Skolan är lika bräcklig som demokratin

Att lyssna på och ta människors oro på allvar kan och får inte AUTOMATISKT leda till att man ger efter för oron och realiserar allas önskningar. Demokrati handlar inte om att ge människor vad de vill ha, utan om att skapa förutsättningar för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där så många människor som möjligt kan få och skaffa sig vad de behöver. Demokrati är inte en marknad där varor och tjänster bjuds ut och poltik handlar inte om marknadsföring av budskap vars syfte är att locka väljare. Bara för att många tror att det är så betyder inte att det stämmer, på samma sätt som det inte existerar någon åsiktskorridor eller censur bara för att just jag eller någon annan inte blir lyssnad på eller tagen på allvar. Strunt är strunt, om än i gyllne dosor.

Alla kommer aldrig att få det precis som de vill och det allmänna kräver gemensam omsorg; det är därför inte demokratins fel att samhället inte ser ut som jag tycker att det borde se ut och det är heller inte enbart regeringens fel om vallöftena inte infrias eller resultaten uteblir. Demokratin är inte det bästa styrelseskicket utan det minst dåliga. Drömmen om en stark ledare som levererar det han lovat är en omöjlig dröm om något som inte går att få.

Skolans misslyckande ligger i att det saknas förutsättningar för lärare att skapa insikt om vad demokrati är och hur den fungerar samt vilka insikter och egenskaper som krävs för att kunna förvalta ansvaret för samhället och kunskapsutvecklingen på bästa sätt. Om inte medborgarna förstår dels vad som krävs av folket som helhet, dels att ansvaret för både samhället och kunskapen är jämnt fördelat på alla, löses demokratin upp och skingras för vinden. Jag ser skolan som en nyckelaktör i samhället och arbetet med hållbarhet och det faktum att skoldebatten handlar mer om valfrihet och (försvar för) privata aktörers rätt att ta ut vinst som ett tragiskt misslyckande både för utbildningspolitiken och för utvecklingen av demokratin. Skolan är lika bräcklig och ömtålig som demokratin och kraven på resultat är lika förödande för båda.

Bildning är inte en lösning, men det sättet att se på skolan främjar även demokratin. Bildning är en allmän angelägenhet och inget man blir färdig med. Bildning kräver utbyte av tankar och erfarenheter mellan människor för att hållas vital och levande, för att utvecklas i takt med kulturen som både håller människor samman och som människor håller samman.

Grundproblemet i samhället idag, som jag ser det, är att förståelsen för skillnaden mellan komplex och komplicerad gått förlorad. Samhället är inte summan av ett antal delaspekter som kan behandlas separat, samhället är resultatet av komplexa samspel mellan delar som ofta inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig påverkar varandra. Det är i ödmjukheten det brister. Arroganta och självsäkra ledare ställer till med mer skada än nytta och ju längre tid som den utvecklingen får fortsätta, desto svårare blir det att stanna upp, tänka efter, och värna demokratin och bildningen.

Insikten om okunskapen och förståelse för vad som är möjligt att veta något om behöver öka. Och det krävs mindre av tvärsäkerhet och mer av intresse för dem och det som är annorlunda. Vägen mot kunskap och en vital demokrati är en omväg mot ett mångtydigt och föränderligt mål som ligger dolt bakom den horisont som nuet utgör. Det som inte görs idag kommer att påverka morgondagen lika mycket som det som tänks och görs, och allt och alla räknas.

ADHD-dagboken: Livet, ett mixerbord

Livet fascinerar mig; dess mångfald, föränderlighet och alla toppar och dalar. När jag tror att jag fattar inser jag att jag har fel och av misstagen lär jag mig massor. Jag har inte kontroll, men för varje år som går blir jag bättre på att hantera den jag är det som som händer. Mitt liv handlar om att sortera intryck och sträva efter att skapa harmoni och balans mellan det som händer på insidan och det som sker utanför. Livet har lärt och lär mig fortfarande massor, både om mig själv och om mänskligheten och samhället jag lever i. Kultur är mer än summan av delarna eftersom den inte är, den blir och förändras dynamiskt.

