måndag 16 januari 2017

Tre trumpfällor att undvika 2 & 3

Fortsätter reflektera över frågan om hållbarhet och riskerna som presenterades i en debattartikel i DN i lördags. Både mina tankar och texten jag reflekterar över väckte respons och lust att samtala, vilket jag är tacksam för. Samtalet är för mig ett av demokratins grundvalar, och mängden reaktioner som dagens första text väckte stärker mig i övertygelsen om att det perfekta tenderar att passivisera och det mindre genomtänkta lättare väcker både tankar och lust att reflektera vidare. Artikeln jag tänker med är författad av: Anne Gammelgaard Ballantyne, (doktorand i miljövetenskap med inriktning mot miljökommunikation, Linköpings universitet samt Aarhus Universitet), Björn-Ola Linnér, (professor vid Tema Miljöförändring med inriktning mot klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet och Stockholm Environment Institute samt programchef för Mistra Geopolitics) samt Victoria Wibeck, (professor vid Tema Miljöförändring och Centrum för klimatpolitisk forskning med inriktning mot kommunikationsvetenskap, Linköpings Universitet), som listar tre risker. Den första har jag skrivit om i förra bloggposten och här kommer de två andra, men först lite reflektioner över reflektionerna.

Debattörernas kunskap om och förståelse för politik ifrågasätts, och det må så vara. Det visar som jag ser det hur viktigt det är att det offentliga samtalat bottnar i kontrollerbara kunskaper och tydliga argument och inte på åsikter, rykten eller önsketänkande. Jag vill vara tydlig med att jag bara kan försvara det jag hävdar, och artikeln (oaktat hållbarheten i argumenten) inspirerade mig att tänka vidare. Invändning mot mitt sätt att resonera kring demokrati och kunskap manar därför till eftertanke. Jag skriver att en förutsättning för demokratin är kunskap, och det vidhåller jag, men jag instämmer samtidigt i tanken på att en av demokratins viktigaste principer är att den varken kan eller bör kräva kunskap för att vara delaktig. Demokratin bygger på allas rätt att yttra tankar och åsikter, och det principen är viktig att aldrig tumma på. Därför vill jag vara tydlig med att när jag talar om kunskap och om behovet av utbildning så handlar det om min rätt att uttrycka min åsikt. Jag värnar kunskapen för jag ser den som en förutsättning för demokratins långsiktiga överlevnad. Det är en knivig fråga och jag inser att det finns en risk att jag låter som en förespråkare av epistokrati, som bygger på att en liten grupp människor styr samhället utifrån sin utbildning och med allas bästa för ögonen, ett slags mer demokratisk variant på upplyst despoti alltså. Det menar jag inte, vill vara tydlig med det. Jag är väl medveten om vad demokrati är och inser att det aldrig går att kräva utbildning, för då är det inte längre demokrati. Stöd för min tanke finner jag dock i Skollagens Första kapitel, fjärde paragraf, (Syftet med utbildningen inom skolväsendet), som säger följande:
4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.
Vi har skolplikt i Sverige, alla måste gå grundskolan och det är skolans ansvar att undervisa eleverna i enlighet med lagen som säger att utbildning ska förmedla "förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på". Kunskap är en förutsättning för en fungerande demokrati, men den kan ock får aldrig vara ett krav. Det är en alla demokratins alla dilemman. Demokratin är det enda system som kan avskaffa sig själv, vilket är lätt hänt om kunskap saknas. Därför värnar jag kunskapen, för att inspirera och betona allvaret, inte för att kräva något av någon. Påminner också om att Skollagen lyder under grundlagen, som i Regeringsformens andra paragraf säger följande:
Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
Demokrati är inte för inte det minst dåliga styrelsesättet. Paradoxerna är många och komplexiteten hög. Just därför är kunskapen så viktig. Det är tillåtet att vara oinformerad och ta beslut som endast bygger på känslor, men om alla gör det ofta finns en uppenbar risk att demokratin snart inte längre är en demokrati. Insikten om detta är, vilket lagtexterna visar stor, men samtidigt kan lagar ändras. På några åt kan det svenska samhället vara ett helt annat, om tillräckligt många vill att det ska vara så. Än så länge har dock skolan ett tydligt uppdrag att med kunskap värna demokratin som styrelseform, och jag anser att alla som bryr sig om demokratin har ett ansvar att göra vad de kan för att värna dess överlevnad. Som statsanställd är jag dessutom ålagd att främja både hållbar utveckling och delaktighet samt motverka diskriminering. Populismen utgör ett hot mot allt detta, och enda sättet att bekämpa den är att värna kunskapen och visa på riskerna med att ta beslut som grundar sig enbart på åsikter. Jag skriver här inte om hur det är, jag reflekterar över tre aktuella risker som utgör ett hot mot demokratin, och jag hoppas samtalet kan fortsätta och är tacksam för att det jag skriver blir kritiskt granskat för fler tänker alltid bättre än en.

Den andra risken som debattörerna pekar på är följande:
2. Trump-inspirerade kommunikationsmodeller utgår från att mottagarna, allmänheten, är passiva och manipuleras genom kommunikation. Ett återkommande argument uppmanar till att ”prata så folk förstår”. Detta uttryck signalerar att budskap måste förenklas för att människor ska kunna ta dem till sig. Vår forskning visar på motsatsen. I våra studier har vi låtit medborgare ur den så kallade ”allmänheten” delta i fokusgruppssamtal – fokuserade gruppintervjuer – kring komplexa, vetenskapsbaserade och ibland etiskt laddade miljöfrågor. Fokusgrupperna har genererat en rad kloka tankar och synpunkter från samtalsdeltagare som vänt och vridit på frågorna och lyft fram olika viktiga och relevanta perspektiv med utgångspunkt från sina vardagserfarenheter. Detta trots att det handlat om frågor av komplicerad, ofta abstrakt, karaktär som de inte varit experter på. Liknande slutsatser kommer fram i internationella studier som använt gruppbaserade metoder som fokusgrupper, konsensuskonferenser, medborgarpaneler och workshops för att studera medborgares förståelse av komplexa frågor kring exempelvis miljö, klimat eller ny teknik. Snarare än att förenkla budskapen gäller det alltså att hitta former för dialog som ger utrymme för människor att pröva, utveckla och ibland även ompröva sina argument.
Jag tänker osökt på hur det varit på kurser jag undervisat på, där studenterna uttryckt önskemål om instruktioner, manualer och förtydliganden. Ofta har det inte alls lett till att kunskapsresultatet blivit bättre, tvärtom har studenterna slagit sig till ro och bara gjort minsta möjliga. Jag har mycket bättre erfarenheter av att göra uppgifterna svårare och ge mindre eller öppnare instruktioner, i kombination med en tydlig betoning på deras eget ansvar. Om studenterna själva får bestämma och motivera vad de ska göra har de inte sällan tyckt även svåra uppgifter, där de fått jobba med texter som ligger långt över det vanliga i abstraktionsgrad, varit roliga, stimulerande och givande. Allt handlar om var man lägger ribban i bedömningen. Jag tror säkert det kan fungera på samma sätt i relation till hållbarhet och demokrati, att man både kan och ska betona vikten av kunskap, men aldrig kräva utbildning. Demokratin anses bra eftersom den fördelar både ansvar och skyldigheter jämnare än andra styrelseskick, därför ligger det i allas intresse att värna demokratin, vilket underlättas om man förstår både dess värde och bräcklighet. Jag tror inte på förenklingar, för det gör att man kan få för sig att det som är svårt ät enkelt och att demokrati och hållbarhet är formaliteter som inte kräver intresse och aktiv omsorg.

Om vi inte gemensamt tror på varandra, väljer att hoppas och litar på människans förmåga blir det svårt att värna demokratin och arbeta för hållbarhet. När politiker söker mandat för ogrundade åsikter har de så klart sin fulla rätt att göra det, men alla som tror på kunskapen har också ett ansvara att peka på riskerna med en sådan populistisk och förenklad demokrati. Jag tror man ska vara öppen med svårigheterna och visa komplexiteten. för att poängtera att befolkningen i den demokrat alltid får de politiker de förtjänar. Både att utnyttja sin rättighet att rösta och att avstå från att rösta innebär att man har ansvar för utfallet, och det handlar inte så mycket om kunskap och utbildning som om information. Växer det fram ett samhälle där man börjar skylla på andra eller litar på att någon annan ska lösa problemen eller komma fram med lösningarna och ta ansvar för att demokratin värnas, hotas demokratin eftersom den aldrig kan bli starkare än befolkningens samlade intresse och engagemang.
3. Debatten om debatten riskerar att få en slagsida mot ett alltför ensidigt betonande av journalisters och politikers roll. Den senaste tiden har vi sett flera exempel på hur medieföreträdare rannsakat sin egen, sina kollegors och våra folkvaldas roll i det hårdnande debattklimatet (se till exempel Aftonbladet 21/11: ”Vi måste skapa ett nytt samtal”).

Denna självreflektion är självfallet viktig. Men utöver detta menar vi att det är viktigt att tänka längre, att involvera fler aktörer i dialogen. I en tid med fundamentala vägval är det angeläget att vi hittar former för att på konstruktiva sätt samtala om framtiden, om vad som kännetecknar ett gott och hållbart samhälle och vilka vägarna är för att nå dit.

En ursprungsbetydelse av ordet kommunikation är just ”ömsesidigt utbyte”. Sådana utbyten av tankar och idéer behöver föras på många arenor och av många aktörer, och får inte bli en angelägenhet enbart för politiker och medier. Det goda och konstruktiva samtalet kring visioner för ett hållbart och inkluderande samhälle och vägar dit behöver föras i skolor, på fritidsgårdar, i föreningar, kaféer, bibliotek och andra mötesplatser. En viktig lärdom från den omfattande litteraturen om miljö- och klimatkommunikation är att ju mer utmanande och komplexa problem samhället ställs inför, desto mer behövs de positiva och hoppfulla berättelserna som inspirerande drivkraft, och desto mer behöver vi kommunicera – i ordets verkliga bemärkelse.
Samtal, inte debatt, det är ett mantra här på Flyktlinjer, och jag avslutar den här serien bloggposter med att citera vad jag skriver i inledningen till min bok om samtal, för det finns en passage där som adresserar just vad debattörerna skriver här i den sista faran som de identifierat.Jag tror på självreflektion, men den kan inte bara gälla några få, någon annan. Nyckeln till hållbarhet och en fungerande demokrati är reflektion, och reflektion är en förmåga man kan öva sig i. Det fina är att man genom att öva sig att kommunicera samtidigt är med om att stärka demokratin.

