Vad händer när kunskap flyttas från människor till system?

I vården talas det om att man ska ersätta mänskliga vårdare med maskiner, vilket är ett tecken i tiden och en varningssignal. Förändringen börjar hos de svagaste, hos de vi bryr oss minst om. Där är kraven på besparingar hårdast. Värdighet och medmänsklighet väger lätt i jämförelse med den vinst man kan göra genom att avskeda personal och låta maskiner hålla våra gamla och sjuka vid liv. När maskiner väl blivit vardag finns ingen väg tillbaka, när vi vant oss vid att äldre kan vårdas utan mänsklig inblandning är steget inte långt till att ersätta lärarna i skolan med datorer. Gränsen förskjuts hela tiden.

Så länge inte jag ersätts med en maskin, en manual eller en algoritm finns ingen anledning till oro, eller? Övertygelsen om att samhällets kostnader hela tiden måste sänkas är en idé som likt ett virus sprider sig, som smittar tänkandet och förändrar synen på vad som är ett önskvärt och värdigt samhälle. När ekonomin överordnas alla andra värden påverkas även kunskapen. Vi ser det tydligt hos klimatförnekare som väljer att inte se tecknen som hopar sig, allt för att slippa tänka om och göra rätt.

Att flytta kunskap från människor till system, vilket är första steget mot att låta maskiner ta över, är möjligen ekonomiskt rationellt, men emotionellt och intellektuellt är det helt förkastligt. Evidens räcker det aldrig som underlag för kloka beslut (eftersom evidensen tillhör historien och besluten handlar om framtiden), det krävs alltid erfarenhet för att klara av viktiga uppgifter. Att okritiskt följa kartan eller manualen, utan hänsyn tagen till det unika sammanhang där problemet uppstår, är förenat med risker. 

Den som berövats sitt människovärde har bara ett ekonomiskt värde att hänvisa till i sin kamp för överlevnad. Accepterar vi utvecklingen, väljer vi ekonomin före människorna, är vi snart alla förlorare. Samhället, kunskapen och det som händer mellan människor sker av människor och för människor. Det som är ekonomiskt rationellt är inte nödvändigtvis klokt eller önskvärt. Tänk efter, vill du verkligen leva i ett samhälle och en kultur där det anses legitimt att säga: Jag följde bara order? Än kan utvecklingen fortfarande vändas, men det tar tar tid att förändra grundläggande värderingar så ju längre vi väntar med att tänka efter, desto svårare blir det att bryta mönstret. Och för varje dag som går tas beslut som sakta men obönhörligen flyttar oss och vårt samhälle i en allt mer omänsklig och iskallt rationell riktning där människor ses som en kostnad och det mänskliga betraktas som ett problem.

Låt oss göra 1984 till fiktion igen!

Karl Popper och den sociala ingenjörskonstens omöjlighet

Filosofen Karl Popper är högerns älsklingsfilosof, men kanske har man inte läst honom tillräckligt noga? Det vore i så fall inte första gången en hänvisning till ett känt namn används för att motivera en övertygelse. Jag här tänker närmast på oppositionens kritik mot regeringens coronastrategi, som faktiskt är kompatibel med Poppers tänkande. Man kan inte både hänvisa till Popper för att motivera sin egen politik och samtidigt kritisera regeringen för att den utgår från samma filosofi när den utarbetar sin strategi. Ändå är det just så som oppositionen, som vill avreglera snart sagt allt, agerar när man kräver att Sverige ska byta till en mer strikt reglerad strategi.

Popper skakades liksom många andra av fascismens framväxt och skrev boken Det öppna samhället och dess fiender som ett försök att hindra att det händer igen. Fascismen bygger på enhet och kontroll, och Popper förespråkar följaktligen frihet och öppenhet. Han gör det dock inte som ett självändamål, inte för att han tror på eller menar att frihet i sig löser alla problem, vilket många (dåligt pålästa) högerdebattörer verkar tro. Ingen tvingade människor i Tyskland att rösta på nazisterna och politiska partier valde att samarbeta med dem för att hindra vänstern att få makt och inflytande. Popper var alltså antifacist, vilket är ett rött skynke för många av dagens högerpopulister.

Oppositionsindignationen som luftas i TV och debattartiklar samt på sociala nätverk bygger på att regeringen borde göra mer, alltså precis vad högern INTE vill när man faktiskt talar om sin egen politik. Regeringens strategi finner stöd hos Popper, medan högerns indignation och samarbete med SD är precis vad Popper varnar för. 

När jag letade efter något annat hittade jag detta citat, i boken Historicismens elände (Popper 2002, 90) som får illustrera tanken och som visar att Sveriges coronastrategi faktiskt finner stöd hos den filosof som tydligast kritiserat den sociala ingenjörskonsten och politikers försök att styra samhällsutvecklingen i en viss riktning.

För den teknolog eller ingenjör som går stegvis tillväga så innebär de här synpunkterna att om han vill införa vetenskapliga metoder i studiet av samhället och politiken så är intagandet av en kritisk hållning, liksom insikten att inte bara försök utan också misstag är nödvändiga, det som allra mest behövs. Och han måste lära sig att inte bara förvänta sig misstag utan medvetet söka efter dem.

Detta är exakt vad Regeringen och FHM gjort, det är just detta som strategin bygger på. Försök och misstag, utvärdering och omvärdering. Och detta kritiserar högern som vanligen hänvisar till Popper för att ge trovärdighet för sin egen politik. 

Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser.

Dagens kunskapsförnekande politiker har gjort denna mänskliga svaghet till en dygd och försöker vinna väljare på den genom att agera både mot bättre vetande och mot sina egna principer för att nå makt, vilket är ett sätt att tänka och agera som Popper varnar för eftersom det banar väg för totalitära samhällen. 

Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem och att ta lärdom av dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra.

Exakt så agerar regeringen, och just så borde alla politiker agera om man vill värna det öppna samhället. Att dagens höger i Sverige väljer att INTE agera så utan istället kräva mer av social ingenjörskonst genom att kräva hårdare straff, stängda gränser och mer pengar till företagen borde få varningsklockorna att ringa hos alla konsekvenstänkande människor.

Vetenskaplig metod inom politiken innebär att den stora konsten att övertyga oss själva om att vi inte begått några misstag, att ignorera dem, att dölja dem och att ge andra skulden för dem, ersätts med den större konsten att erkänna ansvaret för dem, att försöka dar lärdom av dem och att tillämpa denna kunskap så att vi kan undvika dem i framtiden. 

Sveriges coronastrategi har från början byggt på vetenskaplig kunskap och aktuell information, och den har förändrats och anpassats efter utfallet. Det har begåtts misstag, men det är oundvikligt och man har LÄRT av dessa. Att högern kritiserar regeringen för detta samtidigt som man håller fast vid favoritfilosofen Popper visar hur man ser på kunskap och studier; som strategi för att övertyga snarare än som verktyg för att bygga ett öppet och demokratiskt samhälle. 

Hållbarhet: Lättare sagt än gjort

Idag ska jag tala om ämnet hållbarhet för personalen på vår institution, hemifrån och via Zoom. Det blir årets sista officiella åtagande. Tentorna är rättade, betygen inrapporterade och det är bara småsaker kvar att ta tag i. Och några dagars obrutet skrivande. Sen så, är det dags att njuta av semester och ledighet. Eftersom möjligheten till resande är begränsat kommer det nog bli en del skrivande under ledigheten, delvis om sakerna som jag skriver om här. Gränsen mellan mitt arbete och det jag ändå gör på fritiden är flytande.

Jag har fått fria händer att utforma det jag ska säga efter eget huvud, och det känns bra. Hållbarhet är en typ av problem som engagerar mig. Det är en fråga vars svar är öppet, vilket triggar igång mitt intellekt. Kunskap och kultur är liknande frågor som jag menar behöver angripas på samma sätt för att förståelse och önskad effekt ska kunna uppnås. Tyvärr går detta sätt att tänka ganska mycket på tvärs mot hur man brukar tänka, och en del av problemet med hållbarhet är att det är enkelt att sätta upp mål och ta fram riktlinjer, skapa strategier och skriva under avtal. Hållbarhet är en kontraintuitiv utmaning och det måste man först acceptera sedan förstå, annars leder arbetet som utförs inte till HÅLLBARHET.

För att arbetet som utförs för att uppnå hållbarhet ska leda till önskat resultat måste man inse, dels att problemet är komplext, dels att komplex inte är en synonym till komplicerad. Hållbarhet är inte ett problem som kan brytas ner i delproblem som löses för sig. Enda sättet att lösa det är att skaffa sig perspektiv, vara ödmjuk och utrusta sig med tålamod. Liksom kunskapen om skogen inte finns i de enskilda träden utan i dynamiken som uppstår i helheten, måste man gripa sig an problemet med hållbarhet genom att fokusera mer på samspelet mellan delarna än på helheten.

Jag har den stora äran att få undervisa på en kurs om hållbarhet, som alla som läser till ingenjör på högskolan där jag arbetar måste läsa. Det är ingen stor kurs, bara 3 hp, men den ger studenterna en introduktion till ämnet och visar på komplexiteten som uppstår när begreppets olika delar förs samman till en dynamisk helhet. Kursen behandlar ekologi/klimat, ekonomi och sociala aspekter av hållbarhet. För att samhället ska bli hållbart måste det råda någorlunda balans mellan delaspekterna. Demokrati är en viktig aspekt, liksom att det finns ett juridiskt system som fungerar. Ekonomin måste fungera, men det går inte att enbart ta ekonomiska hänsyn. Hållbarhet är en balansgång. Kompetensen som behövs för att hantera problemet vill jag likna vid förmågan att orientera i oländig terräng. Förståelse för komplexitet och förmåga att hantera dynamik som uppstår i möten mellan delaspekterna är viktigare än fakta och kunskap. Det är viktigare att avlära och tänka nytt än att följa planer och luta sig mot fakta. Hållbarhet handlar inte om antingen eller, utan om att förstå och hantera både och. Fångarnas dilemma är ett bra exempel att tänka med.

En del av problemet är att OHÅLLBARHET i väldigt många fall är norm och att det som är hållbart lyfts fram som ett positivt önskvärt undantag. Så länge ekologiskt och rättvisemärkt inte är utgångspunkten, det normala och självklara, är samhället ohållbart. Det är lätt att haka upp sig och fokusera på symboliska handlingar som sopsortering eller att man tar tåget istället för flyget, men inte vårt sätt att TÄNKA förändras kan inte vårt sätt att handla förändras.

