Vem bestämmer över universitetets idé?

Fortsätter på den tanketråd som inleddes igår med utgångspunkt i Johan Östlings Under Strecket som handlar om universitetets idé. I ett land med ambitioner att vara en kunskapsnation är skolan och universitetet inte en arbetsplats vilken som helst. Universitetet är själva navet i samhället, och kunskapen (som ingen äger, oavsett hur mycket makt man har) står i centrum. Så ser idealet ut, men vi är långt därifrån idag. Näringslivet, politikerna och linjeorganisationens makt är stor och ekonomin är i centrum. Forskare och lärare betraktas som ett särintresse. Officiellt håller man dock fast vid bildningen som högsta ideal, samtidigt som man lyssnar selektivt på vad forskarna har att säga. Lärarna körs över och kollegiet söndras genom att lyfta lönen för vissa som utses till förstelärare. Forskning som visar det man redan vet hänvisar man ofta till och positiva resultat kommuniceras vitt och brett, men forskning som går på tvärs mot politikernas eller näringslivets linje försöker man ignorera och forskning som visar på problem eller som innehåller negativa resultat får inte alls samma spridning och genomslag. Inte så att vissa resultat tystas eller att det skulle vara förbjudet att forska om något. Det finns ingen konspiration. Men makten och kunskapen hänger (nu som alltid) ihop och idag är den kunskapen som får anpassa sig. Forskning ska vara nyttig säger man, och verksamheten ska mål- och kvalitetssäkras.

Förändringen har gått snabbt. Universitetet som jag studerade i är ett helt annat än det jag idag forskar och undervisar i. Synen på kunskap och vad som gör vetenskapen vetenskaplig är den samma, men idag är det inte forskarna som bestämmer sitt arbete utan linjeorganisationen. För mig som vigt mitt liv åt kunskapen, som alltid satt en ära i att vara lyhörd för vad som fungerar i undervisningen och som värnar kvaliteten i arbetet som lektor, känns det mycket märkligt att bli undervisad i dessa saker, ibland av människor som jag med stöd i egen forskning och på goda grunder misstänker inte vet vad man talar om. "Nu ska vi forskningsanknyta er verksamhet. Det är jätteviktigt för kvaliteten", säger experten som bjudits för att tala om för oss lektorer hur vi ska utföra vårt arbete. Jag känner mig ibland som personalen på McDonalds under en kampanj för El Maco när ledningen bestämt att alla ska bära sombrero och tilltala kunderna med spansk brytning. Jag utbildade mig till lektor och blev docent i den naiva tron att det skulle innebära större frihet och mer ansvar. Min undervisning har alltid varit forskningsanknuten. Jag har aldrig tummat på kvaliteten. Och jag förändrar lyhört min undervisning hela tiden för att främja studenternas lärande och på bästa sätt hjälpa dem förstå. Ändå tvingas jag gå kurser och lyssna på experter som talar om för mig, eller det är i alla fall vad jag hör när jag lyssnar på dem utifrån alla åren av studier, forskning och fortbildning, saker som inte stämmer, eller när jag tvingas göra si eller så för att reglerna ser ut så. Trots att besluten går på tvärs mot universitetets idé, i alla fall idén med det kunskapsuniversitet som jag vill vara med och bygga och som många av Nobelpristagarna uttrycker oro för att det håller på att försvinna, tvingas jag anpassa mig. Vem bör bestämma egentligen, och på vilka grunder? Vart är universitetet på väg?

I ”Universitetets idé” (Daidalos) har idéhistorikern Thomas Karlsohn fångat denna fortlöpande reflexion i 16 nyckeltexter från de senaste tvåhundra åren. Karlsohn står själv för urval och översättning, och har därtill skrivit en lång och kunskapsrik ­introduktion till universitetet och dess historia, närmast en egen bok i boken.
Karlsohn har hämtat sina källtexter ur de två tongivande intellektuella traditionerna på området, den tyska respektive den anglosaxiska. Eftersom de nyare texterna, direkt eller indirekt, refererar till de äldre blir antologin också till ett långt samtal som spänner över epokerna. Det är fascinerande att följa hur universitetets kardinalfrågor ständigt återkommer, samtidigt som varje tid har sina speciella ­problem. Urvalet är alltså välmotiverat men innebär också en begränsning. Romanska röster, från José Ortega y Gasset till Jacques Derrida, får vi ­exempelvis inte ta del av.

Antologin tar sin början med två urtexter från 1800-talet: Wilhelm von Humboldts ”Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna i Berlin” (1808/1810) och John Henry Newmans ”Idén om ett universitet” (1852). Humboldts memorandum har kallats för det mest diskuterade dokumentet i universitetets historia. I denna korta, länge opublicerade text, tillkommen i samband med att Berlinuniversitetet inrättades 1810, satte Humboldt sina akademiska principer på pränt. Universitetet ska vara en plats där vetenskapen i dess djupaste, vidaste och renaste mening har sin hemvist, menade Humboldt. Det innebar att forskning och bildning måste vara centrala uppgifter, inte endast kunskapstradering och yrkesutbildning. Därutöver framhävde han nödvändigheten av akademisk frihet och föreningen av forskning och undervisning.

När jag öppnade de tunga ekdörrarna till Sveahuset på Västra hamngatan i Göteborg, tidigt och med den största respekt, i september 1991, vilade Humboldts ande fortfarande över universitetet. Utbudet av enstaka kurser var enormt och det pågick verksamhet i huset till sent på kvällen. Både lärare/forskare och studenter uppehöll sig där och samtalade om sina ämnen. Jag som hungrade efter kunskap och bildning klev in i himmelriket. Universitetet som jag studerade på under sex år kokade av intellektuell verksamhet och kunskapen stod i centrum. Föga anade jag då vilka omvälvande beslut som redan tagits. Att reformerna inte fick genomslag berodde delvis på att lärarna och professorerna länge struntade i direktiven och hade makt att följa planen. Så länge friheten var stor och ekonomin inte förändrades rullade allt på, med KUNSKAPEN i centrum. Sedan gick det fort, och under de sex åt jag var doktorand hände enormt mycket. Och eftersom jag bytte från Umeå universitet till en liten högskola på västkusten blev chocken stor. Plötsligt befann jag mig i ett sammanhang som mer liknade en utbildningsfabrik. När jag tänker tillbaka på hur det var där i början slår det mig att det trots allt liknade universitetet som jag studerade i på många sätt. Det fanns gott om fristående kurser, och vi gav kvällskurser. Bildningsambitionen var uttalad. Fram till strax innan jag lämnade in min docentansökan kände jag fortfarande igen mig och jag upplevde att kunskapen stod i centrum, även om ekonomin utmanade vetandet allt mer. Sedan gick det fort. Idag utför jag tjänster, studenterna är kunder och lektorerna följer regler. Kvalitet talas det om, och det handlar inte om kunskapen eller innehållet utan om formen. Instrumenten, organen, planerna och det som går att mäta. Ständiga utvärderingar och nyordningar, direktiv och alla system som byts innan man hinner lära sig dem. Den administrativa bördan ökar exponentiellt. Allt för att möjliggöra kontroll och styrning. Universitet ska dra in pengar, och producera mätbara resultat. Kunskapen betraktas som en formalitet. Läsa och skriva böcker får man göra på fritiden, och några seminarier där man brottas med svåra texter finns ingen tid för. Dagens seminarier handlar om att slipa på forskningsansökningar för att öka chansen att dra in storvinsten i anslagslotteriet. Skillnaden mellan universitetet jag studerade i på 1990-talet och det universitet jag idag undervisar är enorm, och det är först nu när jag skriver och tänker på det som vidden av förändringen drabbar mig som en käftsmäll.

Humboldttraditionen skulle under hela 1900-talet tjäna som intellektuell referenspunkt i tysk ­debatt. Den var en källa till identifikation och inspiration, men den kom också att stå som symbol för allt det förstockade och världsfrånvända. I ett av de mest åberopade bidragen vände sig filosofen Karl Jaspers 1946 till det tyska akademiska arvet för att gjuta nytt liv i universitetet efter den nazistiska katastrofen. Han förespråkade ingen återgång till en äldre ordning men argumenterade för att många av de ärvda grundvärdena alltjämt ägde sin aktualitet. Även för senare filosofer var den nationella ­traditionen en realitet att förhålla sig till. Hans-­Georg Gadamer omfamnade på 1980-talet Humboldts ideal, medan Jürgen Habermas intog en betydligt mer kritisk hållning.

Den anglosaxiska traditionen har löpt i delvis andra spår. Den har sitt ursprung i kyrkomannen John Henry Newmans idé om universitetet, i mycket modellerad på de ideal han själv mött som student i Oxford ­under 1820-talet. Universitetet utgör, skrev han ­inledningsvis, ”en plats för undervisning om den universella kunskapen”. I likhet med Humboldt tog han parti för bildningen och studiet av klassiska texter. I motsats till den tyska traditionen saknades det dock hos honom en elaborerad tanke om forskningens roll i kunskapens dynamik. Inte heller drog Newman i härnad för den akademiska fri­heten. För honom var kunskapstillägnelsens fostrande och formande aspekt överordnad.
Newmans betydelse består i att han lade grunden för den tradition av liberal education som så länge har varit ett viktigt inslag i högre utbildning i främst Nordamerika. Med detta förstås de breda inledande studier som föregår specialisering och yrkesinriktning och i stället har som syfte att främja intellektuell mognad och personlighetsdaning. Vad detta innebär mer precist, och hur denna bildnings­mission ska kombineras med universitetets andra uppdrag, har varit ett föremål för omfattande diskussioner under mer än hundra år.

Jag är för öppenhet och menar att universitetet ska samverka med det övriga samhället. Höga murar och elfenbenstorn gynnar inte kunskapsutvecklingen i vårt land. Kunskapen måste spridas för att kunna göra skillnad. Det jag vänder mig mot och oroas över är att kunskapen inte står i centrum. Det är inte KUNSKAPEN eller forskarnas kritiska kompetens som dagens makthavare är intresserade av, utan RESULTAT som ger dem stöd att genomföra den politik och de strategiska beslut som klubbats igenom. Vagnen håller på att spännas framför hästen. Ekonomin är målet och kunskapen/forskningen medlet, istället för tvärt om vilket är det enda långsiktigt hållbara. Talet om universitetens ide och strävan efter bildning handlar inte om att drömma sig tillbaka. När jag skriver om universitetet och kunskapen i centrum längtar jag inte tillbaka, jag blickar framåt. Ett annat samhälle och en annan akademi är möjligt, om bara tillräckligt många vill och förstår kunskapens värde. Kunskapen är demokratisk just för att ingen äger den, och ett samhälle som verkligen har kunskapen i centrum kommer att utvecklas i meritokratisk riktning. Där är det den som vet mest och som har störst erfarenhet som har mest inflytande. Där lyssnar man mer på VAD som sägs än på VEM som talar. Besluten som tas vilar på vetenskaplig grund, inte bara på fakta som ger stöd åt besluten. I ett kunskapssamhälle samtalar man och lyssnar på varandra. Där är det vägen som är målet och den mänskliga faktorn är inte ett problem utan själva utgångspunkten. Tekniken och samhällsstrukturen är anpassad efter människorna och ekonomi är ett medel, inte ett mål. Samhället digitaliseras för att bli bättre och mer hållbart, inte för att mäktiga teknikföretag ska kunna tjäna pengar och omställningsprocessen är överblickbar och lyhörd för samhällets och medborgarnas behov. Universitetet i ett sådant samhälle är en plats där man lär sig saker, tänker och kritiskt granskar vetande. Inte en plats där man mäter genomströmning och producerar mätbara resultat. Kvalitet går inte att mäta, den känner man igen när man möter den. Kunskap handlar aldrig om att nå konsensus eller några mål, det är en ömsesidig tillblivelseprocess.