Humaniora och kulturvetenskap har kommit att fjärma sig från samhället och allmänheten. Det är högst olyckligt. Varför det blivit så är svårt att uttala sig om. Kanske är det en konsekvens av synen på kunskap i samhället och av rådande forskningspolitik som tvingar in vetenskaperna i en kamp om knappa resurser? Det är ett förslag till förklaring av hur det kommit att bli som det blivit. För att nå framgång i kampen om forskningsmedel och för att skapa nödvändig legitimitet för kunskaperna har humanister tvingats till kunskapsteoretiska kompromisser som resulterat i att ämnet kommit att fjärma sig från allmänheten och den vardag kulturvetaren forskar om. Detta missförhållande försöker jag här råda bot på, för det är ute i samhället som kulturvetenskapens resultat hör hemma och kan göra skillnad, av det enkla skälet att det är där kunskaperna omsätts i handling, där som kulturen blir till. Kan texter som handlar om kultur inte läsas av alla bör de inte läsas av någon, det är min övertygelse. Det är så jag ser på kulturvetenskap. Vetenskapen om kultur handlar om människors vardag. Och den förändras genom att människor lever sina liv, fullt upptagna med att få tillvaron att gå ihop. Inte sällan förändras kulturen när människor tar till sig och handlar i enlighet med olika forskares rön. Kulturvetaren befinner sig mitt i och är en integrerad del av sitt studieobjekt, liksom alla andra medborgare. Forskare är också människor, vilket blir särskilt tydligt för kulturforskaren. Det betyder inte att det du håller i din hand är en populärvetenskaplig text som förenklar och förtydligar, men abstraktionsgraden är inte högre än den omgivande kulturen. Innehållet kan nog uppfattas abstrakt och svårt, men texten är inte mer abstrakt eller svårare än livet självt. Kulturen finns mitt framför ögonen på oss och alla har sin syn på och uppfattning om den. Alla vet alltså redan. Inget nytt kommer egentligen att sägas här, inget stort avslöjande kommer att presenteras. Och det är samtidigt ”hemligheten” eller ”avslöjandet”, bokens tema. Samtalet som följer handlar om allas vår vardag, fast här närmar vi oss kulturen från en rad olika håll och på alternativa sätt. Men det handlar hela tiden om vår gemensamma vardag. Så vill jag att läsaren ska tänka om och gripa sig an innehållet. Texten handlar om det vi tar förgivet och det som ser ut att vara men som i själva verket ständigt skapas och förändras genom att vi lever våra liv i vardagen. Kultur, kan man alltså säga, är det som händer mellan oss under tiden som vi är upptagna med oss själva och vardagens alla måsten.

Med dessa ord vänder jag hemåt efter en mycket givande dag, i samtalets, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens tecken. Men till tentarättning och skrivande.

Tre trumpfällor att undvika 1

I lördags publicerades en klok debattartikel i DN, på temat hållbar utveckling. Artikeln är författad av: Anne Gammelgaard Ballantyne, (doktorand i miljövetenskap med inriktning mot miljökommunikation, Linköpings universitet samt Aarhus Universitet), Björn-Ola Linnér, (professor vid Tema Miljöförändring med inriktning mot klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet och Stockholm Environment Institute samt programchef för Mistra Geopolitics) samt Victoria Wibeck, (professor vid Tema Miljöförändring och Centrum för klimatpolitisk forskning med inriktning mot kommunikationsvetenskap, Linköpings Universitet). Deras tankar får bilda underlag för dagens bloggpost(er), vilket passar synnerligen väl. Idag börjar nämligen årets roligaste och kanske viktigaste kurs. Jag och två kollegor ska för tredje året dra igång kursen Hållbar utveckling 3 HP, som är obligatorisk på ingenjörsprogrammet. Populismen som just nu seglar i medvind över hela världen är ett allvarligt hot mot både demokratin och hållbarheten.
I efterdyningarna efter det amerikanska presidentvalet, Brexit och högerpopulistiska partiers framgångar i Europa växer diskussionen i tv:s nyhetssändningar, i tidningarnas krönikor och på ledar- och debattsidor om villkoren och uttrycksformerna för det offentliga samtalet – ett slags debatt om debatten. Här har man ofta fokuserat på problemen kring det aggressiva tonläget på sociala medier.

Men i denna ”debatt om debatten” skönjer vi också framväxten av en annan argumentationslinje, som förespråkar att politiker och debattörer som värnar ett öppet och demokratiskt samhälle bör ta lärdom av kommunikationsstrategier som Trump och andra populister använt sig av.
Allt handlar om vad man vill och varför man gör det man gör. Är det makt och inflytande för maktens och inflytandets egen skull man är ute efter både kan och ska man dra lärdom av Trump och andra populister. Den avgörande frågan är dock om det är bra för demokratin, om det är en lämplig utgångspunkt för miljöarbetet. Jag tror det vore förödande att anpassa politiken efter det som ger kortsiktiga framgångar. Kunskapen hos allmänheten om vad en demokrati är och hur den fungerar lämnar redan idag en del övrigt att önska, vilket är olyckligt. Skolan har här en viktig uppgift att fylla, men det räcker inte att bara undervisa barnen. Vuxna har också ett ansvar, politiker, medier och inte minst företagsledare kan inte ta lätt på dessa frågor, inte om de även i framtiden vill fortsätta göra vad de gör. Demokratin är allas gemensamma garanti för varandras långsiktiga överlevnad. På kort sikt kan andra former av organisering kanske fungera för att uppnå vissa mål. Demokratin är inte perfekt och den har problem, fast just det är inget problem för det finns inget bättre system. En av demokratins största svagheter är att det är den enda styrelseformen som kan avskaffa sig själv. Fast det i sig är i sig egentligen inget problem, problemet om demokratin avskaffas är att allmänheten drabbas, samma allmänhet som så lätt låter sig utnyttjas av skrupelfria, ignoranta eller okunniga ledare som gör sig till språkrör för den tysta majoritet som just eftersom den är tyst kan tillskrivas snart sagt vad som helst, så länge den är tyst, vilket är det verkliga problemet. Demokratin blir aldrig starkare och bättre än vi tillsammans gör den.
Efter det amerikanska presidentvalet har vi bland annat sett rubriker som ”Lär av Trump och SD – så vinner ni röster” (Aftonbladet 13/11) och ”Det kan vi lära av populisterna” (Expressen 9/11). Två argument finns i debatten: Dels att politiker och experter vinner på att appellera till väljarnas rädsla, dels att inspireras av populisternas förmåga att förenkla budskap.

