Barn, pappa och nu även morfar

Natten till igår blev jag morfar. Hilding, som pojken heter, kom runt en månad tidigt. Allt gick bra och nästa vecka får jag träffa mitt första barnbarn. Det är stort och jag kan inte riktigt ta in det än. Att bli morfar är inte lika omtumlande som det var att bli pappa, men det förändrar mitt perspektiv på livet. Nu är jag både barn, pappa och morfar. Tillvaron kommer inte att förändras i grunden, men jag hoppas att jag kommer att få vara med och guida Hilding ut i livet.

Jag längtar efter att få läsa sagor igen. Som morfar kan det ju inte bli lika regelbundet som när jag läste för min egna barn, men jag hoppas ända kunna visa Hilding in i litteraturens fantastiska värld. Mina egna barn kunde jag forma på ett annat sätt än ett barnbarn, men jag vill öppna dörren till bildning för honom. Det kommer att vara min roll. Hans andra mor- och farföräldrar får visa honom annat. Det är så livet fungerar.

Jag vill gå på museum med mitt barnbarn och ta med honom på resor. Liksom med mina egna barn är det tiden efter att han lärt sig gå och tala som jag ser fram emot. Jag vill lära känna honom och jag hoppas även kunna lära massor om livet av honom; på ett sätt som inte var möjligt att göra som förälder, eftersom jag då var mitt uppe i mitt eget liv och ansvaret för mina egna barn var mer totalt. Han bor inte i närheten och växer upp i en helt annan värld än den jag växte upp i. 

Livet har olika faser och barnbarn är ett tecken på åldrande, vilket jag inte bara accepterar utan välkomnar. Jag ser inte värdet av att vara ung för evigt. Varje fas i livet har sina för- och nackdelar. Och varje ny roll man går in i är just ny och måste man lära sig hantera på sina egna premisser. Det håller en allert och är lärorikt. Lärande hjälper en hantera livet. Varje dag är ny och innehåller problem som måste lösas där och då.

Mina egna föräldrar är än så länge pigga, men livet har sin gång och så kommer det inte vara för evigt. Jag ser även det som en möjlighet att lära. Genom att ta del av deras upplevelser kan jag förbereda mig på den fasen i mitt eget liv. Mina barn har sin egen relation till mina föräldrar och jag hoppas kunna få det till mitt barnbarn. Samtidigt är det viktigt att gå helt upp i Hilding och eventuellt kommande barnbarn, att inte glömma mina egna barn som nu är vuxna. Vi utgör alla en föränderlig, dynamisk helhet. 

Redo för nästa steg?

Börjar så smått tröttna på semester och ledighet. Ett bra tecken, för så har det långt ifrån alltid varit. Även om jag inser att jag behöver och också kan vara ledig är jag dålig på det. Och den här märkliga sommaren har inte gjort det enklare att finna sig tillrätta. Men det handlar om andra saker också, en rad olika saker. Jag börjar så smått göra mig redo för att träda in i en ny fas i både arbets-, privatlivet och som intellektuell. Jag har en massa projekt att ta tag i när arbetsåret inleds och som människa känner jag mig lite som en förpuppad fjäril som står i begrepp att veckla ut vingarna. Oro blandad med förväntan och otålighet gör det svårt att samla tankarna. Idag promenerar jag i solen och känner livsandarna pulsera i blodet.

Igår nådde jag ett slags lågvattenmärke. Vill inte gå in på varför, men det handlade som så många gånger tidigare i livet om att låtit mig förminskas och förnedras. Idag när jag ser tillbaka på det som hände och den jag var är det dock med stolthet, för jag sänkte mig inte till den pinsamt låga nivån jag mötes med. Oviljan (oförmågan?) att förstå hur jag tänker och personangreppen får stå för den som valde att agera på det sättet. Jag ville inte debattera, men jag ställde en del kritiska frågor. Visst fick jag svar, men bara mellan raderna. Mitt problem är att jag har svårt att värja mig från personangrepp. Ärren efter såren jag fick i skolan finns kvar. Jag klarade dock provet, och väljer att se det som ett slags examen i livets hårda skola. Jag sa inget jag behöver ångra, och om hen inte ångrar det hen skrev om mig är det mest synd om hen. Den som i brist på argument väljer att smutskasta budbäraren är ynklig och förtjänar inget annat än att ignoreras. Jag läser Seneca och jobbar på min stoiska inställning till livet. Tiden läker alla sår och för varje år som går det snabbare och snabbare att komma tillbaka, starkare och starkare för varje gång.