Att det har rört sig om meningsutbyten kan två exempel illustrera. År 1930 pläderade Abraham Flexner (grundare av Institute for Advanced Study i Princeton) för att universitetet skulle vara en institution med det rena sanningssökandet i högsätet. Drygt tre decennier senare, 1963, menade Berkeleyrektorn Clark Kerr att Flexners vision var överspelad och att efterkrigstidens massuniversitet bäst beskrevs som ett antal löst sammanfogade enheter med olika funktioner – ett ”multiversitet”. En annan stridsfråga har gällt själva innebörden av liberal ­education, i synnerhet under det ”culture war” som tog sin början under 1980-talet. Allan Bloom för­ordade fördjupade studier av en begränsad uppsättning hallstämplade västerländska klassiker. Han fick mothugg av en annan filosof, Martha Nussbaum. Hon argumenterade för att pensumet måste breddas och att en förmåga att leva sig in i det främmande var avgörande för en allsidig medborgerlig fostran.

Meningsutbyten om universitetets idé är del av kunskapsuniversitetets DNA. Idag är det dock företrädare för näringslivet och politiker från olika läger som DEBATTERAR universitetet och dess uppdrag. Inte forskare och filosofer som SAMTALAR om innehållet. Ekonomin står allt tydligare i centrum, och kunskapen får allt mer anpassa sig. Tron på att intellektuell verksamhet kan målstyras och kvalitetssäkras sprider sig som ett virus och hotar att undergräva möjligheten att forska och kritiskt granska, som är universitetets uppdrag. Eller som borde vara universitets uppdrag. Om det är kunskap vi verkligen vill ha finns i alla fall inga genvägar. 

Det hör till antologins verkliga förtjänster att den för samman äldre, kanoniserade texter med färska alster från 2000-talets debatt. Litteraturvetaren ­Jochen Hörischs lamentation över den tyska belägenheten formar sig till en fundamentalkritik, men är också ett uttryck för ett slags akademisk nostalgi. Den förra Chicagorektorn Hanna Holborn Grays historiskt grundade exposé är ett vackert försvar för eftertanke och verklighetssinne i debatten. Textsamlingen avslutas med den engelske pedagogen Ronald Barnetts ”Universitetets idé i det tjugoförsta århundradet” (2011). Hans tes är att samtidens ­reflexion över universitetet kringskärs av fantasilöshet. Med ett större mått av kreativitet kan gamla hämningar lösas upp och nya tankar blomma upp.

Kreativitet och frihet går på tvärs mot fixeringen vid kontroll, styrning och måluppfyllelse som idag präglar högskolan. Grundforskning är en förutsättning för vetenskapliga genombrott, det är därför Nobelpristagarna uttrycker oro inför den idé som nu allt mer vinner insteg och makt över allt fler universitet i världen. Tillit till professionen och kunskapen som ett mål, samt förståelse för betydelsen av att misslyckas, är avgörande för att främja: Nytänkande. Varför får jag inte ansvara för utförandet av mitt arbete med kunskap? Varför litar universitetsorganisationen inte på att jag ska göra ett bra arbete? Först studerade jag på universitetet i sex år och drog på mig en studieskuld som jag troligen kommer att få fortsätta betala på tills jag går i pension. Sedan fortsatte jag med doktorandstudier under sex år, där jag under de första fyra åren levde nära existensminimum. Efter det arbetade jag som lärare på heltid, samtidigt som jag meriterade mig till docent. Vari ligger det samhällsekonomiskt vettiga i att inte ge mig ansvar och frihet? Varför litar systemet inte på mig? Och varför i herrans namn satsar samhället på skola och högre utbildning om den inte tillåts komma till användning? Vart är vi på väg? 

Frågan är om vi redan nu kan få en skymt av framtidens universitet. Kanske är det inte alls den amerikanska eller europeiska utvecklingen som kommer att bli den mest angelägna att följa. ”The transnational politics of higher education” (red: Meng-Hsuan Chou, Isaac A Kamola och Tamson Pietsch; Routledge) öppnar ett vidare perspektiv. Ett grundbudskap i boken är att universitet världen över har dragits in i den globala konkurrensen. Det har underlättat studentutbyte, stimulerat forskningssamarbete och drivit på den vetenskapliga produktiviteten. På samma gång har universiteten blivit kraftcentraler i en innovationsdriven ekonomi. Ämnen och kunskapsfält som inte anses kunna bidra till den ekonomiska tillväxten för en alltmer tynande tillvaro. Denna kritiska karakteristik är inte ny, men bokens globala anslag ger den en ­annan turnering.
Det finns tendenser som är än mer bekymmersamma. Några av de mest framgångsrika universiteten har kunnat frodas i djupt auktoritära stater, som Ulrika Björkstén nyligen skildrade i en serie avslöjande reportage i radions ”Vetandets värld”. Nanyang Technological University i Singapore och King Abdullah University of Science and Technology i Saudiarabien är bara två exempel på lärosäten som har klättrat snabbt på de internationella rankningslistorna de senaste åren. Där triumferar den hårda upplysningens tekniskt-instrumentella nytta över den mjuka upplysningens demokratiska och humanitära värden. Och det kan mycket väl vara där som det tjugoförsta århundradets idé om universitetet tar form i detta nu.

Utvecklingen oroar mig, men jag försöker att inte låta oron lamslå mig. Ingen äger som sagt kunskap och verklig kunskap övertrumfar alltid makt på lite längre sikt. Kunskap är den röda tråd som löper genom Flyktlinjer. Jag vet inte, jag försöker förstå, och det är detta jag menar är universitetets idé. Allt jag skriver här handlar på ett eller annat sätt om kunskap, om sökande efter kunskap. Sökandet är viktigare än kunskapen. Därför har jag svårt att definiera vad kunskap är, och det är detta som gör att jag inte känner mig bekväm i dagens högskolevärld. För kunskap är inget, inte i sig själv. Jag känner igen kunskapen när jag ser den. En liknelse: Jag var i Danmark för några år sedan, med forskningsprojektet som handlade om destinationsutveckling. Där, på stranden, vid havet, tyckte jag mig se bärnsten. Jag frågade en av danskarna om hur man avgör vad som är en gul sten och vad som är bärnsten? Svaret jag fick var följande: Om du hittar bärnsten, då vet och förstår du. Samma känner jag inför kunskap. När jag hittar den, då vet jag. Men innan jag hittat den kan jag bara ha en vag aning om vad jag söker. Det är därför av lättförklarliga skäl svårt att definiera kunskap, och det blir inte lättare av att det akademiska systemet och skolväsendet avkräver lärare och forskare en tydlig definition, som kan brytas ner i delmål, vilka ska målsäkras. Känner en stress över detta, som går ut över sökandet. Kravet på effektivitet och måluppfyllelse går på tvärs mot allt det som jag ser som kunskapens moder: tid för sökande, tid för reflektion, och tid för att utveckla förmågan att identifiera kunskapen när och där den dyker upp. Kunskapsprocesser är som livet, de kan inte effektiviseras. Ändå är det precis detta vi gör i dagens skola, utbildningssystem och forskning. Påtvingar ansvariga ett ständigt ökande effektivitetskrav. Och sedan är vi förvånade över att det går som det går!?

Bokhyllorna som omger mig på den plats jag skriver, hemma i mitt arbetsrum, är fyllda av gyllengula bärnstenar. Där finner jag tröst, i kunskapen och i sökandet efter vetande som fungerar. Nietzsche har lärt mig enormt mycket, eller jag har lärt mig själv genom att studera hans tankar. Och hos honom finner jag insikter som blir till kunskap, som hjälper mig förstå och som gör det fortsatta sökandet efter kunskap lättare. Det har jag lärt mig genom åren, är att det enda man kan hoppas på är att det fortsatta sökandet ska gå lättare. Och det gör det, för ju mer man vet desto lättare blir det att känna igen ny kunskap när den kommer i ens väg. Det är universitetets idé om man frågar mig. Livet i kunskapens och sökandets tjänst blir lättare och lättare. Därför borde arbetet som lektor inte bli svårare och svårare ju mer man kan och vet, för är det så är något fundamentalt fel med hela idén om ett universitet. Avslutar denna text som jag medvetet låtit följa sin egen inneboende logik. Den fick bli lång och ta tid, för så är det med kunskap, den finns inte där man letar, den uppenbarar sig när man mist anar det. Nietzsche skriver.

Om självövervinnelsen. "Viljan till sanning" kallar ni det, ni visaste, det som driver er och gör er fulla av begär? Vilja till allt varandes tänkbarhet, så kallar jag er vilja! Allt varande vill ni först göra tänkbart; för ni tvivlar med god misstro på huruvida det redan är tänkbart. Men det ska foga sig och böja sig efter er! Så vill er vilja. Det ska bli blankt och underdånigt gentemot anden, som dess spegel och avbild. Det är hela er vilja, ni visaste, som en vilja till mak; och även när ni talar om gott och ont och om värdesättandena. Ni vill fortfarande skapa den värld inför vilken ni kan knäfalla: det är er sista förhoppning och berusning.

Detta skrevs alltså för snart 150 år sedan. Fast orden talar till oss som lever och verkar idag. Likt Shakespeares texter är Nietzsches tankar eviga, för han skriver om livet så som det levs och undersöker kunskapens och kulturens lagar. Och dessa är kanske inte eviga, men de är heller inte på långa vägar när så rörliga som många människor vill tro. Vi har massor att lära av Nietzsche, massor av inspiration att hämta från hans texter, när en ny idé om universitetet ska utvecklas. Inte för att han visste något om vår tid, utan för att han skriver om kulturens komplexitet och dess inneboende logik och dynamik. Den kunskap jag söker ska inte förväxlas med Sanningen. Kunskapen jag letar efter är mer ett slags insikt och förståelse. Sökandet efter sanning ser ut att vara oskyldig, men eftersom världen inte ryms inom den förståelsen för allt, blir sökandet efter sanning allt för lätt och allt för ofta ett uttryck för en vilja till makt. Titta på hur det ser ut i skolan, vetenskapen och i samhället. Överallt en strävan efter foglighet och betvingning. Verkligheten ska betvingas. Kursplaner, lärandemål och annat som förpestar vardagen för lärare såsom kvalitetssäkring, kontroller, utvärderingar och betyg. Vad är det om inte uttryck för en vilja att betvinga? En vilja till makt? Skolan handlar inte om kunskap, den handlar om disciplinering. Skolan handlar inte om sökande efter kunskap, den handlar om att sortera individer i enlighet med marknadens krav. Och forskningens mål är inte kunskap, det är vilja till makt. Varför är det annars viktigare var man publicerar sig, än vad? Och varför mäter och jämför man annars storleken på forskningsanslagen? Överallt finns denna vilja till makt. Nietzsche såg den och jag får hjälp att se den. Om fler lär sig och söker efter uttryck för den kommer fler att förstå och när många förstår ökar chansen att samhällets långsiktiga överlevnad säkras. Utrota viljan till makt går dock inte, den finns där, alltid. Lurandes mellan raderna, inemellan. Viljan till makt genomsyrar kulturen, samhället och allt levande. Därför måste vi som värnar kunskapen aldrig sluta kämpa för och sträva efter att placera vetandet i centrum.

