torsdag 29 december 2016

Ingångar till Tusen platåer 5

Tar en paus från jobbets krav. Har semester. Ledig. Som jag behövde det. Ett mellanrum. Tid att tänka tankar till slut. Möjlighet att bara vara. En bristvara, men absolut ingen lyx. För att prestera på topp och få kvalitet i det man gör, samt inte minst för att livet (hela livet) ska bli hållbart, krävs den här typen av pauser och marginaler. Tyvärr finns inte tiden och möjligheten, även om alla förstår att de borde finnas. Det är bara en av livets och tillvarons paradoxer som kulturen kan härbärgera, fast bara ett tag. Är det inte långsiktigt hållbart går det förr eller senare åt skogen. Påminner mig om det och sätter upp tanken på listan över mål för 2017, att ta mig tiden jag behöver för att klara både arbetet och resten av livet. Åtta timmars sömn och vila, åtta timmars fritid och rekreation, samt åtta timmars arbete. Inte nödvändigtvis avdelat på det sättet, men över tid. Och två dagar helt ledigt, för att orka med arbetsveckans krav.

Tar vi oss inte den tiden eldas samhällsutvecklingen på och saker som på längre sikt inte är bra, varken för individer eller kollektiv kan komma att framstå som klokt. Den som jagar och ständigt är ett halvs steg efter, som klarar sig fram till helgen med andan i halsen och bara knappt hinner få ner pulsen innan det är dags för en ny vecka, med nya utmaningar, kommer inte att kunna ta kloka beslut. Det är dåligt, det sovs för lite och allt för många rör sig mindre än man borde. Självklart går det ut över hälsan, men det påverkar också samhället. Allt och alla hänger ihop. Ingen människa är en ö. Det jag gör med eller mot mig själv gör jag även mot dig, och samma gäller alla. Det finns inga genvägar. Ett hållbart samhälle är ett samhälle i balans, på alla nivåer och med hänsyn tagen till både människor, flora och fauna. Tekniken som implementeras för att hjälpa oss, kan vi vara säkra på att den inte i själva verket tvingar oss att arbeta mer? Och den billiga fossila energin, är vårt beroende av den verkligen hållbart på sikt? Det krävs tid för att tänka dessa tankar och för att reflektera över sambanden som tvingar oss alla allt längre ut på det sluttande plan vi befinner oss på. Tid som inte finns i vardagen. Alla ser värdet av den tiden, men alldeles för få agerar på tok för sällan för att få tillgång till den. Det är vi som tvingar varandra att jobba mer för en sjunkande lön, i jakt på pengar som i många fall används för att kompensera förlusten av det vi vill ha egentligen. Möjlighet att ta vara på livet som vi fått oss till låns.

Jag är nöjd med mitt liv. På det stora hela finns just nu inga stora problem. Tar mig tid att tänka på det. Att känna och vara tacksam över det man kan vara tacksam över är viktigt. Fick jag mer tid och möjlighet att leva lite lugnare skulle jag inte ändra på särskilt mycket, det jag redan gör skulle bara få ta lite mer tid. Till exempel skulle jag läsa mer filosofi. Bokhyllan där hemma är fylld av läsprojekt. Jag vill läsa Hegel, Kant, Whithead och Aristoteles. Och jag har för avsikt att läsa Anti-Oidipus och Tusen platåer, av Deleuze och Guattari, på svenska. Inte för att bara ha gjort det, utan för att jag vill veta mer, utvecklas och bli bättre på att tänka och skriva. Fick jag mer tid skulle jag kanske inte skriva mer, men jag skulle skriver mer eftertänksamt. Nu fångar jag allt som oftast bara tankar i flykten. Visst finns det en tjusning med det, men går det ut över kvalitetsförfattandet är det inte bra, inte på sikt. När skrivandet utarmas blir tänkandet torftigt.

Det blev en lång inledning till det jag tänkte skriva om egentligen. Fast å andra sidan skriver jag det jag skriver med utgångspunkt i lärdomar jag fått av att studera, bland annat texter av Deleuze och Guattari. Här är utgångspunkten för tankar John Swedenmarks artikel i Arbetet, som bland annat handlar om Tusen platåer. Den här serien bloggposter handlar om ingångar till den där boken som jag tror jag aldrig blir färdig med, jag blir bara bättre på att orientera mig i den.
När Kafka upptäckte att den tyska som utgjorde hans modersmål var ett minoritetsspråk blev det en genomgripande upplevelse. Han levde ju i det tjeckisktalande Prag, men kunde förtjäna sitt levebröd på (motsvarande) Arbetsmiljöverket, eftersom all administration handhades på tyska.

