kristendomen avhöll honom inte från upplysningens så älskade förnuft. Han lyckades förena de båda delvis genom att vägra göra det och hålla fast vid att vissa aspekter av tillvaron måste få förbli mysterier.
Snille och smak, känsla och förnuft. Låt oss inte glömma det, att kunskap aldrig möter oss i ren form. Och vissa saker måste få förbli mysterier. Som kultur, till exempel. Förstod vi de fullt ut vore det inte längre kultur. Samma med livet, om det var förklarat in i minsta detalj skulle det upphöra att vara LIV. Vissa fundamentala saker bara måste man acceptera, trots att viljan att veta är stark. Förmågan att förundras är vad som ger viljan att veta riktning, som fyller formen med innehåll och skapar dynamik i tillvaron. Det är ett krav för den långsiktiga hållbarheten, för kunskapen och lärandet. Både och, inte antingen eller.
Sociologen Bryan Turner menar att det engelska folket under 1500- och 1600-talet var känt för sin melankoliska disposition, ”the English malady” kallad. Shakespeares Hamlet surade på sitt slott och Robert Burton skrev ”The anatomy of melancholy” där psykets avvikande tillstånd noggrant katalogiserades. ”Melankoli” kunde från början vara allt från djup depression till tillfällig nedstämdhet, kanske vad Browne anspelade på när han skrev att han var en man ”sometimes not without morosity” (”inte alldeles utan dysterhet”). Till skillnad från i dag fanns ett visst utrymme, eller kanske en legitimitet i att vila i sina mörkare sinnesstämningar, att till och med uppskatta dem.
Balans är viktigare än något annat, ifråga om allt. Det perfekta är omöjligt att upptäcka om det inte finns något att jämföra med, och båda delarna av helheten är lika viktiga. Samspel och relationer är vad som gör människan till människa, det är i mötet mellan som livet, luften och spänningarna uppstår. Det är en annan sak att värna och påminna sig om, att känslorna är en del av människan lika mycket som intellektet. Vi är inte maskiner, och variation, mångfald och växlingar mellan är lika viktigt som luften vi andras och ljuset som upplyser oss. Neurodiversitet är viktigt, att normen för det mänskliga hålls så bred som möjligt. Nedstämdhet och eufori är delar av livet, liksom ADHD och Autism är delar av det mänskliga. Mångfalden är lika viktig där och inom vetenskap och utbildning, som i naturen och på marknaden. Vi har massor att lära av Sir Thomas Browne, och han är som tur är ingen man blir färdig med. Hans livsverk består av så många olika delar att det alltid verkar finnas något att upptäcka.
Thomas Browne var – och är – oändligt mer mångsidig än vad en enkel understreckare kan hoppas förmedla. Förutom de ovan nämna verken skrev han bland annat ”A letter to a friend”, medicinska iakttagelser från livet som läkare, ”Christian morals” och ”The garden of Cyrus” som handlar om trädgårdar, eller snarare om plantor, eller än mer korrekt, om den fempunktssymmetri man så ofta kan observera i naturen. Trädgårdar var som bekant på modet under Brownes levnadstid och förevigades särskilt i dikter, gärna så kallade country house poems. Andrew Marvell är ett känt namn i detta sammanhang. Hugh Aldersey-Williams ­menar dock att Browne var mer intresserad av mönster och vilda växter än av trädgårdsarbete, av det spontana och oväntade än av det mänskligt ­tuktade och strukturerade.

Och det är nog sant. Brownes blick för vårt förunderliga universum var öppen och klar: han hade ett vetenskapligt sinne, en religiös själ och en barnslig nyfikenhet. Hans tanke var elastisk och njöt av variation, mångfald, paradoxer och universal­sanningar. Den 2000-talsmänniska som tar sig tid att slå sig ner i Thomas Brownes sällskap har goda möjligheter att lära sig något om tillvarons sällsamhet av denne Englands i särklass mest intressante läkare.
Vår blick för ett förunderligt universum är allt annat än klar idag, trots att det är klarhet vi söker. Men så är livet och världen, omöjliga att kontrollera och fånga. Därför är förmågan att förundras så oerhört viktig. Därför behöver vi både Sir Thomas Browne och en daglig dos av Under Strecket. Vetenskapen är som livet och behöver därför besjälas, liksom du och jag. Vi klarar oss helt enkelt inte utan varandra.

fredag 25 september 2015

Kort om: Form och innehåll i högre utbildning

Hur mycket tid läggs på FORM i dagens akademi, och på kontroll av sådant som har med formerna för högre utbildning att göra? Och hur mycket tid ägnas åt innehållet, det svåra. Nytänkande, kunskap, analys? Ärligt, om vi räknar efter. Hur ser fördelningen ut, en vanlig dag, vecka, månad, termin. Under ett arbetsår? Jag vet hur min vardag ser ut, och fördelningen skattar jag till 70/30 till formens favör. Innehållet pressas in på de där 30 procenten och kan i bästa fall utnyttjas effektivt, men det är högst osäkert. 