Förvisso: de som saknar visdom, folket -- de liknar floden, på vilken en båt driver: och på båten sitter värdesättningarna, högtidliga och maskerade. Ni sätter er vilja och era värden på vardandets flod; vad folket tror på som gott och ont avslöjar för mig en gammal vilja till makt.

Moralen är nyckeln till ett samhälles själ. Där finns kunskap att söka, om hur man resonerar kring vad som är gott och vad som är ont, men också kring vad som är kunskap. Vår värld är inte, den blir till genom våra handlingar, i vardagen. På det sättet är vi alla, mer eller mindre, en flod som bär upp samhällets överbyggnad, kultur och kunskapssyn. Viljan till makt finns överallt och det den som får floden att flyta, som får livet att bli levande, dynamiskt och som driver förändring. Kunskap och insikt om detta finns mitt framför ögonen på oss alla, det gäller bara att öppna dem och om att lära sig se och känna igen kunskapen när den visar sig, glimtvis.

Det var ni, ni visaste, som satte sådana gränser på denna båt och gav dem prakt och stolta namn, -- ni och er härskande vilja! Floden bär nu er båt vidare: den måste bära den. Vad betyder det om de brutna vågorna skummar och vredgat motsäger kölen! Det är inte floden som är er fara och slutet på ert gott och ont, ni visaste: utan denna vilja själv, viljan till makt, -- den outtömda alstrande livsviljan.

Viljan till makt är en mäktig makt i eget namn och det går som sagt inte att komma undan. Alla är en del av den, på ett eller annat sätt och i en eller annan ände. Viljan till makt går inte att hantera, den kan man bara bryta upp, vilket är vad Deleuze och Guattari lär oss. Det är deras sätt att göra bruk av kunskapen som de fann hos Nietzsche. Göra bruk av vetandet, det är det enda möjliga sättet att hedra vetandets gud. Omsätta kunskapen i handling. Viljan till makt som idag, i skolan, finansvärlden och samhället underblåses är en farlig väg att vandra, för viljan till makt kan se ut som en bundsförvant, men den är det inte, den är endast sig själv nod. Förr eller senare kommer den att vändas mot oss alla, och ju snabbare dess makt växer sig stark (vilket den gör när vi underblåser tendenserna till makt genom ökad kontroll, krav på effektivitet och styrning) desto närmare kommer vi alla den punkt då allt rasar samman under tyngden av sig själv. Viljan till makt ska brytas upp, inte betvingas. Universitetets idé är att värna kunskapen så att den kan möta viljan till makt och därmed balansera samhället och öka hållbarheten.

Universitetet, vart tog du vägen?

Det hör till att man stannar upp och tänker efter, sådär någon gång mitt livet, och funderar över det som är, hur det blev och på allt som skulle kunna vara så mycket bättre. Jag är med på det. Och det hör även till att man tvivlar på sitt val av arbete. Allt det där är i sin ordning, som det ska. Fast när man inte är ensam, när många tänker på samma sak och ger uttryck för samma känsla, hur gör man då? Dagens Under Strecket är skriven av Johan Östling (docent i historia och Pro Futura-forskare vid Lunds universitet, aktuell med boken ”Humboldts universitet”, utgiven på Atlantis), och där ges uttryck för samma oro som jag känner över utvecklingen i universitetsvärlden. Den bördan blir inte lättare för att man delar den, tvärtom förstärks känslan av oro över att synen på kunskap håller på att förändras i grunden och att dess status i samhället allt tydligare utmanas av andra krafter. Det oroar mig, för förändringarna handlar inte om mig, om att jag tyckte det var bättre förr.

Mina år i universitetsvärlden har gett mig enormt mycket. Och jag har massor kvar att ge och har mer än 15 år kvar till pension. Jag vill inget hellre än att få jobba med lärande och kunskapsutveckling. Fram till för några år sedan levde jag min dröm, och även om jag såg orosmolnen torna upp sig vid horisonten trodde jag i min enfald att allt det jag lärt och mina meriter skulle skydda mig från det som händer nu. Mig veterligen har människan inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren, och ingen har visat mig några forskningsresultat som övertygat mig om att kunskapen, det vill säga det jag forskat om, utbildats för att arbeta med, och som min docenttitel dessutom är en intyg på att jag behärskar, har blivit obsolet. I en organisation där kunskapen verkligen står i centrum borde mer erfarenhet och fördjupade och breddade kunskaper betyda att jag med åren blir en bättre yrkesutövare. Så kändes det under de första tio åren efter disputationen. Jag engagerade mig i arbetets alla olika delar och gick fler högskolepedagogiska kurser än vad man var tvungen. Jag gick på seminarier och förkovrade mig i mitt arbete även på fritiden. Jag gjorde allt det där av tacksamhet och med glädje, för jag levde min dröm. Sedan slog New Public Management igenom på allvar och på kort tid förändrades mitt arbete som lektor i grunden. Jag känner inte igen mig längre, och det sliter på mig. Det som gör att jag ändå orkar är att jag känner förtroende från studenterna och att jag trots allt fortfarande har en viss makt och ett visst inflytande över mitt arbete.

Universitetet är den av våra samhällsinstitutioner som åtnjuter högst ­förtroende hos allmänheten. Idag är högskolan en av de största statliga sektorerna med över 70 000 anställda och hundratusentals studenter. Förhoppningarna som knyts till forskningens och den högre utbildningens bastioner är skyhöga. De förväntas förmedla och frambringa avancerad kunskap, vara motorer i en regional och nationell ekonomi, tjäna som kritiska instanser och forum för nytänkande. Världen över, sedan länge i Europa och Nordamerika men i växande grad även i Asien och på andra kontinenter, satsas det följaktligen enorma belopp varje år på universitet och forskningsinstitut.

Ändå tornar orons moln upp sig. Det finns starka röster, rentav i styrelser för vårt lands största lärosäten, som vill snäva in universitetets uppdrag och förvandla dem till lokaler för lönsamma patent­makare. Ett än mer radikalt ifrågasättande hotar samtidigt att bryta igenom. En motrörelse, anförd av världens allra mäktigaste, underkänner rationell argumentation och själva den vetenskapliga me­toden. I ett postfaktiskt tillstånd har universitetet ­ingen uppgift.

PRESTERA och LEVERERA, mätbara resultat. Linjens krav på kollegiet är tydligt. Vi ska bli BÄST, på vad spelar inte så stor roll. Konkurrensen måste öka. Fler artiklar och citeringar, mer pengar och snabbare genomströmning. Universitetet liknar en bil som byggts om och som trimmats för att klara hastigheter som är omöjliga att komma upp på kunskapens slingriga och strapatsrika (om)vägar. Inom företagsekonom som jag undervisar i brukar man säga att man ska göra rätt saker, och att man ska göra saker rätt. Inom universitetsvärlden känns det allt oftare som vi gör fel saker på fel sätt, till ingen annan nytta än att förbättra det ekonomiska resultatet. Kanske som följd av detta sätt att tänka och agera har det uppstått ett vakuum som ger luft åt de som ser sanningen som ett hinder och kunskapen som en börda. Kanske, men eftersom kunskapen inte har förändrats. Det är inte så att allt arbete som utförts av forskare betraktas som felaktigt eller problematiskt. Och det har inte kommit några nya revolutionerande rön som visar att allt vi gjort hittills varit felaktigt att vi nu vet bättre. Det delas fortfarande ut Nobelpris. Det är SYNEN på kunskap som förändrats, hos vissa grupper av människor med makt och inflytande.

Eller också är det just i ett sådant tillstånd som universiteten behövs som mest. Om så är fallet handlar det inte bara om att slipa argumenten för förnuft och vetenskap, utan om att formulera övertygande argument för universitetets mål och mening. Kan det vara så att universitetet alltför länge har tagit sig själv – sin uppgift, sin status, sin finansiering – för given? Att det har varit alltför omhuldat och välförsett för att behöva rättfärdiga sin existens?

Jag vet att jag aldrig någonsin har tagit universitetet eller mitt arbete för givet, och inför kunskapen hyser jag den största respekt. Det är KUNSKAP jag vill arbeta med och det som tynger mig är att mitt arbete allt mindre för varje år som går handlar om kunskap och kunskapsutveckling. Jag jobbar med kursplaner, levererar underlag till ändlösa utvärderingar av arbetet, ser över kvalitetsplaner och diskuterar värdegrund. En allt större del av arbetstiden går åt till att lösa tekniska frågor rörande alla nya digitala system som byts ut med allt snabbare intervall och med löften om att nu ska det bli bättre, fast det var länge sedan jag slutade hoppas på det. Strategin nu är att hålla sig borta så länge det går i förhoppningen om att det snart kommer ett nytt och ännu "bättre" system. Tid att läsa och än mindre tänka finns inte, och jakten på effektivisering gör att timmarna för att utföra samma arbete blir färre och färre, samtidigt som uppgifterna blir fler. Problemet tror jag är att kunskapen betraktas som en formalitet, som ett trivialt inslag i universitetet. Ledningen och styrningen, kvaliteten och lönsamheten är vad som står i fokus idag.

Den som anfäktas av sådant tvivel kan söka stöd i den rikhaltiga akademiska reflexionslitteraturen. Här finns många insikter att hämta. Historiskt sett växte denna genre fram under det sena 1700-talet, en period när universitetet dömdes ut som en ­sömnig och antikverad inrättning av upplysnings­filosofer, naturforskare och andra progressiva krafter. Men i stället för att helt lägga ned den medeltida lärdomsanstalten – det var ett alternativ som ­faktiskt övervägdes – fanns det ett antal tänkare, huvudsakligen tyskar, som satte sig före att omdefiniera universitetets grunduppdrag. Enligt dem skulle det hädanefter inte bara vidareföra de gamla sanningarna; det skulle frambringa nya. Här föddes det moderna universitetet. Redan från början fanns det olika uppfattningar om hur det skulle utformas och vad det egentligen skulle innebära – kort sagt, vilken universitetets idé egentligen var. Diskussionen har fortsatt sedan dess.

Jag bloggar för att just den frågan väcker mitt intresse. Universitetens idé är en fråga jag brinner för. Något svar har jag inte, och det finns heller inget svar. Det är hela poängen. Vetenskap handlar om att söka kunskap, inte om att bevisa saker. Universitetet är en plats där man lär sig tänka nytt. Eller det borde vara så, för varifrån hämtar man annars vetandet man behöver för att bygga ett hållbart samhälle? Om universitetens idé inte är att producera ny kunskap länge är det kanske där skon klämmer för mig, men då skulle jag vilja veta det. Då skulle min börda lätta och jag skulle kunna söka mig någon annanstans, till ett sammanhang där mina kompetenser uppskattas och kunskaperna kommer till sin rätt.

Sätter punkt här snart, för nu är det helg och jag behöver vila, men jag tänker vidare och återkommer med fler tankar på temat universitetens idé, med utgångspunkt i fortsättningen av Östlings text. Vill dock sluta i en lite mer positiv ton. Idag på institutionsmötet presenterade sig vår rektor, och han sa två saker som fastnade och gjorde att jag fick ett mycket gott första intryck. Allt är inte nattsvart, det är viktigt att påminna sig om. Han sa att hans motto är att sätta studenternas LÄRANDE i centrum, vilket är ett tydligt steg bort från marknadstänket där studenterna betraktas som kunder. Och han sa att hans mål är att vår högskola ska bli den första som är helt fri från salstentor. Han sa en hel del annat som fyllde mig med hopp också, men dessa två saker handlade om kunskapen och lärandets status. Kanske finns det en ljusning trots allt? Jag väljer att tro det, och bortser från det negativa som jag ändå inte kan göra något åt. Men nu är det helg. Imorgon är en ny dag.

