Vishet som mål del 1

Söndagens Under Strecket handlade om vishet. Det är Henrik Bohlin (docent i filosofi och lektor i idéhistoria vid Södertörns högskola) som skriver. Spinner vidare på hans tankar och återkopplar till det jag skrev i fredags. I dessa tider när kunskap och klokhet är satt på undantag och när okunskap i vissa kretsar ses som en dygd behöver vi dels förstå vad vishet är, dels lära oss hantera insikten och omsätta den praktisk handling, både som individer och som samhälle. Här i den första delen gör jag kopplingar till New Public Management för att se hur vishetsfrämjande den organisationsideologin är, och i nästa post handlar det om pedagogik som främjar vishet.

Ordet filosofi betyder kärlek till vishet, och man skulle kunna tro att filosofer av facket vore bäst lämpade att svara på frågan om vishetens natur. Men dagens akademiska filosofi är på gott och ont en vetenskap bland andra, där forskare ägnar sig åt snävt avgränsade problem som bara fullt ut kan förstås av andra experter inom samma specialområde, och som oftast har mycket litet med de stora livsfrågorna att göra. Det rådande systemet för forskningsfinansiering och akademisk rekrytering gynnar dessutom snabba, enkelt mätbara resultat framför långsamma tankeprocesser och sökande utanför de färdigsnitslade banorna.

Dagens vetenskapliga system premierar det mät- och jämförbara. Jag ser en tydlig glidning bort från Poppers syn på vetenskap, att den bara kan falsifiera, till dagens system där vetenskapen allt mer antas kunna bevisa att det är si eller så. Sådana är reglerna, och anpassar man sig inte blir det svårt att få pengar, och har man inga pengar kan man inte forska. Tyvärr får även kärleken till visheten stryka på foten. Maslows behovstrappa gäller även i akademin. Först behöver de basala behoven tillgodoses, sedan kan man få tid att tänka.

I antik filosofi var däremot teman som vishet, dygd och det goda livet centrala. Sokrates säger att det största goda för en människa är att varje dag samtala om dygd och andra frågor om männi­skan själv, och lägger till att ”ett liv där man inte ställer granskande frågor inte är värt att leva”. Den filosofiska diskussionen om det goda livet fördes vidare av bland andra Aristoteles och de stoiska och epikureiska filosofskolorna.

Granska aldrig en bra story, det vill säga en story som säljer ... När medierna anammar den synen på sitt uppdrag och i ett samhälle som endast mäter klick, uppmärksamhet och publik framgång är ett samhälle som inte bryr sig om framtiden. Den kritiskt granskande kompetensen är samhällsbyggande eftersom den aldrig lämnar makten i fred att göra som man anser bäst, utifrån sitt perspektiv. Vem kontrolleras idag? Företagsledningar gömmer sig bakom sekretess och företagshemligheter medan politiker kampanjar för mer kontroll och styrning av vanligt folk och hårdare straff för den som inte följer reglerna. Vishet och klokskap talas det allt mindre om, men desto mer om behovet av evidens för att kunna avgöra vad som är den bästa, enda vägen. Vishet vill jag se som kompetens att hantera en helt ny situation, i okänd terräng med nya människor och verktyg man inte är van vid.

Hos Aristoteles finner man det viktiga begreppet fronesis, praktisk vishet eller klokhet. Kloka människor kännetecknas enligt Aristoteles av att de kan se vad som är gott för dem själva och andra och har en benägenhet att handla i enlighet med det. Klokhet innebär inte i första hand att förstå generella etiska principer, utan är snarare en praktisk färdighet att i en enskild situation överväga de handlingsalternativ som står till buds och välja det bästa av dem. För att ett beslut ska vara gott måste tanken vara sann och begäret riktigt, skriver Aristoteles. Praktisk klokhet förutsätter därför en god och dygdig karaktär. Liksom andra praktiska färdigheter kräver den långvarig övning, och äldre är därför i allmänhet klokare än yngre, även om det givetvis finns många undantag från den regeln.

Det tar tid att tänka, och att utbilda sig handlar inte om att skynda mot ett mål, utan om att läsa, reflektera, försöka, misslyckas och dra lärdom. Kunskap är som träning, det finns inga genvägar. Säger man sådana kanske det liknar vishet, men det är en villfarelse som förr eller senare kommer att uppenbara sig, och ju längre tid det tar innan sanningen uppenbarar sig desto värre blir konsekvenserna. Det finns inga genvägar till praktisk vishet, det kan inte nog poängteras hur viktig den insikten är. Ett samhälle som dyrkar ungdom kommer att få svårt att förena den drömmen med viljan att veta och behovet av klokskap.

När filosoferna inte längre förvaltar arvet från antikens vishetsläror gör i stället andra det. Ett exempel är boken ”Practical wisdom” (2010) av den amerikanske psykologen Barry Schwartz och statsvetaren Kenneth Sharpe, som särskilt intresserar sig för det man kan kalla professionellt personligt omdöme, förmåga att fatta goda beslut i sin yrkesutövning som exempelvis sjuksköterska eller domare. Med Aristoteles som utgångspunkt betonar de att klokhet inte kan reduceras till allmänna principer utan kräver en praktisk förmåga, utvecklad genom lång erfarenhet, att läsa av enskilda situationer och över­väga möjliga handlingsalternativ.

Tron på att kunskap kan kvalitetssäkras och att utbildning är en process som kan effektiviseras utan kvalitetsförlust är ett tecken på hur det står till med visheten i samhället, och den som tror att det var en olycklig tillfällighet att Donald Trump blev president i USA bör tänka ett varv till. Otåligheten och den orimliga önskan att förena det oförenliga är enormt utbredd och banar väg för karismatiska ledare som framgångsrikt kan sol-och-våra tillräckligt många väljare för att få makten och utmana demokratin, som kräver kunskap och förståelse för uppdragets komplexitet.

Aristoteles jämförde det kloka övervägandet med en ”lesbisk linjal”, en böjlig kurvlinjal av bly som murare på ön Lesbos använde för att mäta oregelbundet formade byggstenar. I stället för att tvinga in alla stenar i en enhetlig form, anpassade alltså murarna i varje enskild fall mätverk­tyget efter materialets oregelbundenheter. På samma sätt ”böjer” enligt Schwartz och Sharpe visa personer regler genom att anpassa tillämpningen och väga motstridiga hänsyn mot varandra. Den som alltid följer samma regler oavsett konsekvenserna gör knappast ett bra arbete.

Ska människorna anpassa sig till systemet eller ska systemet anpassas till människorna? Vad är klokast? Att samhället som skapats av människor, och som är till för människor anpassas efter rådande förutsättningar, eller att människan anpassar sig efter systemet? För mig är det uppenbart vad som är klokast och mest hållbart, utifrån ett mänskligt perspektiv, men det mänskliga är inte i fokus idag. Ekonomin (eller i praktiken, drömmen att bli rik utan att anstränga sig) är idag vad allt handlar om, och det är den människorna har att anpassa sig efter. Därför vinner tanken på den mänskliga faktorn allt mer mark och drömmen om rikedom gör att människor accepterar att deklassera sig själv. Förhoppningen om att jag ska vara bättre än genomsnittet och att jag är en vinnare driver allt fler att acceptera spelreglerna som gör att artificiell intelligens anses vara en bra sak att utveckla, istället för att främja bildning och vishet som tar tid och kostar pengar.

För att yrkesverksamma ska utveckla sitt professionella omdöme och sin förmåga att böja regler krävs individuell frihet och självständighet, ett utrymme för att pröva sig fram på egen hand och lära sig av framgångar och misstag. Ett problem Schwartz och Sharpe pekar på är att nya system för styrning och kvalitetsuppföljning, som new public management, minskat detta utrymme. I systemen finns en inbyggd misstro mot den enskildes vilja och förmåga att ”göra rätt även när ingen ser på”. Om till exempel lärares personliga professionella omdöme ska kunna återupprättas krävs andra system, som bygger på ett grundläggande förtroende.

Idag litar ingen på någon annan och alla får finna sig i att kontrolleras. New Public Management bygger på en anti-humanistisk människosyn som tvingar alla underkasta sig kontrollen och underblåser misstron, för att uppnå ekonomiska mål på människornas bekostnad. Är det klokt att implementera en ideologi som bygger på misstro, i en värd där allt fler drömmer om etniskt rensade kulturer och som räds mångfald? Tillit kräver klokhet, men klokhet kan inte uppnås utan att det finns tid och förståelse för hur viktigt det är att få misslyckas, vilket strider mot rådande ekonomiska paradigm. Varför ska man göra rätt om ingen ser när man verkar i ett system som bara premierar det som går att mäta? Det framstår ologisk, och därför gräver vi kollektivt vår grav och offrar värdefulla kompetenser som det tagit år och generationers möda att bygga upp för snabba ekonomiska kickar. Mot bättre vetande accepterar vi att misstron växer och behovet av kontroll ökar. Drar vi ut perspektivet och återkopplar till tanken på den mänskliga faktorn som en svaghet är det bara en tidsfråga innan människan ersatt sig själv med maskiner. Inte särskilt klokt, men ekonomiskt rationellt ... Samhällets långsiktiga hållbarhet handlar dock om vad som faktiskt fungerar, inte om vad människor drömmer om. Och vishet och klokskap fungerar, bevisligen, även om det aldrig finns några garantier.

I den psykologiska forskningen har olika definitioner av vishet föreslagits. Vishet har beskrivits som en expertkunskap för livets praktik som bygger på många olika sorters kunskaper och färdigheter. Bland annat förmåga att acceptera och hantera osäkerhet och att förstå sitt liv som en integrerad helhet där man i olika perioder och situationer intar olika roller, till exempel som barn och senare förälder. Enligt en annan ­definition är vishet en kombination av intelligens, kreativitet, kunskap och värderingar som ger individen förmåga att bidra till det gemensamma bästa genom att balansera olika intressen i kort- och långsiktigt perspektiv. Andra definitioner tar upp självkännedom, empati och förmåga att se saker ur andras perspektiv, färdigheter i konflikthantering och vilja och förmåga att lära sig av sina erfarenheter genom reflektion.

Uppställt på detta sätt blir det smärtsamt tydligt hur långt vi är från vishetssamhället idag, och hur fort det går att rasera det som tagit generationer att bygga upp. Det är inte klokt, det är korkat, fast utan vishet är det så klart svårt att ens tänka sig att framtiden är en öppen fråga och att inse vilka risker vi människor gemensamt utsätter oss för genom att inte göra vad vi kan för att sträva efter vishet. Så, hur ser det ut i Sverige, i vårt lands offentliga organisationer, idag? Hur mycket av vishet finns inbyggt där, i sättet av leda och organisera arbetet? På Brännpunkt finns ett inlägg som står i bjärt kontrast mot tankarna om vishet på Under Strecket ovan. Det är Niklas Lång (präst och ledarutvecklare) och Kjell Lindström (organisationskonsult och trendspanare) som skriver, och artikelförfattarna har även skrivit boken: ”Den 'sanna' organisationen - Kyrkans framtid i en vilsen värld”, Vulkan 2016

”Företaget” som organisationsform har genom åren framställts som ett förföriskt enkelt och effektivt alternativ för snart sagt all annan verksamhet. Det har förts fram som ett föredöme för hur vi ska organisera allt från sjukvård och universitet till Svenska kyrkan. Men nu börjar det bli mer och mer tydligt hur det här tänkandet även får politiska konsekvenser.