Jag blir bättre och bättre på att kanalisera kraften i känslorna in i mitt tänkande och skrivande. Mina kommande bokprojekt vinner på det som hände, det vet jag och det fyller mig med tacksamhet och tillförsikt, men också rastlöshet. Det är kluvet, så jag beger mig ut i solen och sensommarens grönska igen och återkommer med fler tankar imorgon. Och inom kort återgår bloggandet till sin vanliga lunk.

Om du känner att du måste få rätt ...

har du nästan säkert fel, eller i alla fall dålig koll. Alternativt bottnar du inte i dina kunskaper. Och känner du ett behov av att tala om för andra hur överlägset intelligent du är finns det troligen brister i din intellektuella förmåga. Kunskap är ingen tävling, utan en strävan efter insikt och förståelse. Kunskap handlar om vad man faktiskt kan och vet, vad man förmår; inte vad man kan övertyga andra om ifråga om ens förmåga.

Insikterna om hur förment intellektuella människor och akademisk kultur fungerar har jag lärt mig den hårda vägen, genom att aldrig vara rädd för att utsätta mig själv och mina tankar för kritik. Det gör mig till ett target, men det är värt det. Jag är ointresserad av bekräftelse, det är kunskap och fördjupad förståelse jag söker. Kunskap ger mitt liv mening, därför är den värd att kämpa för. Visst tar jag åt mig av personliga påhopp och kritik som bygger på fultolkningar eller medvetna missförstånd, men jag lär mig massor, härdas och tar med åren åt mig allt mindre. 

Förr blev jag ledsen. Idag tycker jag allt mer synd om små människor som lever för att ge sig på sådana som jag, alternativt inte litar tillräckligt mycket på sin egen kompetens för att lyssna hövligt på underbyggd och berättigad kritik mot deras tankar och påståenden. Samtidigt oroas jag över radikaliseringen i samhället och den växande oresonligheten, särskilt på nätet. Bildningen som är en förutsättning för demokratin kräver att man lyssnar på varandra och vill förstå, även sina meningsmotståndare. Klimatet hårdnar och det gör oss alla till förlorare att det sällan finns tid att lyssna.

Snart är sommaren slut. Då ska jag samla ihop mina tankar, sätta punkt för två bokprojekt och ta nästa steg i mitt intellektuella liv och akademiska karriär. Jag känner mig redo och ser fram emot att starta nya projekt, men först några dagar till, en dryg vecka, av ledighet och läsning av skönlitteratur.

Följare, följd eller medresenär?

När jag finner mig i ett sammanhang där jag förväntas vara en lojal följare bryter jag mig förr eller senare oftast loss. Utsätts jag för minsta tendens till styrning av mitt tänkande reagerar jag instinktivt och går min egen väg. Jag vet inte vad det beror på, men antar att det handlar om svårigheten jag har med att acceptera regler jag inte förstår poängen med. I sammanhang där det bara finns utrymme för en sorts tankar, en enda tolkning eller där det finns en auktoritär ledare som dikterar villkoren, känner jag mig illa till mods. Får jag inte vara fri i tanken, om svaret är givet på förhand, förlorar tillvaron sin mening.

Inte så att jag har problem att anpassa mig, och jag följer gärna dem vars tänkande jag respekterar. Jag har dessutom oerhört svårt för människor som ser mig som en ledare. Jag söker inte efter följare, jag är mer bekväm med kritiker. Konstruktiv kritik hjälper mig tänka bättre. Kritik som handlar om att jag ska övertygas om att jag tänker fel, det vill säga att jag avviker från den rätta läran, gör mig bara trött. Jag vill veta var jag bryter mot mina egna premisser, var jag motsäger mig själv eller helt enkelt inte förstår. Ända sedan skolåren har jag haft problem med beröm. Visst vill jag bli omtyckt och få bra respons, men jag vill veta att orden kommer från någon som läst eller lyssnat kritiskt. Beröm för berömmets skull är totalt ointressant.