Innan jag insåg dels att det var kaos jag bar på inombords, dels att inte alla fungerar som jag, bara levde jag, fullt upptagen med att hålla ihop dagarna. Skolan blev lidande och jag uppfattades som en anomali som behövde korrigeras. Kulturen är hänsynslös och den kräver rättning i leden; om man förnekar den och släpper dess krafter lösa. Kanske är det därför jag fann mig så väl tillrätta på universitetet och i forskningen? När jag studerar omgivningen förstår jag mig själv bättre och vise versa; fast jag aktar mig noga för att göra mig själv till norm. Att jag är annorlunda har jag genom livet i olika sammanhang fått inpräntat i mig med våld och på andra sätt. Lika fult är jag människa, liksom alla andra och mina upplevelser och det jag ser säger något om mänskligheten och kulturen som skapas mellan och som både påverkar och påverkas.

Igår, under en promenad, kom tanken till mig; att livet, mitt liv, fungerar som ett slags mixerbord där jag är producent. Jag kan inte spela musik, men jag kan arrangera för harmoni och balans. Det är ju detta jag sysslat med i hela mitt liv, att skruva på rattar och höja och sänka reglage samt lyssna på och ta in nyansskillnader. Jag tror inte på mål, men jag tror på moderering. Livet och kulturen är inte, de BLIR. Och små förändringar på marginalen får över tid konsekvenser för helheten och förändringsrörelsens riktning. Det är inte genom stora reformer som samhället förändras varaktigt, det är i vardagen och med små medel som verkar över tid.

Det är inte komplicerade lösningar, genier och excellens vi behöver, utan en ökad generell förståelse för livets och verklighetens mångfald och komplexitet. Det är inte fler experter, utan ökat kollektivt intresse och engagemang. Samtal modererar det som uttrycks mellan människor och inget vet vad som händer med kunskapen eller ens själv om och när man engagera sig i en dialog som bygger på ömsesidigt intresse för VARANDRA.

Kulturen kan ses som ett mixerbord där varje ratt och reglage styr olika personlighetstyper och förutsättningar, och producenten kommer alltid in mitt i och har att hantera det som finns och det som händer. Lyhördhet och förståelse för processen är därför viktigare än något annat. Allt och alla kan alltid bli bättre och det handlar om att skapa harmoni och uppnå balans genom att undvika rundgång eller att någon del eller aspekt tar över. Kulturen är producenten och vi människor är tillsammans med allt annat reglagen och rattarna i livets mixerbord.

Jag säger inte att det är så och jag kan inte peka på någon evidens; jag kan inte bevisa att jag har rätt. Fast det fungerar inte som grund för kritik av det jag säger, det gäller alla påståenden om det som händer i det oöverblickbara mellanrum som både skiljer och förenar oss människor.

Demokratins grundregler

I ett öppet och demokratiskt samhälle FÅR man tycka och säga vad man vill, men det betyder absolut inte att man BÖR göra det, och det är lika legitimt att kritisera alla åsikter som luftas som det är att ignorera och vända talare ryggen. Demokratin måste värnas av ALLA som lever i den för att den ska fungera. Det som kritiserar demokratin för att den inte levererar eller lever upp till förväntningarna har inte förstått någonting.

I en demokrati och ett öppet samhälle får inte alla som de vill, och det är inte regeringens fel att det uppstår problem som inte löses i en handvändning. Både problemen och förtjänsterna som går att koppla till demokratin är gemensamma. Demokrati är ett ÖMSESIDIGT styrelseskick, vilket är en princip som det oroande nog finns tecken på är på väg att överges. Innan Donald Trump valdes till president i USA var det många som efterlyste en företagsledare, som kan leverera resultat och få saker och ting gjorda. Kanske finns det fortfarande människor som tänker så, men Trump har verkligen inte lyckats LEDA landet. Hans administration visar därför både på svagheten och styrkan med demokratin. Drömmen om en stark ledare och en poltik som levererar resultat är en farlig dröm som ständigt hotar demokratin eftersom den drömmen öppnar upp för det undantagstillstånd som många gånger tidigare i historien banat väg för diktatur.

Kanske är det så att politiken som den sett ut tidigare har spelat ut sin roll, det kan vara så. Men demokratin har inte gjort det. Inget annat system är bättre, vilket inte betyder att demokratin är bra. Folkligt missnöje och oro måste tas på allvar, men det betyder inte att allt missnöje och all oro är berättigad. Om förväntningarna på demokratin är orimliga och det är grunden för missnöjet är det fel på förväntningarna, och om det saknas grund för oron bör den avfärdas, inte bejakas; allt för DEMOKRATINS skull. Ifall väljarna önskar sig starka ledare eller anser att demokratin bör avskaffas är det åsikter som måste bemötas kraftfullt och med goda argument, för inget gott kan komma ut sådana tankar. 