Det är förföriskt enkelt och skrämmande lätt att sälja in budskapet. New Public Management är samhällsvetenskapens motsvarighet till fysikens dröm om kall fusion, som är ett slags variant på den där gäckande evighetsmaskinen som alla vet är en omöjlighet, men tänk om ... Tänk om! Likt flugor som lockas till och flockas kring den livsfarliga ljuslågan leker vi med elden när vi tror att hållbarhet är ett mål som går att bryta ner i delmål och en process som går att styra i en på förhand bestämd riktning. New Public Management är populism förklädd till vetenskap, och eftersom det är en självförbrännande villfarelse som ser investeringar som onödiga kostnader gräver vi vår egen grav.

Nu sitter en företagsledare som president i USA och världens medier tävlar i att förfäras över hur han hanterar en hel nation som vore den ett av hans företag. Men tänk om det här förhållningssättet helt enkelt är en logisk konsekvens av en mycket längre utveckling.
Ofta framställs populismen som en rörelse driven av dåligt utbildade och svikna vita män. Vi vill inte förringa betydelsen av växande sociala klyftor i samhället. Vårt syfte här är istället att lyfta fram en, som vi ser det, bortglömd men mycket viktig dimension i sammanhanget: Företaget som den till synes enkla lösningen på komplexa organisationsproblem.

I början av 1900-talet var ett företag ett företag, sjukvård var sjukvård, skola var skola och kyrka var kyrka. Hade man inlett sin karriär i en sektor bytte man inte ofta. Allt eftersom ekonomerna fick en starkare roll i våra organisationer kunde vi se en tydlig tendens att företaget presenteras som den ”sanna” organisationen, den som alla andra organisationsformer ställs i relation till.

Enhet och renhet är farligt att drömma om och monokulturer går alltid under, förr eller senare. Ett samhälle en organisationsform är en variant på tanken om ett folk en ledare. Företagande är bra om man ska driva FÖRETAG, men skolor och sjukhus är inte företag, utan något annat. Ekonomi är ett fantastiskt medel, men i samma stund som pengar betraktas som ett mål balanserar man på avgrundens rand. Mångfald på livets och samhällets alla områden är nyckeln till hållbarhet. Den enda vägen leder alltid fel.

På 1980-talet får managementteorier, nyliberalism och ekonomism ett ännu starkare grepp om synen på hur olika verksamheter ska bedrivas. Inom den offentliga sidan kallade man det hela för ”New Public Management”. Idéerna var förföriska i sin enkelhet: Mätbara mål, processtyrning och kontroll, enhetlighet och lojalitet, fokus på effektivitet och leverans, enkla och förutsägbara organisationsstrukturer, marknaden i fokus, minimal politisk styrning. Problemet är bara att de här modellerna som skulle göra allt effektivt och enkelt inte har levererat. I dag hörs allt starkare kritik från flera håll.

Om vi nu skulle försöka att ta de populistiska reaktionerna mot det politiska etablissemanget på allvar, skulle de mycket väl kunna ses som en reaktion mot en allt större samhällelig byråkratisering som lett till en oöverblickbar komplexitet och gjort samhället enormt svårt för den enskilde att både hantera och kritisera. Som vi förstår det populistiska alternativet vill man på goda grunder förenkla samhället. Man vill öka kontrollen. Enhetlighet och lojalitet är starka ledord. Mångfalden blir ett problem. Den politiska styrningen ska begränsas. Vi hör vad det påminner om.

Ett samhälle av människor, för människor borde vara målet kan man tycka. System som vaccinerats mot alla uttryck för önsketänkande är det enda kloka och hållbara. Ett samhälle som ger människor vad de behöver, inte vad de vi ha. Donald Trump är inte ett olycksfall i arbetet, han visar att det inte finns någon genväg till hållbarhet och att mänskligheten alltid får vad den förtjänar. USA vore inte det första imperiet som går under på grund av att man förringat människans svagheter och drabbats av hybris. Det enda botemedlet som biter på och fungerar mot populism är vishet, men visheten går inte att beställa fram. Vishet måste man förtjäna, liksom framgången som president. Det går att klara tentor, få examen och vinna val med tur och olika trix, men det går aldrig att uppnå hållbarhet, hälsa eller vishet på det sättet. Därför är det särskilt allvarligt att NPM införts i skolan, för där läggs grunden för resten av samhällets behov av kunskap och vishet.

Vi vill våga tänka tanken att populismen är den logiska konsekvensen av de mångåriga försök som gjorts att pressa företagsmodellen på organisationer som inte är gjorda för den. Nu är det helt enkelt nationens tur. Nu ska även nationen skötas som ett företag med en stark vd. Marknadsföring blir viktigare än sanning. De som inte är lojala med företagskulturen åker ut. Meddelarfrihet förekommer inte och medierna hanteras som om de vore underordnade tjänstemän på kommunikationsavdelningen.

Den som saknar vishet eller ser ser behovet av kunskap som ett tecken på svaghet är mer än lovligt korkad. Det krävs dock mod att först se och ta in, och sedan uttala tanken, att kejsaren är naken. För det innebär att jag måste erkänna att jag gick på bluffen och att jag inte är vis. Därför är det lättare och mer belönande att spela med. Ensam är som bekant inte stark. Därför är det så viktigt att kunskap och vishet sprids och värnas KOLLEKTIVT. Det vi gör nu: Letar efter den eller det bästa, är dömt att misslyckas. Det är en genväg som kommer att straffa sig. Om Donald Trump är svaret är det frågan det är fel på, och det borde vara en varningsklocka. Fast så fungerar inte kulturen, den är inte som vi människor vill, den följer sin egen (brist på) logik. M lockas av SDs stöd och inleder mot bättre vetande samtal med ett populistiskt parti med rötter i nazismen och som tillåter en dömd brottsling att ansvara för partiets juridiska frågor?! Vart är vi på väg, och hur står det till med visheten i Sverige idag? 

Vad är detta om inte att dra företagsmetaforen till sin spets? Tänk om grunden för den utveckling vi ser i  dag har lagts av alla som fört fram företaget som den självklara organisationsmodellen för samhällsbygget. I så fall behöver man göra mer än att bara klaga på populismen om man vill vända utvecklingen. Då behöver man genomskåda företagsmetaforen på fler plan och börja bygga samhället på ett nytt sätt. Samhället behöver byggas med olika organisationsformer som var och en bygger på sin egen inre logik och som är anpassade för sin specifika verksamhet.

Det behövs tid att tänka och förståelse för hur viktig den mellanmänskliga tilliten ärm det vill säga den tillit man anförtror och ger sina medmänniskor, inte tillit som ges någon som får betalat för att ta ansvar. Den onda cirkel samhället nu befinner sig i måste brytas, och det går inte genom att inför mer av samma. Det krävs mindre kontroll, mer tillit och framförallt krävs det marginaler. Fler samtal och färre debatter. Mer bildning, bättre förståelse för misslyckanden och betygens betydelse måste minska. Framförallt behöver en mycket bättre förståelse hos fler växa fram, om skillnaden mellan det som är komplext och det som är komplicerat. Ett företag är en avgränsade enhet som går att bygga murar kring, men det fungerar inte i ett samhälle. Alla länder som försökt bygga murar har gått under förr eller senare. Det är ingen hållbar lösning för ett samhälle. Tyvärr krävs det vishet för att inse det, och när den inte finns är manegen krattad för ledare som agerar på känslor och som föraktar intellektuella.

Demokrati är ett komplicerat sätt att styra en nation, men det är enligt vår uppfattning det minst dåliga. En demokrati är en demokrati och ett företag är ett företag.

Demokrati och mångfald är utmaningar som människan måste lära sig hantera, det är inte problem som kan övervinnas med modeller som bygger på önsketänkande. Det förstår den som är klok och som inser värdet av vishet. Problemet är att den som inte vet eller förstår detta inte ens förstår hur lite hen vet. Donald Trump lovade att bli den bästa ledaren som Gud skapat. Det har börjat sådär skulle jag vilja säga, och samtidigt påminna om att det är nu vi kan dra lärdom och tänka om, inte sedan. Populismen är en sjukdom som sprider sig snabbt. Och vishet är ingen lösning, inget bantarpiller som ger snabb effekt utan ansträngning, det är likt fibrer, vitaminer och träning ett långsiktigt skydd som tar tid och kräver möda att bygga upp.

Friskolor, till vilken (kunskaps)nytta?

Läser vad Sten Svensson (utredare vid Katalys och medlem av Nätverket för en likvärdig skola) och Daniel Suhonen (chef vid fackliga idéinstitutet Katalys) skriver på Brännpunkt om svensk skolutveckling under de senaste 25 åren. Ser en massa kopplingar till det jag skrev om i gårdagens två bloggposter om vetandets hierarki och olika typer av samhällen. Skolan har en viktig roll att fylla och det spelar roll hur man tar sig an sitt uppdrag. På DN-Debatt finns idag ett inlägg där regeringen uppmanas att tilldela skolan extra resurser för att jobba mer och tydligare med källkritik. Visst är det viktigt, men jag ser det snarare som ett tecken på ett samhällsproblem, som ett symptom på en sjukdom som inte löses med hjälp av att skolan åläggs fler och mer detaljerade special uppgifter. Det är ett desperat rop på hjälp, och jag menar att vad både skolan och samhället behöver är en helt annan syn på kunskap och däri ligger en annan syn på hur skolverksamhet bedrivs. Jag tycker Svensson och Suhonen angriper grundproblemet på ett klokt sätt i sin artikel. En skola värd namnet, det vill säga en kunskapsskola, är en skola där källkritik är en självklart och integrerad del av hela verksamheten, det är inget man talar separat om. Utan förmågan till kritisk granskning ligger fältet fritt för alternativa fakta, och därifrån pekar det neråt mot lögner och känslostyrd politik.

Sedan Ilmar Reepalu presenterade sin utredning om vinster i välfärden har friskolebranschen och skolkoncernerna varit mycket aktiva i debatten. De menar att det blir mycket svårt eller näst intill omöjligt att tjäna pengar i välfärds­sektorn om Reepalus förslag genomförs. Kunskapsskolans ägare, Peje Emilsson, har till och med jämfört Reepalus förslag med 1980-talets löntagar­fonder. En obegriplig jämförelse då löntagar­fonderna handlade om att samhället skulle ta hand om en del av de vinster som byggdes upp i företagen för att använda dem i olika investeringsfonder. Där fördes pengar från de privata företagen till sam­hällets fonder.