Närmare bestämt var det mötet med jiddisch – detta talspråk på germansk grund men fullt av hebreiska uttryck och vändningar som var vida utbrett i Europa tills de flesta talarna mördades eller fördrevs – som fick Kafka att få upp ögonen för att han var fördriven från sitt eget språk. Och denna hemlöshet blev sedermera utgångspunkten för den raka, outgrundliga prosa som i samverkan med hans mästerliga berättarteknik oomstridligen tillhör världslitteraturen.
Hemlöshet är ett sätt att upptäcka världen och få nya perspektiv. Hemlös är något annat än att vara turist. Ett slags förfrämligande. Det ger perspektiv. Man ser bortom det invanda, det självklara. Känslan går att framkalla, fast det är svårt. Eller också kan man lyssna på den som kommer hit. Flyktingarna kan lära oss massor om oss själva och vårt samhälle. Ser vi dem som parasiter som kräver en massa går vi miste om möjligheter. Den hemlöse som får en plats där hen kan leva och tänka, läsa och skriva, kan lära oss massor. Fast då måste vi tänka om. Vi måste sluta tänka på närande och tärande. Alla bidrar, utan undantag. Människa blir man tillsammans, och fler ser mer än en enskild. Den som fått upp ögonen för sin hemlöshet och sin nya situation kan dela med sig, fast om ingen lyssnar händer inget. Det är från marginalen som innovationerna kommer. Det är den fördrivne som ser det invanda med nya ögon som tillvarons dolda möjligheter uppmärksammas. Hen är en tillgång, inte ett problem. Om allt betraktas genom invanda ögon går många av livets nyanser förlorade. Olikhet och skillnad är inte relationerna begrepp, utan egenskaper i sig själva; gemensamma tillgångar.
Filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari tar fasta på denna språkliga hemlöshet i sin märkliga bok om Kafka, som nu äntligen utkommit på svenska, i kunnig men inte alldeles smidig översättning av Vladimir Cepciansky och Daniel Pedersen. Men Deleuze och Guattari kallar fenomenet för ”deterritorialisering”, och ser skrivandet som en motsvarande ”reterritorialisering”, ett återerövrande, åtminstone symboliskt, av förlorat land.
Deterritorialiseringen är förfrämligandet, och reterritorialiseringen är återtagande. En rörelse, en växtlig, nyanser. Andas in, andas ut. Människan hävdar makten över något, och utmanas sedan av en mäktigare kraft. Förlorar fortfästet, men återtar sedan makten över livet på en annan plats. Fast där som en främling. Ibland måste man gå vilse för att hitta rätt. Ett samhälle där normen smalnas av och där alla allt mer liknar varandra går allt fler nyanser förlorade, och det krävs allt större effekter och kontraster för att se något överhuvudtaget. Mångfald är inte enkelt, det är nödvändigt. Utan den underordnades möjlighet att reterritorialiseras på insidan av samhället är inget samhälle möjligt. Man ska inte idealisera utanförskap och underordning, men det är en naturlig del av ett dynamiskt samhälle, och om rörelse och förändring bara är möjlig behöver det inte vara ett problem.
Denna tanke om de- och reterritorialisering har sen i sin tur blivit viktig inom postkolonialt och feministiskt tänkande över hela världen, till exempel i den franskkaribiske filosofen och författaren Édouard Glissants tänkande.

Glissant introducerades på svenska i våras, dels med långdikten Indiorna, dels med det teoretiska verket Relationens filosofi, vars bärande liknelse är att litteraturen (och filosofin) är som en skärgård av tillfälliga öar som sticker upp ur havet och som därför har uppstickandet gemensamt.
Tusen platåer är ett slags öar som sticker upp ur havet. De stammar från samma grund. Havet skiljer öarna åt, men förenar dem också. Alla är lika nära eller långt ifrån centrum, fast det upplevs inte så. För den som rotats på en plats är allt som omger den periferi, men eftersom det gäller alla är det meningslöst att försöka avgöra vad som är mest centralt egentligen. Platåtanken är rhizomatisk. Ett slags ordning utan centrum och utan hierarki. Deleuze och Guattari skriver en relationell filosofi. Nomadologi är en filosofi som sätter rörelsen, tillblivelsen och förändringen i fokus. Det handlar om att se bortom öarna, om att även intressera sig för det som finns under vattenytan, det som förenar, allt och alla. Det handlar om att konsekvent välja alternativa perspektiv, om att se världen med den underordnades ögon, om att tänka och skriva på ett mindre språk. Det handlar inte om att avslöja världen eller ifrågasätta kunskapen, tvärtom. Det handlar om att förstå verkligheten på bättre, mer användbara och hållbarhetsfrämjande sätt.
Gilles Deleuze (1925–1995) är en av nittonhundratalets viktigaste franska filosofer, känd för sin förmåga att vanvördigt läsa av andra filosofer (Kant, Bergson, Nietzsche, Foucault) och förklara vari deras egentliga insats bestod, och för sina teoretiska huvudverk Skillnad och upprepning och Meningens logik (finns ej på svenska). Han har även haft ett avgörande inflytande på filmvetenskapen.

Tillsammans med den betydligt vildare Félix Guattari utgav Deleuze en serie böcker som tillhör det mest upproriska som finns att läsa. Anti-Oidipus och Tusen platåer (ej översatta) bejakar den totala utlevelsen och trotsar alla reglementen både genom vad de lär ut och genom sin associativa stil, som oberäkneligt växlar mellan genialitet och dårpippi.
Jag vänder mig mot orden, vanvördig. Jag ser det snarare som att Deleuze tar dem han läser och tänker med på STÖRSTA allvar. Han visar filosoferna han jobbar med den största respekt. Han deterritorialiseras deras tankar och reterritorialiserar dem i ett annat sammanhang. Han säger inte hur det är egentligen, han använder deras tankar, ger dem liv och skapar något av dem. Deleuze och en livsbejakande filosof. Han letar efter möjligheter, överallt. Och har man väl lärt sig se det invanda med främlingens ögon ser man förbi det invanda, ser man andra saker och upptäcker nya vinklar. Deleuze är en relationell filosof, och han skrev sina mest spännande texter tillsammans. Både med Guattari och med läsaren. Deras böcker är inte färdiga, blir aldrig klara. Varje gång jag öppnar dem ser jag nya saker, både nyanser i texten och vinklingar på livet jag lever och sammanhangen jag befinner mig i. Tusen platåer är fylld av växlingar, omtagningar, refränger och mellanrum, men uttryck för dårpippi vet jag inte. Det handlar som jag ser det om tankar som ännu inte gjorts meningsfulla av läsaren. Den som säger att han inte förstår Tusen platåer läser den på fel sätt (eller det är olyckligt att tänka rätt och fel här, men jag hittar inget bättre ord just nu), man letar efter något som inte finns där. Lika viktiga som orden är det som står mellan raderna, det vill säga det som läsaren tillför. Mening är något som skapas, inget som överförs oförändrat från en till en annan. Mening är dynamik, är skapande och uppstår mellan. Det tar Deleuze och Guattari fasta på i sitt skrivande. Därför kan deras böcker uppfattas som obegripliga, särskilt av den som läser innehållet på ett konventionellt sätt, med förväntningar om att bli upplyst och undervisad. Läsaren av Tusen platåer är mer ett slags aktiv medskapare än passiv mottagare.
Kafkaboken är en fortsättning på detta, och är understundom totalt oläslig, som när handlingen i Kafkas romaner, brev och berättelser reduceras till maskiner, arkitekturfantasier eller mönster av ”intensiteter”; understundom brutalt klarläggande.
Spelet mellan det manifesta och latenta, det direkta och det indirekta, är jag med på. Det är så jag läser Deleuze och Guattari, men jag tycker mig förstå vad de menar med maskiner och fantasier, anordningar och aparallella block av ömsesidig tillblivelse, så för mig är texterna aldrig oläsliga. Allt handlar om HUR man läser texterna, om vad man gör med (sin förståelse av) innehållet. Det är som sagt inte undervisande, utläggande texter, utan inspirerande underlag till skapande av mening. Tusen platåer är en perspektivgivande bok, en ögonöppnande bok. Den blir så transparent, användbar och givande som läsaren gör den, genom att använda bokens innehåll. Det viktiga är varken texten, författarna eller läsaren, utan det som händer mellan. Resultatet av respektive läsning. Tillblivelsen som på ett eller annat sätt går att härleda till bokens innehåll.
Just själva beskrivningen av skrivandets språkliga hemlöshet tillhör de tankar som gjort störst intryck världen över. Med en term hämtad från Kafka själv beskriver Deleuze och Guattari vad det innebär att tillhöra en ”mindre” litteratur, det vill säga att vara litterärt verksam innanför ett större språk som har makten över verkligheten.
Deleuze och Guattari talar om mindreblivande, och pekar på betydelsen av att se världen från den underordnades perspektiv. Den överordnade tenderar att bli blind för nyanser och ser inte effekterna av sin egen privilegierade status som självklar del av normen. Mindreblivande handlar om att lära sig se sig själv genom andras ögon, olika andra. Det handlar om förmågan att växla perspektiv, om att förstå maktens effekter på såväl den underordnade som den överordnade. Makt är relationell, den utgår inte från ett centrum. Det uppstår mellan och påverkar alla som är del av sammanhanget. Den hemlöse, återigen, ser fler nyanser än den som är hemmablind. Kafka ser andra saker i tyskan och använder språket på andra sätt än författare som tillhör normen. På det sättet är hans litteratur mindre, samtidigt som den är större. Han ser saker mellan och bortom det givna och invanda. Och man kan lära sig se den egna kulturen genom hans ögon, om man väljer att läsa Kafka på det sätt som Deleuze och Guattari föreslår. Det handlar inte om vad man ska göra, vad som är bäst, utan om olika sätt att närma sig texter och forskningsobjekt på.
De listar tre konsekvenser av att tillhöra en mindre litteratur, till exempel tyska i Prag i början av nittonhundratalet, men utsträckningsbart till många andra lägen:

