Sammanhang utan mellanrum, hårt drivna processer utan marginaler, liv och organisationer som pressats till det yttersta för största möjliga effektivitet lät fram till för bara någon månad sedan lockande. På pappret är (eller, låt oss hoppas, var) effektivitet och eliminering av allt som "inte" har med saken att göra ett självklart mål. Men man glömmer då något fundamentalt. Livet vore inget liv utan död. För att andas in måste man andas ut. Motpoler som balanseras mot varandra är vad som skapar harmoni i tillvaron. Därför blir det som ser bra ut på pappret och som kanske fungerar ett tag problematiskt. Inte nu eller idag, men på sikt. Förr eller senare kommer reaktionen. Och ju längre man väntar, ju hårdare processen drivs, desto högre blir priset. Därför är marginaler och mellanrum lika viktiga som fokus och innehåll. Jag ska ägna dagen åt att skriva om detta, därför dessa tankar.
Samhället är fyllt av saker som är lätt att "spara" in på. Arkiv, till exempel. Det ser bra ut i budgeten, men eftersom det är en plats där man samlar in och bevarar minnen av upplevelser, kan besparingar där leda till att kulturen på sikt utarmas. Arkivet kan man komma till för att minnas det som varit och för att skaffa insikt om och förståelse för mänskligt liv. Besparingar på eller i värsta fall nedläggning av arkivet kommer inte att få katastrofala följder. Samhället kommer inte att gå under. Ingen, annan än dem som arbetar där, kommer att bli lidande av en nedläggning, i det korta perspektivet. Men det är till priset av något oerhört värdefullt. Ett samhälle utan minne är inget samhälle. Ett samhälle som optimerats, effektiviserats och helt och hållet riktats in på konsumtion, produktion och tillväxt är ett kallt och livsfientligt samhälle. Ett samhälle utan riktning. Kollektivt blir alla dem som lever i ett sådant samhälle rön för vinden och lätta offer för populismens destruktiva kraft.
Utan semester inget arbete. Utan mellanrum, ingen kunskap, ingen utveckling. Utan marginaler finns inget liv. När ska politiken beakta dessa för livet och allas vår överlevnad fundamentala egenskaper? När skall vi förstå att livet och kulturen inte kräver något annat av oss än det vi väljer att satsa på? När skall vi bejaka balansen i tillvaron, lika mycket som arbetet och effektiviteten? Semestern vore ingen ledighet om den inte var en del av arbetet. Och arbetet vore inget arbete utan semestern, ledigheten, marginalerna och tid utan krav. Allt och alla hänger ihop. Livet utgörs av helheten, av både arbete och ledighet. Liksom samhället som består av både arbetare och människor som inte arbetar. Det är när vi kompletterar varandra som det uppstår harmoni i samhällsbygget. Pandemin är inte ett undantag, utan själva regeln. Kan vi se det så blir samhället mer hållbart.
Läkaren behöver sjuka för att utveckla kunskap som kan användas för att främja hälsa. Polisen behöver brottslingar för att skaffa kunskap om hur man håller ordning under olika förhållanden. Läraren är ingen lärare utan elever som lär. Om man väljer att se på saken så förstår man hur viktigt det är med marginaler och mellanrum. Idag talas det ofta om arbete, arbete, arbete. Ändå lägger man, i effektivitetens namn, ner verksamheter som ger människor anställning och jobb. Vården, skolan skriker efter resurser, både ekonomiska och personella, ändå skär men ner och avskedar för att sänka kostnaderna. Det är som samhället gått i baklås, och vattnet man använder för att släcka elden visar sig vara bensin som göder lågorna som förtär oss alla. Både den som har arbete och den som saknar anställning drabbas när effektiviteten drivs till sin spets.
För att komma ur låsningen måste vi kollektivt inse hur viktigt det är med mellanrum och marginaler. Hållbar effektivitet och långsiktig överlevnad kräver tid för återhämtning. Innovationer uppstår i mellanrummen mellan tider av intensivt sökande efter svar. Livet kräver inandning och utandning. Det är inget som människan kan ändra på, hur mycket hen än vill det. Rätt använd kan tiden i karantän blir en möjlighet (till reflektion och eftertanke).
Flyktlinjer är såväl ett (kultur)vetenskapligt och kunskapsteoretiskt projekt som ett slags marknadsföringskanal för mitt företag Puer Aeternus (https://www.pueraeternus.se/index.html). Jag ser bloggen både som ett sätt att sprida kunskap och en plats att utveckla vetande på. De första tio åren uppdaterades bloggen dagligen, men sedan 2021 publiceras en post i veckan, på söndagar. Alla åsikter som uttrycks här är mina.
tisdag 21 april 2020
måndag 20 april 2020
Corona lär oss uthållighet och väntan
Det kommer att ta tid innan restriktionerna kan släppas på. Corona tvingar oss alla att vänta och blir därför en övning i tålamod. Vi reagerar alla olika på det som händer och uppgifterna finns tolkas på olika sätt av olika individer. Jag bidar min tid och försöker göra det bästa av situationen. Det är en kamp mot rastlösheten, men jag är samtidigt tacksam över möjligheterna att lära och fördjupa kunskaperna om mitt forskningsområde. Kulturen blir påtaglig här under pandemin. I normalfallet är den osynlig och det krävs ett tränat öga för att se den, men nu blir den påtaglig när allas olika förväntningar och förgivettaganden kommer på skam. När vi tvingas skapa nya vanor och det inte går att göra som man brukar blir det uppenbart vad man måste acceptera och vad som kan förändras. Under veckorna som kommer tvingas allt fler inse och förhålla sig till det.
Vårt sätt att leva, det sätt som utvecklats här under 2000-talet, utsätts för ett första riktigt stresstest. Tecknen på att samhället nog aldrig var riktigt hållbart har funnits länge och blivit allt tydligare. Pandemin framstår allt mer som en generalrepetition. Den påtvingade långsamheten tror jag är nyttig. Livet och samhället består av tid och kan vi acceptera att saker och ting får ta längre tid är det bra både för vår hälsa, för samhället, klimatet och förutsättningarna för livet på jorden.
Kanske är det inte höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg vi behöver när allt kommer omkring. Varför inte satsa på säkerhet och komfort istället? Det finns en massa saker som tagits för givet men som kan diskuteras. EUs jordbrukspolitik, till exempel. Om alla länder blir självförsörjande på basvaror och om transporter av levande djur förbjöds skulle matförsörjningen bli både mer hållbar och etisk. Transporterna skulle minska och utrymmet på vägarna öka, samtidigt som tempot i samhället minskar och möjligheterna att faktiskt uppleva livet bli fler. Stress är ett stort problem som leder till ohälsa och kräver många liv, kanske till och med fler liv än Corona. Det är lätt att fokusera på allt man INTE kan eller får, men tiden av väntan kan faktiskt användas för att göra saker man annars inte anser sig ha tid eller ro till.
Företagen går igenom ett stålbad, men det beror till stor del på att vi nu tvingas konsumera det vi faktiskt behöver. Ekomin och den heliga tillväxten har inte gjort skillnad på vad som tillverkas och vilka tjänster som erbjudits. Hela det där systemet utsätts nu för prövning och tvingar fram nya sätt att tänka. Jakten på effektivitet och stordriftsfördelar har lett till att allt mer makt ansamlats hos allt färre människor som blir allt rikare. En annan syn på fördelningen av mänsklighetens samlade välstånd och jordens tillgångar är möjlig. Så har det alltid varit, men nu finns tid att tänka kring dessa saker. Alla inser att arbetslöshet inte är en konsekvens av lathet. På ett eller annat sätt måste vi hjälpa varandra, oavsett vilket politiskt parti man röstar på. Låt oss hoppas att frågan om skatten ska höjas eller sänkas nu är död och att politikerna istället börjar diskutera vilket samhälle vi vill leva i.
Det finns så mycket viktiga lärdomar att dra, kunskaper att utveckla och möjligheter att ta vara på här under pandemin och dess påtvingade väntan. Låt oss ägna oss åt det istället för att lägga tid och energi på destruktiva debatter om saker som ändå inte kan avgöras på ett hållbart sätt här och nu.