Ord, ting och diskursiva ordningar 15

Här ska nu den första av tre inre procedurer reflekteras över. Foucault kallar dem inre eftersom det här handlar om procedurer där diskurserna utövar kontroll över sig själva. Ett diskursperspektiv på värde, människan och kunskap är ett posthumanistiskt perspektiv där människan inte placeras i centrum och där ingen del av helheten ges tolkningsföreträde eller betraktas som viktigare än något annat, per se. Foucaults diskursperspektiv är ett försök att närma sig världen på ett lite mer förutsättningslöst sätt, även om inget kan vara helt förutsättningslöst. Människan är människa, med allt vad det innebär. Ödmjukhet inför detta faktum är viktigt, och det jag kanske uppskattar mest med Foucault är hans ödmjukhet. Hans ständiga påminnelse om att lyssna mer på VAD som sägs än VEM som talar följer mig genom livet. Det är svårt, men vill man verkligen veta och inte bara ha ett svar är det nödvändigt. Människor har förfärande lätt att låta sig förföras av den som vet vilka knappar hen ska trycka på. Paulo Macciarini lyckades manipulera ledningen för Karolinska Institutet och fick artiklar införda i några av världens mest prestigefulla vetenskapliga tidskrifter, just för att han var han och för att så många investerat så mycket prestige i honom och hans arbete, och han är inte ensam. Ödmjukhet inför både människans förtjänster och problem är viktigt för att skapa en bättre förståelse för kulturen och förutsättningarna för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, och att studera diskursens ordning, på diskursens egna premisser istället för att utgå från ett perspektiv där människan placeras i centrum är ett ödmjukt sätt att närma sig kunskap.

Den första av de tre inre procedurerna är kommentaren. Denna min text är ett slags kommentar, men jag vill vara tydlig med att jag inte har för avsikt att förklara Foucault eller uttala om om vad han tänkte egentligen, det jag gör här är att försöka säga något egen med hjälp av innehållet i hans föreläsning. Skillnaden är dock inte uppenbar, och jag står heller inte utanför diskursen. Att tänka helt nytt är enormt svårt, och därför är diskursens ordning så svår att ställa sig vid sidan av.

Först och främst, kommentaren. Jag tror, men jag är inte helt säker, att det i nästan varje samhälle finns viktiga berättelser som man berättar, upprepar och varierar; att det finns ritualiserade diskursmängder som reciteras under vissa väldefinierade omständigheter, saker som sagts vid något tillfälle och som bevarats eftersom man antar att de döljer någonting i stil med en hemlighet eller skatt. Man kan kort sagt anta att det är mycket vanligt med ett slags nivåskillnad mellan diskurserna i ett samhälle: diskurser som "säges" under dagarnas och meningsutbytenas lopp och som är förbi i och med den handling som utsäger dem; och diskurser som ligger till grund för ett visst antal nya talakter som tar upp, omformar eller omtalar dem -- kort sagt diskurser som ständigt, och utöver sitt formulerande, är sagda, förblir sagda och återstår att säga. Vi känner till dem inom vårt kultursystem: det är de religiösa eller juridiska texterna, men också de (om man tänker på deras status) udda texter man kallar "litterära" -- liksom i viss mån de vetenskapliga texterna.

Texter är tankar som sprids och lever sina egna liv, bortom författarens kontroll. Foucault ställer sig i en annan berömt text frågan om det inte till och med är meningslöst att tala om FÖRFATTARE. Han drar tanken så pass långt att han menar att det leder tanken fel att tala om och tänka på sig själv som ett subjekt. Han närmar sig alltså människan och det mänskliga utifrån, och jag ser honom som en posthumanist. Diskurserna gör inte människan mindre mänsklig, vad Foucault lanserar är ett annat perspektiv på det mänskliga. Inget har förändrats och ändå är allt annorlunda. Kritiken mot Foucault är hård och ibland oresonlig, men den handlar paradoxalt nog mer om honom som person än om hans tankar, vilket i sig är en illustration av hans tes. Man skjuter på budbäraren och gör det i affekt som förklätts till vederhäftiga argument. Egentligen är det diskursen som talar, så att säga genom människornas reaktioner. Människan är del av diskursen, av det flöde av materia och virtualitet som kulturen utgör. Texter talar med varandra och tanken på upphovsrätt är ett fåfängt försök att hålla fast vid drömmen om att jag är unik, vilket ingen människa är. Allt och alla är delar av samma helhet. Ingen människa är en ö. En text är en text är en text. Kommentaren handlar inte om det som kommenteras, båda är delaspekter av samma tillblivelseprocess. Det är så jag förstår kommentaren som procedur.

Denna skillnad är förvisso varken stabil, konstant eller absolut. Det finns ingen given uppdelning i å ena sidan en en gång för alla given kategori grundläggande eller skapande diskurser och, å den andra, alla de som repeterar, förklarar och kommenterar. Många viktiga texter blir oklara och försvinner, och kommentarerna övertar ibland deras plats.

Kulturen har ingen början och inget slut, den är ett flöde utan egen källa, en bifurkation. Inget är mer grundläggande eller äkta än något annat, allt befinner sig på samma nivå i processen av tillblivelse och interagerar med allt annat.

Men hur dessa applikationsställen än må förändras blir funktionen kvar, och principen om en skillnad sätts oupphörligen i spel. Ett totalt utplånande av denna nivåskillnad kan aldrig bli annat än spel, utopi eller ångest. Ett spel à la Borges med en kommentar som inte blir något annat än det ordagranna återgivandet (men denna gång högtidligt och väntat) av det som kommenteras, eller spelet med en kritik som i det oändliga skulle tala om ett verk som inte finns. En lyrisk dröm om en diskurs som återföds evigt ny och obefläckad på varje sådant ställe, som utan uppehåll och fullkomligt fräsch återvänder från ting, känslor eller tankar. En ångest som hos Janets sjukling, för vilken minsta yttrande var som "Evangeliets ord", ett hölje kring en outtömlig skatt av mening som förtjänade att återges, tas om och kommenteras i det oändliga: "När jag tänker", sade han så snart han läste eller lyssnade, "när jag tänker på att denna fras redan är på väg mot evigheten och att jag kanske ännu inte förstått den helt och hållet."

Litteraturen och även vetenskapen är i hög grad texter om texter om texter. Referenser cirkulerar och återanvänds och det finns en uppenbar risk att kontakten med den verklighet som forskaren undersöker går förlorad utan att någon märker det. Forskning visar att forskning visar att forskning visar. När alla litar på varandra är det ingen som tar ansvar för att granska vad som verkligen sägs och vad det faktiskt betyder. Målen ska nås, till varje pris och när det står pengar på spel är det som den kritiska förmågan försvinner. Förstår man detta och har lärt sig se diskursens ordning och lät känna dess verkan blir man inte förvånad när en sådan som Macciarini avslöjas. Han sa det "alla" ville höra och gjorde sig till talesperson för den diskurs som säger att forskning kan målstyras och kvalitetssäkras. Att det var en journalist och inte en akademiker som avslöjade bluffen och uttalade de magiska orden: Kejsaren är naken, är inte det minsta förvånande. Diskursen avslöjar aldrig sig själv. Kommentaren är som sagt en inre procedur.

Men är det inte uppenbart att här, i dessa fall, handlar det om att upphäva en av termerna inom förhållandet och inte alls om att avskaffa relationen själv? Den förändras ständigt över tiden och under en given epok kan den anta mångahanda och från varandra avvikande former. Den juridiska exegeten är (sedan en lång tid tillbaka) mycket olik den religiösa kommentaren; ett och samma litterära verk kan samtidigt ge upphov till diskurser av mycket olika slag. Odyseén, tagen som primärtext, upprepas under samma epok i Bérnards översättning, i oändliga textförklaringar och i Joyces Ulysses. 

Kroppen utan organ kan fungera som synonym till diskurs, tänker jag. De båda begreppen fångar samma sak, men bara indirekt. Det är vad som händer i mellanrummen som är det viktiga. Och det finns som sagt inget original, bara kopior av kopior eller kommentarer om kommentarer. Det man ser och upplever är diskursen, men det enda man ser är dess verkan, den går bara att nå indirekt. Därför är sanning ett ord som Foucault värjer sig mot. Tanken på en sanning bygger på att det finns ett centrum och en periferi, vilket Foucault menar är ett feltänk. Lika lite som jorden är universums mitt är människan livets mening. Och målet med vetenskapen är inte att nå fram till SVARET, för det finns inget enda definitivt svar. I atomens centrum är det tomt. Kraftfält är vad vi har att göra med, och kommentaren är diskursens motsvarighet till elektronerna. Vill påpeka att jag tänker högt här, att jag inte vet att det är på detta sätt. Jag sätter ord på min egen förståelse och hoppas att den som vet vill kommentera mina tankar och korrigera uppenbara felaktigheter. Kunskap är ett slags diskurs. Vetande är ett ständigt föränderligt flöde av varierande förståelse, utan början, utan slut och utan kärna. Det viktiga är inte vem som talar, utan vad som sägs. Orden är betydelselösa. Det är effekterna som räknas, det som händer och vad som görs. 

För tillfället vill jag bara påpeka att det som allmänt kallas kommentar har skillnaden mellan primär- och sekundärtext två roller som hör samman. Å ena sidan gör den det möjligt att (i det oändliga) konstruera nya diskurser: ursprungstextens överskuggande roll, dess permanens, dess status som ständigt återaktualiserbar diskurs, den mångfaldiga eller dolda mening som den sägs innehålla liksom den oumbärliga förtegenhet och rikedom man tillskriver den, allt detta bildar grunden för en öppen möjlighet att tala. Men å andra sidan är kommentarens roll, oavsett vilka tekniker den använder sig av, endast att äntligen säga det som i tysthet artikulerades där borta. Enligt en paradox som den ständigt förskjuter men aldrig undkommer måste kommentaren alltid för första gången säga det som dock redan har sagts och outtröttligt upprepa det som trots allt aldrig blev sagt. Kommentarernas obegränsade svall arbetas fram, från insidan, av drömmen om en dold repetition -- vid dess horisont finns kanske inget annat än det som en gång var dess utgångspunkt, en enkel recitation.

Diskursen är en tankefigur och jag lär mig massor om den genom att läsa Foucault, men det är inte han som uppfunnit den, han samlar bara ihop andras tankar och bearbetar dem på sitt sätt för att sätta ord på sin upplevelse av världen. Och jag gör samma sak här. Jag kommenterar, men har ingen ambition att vara ursprungstexten slaviskt trogen. Det viktiga är inte vem som skriver vad utan vad texten och arbetet med den ger upphov till för effekter. Flyktlinjer är en enda lång radda kommentarer av kommentarer. Ett flöde av tankar om samtiden som skrivs för att det är mitt sätt att tänka och för att reaktionerna på det som sätts på pränt (inte bara kommentarerna, utan även klicken och länkarna som dyker upp på de mest oväntade ställen, mailförfrågningarna och kontakterna som knyts via bloggen) ger mig fördjupade kunskaper om kulturen som är mitt forskningsobjekt. Jag har inte anslutit mig till någon skola, jag låter mig inspireras av det som kommer i min väg. Arbetet med Diskursens ordning och andra av Foucaults texter har inte gett mig kunskaper, men jag och mitt tänkande utvecklas genom att gå i clinch med texterna, och förhoppningsvis kan mina tankar hjälpa någon annan att komma vidare i sitt tänkande.