• Att litteraturen i hög grad kommer att handla om hemlöshet och om själva omöjligheten att uttrycka sina erfarenheter
• Att allt som skrivs omedelbart blir politiskt, därför att situationen redan är så laddad
• Att författaren blir en talesman för sin folkspillra mer än en person som uttalar sig i egen sak

Denna analys har funnit genklang världen över hos både forskare och författare.
Det handlar som jag ser det om att uppmärksamma värdet av olika texter, särskilt av texter som tenderar att glömmas bort eller försvinna i bruset. Det handlar om att se och uppmärksamma värdet av den andras tankar och upplevelser. Vi som bor här i Sverige har massor att lära av att lyssna på invandrare som kommer utifrån och som upptrycker sig på ett slags mindre litteratur när de skriver om sina upplevelser av att möta majoritetskulturen. Vi kan lära av varandra, det är inte givet att de ska lära av oss. Vi har massor att lära av dem, och samhället är det som växer fram mellan. Så är det oavsett, även utan att vi lyssnar på varandra. Fast om vi lär oss lyssna blir det lättare att bygga ett hållbart samhälle där fler får plats och kan bidra. Så läser jag Deleuze och Guattari, det är vad jag finner mellan raderna i deras bok. Andra ser andra saker och till sig andra tankar, gör något annat av innehållet. Samtalar vi om våra respektive läsefrukter berikas båda. Det är mer konstruktivt än att debatera vems läsning som är den rätta, bästa eller enda möjliga. Tillsammans kan vi berika varandra, och lära oss se fler nyanser av verkligheten och samhället vi delar.
Frågan är om den inte är direkt relevant också för beskrivningen av arbetarlitteraturen, dess historia och dess nuvarande läge. Jomenvisst.
Visst är det så. Alla alternativa läsningar och perspektiv är inte lika bra, men det går aldrig att avgöra på förhand vad som bra till vad. Därför behövs mångfalden, för att den är fylld av möjligheter. I en värld som förändras allt snabbare är det viktigare än någonsin att utbudet av möjligheter är stort. Därför är talet om effektivisering så skrämmande. Likriktningen, målfokuseringen och vinstidealiseringen. Det är den som gör att tiden att bara låta tankarna följa sin egen väg, som jag gjort här, aldrig finns. Det är trist och det är farligt, för skyddet mot det oväntat oväntade utarmas när marginalerna kapas, hastigheten ökar och mångfalden minskar.

Nu ska jag bege mig ut på promenad och fortsätta tänka, fortsätta låta tankarna komma och gå. Försöka se världen från olika perspektiv. Bara vara. Vila och samla kraft och inspiration. Snart är det 2017: Ett nytt år, nya möjligheter.