Att använda sin demokratiska rättighet för att rösta på ett parti som säger det man vill höra är tillåtet, men fullkomligt förkastligt om det man vill höra inte fungerar och leder till att problemen man oroas över löses. I Sverige idag har vi massor av problem, men det grundläggande problemet är att demokratin är hotad, delvis på grund av bristande förståelse i samhället generellt om vad demokrati är och hur den fungerar. Därför är skolan så viktig, för att kunna möta framtidens utmaningar och mer närstående hot krävs kunskap och förståelse för vetenskap. Allt och alla hänger ihop. Dagens marknadsanpassade och kommersialiserade skola som bygger på köp-och-sälj-tänkande och där VALFRIHET och BETYG, i praktiken om än inte i retoriken, är viktigare än lärande och kunskap är en tickande bomb. Demokratin behöver kunskapen mer än medborgarna, och endast om och när majoriteten förstår detta kan det öppna och demokratiska samhället försvaras.

Det tar lång tid att bygga upp en demokrati, men den kan på förfärande kort tid raseras, och sedan finns ingen återvändo. Årets val, liksom alla andra val, kan vara det sista. Det vore inte första gången i världshistorien i så fall. Efter fyra år med ett minst sagt stökigt parlamentariskt läge är det stabilitet som behövs mer än någonsin. Årets val handlar om DEMOKRATIN och samhällets långsiktiga överlevnad. Sommaren är varmare och utifrån stadsbornas och semesterfirarnas perspektiv finare än kanske någonsin tidigare, men forskarvärlden är till förkrossande majoritet överens om att klimatförändringarna utgör ett allvarligt hot som måste tas på största allvar. Detta bryr sig populister och politiker som går till val på och söker stöd i människors känslor inte om, de är bara ute efter makten och ser inte längre än till valdagen. Vad som händer sedan är ointressant. Om kunskapen om och förståelsen för demokratin inte finns blir det en hopplöst ojämn kamp mellan populister och politiker som vill axla ansvaret för samhället på sikt och för mänsklighetens och livets på jorden långsiktiga överlevnad.

Hoppet är det sista som överger mig, men det ser verkligen mörkt ut; inte för mig personligen men för demokratin som är förutsättningen för allas våra gemensamma liv. I september är det val, och det handlar som jag ser det denna gång inte om höger eller vänster, utan om demokratin, alltså om förutsättningen för att överhuvudtaget tala om höger och vänster i poltiken.

Tid, resurser och förståelse för innovation

På samma sätt som utveckling kräver tid och resurser (inte bara pengar) samt förståelse för vilka grundförutsättningar som krävs, gör även innovationer det. Innovation kan inte likställas med eller behandlas som produktion, det krävs något helt annat för att få det man söker. Det går inte att sätta upp mål för och det går heller inte att styra eller kontrollera innovationsprocesser; det enda man kan göra är att främja innovationer genom att skapa främjande klimat och utrusta sig med tålamod.

I vår allt mer tids-, ekonomi- och prestationspressade värld där alla verksamheter ska effektiviseras byggs strukturer som hindrar framväxt av det som krävs för att säkra överlevnaden på sikt. Sättet att tänka och agera tvingar fram ett slags kollektivt tunnelseende som är förödande för utvecklingen av innovationer och ny-tänkande. Det svåra är att se och förstå detta; det handlar om egenskaper som ligger djupt inbäddade i kulturen och därmed blir osynliga för alla utom den som lärt sig att leta efter problemen där, i kulturen, i det som tas fullkomligt för givet. Innovationer är liksom kulturen det som händer medan man är upptagen med annat. 