Kommentaren besvärjer diskursens slumpmässighet genom att ta med den i beräkningen: visserligen gör den det möjligt att säga något annat än texten själv, men på villkor att det är texten själv som sägs och i någon mening fullbordas. Den öppna mångfalden, de osäkra faktorerna, överförs genom kommentarens princip från det som hotade att bli sagt till antal, form, förklädnad och de omständigheter som hör repetitionen till. Det nya ligger inte i vad som sagts, utan i själva händelsen att det återkommit.

Diskursen är en evig återkomst av det samma. Jag hör ekot av Nietzsche och drar paralleller till Deleuze, inte för att förklara hur det är egentligen utan för att försöka förstå kunskapen som finns djupt inbäddad i diskursens onåbara kärna. Foucault har befriat och släppt mina tankar lösa. Jag läser inte texterna bokstavligt och söker inte efter vad Foucault menade egentligen, jag låter mig inspireras, drar lärdom av och utsätter mina kunskaper för hans ord. Jag tänker om och modifierar, förändrar och återvänder till texterna. Ser nya saker och i ljust av det upptäcker jag nyanser av världen som tidigare var dolda för mig. Sanningen finns där inne någonstans, men ingen når den. Därför är insikten om det första steget mot en bättre förståelse för vetenskapens möjligheter och inte en kritik av arbetet som utförs i forskningens namn.

Demokratins utmaningar 3

Fortsätter med nästa fråga på listan över demokratins utmaningar, det vill säga utmaningar som statsvetenskapen identifierat och som man arbetar med inom det vetenskapsområdet. Min utmaning handlar om att tänka kring samma problem men med hjälp av verktyg från mitt vetenskapsområde, kulturvetenskap. Jag tror på samtalet och är en varm anhängare av tvärvetenskap. Det blir allt tydligare för mig att den rådande uppfattningen är att tillvaron är komplicerad. Och komplicerade problem löses genom att dela upp dem i mindre och mer hanterbara problem, som experter på allt smalare områden får fokusera på. Sedan sätts lösningarna samman till en (förhoppningsvis) fungerande helhet, och fungerar det inte startas processen om och grundproblemet delas upp i ännu mindre delar. Jag menar det är ett uttryck för ett fundamentalt feltänk. Tillvaron och följaktligen även demokratin är ett komplext problem, och komplexa problem kan aldrig lösas genom att delas upp i mindre delar. Komplexa problem kan bara lösas genom att vidga perspektivet och betrakta det utifrån och på håll, samt från olika perspektiv som man sedan reflekterar över tillsammans. Vetenskapen behöver fördjupning, men för att kunna bidra till samhället behövs även överblick. Komplicerade problem har aldrig en enda, bästa lösning. Bara olika mer eller mindre hållbara vägar fram. Därför upprepar jag behovet av samtal och tvärvetenskapliga utbyten, för jag ser det som nyckeln till hållbarhet och upplösningen på demokratins dilemman. Komplexa problem kan och ska inte lösas, grunden för problemen måste upplösas istället. Det är mitt generella svar på frågorna, det är så jag griper mig an problemen. Vad är grundproblemet? Allt för ofta kastar man sig över lösningen, och när man väl hittar en sådan debatterar man med andra om dess förträfflighet. Vetenskapen håller på att överge Poppers tanke på att inget går att bevisas, att vetenskap handlar om att försöka falsifiera. Ingen vet hur det blir i framtiden, därför är Poppers tankar om vetenskap så viktiga.

Dessa två grundproblem ser jag allt tydligare konturerna av i akademin och samhället. Oförmågan att skilja mellan komplext och komplicerat och missförståndet att vetenskapen bevisar saker leder till problem och utmaningar för samhället och demokratin. Även om vi kommer tillrätta med dessa problem skulle demokratin fortfarande vara det minst dåliga samhällssystemet, just för att organiseringen av mänskligt liv är ett komplext problem och komplexa problem löser man aldrig en gång för alla. Komplexa problem är dynamiskt föränderliga och öppna. Små och till synes obetydliga förändringar kan över tid få enorma konsekvenser. Därför är det så viktigt att inte slå sig till ro med lösningar som fungerar, för allt kan förändras snabbt. Plötsligt utbryter inbördeskrig i ett land i Asien och det strömmar flyktingar in i Europa som på outgrundliga vägar söker sig till och hamnar i Sverige, som på grund av internationella överenskommelser, bland annat FNs deklaration om mänskliga rättigheter och gällande asylregler måste hjälpa medmänniskorna som befinner sig i nöd. Det går inte att lösa den typen av problem genom att bygga murar och stänga gränser, för det påverkar dem som lever bakom murarna lika mycket som de som befinner sig utanför. Framtiden är lika öppen som historien är stängd. Det finns ingen väg tillbaka och mänskligheten är en och den samma. Nåväl, det var några ord om varifrån jag kommer och hur jag tänker. Nu till utmaningen.

En central fråga är ”Hur kan vi skydda minoriteter i en (majoritets-)demokrati, om minoriteterna är konstanta?” Detta bygger på att vi ser på människor som tillhöriga någon form av fasta kategorier. Hur kan ett alternativt synsätt lösa upp denna fråga?

Det var en utmaning som heter duga. Demokratin gynnar majoriteten på minoriteternas bekostnad, så är det. Donald Trump sätter majoritetens (eller kanske företagens) intresse framför ursprungsbefolkningens när han river upp beslutet att inte bygga en oljeledning genom indianernas mark. Och samerna här hemma har svårt att vinna gehör för sina krav som bottnar i deras uråldriga kultur och sätt att leva. Det finns gott om andra exempel. Lerum, där jag bor, är en kommun som ligger vid västra stambanan. Banverket (som representerar majoriteten i Sverige) vill bygga ut kapaciteten på banan, men kommunen (som representerar minoriteten) vill inte ha fler spår eftersom det skulle inkräkta på samhället. Ytterst handlar det om en motsättning mellan kontinuitet och förändring, tänker jag. Och det är en fråga som delar in mänskligheten i framåtsträvare och bakåtsträvare. Tvister av detta slag är ett stående inslag i mänsklighetens historia. En diktator kan köra över vem hen vill, men demokratin är allas och måste åtminstone försöka lösa problemen på sätt som är bättre, om än inte bra. Vägen fram tror jag handlar om att inse att det inte finns någon lösning, vilket ofta är fallet när man står inför ett komplext problem. Det är sökandet efter en enda, den bästa, lösningen som bidrar till att det uppstår problem av detta slag.

Hur skulle ett alternativt synsätt kunna se ut? Jag tror det första man måste inse är att livet aldrig är rättvist. Och varken majoriteten eller minoriteterna har någon självklar rätt till något. Vi är alla människor och demokratin är inte kungsvägen till lycka och välstånd för alla. Jag tror vi måste tala mer om förväntningarna på demokratin, och gemensamt försöka bilda oss en uppfattning om dels demokratins begränsningar, dels vad som är problemet egentligen. Jag är ingen vän av utilitarismen, men den säger något och kanske är det den som spökar här? Den ger ju majoriteten ett moraliskt övertag, och det enda som skyddar minoriteten är människans inneboende känsla av medlidande, vilket inte är ett särskilt starkt skydd mot oförrätter, särskilt inte i en snabbt föränderlig värld där ekonomin spelar en allt större roll. Ibland tänker jag att det är ekonomin som är majoriteten och människorna som är minoriteten, att alla mer eller mindre är utsatta för problemet som beskrivs i utmaningen.

Människosyn handlar det om, och det är en infekterad fråga detta. Har en förhållandevis liten grupp individer som stannar kvar på en plats och (i möjligaste mån) undviker att låta sig influeras av innovationer och förändrade sätt att leva en SJÄLVKLAR rätt att göra detta? Det är en minst sagt infekterad fråga som väcker en rad olika känslor. Enda vägen fram tror jag är att samtala så förutsättningslöst som möjligt om dessa frågor, utan krav att komma fram till en bästa lösning. Demokratin borde handla med om det, om att skapa förutsättningar för utbyte av tankar mellan människor. Idag betraktas demokratin allt mer som ett slags företag vars uppdrag är att optimera samhällets ekonomiska resultat. New Public Management bygger till exempel på en inhuman eller snarare verklighetsfrämmande människosyn som inte finner stöd i vetenskapen. Ett företag kan avskeda anställda som inte passar in eller som betraktas som överflödiga. Ett företag kan ta strategiska beslut, skära ner och fördela vinster och kostnader på det sätt som ledningen finner bäst. Ett samhälle är något helt annat. Att bygga murar är dödsdömt, för det är en tanke som kommer från företagsvärlden, en tanke som går på tvärs mot allt vi vet om människor, kultur, samhällen, juridik och politik.

Ekonomin är elefanten i rummet, tänker jag. Det är dess primat vi måste göra upp med. Ekonomi bör vara ett verktyg, inte ett mål. Och med en annan syn på pengar öppnas möjligheter för alternativa sätt att se på kunskap, demokrati och människor. Det är så klart ingen lösning på problemet,men det är ett hållbart sätt att arbeta för att skapa ett samtalsklimat som är förutsättningen för att nå en lösning. Viktigt dock att alla inser att livet inte är rättvist, att det inte finns någon gudomlig rättvisa att hänvisa till. Det enda som finns är vi människor som lever här och nu, och vi är alla utlämnade till varandra. Ur en sådan insikt kan andra sätt att tänka kring problemet växa fram. Just den här typen av problem kräver mer ödmjukhet och mindre arrogans, vilket kommer naturligt om man bara inser att problemet är komplext, inte komplicerat.

Mikropolitik och segmenteringar 31

Två dagar av skrivande ligger framför mig. Inget annat hänger över mig just nu. Inte dessa två dagar. I stormens öga råder lugn. Det stressar också. Jag ser slutet på bokprojekt nummer två, och nu finns inget att skylla på. Vi får se hur det går. Det blir som det blir. Jag har lärt mig att inte få panik och tar dagen som det kommer. Sitter framför datorn och väntar. Det är en del av jobbet. Att göra annat är otänkbart. Timmarna av overksamhet är lika viktiga som intensiva arbetsperioder när inspirationen flödar. Plötsligt händer det och då gäller det att vara på plats, beredd. Kanske kan jag hitta inspiration hos Deleuze och Guattari, i det sista stycket av texten som tar sin utgångspunkt i händelserna som ledde fram till att Hitler och Nationalsocialisterna tog makten 1933.