Ett annat viktigt hinder för hållbarhet som är lika viktigt att vara medveten om är vilka ekonomiska krafter man har att göra med. Många multinationella företag har mer makt och inflytande över beslut som tas än de flesta regeringar. Det är förfärande lätt för den som vill att motarbeta samhällets strävan efter hållbarhet att kasta grus i maskineriet. Dokumentären Kampanjen mot klimatet manar till eftertanke. Det finns en hel industri som inget annat gör än producerar tvivel, vilket visar på behov av förståelse för kritiskt tänkande och bildning, vilket jag återkommer till. Hållbarhet är en fråga som verkligen hör hemma på högskolan, men det är avgörande att den behandlas på ett akademiskt sätt och inte som en lista med fakta som ska tentas av eller som enstaka moment i våra utbildningar.

Förutom kultur är jag intresserad av kunskapsteori samt kognitions- och neurovetenskap. Förstår man inte vad kunskap är och hur den mänskliga hjärnan fungerar blir det svårt att arbeta med komplexa, kontraintuitiva frågor som hållbarhet. Vi människor har en fallenhet att tänka i binära oppositioner, vilket ställer till det. Bra dåligt, rätt/fel, smart/korkad, vän/fiende, och så vidare. Hur förhåller sig Sveriges utsläpp till andra länders? Vem är bäst? Vi behöver tänka mycket mer inkluderande. Det kommer inte an på vad enskilda läser gör eller låter bli, utan vad alla gör, sammantaget. Talet om hållbarhet handlar dessutom ofta om in- och utsidor, men jorden är den enda plats i hela universum där människor kan leva som människor och vi har alla ett gemensamt ansvar för planeten och dess förutsättningar för liv. Problem kan export från ett land till ett annat, och expertis och idéer kan importeras, men det är i det stora hela ett nollsummespel som inte har något med frågan om hållbarhet att göra. Det ser ut som en lösning, men löser ingenting.

Vi människor har en besvärande fallenhet för enkla lösningar, eftersom vi är bekväma. Det är en egenskap som tjänat oss väl i evolutionen, men det är också förenat med risker. Thomas Midgley Jr är ett varnande exempel. Han dog som en hjälte eftersom han löst två stora problem: Dels upptäckte han att freon var ett utmärkt kylmedium och perfekt drivgas i sprayburkar, dels att bilmotorer gick smidigare om man blandade bly i bensinen. Han är en påminnelse om vikten av försiktighetsprinciper och att tidsperspektivet måste dras ut ordentligt. Det finns INGA genvägar till hållbarhet.

Trots att vi vet att framtiden alltid är mer eller mindre öppen och att svarta svanar inte är undantaget utan regeln satsar vi allt mer tid och resurser för att målstyra eller kontrollera organiseringen av samhället. New Public Management är en förförande tanke, en djupt mänsklig dröm. Det är dock inte så kultur fungerar; kultur äter strategier till frukost, brukar man säga. På pappret och i teorin fungerar det, men inte i praktiken. Drömmen om evighetsmaskinen är levande i olika varianter, trots att det är en tanke som strider mot naturlagarna, just för att OM det fungerade vore det fantastiskt. Samhället kan aldrig bli hållbart genom att sätta upp mål, som bryts ner i delmål. Titta vad som hände när man äntligen rodde Parisavtalet i hamn. Alla pustade ut och tänkte att nu är frågan löst, nu behöver vi bara vänta. Och sen kom Trump, Erdogan och Orban. Kina har högt ställda mål och eftersom det är en diktatur kan man driva igenom dessa, men till med sociala konsekvenser? Corona, som delvis är en konsekvens av bristande hållbarhet, är en påminnelse om att planer bara fungerar i teorin, och när de INTE behövs. Här under våren har samhället hållits uppe genom individuellt ansvar och den kompetens som människor faktiskt har; inte med hjälp av rutiner och manualer. Det den viktigaste lärdomen vi kan dra, för nuvarande pandemi är förhållandevis mild och det handlar inte om utan när den riktigt stora smittan drabbar oss.

Virus och bakterier är försvinnande små och de fanns här på jorden långt innan oss människor. De kontrollerar oss och vi måste lära oss leva med dem. Antibiotika är en fantastisk uppfinning, men eftersom vi använder medicinen ovarsamt, bland annat i den industriella produktionen av kött, eftersom människor efterfrågar det, blir allt fler bakterier resistenta. Det spelar roll vad vi människor önskar oss och strävar efter att få. Lågprisflyg, "billigt" kött och nya kläder belastar klimatet och så länge vi inte förändrar vår inställning till dessa saker spelar det ingen roll att vi sopsorterar eller köper ekologiskt kaffe och obesprutade bananer. Allt och alla hänger ihop. Även efterfrågan på politiker som lovar att ge oss vad vi önskar är ohållbart. Trump och andra populister förnekar kunskapen och talar om känslornas betydelse av en anledning, och det är INTE av omsorg för miljön eller människor i nöd.

Jag tycker om att tänka i liknelser, och här kommer en. Alla som försökt självmedicinera vet hur vanskligt det är. Kroppens inneboende strävan efter balans, den så kallade homeostasen är en enormt känslig och högst komplex mekanism. Även erfarna läkare och den medicinska vetenskapen har svårt att fullt ut förstå och hantera kroppens reaktioner när olika mediciner tillförs systemen och i princip alla mediciner ger upphov till en eller annan biverkning. Jag ser denna insikt som en illustration av svårigheterna och riskerna med att försöka målstyra komplexa processer och tänker att här finns massor att lära. Homeostas är organismens strävan efter jämvikt. En liknande tankefigur är Gaia-hypotesen som formulerades av James Lovelock på 1960-talet och som även Bruno Latour skriver om i sin senaste bok.