onsdag 28 december 2016

Postmodernism, som tanke och tillstånd 4

Tar upp tråden igen och tänker vidare om relativismen, med utgångspunkt i Understreckaren skriven av författaren Torbjörn Elensky. Utgångspunkten för texten som handlar om postmodernismen är Jean-Francois Lyotards bok Det postmoderna tillståndet, som nu givits ut på svenska. Både understreckaren, postmodernismen och Lyotards bok väcker en massa tankar, så jag delar upp Elenskys text i fyra delar. Detta är den fjärde. Här avslutas understreckaren med en lite mer allmän reflektion över konsekvenserna av Lyotards bok, men det finns mer att säga om detta ämne så jag återkommer med fler tankar.
Postmodernismen är inte ett så radikalt brott med historien som en del ibland tycks inbilla sig. Det finns flera skäl, sedan mycket gammalt, att vara skeptisk mot givna sanningar. Någon fast grund får vi aldrig igen, även om stabiliteten i matematiken kanske är lite större än i genusteorierna.
Det är detta som är postmodernismens viktigaste bidrag till vetenskapen: Insikten om, eller snarare verktyg för att inse och hantera insikten, att det inte finns några absoluta fundament eller givna sanningar. Det är inte hittepå, det är sanningen och den gör vi bäst i att lära oss hantera. Hur skulle vi annars göra? Förneka fakta kan aldrig vara en väg till kunskap, och ett samhälle byggt på en sådan grund är ett sårbart samhälle. Postmodernismen har anklagats för att vara nihilistisk, men det är precis tvärtom. Postmodernismen, i alla fall den gren av den som jag intresserar mig för och i vars efterföljd jag verkar, hyser den djupaste respekt för kunskapen. Inte minst därför känns det oerhört orättvist att tvingas försvara sig från orättfärdig kritik. Jag skriver inte som jag gör för att ifrågasätta, jag ägnar mig åt vetenskap för att jag vill veta och förstå bättre.
Det är värdefullt att läsa Lyotard för att han gör iakttagelser och för resonemang som kan sägas leda vidare. Han ingår alltså själv i en kunskapstradition vars stora berättelse handlar om hur vi lär oss mer, självkritiskt granskar våra egna förmågor, kritiserar våra uppnådda resultat, och bit för bit stiger vidare – mot ljuset eller in i en återvändsgränd; mot koloniseringen av rymden under ledning av vår tids hjältar, som Elon Musk, eller mot utplåning i värmedöden.
Exakt! Det handlar om att utforska både världen, vetandet, kulturen och människorna. Vem är jag? Hur fungerar vi? Vad är kunskap, och hur ser relationen mellan kunskap och makt ut? Vad är skolans uppdrag, hur kan man samverka för att nå bättre resultat? För mig handlar det om hållbarhet, om att värna livet och om att förbättra förutsättningarna för att bygga ett samhälle som kan härbärgera mångfald. Livet och samhället är inget man väljer, det är själva förutsättningen för att överhuvudtaget kunna välja. Postmodernismen är inte en modenyck, en kul grej eller ett uppror. Det handlar om sökande efter bättre vetande.
Som avslutning föreskriver faktiskt Lyotard vad som bör göras: allmänheten bör få fri tillgång till ”minnes- och databanker”, för: ”Språkspelen kommer då att bli spel med fullständig information i varje givet ögonblick.” Givet våra erfarenheter idag av hur klickonomin föröder nyhetsförmedlingen, medan desinformationskampanjer vinner framgångar på nätet, verkar detta som en minst sagt naiv förhoppning.
Det må så vara, men om tanken på öppenhet framstår som naiv är vi alla illa ute. Gränser, murar och hinder leder inte framåt, utan tillbaka. Det öppna samhället kan liksom demokratin bara försvaras genom att värna öppenheten och demokratin. Det finns inga genvägar. Kunskapen måste vara fri, och om det visar sig vara svårt är lösningen inte att gå i motsatt riktning. Det är klickonomin och desinformationskampanjerna som är problemet, inte öppenheten och friheten. Liksom med mångfalden ser jag det som ett slags barometer eller indikator på samhällets hälsa. Vi har alla ett ansvar att lära oss hantera öppenheten, som bara kan försvaras med öppenhet och demokrati. Det blev inte som Lyotard förutspådde. Än sen? Ingen vet något om framtiden så varför skulle Lyotard veta och varför anklaga honom för något som han visserligen sa men aldrig visste? Om man inte får drömma kommer det snart att krylla av domedagsprofeter som vill få rätt, och som hoppas att hatet och hoten ska hjälpa dem att kunna säga: Vad var det jag sa? Ingen kan veta, vare sig det ena eller andra. Detta går dock att veta: Förbud, kontroll och hinder kommer aldrig att leda till öppenhet, demokrati och frihet. Det är inte samma sak som att säga att det är enkelt eller att det finns genvägar.
Postmodernismen är en avgörande erfarenhet, lika viktig som den upplysning som den i själva verket utvecklats ur. Det är nödvändigt att vi behåller dess misstänksamhet mot makten, mot de stora legitimerande berättelserna, liksom dess öppenhet för hur de olika språkspelen fungerar och hur perspektiven förändrar bilden av verkligheten. Men för den sakens skull får vi inte tappa bort själva verkligheten. Perspektiven måste tillåtas komplettera varandra, och även om det i sträng bemärkelse kanske inte går att vara objektiv, så går det att vara saklig. Saklighet kräver metod, tydliga gemensamma spelregler och transparens. Om vi håller fast vid dem kan det postmoderna tillståndet också hjälpa oss till kritisk förståelse och ökad kunskap som kan ta oss vidare. För stanna kan vi inte – och bakåt vill vi väl inte?
Kloka ord! Saklighet och kritisk medvetenhet är bättre sanning och objektivitet. Ökad kunskap betyder inte att man går tillbaka till en omedveten tro på det enda, det absoluta. Allt och alla förändras. Kultur och liv är rörelse. Vi är på väg mot framtiden tillsammans. Vi får inte det vi vill, vi får det vi förtjänar. Kan och får man inte undersöka sanningen, hur kan man då hävda att vi lever i ett kunskapssamhälle?