Det är i sanning skrämmande läsning, för det som händer här och nu liknar det som hände där och då. Då som nu handlar politik om makt, inte om ideologi. Det är viljan till makt som styrde Hitler, och den viljan styr även många av dagens ledare som på det sättet gör sig själva till redskap för krafter som aldrig kan kontrolleras. Det är däri varningen till eftervärlden ligger. Deleuze och Guattari uppmanar oss att inte leka med elden, för den må se harmlös ut när tändstickan brinner men allt kan förändras i ett ögonblick. Det spelar ingen roll att företrädarna ser harmlösa ut, för de har lierat sig med krafter som ingen kan kontrollera. Faran med fascismen är inte dess människosyn, drömmar eller förslagen som läggs fram, utan dess arrogans, gränslöshet och skrupellösa hållning. SD och andra partier som agerar som dem har ingen egen agenda och de vill inget annat än att få makt och inflytande. SD har ingen egen politik; de spelar ett dubbelspel och söker stöd och kraft överallt. Officiellt ger man sken av vara rumsrena och regeringsdugliga, men informationen som läcker om hur man tänker och agerar inofficiellt är en integrerad del av SDs politiska kraft. Titta till exempel på hur partiet (som Moderaterna på allvar kan tänka sig att förhandla med) behandlar Kent Ekeroth som tydligt balanserar på en mycket tunn linje och som personifierar partiets dubbelhet. Den som vacklar och känner att Sverige behöver förändring borde studera Kent Ekeroth; både hur han framställs i etablerade medier och hur hans agerande presenteras på alternativa medier. Leif GW Persson kallar honom bråkstake eller halvfigur, men på Avpixlat beskrivs han som en hjälte. Ett parti som ser Ekeroth som en tillgång är en allvarlig fara för demokratin, och att etablerade partier lockas av makten som SD har i kraft av höga opinionssiffror är alarmerande. Föga förvånande är det högern, både då som nu, som känner lockelsen och som är beredda att ta risken, som leker med elden.

This brings us back to the paradox of fascism, and the way in which fascism differs from totalitarianism.

Fascismen är inte totalitär, den är i själva verket motsatsen till totalitär. Fascismen växer underifrån, ur olika människors olika tankar och agerande. Fascismen är ren kraft som under tider av balans i politiken och samhällsorganisationen är allt för utspridd och motstridig för att kunna organiseras. Fast i tider av oro och upplösning kan bruset eller kaoset kristalliseras och börja svänga i takt. Attributen och retoriken som fascismen samlas kring är totalitär, men ordningen är mekanisk utan maskinisk. På ytan ser kraven på hårdare straff (ironin i att just Ekeroth åtalas för misshandel, eller att SD är lika överrepresenterade i brottsstatistiken som invandrarna vilka man skyller alla problem i Sverige på, skulle kunna betraktas som humor om kunskapen om vilka krafter vi har att göra med inte fanns. Fast det gör den ju, om man bara intresserar sig för det och inte stirrar sig blind på makten) ut som helt vanlig högerpolitik, men SDs syn på ordning och reda handlar inte om att vanligt folk ska skyddas från brottslingar, utan om att de hotfulla andra ska straffas. Fascismens grogrund är hat, rädsla, misstro och revanschlusta. Fascismen växer mellan människor och viljan till makt är rörelsens enda gemensamma nämnare.

For totalitarianism is a State affair: it essentially concerns the relation between the State as a localized assemblage and the abstract machine of overcoding it effectuates.

Totalitära stater är ren form och yta. Där finns inget liv, bara en ledare och strikt ordning. Fascismen dras till det och ser ledaren som ett slags frälsare. Det är när totalitarismen och fascismen börjar svänga i takt som alarmklockorna borde börja ringa hos alla som tror på och värnar demokratin, öppenheten, tillit och mellanmänsklig solidaritet. Fascismen är inte en alternativ ordning, den är kaos som kristalliserats och antagit fast form men som lika snabbt som ordningen uppstod kan brytas upp igen. Ledarna för fascismen leder inte, de följer bara (lika) förundrade (som alla andra) med i rörelsen. Därför är det en befängd idé att förhandla med SD, för de har inte kontroll över krafterna de satt i rörelse. Hade man varit ett parti som alla andra hade man uteslutit en person som Ekeroth för länge sedan och han hade aldrig fått ansvara för partiets juridiska frågor. 

Even in the case of a military dictatorship, it is a State army, not a war machine, that takes power and elevates the State to the totalitarian stage.

Händelserna i Turkiet är väsensskilda från det som händer i Europa och Sverige. Erdogan har militären på sin sida och underminerar hoten mot hans dröm om att bli den store ledaren. Turkiet håller snabbt på att utvecklas till en totalitär stat, och det är talande att man där fängslar och avskedar journalister och akademiker. I Turkiet är det inte invandringen eller något yttre hot som pekas på, utan hotet kommer inifrån. Hotet kommer dock alltid inifrån. Skillnaden mellan en totalitär stat och en fascistisk är att totalitära ledare använder vapen för att skrämma medborgarna till lydnad, medan SD och andra främlingsfientliga krafter spelar på och hämtar kraft från medborgarnas rädsla. Totalitära ledare kontrollerar makten, medan fascismen kanaliserar och är beroende av den. Därför är det så viktigt för SD att betraktas som ett vanligt parti, och därför är det avgörande för alla som värnar demokratin att motarbeta SD. Att det är just Moderaterna som lockas att närma sig SD är ingen slump, det är helt enligt mallen för hur ett fascistiskt maktövertagande går till. Anna Kindberg Batra och krafterna inom partiet som tvingar henne att agera som hon gör förhandlar inte med ett annat parti om Sveriges framtid, hon leker med elden och borde verkligen veta bättre. Kunskapen finns där. Inget sker i det dolda. Ingen kommer i efterhand kunna säga att vi visste inget. Alla vet. Frågan är om man bryr sig, eller om viljan till makt tagit över och gjort etablerade politiker till lydiga verktyg.

Totalitarianism is quintessentially conservative. Fascism, on the other hand, involves a war machine.

Det är skillnad mellan att söka ordning och att söka makt. Skillnaden är liten och subtil, men helt avgörande. Totalitarismen har makt och tvingar fram ordning medan fascismen söker makt genom att lova ordning. Fascismen är dock kaos som (just där och då) svänger i takt. Fascismen är opålitlig till sin natur, den är i grund och boten destruktiv. Ledarna som nu anar morgonluft över hela Europa tror nog på vad de lovar och jag är övertygad om att SD-topparna menar allvar i vad man skriver på sin hemsida. Problemet är att det inte är ledarna som styr eller har makt i den typen av rörelser, de råkar bara befinna sig i ledningen eller är en samlade kraft. Liksom med den där tändstickan som brinner med en liten och till synes harmlös låga innan elden sprider sig bland bensindunkarna ser fascismen ofarlig ut så länge den inte har någon formell makt. Den som ser SD som en frisk fläkt och som vill röra om lite i grytan borde tänka om. Ian och Bert kanske fungerade på det sättet, Nu demokrati var ett missnöjesparti utan nazistiska rötter och imploderade i samma stund som man fick lite inflytande. Donald Trump verkar gå (hoppas, hoppas) samma öde till mötes. Han kunde (hjälpligt) leda företag, men det är också det enda han kan och ett land kräver HELT andra ledaregenskaper. Leken med elden är dock den samma. Det som skrämmer ifråga om SD är partiets dubbla budskap, och det faktum att man har ett nazistiskt förflutet. Jimmie Åkesson ser sig som en ledare, men har företräder en rörelse som inte går att styra, en destruktiv och självförbrännande kraft som hämtar bränsle ur desperation, rädsla och hat. I opposition går det att tygla kraften, men i samma stund som krigsmaskinen tar över statsapparaten brakar helvetet lös, för det är så fascismen fungerar. Att påpeka detta är inte förtal, det är en varning som finner stöd i enormt mycket forskning. Det är därför ingen slump att SD ifrågasätter akademiker som bedriver kritisk forskning och som ser mönstren och sprider insikt om det. Det är ingen slump att Avpixlatskribenten Jan Sjunnesson försöker utmåla mig och många andra som ett hot mot demokratin, trots att det i själva verket är flörtandet med fascismen som utgör det verkliga hotet. 

When fascism builds itself a totalitarian State, it is not in the sense of a State army taking power, but of a war machine taking over the State. A bizarre remark by Virilio puts us on the trail: in fascism, the State is far less totalitarian than it is suicidal. There is in fascism a realized nihilism. Unlike the totalitarian State, which does its utmost to seal all possible lines of flight, fascism is constructed on an intense line of flight, which it transforms into a line of pure destruction and abolition.

Återvänder till skillnaden mellan händelserna i Turkiet och de främlingsfientliga krafterna i Europa. Förklaringen, eller verktyg att tänka med för att finna en plausibel förklaring finns i citatet ovan. Erdogan använder makten för att kväva glöden som ligger och pyr överallt. Han fängslar journalister och akademiker och han rensar i polisen, militären och rättsväsendet för att behålla SIN makt. Han försöker hindra alla tecken på förändring och vill göra Turkiet till hans stat. En stat där HAN är ledare, liksom så många diktatorer före honom. De främlingsfientliga partierna piskar upp hat mot och utmålar invandrarna som problem för att skapa kaos (just det kaos som Erdogan räds och använder all sin makt för att motverka), för det är där kraften som är deras livsluft finns. Det går dock ALDRIG att bygga ett hållbart samhälle på hat och rädsla. Därför är fascismen så farlig, för den ser harmlös ut, men det är en okontrollerbar, reaktiv och destruktiv kraft som ser imponerande ut när den formerar fackeltåg eller samlar massorna och ställer upp dem i snörräta rader. Hitlers vision bottnade i aggression. Han eldade massorna. "Snart smäller det", sa den nu åtalade Ekeroth. "Det är känslan som räknas", säger Åkesson. Och samtidigt på Avpixlat odlas hatet och sprids hot av olika slag. Att Moderaterna närmar sig SD är på mycket goda grunder, minst sagt oroande. Sverigevännerna är lika lite vänner som mobbande skolkamrater är kamrater.

Falsifiering är kungsvägen till kunskap

En lite oväntad följd av New Public Management är att synen på kunskap förändrats. Strävan efter vetenskaplig kunskap byggde fram till nyligen på tanken om att vetenskapen inte bevisar något. Den vetenskapliga metoden är hypotetiskt deduktiv och fokus ligger på att försöka falsifiera hypoteser. Vetenskaplig kunskap blir med en sådan kunskapssyn ett slags evolutionär process där förslag läggs fram för kritisk granskning av kollegor, och så länge ingen lyckats falsifiera hypotesen hålls den för sann eller i alla fall trolig. På det sättet hålls den kritiska medvetenheten ständigt aktuell och ingen kan slå sig till med uppnådda resultat. Verkligheten förändras hela tiden, liksom samhället och livet på jorden. Kunskapen måste följa med i förändringen och människans begär efter säker kunskap kan och får aldrig tillåtas övertrumfa vetenskapens uppdrag att undersöka verkligheten för att nå så säker och användbar kunskap som möjligt.

Vetenskapliga framsteg förutsätter en kombination av djärvhet och kritik, och detta att tillåta försök, även oväntade och ibland till synes galna försök, är vetenskapens kanske viktigaste förmåga. Är det kunskap man söker finns inget annat sätt. Tyvärr lämnar dagens akademi en hel del övrigt att önska. För kraven på kontroll och säkerhet, styrning och resultatfixering, leder i en helt annan riktning och banar väg för en annan logik. Den som inte följer planen, den som gissar och kritiserar, riskerar sin karriär, vilket visselblåsarna på Karolinska i samband med Macciariniskandalen är ett tydligt tecken på. Vetenskap handlar alldeles för mycket om ekonomi, om att få snabb avkastning på investerat kapital. Att i ett sådant klimat, en sådan kultur, föra fram gissningar och förlita sig på kritiska kollegor, som är den vetenskapliga metodens grundbult, anses allt för osäkert. Forskning kostar pengar och man sågar inte av den gren man sitter på, det är en tanke som via ekonomiseringen av akademin smugit sig in bakvägen och nu hotar att underminera hela verksamheten och det förtroende som generationer av forskare upparbetat genom åren. Idag är det ekonomerna och administratörerna som har makt över verksamheten, helt i linje med ledningsmodellerna och organisationsprinciperna som hämtats från näringslivet och går under namnet New Public Management. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen till problemen på KI, som det rapporteras om i dagens tidning. Lösningen på problemen är bättre regler och hårdare kontroll:

Men er egen kontroll måste väl bli tuffare?

