Jag blir jag genom andras ögon

Vi bevakar varandra. På olika sätt på olika platser och över tid, men bevakar varandra gör vi människor, hela tiden, i vardagen. Det är en viktig aspekt av människoblivandet. Bevakandet och uppmärksamheten på andras granskande blickar är vad som skiljer människan från djuren. Vi har en offentlig identitet, och en personlig. Ingen har fullständig tillgång till någon annan människas inre. Inte för att det inte är praktiskt möjligt, för det är det, utan för att det finns regler för vad man talar om och avslöjar offentligt och privat för andra.

Att vi bryr oss om vad andra tror och tänker om oss, och hur andra ser på oss, är viktigt att förstå, om man vill förstå människan. Däri finns förklaringar och betydelsefulla pusselbitar till förståelsen för kultur. Kultur kan sägas vara detta bevakande, och beaktandet av bevakningen. Kultur är kontroll mer än något annat. Självförtroende, självbild och vikten av att tro på sig själv, talas det om men egentligen handlar det om hur man förhåller sig till andras blickar, tankar och åsikter. Jag blir jag i och genom andras ögon. Jag är därför meningslöst utan du, ni, kollektivet som man ingår i. Människa låter som ett ord i singular, men det är egentligen plural.

Bevakningen är kollektiv, och det är den som gör mig till den jag är. Det jag har i åtanke och reflekterar över ligger på en annan nivå än enskilda individers blickar och kommentarer. Två sidor av samma sak kan man se det som, men det är olika saker. Det ena förstärker det andra, och båda aspekterna påverkar oss. Kontrollen liksom människoblivandet uppstår i samspel mellan olika faktorer. Konsekvensen kan sägas vara synonym med, kultur. Det är kulturvetarens studieobjekt, konsekvenser av kollektiv kontroll.

Enskilda blickar från individer ser man, och de går hjälpligt i alla fall att hantera för den som utsätts för sådan bevakning. Räcka ut tungan till mannen som blänger på spårvagnen, kan en kvinna göra. Och är han bara lite receptiv kommer han att fatta vinken och påverkas av gesten. Den kollektiva blicken går inte lika lätt att värja sig för, från. Det är inte säkert att man ser eller förstår att det är en kollektiv blick man utsatts för, men påverkad blir man. Även hemma i lägenheten, ensam, påverkas man av kontrollen. För man påminns om den, ständigt. Medierna påminner oss, till exempel, hur man bör se ut, vad man måste göra och att man är bevakad. Den kollektiva blicken internaliseras härigenom, och blir synonym med och oskiljaktig från den personliga synen.

Här finns en ansenlig men otydlig makt. En opersonlig makt som finns överallt och som påverkar och disciplinerar alla, på olika sätt. Makten är emellertid den samma. Och det har agens nog att hissa och dissa. Makten tar sin bokstavligen in under huden, och den kan omforma människors biologiska vara. Kosmetisk kirurgi vore obsolet utan kultur och människors kollektiva kontroll av varandra.

Ingen kommer undan den kollektiva blicken som kanaliseras genom och hämtar kraft från alla enskilda blickar, men som ändå lever sitt eget liv, på en annan nivå. Ett emergent fenomen är vad vi har att göra med. Ett gäckande fenomen som väldigt många förnekar. Kulturvetarens dilemma i ett nötskal, för vi studerar det som är osynligt för alla som väljer att inte se.

Att denna blick finns och påverkar vardagen för alla människor går inte att bevisa, men indicierna är många. Den samlade bilden och mängden av tecknen på denna blicks förekomst ger vid handen att vi har att göra med något viktigt här. Det går emellertid inte att se och förstå fenomenet med hjälp av konventionella vetenskapliga metoder. Den kollektiva blicken och effekterna av kontrollen löses upp och förloras ur sikte på samma sätt som motiv försvinner när bilder upplöses i enskilda pixlar, om man undersöker fenomenet och i och genom enskildheterna. Det är ett kollektivt, komplext, fenomen och måste undersökas på det sättet för att bli begripligt. Är det konventionella, (natur)vetenskapliga bevis man kräver och vill se för att ta saken på allvar kommer fenomenet aldrig att erkännas. Problemet, och konsekvenserna det ger upphov till kommer dock att finnas kvar och påverka vardagen för människor. Valet är vårt, som kollektiv. Ingen kan tvinga någon annan att se, man kan bara försöka övertyga med hjälp av argument.

Övervakningssamhället talas det om. Alla vet också att vi är övervakade i det offentliga. Frågan om kameror på gator och torg är aktuell, ständigt. Men det är något annat. Det är inte den typen av bevakning och kontroll jag pekar på och reflekterar över här. Det är en annan, mycket mer subtil men ändå långt kraftfullare, kontroll jag åsyftar och vill uppmärksamma. Dess mest kraftfulla verktyg, den teknologi som har mest agens är något mycket enkelt. Spegeln är samtidigt både ett verktyg för kontroll, och en teknologi för kollektiv kontroll. Det vi ser i spegeln är inte oss själva, det är den kollektiva bilden av oss. Och det är avgjort mycket viktigare än vår egen blick, för den stora massan. För att gå emot kollektivet krävs enorm inte styrka, alternativt avsaknad av empati.

En som förstod detta, och som utnyttjade det var August Strindberg. Ska gå till min lokala ICA-handlare nu och hämta boken Strindbergs världar, som är en illustration av ovan förmedlade tankar. Att låta sig fotograferas, och att regissera den offentliga bilden av sig själv var få förunnat runt förra sekelskiftet, och då var den kollektiva kontrollen heller inte lika stark. Men ingen har någonsin undkommit kulturen, för det är den som gör människan till människa. Jag blir mig själv, tillsammans med andra, i och genom att leva och göra kultur, kollektivt.

Tänk på det nästa gång ni står inför en spegel. Vem är det som betraktar vem, egentligen?