tisdag 27 december 2016

Ord, ting och diskursiva ordningar 12

Viljan att veta kan ibland vara så stark att den är starkare än insikten om vad som går att veta. Önskan att få ett svar kan vara viktigare än att svaret verkligen är korrekt. Det är ett mänskligt dilemma, ett olyckligt tillstånd, och det kräver förståelse för fler saker än bara kunskapen. Även den mänskliga psykologin måste tas med i beräkningen, liksom förmågan till kritiskt tänkande. Det räcker inte att något är sant i betydelsen att en utsaga stämmer överens med förhållandet i verkligheten. Kunskap handlar inte bara om det som är och händer där ute, utan lika mycket om det som sker inom och mellan människor. Därför är viljan till sanning, begäret efter kunskap, som Foucault skriver om, så viktigt att uppmärksamma och förstå. Om man verkligen vill veta, vill säga. Kunskapen måste passera genom en lång rad filter och den måste översättas i flera led innan den når ut i samhället. Det finns många resonanslådor och potentiella felkällor att ta i beaktande på vägen mellan verkligheten och vetandet.
Slutligen tror jag att denna vilja till sanning, som alltså vilar på institutionellt stöd och institutionell distribution, har en tendens att utöva -- jag talar fortfarande om vårt samhälle -- ett slags press på och tvingande makt över andra diskursformer.
Här tror jag det har hänt saker i samhället sedan Foucault höll sitt tal på Collège de France 1970. Den vetenskapliga diskursen står idag i ett närmast motsatt förhållande till samhället. Idag är det politiken som i allians med näringslivet utövar tvingande makt över vetenskapen. Kunskapens ställning är inte lika självklar längre, och delvis som en följd av att Foucault visat på relationen mellan makt och kunskap har makten kunnat flytta fram sina positioner för att utmana vetenskapen, särskilt på områden där kunskapsläget inte är diffust. Där man tidigare litade på vetenskapen, lyssnar man idag på andra. Viljan till sanning är lika stark, men resultatet blir ett annat om man väljer att lyssna på företrädare för vetenskapen än om man väljer att lyssna på politiken eller näringslivet. Och eftersom kulturen i hög grad är resultatet av diskurser fungerar det också, åtminstone ett tag. Klimatförnekelse kan man ägna sig åt ganska länge innan problemen blir uppenbara, till exempel. Det går också att få välavlönade arbeten med mycket ansvar även utan utbildning, så länge ägarna inte protesterar.
Jag tänker på hur den västerländska litteraturen i sekler har nödgats stödja sig på det naturliga, det sannolika, på ärligheten liksom på vetenskapen, kort sagt på den sanna diskursen.
Här tänker jag på debatterna på senare år om romaner som sägs handla om sanningen men där det funnits fiktiva inslag, och fiktiva böcker vars innehåll stämmer överens med sanningen. Inom litteraturens område har inte riktigt lika mycket förändrats som på andra områden, uppenbarligen. Fast även där har sanningen förlorat en del av sin glans och oantastlighet. På gott och på ont, för det innebär så klart att vetenskapen också granskas, vilket är viktigt. Kunskapen är aldrig given, den måste reflekteras över, utvärderas och ständigt omvärderas.
Jag tänker också på hur de ekonomiska praktikerna, kodifierade som föreskrifter eller anvisningar (eller möjligen som moral), sedan 1500-talet har försökt finna en grund, försökt ge sig själva ett rationellt berättigande genom en teori om tillgångar och produktion.
Här har det sannerligen hänt saker sedan Foucault talade. Det har till exempel inrättats ett pris till Alfred Nobels minne, i ekonomisk vetenskap. Och även om vetenskapen om ekonomi aldrig lyckats förutsäga kriser eller uppgångar och trots att ekonomin är lika gåtfull som vädret finns det en vilja att vetenskapliggöra ekonomin. Där, i den rörelsen, i den viljan att veta visar sig ett slags begär efter kunskap. Viljan till sanning är starkare än verklighetens och kulturens myllrande komplexitet. Det är mer lockande att ha kunskap om något bestämt, än om något diffust.  
Och jag tänker på hur en så normativ företeelse som straffsystemet har sökt sina grundvalar eller berättiganden först, naturligtvis, i en rättsteori och sedan från och med 1800-talet i sociologisk, psykologisk, medicinsk eller psykiatrisk kunskap. Det är som om inte ens lagens ord kunde auktoriseras i vårt samhälle av någon annan än en sanningsdiskurs.
Som sagt, jag tror det går att iaktta en pendelrörelse här. Idag är sanningen inte absolut, och då har vetenskapens status förlorat en del av sin forna glans. Trots att sanningen om sanningen är att det inte går att uttala sig så säkert som man kanske trodde tidigare är det som om kunskapen upplösts och inte är lika intressant längre. Jag tror det handlar om lockelsen som ligger i tvärsäkerheten; både i att vara säker och att lyssna på någon som säger sig vara säker. Människan har en utpräglad fallenhet att vika sig för auktoriteter och genom historien har den som vill leda lutat sig mot olika saker: Gud, vetenskapen och idag pengar. Därför är det berättigat att tala om diskursens ordning, istället för kunskap. Ordningen och auktoritetstron kommer före kunskapen. Makt, vetande och subjekt är en dynamisk och sammanhållen enhet som allt och alla relateras till och får sin mening genom.

måndag 26 december 2016

Den fördummande jakten på vinst

Jakten på låga priser, på vinst och ekonomiska fördelar för egen del är ett virus som fördummar. Ett gift som på sikt hotar hela samhällets långsiktiga överlevnad. Tecknen på sjukdomen och dess spridning och effekter är många och finns överallt. Att begäret efter vinst tillåtits nästla sig in i skolan för att där likt en gökunge dra till sig all uppmärksamhet och utarma lärandet, livet och lusten att vara i kunskapen, är ett alarmerande tecken i tiden. Skolan är vetandets och det intellektuella samhällets själva fundament. När grunden för kunskapssamhället urholkas och kompetensen att tänka kritiskt utarmas blir det svårt och resurskrävande att återta förlorad mark. Bedrägligt nog upptäcks detta först när det är för sent, först när man gjort sig beroende av låga priser, accepterat nedskärningar som normaltillstånd och tvingats gå ner i lön, allt för att hålla den heliga vinsten uppe. Oj, hur hamnade vi här? Bara den som vaknat upp kan tänka så, men det räcker inte att en eller några få drabbas av eftertänksamhetens kranka blekhet. Så länge majoriteten sitter fast i och förnekar sitt beroende kommer kunskapssamhället fortsätta vittra sönder. Donald Trump, som valdes till ledare för att göra världens mäktigaste land till världens största ekonomi igen, Twittar om att USA ska kapprusta. Han vill bygga en mur vid gränsen till Mexiko, och har genom hela sin karriär överskattat sin egen förmåga. Han är sinnebilden för vad jakten på vinst gör med människor och hans universallösning på alla problem är: Your'e fired! När vinsten är allt betyder snart ingen eller ingenting, utom jag och mig och mitt någonting. Likt kung Midas inser man för sent att det man önskade sig inte var vad man ville ha, egentligen.

