Rätten till och behovet av andlig utveckling 1

Enkla lösningar kan vara lockande, särskilt om man söker snabba svar, inte bryr sig på riktigt eller prioriterar ekonomi och effektivitet. Det finns dock inga genvägar till demokrati, hållbarhet eller ett meningsfullt liv värt att både leva och dö för. Tillvarons komplexitet och paradoxer är förfärande lätt att glömma eller bortse från om man inte vill se eller förstå. Lika lätt är det att förföras av vetenskapens exempellösa framgångar och all kunskap som tillgänggjorts via nätet. Faktum kvarstår dock, det finns fortfarande en hel massa som ingen vet någon, som inte går att bestämma vetenskapligt, en gång för alla. Kärlek må vara elektroner som går i spinn i hjärnan, det har vetenskapen visat. Det är ett svar på frågan, men det är lika användbart och vägledande för människan som det berömda svaret 42 på frågan vad som är meningen med livet och allt. Den avgörande frågan är inte vad kärlek eller livet är, utan vad det BETYDER. Livets mening är en fråga som vetenskapen saker verktyg för att besvara. Behovet av förståelse för tillvarons mångtydighet, kärlekens och livets mening kan bara tillfredsställas genom ett slags kombination av bildning och andlig utveckling.

Jag ser en växande informerad okunskap som sprider sig i samhället och det oroar mig. Ett exempel på detta är kritiken mot fundamentalism, som förfärande lätt slår över i en allmän kritik mot alla kyrkor och all religion. Främlingsfientligheten äter sig in i kulturen och hotar i förlängningen samhällets öppenhet, demokratin och populismen underblåser problemen med alternativa fakta, vilket i förlängningen hotar även vetenskapen (eftersom den är beroende av en stat som understödjer den). Fundamentalism och radikalisering, eller snarare alla utryck av oresonlighet är ett allvarligt och växande problem. Men, om det är fundamentalism man vill hindra, varför inte tala om och kritisera alla former av och uttryck för bokstavstroende, på alla områden? Varför kritisera Islam, en av världsreligionerna som samlar många miljoner troende och bevisligen kloka och ansvarstagande medborgare världen över? En annan sak oroar dock mer och det är den växande och ofta oresonliga kritiken mot alla regioner och religiösa uttryck. Oreflekterad och minst lika fundamentalistisk ateism som många troende uppvisar är minst lika allvarlig som islamismen. För genom att hindra människor att organiserat söka svar frågor om livets mening hotar man själva demokratins fundament. Hotet kommer som sagt sällan utifrån, det mest allvarliga hotet kommer inifrån, inte sällan från dem som säger sig vara "våra" vänner. Oresonligheten gentemot religion i allmänhet och Islam i synnerhet oroar mig. Även om jag inte är troende är jag intresserad av teologi, och jag värnar troendes rättighet att utöva sin religion (så länge den rätten inte inkräktar mina och alla andras demokratiska rättigheter). Jag tar tydligt avstånd från alla former av fundamentalism och bokstavstroende, men jag ser samtidigt ett växande behov i samhället av andlig utveckling eftersom vetenskapen inte har svar på alla livets många skiftande frågor. Jag ser ingen motsättning mellan tro och vetenskap, jag ser dem som komplement i processen av människoblivande och byggandet av ett hållbart samhälle.

Trots att vi har en grundlagsskyddad yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet i Sverige växer kritiken mot allt vad kyrka heter. Hur ska man förstå detta? Inte sällan slår den ateistiska kritiken mot all religion över i ett slags fundamentalism. Ateismen används för att, så att säga, bakvägen lufta rasismanstrukna, unkna åsikter. Ofta, tror jag, helt omedvetet, men lika fullt djupt problematiskt. Det är inte ett hållbart argument att säga att religion är en privatsak, för det stämmer inte, det finns inget stöd i svensk lagstiftning för den åsikten, och hur kontrollerar man saken utan censur eller tankekontroll? Samma argument har företrädare för kyrkan för övrigt använt för att försöka hantera avskyn för homosexualitet genom att säga att man tar avstånd från handlingarna men inte från människan, vilket är helt befängt. Kyrkan är skild får staten i Sverige och andelen troende bland befolkningen sjunker, men det betyder inte att behovet av andlighet minskat, tvärtom. Naturvetenskap, New Public Management och en långt driven ekonomisering av samhällets snart sagt alla områden ger svar och skapar struktur, men svar på frågor om livets mening kommer inte därifrån. Jag håller därför med ärekebiskop Antje Jackelén när hon skriver i SvD att barn och alla andra har rätt till och behöver andlig utveckling, vilket är något helt annat än religiös indoktrinering. Hur skiljer man för övrigt en skadlig religiös "indoktrinering" från en sekulär eller politisk dito? Om det är indoktrineringen man är kritisk mot borde man i konsekvensens namn vara kritisk mot alla former av indoktrinering (på samma sätt som man är noga med att man är lika kritisk mot Islam som man är mot Svenska kyrkan och alla religioner), och försvara humaniora och andra hermeneutiska, tolkande vetenskaper där det finns verktyg för att utveckla analysförmågan och ett kritiskt tänkande. Den enda vägen leder alltid fel, oavsett vart den leder. Samhället behöver utveckla och lära sig hantera kompetenser från olika områden, från både naturvetenskap, samhällsvetenskap, humaniora och religion, för att bli hållbart.

Sverige har undertecknat Barnkonventionen. I artikel 27 fastslås rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och ­sociala utveckling. Att tillgodose dessa rättigheter ses i vårt land som en samhällsfråga – i vart fall när det gäller hälsovård och utbildning. Ingen politiker skulle komma på tanken att säga att det är en fråga av rent privat karaktär. Med rätta tar vi för givet att det angår hela samhället att barnen får sina ­fysiska, psykiska och sociala behov tillgodosedda. Beträffande den andliga och till viss del även den moraliska utvecklingen däremot är situationen mer förvirrad. Ofta sägs det att framför allt religiösa frågor endast hör till den privata sfären. 

Det skrivs lidelsefulla ledare som argumenterar för att barn inte bör utsättas för religion. Gärna med argumenten: barn kan inte värja sig mot indoktrinering och barn kan inte tillgodogöra sig religion – för det krävs en vuxens abstrakta och kritiska förmåga.

Det är okunskapen som talar, och rädslan för det okända som gör sig påmind. Sekulariseringen är en historiskt sett ny företeelse. Det är först under de allra senaste årtiondena som tron övergivits och ateismen och vetenskapen ersatt kyrkan. Men dels eftersom ateismen också är en tro, en (i och för sig väl underbyggd) tro på att Gud inte finns (hur bevisar man vetenskapligt att något INTE existerar?), dels eftersom vetenskapen inte ger svar på livets alla frågor, kastar man ut barnet med badvattnet om man tar avstånd från allt var kyrka och religion heter, bara för att man med rätta är kritisk mot islamism, radikalisering och fundamentalism. Om barn inte ska utsättas för religion, hur gör vi då med indoktrinering från företrädare för politisk extremism som ser kunskapsresistens som en dygd, som sprider hat och hot och som medvetet sprider lögner? Timbro, telefonförsäljare, reklam i allmänhet?!

Låt oss se närmare på dessa två argument. Barn kan inte värja sig mot indoktrinering. Det är sant. Men med vilken rätt tillåter vi att barn utsätts för reklam? På vilka grunder avgör vi att vistelse i ett köpcentrum är mindre indoktrine­rande än vistelse i ett kyrkorum? Indoktrinering i bemärkelsen att det sker en påverkan av barn utan att de har möjlighet till kritik eller diskussion av bakomliggande ideo­logi sker hela tiden, vare sig vi vill det ­eller inte. Den är en del i barns intellektuella, emotionella och sociala utveckling. En värld fri från ideologi vore en steril värld. Vi behöver ideologier, i betydelsen: genomtänkta sammanhang av idéer. 

Sant, och viktigt att framhålla och en insikt som måste försvaras. Samhället och kulturen är fylld av människor och intressen som vill indoktrinera och framställa sin sanning som den enda rätta och rimliga. Detta är inget problem, för det är ett slags förutsättning för livet och människoblivande. Människa blir man tillsammans med andra, ingen kommer undan kulturen och det är omöjligt att leva i ett samhälle utan att påverka och påverkas. Indoktrinering är bara ett skällsord för sådan påverkan man inte förstår eller gillar. Om man nu är en företrädare för Sanningen bör man i konsekvensens namn vara just det, konsekvent i sin kritik. Indoktrinering och påverkar är och förblir en förutsättning för mänskligt liv, så det går inte att bli av med den. Däremot kan man lära sig förstå problemet och hantera utmaningen och ett sätt att göra det är att börja betrakta ekonomi som ett medel istället för ett mål, återupprätta kunskapsskolan och satsa på mer bildning. Skolans uppgift är inte (bara) att förmedla fakta, den handlar om att fostra medborgare som kan hantera demokratin som är ömtålig och aldrig kan tas för given.