När möjligheten att göra vinst och tjäna pengar ska försvaras är snart sagt alla medel tillåtna. Den som kämpar för sin egen överlevnad är desperat och skyr inga medel för att få behålla det som hen anser tillhör honom eller henne. Det är känslorna som talar och intellektet kopplas bort. Därmed är det upplagd för alternativa fakta, som i fallet ovan. M och SD talar om systemkollaps, trots att oberoende World Economic Forum säger att Sverige ligger i topp på de flesta områden. Fast det känns inte så, och det känns uppenbarligen som den svenska skolan skulle kollapsa om friskoleföretagen skulle förbjudas plocka ut VINST ur verksamheten, vilket är det enda Reepalu föreslår i sin utredning. Inget företag föreslås förbjudas bedriva skolverksamhet, inte så länge man återinvesterar vinsten som görs på grund av att man är bra på att göra effektivitetsvinster. Om man nu brinner så för att driva skolor borde det vara helt oproblematiskt, särskilt om man driver en verksamhet som döpts till KUNSKAPSSKOLAN. Fast det är så klart inte för kunskapens skull man bedriver verksamheten, det är för pengarnas skull. Och ett samhälle som accepterar det sättet att tänka riskerar att flyttas nedåt på samhällshierarkin och röra sig bort från kunskapssamhället. 

I dagens system med privata välfärdsföretag går pengarna motsatt väg, de går från samhället till de privata företagen. Reepalus förslag innebär att ­denna överföring av pengar ska bromsas upp. Han vill att samhällets resurser ska stanna kvar i väl­färden i stället för att gå till vinster i de privata företagen och till deras ägare. Reepalu ställer frågan: Varför ska samhället bekosta dessa företags uppbyggnad, expansion och jättelika vinster?

Sannerligen en berättigad fråga, särskilt i ett land som säger sig vilja vara en kunskapsnation. Vari ligger samhälls- och kunskapsvinsten med att låta skattemedel som avsatts för skolan försvinna ut ur landet, till brevlådeföretag och skatteparadis? Om företagen nu är så bra på att effektivisera verksamheten utan att det leder till kunskaps- och kvalitetsförluster, och om det är själva poängen med att låta företag driva skolor, varför i herrans namn ska inte samhället tjäna på det? Varför ska vinsten plockas ut ur verksamheten? Om privata aktörer verkligen drev verksamheten både bättre och billigare borde det innebära att samhället kan sänka kostnaderna för skolan, annars försvinner hela samhällsvinsten. Om samhället inte tjänar på att privata aktörer tar över finns ingen som helst anledning att samhället gynnar företagen, på samhällets och medborgarnas (och kanske även kunskapens) bekostnad.

Samhället kan och bör investera i olika verksam­heter om de är till nytta för samhället. Det görs inom en rad sektorer, till exempel inom det offentliga skolväsendet. Det är bra för samhället om alla samhällsmedborgare får en så god utbildning som möjligt.

Då blir nästa fråga: Vad tillför skolaktiebolagen skolan? Vad tillför de för positiva värden som motiverar att samhället ska bekosta dessa företags uppbyggnad, expansion och dessutom berika deras ägare? Kort sagt, exakt vilken samhällsnytta gör skolaktiebolagen?

Vi har letat i debattartiklarna men inte funnit några svar från vare sig från Friskolornas riks­förbund eller de stora skolkoncernerna. De talar bara om ekonomin för företagen och rätten att göra vinster som ska möjliggöra en expansion.

De talar om det enda som ligger i företagens och dess ägares intressen, så klart. Det är i sin ordning, men samhället måste inte acceptera sådana argument eller lyssna på vad företagen säger. Det enda som betyder något är vad samhället och kunskapsutvecklingen i Sverige vinner på att låta privata aktörer bedriva skolverksamhet, och kan eller vill inte företagen svara på den typen av frågor får de vackert finna sig i att bli utsatta för kritik. Om de tar till känsloargument eller försöker rikta debatten och uppmärksamheten åt något annat håll, än kunskapen och kunskapskvaliteten, är det ett bevis på hur lite förtegen bryr sin om samhället och kunskapen. Om deras sätt att argumentera utsätts för källkritik och kritisk, analytisk granskning inser alla att kunskapen är i fara. Ställd mot mäktiga företagsintressen väger kunskapen lätt som en fjäder, vilket utvecklingen i USA och den allt mer frekventa förekomsten av alternativa fakta är ett tecken på. Ekonomin vinner och kunskapen förlorar, om de ställs mot varandra, och när kunskapen utarmas får ekonomin ännu lättare att vinna. Ytterst handlar det om demokratin.

När aktiebolagen släpptes in i skolan i början av 1990-talet motiverades det med att kvaliteten skulle höjas, kostnaderna skulle sänkas och att det skulle ske en pedagogisk utveckling. Marknadsutsätt­ningen var som ett trollspö som i ett slag skulle lösa alla problem. Men det blev inte så. I rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” från SNS 2011, summeras effek­terna: ”Utifrån befintlig forskning går det inte att ­hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitets­vinster som man hoppades på.”

Inga positiva effekter i den rapporten således. Det finns någon enstaka rapport som visar på mycket små positiva effekter av fristående skolor. Men de rapporterna har utgått från betygen, och felkällorna med dagens omfattande betygsinflation är mycket stora. Den samlade bilden av forsknings­läget är att det inte finns några nämnvärda positiva effekter att visa upp av skolans marknadsutsättning.

I ett kunskapssamhälle skulle ett sådant experiment som den svenska skolan utsattes för under 1990-talet avbrytas så fort minste tecken på att man rör sig i fel riktning. Istället har Sverige haft en rad ansvariga politiker som med allt mer desperata metoder försvarat reformen. Lågvattenmärket var när Björklund hänvisade till forskning utförd på 1930-talet för att visa att det fanns stöd för rådande system, och ingen anledning till oro, för "det tar tid att vända en Atlantångare". Den typen aktioner är djupt ovetenskapliga och borde vara förbjudna i en skoldebatt, i alla fall i ett samhälle som sätter kunskapen i främsta rummet. Det är en strategi som ligger snubblande nära alternativa fakta. Inom vetenskapen redovisas inte bara resultat som ger stöd, utan även (och det är nästan viktigare) sådant som talar mot de slutsatser man drar. Det är vad källkritik handlar om, och det är enda vägen som leder till kunskap, bort från fördomar och önsketänkande som inte hör hemma i skoldebatten.

När det gäller negativa effekter är bilden desto tydligare: segregation, ökade klyftor, utanförskap, sjunkande skolresultat, ökade kostnader, betygs­inflation, pedagogisk likriktning, konkurser, fler skolbyten och oseriösa skolhuvudmän. Dessutom har hela den privata skolsektorn förts undan från demokratisk insyn. Det är detta som aktiebolagen har tillfört det svenska skolväsendet. Varför ska samhället stödja och betala för det?

Ja, VARFÖR? Vilka argument vilar det resonemanget på?

Friskolornas riksförbund lyfter fram Internatio­nella engelska skolan som startades av Barbara Bergström som ett positivt exempel. Den koncernen utmärks av ett extremt positivt segregerat elevurval, mycket låg lärartäthet och mycket stora vins­ter. De offentliga bidragen i form av skolpeng flyter in före det att löner och lokalhyror ska betalas och tack vare dessa offentliga medel har Barbara Bergström kunnat bygga upp sin skolkoncern. Hennes egen insats var bara 120 000 kronor, enligt ekonomi­reportern Per Lindvall i Svenska Dagbladet. När större delen av företaget såldes till amerikanska riskkapitalister under 2012 tjänade Barbara Bergström 691 miljoner kronor bara under det året. ­Barbara Bergström tjänar sina pengar på skolsegregation. För varje ny skola som Internationella ­engelska skolan startar ökar skolsegregationen på den orten.

Ett lands kunskapsutveckling handlar inte om att ett fåtal får det bra. Samhället är alla, tillsammans och sammantaget. Klyftor sliter isär, men mellanrum för samman och underlättar spridning av kunskap. Hur mycket skulle man inte kunna göra för att förbättra kunskapssituationen i de mest utsatta områdena om man fick tillgång till 691 miljoner kronor, som samhället avsatt till utbildning. Högerpolitiker talar om faran med bidragsberoende. Vad är detta om inte just ett uttryck för beroende av statliga bidrag? Och vad har amerikanska riskkapitalister för intresse av att engagera sig i utvecklingen den svenska skolan? Deras intresse är självklart och uppenbart ekonomiskt och deras enda mål med verksamheten är att öka vinsten. Kunskapssamhället Sverige har allt att förlora och inget att vinna på att tillåta det.  

Frågan kvarstår och ställs härmed till skolföretagarna: Varför ska samhället stödja skolaktiebolagen med pengar när ni inte kan visa på några positiva samhällseffekter? Att ni vill tjäna pengar det förstår vi, men vad tjänar det svenska skolsystemet på att det finns skolaktiebolag? Vad tillför ni? Den frågan måste ni kunna svara på om ni kräver att dagens system ska finnas kvar. Ni har haft 25 år på er att visa upp positiva effekter, hittills har ni misslyckats.

Jag är som bekant positivt inställd till misslyckande, men det gäller den som ska lära sig något och är bara positivt om det leder till kunskapsutveckling. Svensk skolpolitik bygger på ett slags omvänd princip där man låter utförarna misslyckas, och där eleverna får allt färre chanser att börja om eller försöka igen. Och ifråga om Engelska skolan är det inte ens svenska företagare som misslyckas och belönas med möjligheten att göra enkla vinster på skattebetalarnas bekostnad, utan amerikanska. Och de gör det på svenska elevers kunskapsutvecklings bekostnad och i förlängningen undergrävs Sveriges möjligheter att bli en sann kunskapsnation.

Samhällens hierarki

Tänker vidare kring och överför tankarna kring vetandets hierarki till en samhällsnivå och relaterar tankarna till kultur. Skillnaderna och hierarkin finns även på en kollektiv, abstrakt nivå. Och detta har i högsta grad med hållbarhet att göra. Troligen är det väl mycket att hoppas på att mänskligheten under överskådligt till ska kunna uppnå en generell intellektuell nivå som liknar vishet, men det är definitivt en (hållbar och önskvärd) vision att sträva efter och det finns ingen som helst anledning att slå sig till ro, som individ eller kollektiv, innan man nått dit. För det räcker som sagt inte att jag, eller några få uppnår målet. Samhällen är helheter och det är den generella nivån som räknas. Det går inte att toppa laget, exportera problemen eller importera expertis eller göra elitsatsningar. Den eller de enda som tjänar på det är den som får del av resurserna som rävs för att nå dit, för det finns inga garantier för att kunskap "sipprar ner". Det nyliberala experimentet som byggde på "sanningen" att välstånd sipprar ner har drivit jordens befolkning och miljön nära gränsen för vad systemet klarar av att hantera utan att kollapsa och de enda som tjänat på upplägget är de allra rikaste som blir rikare och rikare, men också färre och färre. Alla andra, och särskilt de fattiga och maktlösa drabbas orimligt hård. Både kunskap och rikedom växer inifrån och underifrån. Bara genom gemensamma ansträngningar kan ett samhälle flyttas uppåt i hierarkin, och ju längre upp man kommer desto mer arbete krävs för att försvara och bevara tillståndet.