Att jag skriver detta handlar inte bara om det som hände igår på flygplatsen i Berlin, men det blev en påminnelse. Eftersom barnen var hos sina andra föräldrar och vi inte ville sitta hemma själva bokade vi en resa, liksom vi gjort många gånger förr. Vi sökte på nätet och valde "tjänsten" Flightfinder, som beskriver sig själva på hemsidan på följande sätt.
Flightfinder.se är en nordisk onlineresebyrå med fokus på förmedling av flygbiljetter till marknadens bästa priser. På vår hemsida finner du snabbt och enkelt de flygresor som passar dina behov, snabbast, billigast eller en kombination av båda. Vi är en del av Flygpoolen AB, med huvudkontor i centrala Stockholm. Genom moderbolaget har Flightfinder tillgång till de bästa flygpriserna med alla stora flygbolag, samt konkurrenskraftiga priser på hotell och hyrbi världen över.
Det bästa och mest konkurrenskraftiga priserna, som passar just mina behov. Huvudkontor i centrala Stockholm. Det låter ju bra, men varför svarar man mig då på engelska när jag mailar dem för att klaga, efter hemresan?
Som resenär med Flightfinder kan du känna dig trygg - vi har ställt statlig resegaranti till Kammarkollegiet och innehar fullständiga IATA-rättigheter för att utfärda giltiga resehandlingar med de flesta flygbolag. För din trygghet samarbetar vi DIBS, Klarna och flera storbanker för att processa din betalning med den högsta säkerheten.
Mina pengar må vara i säkert förvar hos företaget, men det spelar ju ingen roll när jag står vid incheckningen på hemresan och inser att Flightfinder inte meddelat mig att det konkurrenskraftiga priset jag betalat för resan bara täcker kostnaden för handbagage på hemresan. Lägger man 120 Euro på priset, vilket de två väskorna som vi betalat för att ta med oss ut kostade att ta med sig hem, är det en tredjedel av priset. Vad spelar en statlig resegaranti och säker betalningsprocess för roll då?
Flightfinder drivs av Flygpoolen AB med huvudkontor i Stockholm [för säkerhets skull upprepar man den informationen. Det är tydligen väldigt viktigt] och som har en årlig omsättning på ca 800 miljoner kronor.
Jag förstår nu varför man har så stor omsättning. Men jag har aldrig förstått företag som skryter med det? Och jag förstår ännu mindre informationen som följer.
Varje år reser närmare 200000 resenärer till destinationer i hela världen genom Flygpoolen. Flygpoolen ägs i sin tur av den italienska resebyråkoncernen Uvet med bas i Milano. Uvet är den marknadsledande resebyrån i Italien med en årlig omsättning på mer än 20 miljarder kronor per år.
Vem är det jag gjort affär med egentligen? Flightfinder, Flygpoolen eller Uvet (med bas i Milano, och marknadsledande i Italien?!). Vad är poängen med upplägget?
Varmt välkommen med din bokning. Flightfinder - Finding the best flights!
Mvh,
Patric Wagenknecht, vd.
Jag förstår att jag är varmt välkommen att boka resa och att Flightfinder vill ingjuta respekt och trovärdighet. Självklart skulle jag kollat detta innan, men jag liksom alla andra är del av samma kultur. Flightfinder är dessutom bara ett företag i mängden, som agerar som företag agerar idag, i ett samhälle där vinsten är allt och kundnöjdhet bara är något man bryr sig om i sin marknadsföring.

Jag blev förvånad och arg när flygbolagspersonalen begärde 120 Euro av oss för att vi skulle få checka in våra väskor, självklart. Jag har aldrig varit med om detta tidigare, och när jag tittade på utskriften med information om resan ser både ut och hemresan identiska ut. Det finns symboler för handbagage och resväska på båda resorna, vilket är självklart. Vem har med sig mindre bagage hem än ut? Och jag vägrar tro att efterfrågan på den typen resa, där man betalar ett kontant ockerpris för att få med sig väskan hem, är särskilt stor. Självklart klagade vi vid disken, och lika självklart talade personalen om för oss att vi inte bokat resan via dem och att de inte kunde ta något ansvar. Ingen skugga faller på dem, även om man kan undra vad de tjänar på att flyga (berättigat) missnöjda resenärer. Antar att de också drabbats av det ekonomiska viruset och förblindats av vinstjakten.

När jag kom hem mailade jag omgående till Flightfinders kundtjänst. Jag skev följande:
Nu är vi hemkomna igen från vår resa till Berlin, som bokades via Flightfinder. Vid incheckningsdisken fick vi en chock när Air Berlin ville ha 60 euro per väska (120 euro) för att vi skulle få med oss väskorna hem. Det hjälpte inte att jag visade en utskrift från My Trip där det tydligt framgår att det ingick både handbagage och väska på såväl ut- som inresa.

Väl hemkommen tittade jag på bokningen, och ser då att det stämde det som personalen på flygplatsen hävdade, att vi inte betalat för väskan hem, bara ut. Det framgick inte när vi bokade, och jag ställer mig mycket tveksam till ert sätt att sälja resor.

Är det er affärsidé att lura resenärerna på detta bedrägliga sätt? Jag är mycket besviken!
När jag tittar noga på bokningssidan ser jag att det står 0 väskor i kolumnen för hemresan, men det var inget vi aktivt valt, och som sagt, av informationen från My Trip (där "alla" uppgifter om resan finns med) ser det ut som om in- och utresan är identiska. Att det finns oseriösa flygbolag som lockar med billiga resor, men som sedan har ett snårigt bokningssystem där man måste navigera med försiktighet för att inte drabbas av överraskningar visste jag, men att även bokningstjänster jobbar på det sättet var en nyhet. Eftersom de allra flesta resenärer SJÄLVKLART vill ha med sig väskan hem igen borde det vara lika självklart att den tjänsten ingår i erbjudandet, och att den som vill kan välja bort tjänsten för att pressa priset ytterligare. Så agerar ett företag som sätter kundnöjdheten i centrum, istället för vinsten. Svaret jag fick visar med ALL önskvärd tydlighet att Flightfinder att man inte bryr sig ett dugg om att jag blev besviken. Varför svarar man till exempel på engelska när man två gånger nämner att man har sitt huvudkontor i STOCKHOLM?!
Dear Eddy,

thank you for your message, please accept the answer in English.