Samtidigt behöver vi en ständigt pågående ideologikritik. Det finns inga knivskarpa gränslinjer mellan att indoktrinera, infor­mera, undervisa och uppfostra. Däremot är det skillnad mellan positiv påverkan och skadlig påverkan. Den skiljelinjen går dock inte mellan varuhus å ena sidan och kyrka, synagoga, moské eller tempel å andra sidan, utan den kan gå rakt igenom dem. Inom båda sfärer finns det möjlighet till god såväl som nega­tiv påverkan. Det är inte alls givet att ett varuhusbesök gör barnet till en god samhällsmedborgare och att ett kyrkobesök prackar på barn konstiga föreställningar om liv och död. I själva verket kan det vara precis tvärtom. 

Absolut inte! Det borde inte komma som en överraskning, och det är talande för vår märkliga tid att det är en präst som påpekar det självklara medan företrädare för vetenskapen ägnar sig åt att försvara sig och sin verksamhet mot ett föreställt hot som i alla fall jag inte ser. Jag känner många präster och några av de klokaste jag träffat i livet har varit präster, som liksom bildade naturvetare, som förstår och kan hantera både och, insett att livet är mer komplext än det framstår vid en ytlig betraktelse. All skadlig påverkan är förkastlig och måste motverkas, men ...

Skadlig påverkan förhindras inte genom att osynliggöra eller misstänkliggöra ett område och förhålla sig tämligen okritiskt till ett ­annat. I stället behövs en konstruktivt kritisk hållning på alla områden. Andlig fostran kan gå lika snett som intellektuell, emotionell och social fostran. Just därför bör pedagogiken på det andliga området bedrivas och granskas med samma omsorg som på andra områden.

Kyrkan går här före, kanske för att man tvingats inse att ska man vara en angelägenhet i det moderna samhället går det inte att hävda något som inte fungerade. Teologi handlar om religion, om andlig utveckling och sökande efter mening. Kyrkans budskap är kärlekens budskap. Inget av detta står i motsättning mot vetenskapen och därför är den oresonliga, naiva och informerat okunniga kritiken mot kyrkan farlig. Människan behöver andlig utveckling, men den liksom all annan utveckling och utbildning måste bygga på kunskap och beprövad erfarenhet för att inte bli skadlig. Som sagt, den enda vägen leder ALLTID fel. Det är inte religionen det är fel på, utan alla former av fundamentalism och oresonlighet!

Nu måste jag svara på mail och skriva på annat, men jag återkommer senare med tankar om det andra argumentet.

Vetenskap och tillit

Idag får ingen pengar för att anslagsgivaren tror på projektet eller den som ska genomföra det. Tilliten  till vetenskapen och forskarna har ersatts med konkurrens mellan, och excellens i konsten att skriva, ansökningar. Vad gör detta med kunskapen som forskningen leder till, med självständigheten och förmågan att ta ansvar? Bara den som, i princip redan på förhand vet vad hen ska komma fram till eller vad projektet ska resultera i för kunskap har en chans att lyckas landa projektmedel. Allt mer av tiden och resurserna som finns tillgängliga i akademin läggs idag på arbete med ANSÖKNINGAR. Den förmågan växer, samtidigt som konkurrensen ökar. I den bästa av världar leder det ena till det andra, till att arbetet med ansökningarna ökar kunskapen och utvecklar kompetens, men det finns inga garantier. Särskilt som den som är strateg riktar sina ansökningar dit pengarna finns, vilket inte självklart ligger i linje med forskarens utbildning.

Förmågan att skriva bra ansökningar, liksom förmågan att veta vart ansökningarna ska riktas och vad som ska sägas för att ansökan ska sticka ut och vinna gehör i den mördande konkurrensen, har kommit att bli en förutsättning för att överhuvudtaget få möjlighet att forska.

Sakta förskjuts perspektivet; från kunskap och resultat, till ansökningar och formalia. Vetenskapen inordnar sig allt mer i det slimmade, prestations- och resultatinriktade prestationssamhället. Och skolan följer efter. Utbildning handlar allt mer om att följa regler och anvisningar, och allt mindre om förmågan att ta egna beslut och göra något unikt och eget. Ansvar och tillit ersätts med konkurrens och kontroll.

Grundforskning handlar om förtroende och om att som forskare få tillit att följa kunskapen dit den tar en; om att förvalta ansvaret som det innebär att fritt söka nya och ibland okända insikter. Ingen anslagsgivare säger idag: Vi tror på dig, på att du kan lyckas och att du vet vad du gör. Konsekvensen blir att allt fler visar allt färre allt mindre tillit, och knappast någon verksamhet bygger idag på fördelning av ansvar. Allt och alla kontrolleras allt oftare och allt mer rigoröst. Förmågan att lita på något, vilket jag ser det som en viktig samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande förmåga utarmas därför tillsammans förmågan att ta eget ansvar. Utvecklingen i denna riktning förstärks av att skolans uppdrag allt mer, för både elever och lärare, kommit att handla om att följa regler och producera resultat i enlighet med anvisningar. Både skola, högre utbildning och forskning strömlinjeformas och mångfalden i akademin minskar för varje år som går, paradoxalt nog i takt med att valfriheten på skolmarknaden ökar.

Självständighet, tillit, ansvar, frihet och förmågan att på egen hand söka sig fram där, när och så länge det går, i jakten på ny kunskap, är en sällsynt gäst i dagens samhälle. Examenskriterierna på högskolan innehåller fortfarande och betonar tydligt ord som SJÄLVSTÄNDIGHET och KRITISK, men utbildningssystemet handlar i praktiken allt mindre om det. Liksom i forskningen handlar det mer om att lova saker och fokus ligger mer på formen än innehållet. Akademin producerar jämförbara nyckeltal, eftersom det antas (oklart varför och med stöd i vilken forskning) att konkurrens driver kvalitet.

Jag skriver detta i hast på tåget för när jag kommer fram till jobbet väntar sex uppsatsgrupper på handledning. Budskapet är det samma till alla studenterna: Fokusera mer på era undersökningars innehåll, kvalitet och kunskapen ni bidrar med, och mindre på anvisningarna och formen. Tänk om det fanns tid att tala om kunskap och vetenskaplighet, på riktigt. Vad är det och hur tänker man för att det ska bli bra? Istället handlar undervisningen om hur, om form och standardisering. Så effektivt som möjligt ska ett strömlinjeformat, kontrollerbart och kriteriestyrt resultat produceras, som ger studenterna poäng och högskolan pengar.

Kämpar mot cynismen. Vill inte bli en bitter gammal gubbe som drömmer om den tid som flytt och som längtar efter det som en gång var men som allt färre idag minns och förstår. Faktum är att det går tätt bra, även om det inte låter så här. När jag tog beslutet att hoppa av ansökningscirkusen och slutade skriva artiklar där formen är viktigare än kunskapen och där innehållet kritiseras mer för att skärpa konkurrensen och öka exklusiviteten på tidskriften än för att det är berättigat i relation till resultaten som undersökningen gett, var det befriande. Idag fokuserar jag på det jag, med stöd i vetenskapliga argument och med hänsyn tagen till kunskapen, anser viktigast: Grundforskning om det jag har kompetens att forska om och är intresserad av på riktigt. Jag skriver böcker, inte för att tjäna pengar eller för att meritera mig, utan för att sprida kunskap om angelägna ämnen. Och det går rätt bra. Jag når verkligen ut och får allt fler förfrågningar om att komma och föreläsa externt, vilket stärker mig i tron på att behovet av kunskap är konstant och att ärlighet och ansvar är kvaliteter som varar längst.

Utbildningens pris och kunskapens värde 2

Fortsätter tänka med Ylva Hasselbergs artikel i DN, om demokratins utmaningar och kunskapssamhällets förutsättningar, om hoten från populism och ekonomism. På något märkligt sätt är det som jag efter alla år i akademin äntligen lyckats hitta ett sätt att arbeta som inte bränner ut mig. Denna veckan och två veckor till är helt hysteriska, men det är som det öppnat sig ett tyst, tomt och lugnt rum mitt i orkanens öga. Här befinner jag mig nu. Snart kommer studenterna som ska ha handledning, och två texter ska skrivas och vara klara innan fredag, mailen med frågor fylls på, men jag kan faktiskt beta av dem utan att bli störd. Andas och tar in närvaron, känner respekt för att det är livet som rullar förbi. Snart är det sommar. Jag lever för kunskapen, året runt, det livslånga lärandet som jag har ynnesten att få arbeta med skänker livet mening. Enormt tacksam för det, men just därför också oroad över vad som håller på att hända med synen på kunskap i dagens samhälle.