Lärande och kompetensutveckling i (arbets)livet

Lärande, och kompetensutveckling. Allt handlar om det. Om kunskap och tillägnande av användbara insikter och färdigheter. Utan det skulle världen inte sett ut som den gör, och människa skulle vara ett meningslöst begrepp. Att vara människa handlar om att lära, och om att utveckla och använda kompetenser. Det tänker jag på, fast jag är ledig idag. Säger kanske något om vad vi har att göra med, visar på kraften i begreppen. Det handlar om något centralt, i livet.

Hade sista ordinarie tillfället på en kurs som heter Lärande och kompetensutveckling i arbetslivet igår. Ett bra tillfälle, där jag lärde mig också. Det var studenternas dag. Jag följde bara med, lyssnade och tog upp närvaron, samlade in texterna som var en del av examinationen. Övervakade lärprocessen. Tycker om sådana dagar, också. Gillar omväxling. Och jag tror att det främjar lärande att inte fastna i mönster. Kunskap och lärande vore meningslöst i en överblickbar värld, för där behöver man bara en fast uppsättning information och fakta. Det kan man lära, ta in, en gång för alla och sedan bara leva. Så ser det inte ut, så är det inte. Den värld vi lever i är dynamiskt föränderlig.

Därför behövs kunskap, och tekniker för lärande. Förståelse för lärprocessers dynamik är viktig kunskap, inte bara på högskolan. Min uppgift som lärare är inte att sprida min vishet, mina kunskaper. Pedagogik handlar inte om informationsöverföring. Lärande går inte till på det sättet, inte riktigt lärande. Viktigt vetande måste man tillägna sig själv. Lärande är resultatet av eget arbete. Det går bara att lära och utveckla kompetenser genom att brottas med texter, tankar och förståelse. Genom att kasta sig ut och själv göra erfarenheter. Lärande är på det sättet som livet. Lärarens roll är att arrangera för och locka fram lusten att lära. Inte att förmedla kunskap. Lära är inget man gör en gång för alla, för världen förändras ständigt och det behövs alltid ny kunskap.

Relationen mellan lärare och student är på många sätt som relationen mellan förälder och barn (se bloggposten om Föräldraskap). Med den skillnaden att det är sökandet efter kunskap, viljan att veta, som håller ihop relationen, och inte kärlek. För att lärande skall kunna uppstå i relationen mellan student och lärare krävs respekt. Ömsesidig respekt. Respekt för varandras olikheter, intressen och ambitioner. Det är lätt att säga, men svårare att genomföra, för alla parter. Speciellt om man är utsatt för tidspress, vilket alla är idag.

Att vara lärare är ibland underbart. När man får vara med i en kreativ kunskapsprocess, tillsammans med intresserade och ambitiösa studenter, då leker livet. Då är allt enkelt och man orkar hur mycket som helst. Då spelar det ingen som helst roll hur svåra frågor man har att brottas med, hur stor utmaningen är. När alla som ingår i relationen drar åt samma håll och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter, när man lär och utvecklar kunskaper och kompetenser, tillsammans. Då vänder livet sin vackraste sida till. Det är känslan man söker, lever för och längtar efter. Det är vad som får läraren att fortsätta.

Liksom relationen mellan förälder och barn består relationen mellan lärare och student av en lång rad andra aktörer. Härigenom störs lärandeprocessen, av andra krav, andras krav. Krav från en hel massa olika håll, som ibland stör läraren, ibland studenterna, ibland alla. Det går ut över kvaliteten i lärandet. Kunskapen blir lidande och kompetensen inte lika vass. Användbarheten minskar. Kunskapssökande, hur fantastiskt det än är att söka vishet och insikt, är en känslig och ibland frustrerande process för alla inblandade.

Läraryrket är, bland annat av ovanstående skäl, inte alltid en dans på rosor. Till lärarens vardag hör även hanterande av frustration. Egen frustration, över att inte nå fram, att inte kunna locka till lärande, att inte bli förstådd eller över att man blir missförstådd. Egen frustration över krav som man inte får möjlighet att leva upp till. Frustration över att tvingas till det omöjliga, och sedan få skit från alla när man inte lyckas. Läraren står i mitten. Utsätts för krav från alla håll. Läraren har också att hantera studenters frustration, över att inte ha tillräckligt med tid, ork, eller intresse, att möta kraven som ställs på dem. Egna och andras krav på prestation, myndigheters krav, CSN med flera. Föräldrars, partners och barns krav. Lärarens krav. Högskolevardagen är fylld av och handlar till stor del om att hantera krav. Lärandemiljöer och relationen mellan lärare och student präglas (lite för) ofta av ömsesidig frustration som tar kraft och fokus från uppdraget.

Lärande och kompetensutveckling i arbetslivet är lätt att säga, kul och utvecklande att skapa kurser kring, men svårt och mödosamt att genomföra i praktiken. Liksom föräldraskap. Klagar dock inte. Reflekterar mer över tillvarons förunderlighet, över kulturens komplexitet och svårigheten i att vara människa. Ledighetens avsaknad av krav har den inverkan på mig. Är uppe i varv. Har svårt att stänga av flödet. Lärande är som sagt en fundamentalt mänsklig process.

Lätt att fastna i det som är svårt, i kraven och frustrationerna. Lätt att bli uppgiven. Speciellt när man är trött efter ett helt läsårs vedermödor. Ett exceptionellt läsår dessutom, med många tråkiga besked. Många hårresande beslut att tvingas hantera. Nedläggningen av vårt kulturvetenskapliga utbildningsprogram är bara ett av dem. Det som får mig att ändå gå vidare, som får mig att repa mod och börja tro igen, på en ny och annan, bättre, värld, är kunskapstörsten. Den eld som brinner djupt inne i bröstet. Lusten att fördjupa förståelsen, viljan att veta. Det är vad som håller mig uppe. Det är vad som driver Flyktlinjer framåt. Det är vad som gör livet värt att leva. Möjligheten att få fortsätta ösa ur kunskapens bottenlösa brunn och tillfällena då man får utveckla nya kompetenser. Det är vad livet handlar om. Det är vad som skänker mening åt allt.