Jag ser mig själv som en medresenär, en som utvecklar kunskap tillsammans med andra i konstruktiva, öppna och lyssnande möten. Det vad som händer i mellanrummen jag är intresserad av. Jag vill upptäcka och lära mig bli bättre på att förstå livets och verklighetens komplexitet. Jag tror på kraften i frågan, och kan inte acceptera tanken på att det finns någon teleologi. Jag är nyfiken på det som kommer sedan, just för att det inte går att räkna på eller förutse. Tankar ska inte försvaras, de ska användas för att skapa något nytt med hjälp av.

Jag minns 7

Jag har spenderat enormt mycket pengar på kaffe ute på lokal, och det har varit värt varenda öre. Där, upptäckte jag, i sorlet av röster, kan jag (oftast) läsa och tänka. Utan caféer, känns det som, hade jag aldrig tagit någon examen och aldrig blivit forskare. Fortfarande sitter jag på café, men inte riktigt lika ofta som när jag var student. Givetvis beror det på att mitt arbete ser annorlunda ut, men det beror också på att utbudet av caféer har förändrats.

Jag minns första gången jag satt ensam på ett fik. Det var ovant och kändes högtidligt. Ganska snabbt blev det en vana och det var då jag insåg att läsningen fungerade bättre där än hemma. Då blev det en vana. Tyvärr är det bara Ahlströms (på Korsgatan i Göteborg) och Jungrens (på Avenyn) samt Fröken Olsson som är kvar av fiken jag frekventerade. Braütigams, med sina ekpaneler och kristallkronor har blivit pub. Norrlands Nation (på Västra Hamngatan) flyttade och blev Klara som sedan också blev pub och nu är nedlagd. Petersens (på Korsgatan) är borta, och Flygarns Haga (på Vasagatan) och Tvåkanten (på Avenyn) har blivit restauranger. Förändring är oundvikligt, men jag blir nostalgisk när jag tänker på de olika ställenas unika atmosfär. En timme på varje fik satt jag, sedan flyttade jag vidare. Ibland hann jag med fyra fen fik innan jag hamnade uppe på Humanisten eller Samvetet innan kvällsföreläsningarna. Jag började nästan alltid på Ahlströms eller Jungrens, och sedan gick jag vidare.

Det jag minns är de olika ställenas unicitet. Borden, stolarna, personalen, allt såg olika ut på respektive ställe. Idag finns det fler fik än någonsin, men utbudet är minimalt. EspressoHouse och Condeco dominerar och varje ställe på respektive kedja är exakt det samma. Det gör det tråkigt att gå på fik och jag får inte den stimulans jag behöver. Kaffe har blivit bussines.

Jag minns mornarna på Ahlströms. Jag var ofta där när de öppnade och ibland vara det bara jag där. Sedan kom gubbarna som satt och tjötade, och därefter den övriga publiken. På Jungrens satt jag helst vid fönstret mot gatan, och där fick man vara beredd att dela även ett bord för två eftersom det var så litet. Jag minns tanterna på Köttbullekällaren och husmanskosten på Köttbullecaféet. Innan 7ans Ölhall fick rättigheter för starköl satt jag där och läste ibland i den slitna lokalen. Jag har glömt vad det hette, men på baksidan av Hotell Avalance, där det nu ligger ett Le petite France, fanns ett fik som jag ofta satt på. Så många minnen, inte bara av olika fik utan av en helt annan värld.

Att skriva mot en deadline

Några anspråkslösa råd till alla som skriver:

Skriver man mot en deadline är det viktigt att man inte betraktar tidpunkten som en slutpunkt. Tiden mellan start och deadline rymmer inte bara skrivande. Har man tio veckor på sig att skriva en uppsats, till exempel, finns kanske bara åtta eller sju veckor för produktion av text, resten av tiden måste avsättas för korrekturläsning, väntan på extern granskning och revidering av texten, samt inte minst marginaler för oförutsedda händelser.

Skrivande är en skapande och därmed dynamisk verksamhet som inte går att kontrollera i detalj. Det kommer oundvikligen att finnas dagar där kreativiteten inte finns, och tid kommer att rinna iväg. Allt detta måste man ta med i beräkningen och planeringen av tiden man har till sitt förfogande. För att texten ska bli bra måste man skapa de rätta förutsättningarna för skrivandet, vilket innebär att man måste sitta framför datorn varje dag, även om skrivandet går trögt. Kreativitet är en nyckfull egenskap, den kommer och går och är man inte på plats när den kickar in finns inget att göra. Tar man lätt på skrivandet inledningsvis och tänker att det finns gott om tid, att man kan jobba ikapp på slutet, finns en uppenbar risk att man inte hinner bli klar i tid.