Form är enkelt, innehåll svårt. Former kan importeras, implementeras, kontrolleras, utvärderas, följas upp, modifieras och debatteras. Formfrågor väcker känslor och polariserar. För eller mot? Bra eller dåligt? Det går att älta sådana frågor i oändlighet. Och så finns det alltid någon expert att kalla in, som kan tala om hur det är och vad som ska göras. Manualer finns i överflöd, och de kan också duskuteras och debatteras. Det tar liksom aldrig slut. 

Akademin fylls på detta sätt med aktivitet, som kan mätas, vägas, räknad, jämföras, debatteras och låta sig affekteras av. Och tiden rinner iväg.

Rätt som det är knackar verkligheten på dörren. Hallå! Vad är vi här för?! Oj, innehållet. Kunskapen ... Fan, det är svårt. Vi har inte tid. Inte resurser. Vi räcker inte till. Det är inte vårt fel, det är någon annans. Ärs, vi kör på samma som förra året, förra gången. Då behöver vi inte fixa nya föreläsningar. Nej, så säger ingen. Men, ärligt, hur ser det ut? Vad sysslar vi med egentligen i akademin idag? Hur ofta sitter vi lektorer i seminarier och diskuterar texter som inte är ansökningar? Hur ofta finns det möjlighet (och intresse) för att läsa någon mer krävande text, som inte har exakt med den egna verksamheten att göra? Jag kommer inte att kontrollera vad ni svarar. Tänk bara efter, och var ärlig. 

Nu kanske du säger att du inte delar min bild, det säger många. Men det är också det enda man säger, och därmed är frågan avgjord. Och min poäng och det jag egentligen ville samtala om har bekräftats. 

Hur hög är den högre utbildningen idag, och hur akademisk är akademin? Det är en ärlig fråga, ingen kritik. Jag vill verkligen veta.

Kort om: kvardröjande

Snubblar över ett ord som fastnar. Ordet, kvardröjande. Fantasin triggas igång. Vad betyder det, att dröja kvar? Att inte hasta vidare, att ta sig tid. Tid att tänka efter, innan, eller snarare under vägs, i rörelsen fram. Kvardröjande handlar inte om att stanna, det handlar och att inte hasta vidare. Vi vill så gärna nå målet, komma fram. Jämföra tiden och resultatet, med oss själva och varandra. Tänk om vi dröjde oss kvar, om vi inte omgående och hela tiden sökte oss vidare.

Borde ordet kvardröjande rödlistad, som ett hotat ord. Även språket mår bra av mångfald. Men för det krävs att fler dröjer sig kvar i upplevelsen. Att fler låter sig förloras, utan krav på prestation. 

Vidare, dra vidare. Snabbare. Mot målet. Sedan nya mål. Finns det evidens? Bra, då kör vi! Ska man undervisa eller inte? Fort, svara! Tala om för mig vad som är bäst, okej! Sedan, hasta vidare. Någon annan får ta skiten och hantera den sjunkande kvaliteten. Tänk efter. Är det inte så vi gör, allt oftare? Vi dröjer oss allt mer sällan kvar. 

Jag vet att jag borde, men jag hinner inte. Måste ... Ska bara. Sedan. När då? Dygnet har bara 24 timmar. Tiden som sparas i effektivitetens namn kommer någon annan tillgodo, inte dig, för livet levs här och nu! Alltid här och nu.

Enda sättet att leva ett hållbart, långt och LYCKLIGT liv och få ut något av tiden man har är att ägna sig åt kvardröjande. Att göra motstånd mot hetsen och kraven på effektivitet är att dröja sig kvar. Man kan börja i liten skala. En stund här, en där. När det passar. Slå av på takten. Ta nästa tåg, gå en omväg. Tänk tanken till slut. Någon total omställning behövs inte. Inga revolutionerande metoder, program eller evidens. Bara en påminnelse om det där ordet, kvardröjande.