Lärande och kompetensutveckling i (arbets)livet. Det är vad allt handlar om. Och jämför jag akademin med tiden som bagare finns inga riktiga problem. Visst lärde jag där med, och självklart utvecklade jag kompetenser. Men de kunskaperna och kompetenserna är bara användbara där, i bageriet. Kunskaperna och kompetenserna som utvecklas på högskolan är annorlunda. Det jag lärt mig under mina 20 år i akademin har bärighet på fler områden, inte bara i arbetslivet. Som akademiker lär jag för livet. Och jag får titlar om utmärkelser som tecken på uppskattning. Det är snart ett år sedan jag accepterades av min arbetsgivare som Docent. Då, i augusti, kände jag mig inte som Docent. Det gör jag nu. Och det ger kraft åt orden, i de sammanhang där forskares ord spelar roll. Tänker utnyttja det under året som kommer, för att öka chanserna att nå ut med viktig kunskap och för att peka på problem i människors kollektiva vardag.

Tänker på det, på allt. Livet är inte alltid vackert, men det är värdefullt. Livet handlar om lärande, och om utveckling av kompetenser. Alltså kan jag inte tänka mig en bättre plats att vara på, än akademin. Där förväntas jag lära och kompetensutveckla, inte bara mig själv. Tillsammans utvecklar vi kunskaper, för livet, arbetet och varandra.

Helgdagsfunderingar

För länge sedan, när jag arbetade som bagare, hade jag en äldre kollega. Han kunde konsten att berätta, mycket om olika ämnen. Han var den som gjorde mig uppmärksam på att Kristi himmelsfärd också är Folknykterhetens dag. Märkligt hur vissa saker kan stanna i minnet, medan annat försvinner. Det är inget man styr över, eller det krävs i alla fall möda för att lägga saker på minnet som inte engagerar. Viss information fastnar, annan inte. Så är det bara.

Behöver vara ledig nu. Behöver få respit. Från vardagens pockande krav på uppmärksamhet. Skönt med helg, även om det är jobb igen imorgon. Hemmajobb visserligen, men jobb kräver koncentration, och koncentration ar energi. Även roliga saker, spännande möten, kräver energi. Och det saknar jag, just nu. Vid denna tid på året, varje år. Skönt att få en dag fri. Skönt att kunna sova ut. En kravfri dag innan urladdningen under kommande 14 dagar, då 10 uppsatsprojekt och två kurser (med sammanlagt drygt 70 studenter) ska ros i land och examineras. Sedan. Längtar!

En dag mitt i stormens öga. Kristi himmelsfärd. Folknykterhetens dag. Vem uppmärksammar det, tänkte jag i sängen innan jag gick upp till kaffe och ... Nej, ingen tidning! Nåväl, blogga är också vilsamt. Nykterhet, kyrklighet. Samma andas barn. Samma otidsenliga begrepp. I Sverige, idag. Jag är inte med i Svenska kyrkan. Är inte engagerad i nykterhetsrörelsen. Ändå är jag ledig. Ändå tar jag ledigheten för given. Och jag är uppenbarligen inte ensam. Sverige vilar idag.

Traditionens makt är stor. Vanan tvingar sig på och ger upphov till konsekvenser. Det är intressant. Det är frågor som engagerar, mig. Det är problem som fastnar i minnet, som tvingar sig på. Varför blir det så, istället för på andra sätt? Det är frågor som rör alla. Frågor med bärighet på samhället, ekonomin, livet. Kultur är komplext, svårt och gäckande föränderligt. När man tror sig fått fatt i den, löses svaret upp och försvinner. Kultur kan inte fångas, bara följas. Och följa tvingas vi till. Alla, utan undantag.

Varför i hundan då anses kunskap om och förståelse för kultur, vara överflödig? Det enkla svaret är så klart att det har med kultur att göra. Det också. Ingen kommer undan kulturen. Ingen. Kultur finns överallt. Politik, vetenskap, vardag, allt är ett resultat av kultur. Även forskningsfinansiella beslut om vad man ska satsa på. Vilken kunskap som är viktig. Allt som är i människors värld har med kultur att göra, är ett resultat av kultur. Det är det enkla svaret. Det självklara.

Paradoxalt? Absolut! Men så är det. Kultur är paradoxalt. Det måste man förstå och ta hänsyn till, om man vill undersöka kultur. Det svåra, längre och riktiga svaret, på frågan om varför kunskap om kultur inte är efterfrågad, handlar om det. Paradoxer, motsägelser, komplexitet. Därför ser det ut som det gör. För att kultur inte är något i sig. Kultur kan inte förklara något. Kultur är DET som ska förklaras. Det är vad kulturvetenskap handlar om. Om allt som har med och finns i människors värld. Kultur är som vattnet för fiskarna. Något essentiellt, men självklart och därför osynligt i vardagen.

Kulturvetarens dilemma i ett nötskal. Känner tröttheten komma krypande. Ett års akademiskt arbete. Ett års krav, och motsägelsefulla besked. Ytterligare ett år läggs till raden av liknande år och landar strax ovanför ögonen. Tröttheten är bedövande. Tacksamheten stor. Skönt att kulturens kraft är så stor som den är. Bra att en dag som ingen, eller ytterst få, bryr sig om finns kvar. Bra att Kristi himmelsfärd, för över 2000 år sedan, fortfarande håller stången mot klåfingriga ekonomer och Svenskt näringsliv.

Ingen kommer, som sagt, undan kulturen.

Ett slags principskiss över ett vetenskapliga arbete

Meningen med denna text är att så här i slutet av terminen dela med mig av mina övergripande tankar kring vetenskapliga texters olika delar. Bloggposten är tänkt som en hjälp till studenter i arbetet med att skriva en vetenskaplig rapport. Det är INTE lagen om hur man skriver, inte ett facit på något sätt! Men väl några allmänna riktlinjer för ett lämpligt upplägg på en vetenskaplig text, ett slags introduktion att tänka vidare med hjälp av.