Liknande argumentationslinjer ser vi också internationellt. Åtskilliga debattörer och analytiker understryker att två lärdomar från Trumps kampanj är att förenklade budskap, gärna i svart och vitt, och anspelningar på rädsla är effektiva strategier som bidrog till hans framgång (till exempel The Conversation 10/11, Business2community 7/11, The Coverage 10/11, Huffington Post 28/5, Slate 2/11, Vanguard 21/11).
Demokrati är ett komplext problem och alla försök att förenkla är därför problematiska. Det är som med kultur, förenklar man förklaringen av den för mycket är det inte längre kultur man talar om. Och visst går det att elda massorna och skapa engagemang, men lätt fånget är också lätt förgånget. Affekter är kraftfulla, men flyktiga. Ett långsiktigt hållbart samhälle behöver en mer stabil bas för att överleva. Kunskap är en sådan bas. Ingen äger kunskapen, den är allas. Men för att känna igen kunskap och för att kunna skilja kunskap från åsikter och villfarelser krävs förståelse för vad kunskap är och hur vetande fungerar, liksom förmåga att granska argument och källor kritiskt. Återkommer till skolan som tyvärr utsatts för en rad olyckliga experiment och på senare tid allt mer desperata försök att rädda skolan. Tyvärr har det ofta varit svårt att avgöra om aktionerna handlat om att värna kunskapen eller om det mer handlat om att rädda ansvariga politikers ansikte och eftermäle. Skolan och utbildningssystemet liknar demokratin på det sättet, det handlar om företeelser som aldrig blir starkare, bättre eller mer hållbara än det kollektiva engagemanget som företeelserna växer fram ur. Tid att tänka är en förutsättning för båda systemens långsiktiga överlevnad, liksom kunskap istället för känslor.
Det kan mycket väl vara så att ett förenklat twittrande av negativa budskap är en framgångsrik strategi på kort sikt, om man med framgång menar att ta sig till Vita Huset eller Rosenbad. Men om man med framgång menar att skapa beredskap och stöd i ett öppet demokratiskt samhälle för en långsiktig socialt, ekonomisk och miljömässigt hållbar samhällsförändring, då visar forskningen på andra kommunikationsstrategier:
En ansvarsfull politiker kommunicerar inte sin politik via Twitter. En hållbar politik kan bara växa fram mellan människor som tänker tillsammans, underifrån, inifrån, inte utifrån eller uppifrån. Starka ledare utgör mer ett hot mot demokratin än en räddning, och ledarskapsideologier hämtade från näringslivet ser bra ut på pappret men är problematiskt i praktiken. Ett hållbart samhälle behöver inte ledare som tar obekväma strategiska beslut för att nå högt ställda mål, utan kloka ledare som samverkar med befolkningen och som är väl integrerade i samhället. Demokratin är alla vi tillsammans. Alla är lika inför lagen, som växer fram mellan intresserade medmänniskor som bryr sig om varandra. Bara ledare som dels förstår, dels försvarar och kan agera inom ett sådant system, kan leda ett land mot ökad hållbarhet. Det första misstaget är att man inte ser eller förstår att rädsla inte går att bygga något varaktigt på.
1. Rädsla fungerar sällan som konstruktiv drivkraft i det långa loppet. Budskap som är ämnade att framkalla rädsla kan initialt väcka medvetenhet om allvaret i frågan. Men kommunikation som under längre tid organiseras kring värsta-scenarion och katastrofbudskap riskerar att leda till bakslag. Snarare än att leda till motivation och handlingskraft kan det medföra uppgivenhet, likgiltighet och handlingsförlamning. Kartläggningar av forskningslitteraturen (till exempel Ballantyne, 2016, i Wileys Interdisciplinary Reviews: Climate Change, och Wibeck, 2014, i Environmental Education Research) visar snarare att konstruktiva, handlingsorienterade och lösningsinriktade budskap uppfattas som mera relevanta, användbara och engagemangsskapande.
Kanske borde graden av rädsla i samhället, bland allmänheten, lärare och forskare mätas? Om det är kunskap, demokrati och hållbarhet man vill ha är graden av rädsla ett mått som i högsta grad är relevant. Tillit mäts idag, och den som är rädd känner kanske inte tillit, men jag tror att ett rädsloindex skulle kunna peka på allvaret i situationen. Att pengarna rullar in och tillväxten ökar betyder inte automatiskt att mätresultaten är relevanta utifrån demokratins hänseende, tvärtom finns en uppenbar risk att dagens mått på kvalitet innebär att vi spelar rysk roulett med förutsättningarna för samhället och livet på jorden, på sikt. Rädsla är en mäktig, mänsklig urkraft som liksom egoism, vinner över intellektet alla dagar i veckan. Rädsla påverkar tankeförmågan negativt och sätter den kritiska analysen ur spel. Eftersom rädda forskare inte kan forska och rädda lärare inte kan undervisa är det en aspekt att noga beakta, även för demokratin, för prestationsgraden påverkas inte, bara kvalitet i arbetet. Även rädda människor går till jobbet, och medborgare kan skrämmas att rösta. Kvaliteten i det man gör är dock avhängig engagemanget, kunskapen och känslan av trygghet. Rädda människor tar dåliga beslut. Därför är det ingen grund att bygga något hållbart på.
Detta innebär inte att förminska allvaret i de utmaningar som såväl demokratin som klimatet står inför. Men skall vi nå en långsiktig förändring, långt bortom en eller annan mandatperiod, handlar det om att utveckla de hoppfulla och positiva berättelserna. Därför bör företrädare för det öppna och demokratiska samhället undvika frestelsen att anamma samma retoriska strategier och tonläge som rädslepopulismen. Istället behöver vi mer av debatt kring hur vi i dessa turbulenta tider kan skapa ett mer dialoginriktat kommunikationsklimat som präglas av konstruktiva samtal kring visioner för ett hållbart och inkluderande samhälle och vägar dit.
Insikt om allvaret i situationen vi har att hantera är viktigt, men det är farligt att fastna där. En fungerande demokrati och varaktig hållbarhet kan bara växa ur positiva visioner om framtiden. Det är en balansgång. Utmaningen är komplex och dynamisk. Den som är rädd tar andra hänsyn än den som är trygg, än den som får ta eget ansvar och känner tillit. Forskning som avslöjar obehagliga samband eller som går på tvärs mot rådande syn på vad som är sant och riktigt presenteras bara av den som är trygg, och det gäller även forskning som är nytänkande och därför utmanar företrädarna för rådande paradigm. Det handlar om att bryta mönster. Verkligt viktiga frågor handlar nästan alltid om att utmana rådande paradigm. Relationen mellan kunskap och makt är enormt viktig att uppmärksamma och insikten måste hållas vid liv om klimatkrisen ska kunna hanteras, för det är enormt stora ekonomiska intressen som står på spel. Mäktiga, multinationella företag kan utöva inflytande över pengarna som läggs på forskning, direkt eller indirekt. Vi ser också att Svenskt Näringsliv på olika sätt utmanar forskarnas frihet genom olika lobbyinsatser. Ett lönsamt företag som tjänar pengar på saker som utgör en diffus risk mot eller som eventuellt kan innebära negativa konsekvenser i framtiden kommer att göra allt som står i organisationens makt att motarbeta forskare som vill undersöka saken. Företag prioriterar vinst, det är deras uppdrag och inget konstigt med det. Forskning är dock något annat och dessa logiker måste i möjligaste mål hållas åtskilda. Demokratin är den enda styrelseformen som kan garantera detta, som kan balansera olika motstridiga viljor mot varandra. Demokrati handlar om dialog och kan liksom kultur liknas vid ett slags samtal.

En forskare som hotas av indragna forskningsmedel kan skrämmas att modifiera forskningens inriktning. Forskningsfinansiärerna har på det sättet alltid makt över kunskapen, och rädslan är en faktor att räkna med i forskningen. Forskare ska forska, det vill säga undersöka och kritiskt granska. Forskare ska endast ta kunskapsrelaterade hänsyn. Om det inte vore så att fokus på ekonomi och effektivitet i samhället riskerade att leda till ökad rädsla bland befolkningen vore det oproblematiskt, men nu är det inte så. Det går att skrämma forskare att prestera mätbara resultat, men det går aldrig att tvinga fram högkvalitativ kunskap. Konkurrens driver kanske vissa typer av kvalitet, men den motverkar andra. Demokrati kräver samverkan och gemensamma ansträngningar, kompromisser och dialog. Och det är kompetenser som måste värnas, odlas och uppskattas, det vill säga värderas högre än vad som är fallet idag, i vårt debattfixerade samhälle.

Debatten kräver tvärsäkerhet, vilket går på tvärs mot både hållbarhetsmålet och demokratin, som aldrig går att nå genom tvärsäkerhet. För att klara utmaningen måste man lära sig finna tröst och se det möjligheterna och hoppfullheten som finns i ambivalensen. Kanske känns det inte så, men osäkerhet och ambivalens ökar gränssnittet mot verkligheten och världen samt skärper vaksamheten mot allt oväntat i den komplexa tillvaron. Tvärsäkerhet sliter isär, ambivalens och osäkerhet gör människor öppna och främjar samverkan. Vid varje givet tillfälle i världen är det alltid mer som är oväntat än som är väntat. Det tror man kanske inte, men så är det. Jag vet att det är så, det är ett resultat av min (kultur)forskning. Det kanske viktigaste resultatet av min forskning. Insikten om tillvarons oöverblickbarhet och den ödmjukhet som den kunskapen indirekt rymmer är viktig, både för samhället och för människorna. Därför är rädslan och konkurrensen ett hot, för det krävs tid och ro att tänka för att se och förstå dessa saker.

Kultur är synonymt med förändring, men inte en linjär och kontrollerbar förändring utan, dynamisk icke-linjär sådan. Kultur skapas i handling, interaktion och samspel mellan en lång rad olika typer av aktörer. Materiella och teknologiska, såväl som immateriella och språkliga. Därför blir det så. Därför går det inte att på förhand vara säker på vad som kommer att spela roll eller vad som kommer att hända. Världen skapas i en oöverblickbar process av kollektivt blivande. Därför är det alltid bättre att vara ödmjukt undrande, än att vara tvärsäker.

Människor söm söker yttre bekräftelse och som fokuserar på yta, vilket är vad populismen handlar om, har lättare att bli rädda än människor som lärt sig vara sanna mot sig själva. För mig handlar det om att följa min väg, så gott det går. Ingen människa (eller annan aktör) är en ö, så helt efter egen pipa kan varken jag eller någon annan dansa. Demokratin kräver anpassning av alla. Helt efter eget huvud går det aldrig att organisera sin vardag. Samhället är alla vi tillsammans. Bara genom att så många som möjligt reflekterar över sig själva, och samtidigt intresserar sig för och kritiskt granskar resultatet av den kollektiva tillblivelseprocess som allt och alla skapar tillsammans i och genom handlingarna och interaktionen som utgör vardagen, kan en fungerande demokrati och ett hållbart samhälle växa fram. Dialog och samtal handlar om både och, inte om antingen eller. I en fungerande demokrati kan man vara sann mot sig själv, vilket alltså innebär att både följa och anpassa sig, och att gå sin egen väg. Det handlar om att upptäcka världen och dess ständigt skiftande möjligheter. Att vara sann mot sig själv handlar vidare om att acceptera allt det i tillvaron som inte går att förändra, och om att förändra det som går att förändra. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att säga att det handlar om att engagera sig fullt ut i den demokratiska processen, om att aldrig ta av sig arbetshandskarna. Att leva som människa i samhället handlar om att påverka och om att påverkas. Och det kan man göra mer eller mindre medvetet. Kunskap och trygghet är en absolut förutsättning för demokrat och hållbarhet.

Det gick lite fort detta och jag hinner tyvärr inte granska vad jag skrivit, men jag vågar språnget och tycker publicera. Känner mig tillräckligt trygg för det, här. Nu måste jag förbereda min föreläsning, men jag återkommer senare idag med fler (och förhoppningsvis lite mer genomarbetade) tankar om de två andra fällorna som vi måste lära oss förstå och undvika.