Populism som fenomen är starkt rotad i denna kunskapssyn och långt innan alternativa fakta blev en snackis skapade den amerikanske satirikern Stephen Colbert 2005 ”truthiness” för att ha ett ord som täckte just föreställningen om ”det som vi alla, i våra hjärtan, känner är sant” – fastän det inte kan fastslås som sant genom empirisk undersökning. Populismen och nyliberalismen delar föreställningen om den anonyma massan som rikslikare och kunskapsgenerator, vare sig uppfattningen gömmer sig bakom begrepp som ”köksbordets folk”, talesättet ”kunden har alltid rätt” eller föreställningen om sådant ”som alla vet men som inte får sägas”.

Det är skrämmande att se likheterna mellan populismen och nyliberalismen, men kanske logiskt. Populisterna är bara ute efter att få makt och mandat, och nyliberalisterna är "in it for the money." När målet är allt och vägen fram bara en meningslös transportsträcka bryr man sig kanske inte om sådan sak som sanningen, vilket den som sysslar med vetenskap, som verkligen vill veta och som anser att kunskapen har ett egenvärde gör. Allmänhetens generella uppfattning spelar roll för vilken väg samhället tar. Är det känslan som räknas, eller kunskapen? Vad betyder något: Pengar eller insikt, bildning, lärande? Handlar det om att få rätt, eller att faktiskt ha rätt? Populister och hänsynslösa ekonomister bryr sig bara om en enda sak, sig själva och den egna framgången. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på truthiness, bara på kunskap. Och kunskap kan bara växa ur en ärligt känd vilja att faktiskt veta, för kunskapens egen skull. Till makt och rikedom finns det massor med genvägar, både inom ut utanför lagens råmärken, men till verkligt vetande finns bara en enda väg och det är, ständiga omvärderingar av kunskap. Vetande är inget man slår sig till ro med. Kunskapen är aldrig evig eller fast, den förändras hela tiden i takt med nya rön och när sammanhangen och förutsättningarna ändrar sig. Lärande är ett sätt att leva i relation till och tillsammans med världen.

Populism vilar på en ohelig allians mellan emotioner och den skenbart exakta mätningen av vad folket vill ha. Problemet är att denna kunskapssyn står i en accentuerad konflikt till både det moderna forskningsuniversitetet och till professionalism som historiskt fenomen. Båda dessa historiska företeelser handlar i grunden om att länka ihop kunskap och värdering. Vad är en välskriven dom och goda domskäl? Vilken är den bästa behandlingsmetoden för ett sjukdomstillstånd? Hur konstruerar man bäst en skolgård?

Det som länkar ihop kunskap och värdering är bedömning. När bedömningen urholkas får vi stora problem. Vi får journalister som inte kan skilja på journalistik och marknadsföring, läkare som inte vågar avvika från evidensbasering när de väljer hur de ska behandla, lärare som låter föräldrarna bestämma sina barns betyg och forskare som bryr sig mer om sina publiceringsstrategier än vad som är relevanta vetenskapliga problem.

Klokt, och viktigt. Förmågan att bedöma är fundamentet som kunskapssamhället vilar på, inte den fakta som idag debatteras. Att veta handlar inte om att veta var man ska hämta pålitlig information, utan om förmågan att kunna bedöma källor och rimligheten i olika uttalanden. Evidens och empiri är viktigt, men utan förmågan att bedöma informationen finns ingen KUNSKAP. En debatt i TV blir inte objektiv för att man bjuder in företrädare båda sidor, och Mats Knutssons personliga funderingar kring dagspolitiska händelser ger sken av att vara objektiva och initierade, men det journalistiska greppet gör det svårare för allmänheten att bilda sig en egen uppfattning. Varför inte rapportera om det man vet, visa upp tillgänglig fakta och låta tittarna själva avgöra? Få litar på sin egen förmåga idag, och allt färre känner tillit eller vågar ta egna beslut. Lärare måste följa läroplanen slaviskt, läkare följer manualer och forskare tvingas anpassa sig efter vetenskapliga normer, snarare än efter studiens kunskapsmål. Personligt ansvar tar bara den som får betalt för det, och endast om det finns en generös fallskärm att ta till ifall det går åt skogen. Så bygger man inte ett kunskapssamhälle, så värnar man inte demokratin och det är inte en väg fram som leder till långsiktig hållbarhet. Kunskapen utarmas och vetande reduceras till fakta och information, vilket är olyckligt på så många olika sätt.

Vi får tyvärr också läsare som inte ser skillnad, föräldrar som tycker att de är i sin fulla rätt och forskare som anpassar sina frågor till publiceringsformen i stället för att göra tvärtom. För man kan inte utveckla immunitet mot de här synsätten, det går inte att vaccinera sig.

Ingen kommer undan eller kan ställa sig utanför kulturen, i alla fall inte utan att det kostar. Min bok, till exempel, som publicerats på nätet, är inte värt något ur meriteringshänseende. Där tar jag inga andra hänsyn än kunskapen, och formen är anpassad efter vad jag vill veta, inte efter ett standardformat. Jag vill att mina läsare ska tänka själva och ambitionen är att locka till reflektion kring den kultur som är så lätt att glömma eller bortse ifrån. Kunskap är ett ord, liksom sanningen. Ord får sin mening i och genom sammanhangen de används. En verklig kunskapskultur kan bara uppstå där KUNSKAPEN står i centrum, där viljan att faktiskt veta utgör politikens kompass. Populismen bygger på känslor som kan kontrolleras och styras i den riktning som passar den som söker makt och mandat. Ekonomismen handlar om pengar för pengarnas skull, om att öka vinsten och pressa produktionen. Kunskap är något helt annat, och bara där det finns en kultur som ger kunskapen ett egenvärde kan ett hållbart och fungerande samhälle växa fram.

Det får allvarliga konsekvenser för det moderna samhället när vi accepterar ”folkets” och marknadens sätt att se på kunskap. Det urholkar de moderna institutionerna, de som i mycket förvaltar och reproducerar samhällets självsyn likväl som legitimiteten i det demokratiska systemet. Och enligt min erfarenhet samverkar dessutom olika delar av utvecklingen på ett ibland fruktansvärt försåtligt sätt.

Om medierapporteringen talar om nästa riksdagsval som en utvärdering av regeringens politik i stället för att se valhandlingen som en politisk viljeyttring, vad hindrar då våra politiker från att se saken på samma sätt, att agera och tänka som om de vore utsatta just för en utvärdering? Nedbrytningen av den kunskapsgrundade värderingen får dessutom allvarliga konsekvenser för den individ som utsätts för den: den som envisas med den kunskapsgrundade bedömningen kan i vissa sammanhang känna sig alienerad. Frågan inställer sig: är det jag eller alla andra som är från vettet?

Om jag som lärare på högskolan skulle agera som dagens politiker och lyssna på utvärderingarna av mitt arbete skulle jag tvingas kasta allt vad lärande och kunskapsvärnande heter överbord. Jag skulle tvingas bli roligare, ge enklare prov, kräva mindre att läsa och dela ut fler och mer detaljerade instruktioner. Jag skulle sluta blogga om utbildning och skolfrågor och jag skulle vara "snällare", det vill säga rätta mer med hjärtat än med hjärnan samt erbjuda fler omexaminationstillfällen. Jag skulle tvingas ta ett ännu större ansvar för den heliga genomströmningen och överge kunskapen som mål. Jag känner mig alienerad redan som det är. Fast det kommer aldrig att ske. Långt innan jag tvingas anpassa kunskapskraven efter ekonomismen eller populismen är jag långt från högskolan, för jag lämnar hellre värdens bästa arbete än tvingas vara med och genomföra nedmonteringen av universitetet och kunskapssamhället. Jag lever för att lära och lär för att leva. Kunskapen är mitt liv, och det har inget med min anställning att göra.

Vad kan vara värre än ned­rivandet av legitimiteten hos våra samhälleliga institutioner, eller upphörandet av deras funktion? Det skulle i så fall vara urholkningen av kunskap i sig. Och det är på den punkten jag tror att samhällets självförsvar nu måste inrikta sig. Vi kan inte längre acceptera en syn på kunskap som något som skapas av efterfrågan. Vi måste värna en syn på kunskap som något som skapas när fakta och värdering möts.