Man kan laborera ganska mycket med upplägget och ordningen på rubrikerna, men de delar som räknas upp bör finnas med på något sätt för att texten ska bli begriplig. Det är också lämpligt att dela upp texten i kapitel, vilket är en övergripande indelningsprincip (och som därför bör starta högst upp på en ny sida). Uppsatsen förutsättningar ges då i kapitel ett, och det är vad denna bloggpost handlar om. Inledningen är uppsatsens ”bruksanvisning” och därför ett viktigt kapitel. Det kan med fördel delas upp i följande underavdelningar.

Inledning, bakgrund (ämnesval): Detta avsnitt bör inte vara alltför långt. En halv, till en sida kan vara lagom. Här får man vara ganska fri i sitt sätt att uttrycka sig. Det finns inga regler. Våga gärna vara uppfinningsrik och experimentera. Tänk på att vi som lever i dagens ”informationshysteriska” samhälle dagligen och stundligen översköljs av texter som pockar på uppmärksamhet. Vad man bör koncentrera sig på här är därför framförallt att väcka läsarens intresse. Varför ska man läsa just denna uppsats? Det bör man som läsare få klart för sig ganska omgående. Men, och det är viktigt, avslöja här inget av uppsatsens innehåll. Då behöver man ju inte läsa texten. Man kan till exempel måla upp ett problem som man identifierat i samhället och som man med sin uppsats vill undersöka närmare. Man kan även förklara varför man valt det ämne man valt. Var dock sparsam med referenser och annan ”formalia” som till exempel fotnoter.

Syfte, frågeställningar och vad är en problematisering? Just eftersom det finns så mycket att läsa i dagens samhälle så är det av stor vikt att man som läsare omgående får veta vad uppsatsen ska handla om. Och det får man i syftet, som egentligen inte kan komma för tidigt. Tänk på att informationen som efterfrågas i syftet är: vad ska undersökas, vilket inte nog kan poängteras. Vilka frågor kommer jag som läsare att få svar på? Vilka aspekter har ni jobbat med? Tänk bort alla resultat, metoder och teorier och fundera istället på vad som har undersökts. Ett bra sätt att formulera sig på är: Syftet med denna undersökning är att …

Frågeställningarna är ett sätt att hjälpa läsaren att bättre förstå syftet, men det finns inget krav på att man måste ha frågeställningar. Däremot kan man med fördel använda ett antal frågeställningar som ett pedagogiskt grepp att illustrera uppsatsens disposition. Det ska då vara ett fåtal konkreta frågor, som sedan måste besvaras i uppsatsen. Om texten är uppdelad i, till exempel tre kapitel, då kan man efter syftet presentera tre frågor som var och en kommer att besvaras i respektive kapitel. Detta ger texten ett genomtänkt och välarbetat intryck, och stärker trovärdigheten för dess författare.

Ofta brukar man säga att syftet skriver man sist. Det gör man därför att syftet är det i särklass viktigaste stycket i hela uppsatsen. Det är själva uppsatsens ”nav”. Det är detta som opponenten läser först, och som sedan styr hur uppsatsen läses. Om man inte uppfyller syftet, då spelar det ingen roll hur bra resten är för då gör man inte det man lovat. Om undersökningen utvecklar sig åt ett annat håll än det man först tänkte sig (vilket är helt okej), då får man fundera på vad som är enklast; att ändra på syftet, eller göra om undersökningen. Men delarna måste absolut hänga ihop.

Problematisering eller problemformulering är ord som ofta nämns i samband med syftet. Det har att göra med vad syftet är och kan här ses som en hjälp för att förstå vilka krav som måste uppfyllas för att ett syfta ska anses bra. Vad är ett vetenskapligt problem? Det är en annan liknande fråga. Ett syfte skulle rent hypotetiska kunna se ut som följer: Varför tittar så många människor på ”Allsång på Skansen?”. Men det är en fråga som inte går att besvara och därför är det inget bra syfte för en vetenskaplig undersökning. Tänk på att bara för att det finns en fråga så är det inte säkert att det finns ett svar, eller att det ens går att försöka hitta något. Och syftet MÅSTE vara undersökningsbart! Innan man konstruerar ett syfte/problem måste man alltså själv först bilda sig en uppfattning om huruvida frågan överhuvudtaget går att besvara. Om man nu vill skriva om fenomenet ”Allsång på Skansen” då skulle ett fungerande syfte kunna se ut så här: Vilka skäl för att titta på programmet Allsång på skansen anför människor födda på 1940-talet, 1960-talet och på 1980-talet? Då får man ett material som går att analysera. Men det är dock inte ett speciellt intressant kulturvetenskapligt syfte. Om man däremot tänker sig ett syftet i följande stil så blir det genast intressantare: Vilka bilder av kvinnor, etnicitet eller sexualitet går det att finna i en säsong av programmet Allsång på Skansen? Då kan man enkelt göra en diskursanalys av programmet, för att på det sättet undersöka vilka mentala bilder och underliggande värderingar som sprids genom det omåttligt populära programmet. Ett syfte som är formulerat på det sättet blir mycket lättare att uppfylla, och det är oerhört viktigt. Ett bra syfte eller vetenskapligt problem känner man alltså igen på dess genomförbarhet.

Teori: Teori är svårt, och det tar tid att vänja sig vid att tänka abstrakt teoretiskt om man inte är van. Men låt inte detta skrämma er! Tänk på vilken nivå ni skriver på och gör så gott ni kan. Vi lärare förväntar oss inget annat än att ni ska göra så gott ni kan för att på ert sätt förklara för era läsare hur ni tänker. Tänk också på att teori och metod hänger intimt samman. Vilken rubrik man väljer att lägga först beror på vilken typ av uppsats man skrivit och hur man arbetat. Se därför till att du har argument för dina val. Detta är något som en opponent kan ha frågor kring.

Under rubriken teori förväntar sig läsaren att få reda på vilka premisser och vilka perspektiv uppsatsskrivaren utgår från, och man vill få förklarat för sig vilka analytiska verktyg som använts för att analysera materialet.

För att förstå hur ni kommer fram till det ni kommer fram till måste läsaren få reda på hur ni tänker. Här bör därför finnas dels någon form av ontologiskt (hur ser du/ni på världen/verkligheten?) resonemang, dels ett antal kunskapsteoretiska (hur ser du/ni på kunskap i allmänhet?) överväganden.