Informationssamhällen: Detta är ett samhälle fyllt av motstridigt brus. Det är det samhälle Jimmie Åkesson drömmer om, det vill säga ett samhälle där känslor tas på större allvar än information och kunskap, och i SDs drömsamhälle föraktas och motarbetas dessutom alla strävanden efter bildning. Bildning avfärdas som ett uttryck för PK. Fakta är viktigt dock, men aldrig viktigare än känslan och bara den fakta som passar ens syften erkänns och tas på allvar. Fakta som går på tvärs mot eller utmanar känslan och den subjektiva övertygelsen tystas eller ifrågasätts. Informationssamhället är historielöst och präglas av allas "krig" mot alla. Här ses filterbubblor som en rättighet, liksom individens självklara rätt att ignorera all information som inte passar in den på känslor vilandes världsbild som just nu känns mest bekväm. Här är betraktas alla försök att utveckla kritisk förmåga och kraven på analys och fördjupning som ett hot. Informationssamhället ligger vidöppet och har inget som helst inbyggt skydd mot demagoger. Den som kan förföra massorna, egalt hur och med hjälp av vilka metoder eller argument, kan bli en ledare. Den som lovar mest (oavsett om löften är rimliga eller ej) har störst chans att vinna makt och inflytande. Informationssamhället är ett flyktigt samhälle som när som helst kan lösas upp eftersom alldeles för få vet eller bryr sig om vad som gör ett samhälle hållbart och en demokrati funktionsduglig. Blir det inte som man tänkte sig finns alltid någon annan att skylla på, och vågor av rykten sköljer i vågor över samhället och destabilisera alla försök att förändra.    

Faktasamhällen: Här finns en lite bättre kollektivt intresse för vad som faktiskt fungerar. Här undersöker man saker och är noga med att peka på evidens. Fakta är inte samma sak som åsikter, och därför finns ett visst inbyggt skydd mot de mest uppenbara uttrycken för populism. Men den som verkligen vill något kan alltid, med stöd i makt eller annat som säker den kritiska förmågan ur spel, driva igenom sin vilja. Om det inte går att "ljuga" med hjälp av statistik kan man utesluta vissa fakta och bara redovisa det som stödjer den politik man vill föra. Som en sista, desperat åtgärd kan man också hänvisa till alternativa fakta. Här litar man inte på någon som inte kan peka på evidens, statistik eller som har en källa att referera till. Det som inte kan bevisas kommer aldrig att kunna hemföras, oavsett hur klokt förslaget än är. Kan man bara visa på fakta kan å andra sidan snart sagt allt finna stöd, även om det finns anledning att ifrågasätta den fakta som förslaget bygger på. Här bortser man konsekvent från Humes lag som säger att det aldrig går att sluta sig till ett bör utifrån ett är. Faktasamhället är med andra ord ett slags skensamhälle, en kuliss där allt ser ut att vara i sin ordning med som hela tiden hotar att kollapsa eftersom det är ett samhälle där detaljerna är viktigare än helheten, individen viktigare än kollektivet och försvaret av det man vet viktigare än den kritiska granskningen utifrån olika perspektiv. Här regerar jaglojaliteten och det betraktas inte som ett problem att gå genom livet med skygglappar, i alla fall så länge det inte går ut över åsikterna som jag finner fakta som stödjer.

Kunskapssamhällen: Här finns goda chanser att skapa något hållbart och demokratin är inte allvarligt hotad, den allt är ändå inte riktigt frid och fröjd. Här regerar Sanningen, i bestämd form singular. Fakta är viktigt, men inte vilken fakta som helst. Det kritiska tänkandet är lika viktigt som evidens. Här har man insett att vetande alltid är relaterat till sammanhanget och det finns insikt om att maktordningar påverkar människors uppfattningar om vem och vad som är klokt att lita på. Kunskapssamhället är inom räckhåll, men för att nå dit måste synen på fakta balanseras. Sanningen är inget dåligt mål, men samtidigt är det svårt så det räcker inte att slå sig till ro med att det finns evidens och fakta, för att en utsaga ska kunna sägas vara kunskap krävs att även det som talar mot vägs in. Här har man insett, inte bara inom akademin, att vetenskapen inte kan bevisa något. Majoriteten förstår att vetenskap endast säker kan falsifiera och den kritiska medvetenheten är en högt värderad egenskap i samhällsdebatten. Dock skulle jag vilja flagga för för att kunskapssamhället saknar skydd mot utvecklingen mot Artificiell intelligens, som är ett slags variant på eller utveckling av tanken på att människor gör rationella val. Det saknas helt enkelt insikt om och förståelse för det mänskliga.

Bildningssamhällen: Här finns en väl utvecklad förståelse för människan alla olika sidor och förmågor, liksom bristerna och avsaknaden av förmåga. Förståelsen för sammanhangens betydelse är väl utvecklad i hela samhället och kunskapen om skillnaden mellan vad som är komplext och komplicerad präglar politiken och samhällsförvaltningen. Här samtalar man och debatter används med försiktighet, för det finns en kollektiv, djup insikt om relationen mellan makt och kunskap. Här betraktar man varandras olikheter med försiktig nyfikenhet och förmågan att hålla känslorna i schack är en dygd som alla hjälper varandra praktisera. Världens och vetandets förändring och kunskapens beroende av perspektiv ses här inte som ett problem, utan som en spännande utmaning. Bildningssamhället har kontakt med både historien och framtidens fundamentala öppenhet. Här lever man i nuet, men med kunskap om historiens komplexitet och ödmjukhet inför både framtidens fundamentala öppenhet och både allt det som människan ännu inte vet och det som inte går att veta. Här det inte bara viktigt att undersöka och förstå det som går att nå kunskap om, utan även det som vagt till sin natur beaktas i samtalen om hur samhället skulle kunna bli bättre för fler, hur demokratin kan värnas och hur hållbarheten skulle kunna öka. Här har kunskapen ett egenvärde, liksom både konst och litteratur. Marginaler och tid att tänka mer än ett varv kring saker och ting anses värt att bevara och värna. Ödmjukhet är en egenskap som man förstår värdet av, men för att den rörelsen ska få fullt genomslag krävs att samhället tar ännu ett kliv uppåt i hierarkin.  

Vishetssamhällen: Här har samhällets strukturer anpassats till människorna istället för tvärtom, vilket är fallet i alla fall i faktasamhället, men även i kunskapssamhället om det finns kunskap som ger stöd för att det är bättre. Vishetssamhället är hållbart i ordets alla bemärkelser, för här tar man inte bara ansvar för sig själv och de sina, och man är inte bara lojal med mänskligheten som helhet samt floran och faunan som lever i symbios på jorden idag. Här är man lojal även med både de och det som levat här och det som kommer att leva på jorden i den framtid som skapas här och nu av oss som lever här. Insikten om skillnaden mellan komplex och komplicerad är fult utvecklad och implementerad i samhällsförvaltningen och det demokratiska systemet. Här är ödmjukheten och principen om försiktighet fullt implementerad också. Råder någon som helst tveksamhet iakttas försiktighet och inget görs på chans. Känslor finns och är viktiga att lyssna på, men tillåts aldrig ta över. Vidare finns en väl utvecklad, kollektiv förståelse för hur människor FAKTISKT fungerar, och som sagt systemen anpassas efter detta och bygger inte på önsketänkande. Ett samhälle som strävar efter vishet låter sig vägledas av insikt om tillvarons oöverblickbarhet och här är den kollektiva tacksamheten stor och solidariteten med både medmänniskorna och miljön stor och viktig.

Visst är vishetssamhället en utopi, och det finns självklart inga renodlade samhällen. Samhällen är alltid blandningar, men jag ser detta som ett slags grov karta att orientera sig i verkligheten med hjälp av. Jag ser dock en mycket oroande glidning, både här hemma och ute i världen, neråt i hierarkin. Informationssamhället framstår allt mer som ett hot att ta på allvar, och faktasamhället utmanar tydligt kunskapssamhället som har allt svårare att hävda sig i takt med att tiden att tänka kritiskt och reflektera försvinner i takt med att ekonomin allt mer placeras i centrum. Bildningssamhället vet jag inte om det funnits på riktigt, men det var fortfarande något man strävande efter när jag växte upp. Och när jag började på högskolan fick jag smaka på hur det skulle kunna vara att leva i ett samhälle som ligger nära bildnings idealet, men det krävs som sagt en bred uppslutning och god spridning för att samhället som helhet ska kunna sägas vara det ena eller andra. Vishetssamhället tror jag, jag kan föreställa mig, men det är en utopi. Och med tanke på vad som händer just nu i världen krävs inte så lite energi och ihärdighet för att inte sluta tro på att det är en möjlighet.

Jag har dock bestämt mig för att aldrig sluta hoppas. Allt kan hur som alltid bli bättre och ett annat samhälle är möjligt, om bara tillräckligt många vill och är beredda att göra vad som krävs för att anta och övervinna utmaningen. Vishetssamhället är inte en orimlig dröm, inte om vi vill och agerar tillsammans för att realisera det.

Vetandets hierarki

Denna text är ett hugskott. Jag tar mig friheten att skjuta lite från höften. Vaknar på hotell och ska snart iväg för att tala om min avhandling, på ett seminarium om olika aspekter av åkerinäringen. Som kulturvetare känner jag mig alltid lite osäker på värdet av den kunskap jag kan presentera, och det finns alltid en risk att det uppstår missuppfattningar. Folk i allmänhet men även forskare har ofta förutfattade meningar om vem de möter och den som talar, och kulturvetare uppfattas gärna som lite aparta. För mig är det dock viktigt att vara trogen det vetenskapliga uppdraget och aldrig hävda något som jag inte går stöd för. Till mina studenter betonar jag (särskilt så här i inledningen till uppsatsarbetena) vikten av transparens och en tydlig och väl underbyggd argumentation. "Får man ha egna åsikter i en uppsats", är en av de allra vanligaste frågorna jag får. Mitt svar är alltid det samma: Självklart! Det är omöjligt att skriva en vetenskaplig text utan egna åsikter. Det är inte åsikterna som är problemet, utan osjälvständigheten och otydligheten. Så länge läsaren vet vad som är vad, kan kontrollera argumentationskedjan och förstår hur man kommer fram till resultatet är texten vetenskaplig. Skriver jag anser, och sen bara redovisar en åsikt utan att argumentera för den eller peka på fakta som stödjer åsikten, är det problematiskt, men att anta saker är helt okej så läge det framgår att det är vad man gör. Om lösa antaganden hör hemma i en uppsats är en annan fråga. Här i alla fall min tanke att reflektera över vetandets hierarki, för jag menar att det finns en sådan.