Viljan att veta är utbredd och utgör en central aspekt av människoblivandet. Men detta är veta är ett mångfacetterat fenomen, och det är på inget sätt självklart hur det ska förstås. Att söka kunskap är en av högskolornas och universitetens huvuduppgifter. Men vad händer när kunskap blir min kunskap, när kunskapen förkroppsligas och blir en del av identiteten? Vad innebär det att kunskapen får sitt värde genom något annat än insikten den ger och förståelsen den bidrar med?

Upplevelsen av insikt, den förlösande känslan av att ha löst ett svårt intellektuellt problem, vetandet i sig, är fantastisk, snudd på euforisk. Att ha kommit förbi ett stort hinder i sitt tänkande, att ha knäckt koden till en svår teoretiker, är som att stå på världens högsta berg och känna sig oövervinnerlig. Den känslan är en viktig drivkraft för mig, och många med mig, för alla oss som värnar kunskapens egenvärde. Kunskap för mig är en verksamhet, en process. Kunskap är sökandet efter insikt och förståelse. Kunskap är med andra ord inget i sig. Kunskap går inte att äga, fånga, låsa fast eller definiera en gång för alla. Kunskap är  ett verktyg.

Här uppenbarar sig en demarkationslinje i den akademiska världen. Efter många år av kunskapssökande och interagerande med akademiker i seminarier och på konferenser har följande bild utkristalliserats. Akademin sysslar med kunskap, det är alla överens om. Men kunskap kan betraktas och användas på olika sätt. Den kan vara något man söker, eller ett verktyg för att förstå sig själv och det sammanhang man verkar inom. Men kunskap kan också uppfattas som något man äger, vilket tyvärr är vanligare. Det är den synen på kunskap som banar väg för alternativa fakta, eftersom vetandet inte står i centrum utan makten. Det är baksidan av akademin. Dess mörka sida. Den talas det inte om i kurskatalogerna och den nämns aldrig i högtidstalen. Den sidan av den akademiska världen bortträngs och visar sig inte så ofta, men den finns där under ytan. Hela tiden. Likt svartsjuka i ett förhållande förpestar den tillvaron. Den dyker upp när man mist anar det och den hindrar kunskapssökandet lika mycket som populismen och ekonomismen.

Detta självförsvar är i dag närmast en fråga för universiteten. Vilken kunskap de genererar, vad den är värd, vilket vetande som förs vidare till studenter och sist men inte minst hur man reglerar fram en kunskapsorganisation som förmår att generera kunskap genom omdömesutövning. Hur dessa frågor avgörs är i förlängningen något som får konsekvenser för vårt kulturbegrepp och det svenska samhällets identitet som samhälle.

Min nästa bok, den bok jag ska börja slutredigera efter semestern, handlar om organisering av lärande och hållbarhet. Den boken handlar om en rhizomatisk kunskapssyn, vilken bygger på följande utgångspunkter. Det dunkelt sagda är inte alltid det dunkelt tänkta, och det är heller inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider kännetecknade av låsningar. Som vår tid, just nu. För att lösa den kris världen befinner sig i behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder. Det finns ingen snabb lösning på problemen. Nyckeln till hållbarhet finns mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För den är höljd i dunkel och så fort vi skärper blicken, så fort vi lyser upp platsen där den finns, så fort vi försöker definiera svaret på frågan i bestämd form singular, och formulera ett mål som kan brytas ner i delmål, glider lösningen oss ur händerna. Svaren på kulturens gåta finns helt enkelt i det dunkla, hur paradoxalt detta än kan te sig. Den kulturvetenskapliga blicken är ljuskänslig och tränad att se mönster i det dunkla, och kulturvetenskapliga verktyg är skapade för att hantera komplexitet. Det är kulturvetenskapens styrka, inte en svaghet, och jag vill se mer av den eftersom jag tror att kulturvetenskapens verktyg behövs för att främja framväxten av hållbarhet och ett verkligt kunskapssamhälle.

Min nya bok: Studier av förändring, i rörelse

Vill på detta sätt uppmärksamma min senaste bok, som nu finns nedladdningsbar, Open acess, på nätet. Titeln på boken är Studier av förändring, i rörelse och den ingår i en serie om tre böcker med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Nedan saxar jag lite, både från inledningen till serien och från inledningen till den nya boken, för att ge en bild av innehållet och vad det är för typ av tankar jag vill förmedla.

Vad kommer du fram till? Den frågan får forskare ofta. För kulturforskaren är det inte alltid en välkommen fråga. Frågan är felställd. Kulturforskare kommer nämligen sällan fram till något bestämt och forskningen leder ingenting i bevis. Kultur lämpar sig inte för att angripas på det sättet. Kunskapsmålet för den typ av kulturforskning som här reflekteras över är ett annat än det som vanligtvis antas vara målet med all forskning. Vi lever i en kultur där en massa saker tas förgivet. Föreställningen att alla frågor har ett enda, bestämt och bästa svar, är ett sådant förgivettagande. Ett annat är att forskningens uppgift är att leverera (det enda) rätta svaret. Dessa och andra liknande kulturella föreställningar rörande kunskap påverkar vetenskapen och möjligheten att bedriva forskning. Accepterar man att alla frågor (oavsett hur de formuleras) har ett svar tvingas man godta att frågeställarens önskan om att få ett svar är viktigare än forskarens kunskaper och erfarenhet av att söka svar. Det drabbar kulturvetare hela tiden, för det finns inga givna svar på frågor som rör kultur. Och forskningen resulterar inte i att forskaren kommer fram till något bestämt. Min forskning gör det i alla fall inte, och denna bok innehåller också ytterst få svar. Det är åtminstone inte bokens syfte att leverera några svar. Boken ska snarare ses som ett försök att förklara varför önskan om att få svar på frågor rörande kultur leder tanken fel och varför man bör undvika att närma sig kulturen på det sättet. Fokus i framställningen ligger på resonemang om principer och förutsättningar för studier av förändring och tillblivelseprocesser där hänsyn tas till att även forskaren befinner sig i rörelse, tillsammans med sitt studieobjekt. Kulturforskaren, liksom alla andra forskare måste anpassa sig och forskningen efter det som studeras. Frågorna och reflektionerna kring det som skulle kunna bli är viktigare än svaren, om det är kultur man vill veta något om. Paradoxalt nog håller det på att växa fram en kultur som, genom att avfärda kulturforskarens försäkran om att det inte går att finna ett bestämt svar på frågan om vad kultur är, förnekar sin egen existens. Risken är att kulturforskaren härigenom offras för en orimlig vilja att veta något bestämt om det som måste hållas öppet. Utgångspunkten för fortsättningen är att kunskap är som den är, inte som människor vill eller bestämmer sig för att den ska vara.

Jag har egentligen inte något annat att erbjuda här än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som vi skapar tillsammans. Känns det otäckt? Om det känns skrämmande kan det kanske bero på att det är ovanligt, att vi har blivit så pass vana vid att matas med tydliga svar från auktoriteter att det sättet att se på kunskap blivit norm. Olyckligt tycker jag, om det nu är så, för det gör människor passiva och omfördelar makt över tillvaron på ett obehagligt sätt. Kultur skapas tillsammans, genom att människor lever sina liv i vardagen, upptagna med annat. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen är skapad och kan omskapas. För att underlätta det arbetet krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser böckerna ut som de gör. Det är ett vetenskapsteoretiskt ställningstagande som hämtar stöd från den vetenskapsteori som Johan Asplund (2003:23) presenterar på följande sätt i boken Hur låter åskan?

Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer. Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt. 

Liksom Asplund har jag medvetet valt att skriva oförsiktigt, för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog. Böckerna är därför vetenskapliga, menar jag, men det är en annan typ av vetenskap. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Det handlar om att lära sig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Det handlar om att se sambanden mellan människor, samhället och miljön och om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Vidare handlar det om att utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad. Dagens ekonomiska logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte.

Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har emellertid lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det bästa svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta?