Låt er inte skrämmas av teoriernas abstrakta svårigheter och snårigheter. Ni bör använda era egna ord och inte försöka skriva ”över” er egen förmåga. Det märks direkt om resonemangen är hämtade från någon annan. Försök förklara (eller kanske hellre berätta på ett enkelt och klargörande sätt) följande för läsaren, så gott det går och så gott du/ni kan, med egna ord: Vilka är uppsatsens viktigaste teoretiska inspirationskällor? Hur används teorierna i analysen av ert material? Och vilka är de viktigaste begreppen som du/ni har använt som verktyg för att avlocka materialet mening och relevant kulturvetenskaplig kunskap? Det är uppsatsförfattarens tankar om detta som ska förmedlas. Det är viktigt, för det som står här är ett slags indirekt beskrivning av analysen som sedan följer.

Tänk på att bara skriva om sådant som sedan används, annars blir uppsatsen ”framtung” (man brukar tala om marmortrappan som leder fram till vedboden). Teorin finns inte med för något annat skäl än för att hjälpa läsaren förstå dels hur du/ni gått tillväga när ni analyserat ert material, dels varför ni valt den metod ni valt.
För den som är osäker på vad vi menar med att analysera sitt material med hjälp av teorier kanske följande tankar kan vara till hjälp: Ett sätt att se på teori är att betrakta tankarna som ett förslag till beskrivning av verkligheten (eller vad det nu är filosofen skriver om). När ni då analyserar ert material med hjälp av en teori så tänk på att inte blanda ihop teorin, med den empiri som ni samlat in. Tänk på teorin som en karta, och er empiri som den verklighet ni vill lära er hitta i, med hjälp av kartan. Det ni ska göra blir då helt enkelt att jämföra kartan med verkligheten. Vilka överrensstämmelser hittar ni, och var stämmer det inte överrens? Båda aspekterna är lika viktiga, allt i syfte att avlocka empirin betydelser. Att berätta om dessa saker på ett klart och redigt sätt för läsaren, det är (väldigt förenklat) vad det handlar om att analysera en empiri med hjälp av en (eller flera) teori(er). Det ni berättar om i teoriavsnittet blir följaktligen, med denna liknelse, hur ni tolkat/läst kartan. Bry er inte om att det finns många ”orienteringsexperter” där ute, som vet mycket mer än ni. Förklara det ni sett/läst och vad tycker är viktigt.

Ovanstående gäller först och främst för kvalitativa studier, vilket är vanligast inom kulturvetenskapen. Men det finns också andra sätt att arbeta, till exempel kvantitativt. Då är det inte sällan så att man utgår från en teori, i betydelsen hypotes, och en sådan analys går då ut på att bekräfta eller att ifrågasätta teorin. Detta sätt att arbeta är främst förknippat med en naturvetenskaplg vetenskapssyn.

Metod och material: Här vill läsaren för det första få reda på vilken empiri (det vill säga det material ni samlat in till undersökningen och som uppsatsen handlar om) ni analyserat. Och för det andra hur ni har samlat in ert material, liksom hur ni gått tillväga praktiskt när ni analyserat materialet/empirin.

Viktigt att vara medveten om är att man inom kulturvetenskapen använder sig av ganska många olika typer av material vilka alla kräver olika typer av analys. Jobbar man till exempel med ett intervjumaterial eller deltagarobservation då ställer det speciella krav på redogörelsen för hur man samlat in detta, hur och varför man valde dem man valde och hur själva insamlandet gick till, om man använde bandspelare och så vidare. Om ni fick kaffe eller inte hos informanterna, eller om bandspelaren krånglade är däremot inte relevant, om det inte har betydelse för analysen givetvis. Men om man använder sig att tidskrifter vilka man lånat på biblioteket så blir redogörelsen för den insamlingen ganska trivial och meningslös (alla kan föreställa sig hur det ser ut och går till på ett bibliotek). Då räcker det är nämna materialet och beskriva hur det ser ut och förklara varför man valde det. Om man väljer mediematerial blir det väldigt viktigt att redogöra för hur man gått tillväga när man analyserade materialet och därför kan det vara på sin plats att välja rubriken Analysmetod, som ofta ligger väldigt nära teorin.

Tänk allmänt på att det viktiga här är det principiella, det som har med kunskapen och den eventuella generaliserbarheten att göra. Koncentrera er på grundläggande saker, och resonera med hjälp av relevant metodlitteratur. Det är viktigt. Ni ska inte uppfinna hjulet utan använda tillgängliga referenser. Det finns hur mycket som helst skrivet kring för och nackdelar med ert tillvägagångssätt. Använd därför en eller flera sådana böcker. Men tänk samtidigt på att det ni ska skriva om är hur ni arbetat, referenserna och tankarna från metodlitteraturen använder ni för att hämta inspiration till er egen diskussion kring varför ni arbetet som ni gjort. Skriv både om varför ni anser att den metod och det material ni valt är bra, och om vilka problem som finns med metoden och materialet.

Följande frågor bör besvaras: Varför är detta den bästa metoden för att uppfylla syftet? Varför och på vilket sätt är just er empiri viktig för att besvara syftet? Vilken kunskap anser ni att ni med hjälp av er metod kan förmedla? Vilka problem/nackdelar kan ni identifiera, och om ni verkligen vill visa att ni gått grundligt tillväga, resonera kring alternativa metoders för och nackdelar.

Ibland ser man i uppsatser att författaren har skilt på analys och resultat. Men det gör man bara om man arbetar kvantitativt. För har man ett stort antal variabler och svar på frågor som besvaras med hjälp av procent eller dylikt då kan det vara klargörande att skilja på detta i redogörelsen för undersökningen. Men om man arbetar kvalitativt, analytiskt, då är analysen själva resultatet av undersökningen, och då kan man inte skilja på resultat och analys. Tänk på det!