– Det är oroväckande med fall där reglerna inte följs. I den bästa av världar ska lärosätena klara kontrollen. Det bygger ju på ett slags kollegialt ansvar och att man har ett ledarskap på universitetet som vågar ta i frågorna.

Utmärker sig Karolinska speciellt?

– Visst kan det ha funnits systemfel på KI. När det handlar om nya metoder med cellterapier finns alltid drömmen om att bli först. KI är i forskningsfronten och därför kan det komma upp mer till ytan, men man behöver nog styra upp kontrollen bättre på alla lärosäten.

Jag tror inte svaret finns där, i sättet att organisera forskningen. Jag tror det är synen på kunskap som måste förändras, eller återknyta kontakten med den äldre synen på kunskap som bygger på tanken att inget man bevisas, rön kan bara falsifieras. Idag handlar det dock om stora pengar och prestige. Man vill komma först, ta patent och bli berömd. Och forskningsinstituten vill åt pengarna. Kunskap är en svår fråga och viljan att veta, begäret efter sanning, är enormt starkt. Begäret kan ibland till och med övervinna insikten om att den lösning man söker är omöjlig, särskilt om det ligger mycket pengar i potten, vilket det gjorde i fallet med Macciarini. Det MÅSTE gå, helt enkelt. Och om det går ärf det värt att ta riskerna, det var uppenbarligen så man resonerade. Läge att påminna om Nietzsche som skriver följande i en av sina aforismer i Bortom gott och ont.

18 

Att en teori går att vederlägga hör sannerligen inte till det minst attraktiva i den: just därigenom lockar den finare huvuden. Det tycks som om den hundra gånger vederlagda teorin om "den fria viljan" har just denna lockelse att tacka för sitt sega fortbestånd--: om och om igen dyker någon upp som känner sig stark nog att vederlägga den.

Insikten om förhållandet finns. Ändå förs det ständigt fram nya förslag på lösningar på problemen med tidigare försök att uppfinna en evighetsmaskin, kall fusion eller luftstrupar i plast doppade i stamceller. Tänk om det fungerar. Om ändå ... Exempel på och varianter av den tanken finns överallt, och idag oroväckande nog även inom vetenskapen. Övertygelsen om att det går att belägga något, att det är möjligt att bevisa att något är sant, är ett sådant exempel. Det är en farlig väg att ge sig in på, oavsett hur lönsam den än är, för den är ovetenskaplig och öppnar upp dörrar till andra tankar som på sikt hotar vetenskapens anseende och även demokratin. Det är allvar och inget man kan ta lätt på.

Dags att damma av Popper och lyfta fram hans briljanta lösning på induktionsproblemet, som i korthet går ut på att det aldrig går att veta helt säkert, oavsett hur många empiriska belägg man har för sin sak. Det är OMÖJLIGT att en gång för alla bevisa något, och därför bör man vara försiktig när man kräver evidens, för det kan leda till att man invaggar samhället och ansvariga politiker i en falsk trygghet. Och det vore i så fall inte första gången i mänsklighetens historia. När Donald Trump utmanar vetenskapen och för fram alternativa fakta har en bevisande vetenskap inget annat än fakta att sätta emot, men hur avgör man vems fakta som är sann och vems som är falsk? Om vetenskapen ägnade sig åt falisifiering istället skulle problemet enkelt kunna lösas. Nu har man slagit in på en annan väg som må vara ekonomiskt framgångsrik men som innebär enorma risker. Vart detta tar vägen vet ännu ingen, det får framtiden utvisa. Men det är en lek med elden.

Dammar vi av Popper och tar hans tankar till heders igen uppnås två saker. Dels fokuseras på riktigt på det man kan veta, nämligen vad som inte fungerar eller det som är omöjligt, dels öppnas arenor för samtal upp, om den komplexa verklighet vi har att hantera, tillsammans, utifrån de kompetenser vi gemensamt förfogar över. Det är den blinda övertygelsen om att det finns sanna fakta och att vetenskapen bevisar saker som öppnar upp för alternativa medier, alternativa fakta och debatter om vem som har rätt. Om man hårdrar det kan man säga att NPM riskerar att skapar ett behov av starka ledare som värnar vinsten och ser till ekonomin i första hand samt når målen till varje pris, vilket underblåser arrogans och främjar faktaresistens samt skapar motsättningar mellan människor och på sikt hotar att slita isär samhället. Ett mer hållbart sätt att se på kunskap behövs som bygger på kritisk granskning och falsifiering, och går det inte att förena med NPM är det den organisationsmodellen som måste vika sig. I alla fall om det är kunskap vi söker och vill ha.

Vishet som mål del 2

Hur står det till med visheten i Sverige? Är vishet något som bör värnas, eller har det blivit omodernt? Fortsätter reflektera över frågan med utgångspunkt i söndagens Under Strecket där Henrik Bohlin (docent i filosofi och lektor i idéhistoria vid Södertörns högskola) skriver klokt om detta angelägna ämne. Han gör det i sin tur med utgångspunkt i en annan text. Detta är med andra ord ett samtal om en en reflektion över en reflektion. Ett kollektivt projekt alltså, liksom kulturen som växer fram mellan oss människor och som aldrig blir starkare än helhetens samlade engagemang. Kunskap och klokhet är liksom kultur inte någon enskilds förtjänst. Vetande är liksom kultur, demokrati och ett hållbart samhälle något man gör tillsammans.

Judith Glück är vishetsforskare och professor i psykologi vid universitetet i österrikiska Klagenfurt. I boken ”Weisheit: Die 5 Prinzipien des gelingenden Lebens” (Kösel Verlag) sammanfattar hon resultaten av sin forskning om de egenskaper som kännetecknar kloka människor. 

Kunskap om kunskap och intresse för vishet viktigt. Fast det spelar roll hur man närmar sig ämnet. Inifrån ut eller utifrån in; skillnaden är avgörande. Alla känner igen vishet när man kommer i kontakt med den och det går därför relativt enkelt att enas om vem som är klok, och kunskap om hur dessa människor tänker är värdefull. Intervjuer av framgångsrika människor ger inte alls samma resultat, för framgångsrik kan man bli på så många olika sätt. Det går att med olika medel nå framgång och ryktbarhet, men vishet är något annat. Vishet är inget man uppnår och sedan är man det. Vishet är en process, en kamp, en ständig utmaning. Vishet växer inifrån och syns inte på utsidan förrän den aktiveras och kommer till användning. Vishet är en mänsklig kvalitet som likt kondition måste underhållas. På många sätt är vishet motsatsen till det som önskas och premieras i dagens samhälle och utbildningssystem. Det går inte att betygsätta eller gradera vishet och någon ARTIFICIELL vishet existerar inte.

Framgång premieras idag, yttre tecken på kunskap och kvalitet, sådant som går att mäta, jämföra och formulera som kontrollerbara mål som går att leda andra mot. Vad har du för publiceringsstrategi, är en vanlig fråga idag. Var ska du publicera dina texter alltså, inte vad kan du och vilka tankar vill du förmedla. Utbildning handlar om och har framgång som mål. Skolans uppdrag är att snabbt nå stipulerade resultat och leverera mätbara prestationer. Framgång är något man uppnår genom att någon annan som redan anses framgångsrik går i god för en och intygar att man har vad som krävs eller når upp till gällande kriterier. Disputationer och peer-review, liksom ansökningsförfarande handlar om det, om att ta sig vidare i meriteringssystemet genom att samla på sig åtråvärda tecken på duglighet (högrankade publiceringar, många citeringar, mycket pengar eller ansedda titlar). Framgång blir därför en linjär och överskådlig process som går att styra, kontrollera och bryta ner i delmål. Under vägs blir man belönad genom utmärkelser, examina och ansvarsfulla positioner. Framgång mäts i kvantitativa mått och den som har mest och flest vinner, fast det handlar också om förväntningar. Den som snabbt klättrar i rankingarna bygger upp förväntningar om framtida storverk vilket underlättar resan mot målet. Framgång är ett historiskt mått som pekar bakåt mot det som blivit gjort. Framgång tenderar därför att föda mer framgång. Framgång är ett ytfenomen, en etikett. Vishet är något helt annat, en egenskap som tar tid att utveckla och som handlar om det som är här och nu och som kan gå förlorad. Vishet är något som den kallade hela tiden måste leva upp till och visa. Därför hänger vishet och ödmjukhet ihop, liksom framgång och arrogans.

Glücks forskargrupp bad i annonser människor i den österrikiska delstaten Kärnten skicka namn på personer som de tyckte var ovanligt visa. 47 av de nominerade valdes ut och djupintervjuades om svåra beslut och utmaningar de ställts inför under sina liv. Glück sammanfattar resultaten under fem rubriker: öppenhet, förmåga att hantera sina känslor, empati, kritisk reflektion och övervinnande av kontrollillusioner. Dessa fem personlighetsdrag eller psykiska resurser utgör tillsammans vishet, hävdar hon.

Vishet känner man igen när man ser den, men det handlar inte om kriterier som kan definieras, kvalitetssäkras och ledas mot. Vis är inte ett mål man kan nå utan en samling egenskaper att ständigt sträva efter. Vishet är en komplex process och en förmåga som hela tiden förändras. Tycker det är intressant att undersökningen genomfördes på det sätt som beskrivs ovan istället för att sätta upp ett antal kriterier som ska mötas, och sedan leta efter individer att placera in på rätt plats i strukturen. Glück har arbetat inifrån och ut, inte tvärtom. Alla känner människor som man högaktar och ser som kloka, och alla vet också att det inte alltid sammanfaller med framgång eftersom det går lätt att räkna upp framgångsrika människor som inte kan sägas vara visa. Jag vill därför se vishet som något man kan och gör, inte något man är. Framgångsrik och berömd är något man blir. Vis handlar om det man faktiskt kan, och framgång bygger på andras förväntningar om vad man ska göra. Det är viktigt att lägga märke till att Glücks forskning inte handlar om kriterier utan om kvaliteter, inte om att hitta teoretiska definitioner utan om att beskriva praktiska egenskaper. Resultatet av forskningen är fem personlighetsdrag som alla kan sträva efter, vilket är en stor och viktig skillnad gentemot det som leder till framgång som handlar om att välja rätt skola, rätt umgängeskrets, publiceringskanaler och sammanhang att synas i. Framgång når man genom att vara strategisk. Vishet uppnår man aldrig, det är något man ständigt strävar efter. Vishet därför inte att fejka eller fuska sig till, vilket är en möjlig strategi att ta till för den som söker framgång.

Öppenhet kan gälla många olika saker: konstnärliga och estetiska upplevelser, fantasi, kreativitet i tänkandet eller att göra sådant som ligger utanför det invanda, som att pröva på fallskärmshoppning. Öppenhet är lika mycket en väg till vishet som en del av den. När man ställs inför något okänt eller annorlunda kan man reagera antingen genom att ta avstånd eller genom att se det som ett tillfälle lära sig och vidga sina horisonter. En av personerna i Glücks undersökningsgrupp berättade att han genom en svår konflikt med sin dotter lärt sig förstå hur annorlunda ungas uppväxtvillkor är i dag jämfört med när han själv var ung, och därmed att acceptera dottern som en självständig person.