Lösningen på klimatfrågan har hittills handlat om att försöka förhandla fram mellanstatliga avtal, vilket försvårats eftersom alla inte är överens om att det finns ett problem. Dessutom är problemet inte entydigt, och det är svårt att reglera idag vad som måste göras i framtiden, av vem, när och hur. Arbetet har med andra ord utgått från en konventionell kunskapsteori och vetenskapssyn. Konsekvenserna av detta sätt att se på problemet och dess möjliga lösningar vi är följande: Under tiden som världens ledare är fullt upptagna med att diskutera frågan som sådan och förhandla fram ett slutgiltigt avtal som anses kunna lösa problemen, försöker mäktiga lobbyorganisationer sprida misstro genom att relativisera och peka på inkonsekvenser mellan olika rapporter och forskare, för att på det sättet påverka opinionen och politikerna att göra så lite som möjligt. Detta oroar mig, för även om världens ledare lyckades enas om ett avtal i Paris 2015 kan nya forskningsresultat i framtiden ändra förutsättningarna för avtalet, vilket kan skapa behov av omförhandling trots att alla är överens om att klimatet förändras av människans beteende och att utmaningen måste hanteras på något sätt. Det är på detaljnivå forskarna är oense, vilket alla forskare alltid varit. Forskning har aldrig handlat om att bevisa något, utan om att komma upp med den bästa förklaringen.

Beslut av det slag som förs fram idag för att möta klimatkrisen är inte sällan beslut som kan förhalas av dem som så vill, till exempel av företag eller stater som är beroende av olja. Avtal är inte universallösningen, därtill är problemet allt för komplext, och frågan allt för allvarlig. Det behövs ett annat sätt att se på kunskap, en kunskapsteori anpassad till förutsättningarna för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Mycket talar nämligen för att klimatkrisen delvis går att hänföra till rådande kunskapssyn, som utgår från att all vetenskap har som mål att nå Sanningen och svaret, i bestämt form singular. Inget avtal i världen kan råda bot på människans nedärvda, kollektiva (kulturellt betingade) oförmåga att hantera något annat än tvärsäkra, tydliga svar. Verkligheten, kulturen eller klimatet är till sin natur vaga fenomen och saknar därför givna svar. Både tvärsäkerhet och uppgivenhet är problematiska utgångspunkter för byggandet av ett hållbart samhälle. Demokrati är ett slags gyllene medelväg. Det är dock en lösning fylld av problem. Demokrati, brukar man säga, är den minst dåliga styrelseformen, men ingen har än så länge hittat någon bättre lösning på problemen som samhällsbyggande och förvaltning ställer oss inför. När unga människor idag tänker att en (god och klok) diktator kanske är vad vi behö- ver för att öka effektiviteten i samhället och för att slippa tjafsandet, är det därför en allvarlig signal om att något är fel. Demokrati och öppenhet, liksom hållbarhet, kräver många människors engagemang och måste ständigt försvaras mot olika typer av hot som kan uppstå i en föränderlig värld. Liksom jämställdhet och mångfald är hållbarhet relationella tillstånd som aldrig bara kan införas eller utformas, en gång för alla och sen är allt bra. För att kunna hantera dessa och andra liknande utmaningar är det viktigt att vara följsam och veta när det är dags att agera eller bara följa med. En stor del av problemen med hållbarhet handlar om kulturen och människans sätt att tänka.

Utbildningens pris och kunskapens värde 1

Gårdagens bloggposter handlade om populism, ekonomism och hoten mot demokratin, med utgångspunkt i en artikel i DN. Här, i dagens bloggpost(er), är utgångspunkten för reflektion en uppföljande artikel i samma tidning, skriven av Ylva Hasselberg. Hur ser vi på kunskapens värde och utbildningens pris? Vad är skolans uppgift egentligen?

Vi lever, har det längre hävdats, i ett kunskapssamhälle. Det finns goda skäl till att göra ett sådant påstående men också goda skäl att ifrågasätta det. Kärnan i påståendet är knappast att det finns ”mer kunskap” i dag än tidigare i historien. Annan kunskap, en stor del abstrakt sådan, mer information, visst, men inte mer kunskap. Kärnan i påståendet om ett kunskapssamhälle har mindre med vetande än med kapitaliseringen av den, föreställningen om den som något värdeskapande, att göra. Denna kapitalisering har pågått i decennier och innefattar så olika saker som begreppet humankapital, föreställningen om det livslånga lärandet och uppfattningen att kunskap har sitt värde i att vara tillväxtskapande.

Jag återkommer ofta till tanken på att kunskap har ett egenvärde, eller kanske snarare till övertygelsen om att ifall kunskap inte har ett egenvärde kommer det förr eller senare leda till problem för det samhälle, den kultur där så inte är fallet. Ekonomismen är ett slags populism som blandar samman orsak och verkan, eller som spänner vagnen framför hästen. När pengar får ett egenvärde innebär det ett perspektivskifte som först senare får genomslag, och då kan det mycket väl vara för sent. Pengar är ett verktyg och grunden för den samhällsbyggande, blomstrande kapitalismen är ÅTERINVESTERINGAR i verksamheten, inte girighet, vinstuttag och aktieägarperspektiv. I en globaliserad värd spelas olika länder och befolkningar ut mot varandra och ett växande aktiekapital, placerat på jordens alla börser tvingar politiker och arbetare till lydnad. Skattebasen och löneutrymmet pressas och demokratin utarmas. I ett samhälle där pengar är målet blir det en onödig kostnad att anställa och med tiden är risken stor att det bara finns utrymme för företag som tjänar pengar på pengar. I ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde, och där pengar återinvesteras i verksamheterna stärks demokratin däremot och chansen att det utvecklas hållbara lösningar ökar.

Varför ska man utbilda sig och vad är utbildningssystemets uppgift? Det är en allt annat än trivial fråga; det är en fråga som tangerar samhällets själ och tillvarons yttersta mening. Ska man utbilda sig för att tjäna pengar och är utbildningens värde främst ekonomiskt, eller handlar skola och utbildning om utveckling av kulturen och värnande av det mänskliga? Om pengar är målet är det långt ifrån självklart att det lönar sig att investera i en lång utbildning, och utbildningar som inte leder till högre lön (men till ökad livskvalitet) kommer att få svårt att locka till sig studenter. Och när företag med vinstintresse tillåts bedriva utbildningsverksamhet i en sådan kultur kommer det förr eller senare att handla om vem som gör det för lägsta kostnad, vilket är ett system som testats i fattigvården i Sverige med katastrofala följder. Jag håller med Ulla Andersson, som skriver om dessa saker i SvD idag, om att kvalitetskriterier eller kvalitetsindikatorer är en dålig väg fram för att skapa en värdig vård och en skola som faktiskt leder till utveckling av kunskap. Anledningen till att jag tycker det är att kunskapen (och vården) saknar egenvärde i en sådan modell och därmed kommer pengarna alltid att vara viktigare.

Det har fått en del praktiska konsekvenser i samhället; inte minst uppvärderingen av högre utbildning och forskning som grund för samhällsprojektet: som tillväxt­motor, arbetsmarknadsinstrument och metod för socialiseringen av individen till ansvarsfullt kunskapssubjekt. Jag är fortfarande inte säker på att vi lever i ett kunskapssamhälle men vi lever definitivt i en kunskapskapitalism.

Politiker talar om vikten av utbildning och satsar pengar på skolan och den högre utbildningen, men satsningarna handlar bara indirekt om kunskap. Utbildning används för att sänka arbetslöshet och förväntas gynna tillväxt. Fokus ligger på pengarna, och demokratin kommer (i bästa fall) i andra hand. Det är ett kortsiktigt tänkande och ur demokratihänseende potentiellt förödande. Att påpeka det har inget med höger eller vänster i politiken att göra, det är en existentiell fråga som handlar om vad som är viktigt i livet och samhället. 

Den nyliberala synen på kunskap bottnar i föreställningen att vetande kan och bör stå helt fri från värdering. Det låter ju sympatiskt och det är en idé som är lätt att koppla till tanken om universiteten som autonoma i förhållande till olika samhällsintressen. Problemet i resonemanget är den kvalitativa bedömningen, det självständiga omdömet. Omdömet är en högst väsentlig del i hur kunskap skapas och vidmakthålls. Det finns ingen vetenskap som klarar sig utan uppfattningar om vad som är bra vetenskap: hur en fråga ställs och motiveras, hur ett resultat styrks eller hur en bra studentuppsats ser ut.

Omdöme samverkar i den bästa av alla världar med kreativitet och arbetsinsats. Det vilar alltid på normer och kvalitet kan därför betyda två saker: hur något är funtat och om det är bra. Och slutligen: omdömet vilar på intersubjektivitet, det vill säga att man argumenterar om saken med sina kollegor, exempelvis på ett seminarium.