You have puchased tickets with combined fares. For your type of ticket there was no checked-in baggage included in the price for return flight, only hand baggage. In such cases checked-in baggage can be paid at the airport before departure. The indication whether the fares include baggage or no is not visible during the booking process.

We are always accessible to provide you with information regarding free baggage allowance before the payment and booked trip.

Kind regards,
Flightfinder.se
Om jag bokar en resa, tur-och-retur, där priset för väskan ingår på utresan tycker jag inte att jag ska vara tvungen att NOGA granska alla detaljer på en snårig hemsida, efter att bokningen gått igenom, för att förvissa mig om att jag fått det jag trodde jag betalade för. prisjämförelsen som fick mig att välja Air Berlin byggde ju på premissen att jag skulle kunna ta med mig väskan både dit och hem. Med ett pålägg på 120 Euro (på en resa som kostar 3500:- för två personer) kommer saken i ett helt annat läge. Då spelar det ingen som helst roll att Flightfinder finns tillgängliga för att svara på frågor. Det man tror är självklart frågar man så klart inte om.

Nåväl, detta är en bagatell i jämförelse med läget i världen i stort. Ett I-landsproblem och inget som jag kommer att ligga sömnlös över. Jag har lärt mig en läxa, och vill på detta sätt varna andra för att lita på Flightfinder. Kolla noga innan ni bokar så att ni inte står där sedan. Flightfinder anser att det är ditt ansvar att kolla även det uppenbara, och de är tydligen stolta över sitt upplägg. Jag kommer dock inte att använda deras "tjänst" igen, trots att de har sitt huvudkontor i Stockholm!

lördag 24 december 2016

God Jul, från fina Berlin!

Vill önska alla läsare en riktigt god jul! Tar ledigt från det vanliga bloggandet idag och kan inte lova att det blir en uppdatering varje dag här runt jul. Så måste det få vara. Skrivandet får inte bli ett tvång. Det är också i mellanrummen som det händer. Andas in, stanna upp, tänk efter, andas ut. Livet är liksom kulturen och kunskapsutvecklingen processer av tillblivelse. Om man bara fokuserar på prestation och kvantitet blir kvaliteten lidande. Utan eftertanke och perioder av kravlös vila, utan tid att bara vara, i avsaknad av marginaler, sker ingen utveckling och kan livet och samhället aldrig bli hållbart.


Igår åt vi stadig tysk husmanskost. Väldigt gott och mycket trevligt. Här i Berlin är stämningen en aning dämpad. Alltid går lite långsammare, är lite tystare och man tar sig tid. Det bidrog paradoxalt nog till känslan. Mitt i bedrövelsen finns något vackert. Julen blir värdigare när intensiteten i kommersen minskar. Överallt runt julmarknaden där lastbilen körde in bland stånden finns öar av ljus, blommor och banderoller. Det blir en påminnelse om livets bräcklighet. Om hur viktigt det är att ta vara på tiden man har. Och tyskarna visar glädjande nog att hot inte måste leda till hat.


Resan blev inte riktigt som vi tänkte. Det oväntat oväntade kom emellan. Att ta det personligt och ge efter för besvikelsen vore att gå rakt på tvärs mot allt jag håller heligt. Undantagen är regeln, det man har att rätta sig efter. Vardagen, det normala, är inget man kan räkna med. Framtiden går aldrig att räkna på och mål kan aldrig säkras. Kulturen förändras och människorna med. Man kan drömma, hoppas och planera, men måluppfyllelse går aldrig att garantera. Det är den övertygelsen om att det normala kan tas för givet som underblåser vreden som många människor känner, men låter vi politiken styras av känslor går vi terroristernas ärenden. Att vara rädd och agera försiktigt är självklart och viktigt, men att agera i affekt är förödande för allt vad hållbarhet heter. SD har fel, det är inte känslan som räknas.


Den här bilden är tagen vid ingången till Berlin Zoo, och alldeles utanför finns Olof Palmes plats. Bara ett stenkast bort ligger julmarknaden. Palme var en klok ledare, liksom Obama. Idag verkar det vara problematiskt att vara klok. Att tveka inför tanken på att blåsa upp löftena, att hålla sig för god för smutskastning, att motstå populism och värna hållbarhet, i ordets alla betydelser, vilket alla kloka ledare måste göra, verkar idag inte vara en framgångsrik strategi för att vinna val.

Det enda man kan göra är att leva i nuet och ta vara på chanserna som alltid dyker upp lika oväntat som problemen. Nu är ett mellanrum, en öppen plats mellan då och sedan. Nu är enda gången man kan göra skillnad. Nu är upprepad skillnad. Det går inte att ändra det som hänt, men det man gör här och nu rår man i alla fall delvis över. Lever man på minnen och jämför man hur det är med hur det en gång var är risken stor att man blir bitter, och lever man i framtiden, om målen som satts upp är intecknade, kan utfallet bara bli antingen besvikelse eller bekräftelse av det man redan visste. Bara genom att vara närvarande nu, och genom att upprepa den känslan, genom att ta in och reflektera, kan man leva livet fullt ut.


Tar tillfället att påminna mig om det, om allt som är vackert och viktigt i livet, allt det där man har så lätt att bara ta för givet. Jag tror inte man kan tänka bort problem eller nå framgång genom att ha en positiv inställning, men man kan försöka påminna sig om att inget är svart eller vitt, allt är både och och livet är som det är oavsett hur man ser på det.