söndag 15 januari 2017

Sanning är ett lustigt ord som täcker ingenting

Richard Swartz har skrivit en tänkvärd text om den kunskapens kris som idag blir allt tydligare i samhället som växer fram efter sanningen. Om man tillåter att känslan räknas, att kunskapen underkänns som kompass och riktningsgivare formas ett helt annat samhälle än det många menar att vi bör lämna efter oss. 
I Lewis Carrolls ”Through the looking glass” hittar vi den kusliga dialogen mellan lilla Alice och Humpty Dumpty som, uppflugen på en mur, förklarar att ord ingen annan mening har än den som för ögonblicket faller honom in. Alice frågar om han verkligen kan få ett ord att betyda så många olika saker, men hennes invändning avfärdas: alltsammans är en fråga om vem som bestämmer. Alltså en ren maktfråga.
Deleuze skrev sin avhandling, The logic of sense, bland annat om Carrolls böcker och dess beskrivningar av en värd där ingenting betyder något bestämt, där allt flyter. Där varmt är kallt, liten stor och mening bestäms av makten. Jag stannar upp lite här och associerar. Kris Kristoffersons ord om frihet, kommer för mig. Tänker på sången "Me and Bobby McGee", som i svensk översättning, av Lalla Hansson, blev: Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting. Det är ingen rak översättning, för Kristoffersons text lyder: Freedom's just another word for nothing left to lose. De där raderna spelar en viss roll i min avhandling. Lastbilschaufförerna jag intervjuade talade om en frihet som jag väl förstod vad den handlade om, med utgångspunkt i egna erfarenheter, men som visade sig väldigt svår att fånga och sätta ord på. Frihet i åkeribranschen är ett lustigt ord som täcker ingenting, och det håller sanningen också på att bli i samhället. Känslan och makten betyder allt mer och kunskapen har svårt att hävda sig när tillräckligt många bortser från den. Och det är ju detta som poststrukturalismen handlar om, inte om att ifrågasätta sanningen. Poststrukturalismen ger oss verktyg att förstå tillvaron i samhället efter sanningen, den är inte orsaken till att det växt fram.
Den berömda dialogen hör till den litterära genren nonsens, särskilt omhuldad i England. Men vad Humpty Dumpty säger är samtidigt just kusligt eftersom då inget gemensamt överenskommet system längre gäller för mänskligt umgänge. Inga begrepp eller fakta har mening. Humpty Dumptys godtycke garanterar att alla kommer att tala förbi varandra. Nihilism är den enda ”ordning” som gäller i hans värld.
Alice Theodorescu jublade på Twitter i veckan när beskedet kom att det inte blir någon lag om kvotering till styrelseposterna i näringslivet. Hon driver på för att känslan ska räknas och ser kunskapen som ett hinder. Så här skrev hon:
Hurra! Ingen kvoteringslag, en seger för oss som tror på meriter, som vägrar bli indelade efter kön, etnicitet eller annat vi ej kan påverka.
Jag tror på meriter och vägrar bedöma människor efter kön, etnicitet eller något annat som ingen kan påverka. Det betyder dock inte att jag landar i slutsatsen att en utebliven lag om kvotering är en seger för någon eller något, utom möjligen för dumheten. För vore det så att ens personliga framgång enbart handlade om meriter och kompetens samt att det enda som betyder något är viljan att lyckas, ihärdigheten i kampen för framgång, hade vi ett HELT annat samhälle. Det Teoduresco och många med henne inte förestår, vägar acceptera eller bara ignorerar är att den åsikten i logikens namn betyder att kvinnor, invandrare, handikappade och homosexuella har sämre förmågor än vita, hetrosexuella, medelklassmän som idag är i förkrossande majoritet i styrelserummen. Teodorescu önskar att det är en seger och att alla kan bli vad de vill, men den tanken bygger på anekdotisk bevisföring. Det är en åsikt upphöjd till sanning. Och den som vågar ifrågasätta anklagas för att försvara den där åsiktskorridoren som bara finns i en föreställningsvärld där kunskapen spelat ut sin roll och där känslan är det enda som betyder något. Postsanningar ser olika ut, men alla utgå från känslan och ignorerar kunskapen och underblåser faktaresistensen. Trump legitimerade, just innan han står i begrepp att inträda i världens mäktigaste ämbete, begreppet fuskmedier och tog därmed tankefiguren till nya höjder, vilket oroar.
Där är vi väl ännu inte i vår, även om fake news skulle ha väckt Humpty Dumptys gillande. Men också hos oss är det faktiska på reträtt, ibland nära nog på flykt. Det är länge sedan som comment is free, but facts are sacred gällde som rättesnöre för politik och det offentliga samtalet. I stället har åsikter och känslor tagit över. Ingen tidsmedveten journalist kan i dag börja en intervju utan att först fråga ”hur känns det nu?” Det tycks till, man säger sin mening, man upprörs. Diskursens böjningsmönster bestäms av ”vill”, ”bör”, ”kräver” eller ”hoppas” långt mer än av ”är”. Det finns till och med de som menar att vi redan lever i en postfaktisk värld där just prefixet ”post” skulle markera att vi inte har att göra med mode utan med en helt ny epok.
Teodoresco vill att det inte ska finnas några hindrande strukturer och hon lever i en filterbubbla där känslan upphöjts till kunskap och där bara de fakta som stöder känslan accepteras som sanning. Sanningen i sig och iakttagbara förhållanden i verkligheten betyder ingenting, eller betyder det den som har makten bestämmer att den betyder. Forskning är bra, om den är nyttig och ger stöd till det man redan vet. Kritisk forskning, och särskilt normkritisk forskning, accepteras inte. Helt följdriktigt lanserade SDs klimatpolitiska talesperson i veckan tanken på att forskarna på SMHI bedriver ideologi och när SD får (eller om de själva får bestämma tar) makten kommer medlen att dras in. Samma sak drabbade Arbetslivsinstitutet när Alliansen vann valet 2010. Forskningen var ideologisk sa man, men i själva verket sysslade forskarna med kritiska studier av arbetsförhållanden på arbetsmarknaden. Sådan forskning ansågs inte nyttig. Exemplen på hur kunskap och makt hänger intimt samman kan mångfaldigas, evidensen för relevansen i tanken på att vi lever i ett samhälle efter sanningen är gedigen. Det spelar dock ingen roll eftersom det är känslan som räknas, drömmen om den där kakan som man kan äta och ändå ha kvar är viktigare än trist och destruktiv fakta (obs, ironi).
Fakta har så hamnat i otakt med tidsandan. Med tilltagande individualism och jagfixering blir det önskvärda viktigare än det – faktiskt – möjliga. För detta har fakta åtminstone delvis sig själva att skylla då de framhärdar med att i en alltmer självupptagen värld vara desamma för alla. Dessutom är de ofta besvärliga, sällan underhållande, många gånger svåra att förstå eller rentav obehagliga. Och alltid stränga. Att de inte underkastar sig diskursens böjningsmönster gör dem högst obekväma i en samtid dominerad av den egna viljan och strävan efter självförverkligande och där varje ”saktvång” uppfattas som ett slags ofrihet.
Det är enklare att skjuta på budbäraren eller anklaga medierna för att fabricera sanningar som inte faller en på läppen eller tvingar en att tänka om. Samhället efter sanningen är möjligheternas rike, där kan alla bli vad de vill och det finns inga problem. Fungerar det inte skyller man på invandrarna, PK-maffian, etablissemanget eller på den förhatliga postkoloniala teoribildningen, åsiktskorridoren eller ljugmedierna. Allt är enkelt. Det går att sänka skatten och höja vinsten. Murar mot omvärlden ger andrum och allt är invandrarnas fel. "Vi måste ta folkets oro på allvar", säger man, men att ta oro på allvar i samhället efter sanningen betyder bara att man hittat ett skäl att göra det man redan ville. De som röstar på Trump eller SD för att de tror att de för deras talan kommer högst troligt att bli besvikna. Historien talar sitt tydliga språk för den som bara bryr sig och förstå hur man hanterar sanningen och vad som är kunskapens mening. Liksom krigets första offer är sanningen, är samhället efter sanningen ett första steg till en hotande katastrof. Känslan räknas när många bestämmer sig för att det ska vara så. Sanningen kan man bortse från, ett tag. Sanningen kommer dock förr eller senare ikapp förnekarna. Den och verkligheten är som den är, inte som människor vill eller tror.
Tider av revolutionära förändringar på informationens område tycks gynna åsikter på faktas bekostnad. Martin Luthers reformation hade knappast ägt rum utan Gutenbergs boktryckarpress; i massupplagor spreds pamfletter och flygblad över den europeiska kontinenten, stridsskrifter där det sakliga innehållet helt var underordnat det ideologiska.

Samma sak med radion 400 år senare. En släkting till järnkanslern Bismarck berättade en gång för mig hur först nazisternas billiga Volksempfänger från 1933 (utan kortvågsband, så att utländska sändare inte kunde höras) vände upp och ned på den politiska ordningen i junkrarnas Ostpreussen. I etern nåddes befolkningen nu av Joseph Goebbels propaganda, långt mer lögner än fakta. Godsherren och kyrkoherden hade fått konkurrens.
Nyordning skapar möjligheter, men möjligheterna kan ingen kontrollera. Den snabba digitaliseringen av samhället oroar därför, för även om den uppenbarligen bär på stora positiva möjligheter finns inga som helst garantier att ENDAST dessa kommer att realiseras. När befolkningen på landet lämnade släkten och traditionerna bakom sig för att prova lyckan i staden var det för möjligheternas skull, inte för fattigdomen och missären som många drabbades av. Samma med migrationen till Amerika, frihetens och möjligheternas land, som lovade runt, men långt ifrån alla lyckades. Nätet är möjligheternas rum, men eftersom ingen kan kontrollera möjligheter, eftersom alla möjligheter kan realiseras är det inte bara de positiva man kan välja, man får problemen och riskerna på köpet. Nätet möjliggör tankeutbyte, men alla tankar kan utbytas. Hat och hot, barnpornografi och droghandel är också ett sätt att utbyta tankar. Man får ta det onda med det goda, och för att minimera problemen behövs kunskap, inte faktareistens. Sanning, inte känslor.
Nätet är vår tids svar på tryckpressen och radion, bara med så mycket större möjligheter till spridningens omfattning och snabbhet. Även här är det fakta som blir lidande: upphovsman eller källa saknas ofta, snabbheten försvårar kritisk hantering av informationen. När det gäller nyhetsförmedling på nätet saknas dessutom ofta en redaktion, alltså det kollektiva mellanled vars viktigaste yrkesuppgift är just kontroll och urval av fakta. Men i tidens amatöristiska do it yourself-anda uppfattas en redaktion snarare som en censurinstans – som fri och obunden ställer man själv samman sin egen bild av världen, fast då med tiden alltmer inskränkt av egna intressen och ignorans.

Besynnerligt egentligen. Visst öppnar vi alla då och då en burk med tomatsoppa i köket som vi sedan slevar i oss stående, men inte är det samma sak som att på en stjärnkrog välja från en meny som ställts samman av professionella kockar. En kunnig redaktion är deras motsvarighet trots att den inte tillhandahåller hummersoppa utan noga utvalda fakta, kryddade med en nypa åsikter.
Skolan behöver satsa på kritisk, analytisk förmåga. Det är en samhällsbyggande kompetens som idag är viktigare än någonsin eftersom även pålitliga fakta finns i överflöd och måste sorteras och selekteras för att bli användbar och kunskapsutvecklande. Debatten som idag dominerar måste ersättas med samtal, kritiskt reflekterande samtal där det finns tid att tänka och där man kan och får ändra åsikt i ljuset av ny och bättre kunskap utan att tappa ansiktet. Demokratin är, liksom öppenhet, tillit och samverkan (som är förutsättningar för demokratin), bräcklig och måste därför värnas för att överleva och fungera. Om kunskapen överges till förmån för känslan och om åsikter tillåts övertrumfa fakta är vi alla ute på ett sluttande plan.  
Mot fadda eller förfalskade nyheter hjälper bara kunskap. Ty fakta trivs bäst i sällskap med förnuft, åsikter tillsammans med känslor. Med fakta utvecklas strategier för en empirisk värld, med känslor för en ideologisk. Fast vi talar här inte om absoluta sanningar, snarare om tendenser. Inte heller bör vi föreställa oss fakta och än mindre deras konsekvenser som eviga dogmer eller arkivmetrar. Vad är tyngst? Ett kilo bomull eller ett kilo bly? I min barndom konfronterades jag med sådana klurigheter. Också Humpty Dumpty hade säkert intresserat sig för den frågan. Som den upplysta gosse jag var höll jag mig till det förnuftiga och faktiska.