Humaniora är vetenskapen om människan och det mänskliga. Utan sådan kunskap blir det svårt att förstå hur intersubjektivitet fungerar. Vi lever på många sätt i en kultur som förnekar sin egen existens, och det fungerar om man ensidigt och endast fokuserar på ekonomi, statistik och mätbarhet; på jämförande av nyckeltal. Fast även det är ett resultat av subjektiv bedömning. Både uppfattningen att kunskapen har ett egenvärde och synen på ekonomin som viktigast är subjektiva åsikter. Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga att bedöma vad som är bra och vilka risker olika uppfattningar kan förknippas med, kommer avgörandet att handla mer om makt än om analytisk förmåga och omdöme. Pengar kan man som sagt tjäna på en massa olika sätt och utbildning är inte självklart det mest effektiva, tvärtom är det ett ineffektivt sätt som tar tid. Utbildning och kunskap leder inte automatiskt till bättre omdöme, men förmågan att avgöra vad som är bra eller dåligt utifrån olika perspektiv går bara att få genom utbildning och arbeta med kunskapsutveckling. Idag fokuserar man olyckligtvis på nyckeltal i skolan och den högre utbildningen, pengar, citeringar och antal artiklar. Följaktligen handlar seminarierna om annat än om utveckling av goda argument eller kunskap och lärande för kunskapens och lärandets egen skull. Ingen vill ha en omdömeslös politik, men en politik som värderar pengar högre än kunskap kommer förr eller senare att leda till att omdömeslösa beslut tas.

Det nyliberala synsättet underkänner däremot människans förmåga till kunskapsgrundad värdering; i stället introduceras idén om marknaden som en ”processor of information” för att citera den amerikanske nationalekonomen Philip Mirowski. 

Marknadsmekanismen är alltså inte längre uteslutande till för att fördela resurser utan också för att skapa kunskap. Det som är efterfrågat är per automatik av god kvalitet eller sant. Det som inte efter­frågas spelar ingen roll, är kanske till och med osant.

Utgångspunkten för marknadsliberalismen är att girighet är gott och leder till att allt som är onödigt eller kostar mer än det borde liksom trollas bort. I det korta loppet är det kanske så, men på lång sikt kommer pengarnas egenvärde förr eller senare leda till att det enda som betyder något är just pengar. Det med ekonomin som med toleransen, tolererar man intolerans kommer det förr eller senare leda till att intolerans är det enda som finns kvar. Kapitalismens storhet och framgång bygger på återinvestering av kapital i verksamheten och med en sådan syn på ekonomi finns incitament att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. En sådan syn på ekonomi är kompatibel med en liknande syn på kunskap. När verksamheten blir viktigare än vinsten, när verksamhetens värde handlar om vad man gör snarare än vad man kan tjäna på att göra det, förändras synen på skolan och den högre utbildningen och kunskapen får ett egenvärde. Det utesluter inte ekonomiskt välstånd, tvärtom. Den tidiga kapitalismen banade väg för franska revolutionen, mänskliga rättigheter och omfördelning av välstånd; Humboldtuniversitet, bildning och välfärdssamhället. 

Detta synsätt appliceras på allt­ifrån politiska beslut till vetenskapliga artiklar. Vill tillräckligt många människor slippa fastighetsskatten är införandet av en sådan en ”dålig” idé. Om en vetenskaplig artikel får många citeringar är det en ”bra” artikel, den är ”efterfrågad”. Man behöver inte, enligt detta synsätt, veta varför något citeras eller vilken nytta samhället skulle ha av en skatt; man behöver bara veta om det finns en uppmätt efterfrågan eller inte. För att veta vilket samhälle vi vill ha och vilken kunskap som är viktig behöver vi således bara ha rätt teknik och rätt mätmetoder.

Marknadsmekanismerna är till sin natur anti-intellektuella och banar väg för populism som bygger på att orimliga löften samt tanken om att vad människor vill ha är viktigare än vad de behöver. Populism är motsatsen till kunskap och även en indikator på vad som betyder något i samhället: pengar eller kunskap? Populism kan bara bekämpas med kunskap och endast där vetandets värde är högre än kunskapens pris kan populism motarbetas och fundamentalism bekämpas. Där pengar värderas högre än kunskaper kommer man förr eller senare att bränna böcker, och där man gör det bränner man snart människor, det har visat sig genom historien.

Återkommer med en del två inom kort. Nu handledning och artikelkorrektur.

Fantasilös ekonomism vs Demokrati 2

Fortsätter tänka med Sverker Gustavssons artikel i DN, om demokratins bräcklighet och ekonomismens problem. Demokratin är inte en lösning på några problem, utan förutsättningen för att nå lösningar som faktiskt fungerar. Därför ligger det i allas intresse att värna demokratin, även om man inte får sin egen vilja igenom. Det är inte demokratin det är fel på när jag inte får som jag vill, det är så demokratin fungerar och det är bara i en demokrati jag kan och får fortsätta kämpa för det jag tror på utan att riskerar repressalier. En politik vars enda syfte är att främja tillväxt och ekonomin är en politik som riskerar att se demokratin som ett hot, just eftersom demokratin inte går att styra mot på förhand uppgjorda mål. Politiker som söker mandat för att infria andra löften än löftet att värna demokratin må utgöra en lockelse på kort sikt, men det är ingen lösning.

Stöd för att ställa frågan på det sättet erbjuder den amerikanske historikern Udi Greenbergs bok från 2015 med titeln ”The Weimar century”. Den handlar om en grupp tyska statsvetare som hade hunnit etablera sig i hemlandet före 1933 men som kom att tillbringa nazisttiden som lärare och forskare vid amerikanska universitet. Därifrån återvände de efter kriget och blev inflytelserika i tysk och västeuropeisk samhällsdebatt efter 1945.

Nazismen lovade saker ingen kan lova, och mänskligheten fick betala ett enormt högt frid för okunskapen, eller oviljan att ta ansvar för demokratin. Samma sak i Sovjet, även om löftena var andra där. Och idag dyker populismen upp igen och lockar med förföriska men orimliga löften. Det enda vi lär oss av historien är att vi inget lär oss av historien. Det är så tragiskt, och eftersom det inte finns någon annan motkraft än kunskap om och förståelse för demokratins begränsningar, dess funktion och möjligheter, är det en hopplöst svår kamp att försöka vinna. Populisterna har det lärare för de kan använda sig av alla till buds stående medel, fakta såväl som alternativa fakta. Och tillväxtens enögda försvarare behöver heller inte ta några andra hänsyn än ekonomin. Livet är bara så mycket mer än tillväxt och att få sina drömmar realiserade. Livet är en komplex helhet och ett hållbart samhälle är ett samhälle i balans; en komplex helhet bestående av en lång rad olika saker och aspekter.

Framför allt var det frånvaron av tre grundläggande insikter, som enligt deras mening hade undergrävt motståndskraften under mellankrigstiden.

Den första bristande insikten var att demokrati förutsätter pluralism, det vill säga ett allmänt och ömsesidigt erkännande av att det finns fler än ett berättigat intresse. Inget parti får vilja ersätta demokratin med någon annan grundordning. Bara om partierna litar på varandra går det att uppnå kompromisser, som ändrar något i verkligheten och inte bara i teorin. Efter kriget borde följaktligen partierna överge idén om fullständig omgestaltning för att i stället vara partier med demokratin som överideologi.

Mångfald och tillit är den enda hållbara grunden för ett fungerande demokratiskt samhälle. Och tilliten utmanas när misstänksamheten sprider sig, när du utgör ett potentiellt hot mot mig. När klyftorna växer och det byggs murar, när vi försöker skydda oss mot dem. Mångfald är lika lite som demokratin en lösning, det är en indikation på att samhället är hållbart. Förmågan att hantera mångfald är ett tecken på att samhället är på rätt väg, inte det hot som rasister och populister vill få oss att se det som, eftersom det gynnar deras intressen. Genom att betona känslan och sprida mistro utmanas den mellanmänskliga tilliten och skapas en grogrund för populism och sökande efter enkla lösningar. Problemen kan då förväxlas med lösningar och lösningar med problem, och när det inte finns tid att tänka efter förvärras problemen och grunden för demokratin urholkas.

Den andra bristande insikten var att demokratin måste kunna förlita sig på en med den pluralistiska grundinställningen förenlig professionalism. Alltför många tyskar hade under mellankrigstiden vägrat acceptera republiken. De hade förblivit lojala mot den ordning som hade gällt mellan 1871 och 1918. Saken blev inte bättre av att en minst lika stor grupp hoppades på en framåtsyftande nyordning på fascistisk eller kommunistisk grundval. Återstoden hade inte varit stor nog för att göra demokratin trovärdig. Efterkrigstidens demokratiska utbildnings- och förvaltningspolitik borde följaktligen ta sikte på saklighet och opartiskhet. Dessa dygder krävdes som stöd för att allmän rösträtt, majoritetsstyre och politisk frihet skulle gå att förena med lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och legitim opposition.