Vårt sätt att leva, det sätt som utvecklats här under 2000-talet, utsätts för ett första riktigt stresstest. Tecknen på att samhället nog aldrig var riktigt hållbart har funnits länge och blivit allt tydligare. Pandemin framstår allt mer som en generalrepetition. Den påtvingade långsamheten tror jag är nyttig. Livet och samhället består av tid och kan vi acceptera att saker och ting får ta längre tid är det bra både för vår hälsa, för samhället, klimatet och förutsättningarna för livet på jorden.
Kanske är det inte höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg vi behöver när allt kommer omkring. Varför inte satsa på säkerhet och komfort istället? Det finns en massa saker som tagits för givet men som kan diskuteras. EUs jordbrukspolitik, till exempel. Om alla länder blir självförsörjande på basvaror och om transporter av levande djur förbjöds skulle matförsörjningen bli både mer hållbar och etisk. Transporterna skulle minska och utrymmet på vägarna öka, samtidigt som tempot i samhället minskar och möjligheterna att faktiskt uppleva livet bli fler. Stress är ett stort problem som leder till ohälsa och kräver många liv, kanske till och med fler liv än Corona. Det är lätt att fokusera på allt man INTE kan eller får, men tiden av väntan kan faktiskt användas för att göra saker man annars inte anser sig ha tid eller ro till.
Företagen går igenom ett stålbad, men det beror till stor del på att vi nu tvingas konsumera det vi faktiskt behöver. Ekomin och den heliga tillväxten har inte gjort skillnad på vad som tillverkas och vilka tjänster som erbjudits. Hela det där systemet utsätts nu för prövning och tvingar fram nya sätt att tänka. Jakten på effektivitet och stordriftsfördelar har lett till att allt mer makt ansamlats hos allt färre människor som blir allt rikare. En annan syn på fördelningen av mänsklighetens samlade välstånd och jordens tillgångar är möjlig. Så har det alltid varit, men nu finns tid att tänka kring dessa saker. Alla inser att arbetslöshet inte är en konsekvens av lathet. På ett eller annat sätt måste vi hjälpa varandra, oavsett vilket politiskt parti man röstar på. Låt oss hoppas att frågan om skatten ska höjas eller sänkas nu är död och att politikerna istället börjar diskutera vilket samhälle vi vill leva i.
Det finns så mycket viktiga lärdomar att dra, kunskaper att utveckla och möjligheter att ta vara på här under pandemin och dess påtvingade väntan. Låt oss ägna oss åt det istället för att lägga tid och energi på destruktiva debatter om saker som ändå inte kan avgöras på ett hållbart sätt här och nu.
söndag 19 april 2020
Dagens bild: Allt liv på jorden är ett och samma
Ännu en vecka i relativ isolering. Det är nu den verkliga prövningen kommer, för så här kommer det att vara en bra tid framöver. Fram till dess att det finns ett vaccin måste vi alla vara på vår vakt, även om den omtalade flockimmuniteten utvecklas. Corona är ett för människan helt nytt virus och vi känner inte dess verkningar ännu. Alla data är osäkra. Det faktum att Adam Alsing, som var yngre än jag, dog visar att COVID-19 inte är en snuva som en del sa för några månader sedan. Även unga människor kan dö. Det är på allvar och den märkliga tid vi lever i innebär både problem och möjligheter. Många lider och längtar tillbaka till vardagen, men jag tror inte det kommer att finnas någon vardag att komma tillbaka till. Jag ser avbräcket som en nystart och en påminnelse om vad som är viktigt i livet. Det finns så många viktiga lärdomar att dra av det som händer.
Läste i tidningen att 40 procent färre söker för hjärtinfarkt. Om det stämmer är det värt att fundera över vad det kan bero på. Inget vet säker i detta läge. Jag märker dock för egen del att jag stressar mindre nu när jag arbetar hemifrån eftersom jag nu kan ägna hela min tid och allt mitt fokus åt det jag är utbildad för: Undervisning, handledning och kunskapsutveckling. Mötena som hela tiden bokades för stort och smått och enligt principen hellre ett för mycket än ett för lite ställs nu in. Administrationens mål är att vara good enough, inte att vara bäst. Därför mår jag bättre den här våren än jag gjort på många år, trots att jag arbetar och får gjort mer.
På nätet dyker det upp bilder av städer före och efter Corona och skillnaden är slående. Luften är klarare. Jag bor vid motorvägen och ljuden därifrån är påtagligt mindre. När vi bara handlar det absolut nödvändiga blir ekonomin lidande och många blir arbetslösa, vilket naturligtvis inte är bra, men det är en påminnelse om hur sårbart det ekonomiska systemet som vi vant oss vid att ta för givet är. Förhoppningsvis kan vi lära oss något och skapa ett mer hållbart system som gör att vi kan hantera framtidens pandemier bättre än denna. Det kommer nämligen bli fler, och som jag förstår det är Corona ett relativt milt virus trots allt. Det kunde och kan med andra ord bli mycket värre.
Vad har detta med dagens bild att göra? Så här tänker jag. På bilden ser vi en jägare som har en knorr där bak. Jag tolkar det som en bild av livet på jorden som människan inte står över utan är en integrerad del av. Vi kan jaga, döda och äta andra djur, men vi är alla del av livet som är en komplex helhet, omöjlig att kontrollera. What goes around, comes around. Virus och bakterier har följt mänskligheten sedan starten och de hoppar från en art till en annan när man lever när inpå. Och dagens industriella produktion av billigt kött ökar risken att nya virus sprider sig bland människor.
![]() |
| Bild: Ajan |
Mångfald är förutsättningen för livets på jordens överlevnad och således något människor måste inse och lära sig hantera. Det är inte ett problem som kan eller ska lösas. Haraway menar att det är en antropocentrisk och övermodig tanke att problemen som livet på jorden brottas med skulle kunna lösas. Istället, menar hon, måste vi lära oss att sluta se problemen som problem, eftersom det handlar om förutsättningar för liv. Istället för att försöka eliminera problemen måste lära oss att se vår egen del i dem och utveckla strategier för att vara i problemen.
Jag har alltid tänkt på henne som en posthumanist, men det vänder hon sig mot i boken och talar istället om kompost för att betona, dels att människan inte är i centrum eller målet, dels att människan liksom allt annat levande är resultatet av samverkan mellan många olika organismer. Hon bygger vidare på tanken om companion-species, och förklarar att problemen som man måste lära sig vara i, förstå och hantera, handlar om detta att leva och dö tillsammans. Döden är del av livet och utgör därför inte ett problem, det är hur man ser på och hanterar död och dödande som avgör om samhällen och kulturer är hållbara eller ej.
Utmaningen vi alla står inför handlar om livets på jorden överlevnad på sikt, inte om hur VI ska LÖSA problemen som nu visar sig i en ofattbar omfattning. Det är på allvar och läget är allvarligt, men lösningen är inte radikalt nya lösningar; av det enkla skälet att det är just lösningarna som förts fram tidigare som gett upphov till problemen som nu antas kunna lösas med nya lösningar. Nyckeln till kunskap om liv och hållbarhet är att förstå hur viktigt det är att tänka på världen, på kunskapen och alla arter som finns på jorden som samverkansprocesser. Livet är rörelse och komplexitet, förändring och relationer. Processen måste hållas igång och den kan inte kontrolleras. Nu är det enda som räknas och både historien och framtiden förändras genom tankarna och handlingarna som utförs idag. Utan nyfikenhet och samverkan, utan en vilja att skapa en bättre framtid och mer gynnsamma förutsättningar för livet på jorden som helhet kan människan aldrig överleva.
Jag har alltid tänkt på henne som en posthumanist, men det vänder hon sig mot i boken och talar istället om kompost för att betona, dels att människan inte är i centrum eller målet, dels att människan liksom allt annat levande är resultatet av samverkan mellan många olika organismer. Hon bygger vidare på tanken om companion-species, och förklarar att problemen som man måste lära sig vara i, förstå och hantera, handlar om detta att leva och dö tillsammans. Döden är del av livet och utgör därför inte ett problem, det är hur man ser på och hanterar död och dödande som avgör om samhällen och kulturer är hållbara eller ej.