”Släpp det på tårna, så får du se!”
Fungerar det är det bra, annars inte. Sanning behöver inte vara svårare än så. Kunskap är inget man debatterar, den kan och bör man samtala om. Kunskap är inte samma som bevis, jag vill snarare se kunskapen som en utgångspunkt för samtal om vad som faktiskt fungerar för att nå de mål som man i demokratisk ordning enats om. Jag tror det går att komma överens om ett framtida önskvärt läge. Kanske är det inte så, möjligen är jag naiv, men jag väljer att tro på människan. Vad skulle jag annars tro på? Så länge jag vet och förhåller mig till svårigheterna och ser farorna som lurar överallt är det, allt annat lika, bättre att välja att tro på det goda än att förlamas av rädsla för det onda. Livet och samhället kommer aldrig att kunna lämna någon garanti för att allt blir bra. Det är upp till oss människor att ensamma och tillsammans göra vad vi kan för att det ska bli bra, men det blir det inte av sig själv. Om jag och många med mig väljer att tro medmänniskorna om gott ökar chansen att fler gör det och det gör det enklare att lita på andra. Tillit är ett förtroende och förtroenden är värdefulla. Tyvärr sitter vi idag fast i en negativ spiral av misstro, känslostormar och det leder inte till något gott. Alla blir förlorare när kunskapen överges som utgångspunkt. Misstro och en politik byggd på känslor fungerar inte ens i teorin, så varför skulle vi ens försöka? Av rädsla, ja kanske? Fast finns det grund för rädslan? Fakta finns att tillgå, om man bara väljer att se och lyssna, reflektera och samtala.
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt hämtat mig från det svaret. För all framtid skulle det komma att svepa in min uppfattning av världen i ett slags mild, lätt oroande clair-obscur. Men trots ömma tår har jag ändå bestämt mig för att framhärda: ett kilo är ett kilo är ett kilo.
Kunskapen är allas eller ingens, den är sig själv nog och den fungerar lika överallt. Ingen äger den och den står emot alla känslor, om den bara placeras i centrum, värnas och tas på alvar. Kunskapens kris är demokratins, öppenhetens, tillitens och solidaritetens kris. Kunskapens kris är grogrunden för en politik byggd på känslor, och känslor kan ingen lita på. Det är på allvar, fast allvaret måste också tas på allvar. När Jimmie Åkesson skrattar i Riksdagen när han får frågan om varför SMHI ska få minskade anslag om SD får makten är det demokratin och kunskapen han förlöjligar. Det är allvarligt, och utgör ett verkligt hot för samhällets långsiktiga hållbarhet.

lördag 14 januari 2017

Mikropolitik och segmenteringar 28

Deleuze och Guattari skapar kartor att orientera sig i kulturens och samhällets komplexa och föränderliga terräng med hjälp av. Texterna kan ses som ett slags sjökort som visar vad som finns under ytan. Utan karta ser man bara havet, öarna och vågorna som rullar. Ska man kunna färdas säkert över till andra sidan måste man dock ha koll på farorna som lurar under ytan. Och den förtätade avslutningen av platån: 1933 Mikropolitik och segmentaritet, listar fyra faror som utgör grogrund för fascismen. Den första faran är rädsla. När osäkerheten sprider sig i ett samhälle förändras det och många börjar tänka och agera annorlunda. Misstänksamheten sprider sig och det växer fram behov av skydd och kontroll som driver in kilar i gemenskapen och vänder människor mot varandra. Den andra faran är klarhet. Viljan att veta säkert och bestämt: Hur är det egentligen? Det handlar också om strävan efter renodling, efter renhet. Om alla är, tänker och agerar som jag blir samhället överblickbart och det lindrar oron och rädslan. Mångfald ses som ett problem och de andra betraktas med misstänksamhet. Etniska rensningar kan motiveras, om oron, rädslan och samhällets splittring är tillräckligt stor. Rädslorna samverkar på det sättet och ska därför analyseras tillsammans, om man vill veta något om farorna som lurar där under ytan eller bakom fasaden.

Kapitlet, eller kartan, om man håller fast vid den bilden, handlar om den underliggande hotet som fascismen alltid utgör, i alla kulturer och samhällen. Det är därför en viktig och dagsaktuell karta vi har att hantera och lära oss navigera i verkligheten med ledning av. Den tredje faran, den som denna bloggpost handlar om, är:
Power (Pouvoir) is the third danger, because it is on both lines simultaneously. It stretches from the rigid segments with their overcoding and resonance to the fine segmentations with their diffusion and interactions, and back again.
Makt är relationell och finns överallt. Det är samma makt som verkar på båda sidor av murarna som byggs. Muren är ett resultat av makt. Farorna som Deleuze och Guattari skriver om är varningslampor. Om en av dem lyser går det kanske att kontrollera. Om två lyser blir det svårare. När tre lampor lyser ökar risken att människorna tappar kontrollen, makten tar över och kulturen blir destruktiv. Däri ligger det fascistiska hotet. Nazismen lanserar sig själv genom att demonstrera styrka och genom att tala om nationell stolthet. Hotet kommer utifrån säger nazisterna och döljer därmed det faktum att de är det enda verkliga hotet mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Även om de själva inte vet eller förstår är det så det fungerar. Hur ser det ut i Sverige och världen idag? Oron växer sägs det även om många siffror ger en annan bild. Mångfald och massinvandring är hotet, hävdar SD och andra. Kritiken mot politisk korrekthet öppnar upp för hat och hot i kommentatorsfälten på nätet och på de liberala ledarsidorna talas det om åsiktskorridoren och allt man inte får säga "i det här djävla landet". Fascismen växer underifrån och gör eliten till syndabock. "Vi säger det folket och den tysta majoriteten tänker", säger SD och Jimmie Åkesson talar om att det är känslan som räknas. Folkets oro måste tas på allvar säger han också. Han söker makt och inflytande genom att tala som han gör, och det går uppenbarligen hem. Sverige stänger sina gränser för att få andrum. Hitler utvidgade Tysklands gränser för att få lebensraum. Trump är fast besluten att bygga en mur mot Mexiko som ska hindra olaglig invandring. Exemplen på lampor som lyser är många. Det är den verkliga faran, fascismen som växer och hämtar kraft i mellanrummen. Oron, klarheten och makten samverkar.
Every man of power jumps from one line to the other, alternating between a petty and a lofty style, the rogue's style and the grandiloquent style, drugstore demagoguery and the imperialism of the high-ranking government man.
Här finns en lista på maktens mänskliga egenskaper. Det är bara att bocka av. Makten har ett janusansikte, är ett mynt med två sidor. Ett ansikte utåt och ett inåt. SD försöker hålla rent och utesluter på löpande band medlemmar som inte förstår att makten bara kan nås genom strikt disciplin. Internt kan man skämta om judar, men inte utåt. Fast det är bara fotfolket som offras. Ledarna, SDs maktelit sitter kvar oavsett. Tålamodet med Ekeroth är enormt eftersom man vet att han utgör länken till gräsrötterna, den där inte särskilt tysta gruppen av väljare som underminerar demokratin genom att sprida falska nyheter och utsätta meningsmotståndare för anonyma hat och hot. Jag säger inte at SD är nazister, men deras agerande uppvisar skrämmande likheter med allt vi vet om hur Hitler kom till makten i Tyskland på 1930-talet. Lamporna lyser illröda och listan över hot som bockats av är full med noteringar. Det är allvar nu. Ska hotet kunna avvärjas är det nu det ska ske, inte sedan. Och högerpolitikerna som tror att de ska kunna utnyttja stödet från SD, politikerna som tror att de kan hantera kraften är mer än lovligt naiva givet allt vi vet idag. Det är inte folkets röst som kanaliseras genom SD det är en helt annan röst. Och man leker med en farlig och destruktiv kraft. Därför behöver vi en fungerande karta att orientera oss efter. Vi kan och får inte lyssna på oron, kräva klarhet, bygga murar, kritisera mångfald, leta efter starka ledare eller försöka skapa andrum för det är att leka med elden.
But this whole chain and web of power is immersed in a world of mutant flows that eludes them. It is precisely its impotence that makes power so dangerous.
Fascismen växer underifrån och mellan och den finns överallt och kan när som helst reterritorialiseras och visa sitt rätta ansikte. När vi skrattar åt SDs utspel eller åt Jimmie Åkessons upprepning av orden: Jag vet inte, går vi hans och SDs ärenden. Titta hur det gick i USA. Trump vann valet genom att göra sig till åtlöje och bli skrattad åt. Fascismen talar inte till intellektet och den kan därför inte hindras med hjälp av fakta. SD vet att känslan är ett mycket mäktigare vapen än kunskap och ju mer etablissemanget skrattar desto farligare blir hotet. De kommande fyra åren blir avgörande. Snart är det presidentval i Frankrike och i de forna öststaterna växer stödet för främlingsfientliga partier. Det finns inga intellektuella skäl att rösta på dessa partier så att möta ledarna med kunskap är som att hälla vatten på en gås och det får snarast motsatt effekt. Tänk på att Ny Demokrati blev invalda i riksdagen trots att Bert Karlsson krossades av Olle Stenholm i en tidig TV-utfrågning. Ska utmaningen som vi alla står inför idag kunna hanteras krävs andra kartor att orientera sig efter.
The man of power will always want to stop the lines of flight, and to this end to trap and stabilize the mutation machine in the overcoding machine. But he can do so only by creating a void, in other words, by first stabilizing the overcoding machine itself by containing it within the local assemblage charged with effectuating it, in short, by giving the assemblage the dimensions of the machine. This is what takes place in the artificial conditions of totalitarianism or the "closed vessel."
Maktfullkomlighet och starka, karismatiska ledare. Murbyggande och underlåsande av hat och hot. Oro och längtan efter klarhet, enhet och utrensningar av allt som inte passar in. Växande klyftor och tanken på att hotet kommer utifrån utgör grogrunden för fascismen. Det är inte det faktum att nazister marscherar på gatorna igen som är hotet, utan att så många inte ser eller bortser från alla varningslampor som blinkar, liksom tron på att det går att kontrollera företrädarna för den populistiska politiken. Fascismen finns och verkar överallt och den hämtar kraft i mellanrummen. Först när många inser det och agerar i enlighet med insikten och efter kartor som fungerar istället för efter kartor som ser ut som man vill och önskar. Verkligheten är som den är och den går aldrig att kontrollera. Tror vi det och bygger upp system för det kan alltid förvandlas på ett ögonblick. System kan hackas och hur lätt som helst vändas mot sin skapare och de intressen det skapats för.