Tänker på det jag skrev här på Flyktlinjer om  misslyckande. Att vara öppen handlar om att se sina egna begränsningar och om att våga utmana sig själv. Det är när man sysslar med sådant man inte gjort tidigare, när man är ovan och osäker som man lär sig mest. Vishet handlar inte om mål som ska nås, utan om egenskaper som ska förvärvas, utvecklas och hållas i trim. Dagens akademi är en sluten värd där man förväntas producera mer av samma och gräva djupare i allt smalare och mer specialiserade hål. Överblicken går förlorad när alla litar på att deras specialiserade insatser inom ett smalt område leder till kunskaper som kan sättas samman till en fungerande helhet. Fast den som skaffar sig överblick, byter ämne eller engagerar sig i tvärvetenskapliga projekt förlorar kontakten med sammanhanget som framgången utgår från. Man får därför välja, antingen framgång eller vishet. Antingen göra karriär inom ett smalt område, eller skaffa sig breda kunskaper och utvecklas som människa. Det öppna samhället som präglas av mångfald vet vi är hållbart, men det är svårt. Just därför är det viktigt att förstå betydelsen av att vara öppen för andra människors olikhet. Alla kan alltid lära av varandra, att vara människa eller förvalta ett samhälle är inte en tävling, inte en prestation. Det är en strävan efter att bli bättre, klokare och mer nöjd med tillvaron.

Kloka människor utmärker sig genom att mindre än andra förtränga svåra och oönskade emotioner som ilska, skuld och dödsskräck. I stället känner de efter, uppmärksammar sina känslor och frågar sig vad de egentligen betyder. En av Glücks intervjupersoner berättade att hon i konflikter brukar försöka se situationen utifrån genom att fråga sig ”Vad är det nu för en teaterpjäs som spelas här?”, och tänka sig hur rollerna kunde skrivas om.

Människan styrs både av emotioner och intellekt. Vishet handlar om balansen mellan, och om förmågan att eftertänksamt reflektera över tillvaron. Idag finns varken tid eller förståelse för vikten av att stanna upp och tänka efter. Känslor bortträngs och uppfattas som tecken på svaghet. Rationalitet och logik idealiseras och misstas ofta för klokhet. Den mänskliga faktorn som man strävar efter att eliminera genom att bygga intelligenta system eller utveckla artificiell intelligens handlar om att operera bort känslorna och skapa ett effektivt samhällssystem som når mål och är framgångsrikt i konkurrensen med andra samhällen, andra människor. Samhället rör sig skrämmande fort i en instrumentell riktning där människor tvingas anpassa sig efter systemens villkor istället för tvärtom. Emotioner är djupt mänskliga och det må vara en framgångsrik strategi att bortse från känslor, men inget gott och hållbart kan komma ur en sådan utveckling. Ett samhälle som bygger på förnekelse eller problematisering av djupt mänskliga egenskaper kan aldrig bli ett vishetssamhälle. Ekonomiskt framgångsrik kan man bli, men klok blir man inte genom att bortse från sina känslor.

Kloka personer kan känna empati och se saker ur andras perspektiv, även i konflikter, samtidigt som de kan avgränsa sina egna känslor från andras. De flesta människor delar in sina medmänniskor i in- och utgrupper och har lätt att empatisera med personer i ingruppen men inte med dem som hör till utgruppen. Kloka personer tycks se alla människor som sin ingrupp och är bra på att uthärda andras svåra känslor, utan att för den skull blanda samman dem med sina egna.

Genom att växla perspektiv kan man se sig själv med andras ögon och man kan också förstå sina medmänniskor bättre. Empati uppfattas idag som en svaghet. Dagens ledare förväntas ta strategiska beslut och nå mål, till varje tänkbart pris. Då blir empati en svaghet, men det är bara för att ekonomin överordnats och för att det mänskliga och verkligheten uppfattas som ett problem i relation till kartan, teorin och planen för framgång. Den svenska flyktningpoltiken och Donald Trumps beslut att stänga gränsen för vissa människor, Brexit och såväl den iskalla högerpolitiska vind som vågen av religiös fundamentalism som sköljer över värden och vänder människor mot varandra präglas av empatilöshet. Det går bevisligen att nå framgång den vägen, men det är inte långsiktigt hållbart och därför oklokt att försöka slå in på den vägen, oavsett hur mycket pengar man kan tjäna. Öppenhet, känslosamhet och empati är egenskaper som pekar i riktning mot hållbarhet.

Kloka personer undviker oftare än andra enkla lösningar på komplexa problem. I stället tar de sig tid att tänka efter för att förstå komplexiteten och hitta sätt att hantera den. De slipar sin intuitionsförmåga genom att reflektera över situationer de upplevt, vad som egentligen hände, hur de själva reagerade, hur de kunde ha gjort annorlunda och vad detta hade kunnat leda till. För kloka personer är livet en ständigt pågående lärandeprocess och svåra situationer tillfällen till ny insikt.

Idag strävar man efter enkla lösningar, istället för att UNDVIKA dem. New Public Management är en enkel lösning på ett komplext problem, som bygger på mål, mätbarhet, styrning och kontroll. Tid att tänka efter betraktas som slöseri med resurser. Orsaken till att man kan tänka så och att den synen på organisering av samhället blivit så framgångsrik är att strategin visat sig vara EKONOMISKT framgångsrik. Fast alla som tar sig tid att tänka efter inser att livet inte enbart handlar om pengar. Och vad är min rikedom värd om jag vet att andra far illa? Och hur kan ett samhälle som säger sig vilja bli ett kunskapssamhälle helt bortse från skillnaden mellan komplex och komplicerad? Det är obegriplig, men samtidigt enkelt att förstå om man tar sig tid att tänka och sätter sig i de framgångsfixerade ledarnas sätt att tänka och se på världen. Ekonomisk framgång leder inte till lycka och om strävan efter pengar inte balanseras mot andra aspekter av livet och tillvaron kan ingen hållbarhet uppnås. Jakten på vinst och rikedom blir en jakt mot nollpunkten, vilket är en kamp som ingen klok människa vill vinna. Det fina med att söka sig till komplexa problem, svåra utmaningar och sammanhang där risken att misslyckas är överhängande är att man lär sig massor och stadigt blir bättre. Kloka personer söker inte framgång utan kunskap och förståelse. Den som vill bli vis söker problem och utmaningar, inte framgång och lösningar. Det tar tid och det finns aldrig några garantier att man lyckas, men man lär sig dock massor under vägs.

Att övervinna kontrollillusioner, den sista av de fem punkterna, kan sammanfattas genom Reinhold Niebuhrs sinnesrobön, som Glück ofta refererar till: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Kloka människor är bra på att acceptera sådant de inte kan kontrollera och hitta konstruktiva sätt att hantera det, inte minst genom att se det som en möjlighet att lära sig. En intervjuperson som fött ett barn med mentalt funktionshinder jämför sig med en sten som slipas av strömmen så att de vassa kanterna försvinner. Det svåraste, säger hon, var att helt enkelt säga till sig själv: ”Så här är det.” Paradoxalt nog gjorde den starka erfarenheten av oförutsägbarhet och brist på kontroll att hon förlorade många av sina rädslor och lärde sig lita på livet.

Dagens samhälle, utbildningssystem och synen på framgång bygger på övertygelsen som att det är komplicerade processer som går att kontrollera, alltså motsatsen till vishet. Idag gör väldigt många människor tvärtom, man försöker kontrollera det okontrollerbara och strävar efter att förändrar det oföränderliga. Drömmen om framgång och strävan efter rikedom och lycka är så pass fixerad vid målen att man inte ser att vägen man jagar fram längs leder i helt fel riktning. Det som inte kan kontrolleras eller bör effektiviseras, som tid att tänka till exempel, rationaliseras bort. Och det man bara måste acceptera, som detta att människor i hög grad styrs av känslor, bortträngs och plöjs ner enorma resurser för att förändra. Ska samhället bli hållbart, skolan fostra demokratiskt sinnade, kunniga och kloka samhällsmedborgare som kan hantera komplexitet och alla de okända utmaningar som mänskligheten står inför krävs helt andra sätt att tänka än vad som fallet idag.

Vishet är en idé med gamla traditioner och samtidigt stor utvecklingspotential. Glück sammanfattar och förklarar den snabbt växande forskningen på ett föredömligt konkret sätt, samtidigt som hon i enlighet med sina egna ideal inte väjer för komplexitet och frågor där det ännu saknas svar.

Sinnesrobönen ovan är ett värdefullt koncentrat av mänsklig vishet. Liksom förståelsen för öppenhet och tillit. Idag löses konflikter genom repressalier och hårdare straff och man försöker lösa världens problem med murar, misstänksamhet, målsäkring och mätbarhet. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att även på en samhällsnivå sträva efter vishet. Tillit är vidare nyckeln till hållbarhet och ökad generell lycka och välfärd. Dessa saker är den grund varpå ett humant samhälle vilar. Det är som sagt svårt, men det är inget skäl att låta bli att försöka. Det är svårt, men just därför viktigt att jobba med problemen och försöka utveckla förmågor som ökar chansen att lyckas. Det är vad man sysslar med inom humaniora. Därför är det en samhällelig investering att satsa på sådan kunskap, en lika viktig investering som de satsningar som nu görs på matematik. Eller, låt mig modifiera svaret, satsningar på humaniora är en förutsättning för att satsningen på matematik skall bära frukt. De är två sidor av samma sak, två aspekter av samhället. Både och, inte antingen eller, är vägen not vishet. Ömsesidiga utbyten, och samarbeten som bygger på tillit, det är enda vägen fram. Allt annat leder i fel riktning, oavsett hur klokt och nödvändigt det kan se ut på pappret. Två fel kan aldrig bli ett rätt, och ingen kan förändra något annat, eller någon annan, än sig själv. Strävan efter vishet är ett personligt projekt, med potential att förändra världen.

Man kan se många möjliga tillämpningsområden för de insikter hon delar med sig av. Företagsekonomerna Matt Statler och Perttu Salovaara vid New York University har till exempel nyligen diskuterat hur framtidens ekonomutbildningar kan utformas så att de inte bara ger teoretisk kunskap och praktisk färdighet i sådant som marknadsföring och redovisning, utan även ger studenterna möjlighet att utveckla sin praktiska klokhet (”The Routledge companion to reinventing management education”, 2016, kapitel 15).

Hur vore det om empati och vishet blev obligatoriska moment i våra svenska ekonomutbildningar?

Listan på framgångsrika människor som utan vishet och ödmjukhet lyckats inom nuvarande system och sätt att se på kunskap kan göras lång: Paulo Macciarini och problemen med oredlighet som Forskarsverige brottas med, cheferna på VW, SCA och andra skandalomsusade företag där ledare missbrukat förtroendet eller Donald Trump och politiken här hemma som handlar mer om att sabotera och kritisera än att tro på något och bidra i arbetet med att bygga en hållbar framtid. Demokratin är och kan aldrig vara en framgångssaga, det är ett svårt och komplext problem, en utmaning som alla ständigt måste kämpa med och en värdefull kvalitet att kollektivt försvara. Visheten behöver tas till heder igen, liksom bildningen och kunskap för kunskapens skull. Det finns genvägar till framgång, men inte till vishet och klokskap.