Utmaningen vi alla står inför handlar om livets på jorden överlevnad på sikt, inte om hur VI ska LÖSA problemen som nu visar sig i en ofattbar omfattning. Det är på allvar och läget är allvarligt, men lösningen är inte radikalt nya lösningar; av det enkla skälet att det är just lösningarna som förts fram tidigare som gett upphov till problemen som nu antas kunna lösas med nya lösningar. Nyckeln till kunskap om liv och hållbarhet är att förstå hur viktigt det är att tänka på världen, på kunskapen och alla arter som finns på jorden som samverkansprocesser. Livet är rörelse och komplexitet, förändring och relationer. Processen måste hållas igång och den kan inte kontrolleras. Nu är det enda som räknas och både historien och framtiden förändras genom tankarna och handlingarna som utförs idag. Utan nyfikenhet och samverkan, utan en vilja att skapa en bättre framtid och mer gynnsamma förutsättningar för livet på jorden som helhet kan människan aldrig överleva.
lördag 18 april 2020
KomVux, en kärleksförklaring
På en av mina promenader här i Coronatider passerade jag Odinsskolan, vilket väckte en massa minnen. Huset fyller mig med värme och tacksamhet. Här bytte mitt liv riktning. För första gången gjorde jag något på riktigt. Grundskolan och bageriskolan ägnade jag bara tillräckligt med uppmärksamhet för att klara mig med någorlunda betyg, och min egen gräns för vad jag ansåg var anständigt var låg. Eftersom jag inte visste vart jag var på väg eller vad jag ville blev det som det blev och jag orkade inte bry mig; hade allt för mycket annat att tänka på och hantera.
När jag kom till Östra Vuxengymnasiet i mitten av augusti, 1989 var jag tagen av allvaret och tvivlet på min egen förmåga satte in. Ganska snart gick känslan av osäkerhet över. Och eftersom det fanns så mycket jag missat under de tröstlösa åren av slit i olika bagerier i Göteborg hade jag mycket att ta igen. Aldrig att jag missade en lektion och jag pluggade till alla prov. Men jag la en hel del tid på läsning av skönlitteratur också. Jag fick högsta betyg i de flesta ämnen, men det jag inte var lika intresserad av ägnade jag mindre tid, vilket avspeglade sig i betygen. Det är och har alltid varit innehållet och kunskapen jag sökt. Tiden på KomVux och studiemedlen jag tog såg jag som en långsiktig investering.
Utan KomVux och de två åren på Odinsskolan hade jag inte varit där jag är nu. Jag sökte mig dit för att ge mitt liv riktning, och det tog inte många veckor innan jag kände att jag ville vara kvar i kunskapen så länge som möjligt. När människor frågade mig vad jag skulle bli sa jag polis eller lärare, men redan där på KomVux närde jag ett hopp om att aldrig behöva sluta studera; även om jag inte hade en aning hur, var eller vad. Det viktigaste jag lärde mig var nog att tro på mig själv och att sätta upp mål. Allt jag missat i skolan tidigare fick jag här en chans att ta igen. Tacksamheten över möjligheten som KomVux innebar känner inga gränser. Jag var inte redo för skolan när jag var tonåring, även om jag alltid varit nyfiken och törstat efter kunskap. Det var SKOLAN jag inte passade in i. För att jag ska kunna komma till min rätt måste jag känna mig fri. Jag behöver kunna gå min egen väg och ta mig fram till målet på mitt eget sätt. På KomVux var det ingen som brydde sig om vilka kurser jag gick och jag inser att det var en förutsättning för att jag skulle klara mig.
Det där huset väcker så många minnen. På vårarna satt vi under körsbärsträdet i solen på rasterna och diskuterade livet och våra lärare. Efter kvällsföreläsningarna gick vi ofta och tog en kopp kaffe för att umgås. Jag lärde aldrig riktigt känna någon av dem jag pratade med, även om jag var hemma hos några, men för första gången i livet var jag någon som räknades med i utbildningssammanhang. När jag långt senare tog tag i drömmen om att bli författare och började skriva på en roman, en lätt förklädd (och ganska tafflig, det erkännes) självbiografi satte jag ord på upplevelserna. Jag har nog publicerat i alla fall delar av detta här tidigare, men jag gör det igen. Ingen behöver ju läsa.
Tankar om KomVux
När hösten kom började jag på Komvux. Det blev en nyttig prövning. Jag sov inte på hela natten innan första dagen på skolan. I god tid tog jag spårvagnen ner till Ullevis hållplats, än en gång spelar just den spårvagnshållplatsen en viktig roll i mitt liv. Sedan följde jag spåret fram och vek av efter polishuset, ner mot Odinsplatsen, svängde av till höger vid Friggagatan. Efter några meter var jag framme vid den mörka stenbyggnaden. Från vägen och utsidan ser den verkligen grå och tråkig ut. Åsynen av skolan fyllde mig med allvar, ångest och sprudlande lycka i en enda röra. Med spänd förväntan äntrade jag skolgården som var full av människor i varierande ålder. Magen bubblade. Men jag hade bestämt mig. Demonerna från Förortsidyllen skulle inte få förstöra detta för mig. Detta var mitt val, min chans och de kunde dra åt helvete. Men att mingla runt bland okända människor var jag inte redo för, inte ännu. Jag letade snabbt upp dörren och gick förundrad in i entrén. Det var en sliten skola, men väl där inne väcktes en låga av hopp inombords. Här skulle jag ta igen allt som jag förlorat och förvägrats, både av egen och av andras förskyllan, förra gången jag gick i skolan.
Hungern efter kunskap var svår och förväntningarna enorma. Ändå minns jag inte speciellt mycket från de två åren på Östra vuxengymnasiet. Konstigt, men allt gick å andra sidan så fruktansvärt fort. Min första lektion hade jag i religion, etapp ett. Det jag minns mest därifrån var lärarinnans propagerande för ekosofi och hennes kategoriska nekande av mitt förslag på fördjupningsämne, Rastafarireligionen. Nej, sa hon bara, det får du inte skriva om. Slut på diskussionen. Jag fick skriva om Buddismen istället och det gick lika bra för mig, men varför jag inte fick skriva om Rastafari förklarade hon inte. Voodoreligion, som också är en karibisk blandreligion gick bra, det fick några andra skriva om. Men Rastafari gick inte bra. Fördjupningsarbetet om Buddismen skrev jag för hand, i den för studier inredda klädkammaren i Kortedala. 10 handskrivna sidor lämnade jag efter några veckors intensivt arbete in till fröken. Helt otroligt att tänka på det idag när jag i princip inte kan skriva en rad utan min dator. Det är inte så länge sedan och barnen tror mig nästan inte när jag talar om att vi skrev våra inlämningsuppgifter för hand. Om någon av mina studenter någon enstaka gång lämnar in ett handskrivet papper då tycker jag det är jättejobbigt.
Att skriva gick väl an, men arbetet skulle dessutom presenteras muntligt inför klassen. Det var en mardröm som höll mig vaken många nätter. Återigen kom minnena från skolan tillbaka då jag tvingades att ställa sig inför ”kompisarna” och tala om något jag inte ville tala om och därför inte hade förberett mig på. Vad jag kände när jag ställde mig upp inför klassen där på Komvux för första gången var därför: Skräck! Idag när jag i princip dagligen gör muntliga presentationer och undervisar vet jag varför det var så ångestladdat i grundskolan. Av nervositet så förberedde mig inte. Jag var så förlamad av tanken på att tala att jag glömde att förbereda något manus om det jag skulle tala. Det har jag dock lärt mig, att den självklara arbetsgången är som följer, samla fakta, planera upplägget, skriv stödord, och lär in. Har man bara ett papper där allt man ska säga står så går det oftast bra att hantera sin nervositet, har jag insett och dessutom lär man sig ganska snart inom universitetsvärlden att alla som talar inför andra människor är nervösa, mer eller mindre, samt att det nästan är en förutsättning för att kunna tala väl. Idag blir jag därför mer nervös om det välkända pirret i magen inte infinner sig. Jag har också lärt mig att vila i vetskapen om att jag inte behöver lita på minnet när jag står där framme, ensam inför den hungriga vargflocken och då har jag insett att jag faktiskt tycker riktigt bra om att tala inför grupp. Fast det som idag ter sig nästan barnsligt enkelt och självklart var ännu då på Komvux ett nästan, men bara nästan, oöverstigligt hinder att ta sig över. Men jag klarade det.