Tidigare forskning: Här är ett avsnitt som kan utformas på olika sätt. Viktigt är dock att man visar för läsaren att man satt sig in i området, att man inte undersökt något som någon annan redan undersökt. Många gånger kan detta avsnitt i uppsatsen vara ett lämpligt ställe att redovisa vad man läst under förarbetet, samt hur man ser på de olika studierna. Vissa böcker kanske man vill visa att man läst, utan att de för den skull förekommer som referenser i uppsatsen och då är detta en lämplig plats att göra det på. Andra böcker är standardverk inom området och de bör därför lyftas fram speciellt (och det passar oftast bättre att göra det under denna rubrik än i uppsatsens löpande text, som främst ska handla om er empiri). Ni ska inte skriva om alla böcker som finns, men väl ett representativt urval. Och ni förväntas kunna argumentera för urvalet.

Under denna rubrik bör man framförallt förhålla sig till, och placera in sig själv i ett vetenskapligt fält. Till exempel: ungdomsforskning, genusforskning, etnicitetsforskning, postkolonial forskning, Cultural Studies (ja ni fattar). Det handlar inte om att skriva enbart om sådant som rör exakt de frågor man själv undersöker. Mitt favoritexempel är studenterna som inte hittat någon forskning om programmet Sen kväll med Luuk, och som därför inte ansåg sig behöva skriva något om tidigare forskning. Givetvis skulle de ha skrivit om fältet medieforskning, som är hur stort som helst.

Detta är, med lite variation och beroende på vad studenterna har problem med, i princip, vad jag har att säga om uppsatser och andra vetenskapliga arbeten. Det är vad jag säger, om och om igen, år efter år, vid denna tid på året.

Föräldraskap

Föräldraskap var ett av orden på utmaningslistan. Tänkte ta tag i det. Viktigt, och något jag funderat mycket på. Vad är det? Hur kan man tänka? Mina tankar om det. Reser inga anspråk på allmängiltighet här. Tror det är olyckligt, liksom som ifråga om andra aspekter av mänskligt liv, att ha sådana anspråk. Det finns ingen best practice, inget enda, bästa sätt att vara förälder på. Viktigt att inse det! Det finns bara många olika sätt att vara förälder. Alla sätt är bra (eller dåliga), på olika sätt och det går bara att värdera saken med ledning av konsekvenserna, utifrån utfallet. Föräldraskap kan bara bedömas av dem som närmast berörs. Barnen. Och inte ens barnen har vetorätt. Det är det första jag kommer att tänka på när jag funderar.

Föräldraskap är en relation, inte ett tidsbegränsat projekt. Det är något som växer fram och som upprätthålls, mellan parterna som ingår i relationen. Relationen består av fler än en, men färre än många, parter. En eller två vuxna, och ett eller fler barn. Och, inte att förglömma, en omvärld bestående av mer eller mindre perifera individer och ett ständigt föränderligt samhälle. Alla delar påverkar varandra. Föräldraskapet är resultatet av interaktion mellan delarna. Föräldraskap sker parallellt med människoblivandet, tillsammans med barnen och övriga nära och kära. Ett ömsesidigt lärande är vad det handlar om, för både barn och vuxen. Ett livslångt lärande, att vara förälder är ett åtagande på livstid. Föräldraskap är således inget projekt, vilket många verkar tro. Föräldraskap är en process.

Samproduktion av liv och lärande handlar det om. Jag lärde mig förstå innebörden av att vara förälder tillsammans med mitt första barn, och jag lärde mig vara pappa till två barn tillsammans med dem båda. Och tillsammans med deras mor. Vi fyra har påverkat varandra, och det har påverkat innebörden i begreppet föräldraskap för oss. Liksom separationen, och relationerna till barnens mor och farföräldrar, samt skolan och alla andra faktorer och relationer. Som sagt, inget föräldraskap är det andra likt. Därför är jag skeptisk till delar av litteraturen på området. Har inte läst Anna Wahlgrens bok, men det har barnens mor, och den var ett återkommande samtalsämnet under mina första år som förälder. Lika lite som det är ett projekt, lika lite går det att utbilda sig i ämnet. Föräldraskap är liksom kultur levd erfarenhet.

Vad jag vill säga här är att föräldraskap vinner på att man som far eller mor anammar en mer sökande och inkännande attityd gentemot relationen. Bara så kan man bli en bättre förälder, genom att vara ärlig och sann mot både barnen och sig själv. Idealiseringen av självuppoffring, att försaka sig själv och bara leva för barnen är förödande för båda parter. Vad ger man för bild av livet genom att göra så? För det är vad föräldraskap handlar om, om att introducera sina barn i konsten att leva, i världen, tillsammans med andra. Sådan kunskap kan man bara erhålla genom att leva själv. Och, otroligt viktigt, förälder är man även när barnen vuxit upp. Det handlar inte bara om småbarnsåren. Lika viktigt är tonårsperioden, och förbi.

Till föräldraskap hör även mor- och farföräldraskap. Samtidigt som man har barn har man egna föräldrar som åldras. Som sagt, en komplex process av tillblivelse som inbegriper många aktörer sammanbundna i ett vittförgrenat nätverk. När jag funderar på detta begrepp är det där jag landar, i relationen och det ömsesidiga blivandet. Kanske för att det så ofta försvinner i diskursen om föräldraskap i samhället idag.

Tycker mig se ett idealiserande av den uppoffrande föräldern som lever för sina barn, istället för tillsammans med dem. Risken med det är att barnen fortsätter att vara barn. Barnen förvägras då något fundamentalt mänskligt. Förmågan att ta ansvar. Och om det är en kollektiv företeelse riskerar vi att det växer fram ett samhälle där ingen är vuxen, där alla förväntar sig att någon annan ska ta ansvar. Det vore förödande, för alla och det öppnar upp för auktoritära ledare. Föräldraskap handlar med andra ord om ansvar. Ansvar för en hel massa olika saker, inte bara för de egna barnens väl och ve.