Homeostas handlar om strävan efter stabilitet, i förhållande till omgivningen; det är viktigt. Stabilitet är inte en isolerad företeelse, och det krävs lyhördhet och förändring i relation till den kontext som systemet finns och verkar i. Vill man att något ska vara som det alltid varit måste man kontinuerligt förändra och anpassa, justera och relatera. Därför leder tanken om målstyrning och kvalitetssäkring fel. Tvärsäkerhet och arrogans inför komplexiteten är förödande för hållbarheten, oavsett hur framgångsrik en sådan inställning kan vara i det korta loppet. Att bygga murar och motsätta sig förändring är motsatsen till homeostas och utgör ett hot mot hållbarheten; det är som att fortsätta äta Treo för smärtan i axeln trots att medicineringen ger upphov blödande magsår. För att förstå komplexa samband och kunna underlätta systemets strävan efter jämvikt behövs insikt om och ödmjukhet inför samhällets homeostatiska mekanismer.

Alla hållbara samhällen behöver bygga upp kollektiv kunskap och kompetens om systemets jämviktsreglerande komponenter. Olika aktörer bidrar med olika saker, men bara genom att samverka kan arbetet leda till hållbarhet. Forskningens uppgift är att upptäcka förändringar och skapa verktyg för att förstå och lära sig vad som krävs för att hantera dem. Politiker sätter ord på och stråvar efter att uppnå samhällets visioner (inte det egna partiets mål eller strävan efter makt). Och staten och kommuner som använder kunskapen och lyssnar på forskningen för att ödmjukt försöka hantera komplexiteten. Demokratin är en förutsättning för att det ska fungera och medborgarna måste förstå och respektera detta. Forskningen upptäcker, politiken skapar visioner och fördelar resurser och samhället (det vill säga alla vi tillsammans) ser till att homeostasen upprätthålls. Idag tänker och agerar vi närmast tvärtom, vi sätter upp djärva mål och sedan använder vi våld om så krävs för att driva igenom de interna målen utan hänsyn tagen till omgivningen. Samma sätt att tänka och agera finns på alla nivåer och i alla organisationer. Hela tankebygget utgår från att helheten är komplicerad och därmed kan brytas ner i delaspekter som var och en fokuserar på sig själv, i trygg förvissning om att delarnas egoism gynnar helheten. Vore samhället komplicerat fungerade det. Men är det så, vet vi det, med säkerhet? Har saken undersökts? Min utgångspunkt och fasta övertygelse är att samhället är komplext (men inte heller jag har undersökt saken, för jag har ingen aning om hur en sådan undersökning skulle kunna genomföras) och därför behöver betraktas som en sammanhållen helhet, i relation till omgivningen, och tankarna om homeostas ska ses i ljuset av denna min utgångspunkt.

Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar vill främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden; alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatad verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre av arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för livet på jorden. 

Samhället är en komplex förändringsprocess som hela tiden strävar efter jämvikt på sätt som jag vill likna vid ett slags homeostas. Poängen med att likna samhället vid kroppen är att läkarna är ödmjuka inför och förhåller sig hela tiden till komplexiteten och lyssnar uppmärksamt efter utryck för olika typer av biverkningar, inte bara kända sådana utan lika mycket efter okända. Läkarna ansvarar bokstavligen för patientens liv och har att förhålla sig till verkligheten så som den är och fungerar, de kan och får inte lyssna på patientens önskningar, bara på patientens symptom. Detta håller delvis på att förändras (tänker på kosmetisk kirurgi, till exempel) men läkarnas uppdrag är i grund och botten fortfarande hälsa och liv och om det uppdraget åsidosätts straffas läkaren obönhörligen. Tänk om det var så vi såg på politikerna, som ett slags läkare med ansvar för samhällets hälsa och långsiktiga hållbarhet. Då skulle förutsättningarna för poltiken helt förändras, och politikernas relation till och användning av vetenskapen skulle se helt annorlunda ut. Med en sådan syn skulle det aldrig (som idag) räcka att finna belägg för det man vill göra, det skulle krävas mycket mer av analys och reflektion kring alla möjliga både tänkbara och otänkbara aspekter av förslagen man vill genomföra. Floskler som att Sverige ska bli bäst på utbildning, världsledande på ... eller att skatten ska sänkas utan någon annan anledning än att många väljare vill ha mer pengar i plånboken, skulle bli mycket svårare att häva ur sig och försvara.

Med ett annat sätt att se på kunskap och hållbarhet skulle försöken att målstyra den komplexa offentliga verksamheten oundvikligen behöva försiggå av rigorösa undersökningar och utvärderingar, med fokus på funktion istället för måluppfyllelse. Om utgångspunkten för politiken och förvaltningen av samhället var att det handlar om komplexa storheter, istället för komplicerade, skulle begrepp som värde, resultat och vinst kräva mycket mer av reflektion och analys innan de används. Handlar det bara om pengar och nyckeltal, eller handlar det om andra och mer undflyende och svårdefinierade aspekter och egenskaper? Ödmjukhet skulle förvandlas från att som idag uppfattas som någonting negativt, framstegsfientligt och tillväxthämmande, till att bli en dygd. Arrogans må vara en vinnande strategi, men det handlar inte om att vinna konkurrensfördelar gentemot andra, i det korta loppet, utan om livet på jordens överlevnad. Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet. 

Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vård, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och forskning. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Homeostas är inte en process man kan styra, det handlar om självorganisering. Människokroppen har en enorm förmåga att anpassa sig och bibehålla den livsnödvändiga jämvikten i relation till omgivningen. Samhället består av människor och strävar också efter jämvikt, och jag menar att samhället är en komplex och självorganiserande helhet. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering.

Hållbarhet handlar om vad vi vill egentligen, det är en samvetsfråga. Om hållbarhet ska införas i utbildningar får det INTE bli ett lärandemål. Hållbarhet är liksom bildning inte ett mål utan ett föränderligt tillstånd. Hållbarhet är liksom bildning något gemensamt, någon man både delar och är del av = ett mellanrum. Mångfald, som är en social aspekt av hållbarhet, är ett dynamiskt tillstånd som kräver intellektuell kapacitet för att kunna hanteras, det är inte ett mål utan ett medel för hållbarhet. Politiska partier som driver opinion för övertygelsen om att mångfald är ett problem som ska elimineras genom att stoppa invandringen är föga förvånade samma partier som förnekar kunskap och talar om att det är känslan som räknas. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, både i samhället och den högre utbildningen; ett slags barometer på graden av hållbarhet. 

Vägen till kunskap är en omväg och högre utbildning blir akademisk och intellektuell först när den präglas av överflöd och mångfald, eftersom det är enda sättet att lära sig förstå och hantera komplexitet; därför är det ohållbart att försöka effektivisera och skynda på lärande. Det är inte fler och mer specialiserade experter som behövs för att göra samhället hållbart, utan djupare, bredare och mer spridda kunskaper i hela samhället.

Jag inser att denna bloggpost även fungerar som motiv för mitt arbete med mellanrummens filosofi, vilket jag från och med nu kommer att fokusera på.

Allt färre vill något

Samhällen växer fram som ett resultat av människors önskningar och handlingar. Så vad vill vi idag? Kritisera och klaga, verkar det som. Fokusera på flisorna i andras ögon för att slippa hantera bjälken i det egna. Få vill kämpa för något eget, och det är kanske inte så konstigt för den som har en dröm idag måste räkna med att utsättas för hänsynslös kritik. Logiken som styr sociala nätverk och plockar fram det sämsta hos oss människor spiller över på samhället och ger plats för oresonliga missnöjespartier som för fram samma lösning på alla problem och en hö-hö-höger som helt saknar moralisk kompass. Medierna orkar inte granska regeringens arbete på djupet och seriöst, man sprider istället oppositionsindignation. Och Public Service arrangerar ändlösa debatter med Mats Knutsson som enväldig domare. Ingen får tala till punkt och den som skriker högst vinner.

Det är så outsägligt torftigt och beklämmande att alla kompetenta människor som sliter i vården, skolan och på myndigheterna för att samhället ska fungera så totalt ignoreras; i alla fall så länge de sköter sina arbeten. Blir det fel exploderar det och enskilda hängs ut. Och den risken ökar för varje år som går eftersom inga offentliga verksamheter får full kompensation för kostnadsökningarna. Alla förväntas effektivisera, vilket gör att alla går på knäna. Hör under pandemin "belönades" personalen i vården med en applåd offentligt samtidigt som man internt informerade om att det nog inte blir någon semester i sommar.

Black Lifes Matter är en kollektiv rörelse för ett jämlikt samhälle och #MeToo var på samma sätt en rörelse för ett jämställt samhälle. Greta Thunberg strejkar fortfarande för klimatet, även om den rörelsen inte uppmärksammas här under pandemin. Tusentals människor går samman och visar solidaritet och missnöje med förtryckande strukturer. Man gör vad man kan för att visa att man finns och rikta uppmärksamhet mot förhållandena man lever under. Det skulle kunna leda till en varaktig förändring och bli startpunkten på arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle, men så kan det bara bli om majoriteten accepterar att det finns strukturer och att allt inte handlar om vem jag är och vad jag gör. Bara den som inte missgynnas kan säga att det bara är att rycka upp sig och att det alltid kommer an på en själv.

Ingen människa eller rörelse är perfekt, det finns alltid saker som går att kritisera. Men väljer man att jämföra det bästa hos en själv med det sämsta hos motståndarna och medmänniskorna visar man i ord och handling att man inte bryr sig om någon annan än sig själv och sina vänner, och det är inte så man bygger ett fungerande samhälle.

Yttrandefrihet kräver respekt

Rätten att uttrycka sig och öppet dela sina åsikter i samhället är en av demokratins allra viktigaste principer. Det påstås ibland och från vissa håll att den rätten är hotad, att det finns en smal korridor av åsikter som man måste hålla sig inom. Men det är att blanda ihop korten. Rätten att fritt uttrycka sina åsikter handlar om just det, och den gäller alla, även den som är kritisk mot det som påstås. Yttrandefriheten handlar om att alla får yttra sig. Alla har också rätt att ignorera. Och ingen kan kräva tillgång till alla kanaler. Det är ingen rättighet att få sina insändare publicerade i tidningen och vill man demonstrera måste man söka tillstånd och hålla sig till gällande ordningsregler. Att bli av med sitt jobb för att man hyser åsikter som inte är förenliga med företaget man arbetar på är inte censur.