Det ämne som framförallt slog an en ton hos mig var ämnet psykologi. Läran om hur vårt psyke fungerar fick mig att läsa intensivare än någonsin. Här hade jag hittat något. Nycklarna till min förståelse av mig själv gavs till mig av läraren, en, efter en, efter en, efter en. De lektionerna var en fröjd och jag ville aldrig att de skulle ta slut. Längst bak i klassrummet satt jag, precis som på högstadiet. Med de skillnaderna att jag här kände mig som en jämbördig medlem i gruppen och att jag dessutom lyssnade uppmärksamt på allt vad läraren sa. Fast när jag fick tillbaka det första provet höll jag nästan på att tappa sugen, först. Jag tyckte att det hade gått bra när jag skrev det, med min nya fina och för tillfället speciellt inköpta stiftpenna. Max på provet var femtio poäng. När jag vände på pappret stod där tjugofem. En trea. Om det varit på högstadiet så hade jag betraktat det som en stor framgång, men då läste jag ju aldrig några läxor. Det hade jag ju gjort nu, mer än någonsin dessutom. Jag tyckte att jag verkligen kunde litteraturen på mina fem fingrar. Hur kunde då gå så dåligt? Jag gick inte här för att få knappt godkänt. Besviken tittade jag åt sidan. Där satt en kille som jag talade med ibland på rasterna. Jag frågade honom hur det gått. ”Sådär”, sa han och visade sitt papper. Tjugosju, också en trea. När jag visade honom mitt prov sken han upp, och sa att ”det blir bättre nästa gång. Det är alltid svårt att få till det på första provet i ett nytt ämne”. Men så när alla fått sina prov tillbaka sa läraren till oss att kontrollräkna våra poäng. ”Ibland missar jag det”. Håglöst och utan hopp började jag lägga ihop de poäng som stod efter varje fråga och sakta tändes hoppet. När en sida återstod var jag uppe i trettiofem och på den sista sidan hade jag full pott, tio poäng. Ja, skrek jag inom mig samtidigt som jag sträckte upp armen och viftade. Du har missat några poäng på mitt prov, sa jag. ”Ja det var skillnad det”, sa han när han kontrollerat resultatet. ”Så mycket fel brukar det inte bli. Du höjde ju dig från en trea till en femma. Bra!”. Då sneglade jag lite skamset mot killen vid min sida. Han tittade rakt fram och vi talade inte om poäng mer. Han var inte på komvux för att läsa vidare, visade det sig senare på terminen. Han var där i första hand för utbildningsbidragets skull. ”För att slippa jobba”, som han sa. Men jag var helt klart där för att överleva och den där första femman fyllde mig med ett gryende hopp om att jag kanske dög något till ändå, att Förortsidyllens domare hade fel i sin värdering av mig.
Ungefär hälften av det gäng som efter några veckor formerade sig, och som jag till min glädje utgjorde en självklar del av, hade planer på att efter komvux fortsätta till universitetet. Jag sällade mig till dem och det utkristalliserades efter ett tag en grupp i gruppen av likasinnade. De flesta berättade att de hade planer på att läsa till lärare och det blev också min ursäkt för att slippa att högt uttala min dröm att bara få läsa vidare, vidare, vidare och att låta det ena ge det andra i en process som drevs vidare av jakten på den kunskap som jag sökte i första hand. Inte ens för mig själv vågade jag erkänna att jag närde sådana drömmar. Lärare däremot, det sågs av andra som en utbildning till något, och om man läste något sådant så skulle de leda till ett handfast arbete, något konkret. Lärare gör en viktig insats i samhället, det vet alla. Säger man att det är därför man läser då slipper man ytterligare frågor och då förstår den som frågar att det finns ett slut, att studierna är en väl avgränsad period. Säger man att man läser till lärare då visar man att man har ett konkret mål med det man gör, och därför svarade jag, ”om fyra år”, när jag fick den obligatoriska frågan, ”och när blir du klar då?”. Därigenom förstod de som frågade, fast de egentligen inte fattade ett dyft eftersom de inte var ett dugg intresserade egentligen av vad jag sysslade med. Om jag hade svarat sanningsenligt hade de trott att jag blivit galen, och eftersom jag redan allt för väl visste vilka risker man utsätter sig för genom att låta sig uppfattas som underlig, så var det något jag ville undvika i det längsta. Och det gick förvånansvärt lätt. Inte kan man gå i skolan hela livet. En utbildning måste ju ha ett slut, eller hur? Kanske de hade rätt trots allt, åtminstone i det att för den som växt upp inom en miljö av studieovana människor så är högskoleutbildning inte något självklart. För den som bara rör sig i arbetarkretsar så uppfattas studier som något. Fast det var först långt senare som jag upptäckte att det fanns en dold prislapp kopplad till det jag var på väg att göra. Här kunde jag återigen ”tacka” erfarenheterna av utanförskap. Jag hade inget att förlora på att kasta sig ut i det okända. Och det var verkligen vad jag gjorde på komvux. Kastade mig ut över det bottenlösa stupet och när jag väl befann mig i fritt fall fanns det ingen återvändo. Skeppen var brända.
Det ämne som framförallt slog an en ton hos mig var ämnet psykologi. Läran om hur vårt psyke fungerar fick mig att läsa intensivare än någonsin. Här hade jag hittat något. Nycklarna till min förståelse av mig själv gavs till mig av läraren, en, efter en, efter en, efter en. De lektionerna var en fröjd och jag ville aldrig att de skulle ta slut. Längst bak i klassrummet satt jag, precis som på högstadiet. Med de skillnaderna att jag här kände mig som en jämbördig medlem i gruppen och att jag dessutom lyssnade uppmärksamt på allt vad läraren sa. Fast när jag fick tillbaka det första provet höll jag nästan på att tappa sugen, först. Jag tyckte att det hade gått bra när jag skrev det, med min nya fina och för tillfället speciellt inköpta stiftpenna. Max på provet var femtio poäng. När jag vände på pappret stod där tjugofem. En trea. Om det varit på högstadiet så hade jag betraktat det som en stor framgång, men då läste jag ju aldrig några läxor. Det hade jag ju gjort nu, mer än någonsin dessutom. Jag tyckte att jag verkligen kunde litteraturen på mina fem fingrar. Hur kunde då gå så dåligt? Jag gick inte här för att få knappt godkänt. Besviken tittade jag åt sidan. Där satt en kille som jag talade med ibland på rasterna. Jag frågade honom hur det gått. ”Sådär”, sa han och visade sitt papper. Tjugosju, också en trea. När jag visade honom mitt prov sken han upp, och sa att ”det blir bättre nästa gång. Det är alltid svårt att få till det på första provet i ett nytt ämne”. Men så när alla fått sina prov tillbaka sa läraren till oss att kontrollräkna våra poäng. ”Ibland missar jag det”. Håglöst och utan hopp började jag lägga ihop de poäng som stod efter varje fråga och sakta tändes hoppet. När en sida återstod var jag uppe i trettiofem och på den sista sidan hade jag full pott, tio poäng. Ja, skrek jag inom mig samtidigt som jag sträckte upp armen och viftade. Du har missat några poäng på mitt prov, sa jag. ”Ja det var skillnad det”, sa han när han kontrollerat resultatet. ”Så mycket fel brukar det inte bli. Du höjde ju dig från en trea till en femma. Bra!”. Då sneglade jag lite skamset mot killen vid min sida. Han tittade rakt fram och vi talade inte om poäng mer. Han var inte på komvux för att läsa vidare, visade det sig senare på terminen. Han var där i första hand för utbildningsbidragets skull. ”För att slippa jobba”, som han sa. Men jag var helt klart där för att överleva och den där första femman fyllde mig med ett gryende hopp om att jag kanske dög något till ändå, att Förortsidyllens domare hade fel i sin värdering av mig.