Information, vill jag se som den första nivån. Information kan vara rätt och den kan vara fel. Den sprids och förmedlas överallt och hela tiden. Information både förenar och skiljer människor åt. Tidningar sprider information, liksom TV och radio, men den sprids också mellan människor i vardagen och på sociala medier. Allt som sägs och sätts på pränt och sprids är integration, även rena fantasier. Internet är information. Det är den mest basala och övergripande nivån av kunskap.

Fakta, är nästa nivå. Fakta är verifierad information. Fakta har bearbetats och bygger på empiri, eller går i alla fall att kontrollera. Fakta kan man diskutera och ha olika åsikter om. Fakta utgår från detaljer. Det handlar om ett slags påstående. Det går att vinkla fakta, eller välja att presentera bara delar av den, för att skapa en illusion av att det man säger är sant även om det bara delvis stämmer. Den som vill ge sken av något som inte stämmer använder alternativa fakta, vilket är i ropet just nu. Det som presenteras som fakta är mer än information.

Kunskap, vill jag se som något mer än information och fakta. Här handlar det om att kunna värdera den information och de fakta man får ta del av. För att man ska kunna tala om kunskap krävs analys och kritisk reflektion. Fakta talar för sig själv, men kunskap är resultatet av bearbetning. Viss kunskap går bara att nå genom tolkning, vilket ibland och av vissa betraktas som ett problem, för kunskapen är då inte säker. Fast strävar man bara att i varje läge vara så säker som det bara går faller den kritiken. Ett samhälle är allt för komplext för att kunna förstås med hjälp av enbart verifierade och vederbörligen granskade fakta. Skillnaden mellan fakta och kunskap liknar skillnaden mellan komplex och komplicerad.

Bildning, är nästa nivå i min uppräkning. Bildning handlar om att sätta in kunskapen i sitt sammanhang, och om att se de stora linjerna. Bildning ger perspektiv och bidrar med förståelse som går djupare, är bredare och ibland anekdotisk. Bildning ger liv åt kunskapen och är en förutsättning för att förstå andra människor, även de som tänker annorlunda. För att kunna hantera kunskap på ett hållbart sätt behövs bildning, som absolut inte är bara en kanon eller handlar om klassisk litteratur eller musik. Det krävs tid för att bli bildad, och massor med information och kunskap. Bildning är något som växer på en, om man bara är intresserad och har tålamod. Bildning är dock ingen garanti för att göra gott. Man brukat säga att kommendanterna på koncentrationslägren var bilade. Ignorant och samtidigt bildad kan man dock inte vara.

Vishet, är den högsta nivån av vetande. Vishet kräver, förutom det som redan beskrivits på de lägre nivåerna, ödmjukhet. Vis är den som förstår hur mycket vi inte vet, därur växer ödmjukheten. Vishet krävs för att göra världen till en bättre plats och för att bygga ett hållbart samhälle. Det går inte att bara bestämma sig för att bli vis, vilket fungerar om man vill bli bildad. Visheten är en nåd att stilla bedja om, ett ideal att sträva efter. Den bygger på förståelse, men också på kritisk analys av både det som går att veta och det som inte är möjligt att veta något om. Alla kan inte bli visa, men för att nå dit krävs att man har insikt om och förståelse för, skillnaden mellan de aspekter som beskrivits här.

Tänk skolan och det svenska utbildningssystemet strävade efter bildning, istället för som idag (knappt) kunskap. En faktaskola banar väg för en djupt obehaglig människosyn, som inte gör skillnad mellan människor och maskiner och som inte erbjuder något skydd mot hänsynslös ekonomisk exploatering. Måltänkande och drömmen om kvalitetssäkring är tankar som bara tar hänsyn till fakta. Ett samhälle byggt av människor, för människor behöver kunskap, men även bildning och vishet. Jag vill se en skola som siktar högre än fakta. Tänk om bildningen var målet alla strävade efter. Då skulle fler förstå vad vishet innebär och hur viktigt det är för mänsklighetens och livets på jorden överlevnad. Donald Trump är en president som inte bryr sig om fakta ens. Skillnaden mellan Trump och Obama är en skillnaden mellan en framgångsrik fifflare och en en djupt bildad människa som visade prov på vishet. Att Obama inte lyckades bättre än han gjorde är inte hans fel, det är systemets och resten av befolkningen. Ingen människa är en ö. Vetande måste spridas bland alla människor, och samhällets hållbarhet kommer an på vad medborgare vet som helhet, inte vad några få, aldrig så kunniga, bildade och kloka individer förmår prestera. Det är ur bredden och djupet som topparna växer.

Populism, högerextremism och kunskapens kris

När Jan Sjunnesson från Avpixlat bjuds in till SVT Opinion live och utan att själv utsättas för några som helst kritiska frågor får möjlighet att ställa två reportrar från Public Service till svars för några tveksamma inslag (som reportrarna självkritiskt resonerar kring), samtidigt som han säger att Avpixlat står för sanningen (för där avslöjar man förövarnas etnicitet, även om det är ovidkommande fakta), är det ett uttryck för populismens kraft samtidigt som det är ett tecken på kunskapens kris och ett dråpslag mot det öppna och demokratiska samhället. Att SVT samtidigt anklagas för att sprida vänsterpropaganda förstärker den bilden och visar hur lätt det är att sprida misstänksamhet i ett samhälle, vilken alltid leder till hat och hot mot det okända. Det som ser ut att vara ett skickligt orkestrerande från företrädarna för de högerextrema rörelserna är i själva verket en effekt av djupt mänskliga egenskaper. All makt kommer inifrån och underifrån. Det är enligt samma logik inte Donald Trump som med stöd i kunskap och erfarenhet lyckats kämpa sig fram till presidentposten, han har burits dit av människors rädsla, uppgivenhet, desperation och omöjliga drömmar. Och inflytandet vilar mer på informerat ointresse och dumhet, i kombination med flathet från etablissemanget (vilket redaktionen på Opinon live är ett typexempel på), än på intelligens. Den enda kloka högerpopulisten jag kan komma på är Nigel Farage, som avgick efter att han uppnått vad han ville: Brexit.

Populismen är en framgång för dumheten och ett tecken på kunskapens kris. Den som inte tror mig bör läsa vad Lisa Bjurwald skriver i DN, om just dessa saker i ett första inlägg i en serie artiklar om högerpopulism. Det är skrämmande läsning, inte för att Bjurwald avslöjar några hemligheter utan för att kunskapen finns där mitt framför ögonen på alla som vill se. Det krävs inte en doktorstitel för att se och förstå, det krävs bara att man kan läsa och att man vill förstå. Tyvärr är intresset för politik i dagens samhälle dåligt, för att inte säga obefintligt. Majoriteten av befolkningen bryr sig inte, och på tok för många av de som faktisk bryr sig vill antingen "röra om i grytan" eller drivs av rädsla och hat. Vad leder det till? Vilka krafter är det som Moderaterna nu försöker normalisera i sin desperata jakt på politisk makt och inflytande?

I nazismen är mannens uppgift ideologisk; han bör ägna varje vaken stund åt Kampen med stort K. Kvinnans uppgift är däremot att producera så många vita barn som möjligt. ”Glorifierade avelskossor”, som avhoppade nynazistkvinnor uttrycker det. Högerextremisten David Lanes (1938–2007) paroll, de så kallade ”Fjorton orden”, fungerar som den rasistiska rörelsens budord: ”Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra vita barn”.

Det går en röd tråd från Hitlertyskland till vår tids organiserade rasism, och det gäller såväl extremistgrupperingar som nationalistiska partier. Familjepolitiken är en av den högerextrema ideologins grundpelare och därför har synen på män och kvinnors roller, på barnalstring som ideologiskt vapen och på ”sexuellt avvikande” individer som käppar i det nationalistiska kugghjulet förändrats mycket litet under decennierna.

Genom att upprepa lögnerna om att Sverige är utsatt för en massinvandring, att invandrare är kriminella till sin natur och att Islam är ett hot mot det svenska samhället har SD bidragit till den oro som gör att människor ger efter för den där känslan som Åkesson talar om och menar är så viktig, eftersom han självklart vet att kunskap är det största hotet mot den politik han vill föra. Undersökningar visar också att människor TROR att andelen muslimer i västvärlden är större än den är. Sådana forskningsresultat får man inte läsa om på Avpixlat, för där förmedlas bara sådan fakta som stöder tesen att Sverige är utsatt för ett hot från Islam och att det svenska är satt på undantag samt att Public Service och hela journalistkåren ljuger för att mörka detta (alternativa) "fakta." Det är en effekt av kunskapens kris och handlar inte om en systemkollaps, vilket är lögnen som SD sprider och som nu även Moderaterna ansluter sig till, kanske för att undvika att dra på sig kritik för problemen som uppstod i Sverige under de åtta år som Alliansen hade makten. Det finns alltid en tanke med alla utspel och det gäller att inte fastna där, på faktanivån. Vill man verkligen veta och förstå måste man fokusera på kunskapen och de stora linjerna. Högerpopulismen håller inte ens för en ytlig granskning, för den bygger på ett försök att förena det oförenliga och är paradoxal till sin natur.

Krocken mellan idealet av kvinnlig passivitet och dagens drivna nationalistkvinnor blir dock ofta smärtsam – ibland komisk. Vår tids största kvinnliga idol i dessa kretsar heter Marion Maréchal-Le Pen, rekordung parlamentsledamot för franska Front National och systerdotter till partiledaren Marine Le Pen. I en intervju med Daily Telegraph i somras (23/7 2016) balanserade hon själv mellan de båda ytterligheterna: ”Jag känner att jag har två patriotiska plikter. En är att försvara mitt lands oberoende och suveränitet, den andra att producera barn som kan sprida det budskapet”. Trots att klanen Le Pen och dess parti rört sig bort från nynazismen mot dagens mer gångbara rasism – muslimhat och flyktingskräck – är kvinnornas patriotiska uppdrag som barnaföderskor lika viktigt som någonsin förr.

En politik som bygger på muslimskt och rädsla för flyktingar är en politik byggd på dumhet, faktaresistens eller informerat, egoistiskt ointresse för verkligheten och allt vad humanism heter. Att någon kvinna kan tänka sig att rösta på ett sådant parti är en gåta, men för alla som bara har basala kunskaper om hur människor fungerar är det inte det minsta förvånande. Känslan övertrumfar intellektet alla dagar i veckan. Högerpopulismen drivs av okunskap, ignorans, arrogans och rädsla. Det är därför Jimmie Åkesson vill få oss tro att det är känslan räknas, och att den fakta som presenteras på Avpixlat är sanningen. Det är därför Trump startat krig med medierna och kommunicerar via Twitter där det inte finns utrymme för annat än motstridiga känsloutbrott. Bara genom att fler i samhället förstår och uppvärderar kunskapen kan utvecklingen vända, bara genom att överge debatten och börja samtala kan en kunskapsgrundad förståelse för läget i landet och världen byggas upp. Känslan leder tanken fel, det torde stå klart efter 14 dagar med Donald Trump som president.