Yttrandefriheten kräver respekt och förståelse för komplexiteten som uppstår i ett demokratiskt samhälle där olika fri- och rättigheter balanseras mot varandra. Att hela tiden tänja på gränserna för vad man kan säga inom lagens ramar, alltså att konsekvent och hänsynslöst utnyttja yttrandefriheten, är cyniskt och hotar demokratin på sikt. Bara för att man kan och får betyder inte att man bör.

Jag vill leva i ett anständigt samhälle där människor respekterar både varandra och det gemensamma. Lagarna, den demokratiska ordningen och öppenheten hotas om ingen lägger band på sig och noga tänker efter innan man utnyttjar rätten att uttrycka sina åsikter. Måste det sägas nu, i detta sammanhang och av mig? Ofta är det viktigare att hålla inne med åsikter. Den typen av kompromisser bygger hållbara samhällen. Provokationer kan vara ett viktigt verktyg för att uppnå förändring, men människor som lever på att provocera och alltid intar motsatt ståndpunkt värnar bara sitt eget varumärke inte det allmännas bästa. Det är skillnad mellan att kämpa för det man verkligen tror på och kan argumentera för är bra, inte bara för en själv utan för samhället, demokratin och den långsiktiga hållbarheten och att alltid vara i opposition för sakens skull. Ska yttrandefriheten fungera måste man också lyssna, inte bara tala. 

När USAs president hävdar att han censureras är det ett tecken på bristande kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande, samhällsbyggande principer. Lika problematiskt är den när inflytelserika debattörer med tusentals följare på sociala nätverksplattformar ylar om att deras rättighet att yttra kontroversiella och nedsättande åsikter är hotad. Yttrandefriheten infördes inte för att skydda makten eller de som är privilegierade, tvärtom! Yttrandefriheten är de underordnades vapen i kampen för mänskliga rättigheter. Och även om lagen garanterar individens rätt att uttrycka sina åsikter handlar den ytterst om att värna demokratin. 

Dagens bild: There is power in a union!

För några år sedan stod jag på gräset i Slottskogen, en solig eftermiddag under Way Out West och lyssnade på Billy Bragg som sjöng "There is power in a union". Det var samma år som Pussy Riot fängslats i Ryssland och han talade om yttrandefrihet, solidaritet och kampen för mänskliga rättigheter. Mellan nu och då har #MeToo dykt upp underifrån och synen på vad män kan och får säga och göra har förändrats, vilket till exempel Jean Claude Arnaud och Paolo Roberto fått erfara. Och just i dessa dagar växer stödet för Black-Lifes-Matter-rörelsen. Bragg skrev sin låt under Thatchereans brutala nedskärningar och även om arbetarrörelsen inte vann där och då finns det trots allt tecken på att makten som många små tillsammans förfogar över kan förändra samhället.

Bild: Ajan

Ingen kan veta, men jag vill tro eller hoppas i alla fall att tiden kommit ikapp nyliberalismens allt hårdare krav på effektivitet och vinst, vilket lett till allt aggressivare avregleringar och en hårdare ton i samhället. Och att allt fler inser vilka konsekvenser det sättet att tänka och organisera samhällen får. Donald Trump har under sina snart fyra år vid makten kört världens mäktigaste land i botten, och det blir allt svårare att försvara den politik som Reagan och Thatcher med stöd från Milton Friedman införde. Avregleringarna motiverades med att företagens och de rikas välstånd skulle sippra ner genom samhället och komma alla till del, vilket fortfarande återstår att bevisa. #MeeToo och BLM är tecken på och konsekvenser av att löftena om frihet och välstånd för alla inte infriats. Jag ser de båda rörelserna som tecken på människornas längtan efter anständighet och medmänsklighet, och tror att pandemin kanske bidragit till att sätta massan i rörelse. 

Martin Luther King hade en dröm, och den handlade om att folket skulle resa sig och inse att ingen makthavare i världen kan stoppa kraften i rörelser som kommer underifrån. Kina försöker hindra medborgarna i Hong Kong att värna sina fri-och rättigheter, och där ser det fortfarande ut som om polisen och militären vinner; men BLM-rörelsen som fortfarande står och väger inger hopp. Det finns risker med grupptänkande och en allt för långt driven kollektivism är potentiellt lika problematisk som hänsynslös nyliberalism. Ingen människa är en ö och ensam är inte stark! Människa är ett kollektiv; en komplex helhet. Även när individer är ensamma står de via kulturen som gör dem till människor i förbindelse med resten av mänskligheten som är större än summan av delarna. 

Tänkande är alltid en kollektiv verksamhet. Det finns inga genier i den mening som många tror och tar för given, det finns bara kollektiva resultat som tillskrivs enskilda. Inte för inte är det vita män med makt som har svårast att acceptera förändringar som kommer underifrån. De har vant sig vid att lyftas av massorna, men när stödet försvinner faller de tungt och. de förstår inte vad som hände. Nu är det upp till oss alla att tänka efter och bestämma oss för vilken sida vi står på och vilka värden vi försvarar. Antingen kan man göra som Trump och förneka kunskapen, eller också kan man försöka lära sig förstå vad som händer och hur förändring fungerar. Ska samhället kunna bli hållbart tror jag mer på det senare än på det förra, som kollektiv och individuell livsstrategi. Livet; we are in it together!