Liksom man brukar säga att less is more är det svåra med innovationer att se enkelheten, att inte krångla till det. Detta är dock svårt att lansera som en lösning, och säger man att det krävs tid och hårt, enträget arbete samt tålamod, slutar många lyssna eftersom man letar efter en revolutionerande INNOVATIV lösning som ska ge oss innovationer. Någon sådan finns dock inte. Man måste vända på perspektivet och inse att ifråga om innovationer är det enkla svårt och det svåra enkelt. Jag efterlyser ett helt annat sätt än dagens att se på misslyckanden. Detta att inte nå målet är bara ett misslyckande om man håller sig strikt inom ramen för det tänkande som planen bygger på, vilket handlar om det man redan vet. Och vet man på förhand är det ju inte en innovation. Misslyckas gör man inte sällan när man är inne och jobbar med frågor och områden som är helt nya, när man befinner sig i det laglösa land som ännu inte kartlagts. Om det som sker där betraktas som misslyckanden går man miste om värdefulla möjligheter att göra viktiga erfarenheter som senare och i andra sammanhang kan användas för att skapa innovationer. Det handlar i mångt och mycket om att arrangera för och arbeta medvetet med slumpen. Innovationer skaps eller produceras inte, de upptäcks och finns överallt som potentiella möjligheter. Därför är tid, marginaler och överseende med misslyckanden så viktigt.

Självgodheten som växer i framgångsrika organisationer, arrogansen som lätt häftar vid den och dem som lyckats, är innovationernas största hinder. Tänker på alla företag som gått under för att de hållit fast vid sina framgångsstrategier allt för länge, just för att de var framgångsrika, och därför missat att inse vikten av att förstå och förhålla sig till en föränderlig omgivning. Innovation är en relationell kvalitet, den är ingenting i sig själv utan får sin mening i sammanhang. Det finns väldigt många sådana moment 22 i kulturen. Det är inte ett problem, det är förutsättningen för kultur, samhälle och innovationer. Vill man främja nytänkande måste man inse att det finns inga enkla lösningar och förstå och arrangera för uppbrytande av maktordningarna som följer av framgång. Kanske ska man göra sig av med de mest framgångsrika cheferna, när de nått framgångar? Man kan ge dem nya uppdrag, som de kan ägna sig åt i trygg förvissning om att deras anställning inte är hotad. Bättre det än att dela ut feta bonusar och låta dem vara kvar i ledande ställning. Kostnaderna för ett havererat storföretag är enorma, och därför är det bättre att bryta upp mönster än att hålla fast vid dem, särskilt om det är innovation och nytänkande man söker. Förändring är den enda konstanten i världen, samhället och kulturen.

Ofta blandas genialitet och kreativitet samman på ett olyckligt sätt, för nytänkande och genialitet är knappast samma sak. Historien är full av människor som varit minst lika KREATIVA som till exempel Darwin, da Vincci och Einstein, men som ägnat sig åt saker som varken uppskattades i sin samtid eller av eftervärlden. Alla innovationer är inte bra och nyttiga så att tala om innovationer i termer av banbrytande genombrott eller som en lösning leder tanken fel. Det finns gott om exempel i historien på resultat av kreativa människors arbete som fördömts eller helt enkelt glömts bort i och av samtiden, men som kommit att hyllas av eftervärlden. Sammanhangets betydelse, igen. Uttrycken för genialitet och för kreativitet måste skiljas från synen på människorna som uppfattas som kreativa eller genialiska. Genialitet och kreativitet är två olika saker, det är viktigt att framhålla.

Kunskap uppstår i samverkan och människan är en kollektiv varelse. Vi kompletterar varandra. Därför borde vi bejaka olikhet, för allas skull och särskilt om man vill främja innovation, för däri finns potential till ny-tänkande och ett mer hållbart samhälle. Jag minns inte nu var jag fann det men jag finner begreppet gemensam sårbarhet högintressant. Med ett sådant sätt att se på saken blir det samhället som inte förmår uppskatta och dra nytta av mångfald och olikhet som blir problemet, inte enskilda människor med ovanliga egenskaper. Innovatörer uppfattas inte sällan som kufar eller galningar eftersom de ser möjligheter där andra ser problem eller just ingenting alls. Dagens strömlinjeformade och effektivitetsfixerade samhälle har inte plats för olikhet, mångfald, avvikare och kufar och tunnelseendet gör att man inte inser inte hur viktiga olikhet är för vår gemensamma överlevnad. Mångfald har relativt lite med hudfärg att göra, och mer med tankar, egenskaper och samverkan. Strävan efter likhet, upprätthållandet av normen, önskan om att alla ska uppfylla snittypens egenskaper riskerar i förlängningen att leda till en obehaglig monokultur av likar, modellerade efter samma form, där innovationer uppfattas som anomalier. Det vore inte bara tråkigt, det vore framförallt riskfyllt, och obehagligt. Alla försök att tränga in begreppet kreativitet i en mall leder till att innovationer motarbetas.