Också i den rasistiska propagandan är dubbelmoralen tydlig. Å ena sidan florerar, till och med uppmuntras, kvinnohat mot de individer som stämplas som fiender. På nätet beskriver till exempel SD-politiker tongivande kvinnor med de klassiska fördomarna; de är inte ”riktiga” kvinnor, de är bittra för att de inte har lyckats hitta en man, vänsteretablissemanget försöker hjärntvätta massorna med sin naturvidriga propaganda… Samtidigt utmålas den feminism som har växt fram ur kvinnorörelsen som ett hot, inte bara mot könsordningen utan mot själva nationen.

Å andra sidan utger sig nationalisterna för att vara de främsta motståndarna mot kvinnohat inom andra religioner och etniska grupper, särskilt islam och muslimer. Rasistiska aktörer missar heller sällan ett tillfälle att håna muslimska länders kvinnosyn. I den egna överlägsna nationen påstås dock kvinnovänliga värderingar vara magiskt införlivade sedan urminnes tider (i Sverige är denna lögn enkel att slå hål på med ett enda ord: vikingatiden). 

Svenskt Näringslivs agerande i utbildningsfrågan oroar, för oavsett vad man vill uppnå egentligen är det förödande att en tung och mäktig aktör i samhället försöker underminera förtroendet för det svenska utbildningssystemet genom att publicera rapporter som "Konsten att strula till ett liv". Så värnas inte kunskapen. Och mönstret är tydligt. Högermediernas kritik mot feminism, postkolonialism och andra makt- och normkritiska vetenskapsinriktningar är del av samma diskurs (vilket talande nog är ett begrepp som underkänns av Sanningens försvarare). Ibland hör man debattörer säga att jämställdheten har gått för långt, och när det inte blev någon lag om kvotering till poster i företagens styrelser firades det som en seger. Faktum är att jämställdhet aldrig kan gå för långt, för då är det inte längre jämställdhet. Och lagförslaget om kvotering handlade aldrig om något annat än att försöka bryta upp ett kulturellt mönster som ger makt och inflytande till samma vita, västerländska, kristna, heterosexuella män som nu tagit makten i USA där de första åtgärderna man drivit igenom är att försöka begränsa kvinnors (självklara) rätt till abort, att stänga gränsen för människor som kommer från muslimska länder (fast bara länder som Trump inte har handelsförbindelser med) och att besluta om byggande av muren mot Mexico. Dubbelmoralen försöker man inte ens dölja, därtill är arrogansen allt för stor. Populismen segrar inte, det är kunskapen som befinner sig i kris.

Den senare tendensen har förstärkts på senare tid. Front Nationals partiledare Marine Le Pen, som tidigare har kritiserats för att ha ignorerat kvinno- och jämställdhetsfrågor, har till exempel gjort en helomvändning. Allt oftare använder hon kvinnors rättigheter som argument för kraftigt minskad invandring. Hon är inte ensam om strategin. Många av de parlamentariskt inriktade rasisterna kräver att få marschera i Pride-tåg – det svenska initiativet Pride Järva som i två år har arrangerats av SD-krafter är ett exempel. Men man lyfter också fram medlemmar som är ensamstående kvinnor eller donerar pengar till organisationer som arbetar mot kvinnoförtryck bland invandrade grupper.

De bakomliggande syftena är framför allt två: att peka ut misshagliga grupper som hot, samt att öka sin egen attraktionskraft gentemot väljargrupper som traditionellt sett inte har lockats av deras politik. Det vill säga: homosexuella, invandrare, liberaler – och kvinnor. Homo-, bi- och transsexuella män som hade riskerat att bli nedsparkade av Sverigedemokraternas eller Front Nationals gatutrupper på 1990-talet har i sin tur blivit allt mer mottagliga för argument av typen ”muslimerna kommer att frånta er era nyvunna rättigheter… I muslimska länder hugger man händerna av sådana som ni”.

Dumheten känner inga gränser, och att det får fortsätta trots att det är UPPENBART för alla som vill se och som orkar lägga ihop två och två är ett tecken på kunskapens kris. Alla fakta ligger mitt framför ögonen på oss, men det krävs KUNSKAP för att se mönstret. USA och Storbritannien kommer att få betala ett högt pris för att man av olika anledningar givit efter för populismen. Det spelar ingen roll varför man väljer att lägga sin röst på ett populistiskt parti, det är lika illa vilket skäl som anges, för det är en röst på en verklighetsfrämmande, ignorant och orimlig politik byggt på drömmar och känslor, vilket är ohållbart i längden, (för att nu inte tala om vilka risker en sådan politik är förknippad med).

Förhoppningsvis börjar potentiella väljare att se igenom den populistiska retoriken. Uppförsbacken är dock lång. Den kräver kraft och uthållighet och skarpa ögon, för normaliseringen sker inte med buller och bång. Den kommer smygande. Vi vänjer oss vid de organiserade rasisternas närvaro. Vissa stänger av, allt fler sträcker ut handen.

Moderaternas tal om att det är oartigt att inte tacka ja till inbjudan om samtal är ett utryck för den där smygande normaliseringen. Jan Sjunnessons framträdande i Opinion Live ett annat. Och det faktum att Kent Ekeroth fortfarande är SDs talesperson i juridiska frågor är ett annat tecken. Det finns fler. Rörelsen är tydlig. Lögner som upprepas tillräcklig många gånger kan mycket väl komma att med tiden uppfattas som sanningar. Låt oss hoppas att fler väljare ser igenom den populistiska retoriken och att M tappar anhängare på sitt närmande till SD och att Trumpadministrationen faller på eget grepp och havererar. Låt oss hoppas! Det är det enda man kan göra. Kunskapen är inget vapen och demokrati kan aldrig tvingas på någon som inte vill eller bryr sig. Låt oss hoppas.

Samtidigt innebär inte opinionsmässiga framgångar att ett främlingsfientligt parti har blivit mer demokratiskt. Som ett plakat på den amerikanska upplagan av Women’s March uttryckte det: 

”Inte alla som röstade på Trump är rasister. Men ingen som röstade på honom tyckte att hans rasism var en dealbreaker”. 

Även ur ett svenskt perspektiv är de orden tänkvärda. Bristande solidaritet med nyfascisternas måltavlor är en grundförutsättning för att Trump och kompani ska kunna påbörja nedmonteringen av deras rättigheter.

Solidaritet med människor, utan hänsyn till kön, sexualitet, etnicitet eller hudfärg är den enda hållbara grunda att bygga ett land på. Drömmen om en politiker som ger MIG det JAG vill ha är en livsfarlig och korkad dröm, som dessutom faller på sin egen orimlighet. Demokratin är ett GEMENSAMT projekt som inte fungerar utan kompromisser och som aldrig blir starkare än medborgarnas gemensamma ansträngningar. En röst på SD (och nu kanske även M) och Trump, Le Pen eller någon annan av alla populisterna som finns där ute är en röst på en ORIMLIG politik och ett tecken på kunskapens kris. Livet går inte i repris. Det är på allvar, och nu är hög tid att göra något för att värna det demokratiska systemet som just nu utmanas av politiker som säger sig vara våra vänner men som bara bryr sig om sig själva.

För att högerpopulisterna ska uppnå det målet är det dock viktigt att framstå som på en gång harmlösa och i linje med tiden. En metod är att låta partierna frontas av kvinnor. Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard var föregångare och poserade gärna i stickade mysjumprar likt vilken mormor som helst. Hennes smeknamn, Mor Pia, var även effektivt för att få Dansk Folkeparti att framstå som alldagliga – och dess kritiker som löjliga paranoiker.

Ett annat exempel är Tyskland där den här typen av partier, under de senaste åren, gång på gång misslyckats med att slå igenom. Tills nationalistiska Alternative für Deutschland (AfD) satte en kvinna i spetsen. Med fyrabarnsmamman Frauke Petry som ordförande har AfD, som förespråkar mycket konservativa ideal kring kärnfamiljen och är emot abort, lyckats samla såväl den nynazistiska som den allmänt invandringskritiska väljarbasen.

Trump avfärdades som ett skämt, och det är lätt att skratta åt SDs problem med att försöka framstå som ett vanligt parti genom att införa nolltolerans mot rasism, samtidigt som Ekeroth utan att riskera uteslutning kan stå i Malmö och hetsa mot invandrare och partiets ekonomiskpolitiske talesperson skrattar rått åt judeskämt. Dubbelmoral, dumhet och affekt är den grund som populismen vilar på. Att försöka bygga ett land, eller återupprätta ett lands forna glans, på en sådan grund är dömt att misslyckas. Kunskapen finns där, men den måste uppskattas och värnas för att kunna göra skillnad och det finns ingen möjlighet att tvinga någon till det. Inget av det som sker, sker dock i lönndom. Därför kan ingen i efterhand säga: "Jag visste inget", "Jag såg och förstod inte". Jag vill kunna se mig själv i spegeln i framtiden och kunna titta mina barn och barnbarn i ögonen och säga: Jag gjorde vad jag kunde! Den som säger att de inte vet eller inte är intresserad av politik är mer än lovligt korkad, för det enda som krävs är att öppna ögonen och se:

Frauke Petry själv tillhör partiets extrema falang och uppmanade i fjol gränspolisen att öppna eld för att stoppa flyktingar från att ta sig in i landet. Två månader senare, i mars 2016, var hon, tillsammans med sin sambo, föremål för ett stort uppslaget porträtt i veckotidningen Bunte. “Hur farligt är detta par?”, frågade rubriken retoriskt. Den tillhörande bilden gav läsarna svaret: partiledarparet sitter på golvet och skrattar, hand i hand, iklädda jeans och pastelltröjor. I intervjun beskrivs Petry som “flickaktig och fragil”. 

Förintelseöverlevaren Hédi Fried, vars familj mördades av nazisterna, uttryckte det nyligen så här om Hitlers väg till makten (ETC 8/1): 

“Även då sa alla till en början att det är bara en galning som vi inte behöver bry oss om. Och när han sedan kom till makten sa de: ‘Okej, han var tvungen att säga allt det där, men han kommer inte att hålla vad han lovat’. Men han höll det.” 

Till skillnad från USA sitter vi européer på fascismens facit. Inte för en sekund bör vi förledas att tro, att dagens mörkerkrafter inte skulle våga göra allvar av sin politik. Även när den paketeras i förrädiskt flickaktig form.

Populism är ingen lösning för den banar väg för högerextremism. Kunskapens kris är demokratin och det öppna, hållbara samhället som vi vant oss vid att ta för givet. Kunskap, demokrati och hållbarhet är dock inget som växer fram av sig själv. Tvärtemot känslor är kunskap resultatet av studier och intellektuellt arbete. Det krävs intresse och möda, samarbetsvilja och solidaritet med olika människor för att kunna bygga ett hållbart samhälle som värnar öppenhet och kan hantera mångfald. Det finns inga genvägar, inga enkla lösningar.