Det är fullt möjligt att fortsätta tänka och agera som om individer är samhällets minsta beståndsdel, som om det är individer och deras unika förmågor som bygger samhället och utgör garanten för hållbarhet. Jag är dock övertygad om att samhällets minsta beståndsdel är gruppen, som kan vara större eller mindre. Människa blir man tillsammans och isolerad och i ensamhet går det inte att tänka nytt och vara kreativ. Samhället och tänkandet är resultatet av samverkan. Även kunskapen är en kollektiv kraft som ingen enskild kan kontrollera. 

Ju mer fokus som riktas mot individen och ju fler som anammar den synen på samhället, desto dummare blir kollektivet. Fler gör samma misstag oftare och färre lär av andra; om och när man ser på samhället som summan av INDIVIDUELLA beslut och handlingar. Självklart är vi alla individer, men människan är ett kollektiv. Och kollektivet eller gruppen blir visare om individerna inser sitt ömsesidiga beroende och börjar tänka TILLSAMMANS. När fler lyssnar mer på andra än talar själva behöver misstag bara göras en gång, sedan sprider sig kunskapen i gruppen genom att alla får del av varandras kunskaper och erfarenheter.

Hur ska vi göra; vad är bäst för samhället och indirekt för alla på sikt? Att gemensamt planera för det värsta och hoppas på det bästa, eller tvärtom: göra upp stora planer och sedan försöka styra individerna i en bestämd riktning och eliminera alla hot mot måluppfyllelsen? Jag tror inte samhällets långsiktiga hållbarhet kan nås på något annat sätt än att arbeta tillsammans för att kollektivt öka medvetenheten om allas ömsesidiga beroende av varandra. Individualismen är ett slags Babels torn, ett slags kollektivt utslag för hybris. Människor har och kommer alltid att ha svårt att komma överens om vad som är ett bra mål att sträva efter, alla har sina idéer, drömmar och visioner. Om utgångspunkten är att jag är en ö och mig själv nog har jag allt att vinna på att fuska, på att tala och agera på ett sätt utåt och ett annat i ensamhet. Om jag däremot accepterar att jag är del av och blir den individ jag känner mig som tillsammans med andra, inom ramen för en grupp, tvingas jag vara mer öppen och delaktig i samt värna det gemensamma tillsammans med övriga.

Gemenskap är som kärlek, ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Därför tror jag det är klokare och mer hållbart att planera för det värsta och hoppas på det bästa. Tar man ingen för givet blir det man får mer värdefullt. Ödmjuka grupper är som spruckna vaser och värnas därför mer än adrenalinstinna övermodigt gapande hopar av individer som tror de äger världen och är oövervinneliga. Gruppens vishet gynnar alla och växer på kvadraten av varje ny individ som ansluter sig och solidariskt agerar tillsammans med övriga. Gruppens vishet bygger inte på konsensus, tvärtom. Vishet handlar inte om att komma överens, utan om att bättre förstå varandra och om att tillsammans utveckla förmågan att hantera olikhet. Ju mer mångfald gruppen kan hantera och härbärgera desto mer kunskap får gruppen tillgång till. Homogena grupper som strävar efter mål är dumma. Grupper som består av många olika människor och sätt att tänka och som planerar för det västa samtidigt som man hoppas på det bästa är visa och mer långsiktigt hållbara.

Bildning främjar både mångfald och vishet samt hållbarhet och förståelse för olikhet. Bildad blir man inte på egen hand, det blir man tillsammans med andra. En skola och ett utbildningssystem som bygger på individuell valfrihet riskerar leda till utarmning av både bildningen och gemenskapen. En målstyrd skola där individens framgångar står i centrum leder till kollektiv dumhet och enfald eftersom en sådan skola inte främjar utvecklingen av gruppens intelligens och egenskaper som solidaritet och ödmjukhet, vilket är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet och mänsklighetens överlevnad på sikt.

There is power in a union! Efter pandemin finns fortfarande klimathotet kvar och nya pandemier kommer med säkerhet att drabba mänskligheten. Ska vi kunna klara utmaningarna och rädda förutsättningarna för liv på jorden måste vi inse att män och kvinnor är lika mycket värda och att black life matters; men det går inte att slå sig till ro med att konstatera detta. Först när vi går samman och tänker och agerar tillsammans för att realisera ett öppet och demokratiskt samhälle där alla värderas lika kan den samlade kraften i mänskligheten användas för att skapa ett bättre samhälle för alla, inte bara för några privilegierade få.

Lärdomar av corona som vi borde dra

Här i veckan läste jag den kloka och vackert formulerade boken Smittans tid av Paolo Giordano som är fylld av kloka tankar och som inger hopp. Den är skriven i Italien, just vid inledningen av pandemin och under de första veckorna av karantän. Trots det det desperata läget skriver Giordano sansat och fokuserar på det som kommer sedan, hur vi kan tänka och vad vi kan göra för att lära av det som händer. Kan verkligen rekommendera den.