Att vara människa är att vara ensam, tillsammans. Allt utgår från enskilda människor, kollektivt. Livet börjar och slutar med mig, med jag. Men allt däremellan är en relation. Därför måste man trivas med och älska sig själv för att kunna ingå i relation med andra. Om det handlar föräldraskap, om att lära benen att älska sig själva. Inte om att älska dem förbehållslöst. Kärlek är också en relation, något som uppstår mellan. Liksom samhället och kultur handlar det om relationer och ömsesidigt blivande. Föräldraskap handlar således om att visa vägen i arbetet med att utveckla denna typ av egenskaper. Inte om att ge sken av att mina barn är universums centrum. Inte om att skydda dem från livets mångfacetterade verklighet och konsekvenser.

För att kunna fungera med andra måste man ta hänsyn och man måste ge upp en del av sin autonomi. Det är svårt, och det måste göras tidigt i livet. Därför ingår det i föräldraskapets åtaganden. I det korta perspektivet är det otacksamt, och det möter ofta motstånd. Men det är nödvändigt, om man verkligen älskar sina barn och om man verkligen bryr sig om dem, för livet. Föräldraskap handlar om att på sikt bli kompis med sina barn, om att längre fram kunna umgås med dem som vuxen. Det handlar inte om att vara kompis med dem när de är små. Det tycker jag är viktigt, för kompisskap är något man måste lära sig. Och det kan man bara göra tillsammans.

Respekt är ett annat viktigt ord. Det förväxlas ibland med att ge barnen full uppmärksamhet och allt vad de pekar på. Men den som behandlas så som barn kommet att få svårt att ingå i ett kollektiv längre fram. Återigen, föräldraskap är ett livslångt åtagande, en relation för resten av livet. Föräldraskap handlar om att ge barnen, så gott man bara kan och utifrån de förutsättningar som föreligger, vad de behöver för att klara sig i livet. Det handlar inte om att ge barnen vad de vill ha.

Föräldraskap handlar också och generellt om att ge barnen förutsättningar att komma längre än, och förbi sina föräldrar. Föräldraskap kan bara levas, tillsammans. Det är en relation. Det är där jag landar. Det är det viktigaste. Bara genom att ta hand om sig själv. Bara genom att gå före, och skaffa sig många olika kunskaper och erfarenheter kan man bli en bra förälder. Föräldraskap handlar om att visa vägen, och om att vara ett föredöme. Om att åldras före, det är väl vad ordet kan sägas handla om. Föräldraskap är synonymt med att bry sig om sina barn, nu och sedan. Att vara förälder är att växa som människa, tillsammans.

Det är skillnad på forskning och forskning, eller?

Det blir en kort bloggpost idag. Denna blir i alla fall kort. Trött, sliten, och utan riktig inspiration. Det går i vågor. Men denna tid på året är märklig, och jobbig. Allt, verkligen allt, sammanstrålar och skall bli klart på samma gång. Det har gått i ett sedan augusti, med undantag för ev veckas respit i samband med jul. Och nu skall alla egna ambitioner infrias, studenternas önskningar uppfyllas och dessutom har man ett liv. Maj som borde vara vår och bära på hopp om sol, värme, lugn och ro, är istället en enda lång Golgatavandring, på gränsen till mental och fysisk kollaps, mot det hägrande målet semestern. 

Är det hållbart att leva så här, undrar jag varje år? Och, nej, det är det inte. Osäker på om det verkligen blir värre, eller om det bara är en känsla. Men det känns så, som om det blir mer och mer krav och mindre och mindre tid att uppfylla kraven på, för varje år som går. Lätt att känna sig uppgiven då.

Förhoppningsvis kommer lusten tillbaka under sommaren. Men om det vet man inget här och nu. För att överleva tar jag en dag i taget. En sak i sänder. Högen med saker att göra minskar, helt klart, men det gör också den återstående energin. En kamp för överlevnaden. Hoppas att lusten kommer tillbaka. I grund och botten har jag världens bästa arbete, och jag kan inte tänka mig en bättre plats att vara på än akademin. Fast det skulle kunna vara så mycket bättre. Med små medel skulle allt kunna precis så bra som det finns potential till. Lever på hoppet. Tror på framtiden.

Så kommer det. Så ser jag den. Artikeln som mycket väl skulle kunna bli droppen som får bägaren att rinna över. Texten som gör det fullkomligt klart att det är skillnad på forskning och forskning. Att den som sysslar med rätt forskning kan och får göra allt det jag förvägras. Bara för att man sysslar med rätt forskning. Undantag kan göras. Undantag görs, uppenbarligen.

Stoppa pressarna. Ny forskning visar, att ... Ja, vad då? Jo, lyssna. Nu ska ni få höra vad fysiker kan få syssla med, utan att dra på sig Svenskt Näringslivs vrede. Utan att utsättas för nedlåtande kommentarer och utan att bli ifrågasatta. Så här står det i SvD:

I en artikel i tidsskriften Physical Review E beskriver nu författarna hur vardagliga muggstorlekar på ett olyckligt men helt slumpmässigt sätt råkar samvariera med normal gång på ett sätt som uppmuntrar vågrörelser och spill av den lättflytande vätskan.

Med andra ord: Om man går naturligt och bär på en kaffekopp som är 10 centimeter hög och 7 centimeter bred är det närmast självuppfyllande att det bildas en sorts pendelrörelse som förstärks och att man till slut spiller, vilket oftast inträffar mellan det sjunde och tionde steget.

Studien visar att även små oregelbundenheter i en människas gångart kan ha stor betydelse genom att riva upp kaffets lugna yta och förstärka vågrörelserna.

Så vad är lösningen? Enligt Krechetnikov och Mayer bör man vara fokuserad på uppgiften, starta långsamt och undvika snabb acceleration. Dessutom: att inte fylla på för nära kanten underlättar. De nya rönen kan i framtiden måhända hjälpa tillverkare att utforma koppar på ett sätt som motverkar spill.

Ja, jo. Det är ju så klart ett problem detta. Kaffespill är mer regel än undantag i akademins och, föreställer jag mig, andra arbetsplatsers korridorer. Muggar som hindrar spill skulle kanske kunna hindra några halkolyckor och sänka städkostnaderna. Men är det viktig forskning? Är det forskning som bör få uppmärksamhet? Är det en nyhet?