Vi är beroende, för vår kollektiva överlevnad, av både varandras olikheter och inovationer. Så kan man välja att se på skillnad och kreativitet, som nödvändiga islag av helheten istället för som något avvikande eller sjukt. Ju snävare norm vi skapar och upprätthåller, desto fler tillstånd och egenskaper patologiseras och desto svårare blir det att främja innovation. Kreativitet är och förblir en nyckfull förändringskraft som inte går att tämja eller styra. Först när vi inser det och skapar förutsättningar för utveckling genom att vara generösa med tid och marginaler samt ser med nyfikenhet på "misslyckanden" har vi skapat en miljö där innovationer kan upptäckas, och på köpet får vi ett mer humant och hälsofrämjande samhälle.

Politiker ska inte lära som de lever, det vore förödande!

Frågan som ställdes till Isabella Lövin i Opinion live under Almedalsveckan, om den bil hennes man kör, har väckt reaktioner och jag (liksom många med mig) kan inte riktigt släppa den. Jag förstår att det är journalistiskt tacksamt, men funderar på hur klok och hållbar strategin är. Lövin förväntas alltså leva som hon lär; det är den logik som råder i poltiken idag. Låt oss stanna upp ett tag och fundera på vad som händer med demokratin om det kravet på politiker drivs igenom fullt ut. För det första är politik ingen lära, politikernas uppdrag är att förvalta det allmänna och arbeta med lagar och regler. Alla är lika inför lagen i ett rättssamhälle. Det är det viktiga, att politiker liksom alla andra följer lagen. Det är mediernas uppgift att granska att maktens företrädare lever i enlighet med den lag som i demokratisk anda beslutats ska gälla. Om medierna istället väljer att plocka enkla poänger genom att ifrågasätta ifall politikerna verkligen lever som de lär öppnar man upp för en djupt problematisk och potentiellt obehaglig utveckling.

Jimmie Åkesson skulle med samma logik kunna komma undan med väldigt mycket, vilket han och SD i och för sig redan gör (kanske just eftersom han lever som han lär). Logiken i det offentliga samtalet idag stipulerar att man ska lära som man lever; följaktligen förväntar sig ingen av en populist att hen ska vara stringent eller sätta demokratin före sina egna känslor. Och NMR kan därför också lajva sina värderingar i Almedalen utan att ställas till svars. Det ligger helt i linje med kravet på Lövin som står för en ansvarsfull och hållbar politisk vision. Enligt samma logik anses det inte vara någon nyhet ifall högerpolitiker skatteplanerar (eller avslöjas som skatteflyktingar), de lever ju som de lär. Vill vi verkligen ha det så? Hur gör vi om det börjar dyka upp politiker som förespråkar våld och hat mot homosexuella och invandrare, eller vänta sådana "politiker" har vi redan och de flyttade fram sina positioner under Almedalsveckan. De lever som de lär och ska då accepteras, i enlighet med rådande logik. Eller?

Driver vi denna tanke och kraven som går att härleda till den till sin spets hotas demokratin eftersom det alltid är lättare att tala till känslorna och driva igenom populistiska förslag än att driva en klok poltik väl förankrad i rådande kunskaper och beprövad erfarenhet. Miljöpartister ska liksom alla andra politiker och medborgare följa lagen, och några andra krav kan och bör ingen ställa på någon. Det är det enda som betyder något, annars får vi införa olika skattesatser för olika politiker; högerpolitiker betalar mindre skatt och vänsterpartister betalar mer, eftersom det är detta man går till val på. Visst kan och bör man även diskutera etik, men det är en annan sak (och den ska i så fall också gälla lika för alla, om personen ifråga inte kräver mer av andra än av sig själv).