På Bokus hemsida presenteras han och boken på detta sätt:

Paolo Giordano är fysiker och författare. Hans romaner har publicerats på över trettio språk och han skriver regelbundet i Corriere della Sera. Giordanos artikel Smittans matematik, som publicerades i Italien i början av covid-19-utbrottet, delades mer än fyra miljoner gånger och hjälpte till att förändra den allmänna opinionen i smittspridningens tidiga skede.  

Hur ska mänskligheten hantera coronapandemin? Och vilken framtid är det som tar vid? 

Från sin karantän i Italien skriver Paolo Giordano med skärpa och värme om hur viruset påverkar oss och hur vi som både samhälle och individer måste formera oss för att möta det. Genom att dra lärdomar från klimatförändringar, fake news och främlingsfientlighet visar Giordano vilka misstag som gjorts i krishanteringen, och hur vi kan arbeta tillsammans för att åstadkomma förändring internationellt. Smittans tid är ett vittnesmål från vår samtid och ett stridsrop för en ny global solidaritet i kölvattnet av pandemin.

När jag läser boken parallellt med den växande kritiken mot Anders Tegnell och FHM här i Sverige blir jag beklämd, för hans kloka tankar och syn på smittspridning, samhällsbyggande och solidaritet går verkligen på tvärs mot delar av debatteliten i Sverige. Det finns många tänkvärda citat i boken men jag fastnade särskilt för detta.

Epidemin manar oss alltså att resonera som om vi vore del av ett kollektiv. Det ställer helt andra krav på vårt beteende än normalt: plötsligt måste vi betrakta oss som oupplösligt förbundna med andra och ta hänsyn till andras närvaro när vi gör våra personliga val. I smittans tid utgör vi en enda organism. I smittans tid blir vi åter en gemenskap. (Giordano 2020, 37).

Att leta fel och brister i den svenska strategin eller söka efter syndabokar att ställa till svars är närmast motsatsen till Giordanos sätt att se på hanteringen av viruset och den potentiellt dödliga sjukdomen. Bara om vi resonerar som om vi är del av ett kollektiv, endas om och när vi inser att we are all in this together kan vi dra lärdom av det som händer. Det är dock svårt och det kräver att man tänker annorlunda. Virus går inte att kontrollera på något enkelt sätt. Som människor är vi del av en helhet och dess sårbarhet ansvarar vi alla för. Viljan att söka efter och skylla på någon enskild är primitiv och den löser ingenting, tvärtom försvårar den inställning arbetet med att lära av misstagen och skapa ett mer robust samhälle.

Ett tag i början av pandemin fanns tecken och tendenser på att vi faktiskt var en gemenskap. Kollektivt höll vi på distanseringen och följde reglerna, vi samlades kring de dagliga presskonferenserna och Aktuellt och Rapport fokuserade på uppdraget att sprida information. I Agenda lyssnade man på forskarna och alla försökte förstå. Tyvärr höll det inte i sig och nu är vi tillbaka till hur det såg ut innan, med den skillnaden att Mats Knutsson fått ännu större utrymme och minsta utspel från Åkesson blir rubriker. Jag hoppades verkligen på en förändring, och det hoppet håller jag fortfarande fast vid, men just nu kämpar jag med uppgivenheten.

Känslan från förra valrörelsen kommer krypande. Återvänder till några tankarna jag satte på pränt då och inser att de fortfarande håller. De största hoten mot demokratin, klimatet och den långsiktiga hållbarheten är fortfarande: Bristande intresse, okunskap och ren dumhet; i kombination med lathet, oengagemang, egoism och bristande medmänsklighet. Det är skrämmande att se hur demokratin utmanas av människor som borde veta bättre, men det blir samtidigt en bekräftelse på kunskapens status i vårt samhälle. Förfärande många människor litar idag mer på känslan än fakta och förnuftet och blundar, av ointresse eller för att man inte bryr sig om någon eller något annat än sig själv, för verkligheten vi lever i och har att hantera tillsammans.

Demokratin och politiken är inget smörgåsbord som man kan välja och vraka från för att komponera den mix som passar en själv bäst. Försöken att anklaga den sittande regeringen för inkompetens när man tvingats regera vårt land under pandemin i ett helt hopplöst parlamentariskt läge är orimlig och den som för fram sådana åsikter är antingen dum, medvetet oinformerad eller saknar helt intresse för demokratin; eller också är man så fixerad vid sina egoistiska önskningar att man väljer att underblåsa kritiken eller rent av sprida lögner för att på det sättet driva opinion för den politik man vill se realiserad. Egoismen är ett gift och dumhet, okunskap och bristande intresse ett allvarligt hot; både mot individer och samhälle. 

Utan intresse och förståelse samt engagemang för kunskapen, demokratin och medmänniskorna kan inget hållbart samhälle byggas. Det är aldrig politikernas fel att allt inte är som man önskar, det är alltid vårt eget fel; vi som i betydelsen alla som lever och verka i vårt land. Man kan tycka och tro vad man vill och det går bevisligen att gå till val på och nå framgångar genom att hänvisa till känslan, men verkligheten kommer förr eller senare ikapp även den som är dum, som saknar kunskap eller inte orkar bry sig.

Nu verkar det kanske som pandemin klingar av, men klimathotet finns fortfarande kvar och corona var trots allt ett relativt sett harmlöst virus, så det är oerhört viktigt att vi faktiskt drar lärdom och att kunskapen tas på allvar igen och får det utrymme den förtjänar i samhällsdebatten.