Mångfald är ett tillstånd, ett komplext tillstånd som kräver något av medborgarna och samhället. Det är inte ett lyckorike som bara ger. Det finns ett pris att betala för den livsnödvändiga mångfalden. Demokratins hållbarhet kräver dock mångfald; på samma sätt som i naturen är monokulturer möjligen ekonomiskt framgångsrika men framgången har ett pris och det är sårbarhet. Kompetens att hantera komplexitet, pluralism och mångfald är därför enormt viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Man kan tycka vad man vill, men utan förståelse för betydelsen av denna kompetens kommer både samhället och ekonomin att rasa samman under sin egen tyngd och inneboende spänningar. Det krävs insikt och ståndaktighet för att stå emot populismens lockelser och enfaldiga löften om enkla lösningar.

Den tredje bristande insikten var att demokrati förutsätter stridbarhet. Weimarrepubliken hade alltför godtroget låtit fascister och kommunister fritt verka med stöd av yttrandefrihet och föreningsfrihet. Efter kriget borde man inte vara så naivt principiell utan grundlagsenligt kunna tillgripa partiförbud och yrkesförbud så snart en politisk gruppering eller enskild befattningshavare uppvisade bristande lojalitet mot demokratin. Men grunden var förstås att demokratin genom egen handlingsförmåga behövde vara ägnad att rycka undan grunden för fascisters och kommunisters propaganda. Det fick inte finnas något sakligt stöd för att dessa bättre än demokratin kunde trygga full sysselsättning och en fungerande välfärdsstat.

Demokratin är som sagt inget i kraft av sig själv, demokratin kan aldrig ge eller lova mer energi och innehåll än vad medborgarna tillför. Demokratin är ett slags struktur som samverkar med innehållet. Naivitet och tolerans mot uttryck för intolerans leder förr eller senare till att yttrandefriheten, föreningsfriheten, lagstyrningen och mångfalden hotas. Det är lätt att förföras av kraften i totalitära uttryck och populismens lockande löften, men det är en lek med elden. Fascismen är en självförbrännande, destruktiv kraft som förr eller senare vänds inåt, mot sig själv. Vi borde lärt oss vid det här laget, men kunskap är en försvara, särskilt kunskap om människan och det mänskliga. Varje ny generation måste uppfinna och återerövra kunskaperna som behövs just där, just då. Humanvetenskap är inte en vetenskap som bygger torn som vilar på stabil grund. Humanvetenskapen handlar snarare om att lära sig bygga sandslott i strandlinjen en blåsig sommardag. Det som byggs upp riskerar hela tiden att rasa samman och måste ständigt byggas upp igen. Därför är demokrati och utbildning två sidor av samma sak, för det handlar i båda fallen om föränderliga egenskaper som måste försvaras. Kunskapen finns där, men för att kunna använda den måste man lära sig förstå och och även varför den är viktig.

Så långt om budskapet från de efter andra världskriget återvändande statsvetarna. Vad finns sjuttio år senare att säga om pluralism, professionalism och stridbarhet som riktmärken för det fortsatta självförsvaret?

För att börja med stridbarheten kom möjligheterna till parti- och yrkesförbud att användas mindre än vad idégivarna hade tänkt sig. Vad som däremot kom att mycket praktiseras var att med hjälp av valsystemet motverka fascistiska, kommunistiska och populistiska partier. Likaså har mycket gjorts för att genom internationella överenskommelser skydda den faktiskt förda politiken från inverkan av valrörelser och valutslag.

Förutsättningarna för demokratin måste föstås och aktivt värnas, annars kan ingen demokrati växa fram. Utan jord kan frön inte gro och växa till en skyddande skog. Tas demokratin för given och fylls den med vilket innehåll som helst kommer dess överlevnad att riskeras. Det är bara det att det är ingen annan som värnar formen och fyller den med innehåll, det är alla vi tillsammans. Vi får den demokrati vi förtjänar, och utan engagemang för dess vitalitet och omsorg om dess bräcklighet kommer den inte att kunna tjäna samhället väl. Fungerar inte demokratin är det inte demokratin fel, det är vårt, det är vi som grupp som för skylla oss själva. Partier som bryr sig mer om sin egen framgång och makt. än om demokratin och systemets som sådant, utgör ett hot mot demokratin. Bara vi som väljare kan hindra en sådan utveckling.

Avsikten var inte att göra våra dagars populister till politiska martyrer. Men dessa utnyttjar tacksamt möjligheten. Särskilt gäller detta sedan demokratierna låtit sig nyliberaliseras och därmed frivilligt avhänt sig handlingsförmåga och självförtroende.

Nyliberalismens försvagning av staten försvagar också demokratin, vilket kanske gynnar ekonomin på kort sikt, men inte på lång. Lögnen att skatt är stöld är en villfarelse som banar väg för populism, rasism och fascism. Nedskärningar och skattesänkningar ger inte medborgarna mer makt, det kan bara ett ökat skatteuttag göra. Mer pengar kvar i plånboken för mig som individ betyder mindre makt åt den demokratiska ordningen, som bygger på allas gemensamma engagemang. När de redan rika blir rikare är det inte självklart att de fattiga blir fattigare, men demokratin utarmas och möjligheterna att värna det allmänna minskar, vilket endast gynnar den som har makt. Det är förrädisk rörelse och kognitiv förskjutning som ser ut att ge välstånd, men bara på kort sikt.

Nyliberalismen – en ekonomisk lära med anspråk på att även vara politiskt vägledande – hade under de första trettio efterkrigsåren föga inverkan. Inte förrän på 1970-talet började dess strävan att motverka förekomsten av fackföreningar, blandekonomi och välfärdsstat göra sig starkt gällande. Framför allt var det två ambitioner, som i praktiken kom att rikta sig mot pluralism och professionalism som riktmärken.

Jakten på pengar förblindar och förvrider synen på människor. Exponentiell tillväxt skapar mer vinst och välstånd ju mer man redan har och förrädiskt nog blir alla rikare, men klyftorna ökar, demokratin försvagas och i desperation vänder sig besvikna medborgare mot utlänningar och sedan varandra. Ett samhälle som sätter ekonomin i första rummet kommer förr ellr senare att tvingas utarma demokratin, för den kräver som sagt något av oss, den ger inte bara. Om företagen inte vill betala utan bara ha kommer människorna aldrig att kunna stå emot den ekonomiska kraften. Företag som bara är lojala mot aktieägarna är parasiter på den demokratiska ordningen och suger musten åt själva det fundament de byggt sin organisation och sitt välstånd på. Det är varken kommunism eller företagarfientligt att påpeka det, tvärtom. Företagen är del av samhället liksom alla andra och beroende av allmänna investeringar, som kräver solidaritet och skattelojalitet för att kunna fungera.

Det som kom att göra strävan till pluralism illusorisk var den doktrinärt upprätthållna tanken om sociala nedskärningar och sänkta skatter som den enda vägen till växande välstånd. Idén om demokrati som val mellan alternativ gick därigenom förlorad. När alternativlösheten upphöjdes till dogm bidrog detta till politikerförakt och populism.

Det är lätt att se mönstret i efterhand, med facit i hand. Det som hade varit enkelt att åtgärda i ett tidigare skede kostar nu kraft och energi, men vi har inget val. Företag som inte bidrar till demokratin och lojalt betalar skatt är inte bara tärande utan destruktiva och hotar själva grunden för hela demokratin. Det är varken politikernas fel eller invandraras, det är vårt fel att det blivit så och det är bara vi som kan göra något åt saken, tillsammans.

Det som kom att göra strävan till professionalism illusorisk var den i system satta misstron mot kollegialt upprätthållet yrkeskunnande. Nyliberalismen reducerar yrke till att bara vara en relation mellan beställare och utförare. Enligt sakens natur vet utföraren mer än beställaren. Därför antas den senare vilja lura beställaren och enbart gynna sig själv. Varje arbetsledning förutsätts vara inställd på att misstroget och yrkesneutralt – vilket i praktiken förutsätter pinnräkning – mäta förhållandet mellan insatta resurser och åstadkomna resultat. Så jämförs och värderas numera inte bara inom industrin utan också inom vården, skolan och rättsväsendet. När yrkeskunnande på detta sätt systematiskt undervärderas bidrar även detta till politikerförakt och populism.