Nästa bloggpost i serien handlar om den fjärde faran: Flyktlinjerna eller fragmenten som fascismen består av och som finns överallt utan att kännas igen. Den faran, skriver Deleuze och Guattari är den viktigaste, för vägran eller oförmågan att se och förstå är det största hotet.

fredag 13 januari 2017

Artificiell intelligens

Det är något med ordet artificiell intelligens som skaver. ARTIFICIELL intelligens, vad är det? Hur förhåller den sig till andra former av intelligens, och är den bättre eller sämre? Är det ens möjligt att använda ordet artificiell som beskrivning på ett så pass komplext begrepp som intelligens? Intelligens är ju ett mänskligt fenomen, med allt vad det innebär. Ämnet väcker väldigt många frågor. Jag fokuserar på frågorna här, inte på svaren, det är viktigt att poängtera. Jag vet inte hur det är, men som sagt, AI väcker en massa frågor och jag tror det är viktigt att reflektera över detta ämne. Att debattera det fungerar inte, det behövs samtal.

Jag tänker på Gud, som man brukar säga skapats till människans avbild. Gud är en representation av föreställningen om en perfekt människa. En fantasifigur som skapats som ett slags bild av perfektion. Alltså ett uttryck för människans tvekan inför sig egen förmåga, eller som en önskan om något bättre. Tänker vidare på uttrycket den mänskliga faktorn som jag menar borde vara något positivt men som istället beskriver människan som ett problem, i relation till en perfekt maskin eller ett felfritt tekniskt system. Att den tanken sprids, tas emot och okritiskt integreras i vardagen, går något med oss och påverkar kulturen. Normer är aldrig eviga eller givna, de skapas mellan människor. Därför är det så viktigt att reflektera över dem och granska dem kritiskt. Normer handlar inte bara om hudfärg, sexualitet, klass eller genus, även tankar normeras. AI behöver föras in i den diskussionen eftersom så många människor, eller ja, i princip, alla, påverkas.

Artificiella smakämnen förknippas inte med något positivt, men ifråga om intelligens är det som om all kritisk medvetenhet gladeligen slängs över bord. Oklart varför? Bara människan kan vara intelligent, menar jag. Intelligens handlar om förmågan att agera självständigt i nya och okända situationer, med utgångspunkt i befintliga kunskaper och en utvecklad förmåga till fantasi. Men,och det är viktigt, för allt det där kan nog maskiner göra bättre, att vara människa handlar också om att ha känslor och att ibland agera irrationellt. Människan är bara perfekt i sina drömmar, men aldrig i praktiken. Det är detta som gör oss till MÄNNISKOR. Vad är poängen med att utveckla maskiner som tävlar med människan om förmågan att tänka och agera autonomt? Jag vill se mycket mer forskning om det mänskliga innan jag kan uppbåda något intresse för "intelligenta" maskiner. Samhället är byggt av människor, för människor. Jag har inget emot att man utvecklar och tar hjälp av maskiner, men börjar man jämföra människor med maskinerna och en idealiserad bild av en perfekt, intelligens, är man ute på tunn is. Innan vi vet vad mänsklig intelligens är kan och bör vi inte försöka skapa intelligenta maskiner.

Det finns ett begär efter kontroll och styrning, ett kollektivt obehag inför tillvarons fundamentala öppenhet. Kanske kan man förstå önskan att kontrollera organisations- och samhällsprocesser så? New Public Management skulle kunna förstås på det sättet, som en önskan att kontrollera det som inte går att kontrollera. Att det handlar om rädsla för det okända och ett begär efter kunskap om framtiden. Om man skapar en maskin som dels tänker bättre än människan, dels har kraften att driva igenom planen, skulle drömmen om kontroll kunna nås. Ett perfekt, kvalitets- och målsäkrat system är möjligt i teorin och det blir realiserbart med hjälp av intelligenta maskiner. Det är drömmen och jag kan som sagt förstå önskan, men det betyder inte att det är bra eller ens lämpligt att försöka realisera den. Fast jag tror inte det handlar om medvetna tankar, jag tror det ligger djupare än så, att drömmen om AI är ett uttryck för ett slags inbyggd kulturell och psykologisk logik. Den vill jag veta mer om innan jag kan känna mig trygg med att det forskas om AI. För ytterst handlar det om ifall människan ska anpassa sig efter maskinerna eller om maskinerna ska anpassa sig efter människan.

Frågan om vem som ska efterlikna vem är enormt viktig? Ska människan bli som en maskin, eller ska maskinerna bli som människan? Blir människan bättre på att vara människa om man lär sig interagera med maskiner? Jag har svårt att se hur det skulle kunna vara så. Jag har inga problem att förstå drivkraften att utveckla artificiell intelligens. För den som bedriver forskningen finns en massa som lockar. Sådan forskning möts till exempel med häpnad och fascination och det finns pengar att hämta. Systemutvecklarna och AI-forskarna bemöts som hjältar. Dagens moderna samhälle är närmast besatt av effektivitet och lönsamhet, så det är kanske inte så konstigt. Frågan är dock om det är bra och om det finns några risker. Det borde man forska mycket mer om för att inte undvika att hamna i samma situation som Manhattanprojektet försatte mänskligheten i. Bomben som skulle utplåna efterfrågan på nya bomber fick i praktiken motsatt verkan och ledde till en enorm riskökning som påverkar hela världen. Jag vidhåller också att en människa bara kan bli en bättre MÄNNISKA genom att lära sig mer om det unikt mänskliga. Och till människans mänskliga egenskaper hör känslor och irrationellt agerande. Människa är något annat än en maskin. Upprätthålls inte den gränsen finns en uppenbar risk att människan börjar nedvärdera det mänskliga och idealisera det artificiella, vilket det redan finns tydliga tecken på.

Digitaliseringen av samhället går snabbt. Risken är att det går för snabbt, att barnet (och här tänker jag på kunskaperna och kompetenserna som gör oss till MÄNNISKOR) kastas ut med badvattnet. Människan kan alltid bli bättre, men insikten om detta och drivkraften bakom måste komma inifrån människorna och kulturen. Allt kan rimligen inte bli bättre i skolan om lärare och lärande ersätts med datorer. Det finns tydliga paralleller här till diagnostisering och medicinering av olika neuropsykiatriska tillstånd. Normen smalnar av när det finns verktyg att likrikta, och införs datorer okritiskt kan den utvecklingen mycket väl sträckas ut till människan och förvandla det mänskliga till något avvikande som måste anpassa sig efter den idealiserade bilden av det perfekta. Den mänskliga faktorn betraktas som sagt redan idag som ett problem. Vad händer med den tanken om maskinerna tillåts hantera ännu mer av det som människor idag ansvarar för? Vet vi med absolut säkerhet att det inte finns några som helt risker? Maskinen är eller håller på att bli norm på allt fler områden. Tänk på hur man ser på och hanterar utslagning och sjukskrivningar för utmattningssymptom. Ändras systemen, eller är det människorna som tvingas anpassa sig? Det medicineras, talas om behovet av mindfulness och letas efter individer som klarar av pressen som det nya normala innebär. Steget därifrån till att helt ersätta människorna med maskiner är inte långt. Vad händer med samhället då?

Barnen som växer upp idag vet inget annat. Och deras barn barn kommer inte ha kontakt med någon levande som minns hur det var innan maskinerna kom att dominera samhället. Både individer och kulturer vänjer sig snabbt vid det nya, som då blir det normala. Mänskligheten närmar sig på detta sätt, steg för steg och över tid, den där singulariteten, det vill säga punkten då maskinerna blir tillräckligt kapabla (jag vägrar benämna dem intelligenta) att skapa och utveckla nya maskiner, vilket riskerar att göra människan överflödig. Man brukar säga att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, och AI har kapacitet att vara just något sådant. Om vi inte stannar upp och reflekterar, tar oss tid att tänka och bestämmer oss för att placera människan i centrum. Det är fortfarande möjligt att göra det, om bara tillräckligt många människor ser värdet i tankegångarna och förstår behovet av kritisk analys (som inte får förväxlas med kritik). Jag är inte motståndare till teknisk utveckling, jag värnar bara det mänskliga och försvarar humaniora.

Självkörande bilar är ett bra exempel på AI. Det kan komma att minska riskerna. Så är det uppenbarligen, men vad händer om alla litar blint på tekniken i trafiken som är ett ENORMT komplext system där människor utgör en central del. Idag vet alla att det sitter en människa bakom ratten, med allt var det innebär. Man söker ögonkontakt vid övergångsställen och alla inblandade i ett möte tvingas förvissa sig om att det råder samförstånd för att undvika att det uppstår olyckor. Hur perfekta maskinerna än är vet vi att det kan uppstå problem. Påminner om kollektivtrafiken där man förlitar sig på många olika intelligenta system och funktioner, med högst mediokert resultat. Det manar till eftertanke och kan inte avfärdas som irrationell oro för ny teknik, för det är en realitet som dagligen drabbar tusentals människor.