Och, den viktigaste (sic) frågan: Vad skiljer denna typ av forskning kring forskningen av/om Harry Potter? Svaret är makt och inflytande. Och det som gör mig ledsen är att mitt ämne orättvist dras i smutsen och anklagas för samhällsonytta, just för att vi ägnar oss åt forskning om makt.

Men, men. Gråt inte: Forska! Fortsätt! Det intalar jag mig. Tar frukost, och sätter sedan igång med förberedelsearbetet för dagens föreläsning på kursen Kulturoffensiven, på temat: Humanioras roll i samhället. Huka er, för nu laddar vi om.

Kulturvetenskap är LIKA viktig som annan forskning!

Pengar är inte allt, men ...

På väg till jobbet. Tidigt. Halv fem ringer klockan. Bara att bita ihop. Gå upp. Ta ett bad (vet att det inte är riktigt korrekt, men det är inte varje morgon jag går upp så tidigt) för att vakna i lugn och ro. Tror inte på hastiga brott. Rastlös är jag, men övergångarna bör vara gradvisa. Och att ta ett bad är mitt sätt att starta en lång dag. En liten stund för tankar att flyta fritt. Sedan iväg. Tåget till stan, till stationen, för att byta tåg. En halvtimmes väntan. Kaffe, kaffe, kaffe. Utan kaffe går det inte.

Ett annat inslag i morgonrutinen är att lyssna på Podcasts min i iPod. Idag var det Start the Week, om pengar. Intressant. Idag om den eviga kampen mellan företrädare för guldmyntfoten och försvarare av papperspengar. Frågan är på inget sätt enkel. Har varit inne på detta ämne många gånger tidigare. Och för varje gång ämnet ägnas bara en liten stund av reflektion blir det bara tydligare, att det finns inga enkla svar. Bara olika svar. Kampen står mellan dem som vill knyta värdet på pengar till något som det finns begränsad tillgång till i världen, och de som menar att pengar skall vara mer lättflytande och att dess värde ska styras mer av förväntningar och massans drömmar och önskningar.

Båda systemen har fördelar och nackdelar. Inget är perfekt. Båda har bidragit till både välstånd och misär i världshistorien. Varför? Jo, för att pengar, oavsett vilken form de har, är fiktiva. Pengar finns bara i människors föreställningsvärld. Därför är ekonomisk vetenskap synonym med vetenskap om kultur. Kulturell ekonomi, ekonomisk kultur. Det ena förutsätter det andra. Pengar är ett medel för att uppnå och realisera mänskliga önskningar, ett medium. Ackumulerad potentialitet skulle man kanske kunna säga. Därför återkommer jag ständigt till frågan. För att den tangerar mitt ämne, mina intressen. Jag är inte ekonom, men ekonomerna är å andra sidan inte kulturvetare. Vi behöver och kan dra lärdom av varandra. Därför framhärdar jag. För allas skull, för samhällets långsiktiga överlevnad.

Ekonomi är en relation och som sådan inbegriper den fler än en, och färre än många. Vore man ensam behövs ingen ekonomi, och ingen ekonomi omfattar alla. Därför den något vaga definitionen. Antalet berörda är aldrig konstant, det är flytande. Liksom kultur. Och det handlar alltid om mer än bara människor. Materialitet och teknologi krävs, inom båda systemen. Liksom kultur.

Ekonomi handlar, som kultur, om förtroende. För att kunna upprätthålla relationen och för att den ska vara någorlunda stabil krävs att parterna har förtroende för varandra. Den som ger ifrån sig något eftertraktat, i utbyte för pengar, måste kunna lita på att det man får i utbyte är gångbart när hen önskar använda pengarna för att uppfylla sin önskan. Och tar man lån för att köpa något blir förtroendet för varans värde än viktigare. Är det ett hus det handlar om är banken med och delar på risken.

Förtroende och relationer. Det är fundamentet för samhället och kulturen, för ekonomin. Och förtroende är inget man har det är något man måste förtjäna och förtroende måste också upprätthållas, det är en färskvara. Ekonomier behöver stabilitet för att vara hållbara över tid. Det går visserligen att tjäna stora pengar på instabila relationer, men risken är lika stor att man förlorar. Stabilitet och trygghet går hand i hand. Samtidigt är det något man måste arbeta på. Kultur är en process av blivande, och det som produceras är förtroende. Väldigt förenklat kan man se det så. Väldigt förenklat.

Med ovanstående tankar i bakhuvudet, betrakta så samhället och omvärlden. Vilken bild är det som framträder? Det är ett samhälle med ökande klyftor. Klyftor som kan utnyttjas (på olika sätt. Prostitution, till exempel) för att tjäna pengar. Framförallt för den som har gott om den varan. På bekostnad av den som inte har. Och klyftorna ökar, just på grund av detta förhållande. Ekonomiska system utan inbyggda motstånd är snabba, och det gör att polariseringen ökar. Återigen förenklat, men det är tendensen och konsekvenserna jag vill belysa, inte exakta tal. Kritisera gärna, och visa var jag har fel i sak.

Ökade klyftor leder till ökad polarisering, som i sin tur leder till protektionist, och ökad misstänksamhet. Antalet potentiella relationer minskar härigenom, liksom det samlade förtroendet i samhället. Och de som har mest att förlora på oroligheterna är de rika, de som har. De som saknar pengar har allt att vinna på omstörtande handlingar, som i Spanien, och Grekland. Så, om klyftorna ökar allt för mycket hotar samhället att rasa samman. Paradoxalt nog är det just innan detta sker, när polariseringen är som störst, som det går att tjäna mest pengar.

Därför är arbetet för att minska klyftorna centralt, för hållbarheten, för tryggheten, för ekonomin, för kulturen, för alla. Bara genom att ge kan man få. Det visar kulturvetenskaplig forskning, men knappast ekonomisk vetenskap. För även om båda ämnena egentligen studerar samma objekt så gör man det med olika verktyg, utifrån olika perspektiv, och med helt olika syften.