New Public Management handlar om att kontrollera arbete, inte för att värna demokratin eller samhällsekonomin utan för att gynna företagens vinst, på arbetstagares, medborgares och demokratin bekostnad. Det leder till sänkta kostnader och ökad vinst, uppenbarligen, men priset är högt och ordningen tär på själva grunden för en hållbar framtid. Företag liksom medborgare måste solidariskt bidra till kostnaderna för demokratin, annars kommer den aldrig att överleva. Företagen klarar sig, för de kan flytta sin verksamhet, men det stolta, demokratiska samhälle som vi vant oss vid att ta för givet och som vi alla är beroende av, kanske inte för vår omedelbara överlevnads skull, men för att kunna fortsätta leva som vi gjort och njuta av förmånerna som bara en demokratisk ordning kan garantera. Skatt är inte stöld, den skänker syre och liv åt demokratin som är förutsättningen för livet.

Efter sjuttio år av okritisk segervisshet kan demokratin inte längre tas för given. Hur det kommer att gå beror inte bara på vilka parlament medborgarna väljer och vad för slags regeringar som får ansvaret. Utgången beror också på hur pluralism, professionalism och stridbarhet tolkas inom ramen för arbetslivet, föreningslivet och kulturen.

Vi får den demokrati vi förtjänar, och väljer vi att räkna kronor och ören idag kommer vi att få betala en hög ränta imorgon. Det finns inga genvägar och gratis låter lockande, men det är i demokratin som på nätet betalar man inget är det man själv som är varan. 

Fantasilös ekonomism vs Demokrati 1

Tankeväckande artiklar att blogga om dyker upp lite i skov märker jag. Tidvis händer inget, men så exploderar det. Förra veckan fann jag massor av uppslag, men först idag passar det att skriva med utgångspunkt i Sverker Gustavssons artikel i DN, på temat ekonomism och demokrati.

På mötet i Davos i januari höll den kinesiske ledaren Xi Jinping ett timslångt anförande om globalisering och marknadsliberalism som världsomspännande system. För detta hyllades han som mera förtroendeingivande än Donald Trump.

Inför en sådan reaktion finns det skäl att höja på ögonbrynen. Bortser de som applåderar från att det råder marknadsliberal diktatur i Kina och att världens övriga länder alltmer får sin prägel av framvällande populism? Märker de inte hur demokratin pressas tillbaka?

Den trängda demokratin har spetsen riktad icke endast mot kommunism och fascism utan också mot populism. Demokratin förutsätter inte bara allmän rösträtt och majoritetsstyre utan också lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och utrymme för legitim opposition. De alternativa grundhållningarna, däremot, vill ha allmän rösträtt men inget av det övriga.

Demokrati är inte en enhetlig modell eller uppsättning regler, det är ett komplex av funktioner, en ömtålig relation av aspekter. Fascism, kommunism och populism är enkla lösningar; exempel på den enda vägens politik. Demokrati är inget enhetligt begrepp, det är ett slags obestämbar mångfald vars minsta gemensamma nämnare är att den innehåller saker som inte självklart är förenliga. Demokrati är förändring, skulle man kunna säga. Lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning utgår grundpelarna, men det betyder inte att fundamentet är stabilt, tvärtom. Demokratin ger ingen enskild vad den vill ha, och den går inte att styra, den utgör dock den enda kända förutsättningen för att garantera framtida generationers rätt till inflytande. Demokrati är balans, kanske man skulle kunna säga. Ekonomism är något annat; är ett mål som lätt överordnas allt annat och blir sitt eget syfte.

Efter genombrottet för hundra år sedan har strävan att förena allmän rösträtt med politisk frihet varit nära att duka under. Första gången var under mellankrigstiden. Om fascismen och kommunismen då hade segrat hade demokratin gått till historien som ett misslyckande.

Demokratin kan aldrig tas för given, den kräver politisk ödmjukhet och allmänhetens förståelse för komplexitet, liksom insikt om att den aldrig självklart uppfyller mina önskningar bara för att den garanterar mina rättigheter. Det går inte att vara otålig inför demokratin, dess maskineri följer sin egen logik. Det är inte en stadsbildning som passar för målstyrd politik, så när politiker lovar väljare saker tänjer man på demokratins inneboende gränser. Och när det sedan inte blir som man lovat är det lockande att skylla på andra, och politiker som samlar många väljare och vars löften lockar flertalet kan få för sig att mixtra med demokratin för att nå målen. Där finns demokratins svaga punkt, det är den enda styrelseform som kan avskaffa sig själv. Därför är det så viktigt att välja vad man önskar sig, för risken finns att önskningen går i uppfyllelse. När pengar och ekonomiska mål anses viktigare än demokratin är det en varningskloka att ta på allvar.

Andra gången är där vi nu befinner oss. Efter utgången av andra världskriget följde sjuttio år av segervisshet. Ända fram till helt nyligen förekom inga angrepp av motsvarande slag som under mellankrigstiden. De senaste åren har inneburit en desto kraftigare attack. Ännu en gång är frågan vad som gör demokratin praktiskt möjlig.

Demokratin hotas av politisk hybris och väljarnas bekvämlighet, samt och okunskap om alternativen. Under kalla kriget rådde ett slags terrorbalans mellan kapitalism och kommunism som paradoxalt nog skapade balans, och med andra världskriget i färskt minne fanns en naturlig grogrund för en demokratifrämjande ödmjukhet. Demokratin ansågs värdefull av det stora flertalet och värnades därför. Ekonomin kom i andra hand. Människorna och livets bräcklighet ansågs viktigare. Efter nazisternas destruktiva styre och med kommunismen som ett levande bevis på att det skulle kunna vara annorlunda skapades i västvärlden ett klimat som gynnade både ekonomin och demokratin. Sedan upplöstes kommunismen och fascismens fasor föll i glömska, samtidigt som ekonomismen spred sig och ekonomin blomstrade. Målstyrning framstod som allt mer lockande. Plötsligt framstod demokratin mer som ett problem än som en möjlighet. Demokratin blev ett hinder, hybris ett faktum och det stod inte på förrän populismen och fascismen knackade på dörren. Kommunismens fall ligger alt för nära i tid och allt för många minns dess fasor för att det hotet mot demokratin ska kunna locka tillräckligt många för att utgöra ett hot. 

Utan lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och legitim opposition blir ett samhälles ledning inte lika kringskuren. Detta gör att många marknadsfundamentalister i dag hyllar det kinesiska experimentet. Vad de inte tänker på är att en av Kina ledd globalisering har ett pris i form av växande populism i jordens övriga länder. Ty utmärkande för dessa är att staten inte har samma hårda grepp om opinionsbildningen som det kinesiska kommunistpartiet.

Turkiet har valt en ledare som lovat att avskaffa åtminstone delar av demokratin, och i många länder i Östeuropa marscherar fascister öppet, vilket vi även ser exempel på här hemma. USA har valt en företagsledare och populist till president. Här hemma är det många unga som inte bryr sig om politik och som säger sig se fördelar med en diktator som utan tjafs genomför en politik som gynnar landets ekonomi. Demokratins bräcklighet visar sig på olika sätt, men om folket inte uppfattar det så, om man skyller problemen på flyktingar och invandrare eller på demokratin som sådan är vi alla illa ute. Det är ett leka med elden. Skillnaden mellan en diktator och demokratin är att diktatorn kan lova saker och driva igenom sin politik, medan demokratin utgör grunden för folkstyret. Diktatorn kan ge mig det jag önskar för hen har den makten, vilket kanske låter lockande. Problemet är att om mina önskningar inte ligger i linje med diktatorns eller om det jag vill på något sätt hotar diktatorns makt och inflytande utgör jag ett hot och riskerar att fängslas. Demokratin ger mig inte vad jag vill ha, men jag hindras inte från att försöka få det. Demokratin är den minst dåliga styrelsesättet, just av den anledningen. Demokratin uppfyller egentligen bara en enda önskning, men det är å andra sidan själva utgångspunkten för alla andra önskningar. 

Mot denna aktuella bakgrund finns det skäl att påminna sig hur den första efterkrigstidens teoretiker resonerade. Vilka slutsatser drog de av mellankrigstidens erfarenheter? På vilket sätt har självförsvaret brustit under de sjuttio år av segervisshet på demokratins vägnar, som följde på andra världskriget och kulminerade efter sammanbrottet för Sovjetunionen?

Fortsättningen på denna bloggpost kommer att handla om detta, men nu är jag lite stressad och måste fixa med annat. Återkommer (troligen) senare under dagen med fler tankar.