Ungefär hälften av det gäng som efter några veckor formerade sig, och som jag till min glädje utgjorde en självklar del av, hade planer på att efter komvux fortsätta till universitetet. Jag sällade mig till dem och det utkristalliserades efter ett tag en grupp i gruppen av likasinnade. De flesta berättade att de hade planer på att läsa till lärare och det blev också min ursäkt för att slippa att högt uttala min dröm att bara få läsa vidare, vidare, vidare och att låta det ena ge det andra i en process som drevs vidare av jakten på den kunskap som jag sökte i första hand. Inte ens för mig själv vågade jag erkänna att jag närde sådana drömmar. Lärare däremot, det sågs av andra som en utbildning till något, och om man läste något sådant så skulle de leda till ett handfast arbete, något konkret. Lärare gör en viktig insats i samhället, det vet alla. Säger man att det är därför man läser då slipper man ytterligare frågor och då förstår den som frågar att det finns ett slut, att studierna är en väl avgränsad period. Säger man att man läser till lärare då visar man att man har ett konkret mål med det man gör, och därför svarade jag, ”om fyra år”, när jag fick den obligatoriska frågan, ”och när blir du klar då?”. Därigenom förstod de som frågade, fast de egentligen inte fattade ett dyft eftersom de inte var ett dugg intresserade egentligen av vad jag sysslade med. Om jag hade svarat sanningsenligt hade de trott att jag blivit galen, och eftersom jag redan allt för väl visste vilka risker man utsätter sig för genom att låta sig uppfattas som underlig, så var det något jag ville undvika i det längsta. Och det gick förvånansvärt lätt. Inte kan man gå i skolan hela livet. En utbildning måste ju ha ett slut, eller hur? Kanske de hade rätt trots allt, åtminstone i det att för den som växt upp inom en miljö av studieovana människor så är högskoleutbildning inte något självklart. För den som bara rör sig i arbetarkretsar så uppfattas studier som något. Fast det var först långt senare som jag upptäckte att det fanns en dold prislapp kopplad till det jag var på väg att göra. Här kunde jag återigen ”tacka” erfarenheterna av utanförskap. Jag hade inget att förlora på att kasta sig ut i det okända. Och det var verkligen vad jag gjorde på komvux. Kastade mig ut över det bottenlösa stupet och när jag väl befann mig i fritt fall fanns det ingen återvändo. Skeppen var brända.
Även om minnena från komvux ganska mycket är en enda gröt av intryck och känslor så är det vissa händelser och människor som jag minns tydligt. En av dessa var min samhällskunskaps- och historielärare. Det var verkligen en annorlunda figur. Han är nog den enda som jag ibland tänker på, fortfarande. Inte för hans djupa kunskaper, livfulla lektioner eller för sina pedagogiska insikter, tvärt om, för han saknade allt sådant. Inte många pedagogiska influenser hade passerat den mannens huvud under åren som gått. Han var en riktig anomali, eller en relikt från realskolan på fyrtiotalet. Om det inte vore för hans rapporter från det senaste God morgon världen på P1, som han bandade och spelade upp valda delar från för oss varje vecka, så kunde man lätt tro att han inte hade någon som helst kontakt med nutiden och omvärlden. Men det hjälpte nu inte mycket för han satt verkligen hjälplöst fast i historien och sin högst personligt otidsenliga världssyn.
När jag läste historia för honom fick alla i turordning läsa högt ur boken för varandra. Läraren avbröt läsningen ibland för att ingående och omständligt förklara för oss vilka rader och ord vi skulle stryka under. Han tog också alla tillfällen i akt att visa hur mycket han kunde och regelbundet, fast mer eller mindre krystat, reciterade han sin husgud, den engelske historikern Palmer. Samma sak varje gång och samma munterhet som spred sig i klassrummet. Med ett fnissande, mysande ansiktsuttryck och en sanslöst torr humor återgav han vad Palmer hade sagt. En gång när vi kollektivt läste högt om Voltaire och encyklopedisterna i Frankrike, var han bara tvungen att återge vad Palmer förtäljde om Voltaires tid vid det Preussiska hovet. Enligt Palmer, kunde läraren berätta, utspelade sig följande mycket lustiga episod vid hovet. Närvarande var Katarina från Ryssland, Fredrik den andre av Pommern, och Voltaire. Sällskapet roade sig med att skriva lappar till varandra. Läraren fnissade, redan innan han börjat, åt poängen. Alla i klassrummet log åt läraren och han, den arme människan sporrades av detta och trodde säkert att munterheten var riktad mot Palmers historia. När han själv inte kunde hålla sig för skratt höll vi på att explodera, men inte åt berättelsen. ”Votaire fick en lapp, av Fredrik, där det stod följande”, sa han muntert, ”Voltaire är en gris”. Poängen som vi pedagogiskt fick förklarad för oss, var att Voltaire inte visste om han vågade återgälda smädelsen. Fredrik var ju trots allt en upplyst despot och kung av guds nåde. Men Voltair dristade sig, enligt läraren och Palmer, till att sända följande meddelande tillbaka: Fredrik den andre. ”Ha, ha, ha… Ja, Palmer han kan vara rolig ibland”, sa han med sin otidsenliga torrhet. Vi skrattade och han trodde verkligen att det var för att vi var nöjda med hans undervisning. Nöjda var vi visserligen, men mest glada åt att få känna en fläkt av en svunnen tid.
När betygen skulle delas ut i historia visade det sig att läraren gick rakt av på resultaten på de två prov vi haft. Han tog ingen som helst hänsyn till fördjupningar och aktivitet på lektionerna. Proven var av typen ett, kryss, två. Oerhört frustrerande. Jag fick en fyra. Men det kunde jag ha överseende med, speciellt när jag nästa termin insåg att jag skulle ha samma lärare i samhällskunskap etapp tre. Då visste jag vad som väntade mig och hur jag skulle prioritera läsningen och fick jag en femma med bara hälften nedlagd energi. Dessutom kunde jag läsa mer skönlitteratur. Just den våren då jag läste samhällskunskap utbröt kriget i Kuwait. Det var rena julafton för den gamle realskoleläraren. Vi började veckans timme med en exalterad rapport om den senaste utvecklingen i kriget. Det hade inget med kursen att göra, ”men det är nutidshistoria som rullas upp inför våra ögon” sa läraren. Av honom fick vi också veta att muslimer kan man inte lita på. Han hade läst koranen, sa han, och där stod det ”svart på vitt” att det inte var ett brott att döda kristna. Om han inte var så apart skulle han kanske kunnat vara farlig, men det gick liksom inte att ta något han sa på allvar.
fredag 17 april 2020
Samlade verk, av Lydia Sandgren. En betraktelse.
Jag är dyslektiker och har fått vänja mig vid att läsning är en kamp. Begrepp som lust, streckläsning och slukarålder är mig obekanta. Är jag lite trött skriver jag hellre än läser. Det går lättare. Trots det har jag aldrig gett upp läsandet. I julas tog jag mig igenom Tokarczuks Jakobsböckerna, men det var bara för att jag bestämt mig, och jag läste många passager på tvärs, bara för att ta mig igenom boken. Förra sommaren läste jag Brott och straff samt Idioten av Dostojevski, inte av lust utan för att jag tänkt på det länge. Visst var de bra, men läsningen var en kamp och jag fick uppfinna knep för att ta mig igenom böckerna. Jag ångrar mig inte en sekund, det var och är mödan värt. Under ett långt tag här det dock tröstlöst, för böckerna jag börjat på har inte fångat mig. På nattduksbordet finns alltid en bok. Så har det varit så länge jag minns. Länge kunde jag inte förmå mig att släppa en bok jag börjat på, så vissa av böckerna jag läste som ung vuxen kunde jag hålla på med i ett år. Idag lägger jag undan eller läser på tvärs, för hoppet om att finna en verkligt bra bok ger jag aldrig upp.
Igår läste jag ut boken som hållit mig i ett järngrepp från första till allra sista sidan. Karaktärerna följde med mig in i drömmens värld. Martin, Gustav, Rakel och den gåtfulla Cecilia som försvann. Jag skriver om den för att dröja mig kvar i känslan. Boken kom till mig av en slump. Jag trillade över ett tips på Twitter, skummade en recension och gick direkt ner till bokhandeln i huset, köpte den och började omgående läsa. Det kändes med en gång att detta var något unikt. Jag ville sluka den, men samtidigt stanna kvar i dess litterära universum och dra ut på upplevelsen. Har fått stålsätta mig för att kunna lägga undan den. Igår efter jobbet, kastade jag mig över avslutningen och plötsligt försvann fyra timmar. Kan inte minnas när jag läste något så fokuserat, så förundrad och så länge i ett sträck. Lydia Sandgrens bok består av 700 sidor språklig briljans och hon visar prov på djup människokännedom. Dessutom utspelar sig handlingen till stor del i Göteborg. Helt tagen av kraften i Samlade verk.