Miljöpartiet står för och söker mandat för en poltik som sätter klimatet och den långsiktiga hållbarheten före människors kortsiktiga önskningar. Det är riksdagens minst populistiska parti, och att de hånas och förlöjligas när de säger det som alla behöver höra och åtminstone reflektera över utgör ett hot mot demokratin och ett hån mot hållbarheten. Ingen vill ha höjd skatt på flygresor eller höjda matpriser, ändå är det den vinklingen på frågan som medierna väljer. Fast, som sagt, bara till Miljöpartiet. Varför väljer man det perspektivet och därmed ger sken av att poltik handlar om att ge folket vad folket vill ha, utan tanke på konsekvenserna. Det banar väg för sagofarbröder som Jimmie Åkesson som målar upp en idyll av ett Sverige som aldrig existerar och som dessutom är helt orimligt, och eftersom han lär som han lever får han dessutom inga kritiska frågor. Det är inte konstigt alls att den politiska kartan ser ut som den gör.

Ska demokratin kunna värnas måste vi kunna tala om dessa saker, för det spelar roll vilka frågor som ställs och vilken logik som råder.

Vem äger effektiviseringsvinsterna, och varför?

Vinsten med effektivisering måste spridas, annars blir den meningslös. Accepteras tanken att äganderätten även omfattar (tids)vinster som skapas genom effektivisering får det långtgående konsekvenser för människors vardag, samhället och den långsiktiga hållbarheten. Även kunskapen och förmågan att analysera påverkas eftersom effektivisering bygger på att öka hastigheten, minska marginalerna och kapa bort all dötid. Det handlar om snabbare och mer preciserad måluppfyllelse på allt fler områden. Det är en process som hotar att gå överstyr och bli sitt eget, solipsistiska mål.

Särskilt problematiskt är det när offentligt finansierad verksamhet ska effektiviseras; för det leder till åderlåtning av skolan, vården och förvaltningen av det allmänna. När underhållet av infrastrukturen effektiviseras leder det bevisligen inte till bättre kvalitet, och samma gäller i vården eftersom tillfrisknande tar den tid det tar. Och när läkare inte hinner lyssna ökar oron hos patienten och risken för missförstånd ökar. Lärande är en dynamisk process som inte kan skyndas på med mindre än att det går ut över kvaliteten. Möjligen går det att sänka skatten, men om det verkligen sänker kostnaderna på lite längre sikt vet ingen någonting om. Ifall den ekonomiska vinsten av effektivisering hamnar i fokus och pengarna plockas ut ur systemet skjuter man nödvändiga investeringar och andra kostnader på framtiden. Det är som att låna till konsumtion.

Att jaga ekonomiska vinster genom att effektivisera leder dessutom, dels till ökade klyftor i samhället, dels till ökad utslagning. När effektiviseringsvinsterna inte kommer alla som bidragit till dem till del blir alla utom en försvinnande lite elit i toppen förlorare, och de som fortfarande har en anställning -- effektiviseringarna verkar inte leda till att det skapas särskilt många nya arbetstillfällen -- får arbeta mer för en över tid sänkt lön (per tidsenhet). Om tidsvinsten istället fördelades jämnt skulle fler kunna arbeta mindre, vilket skulle leda till minskad risk att bli sjuk; den potentiella samhällsvinsten borde diskuteras mycket mer. Om effektiviseringens vinster fördelades jämlikt i samhället skulle alla få både mer tid och ökad trygghet, och det skulle innebära att chansen ökade att kunskapen och bildningen kunde utvecklas mer. Om fler arbetar mer finns tid för läsning, samtal och mellanmänskligt utbyte av erfarenheter. Det upplevda hotet från det okända och allt som kommer utifrån skulle inte uppfattas som lika alarmerande som det gör idag när tid för analys och eftertänksamhet saknas. Ett samhälle som sprider effektiviseringsvinsterna är ett mer integrerat samhälle eftersom alla tjänar på att samverka och har ett intresse för helheten.

Den fria marknadens inneboende logik leder till monopol, och det är jakten på effektivisering som driver utvecklingen i den riktningen. Allt förre företag blir allt större och allt mäktigare ju mer man effektiviserar utan att sprida vinsten. Det handlar inte om pengarna, utan om tiden. Påståendet att effektiviseringsvinsterna är allas att gemensamt förvalta är inte kommunism eller planekonomi, det är en sant demokratisk tanke som skapar fler möjligheter för fler människor att göra mer av sina liv. Effektiviseringen vänder människor mot varandra och gör att alla (som har en anställning) tvingas arbeta mer på kortare tid för att ens få behålla sitt jobb; samtidigt som valmöjligheterna blir färre. Sträck ut tidsperspektivet och det är inte svårt att föreställa sig en framtid där det finns cafékedja, en snabbmatskedja, ett bilmärke. Konkurrens som bygger på ökad effektivisering leder inte till mångfald, utan till torftig, andefattig enfald.