Maskiner är och ska vara verktyg, det är en viktig princip. Och bara människor kan vara intelligenta! Rubbar man på dessa utgångspunkter för samhället och livet förändras det i grunden och blir något annat. Inget vet i så fall vad. Jag ser en massa oroande tecken på att människan på område efter område håller på att avskaffa sig själv? Inte nödvändigtvis för att det blir bättre för människorna, utan oftare av ekonomiska skäl. Jakten på pengar och effektivitet är ett slags sjukdom som förföljt mänskligheten sedan urminnes tider. På 1800-talet rusade många människor åstad för att gräva guld och i jakten på storvinsten ruinerar sig många eller går ner sig i spelmissbruk. AI kan vara en variant på samma gamla sjukdom. Risken för det finns i alla fall och den måste tas på allvar.

Om man åtminstone satsade på humanvetenskaplig forskning och ifall den mänskliga faktorn betraktades som något positivt vore jag mindre rädd, men tyvärr monteras humaniora sakta ner istället och den som uttrycker oro för AI avfärdas med ett skratt som okunnig och närmast efterbliven. Bara det är ett tecken på allvaret i situationen. Hur intelligent är det egentligen att utveckla artificiell intelligens? Jag vet inte, jag ställer bara några berättigade frågor.

torsdag 12 januari 2017

Zygmunt Bauman och jag, del två

Fortsätter här tänka med Evin Ismails (doktorand i sociologi vid Uppsala universitet) tänkvärda Understreckare om den nyligen bortgångne Zygmunt Bauman, som även om hans texter fortfarande lever och läses ändå lämnar ett stort och tomt hål efter sig. Bauman var en av samtidens mest bildningsfrämjande forskare och vi har massor att lära av honom. Han behövs idag mer än kanske någonsin.
Zygmunt Bauman var en okonventionell sociolog som inte uppehöll sig alltför länge vid kvantitativa metoder eller empiriska datainsamlingar. Han var en romantiker som skapade konst och hans metoder var en alldeles egen konstform; man kan få intrycket av att Bauman kunde öppna tidningen, se en notis och så var det början på en helt ny teori och bok. Det första kapitlet i ”Flytande rädsla” (2005, på svenska 2007) inleds på följande sätt:
”Idag när jag sätter mig ned för att skriva är det den 3 juni 2005. Det skulle ha varit en helt vanlig dag, knappast särskiljbar från alla andra dagar, om det inte var för en sak – det råkar också vara dag åtta i sjätte omgången av Big Brother, den allra första i den långa raden utröstningssåpor.”
För mig har Baumans sätt att skriva och forska varit en enorm inspirationskälla. Han har visat vägen och bevisat att kultur är ett ämne man kan närma sig på olika sätt. Alla försök att låsa fast kultur är därför förkastliga och hindrar förståelse för komplexiteten, som jag menar är grunden för all verklig förståelse för kultur. Nöjer man sig med att söka evidens för tesen man driver och tänker man sig att det går att leda något i bevis är det inte kultur man forskar om utan något annat. Tyvärr vinner den synen på forskning allt mer mark, vilket gör att allt fler litar allt mer på ett fåtal allt mer specialiserade experter. Bauman var ingen expert, han var en tänkare, en ögonöppnare och en kritisk granskare av vardagen. Hans böcker handlar om det som tas för givet och visar hur det skulle kunna vara annorlunda. Bauman skriver om möjligheter, om förutsättningar för förändring. Jag har inte skrivit så mycket om honom och hans texter här på Flyktlinjer, men utan inspiration från honom är jag inte säker att jag hade vågat börja blogga.
Kapitlet har titeln ”Fasan för döden”, och Bauman utvecklar där tanken att våra samhällen styrs av en utröstningslogik, det vi ser är människor som exkluderar andra människor för att undvika att bli exkluderade av dem. Detta är enligt Bauman en sanning som vi har svårt för att artikulera och det är just därför dokusåpor har nått en så stor popularitet: den gör det nämligen åt oss.
Det ligger enormt mycket i den iakttagelsen. Skolan handlar om att sortera ut och rangordna. Det byggs murar för att värna det man har och för att skydda sig från de hotfulla andra. Jag eller vi ska bli bäst, är slagordet för dagen, det enda som betyder något. Samhället vänder människor mot varandra och det handlar inte längre om att med hjälp av investeringar bygga något för framtiden, utan om att suga ut så mycket som det bara går ur samtiden. Varifrån kommer tanken om att konkurrens driver kvalitet? Den kommer från den där utröstningslogiken som Bauman skriver om.
”Big Brother” är en berättelse i vår tid som handlar om det orättvisa och överhängande hotet om utvisning och vår oförmåga att avvärja det ödet. Drar man teorin till sin spets kan dessa berättelser ses som offentliga dödsrepetitioner. Bauman menar att berättelserna försöker vaccinera oss mot rädslan för döden genom att banalisera åsynen av döendet. I grund och botten menar Bauman att alla våra rädslor härrör från vår största rädsla – vår rädsla för döden.
Som sagt, Bauman leder ingenting i bevis, han samtalar om samtiden med dem den berör. Han talar med sina läsare, inte till. Han skapar texter som väcker tankar snarare än överför information. Bauman har en unik förmåga att se igenom kulturen, han når fram till och definierar det som verkligen betyder något, och när man läser honom blir man bättre på att förstå fortsättningarna för förändring. Han lär oss ingenting om hur man når mål eller kontrollerar utvecklingen, han lär oss dock förstå varför det inte går. Tvärsäkerheten och den okritiska acceptansen av experternas ord är samtidens kanske allvarligaste hot, för den leder oss i helt fel riktning. Rädslan för döden är irrationell eftersom döden är oundviklig. Döden är därför ett paradexempel på den typen av problem som även Deleuze och Guattari arbetade med och som Wittgenstein analyserade, en typ av problem som inte går att lösa, som bara kan upplösas. Rädslan för döden kan man bara göra sig av med genom att acceptera döden som ett inslag i livet. Det är rädslan som är problemet, inte döden. Liksom med så mycket annat handlar kunskapsutveckling om perspektiv, och det var Bauman en mästare på att förmedla förståelse för.
I ”Flytande rädsla” beskrivs våra sociala relationer som sköra och präglade av en tillitskris. Sociala relationer erbjuder inte längre trygghet, lugn och andligt välbefinnande utan blir tvärtom en källa till ständig oro. I en snabbt föränderlig tid behöver vi dessutom i ännu högre grad fasta band. Bauman menar dock att vi är oförmögna att lägga våra misstankar åt sidan, i stället spanar vi hela tiden efter förräderi och besvikelse.
Eftersom alla måste lyckas i konkurrens för att bevisa för varandra att man har vad som krävs är det självklart att det blir så här. Ett system har vuxit fram där alla utgör ett hot för varandra. Det är ingen grund att bygga något stabilt på, tvärtom är det att be om problem av just den typen som Bauman talar om. Tillit är en hållbarhetsfrämjade, mellanmänsklig valuta, och om den inte finns kan ingen fungerande demokrati heller finnas. Här sitter vi fast i en rävsax, för hur kan man lita på någon annan om ingen litar på en själv? Jakten på kvalitet och effektivitet gör detta med oss. Målet är gott men medlen att nå dit leder till förödande konsekvenser. Misstanke är en känsla och känslor övertrumfar som bekant kunskapen. För att ta oss ur låsningen måste var och en börja med sig själv och sluta misstro andra. Vi måste sedan tillsammans börja lita på varandra. Bara så kan VERKLIG kvalitet och hållbarhet skapas, mellan människor, gemensamt.
Tvångsmässigt och lidelsefullt söker vi efter ett brett nätverk av vänner; med kvantitet hoppas vi kunna kompensera bristen på kvalitet i relationerna. Genom att sprida riskerna får vi en illusion av att vi garderar oss. De spår som vi lämnar efter oss i jakten på säkerhet, skriver Bauman, ”ser emellertid ut som en kyrkogård av krossade förhoppningar och gäckade förväntningar, och vägen framåt är beströdd med ytliga och bräckliga relationer”. Han fortsätter: ”Marken blir inte fastare med de fortsatta stegen; om något känns den ännu sumpigare och olämpligare att stanna upp på. Partnerskap växer sig inte starkare, farhågor skingras inte. Inte heller misstanken om någon olycka som tålmodigt väntar på sin chans. I hastigheten finns ingen tid att ta reda på precis hur långt misstänksamheten är befogad – än mindre att hindra olyckan från att krypa fram ur sitt gömställe. Invånarna i den flytande moderna världen, som är väl tränade i det moderna livets konst, har en benägenhet att anse det klokare att springa från problem än att ta itu med dem.”
Förändringshastigheten är högt uppdriven idag. Tid för eftertanke som tidigare fanns i överflöd när systemen inte trimmats till perfektion och när kraven på prestation var mer modesta måste idag aktivt värnas, men reflektion är en vag verksamhet. Hur kontrollerar man att den som säger sig tänka verkligen tänker? Skattemedlen måste användas klokt, det är alla med på. Därför underkastar vi oss kontrollen. Och lönsamheten är viktig, därför accepteras nedskärningarna. Och kraven liksom hastigheten ökar som en följd av dessa helt logiska krav. Konsekvensen blir att vi vantrivs ännu mer i det postmoderna, för att knyta an till en annan av Baumans många böcker. Medborgarna i samhället medverkar till skapandet av problemen som man sedan har att brottas med. Ska tiden att tänka kunna värnas måste förändringshastigheten saktas ner. Det går nog inte att lagstifta, men det går att införa regler som kastar grus i samhällsmaskineriet och gör att man tvingas acceptera sakernas tillstånd. Idag tar en resa med tåg mellan Stockholm och Göteborg tre timmar, till exempel. Kan det inte sägas vara helt okej. Kan vi inte slå oss till ro med det och acceptera förhållandet. Om vi gjorde det skulle både fokus och resurser kunna läggas på att underhålla spår, lok och vagnar vilket skulle öka driftsäkerheten. Istället väljer vi att tänka snabbare, och satsa en massa pengar på att utreda möjligheten att bygga en höghastighetsbana som kanske kan pressa restiden något, men till vilket pris och vad händer med den befintliga tågtrafiken och resandet under tiden? Exemplen på liknande saker kan mångfaldigas, och det är Bauman som inspirerar mig att tänka kritiskt om det som verkligen betyder något.