Sandgren är född 1987 men skriver trovärdigt om män i min ålder och den stad jag växte upp i, vilket i sig visar prov på en osedvanlig förmåga. Hon har språket i sin hand och varje ord, varje mening, stycke, kapitel och del av boken är väl avvägd. Det finns inga transportsträckor, inga maner eller någon übersmart intrig. När jag läser känns det lätt och självklart, men när jag tänker efter inser jag hur intelligent och gediget upplägget är. Personteckningarna, miljöbeskrivningarna och handlingen (även om den är extraordinär) känns trovärdiga in i minsta detalj. Martin är den man får följa mest, från barndomen till 50-årsåldern. Han är några år äldre än jag, men jag känner igen honom, studentlivet och staden som förändras.
Handlingens nav är Martin som när författardrömmar, hans vän från gymnasiet Gustav som blir en internationellt känd konstnär och den intelligenta och ambitiösa men gåtfulla Cecilia som är Martins flickvän och senare fru. Plotten i boken är att Cecilia försvann när hon var 33 år. Några veckor efter sin disputation lämnade hon Martin och deras två barn, Rakel som läsaren också får följa, och Elis som bara var tre år och inte har några minnen av sin mor.
Sandgrens förmåga att hålla läsaren fast och sättet hon får ihop hela berättelsen på är genial, men det är en helhet. Språket, sättet att berätta och förmågan att förtäta och växla tempo är imponerande. Hon är en stjärna helt i eget namn och skriver på sitt sätt. Boken tog sin och berörde mig på samma sätt som Bodil Malmstens, När kastanjerna blommar ... och handlingen är lika klar för min inre blick som John Williams Stoner. Samlade verk liknar ingen av dem, men har samma kvaliteter.
Om jag ska försöka mig på en analys tänker jag så här. Boken innehåller alla ingredienser som finns i böcker skrivna av författare som Lundell, Kerouac eller någon annan man som skriver om manlig vänskap, dekadenta konstnärliga genier (om de får säga det själva) och gåtfulla kvinnor. Sandgren ger dock ett annan och mycket mer inkännande bild av både männen och kvinnorna. Lundell beskriver världen och sin egen upplevelse av den, medan Sandgren gestaltar. Cecilia är lika gåtfull som Lundells kvinnogestalter, men i Samlade verk förstår man henne. Hon är inte ett objekt, utan ett levande och sammansatt subjekt; trots att man inte får veta särskilt mycket om henne eftersom hon till stor del är frånvarande i handlingen. Martin och Gustav gestaltas också och blir till verkliga individer. Deras tillkortakommande är ibland plågsamt pinsamma, men Sandgren lyckas med konststycket att framställa dem båda som människor av kött och blod, inte som ouppnåeliga genier som läsaren förväntas beundra. När jag läst klart boken förstår jag Cecilia, Martin, Gustav och Rakel. Jag känner med dem alla tre och vill dem väl.
Henning Mankells Wallander och Beck i Sjövall Wahlöös böcker är karikatyrer av män. Det är så vi lärt oss att manliga huvudkaraktärer ska gestaltas. Paradoxalt nog lyckas få manliga författare beskriva männen inifrån. Liksom de dyrkade gåtfulla kvinnorna är det ofta ytliga beskrivningar av attribut och handlingar. Sandgren gestaltar framförallt Martin och hans storslagna drömmar som aldrig förverkligas på ett inkännande sätt, och vi får känna Rakel via hennes tankar och upplevelser. Läsaren kommer Martin innanför huden. Det fantastiska är att Cecilia beskrivs på samma sätt som kvinnor brukar beskrivas av manliga författare, men här blir hon ändå levande. Hennes gåtfullhet är kvar, men man förstår henne och känner med henne. Sandgren är psykolog och visar prov på djup människokännedom. Den här boken och dess karaktärer kommer att finnas kvar i mig länge, det känner jag.
Nu pockar jobbet på uppmärksamhet, och ute i världen skördar Corona nya offer. Det är en märklig tid vi lever i, men Sandgren lyckades trots det bjuda in mig i en annan värld och hålla mig fången där under några dagar. Nu tror jag på litteraturen och läsningen igen. En privatspaning jag har är att kvinnorna som föddes runt millenniet kommer att ta över och dominera världen framöver, vilket jag välkomnar. Manligheten har irrat in sig en återvändsgränd. Det uppblåsta manliga geniet har här under senare år klätts av inpå bara skinnet och avslöjats som nakna kejsare. Inte alla män, men påfallande många. Sandgren visar vägen, inte bara för unga kvinnor utan för alla. Hon har gjutit nytt liv i romanen och visat att man kan hålla läsarens intresse vid liv utan att några brott begås. Jag är ingen vän av deckare, för så fort jag förstår poängen tappar jag intresset för berättelsen som bara blir en uppvisning. Jag var orolig i början av läsningen av Samlade verk, men det fanns ingen grund för det. Jag fastnade direkt och hölls kvar ända till sista sidans sista mening som markerar slutet på boken, men början på en annan historia som jag bär med mig och kan forma som jag vill. Det är stort och jag önskar Lydia Sandgen all lycka och välgång i sitt fortsatta skrivande, och avundas alla som ännu inte läst och har denna storslagna upplevelse framför sig.
Igår läste jag ut boken som hållit mig i ett järngrepp från första till allra sista sidan. Karaktärerna följde med mig in i drömmens värld. Martin, Gustav, Rakel och den gåtfulla Cecilia som försvann. Jag skriver om den för att dröja mig kvar i känslan. Boken kom till mig av en slump. Jag trillade över ett tips på Twitter, skummade en recension och gick direkt ner till bokhandeln i huset, köpte den och började omgående läsa. Det kändes med en gång att detta var något unikt. Jag ville sluka den, men samtidigt stanna kvar i dess litterära universum och dra ut på upplevelsen. Har fått stålsätta mig för att kunna lägga undan den. Igår efter jobbet, kastade jag mig över avslutningen och plötsligt försvann fyra timmar. Kan inte minnas när jag läste något så fokuserat, så förundrad och så länge i ett sträck. Lydia Sandgrens bok består av 700 sidor språklig briljans och hon visar prov på djup människokännedom. Dessutom utspelar sig handlingen till stor del i Göteborg. Helt tagen av kraften i Samlade verk.
Sandgren är född 1987 men skriver trovärdigt om män i min ålder och den stad jag växte upp i, vilket i sig visar prov på en osedvanlig förmåga. Hon har språket i sin hand och varje ord, varje mening, stycke, kapitel och del av boken är väl avvägd. Det finns inga transportsträckor, inga maner eller någon übersmart intrig. När jag läser känns det lätt och självklart, men när jag tänker efter inser jag hur intelligent och gediget upplägget är. Personteckningarna, miljöbeskrivningarna och handlingen (även om den är extraordinär) känns trovärdiga in i minsta detalj. Martin är den man får följa mest, från barndomen till 50-årsåldern. Han är några år äldre än jag, men jag känner igen honom, studentlivet och staden som förändras.
Handlingens nav är Martin som när författardrömmar, hans vän från gymnasiet Gustav som blir en internationellt känd konstnär och den intelligenta och ambitiösa men gåtfulla Cecilia som är Martins flickvän och senare fru. Plotten i boken är att Cecilia försvann när hon var 33 år. Några veckor efter sin disputation lämnade hon Martin och deras två barn, Rakel som läsaren också får följa, och Elis som bara var tre år och inte har några minnen av sin mor.