Om öppna och stängda samhällen

Öppna samhället är sårbara samhällen, men just därför viktiga att värna. Liksom livet. Ingen vet vad som kommer att hända på sikt eller hur länge man kommer att leva. Det är inget problem, för man kan tycka vad man vill. Livet är helt enkelt sådant, till sin natur. En demokrati kan aldrig vara stängd, den måste vara öppen och kunna hantera mångfald, annars är det inte en demokrati. Att man inte tycker så håller inte. Att bygga murar eller stänga människor ute. Alla tankar på enhet, kontroll och garanterad måluppfyllelse är uttryck för önsketänkande, och en politik som bygger på drömmar eller känslor, alternativa fakta eller informerat ointresse, är arrogant. Vad världen, både människorna och miljön, behöver är ödmjukhet, öppenhet och kunskap. Allt annat är ohållbart. Det är svårt, men det är som det är med den saken. Den aspekten kan man ha åsikter om och synpunkter på, men det ändrar inte sakernas tillstånd.

Demokratin är utsatt för stor press i dessa dagar, på olika sätt, från olika håll och inte bara här hemma. Framväxten av ett faktasamhälle ett exempel på ett slags hot. Faktasamhället är strikt kontrollerat och erkänner bara utsagor som bevisats sanna. Alla försök att kontrollera det okontrollerbara är dömda att misslyckas, förr eller senare. Ändå framhärdar många, av olika anledningar. Tänk om det gick. Tänk vad vi skulle kunna uppnå då. Att drömma om det är som att drömma om evigt liv, möjligheten att konstruera en evighetsmaskin eller tillverka guld. New Public Management är ett tecken på faktasamhällets framväxt. En nyordning som säljs in med ekonomiska argument, som lovar både ökad effektivitet, bättre kvalitet och högre grad av måluppfyllelse. Priset för frälsningen är ökad kontroll, fler regleringar, utvärderingar och minimalt med frihet. Planen ska följas till varje pris, kosta vad det kosta vill. Utgångspunkten för och den bärande tanken i faktasamhället är att kunskapen existerar i världen och att det går att veta vilken information man saknar innan arbetet med att söka efter informationen påbörjats. Faktasamhället bygger på att vetenskapen bevisar vad som är sant, alltså på strikt kontrollerad och vederbörligen godkänt vetande. Ett totalitärt samhälle alltså, som låter människan anpassa sig efter reglerna snarare än tvärtom. Reglerna bygger ju på fakta, och den som ifrågasätter fakta stämplas som galning eller utesluts ur gemenskapen och anklagas för att vara kättare. Den enda vägen är den bästa vägen (det har ju forskningen bevisat), och den vägen försvaras av makten som bevakar samhället och dess olika gränser, för man har ju fått makten för att man lovat att uppfylla löftena.

Faktasamhällets företrädare är fixerade vid kontroll och fördömer därför alla avsteg från uppgjorda planer. Eftersom samhället betraktas som en hanterbar och komplicerad helhet, istället för en komplex utmaning, leder övertygelsen till fixering vid detaljer. Komplicerade problem kan man dela upp i mindre problem som löses för sig och sätts samman till fungerande lösningar. Om det verkligen vore så att samhället var komplicerat hade den utgångspunken varit oproblematisk. Mycket talar för att det inte är så, att samhället istället är en komplex helhet. Oklarheter kan därför inte betraktas som ovidkommande brus, vilket är fallet i faktasamhället. Problemet är att fakta är antingen rätt eller fel och det finns således inget utrymme för vaghet. Faktasamhällets information är strikt kontrollerad och  eventuella tolkningar av den avfärdas som flum, särskilt om tolkningarna utmanar rådande, faktagranskade sanningar. Den rätta, evidensbaserade läran ses som den bästa och enda möjliga. Allt som främmande eller obestämbart, det vill säga inte passar in i mallen, betraktas med misstänksamhet eller fördöms. Faktasamhället är förförande tydligt och lockande eftersom reglerna är klara och måluppfyllelsen hög. Framtiden går att räkna på i ett sådant samhälle eftersom kontrollsystemen är rigida och människorna tvingas anpassa sig. Det fungerar ett tag, uppenbarligen, men eftersom verkligheten inte fungerar så kommer den aldrig att inrätta sig i något av människor skapat system. Därför är faktasamhället en historisk parentes oavsett hur bra det går just nu. USA har fått den efterlängtade företagsledaren till president, som med hårda nypor och handlingskraft driver igenom den politik som ska göra Amerika stort. Han följer planen och använder makten för att uppfylla målen. Kosta vad det kosta vill. Med hjälp av murar, stängda gränser, utrensningar och ifrågasättande av all vetenskap som inte anpassar sig efter politiken och levererar det faktaunderlag som administrationen behöver för att få legitimitet nog att genomföra sin politik försöker Trump (och politiker som verkar i samma anda, och nu anar morgonluft) anpassa verkligheten efter hans drömmar och löften till väljarna. Forskare som undersöker verkligheten "förutsättningslöst" och med fokus på hur det faktiskt fungerar, får räkna med indragna medel eller att utsättas för anklagelser om att man ägnar sig åt propagandaverksamhet. Faktasamhället utgår från kartan, och (försöker) tvinga verkligheten och människorna att anpassa sig. Därför är det inte att förvånas över att ledarna som lyckas i ett sådant samhälle är arroganta eller att gruppen känslokalla psykopater är överrepresenterade i de ledande skikten i faktsamhället.

Tanken på att invandrare eller vissa grupper av invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken är ett exempel på en fixering vid fakta på detaljnivå och ett felslut som bottnar i faktasamhällets ideologi, vilken ger detaljerna enorm förklaringskraft. Det må finnas fakta som stöder tesen, men insikten blir bara relevant om man bortser från kunskapen som alltid existerar parallellt med fakta. Kunskapen säger att fattigdom och maktlöshet, vid sidan av brist på tillit som leder till desperation, är en mycket bättre förklaring till kriminalitet än etnicitet. Vad har en människa som av samhället är dömd på förhand att förlora på att bli kriminell? Ingenting, för hen kommer ändå aldrig att kunna lyckas på den smala vägen. Varje samhälle får de kriminella de förtjänar, för kriminell är något man blir, det är inget man är. I faktasamhället blir skillnaden mellan information och kunskap en fråga om tycke och smak, en debatterbar åsikt. Olika fakta säger som bekant olika saker. När kunskapen överges, eller likt demokratin, uppfattas som allt för vag och svag, banas väg för en politik som bygger på känslor och ett passande urval av fakta. New Public management passar som hand i handske i faktasamhället, för den utgår från kartan och lovar både kvalitet och måluppfyllelse.

Kunskapssamhället är ett helt annat och mycket mer demokratiskt samhälle där öppenhet och mångfald värderas högt, och därför gör man vad som krävs för att det ska fungera. Demokratin blir som bekant aldrig starkare än befolkningens samlade engagemang för den. Kunskapssamhället är mycket mer intresserar av helheter och sammanhang än av detaljer. Därför är målet för skolan bildning, inte en bestämd mängd, godkänd och kontrollerbar fakta som kan upprepas ordagrant. Kunskap och bildning handlar om nyfikenhet och sökande efter svar som aldrig nås. Kunskapsskolan arbetar med frågor utan givna svar och främjar förmågan att tänka kritiskt, analytiskt. I kunskapssamhället vägs skilda fakta mot varandra och olika intressen balanseras. Där samtalar man och lyssnar, istället för debatterar och utser vinnare som får skriva historien. Inget är bestämt på förhand i ett kunskapssamhälle. Tillsammans söker man sig ödmjukt fram i den okända terräng som framtiden där uppfattas som. Man bryr sig föga om att debattera mål, eller följa regler. I kunskapssamhället är det heller ingen katastrof att misslyckas för man drar lärdom av det som inte blir som det var tänkt, och man får försöka igen. Alla får en andra, tredje och även en fjärde chans. Även politikerna och andra ledare, så länge de är lojala med kunskapen och värnar demokratin och mångfalden. Ingen anses dömd på förhand. Kunskapssamhället leds framåt i en samtalande ton och vägleds av försiktighetsprincipen som säger att om det går att identifiera risker ska man i möjligaste mån välja en annan väg. Demokratin blir som sagt aldrig starkare än medborgarnas kollektiva engagemang, så i kunskapssamhället värnas engagemanget, intresset och nyfikenheten. Öppenhet för det som nytt och ovant och intresset för det vaga och obestämbara är stort, för genom att försöka förstå blir man bättre och lär sig hantera tillvarons komplexitet. I kunskapssamhället litar man inte blint på experter, där tänker man tillsammans. The wisdom of crowds är den vägledande tanken och mångfald betraktas inte som ett problem utan som en krävande men inspirerande utmaning.

Dessa tankar väcks under läsningen av Carl Rudbecks Under Strecket idag, som handlar om människans förhållande till gränser, vilket är ett mänskligt men fåfängt försök att skapa ordning och kontroll i i en komplex värld. Trumps murprojekt är inte ett tecken på styrka och handlingskraft, utan ett desperat försök att tvinga på verkligheten en ordning som är den främmande. Abortmotståndarna som nu anar morgonluft säger sig vara för liv, men genom att värdera ett befruktat foster mer än flyktingbarn som tvingats ut på havet i rangliga båtar, visar man att det enda man är ute efter är en verklighetsfrämmande kontroll av det okontrollerbara. Livet är komplext, öppet och därför per definition okontrollerbart. Desperationen visar sig i lanseringen av alternativa fakta, vilket bara är möjligt i ett samhälle där fakta anses viktigare än kunskap, där kartan förväxlats med verkligheten. Carl Rudbeck skriver dock inte om detta, det är mina tankar, men reflektioners växer fram under läsningen av hans text, som bland annat innehåller följande inspirerande rader,

Charles S Maier klargör i sin ”Once within borders: Territories of power, wealth, and belonging since 1500” (Harvard University Press) hur gränser har skapats, försvunnit och skapats igen. Det visar sig att makt och rikedom ofta är två sidor av samma mynt – det ena ledde lätt till det andra – medan hemortsrätt inte sällan står i bjärt kontrast till dem. Fråga de folk som råkat ut för imperialism och kolonialism – om de nu alls har överlevt mötet.

Olika styrelseformer har avlöst varandra och med dem olika syn på vad som är en gräns och vilka syften en sådan kan tjäna. Maiers bok spänner, som titeln anger, över ett halvt årtusende och över hela världen, till och med Arktis och Antarktis får plats i denna svepande geopolitiska översikt.

Det som vi idag uppfattar som naturligt – klart definierade nationalstater med fasta gränser – är visst inte naturligt utan en ganska senkommen konstruktion med en alldeles egen logik som ofta har kolliderat med andra territoriella logiker som ofta i sin tur döljer andra maktpolitiska överväganden.