Om några få plockar ut den ekonomiska vinsten som genereras genom effektivisering innebär det att alla måste jobba mer för att inte få det sämre, och det är ingen vinst! Om några få tillåts äga resultatet av effektivisering kommer det att leda till att en allt mindre andel av jordens befolkning att bli allt rikare. Det handlar om makt, inte om pengar. Därför äger ingen eller alla effektiviseringens vinster som bör fördelas lika eftersom det leder till att alla får det bättre. Nyckeln till både demokrati- samt kunskapsutveckling och framväxten av välfärdssamhällen är återinvestering av vinst, inte vinstuttag.

Tid, resurser och förståelse för utveckling

Snabba resultat kontra tid att utvecklas och finna individuella, unika uttryck; där står striden idag. Eller, det finns ingen strid att tala om. Effektivitet och måluppfyllelse är det enda man strävar efter idag, trots att det sättet att tänka och agera inte leder till utveckling. Det går att påverka men aldrig styra utvecklingen, det går att kontrollera resultat men utveckling handlar om att spränga gränser och ta sig bortom det givnas trygga ramar.

Idag ska alla vara färdiga. Ingen vill satsa på någon annans utveckling. Förr tänkte man annorlunda, man hade tålamod och lovande författare fick tid och möjlighet att försöka igen om genombrottet inte kom omedelbart. Alla kan inte lyckas och fick inte heller förr chansen att komma under någons vingars beskydd, men idag finns inget tålamod, ingen tid att vänta. Marknaden kräver säkra resultat, nu! Det är olyckligt på väldigt många olika sätt.

Att utvecklas tar tid och att mejsla fram en unik stil kräver förståelse för att inga garantier för framgång kan lämnas. Däri ligger tjusningen, som jag ser det. Dagens samhälle är hårt och skoningslöst. Allt ska effektiviseras och alla formas till lydiga verktyg i måluppfyllelsens tjänst. Avvikelser från den enda rätta och rakaste vägen mot de på förhand bestämda målen straffas. Svårt att säga vad som är hönan och ägget, men utveckling ses som ett hot mot rådande ordning eftersom den inte går att kontrollera.

Utveckling liknar evolutionen, den förändras i enlighet med sina egna inneboende lagar. Utveckling har inget mål, bara rörelse och riktning. Resultatet av utveckling får man vänta på och ingen vet hur det blir eller om och när det är färdigt. Utan tålamod och förståelse för utvecklingens lagar och unika kvaliteter, utan kunskap om och ödmjukhet inför dessa saker, blir det svårt att få tid och resurser nog att främja utveckling.

Synen på utveckling påverkar eller är samma andras barn som synen på människan. Är man färdig och oföränderlig eller utvecklas man? Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det lockande att se människan som färdig och söka talang och excellens bland överflödet av sökande. Där den synen dominerar växer att kallt och oresonligt samt utvecklingsfientligt samhälle fram. Ett samhälle där man inte får misslyckas, där alla mål ska nås så snabbt och effektivt som möjligt, utan hänsyn tagen till människornas förutsättningar.

Dagens marknadsanpassade skola har anammat denna syn på människan och utveckling. Skolans uppgift är att nå mål och visa resultat, och eftersom vinst är målet som ägarna strävar efter blir talet om utveckling ett hot mot verksamhetens grund. Utveckling tar som bekant tid och kräver resurser samt inte minst förståelse för att ingen kan veta på förhand vilket resultatet blir eller vem som kommer att lyckas. Det går inte både att spara pengar och satsa på utveckling, man kan inte få både och. Allt handlar om hur man ser på människor och utveckling. Antingen väljer man måluppfyllelse, effektivitet och resultat och då är det logiskt att låta riskkapitaliserna ta över skolan för att tjäna pengar på verksamheten. Eller också ser man skolan och kunskapsutvecklingen som en långsiktig investering och då är det logiskt att samhället tar över och tillför resurser samt bygger en organisation där det finns tid och tålamod att vänta på och förståelse för utveckling av alla människors unika kvaliteter och möjligheter.