Sandgrens förmåga att hålla läsaren fast och sättet hon får ihop hela berättelsen på är genial, men det är en helhet. Språket, sättet att berätta och förmågan att förtäta och växla tempo är imponerande. Hon är en stjärna helt i eget namn och skriver på sitt sätt. Boken tog sin och berörde mig på samma sätt som Bodil Malmstens, När kastanjerna blommar ... och handlingen är lika klar för min inre blick som John Williams Stoner. Samlade verk liknar ingen av dem, men har samma kvaliteter.
Om jag ska försöka mig på en analys tänker jag så här. Boken innehåller alla ingredienser som finns i böcker skrivna av författare som Lundell, Kerouac eller någon annan man som skriver om manlig vänskap, dekadenta konstnärliga genier (om de får säga det själva) och gåtfulla kvinnor. Sandgren ger dock ett annan och mycket mer inkännande bild av både männen och kvinnorna. Lundell beskriver världen och sin egen upplevelse av den, medan Sandgren gestaltar. Cecilia är lika gåtfull som Lundells kvinnogestalter, men i Samlade verk förstår man henne. Hon är inte ett objekt, utan ett levande och sammansatt subjekt; trots att man inte får veta särskilt mycket om henne eftersom hon till stor del är frånvarande i handlingen. Martin och Gustav gestaltas också och blir till verkliga individer. Deras tillkortakommande är ibland plågsamt pinsamma, men Sandgren lyckas med konststycket att framställa dem båda som människor av kött och blod, inte som ouppnåeliga genier som läsaren förväntas beundra. När jag läst klart boken förstår jag Cecilia, Martin, Gustav och Rakel. Jag känner med dem alla tre och vill dem väl.
Henning Mankells Wallander och Beck i Sjövall Wahlöös böcker är karikatyrer av män. Det är så vi lärt oss att manliga huvudkaraktärer ska gestaltas. Paradoxalt nog lyckas få manliga författare beskriva männen inifrån. Liksom de dyrkade gåtfulla kvinnorna är det ofta ytliga beskrivningar av attribut och handlingar. Sandgren gestaltar framförallt Martin och hans storslagna drömmar som aldrig förverkligas på ett inkännande sätt, och vi får känna Rakel via hennes tankar och upplevelser. Läsaren kommer Martin innanför huden. Det fantastiska är att Cecilia beskrivs på samma sätt som kvinnor brukar beskrivas av manliga författare, men här blir hon ändå levande. Hennes gåtfullhet är kvar, men man förstår henne och känner med henne. Sandgren är psykolog och visar prov på djup människokännedom. Den här boken och dess karaktärer kommer att finnas kvar i mig länge, det känner jag.
Nu pockar jobbet på uppmärksamhet, och ute i världen skördar Corona nya offer. Det är en märklig tid vi lever i, men Sandgren lyckades trots det bjuda in mig i en annan värld och hålla mig fången där under några dagar. Nu tror jag på litteraturen och läsningen igen. En privatspaning jag har är att kvinnorna som föddes runt millenniet kommer att ta över och dominera världen framöver, vilket jag välkomnar. Manligheten har irrat in sig en återvändsgränd. Det uppblåsta manliga geniet har här under senare år klätts av inpå bara skinnet och avslöjats som nakna kejsare. Inte alla män, men påfallande många. Sandgren visar vägen, inte bara för unga kvinnor utan för alla. Hon har gjutit nytt liv i romanen och visat att man kan hålla läsarens intresse vid liv utan att några brott begås. Jag är ingen vän av deckare, för så fort jag förstår poängen tappar jag intresset för berättelsen som bara blir en uppvisning. Jag var orolig i början av läsningen av Samlade verk, men det fanns ingen grund för det. Jag fastnade direkt och hölls kvar ända till sista sidans sista mening som markerar slutet på boken, men början på en annan historia som jag bär med mig och kan forma som jag vill. Det är stort och jag önskar Lydia Sandgen all lycka och välgång i sitt fortsatta skrivande, och avundas alla som ännu inte läst och har denna storslagna upplevelse framför sig.
torsdag 16 april 2020
Allmänhetens, och forskarnas syn på kunskap
Coronaviruset påverkar inte bara våra kroppar, utan även samhället, kulturen och vårt sätt att tänka. Inte bara de som insjuknar drabbas, faktum är att ingen kommer undan dess verkan. Visst är jag orolig, särskilt efter beskedet att Adam Alsing som var yngre än jag dött i COVID-19. Samtidigt slås jag av hur spännande jag tycker att det är att leva i det öppna tillstånd vi alla befinner oss i just nu. Allt är inte möjligt, men när vi väl kommer ut på andra sidan kommer mycket oundvikligen att vara annorlunda. Jag bidar min tid och följer uppmärksamt allt som sker, särskilt på mitt eget forskningsområde, kultur och kunskap.
Sakta går allvaret i situationen och det faktum att detta kommer att ta tid, upp för allt fler, och alla reagerar på olika sätt. Att det sker inför publik på offentliga sociala nätverk gör det i vissa fall ganska pinsamt, men är samtidigt intressant. Människan drivs av och har känslor som påverkar tänkandet; det är som det är och inget någon varken kan eller bör försöka göra något åt. Det som betyder något är hur man hanterar känslorna och vilka känslor som tillåts styra. Rädsla och panik tenderar att övertrumfa intellektet alla dagar i veckan. Därför har både medborgarna och samhället ett ansvar att åtminstone försöka kontrollera känslorna, vilket är svårt men inte mindre viktigt i tider av kris.
Att 22 forskare med koppling till ett av Sveriges mest kända och prestigefulla vetenskapliga institut, Karolinska, skriver en minst sagt dåligt underbyggd debattartikel där man på lösa grunder riktar anklagar ansvariga forskare på FHM för deras sätt att hantera virusutbrottet är inte bara anmärkningsvärt, utan dessutom ovärdigt och potentiellt farligt eftersom det hotar att rubba människors tillit till vetenskapen. INGEN vet vad som är den bästa strategin, ALLA siffror som cirkulerar i dessa dagar är osäkra och olika länder mäter dödsfall och mängden smittade på olika sätt. Detta vet alla riktiga forskare, men tyvärr är forskare som folk är mest och drivs inte självklart och alltid av en altruistisk strävan efter kunskap. Det var länge sedan jag tvingades göra upp med min idealiserade bild av forskare, men vetenskapen slutar jag aldrig tro på.
Det finns så oerhört många viktiga lärdomar att dra av allt som sker i dessa märkliga dagar. Både om hur man själv fungerar och reagerar och vad som gör samhällen hållbara. När vi kommer ut på andra sidan finns ingen bussines as usual att återgå till, det nya normala vet ingen något om idag. Vetenskapens betydelse kommer dock att vara större än någonsin. Utan förståelse för vad som kännetecknar verkligt vetenskapligt tänkande är vi och vårt samhälle utelämnade till känslorna som nu hotar att slita isär vårt land. Förtroendet för forskare är lika bräckligt som demokratin och tilliten till vetenskapen är lika värdefull. Därför är det ingen liten sak att forskare offentligt försöker underminera förtroendet för forskarna som ansvarar för den strategi som ska leda vårt land genom pandemin på bästa möjliga sätt. Utifrån både ett vetenskapligt och demokratiskt perspektiv är det förkastligt och potentiellt förödande.
Jag har skrivit många inlägg här på Flyktlinjer om synen på kunskap och faran med bristande förståelse för kunskap, och nu är det viktigare än någonsin att alla förstår och respekterar det faktum att ingen kan veta något om framtiden. Bara för att man tycker att strategin som Sverige valt är fel eller att man upprörs över att smittan tagit sig in på äldreboende, betyder inte att något fel har begåtts. Och bara för att man tolkar siffrorna olika eller anser att Sverige borde stängas ner och regeringen ska deklarera undantagstillstånd och införa hårdare straff, finns inget som säger att det självklart är klokare och bättre än de åtgärder som genomförts. Den retoriken är populistisk och den utgör grunden för SDs framgångar, men det är inte känslorna som räknas. Bara samhällen som vilar på en solid grund av KUNSKAP kommer att överleva krisen. USA som styrs av en kunskapsföraktande och vetenskapsförnekande ledare är ett sedelärande exempel.