Samhällen kommer och går, liksom fakta och kunskaper som lika lite som kultur handlar om det givna eller självklara. Samhällen och kultur förändras och det gör även tänkande och uppfattningar om ont och gott, bra och dåligt, önskvärt och problematiskt. Fakta talar aldrig för sig själva, även om den som strävar efter makt och inflytande vill få oss att tro det (för att öka chansen att profetiorna blir självuppfyllande). Demokratin har dock visat sig vara en tanke om organisering av samhällen som verkar hålla sträck. Demokratin är nämligen en styrelseform som anpassar sig efter verkligheten. Faktasamhällets organisering bygger på (en fåfäng dröm om) kontroll av verkligheten. Ingen har kommit på något bättre sätt än demokratin att tillfredsställa olika människors olika och föränderliga behov på ett långsiktigt hållbart sätt. Demokratin är dock inget i sig, den står och faller med medborgarnas intresse och engagemang. Därför är faktasamhället en samhällshistoriens återvändsgränd, och New Public Management ett destruktivt försök att tvinga in en komplex verklighet i en komplicerad form. Kunskapssamhället går hand i hand med demokratin, för båda bygger på samma utgångspunkter och det som främjar det ena är bra för det andra och vice versa. Faktasamhället kryllar av experter som är bra på sina väl avgränsade aspekter av samma samhälle, vilket därför går vilse och förlorar sig i ändlösa debatter om meningslösa detaljer.

Hur kan man förstå spelet mellan dessa båda tendenser, för det är så klart vad det handlar om. Det är inga verkliga samhällen jag beskriver. Faktasamhället och kunskapssamhället är analytiska begrepp eller tankeverktyg som jag använder för att försöka förstå vad som händer i samhället och i mina undersökningar om det som skulle kunna bli. Jag blir inte det minsta förvånad när jag läser vad Rudbeck skriver, för jag kände direkt och instinktivt att Maier tänker som jag.

Maier, som är professor i historia vid Harvard, förankrar sin bok stadigt i ett stort empiriskt material. Han är också öppen för det nya. Michel Foucaults ande svävar över många sidor (vem kan idag skriva om makt utan att ställning till Foucault?) och boken slutar i en analys, nästan en hyllning, av Gilles Deleuze och Félix Guattaris ”Tusen platåer” och deras tankar om en ständigt pågående konflikt mellan ”territorialisering” och ”avterritorialisering”. Som Maier påpekar går det knappast att empiriskt bekräfta eller vederlägga Deleuzes och Guattaris teoretiska maskineri; det är snarare begrepp som tillåter oss att fundera utanför de gamla invanda kategorierna.

Kritiken mot postmodernismen (som är en kritisk tolkande vetenskap som försöker förstå sanningen och verkligheten på dess egna förutsättningar) och faktasamhällets framväxt går att förklara med hjälp av Deleuze och Guattari och begreppen som nämns här i citatet. Faktasamhället präglas av territorialsering och kunskapssamhället av avterritorialisering. New Public Management, populismen och kritiken mot poststrukturalismen är olika symptom på samma "sjukdom" och genom att undersöka hur mycket av dessa inslag som finns i ett samhälle går det att placera in samhället på skalan. Kunskapssamhällets förespråkare ser inga problem med Deleuze och Guattari, för i kunskapssamhället omfamnas alla begrepp som fungerar främjande för tankeutvecklingen och som kan användas i arbetet att främja en hållbar utveckling.

Kunskapssamhället kräver en utvecklad förmåga att tänka utanför givna ramar och ständigt utmana etablerade gränser. Utan öppenhet, nyfikenhet och ödmjukhet inför världens oöverblickbara komplexitet går det inte att förstå demokratin och vad som krävs för att nå hållbarhet. Det är dock viktigt att poängtera att kunskapssamhället också är en idealbild. En utopi som i sin rena form är (nästan) lika problematisk som faktasamhället. Just nu är den faran dock mycket mindre än faran som ligger i implementeringen av ett faktasamhälle. Balans är nyckeln till hållbarhet.

Snabba svar och yta, eller lärande för livet och hållbarhet?

Det händer så mycket i dessa dagar att det är omöjligt att skaffa sig överblick. Därför är det bättre att göra precis tvärtom. Säga stop. Stanna, och göra något helt annat. Läsa skönlitteratur, till exempel. Vilket beslut som än tas nu kommer att vara upprivet och ersatt med ett nytt imorgon. Varför jaga, varför följa regler som ändå hela tiden ändras? Den som försöker hänga med i detaljerna förlorar överblicken och förståelsen för livets och den långsiktiga hållbarhetens förutsättningar går förlorad. Fler behöver göra uppror, behöver bjuda motstånd. Inte följa med. Känner en förlamande trötthet. Tankarna flyter som seg sirap. Tänk om det ändå fick vara så, ibland. Tänk om avsaknad av prestation inte sågs som ett problem utan som en möjlighet. Tänk om det fanns tid att bara vara, att få möjlighet att gå på djupet utan krav på ett hitta något. Tänk om fick gå vilse och slapp vara fokuserad. Här kan jag det. Flyktlinjer är en öppen och odefinierad plats, en möjligheternas mellanrum där allt eller inget kan och måste få hända. Krav förlamar och kontroll gör bara att fokus riktas från det mätbara, bort fån det som faktiskt betyder något.

Idag, eller i alla fall så här vid inledningen av dagen (det kan komma att ändras), väljer jag att inte försöka tvinga fram en ny text. Letar i arkivet. Hittar en passande text som jag ser att få läst. Den är från 2011, men den skulle kunna handla om idag. Redigerar den texten, för den är lika talande nu som då. Den inleddes så här: Alldeles för ofta och alldeles för enkelt låter vi oss förföras av ytor. Det är ett stort och allvarligt problem, och att komma förbi det krävs betydande resurser. Men det har inget med ekonomi att göra, eller i alla fall inte huvudsakligen. Insatserna jag tänker på är mer av intellektuell art, och stavas: Kritiskt tänkande. Det behövs idag mer än någonsin.

Att tänka kritiskt kan man göra på olika sätt. Mina studenter håller just nu på med en tentauppgift där de ska analysera en TV-kväll med hjälp av kulturvetenskapliga tankeverktyg (detta skrevs när jag fortfarande undervisade på en kulturvetenskaplig utbildning). De har instruerats att leta efter uttryck för kolonialism/postkolonialism och andra tecken på dolda maktordningar eller fenomen som är svåra att upptäcka om man inte äger förmågan att tänka kritiskt.

Ett lysande exempel på kritiskt tänkande finner jag i dagens nummer av Svenska Dagbladet. Det är ett reportage om Times Square i New York, om reklamintäkterna som dras in där varje år. Det är en plats som är intressant på många sätt. Och jag hade själv möjlighet att storögt fascineras av platsen när jag var där sommaren 2010. Med tappad haka absorberade jag intrycken från platsen som var så bekant, och ändå helt ny för mig som upplevde den första gången med egna ögon. 

Det är en plats där yta är allt, en plats som saknar innehåll. På en stor reklampelare fanns till exempel en kamera monterad som riktades mot åskådarna, som tittade på och uppslukades av sig själva. Ett exempel på hur det kan gå när yta är allt. Ett slags feedback-loop. Jag och alla andra tittade på oss själva när vi tittade på oss själva. Idag har USA en president som agerar precis så, som bara är intresserad av yta och det som går att ge sken av. Att han har större händer än han har, till exempel, eller att det var fler som lyssnade på hans tal än det var. Då, när jag var i USA första gången var Obama president. Han var allt annat än ytlig, och hans politik var också mänsklig. Han försökte göra gott och agera klokt, med stöd av kunskap. Nu drivs politiken i USA av känslor. Det skrämmer, för bakom de glättiga fasaderna ekar det tomt.

Vad som hyllas på Times square är yta, pengar och framgång. Men hur ser det ut under ytan? Vad är det ytan täcker? Det är frågor som ställs i artikeln. Och det är frågor som manar till eftertanke. Vad är det vi vill ha egentligen? Är det en snygg samhällsfasad, byggd på ett fundament som håller på att rasa för att underhåll anses trist eller som en onödig kostnad? Det är vad som håller på att hända i New York. Under och bakom fasaden som säljer världens dyraste reklamplats, håller husen på att vittra sönder och falla samman. Frågan man måste ställa sig i både USA och här hemma är om man vill ha ett samhälle som är solitt och står pall för även det oväntat oväntade? I en ytlig värld uppfattas underhåll, utbildning, vård och mellanmänsklig omsorg som kostnader vilka bör minimeras, och vägen in i den utlovade framtiden effektiviseras.

Sinnebilden för Amerika av idag? Ett ytfenomen som är på väg i expressfart mot sin egen undergång. Kanske, men om det vet jag inget. Sedan jag skrev detta har det hänt massor, och Trump gör vad han kan för att utmana verkligheten och kunskapen. Ytan och skenet är viktigare än innehållet. Bilden på Melania Trump, den där hon ler när han tittar på henne men ser bedrövad ut när han vänder sig om är talande. Ytlighet leder till tomhet och tomhet till uppgivenhet. Jag uppskattar den där artikeln, för dess annorlunda vinkling och tänkvärda perspektiv. Jag ser den som ett lysande exempel på användbarheten och nyttan med kritiskt tänkande.

Det behövs mer sådant om vi ska kunna uppnå långsiktig hållbarhet. Tyvärr är det inte den trend jag ser. Tvärtom ser jag mer fixering vid yta, hastighet, kontroll och mellanmänsklig misstro mot allt som är okänt och annorlunda. Mer fixering vid titlar, rankingar, betyg och mindre intresse för den grund varpå allt vilar. Betyg istället för kunskap. Examen istället för livslångt lärande. Snabbtågssatsningar istället för underhåll av befintlig infrastruktur. Överallt yta och rastlös förändring.

Det är inte långsiktigt hållbart. Trenden måste brytas. Och ett första steg i den riktningen är att göra som Daniel Kederstedt (artikelförfattaren), att inte låta sig bländas av neon och glittrande reklam, utan att ställa frågan: Vad vilar detta på egentligen? Hur ser dess fundament ut? Vad får det för konsekvenser om utvecklingen fortsätter? Till den där listan kan idag läggas alternativa fakta. Att det går att presentera sådana visar tydligt hur grund kunskapen är idag, hur kort minnet är och hur lite tid det finns att tänka efter och reflektera.

Att tänka kritiskt är inte svårt, det handlar bara om att ta sig tid och om att se förbi ytan. Om att ställa frågor som rör fundamenten och förutsättningarna som lett fram till det resultat som går att iaktta, på ytan. Det handlar om att våga tänka själv och om att reflektera över sina känslor. Vägen mot kunskap är inte alltid en fest, men den är ändå mödan värd. Kunskap är en berusande drog utan biverkningar. Det går att dricka hur mycket som helst ur vishetens bägare utan att drabbas av baksmälla. Vad som händer när USA och världen vaknar upp från Trumps champagneeyra jippopolitik återstår att se, men jag oroas, särskilt som kunskap är ett argument som inte biter.

Jag har sagt det förut, men det finns en poäng att säga det igen: Kritiskt tänkande handlar om att lyssna mer på vad som sägs, än vem som talar! Ingen kan hävda att Trump inte gör det han lovade. Det som händer är allt annat än överraskande. Det överraskande är att det kunde hända. Låt oss ta detta som en lärdom. Historien kommer inte att upprepa sig, men liknade saker kan hända igen om man inte tar kunskapen som finns om det som hände på allvar.