Bauman betonade att den linje som förr delade upp våra bekantskaper i vänner för livet och fiender för evigt, och som en gång var väl bevakad och tydligt dragen, numera är utplånad. Med väldigt lite ansträngning kan rollerna numera ändras, och det snabbt. Det är i denna amoraliska dimma som Bauman menar att dagens ondska gror.
Samhället har förändrats från att vara ett system nära jämvikt, där förändring går långsamt, till att bli ett system långt ifrån jämvikt, där förändringens vindar blåser snabbt och lätt kan utvecklas i en exponentiell riktning. Det finns inte mycket att göra åt saken, för utvecklingen kan inte kontrolleras, men det går att öka förståelsen för logiken bakom.
I boken ”Konsumtionsliv” (2007, på svenska 2008) påpekar Bauman att varje människas inre liv nu ska exponeras på den offentliga scenen. Vi lever enligt honom i ett bekännelsesamhälle, ett samhälle som är känt för att utplåna den gräns som en gång skilde det privata från det offentliga. I konsumtionssamhället är vi på samma gång marknadsförare av varor och de varor som marknadsförs. Den vara som vi uppmanas att bjuda ut, marknadsföra och sälja, är vi själva.
För att lyckas i konkurrensen måste alla idag putsa på sina varumärken och se till att ha snabb tillgång till ett uppdaterat CV. Allt mer av livets och samhällets delar digitaliseras, och det måste man bejaka om man inte vill dra på sig anklagelser för att vara bakåtsträvare. På nätet blir allt bättre, liksom. Hur då, tänker jag? Det handlar fortfarande om människor, och eftersom nätet gör oss beroende av trygg och säker tillförsel av elektricitet gör vi oss sårbara på ett onödigt sätt. Varför inte FÖRST utveckla säkerheten på nätet och garantera driften, även om vårt land utsätts för en attack eller katastrof, och SEDAN digitalisera? Jag är själv aktiv på nätet och vill inte tillbaka, men jag tycker rörelsen dit är mer än lovligt okritisk och naiv. Det enda jag förespråkar är en försiktighetsprincip, och att riskerna utreds mer noggrant, samt att transformationen går långsammare så att människorna hinner anpassa sig och utveckla kompetens att hantera den nya situationen. Bauman bidrar med många tankar om risker, som borde tas mer på allvar.   
I samma bok skrev Zygmunt Bauman träffande om nätdejting och föregrep problematiken kring kommande dejtingappar som Tinder. Bauman menade att det har skett en grundläggande förskjutning i hur människor uppmuntras till att tänka på sina personliga relationer och organisera sina liv, där intimiteten spelas upp i det offentliga och blir föremål för avtalsnormer som man kan förknippa med inköpet av en bil eller ett hus.
Teorin går ut på att potentiella användare av nätdejting drivs till att låta det hela stanna på nätet eftersom det är ett mer säkert och kontrollerat alternativ, som gör det möjligt för dem att undvika den risk och oförutsägbarhet som är förenad med möten ansikte mot ansikte. Rädslan för ensamhet skickar iväg människorna till mobilen, medan risken att träffa på en främling får dem att avhålla sig från verkliga möten.
Nätet bjuder på trygghet genom att eliminera risken för oavsiktliga, avslöjande uttryck: personen på den andra sidan får bara veta det man är beredd att exponera. Som Bauman påpekar ”slipper” vi bli avslöjade av våra blickar, den blick som vi ger andra är uttrycksfull och de inre känslor som därmed visas är inte så lätta att tygla eller dölja i verkliga möten.
Nätet öppnar både upp möjligheter och skapar risker. Valfrihet säljer. Alla vill kunna välja och få det precis som de önskar. Därför blir det så här, det är en konsekvens av att man kan. Blir det bra? Det förrädiska är att alla tycker att det är bra och att ingen vill att någon annan ska välja åt en, men bara för att man får det man vill betyder inte självklart att det är bra för en. Samhället delas upp i fraktioner och det skapas virtuella murar. Det bedrägliga är att utvecklingen inte drivs av de stora mediebolagen utan av oss som konsumenter. Det är vi som genom våra val på egen hand tillsammans förändrar medielandskapet. Bolagen skapar bara plattformen och följer med, men det är vi själva som styr. Därför fungerar det inte att granska bolagen eller skylla på dem. Vill man förstå utvecklingen är det studier av kultur som krävs. Kulturstudier som allt färre förstår och därför väljer bort och som näringslivet och politiker, som är fixerade vid ett snävt och strikt ekonomiskt nyttoperspektiv, motarbetar. Dessa tankar, som jag ofta återkommer till, ligger i linje med Baumans tankar och det är han som banade väg för dem. Hans texter stärker mig i övertygelsen om att insikten är viktig.
Bauman beskriver det vidare som en sorts missbruk när singlar går från den ena webbsidan till den andra, ungefär som man tidigare brukade bläddra i varukataloger, i sökandet efter sin idealpartner. Kärleken, menar Bauman, står i skarp kontrast till sökandet efter njutning i konsumtionsobjekt. Han såg kärleken som en enorm ansträngning som avhåller sig från att lova en enkel färd mot lycka och meningsfullhet. De relationer som inspirerats av konsumistiska bruk lovar däremot, enligt Bauman, att färden blir enkel och problemfri, samtidigt som den låter lyckan och meningen bli ödets gisslan, mer som en lotterivinst än en skapelseakt och hängiven ansträngning.
Vi får inte det samhälle vi vill ha, vi får det samhälle vi förtjänar. När kärleken offras för kickar och snabb behovstillfredsställelse, bara för att det går, för att nätet gör det möjligt, har kunskapen offrats för känslorna och affekten än en gång övertrumfat intellektet. Ska en förändring bli möjlig krävs en annan syn på kunskap och ett annat sätt att förstå kultur. Det är vad samhället behöver, men istället för att stanna upp och reflektera utgår man okritiskt från ett strikt ekonomiskt nyttobegrepp och skär ner på humaniora och delar av samhällsvetenskapen. Bauman har verkligen betytt massor. Inser det nu, även om jag så klart vetat det hela tiden. När jag återknyter kontakten med hans tankar på det här sättet blir det bara så tydligt. Hans arbete har påverkat samhället och skapandet av framtiden genom att texterna lästs och hans tankar bearbetats och spridits. Bauman visar på nyttan med hum/sam-forskning. Det är en annan slags nytta än den företrädare för näringslivet kräver att högskolan ska bidra med. Bauman visar på komplexitet där ekonomiansvariga väljer att se enkelhet, och han undersöker konsekvenserna av politikens fokus på strikt ekonomisk nytta. Det Bauman har att säga oss är viktigt och värt att lyssna på. Konsumtion är en sådan fråga, som får konsekvenser långt utanför individens räckhåll. Konsumtion är idag grunden för ekonomin. Därför kommer förändrade konsumtionsmönster att få konsekvenser för välfärden. Paradoxalt nog har vi med andra ord byggt ett samhälle där kloka beslut som att avstå från onödiga inköp, att handla ekologiskt eller undvika varor och tjänster som producerats på oetiskt sätt, kan få negativa konsekvenser för ekonomin som är grunden till allt. Det finns inga enkla lösningar, men första steget på vägen mot en lösning är insikt om paradoxen och svårigheten. Däri ligger nyttan med Baumans forskning.
Zygmunt Bauman nådde en större publik först på ålderns höst, då han också utstrålade en vishet och erfarenheter som kunde ge perspektiv åt den många gånger rätt unga publiken.
Enligt Bauman utmärker sig vår tid genom sig sin unika förmåga att omförhandla betydelsen av tiden. Vi har numera en pointillistisk tid, vilket kan beskrivas som en punkterad tid. Den utmärks lika mycket av rikedomen av avbrott och diskontinuiteter som av punkternas specifika innehåll. Pointillistisk tid utmärker sig mer för sin brist på sammanhang och konsekvens än av kontinuitet och konsistens. Bauman kallar denna snabbt föränderliga tid som vi lever i för ”den flytande moderniteten” – den är ett tillstånd mellan den gamla fasta moderniteten och något nytt.
Världen kommer mig till mötes hela tiden, den pockar på uppmärksamhet, men bara i fragment. Informationsflödet är snabbt och tungt och upptar allt mer av min vakna tid. Ändå vet jag allt mindre. Även på jobbet hackas tillvaron upp i mindre bitar, allt mindre fragment. Överblicken går förlorad i detaljerna. Förr var det en högtid när någon disputerade i mitt ämne Etnologi. Idag är det inte så längre. Idag har ingen riktigt koll, eller få har det, allt färre. För alla tvingas se om sitt hus, sin strategi för att hålla sig kvar i systemet. Ansökningar ska skrivas och artiklar publiceras. Utvärderingar, förberedelser inför utvärderingar och möten, möten, möten. Ämnesgränser som bevakas och studenter som måste lockas. Det räknas och mäts, värderas och kontrolleras. För kvalitetens skull. Formen överordnas allt mer innehållet. Drömmen om att samhället är en ekvation som går ihop och som kan kontrolleras är en farlig dröm. För den påverkar oss på det viset att vi går med öppna ögon in i något som riskerar att bli ohållbart. Vi offrar allt mer av det som är värdefullt för att det finns annat som fångar vår uppmärksamhet. Och ju snabbare allt förändras och desto mer som lockar och pockar desto lättare är det att släppa taget.
Bauman lämnade oss i en tid där vi är i desperat behov av hans analyser av det nya som komma skall.
Jag väljer att tänka som Bauman. Jag väljer att hoppas och tro på att framtiden blir bättre, att ett annat samhälle är möjligt. Och jag väljer att agera som om det var sanningen, som om ett annat, mer öppet och solidariskt samhälle redan var här. Bara så kan drömmen bli verklighet, i framtiden. Jag tror inte på Gud, men jag väljer att tro på människan, kärleken och på hoppet om en bättre värld. Inte för att det finns evidens för det. Jag vet inte att det blir så, men jag söker kunskap och testar olika vägar fram. För det vet jag, att om jag väljer att inte tro, att inte agera eller slutar hoppas, händer inget. Vi behöver Bauman idag mer än någonsin, mer av hans tankar och fler som tänker som han gjorde. Texterna finns fortfarande kvar. Låt oss hedra hans minne genom att inte glömma, genom att hålla visheten och hoppet vid liv!