Sakta går allvaret i situationen och det faktum att detta kommer att ta tid, upp för allt fler, och alla reagerar på olika sätt. Att det sker inför publik på offentliga sociala nätverk gör det i vissa fall ganska pinsamt, men är samtidigt intressant. Människan drivs av och har känslor som påverkar tänkandet; det är som det är och inget någon varken kan eller bör försöka göra något åt. Det som betyder något är hur man hanterar känslorna och vilka känslor som tillåts styra. Rädsla och panik tenderar att övertrumfa intellektet alla dagar i veckan. Därför har både medborgarna och samhället ett ansvar att åtminstone försöka kontrollera känslorna, vilket är svårt men inte mindre viktigt i tider av kris.
Att 22 forskare med koppling till ett av Sveriges mest kända och prestigefulla vetenskapliga institut, Karolinska, skriver en minst sagt dåligt underbyggd debattartikel där man på lösa grunder riktar anklagar ansvariga forskare på FHM för deras sätt att hantera virusutbrottet är inte bara anmärkningsvärt, utan dessutom ovärdigt och potentiellt farligt eftersom det hotar att rubba människors tillit till vetenskapen. INGEN vet vad som är den bästa strategin, ALLA siffror som cirkulerar i dessa dagar är osäkra och olika länder mäter dödsfall och mängden smittade på olika sätt. Detta vet alla riktiga forskare, men tyvärr är forskare som folk är mest och drivs inte självklart och alltid av en altruistisk strävan efter kunskap. Det var länge sedan jag tvingades göra upp med min idealiserade bild av forskare, men vetenskapen slutar jag aldrig tro på.
Det finns så oerhört många viktiga lärdomar att dra av allt som sker i dessa märkliga dagar. Både om hur man själv fungerar och reagerar och vad som gör samhällen hållbara. När vi kommer ut på andra sidan finns ingen bussines as usual att återgå till, det nya normala vet ingen något om idag. Vetenskapens betydelse kommer dock att vara större än någonsin. Utan förståelse för vad som kännetecknar verkligt vetenskapligt tänkande är vi och vårt samhälle utelämnade till känslorna som nu hotar att slita isär vårt land. Förtroendet för forskare är lika bräckligt som demokratin och tilliten till vetenskapen är lika värdefull. Därför är det ingen liten sak att forskare offentligt försöker underminera förtroendet för forskarna som ansvarar för den strategi som ska leda vårt land genom pandemin på bästa möjliga sätt. Utifrån både ett vetenskapligt och demokratiskt perspektiv är det förkastligt och potentiellt förödande.
Jag har skrivit många inlägg här på Flyktlinjer om synen på kunskap och faran med bristande förståelse för kunskap, och nu är det viktigare än någonsin att alla förstår och respekterar det faktum att ingen kan veta något om framtiden. Bara för att man tycker att strategin som Sverige valt är fel eller att man upprörs över att smittan tagit sig in på äldreboende, betyder inte att något fel har begåtts. Och bara för att man tolkar siffrorna olika eller anser att Sverige borde stängas ner och regeringen ska deklarera undantagstillstånd och införa hårdare straff, finns inget som säger att det självklart är klokare och bättre än de åtgärder som genomförts. Den retoriken är populistisk och den utgör grunden för SDs framgångar, men det är inte känslorna som räknas. Bara samhällen som vilar på en solid grund av KUNSKAP kommer att överleva krisen. USA som styrs av en kunskapsföraktande och vetenskapsförnekande ledare är ett sedelärande exempel.
onsdag 15 april 2020
I backspegeln och från baksätet
Förändring sker sällan i stora och dramatiska steg. Pandemier, revolutioner och storslagna ekonomiska reformer är undantag. Och den typen av händelser får ofta inte så stora konsekvenser egentligen, i alla fall inte på lite längre sikt. Det är i vardagen, via små och i stunden till synes obetydliga händelser, som samhället och tänkandet förändras i grunden. Först i efterhand upptäcker man förändringen och inser vidden av den och då kan det vara svårt att förstå att det som utlöste den var något till synes försumbart. Framförallt är det för sent att göra något åt saken. Vill man förverkliga det samhälle man drömmer om och tror på är det i vardagen man måste agera, inte dra igång stora projekt. Samhället blir nämligen till genom våra handlingar och vårt sätt att tala om det.
Människan använder sin logiska förmåga för att skapa förklaringar till det som sker, i efterhand. Med facit i hand är det enkelt att se hur och varför det blev som det blev, men logiken fungerar bara i backspegeln, inte för att förklara vad som kommer att ske framöver. Det är en annan av kulturens egenskaper som man måste lära sig förstå och acceptera för att inte överraskas av problematiska förändringar som skulle kunna förhindras.
Just nu står det och väger. Det är nu framtiden avgörs, även om ingen vet hur det kommer att bli. Det spelar dock roll vad man gör, tänker och talar med andra om. Sprider man lögner om pandemin eller det arbete som utförs för att hantera smittan är det ingen liten sak, det är allvarligt eftersom det hotar att underminera tilltron vetenskapen. De 22 forskare som igår försökte misstänkliggöra Anders Tegnell och FHM tyckte nog att de sa vad som måste sägas, men blev under dagen smärtsamt tydligt att de handlade i affekt och inte med stöd i forskning.
Det som skrämmer mig mest just nu är att någon av alla de som försöker styra vårt lands Coronastrategi från baksätet eller genom att rikta kritik mot besluten som tas av FHM, kommer att kunna säga vad var det jag sa, sedan. INGEN har dock facit, och följaktligen kan ingen hävda att de visste, trots att det i efterhand går att säga att man hade "rätt". Jag vet att Tegnell och övriga gör ett bra arbete trots att de befinner sig under en enorm press. Jag har fullt förtroende för deras beslut, eftersom de bygger på bästa tillgängliga kunskap. Men det kan ändå visa sig i efterhand att det hade varit klokt att göra på något annat sätt sätt.
Om förtroendet för vetenskapen rubbas och förståelsen för forskningens förutsättningar löses upp kommer samhället att förändras i grunden. Och känslorna tar över. Därför är det ingen liten sak att 22 forskare på mycket lösa grunder anklagar FHM för att ha fel. Förtroendet för vetenskapen är viktigare än något annat, eftersom det är det enda vaccinet som fungerar mot den populism som just nu håller på att störta USA i fördärvet.
Människan använder sin logiska förmåga för att skapa förklaringar till det som sker, i efterhand. Med facit i hand är det enkelt att se hur och varför det blev som det blev, men logiken fungerar bara i backspegeln, inte för att förklara vad som kommer att ske framöver. Det är en annan av kulturens egenskaper som man måste lära sig förstå och acceptera för att inte överraskas av problematiska förändringar som skulle kunna förhindras.
Just nu står det och väger. Det är nu framtiden avgörs, även om ingen vet hur det kommer att bli. Det spelar dock roll vad man gör, tänker och talar med andra om. Sprider man lögner om pandemin eller det arbete som utförs för att hantera smittan är det ingen liten sak, det är allvarligt eftersom det hotar att underminera tilltron vetenskapen. De 22 forskare som igår försökte misstänkliggöra Anders Tegnell och FHM tyckte nog att de sa vad som måste sägas, men blev under dagen smärtsamt tydligt att de handlade i affekt och inte med stöd i forskning.
Det som skrämmer mig mest just nu är att någon av alla de som försöker styra vårt lands Coronastrategi från baksätet eller genom att rikta kritik mot besluten som tas av FHM, kommer att kunna säga vad var det jag sa, sedan. INGEN har dock facit, och följaktligen kan ingen hävda att de visste, trots att det i efterhand går att säga att man hade "rätt". Jag vet att Tegnell och övriga gör ett bra arbete trots att de befinner sig under en enorm press. Jag har fullt förtroende för deras beslut, eftersom de bygger på bästa tillgängliga kunskap. Men det kan ändå visa sig i efterhand att det hade varit klokt att göra på något annat sätt sätt.
Om förtroendet för vetenskapen rubbas och förståelsen för forskningens förutsättningar löses upp kommer samhället att förändras i grunden. Och känslorna tar över. Därför är det ingen liten sak att 22 forskare på mycket lösa grunder anklagar FHM för att ha fel. Förtroendet för vetenskapen är viktigare än något annat, eftersom det är det enda vaccinet som fungerar mot den populism som just nu håller på att störta USA i fördärvet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