Planering och uthållighet är nyckeln till framgång. Det viktigaste arbetet är det som görs i början, så ju snabbare man kommer igång desto bättre. Tänk på att även lägga in ledighet i schemat, tid när man ägnar sig åt annat än skrivande. Om texten är viktig för en kommer hjärnan att bearbeta tankarna även när man inte sitter vid datorn. Man måste skaffa sig distans till texten för att kunna betrakta den objektivt och för att kunna ändra det som inte fungerar, och det tar tid. Stressen som uppstår när man närmar sig deadline kan vara inspirerande, men är man ute i sista minuten finns alltid en risk att något händer som gör att man missar deadline.

Arbetar men disciplinerat inledningsvis bör man vid ungefär halva tiden ha ett komplett råmanus färdigt, alltså en text där alla delarna finns med, i mer eller mindre färdig form. Då kan man ägna den andra halvan av skrivtiden åt finputsning, revidering och väntan på synpunkter från handledaren och andra läsare. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att ge den som ska läsa tid att göra det, och för att texten ska kunna bli bra måste man även planera in tid för revidering i ljuset av synpunkterna man får. Och det är även viktigt att man inte sitter och jobbar med texten ända fram till sista minuten innan deadline. Allt som kan gå fel kan mycket väl göra det och är man stressad och pressad ökar risken att man gör fel. Ska texten in klockan 12 på natten är det klokt att vara mentalt inställd på att ladda upp den klockan 6 på kvällen. Och redan tidigt i processen är det bra om man har en mental deadline för texten som sätts en vecka innan den verkliga sluttiden.

Förordet till nästa lärobok

Igår skickade jag iväg en första version av manuset till förläggaren, och väntar nu på svar. Bokens titel är Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, och jag ser med spänning fram emot hur den kommer att tas emot, till våren när den kommer ut på Studentlitteratur. Här är förordet:

Det finns en uppsjö med böcker om metod, vetenskapligt skrivande, kunskapsteori och olika typer av introduktioner till forskningens praktik. Många av böckerna är väldigt bra och föredömligt pedagogiska, men min erfarenhet är ändå att innehållet och upplägget många gånger tilltalar lärare mer än studenter och att råden tyvärr ofta går över huvudet på den som är nybörjare i akademin. Lärare och läroboksförfattare tenderar att fokusera lite för mycket på hur och vad man ska göra. Och när studenterna inte förstår blir förklaringarna mer detaljerade och manualerna mer omfattande, vilket leder till att det blir ännu svårare att förstå. 

Vetenskapligt tänkande är nämligen en personlig egenskap som måste utvecklas på egen hand. Problemet med många metodböcker och manualer är att de liknar uppslagsverk och därför uppfattas som en rättningsmall, vilket i bästa fall leder till att man följer instruktionerna och därmed gör rätt i formell mening – men förstår man inte vad det innebär att tänkasom en forskare blir resultatet inte vetenskapligt. Uppsatserna kan mycket väl bli bra, men kvaliteten i lärandetriskerar att bli eftersatt. Vetenskapligt tänkande handlar inte om att följa regler, utan om att utveckla förståelse för reglernas andemening och kompetens att gå sin egen väg inom dess ramar. Jag har länge saknat en bok som riktar sig till uppsatsskrivande studenter och som handlar om hur man kan tänkaför att utveckla ett sådant självständigt, kritiskt analyserande mindset som är förutsättningen för att såväl förstå som skapa och värdera forskningresultat. Den här boken är tänkt att hjälpa nybörjare att på egen hand uppnå förståelse för vetenskapens möjligheter och begränsningar, och förhoppningen är att den kan väcka intresset för fortsätta studier av vetenskapens teori. Den ersätter alltså inte andra metodböcker, ambitionen är istället att visa hur man kan läsa metodlitteratur och böcker om kunskaps- och vetenskapsteori på ett sätt som gör att man utvecklar kompetens att tänka vetenskapligt. Boken är utformad som ett slags guidebok och ger en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens intressanta värld. Skillnaden är viktig att lägga märke till. Manualer läser man som recept, för att få instruktioner att följa. Guideböcker läser man för att förbereda sig inför resan, för att skaffa sig en uppfattning om terrängen man står i begrepp att ge sig ut i.