Hittade denna modell av Brandenburger Tor, i choklad och marsipan på KaDeWe. Lite svår att få med sig hem ... Nåväl, nu ska vi äta frukost, gå en långpromenad i det gråa vädret och handla till kvällens julbuffé på hotellrummet. En riktigt God Jul önskar jag er, så hörs vi när andan faller på.


fredag 23 december 2016

Postmodernism, som tanke och tillstånd 3

Fortsätter samtalet med dagens Under Strecket av författaren Torbjörn Elensky. Utgångspunkten för texten, som handlar om postmodernismen, är Jean-Francois Lyotards bok Det postmoderna tillståndet, som nu givits ut på svenska. Både understreckaren, postmodernismen och Lyotards bok väcker en massa tankar, så jag delar upp Elenskys text i fyra delar. Detta är den tredje, som handlar om olika sätt att se på kunskap. Finns den i världen och upptäcks den, eller är kunskap ett slags verktyg som människor skapar? Det är en gammal tvistefråga inom vetenskapen, som (liksom så mycket annat) går tillbaka till antikens Grekland. Form och materia, handlar det om, vilket är ett ämne som Sven-Erik Liedman har skrivit en mycket intressant bok om: Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag. Det är fråga som hanterats på olika sätt, av olika forskare, genom hela filosofihistorien, vilket ger perspektiv på kritiken mot postmodernisterna. Båda sidor i "striden" kan luta sig mot auktoriteter av samma dignitet och historiska betydelse. Att undersöka sanningen är inte samma sak som att överge det vetenskapliga målet om KUNSKAP.
Det är själva misstänksamheten mot metaberättelsen som Lyotard klassar som ett postmodernt tillstånd. Han hyllar det inte, menar sig inte skapa det, utan enbart iaktta och ­diagnostisera det. Rätt ofta missar kritiken av postmodernismen den avgörande ­distinktionen: postmodernismen är, åtminstone hos Lyotard, strängt taget ingen teori eller ideologi i sin egen rätt, även om den sedermera kan säga ha utvecklat sådana drag, utan den är helt enkelt ett försök att förstå var vi befinner oss, hur vetenskap kan legitimeras, och vad det innebär när metaberättelserna, främst optimismen om framsteget och utvecklingen, inte längre bär.
Ja, det är oerhört viktigt att framhålla detta, för att inte fasta i en förödande debatt där man måste välja sida i en fråga som ingen kan avgöra en gång för alla. Lyotard, liksom många forskare före och efter honom iakttar världen, kulturen och vetenskapen. Kunskap är alltid förmedlad, aldrig ren. Utan tolkning, inget vetande. Kulturen kommer därför alltid att spela roll, och den förändras över tid och ser olika ut på olika platser. Inom humaniora har man alltid vetat detta och förhållit sig till det samt undersökt fenomenet. Blicken har riktats inåt lika mycket som utåt. Kanske är det lättare att behålla tron på objektivitet, rena sanningar och forskarens makt över kunskapen när man studerar sådant som finns bortom det omedelbara, på mikro- eller makronivå. Fast vetenskap är ändå en mänsklig verksamhet, för människor. Kunskapen växer mellan oss alla. Det krävs resurser, intresse (inte bara forskarens, utan även allmänhetens, som står för finansieringen) och kompetenta forskare, likväl som granskare av resultaten. Vetenskap är ett kollektivt projekt, ett slags kedja som aldrig blir starkare än dess svagaste länk. För mig som forskar om kultur vore det ovetenskapligt att inte studera dessa aspekter av kunskapen. Forskare är inte ett slags tjänare som "tar reda på" olika saker som andra vill veta. Oroväckande nog är det allt oftare så man ser på och behandlar vetenskapsutövare. Politikerna vill styra kunskapsutvecklingen, och näringslivet kontrollera forskningen. Akademin kämpar för friheten och autonomin. Kunskap handlar som synes om makt, och det är oerhört olyckligt om det blossar upp och utkämpas strider INOM vetenskapen, när hotet kommer utifrån.
För att förstå kunskapen måste vi förstå samhället. Och för att förstå samhället måste vi välja vilket sätt vi undersöker det på. Hur vi frågar avgör vilka svar vi får. Har samhället råd med samhällskritiska forskare? Det är min fråga. Makten kräver legitimering och samhällsekonomin kräver kunskap som genererar teknik, uppfinningar, nya företag och pengar. Vi ser helt klart i dagens Sverige hur akademin pressas av krav på resultat, både ideo­logiskt och antagligen i än högre grad ekonomiskt, även om det senare sällan är fallet när det gäller just samhälls­vetenskaper och humaniora. Det handlar alltså även om makten över kunskapen. Den utvecklas nämligen inte i något intresselöst vakuum.
Av människor, för människor, med hjälp av begränsade resurser. Allt och alla hänger ihop. Vetenskap är lika lite som företagande och politik ett särintresse. Vi behöver VARANDRA. Tyvärr växer klyftorna och fördelningen av pengar (det vill säga möjligheter och makt) är ojämnt fördelade. Stora, multinationella företag med mäktiga chefer utmanar politikerna och spelar ut länder mot varandra, i jakten på kostnader. För en med stor makt och mycket inflytande, som ansvarar inför aktieägarna som kräver avkastning på sitt kapital, kan det vara lockande att lägga företagets forskningsverksamhet på universiteten och låta allmänheten, via skattsedeln betala för verksamheten. Det är den linje Svenskt Näringsliv driver. Klart att den som företräder ett så pass mäktigt intresse inte är intresserad av kritisk forskning, forskning om makt, kultur och tillvarons kontingenser. Styrelseordföranden på Uppsala universitet sitter på två stolar idag. Carola Lemne är också ordförande i Svenskt Näringsliv, vilket med rätta ifrågasätts av forskare som värnar kunskapens och forskningens frihet. Den som hävdar att kunskap och makt inte hänger ihop har en del att bevisa. Samhällets hållbarhet står och faller med mångfalden och förmågan att hantera den, och jag talar här om mångfald i ordets allra vidaste bemärkelse. En likriktad akademi vars enda syfte är att tjäna näringslivet, eller ännu värre, ett fåtal mäktiga företag, är ingen akademi och det går aldrig att bygga ett kunskapssamhälle på en sådan grund. Krisen i skolan skylls på postmodernismen, men dess orsaker har inget med kritiken mot de stora berättelserna att skaffa. Tvärtom, en verklig kunskapsskola kan bara växa och hållas levande i ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde och där bildning är målet med skolan och den högre utbildningen. Visst både kan och ska man specialisera sig, men utan bredd finns ingen spets. Försöken att målstyra högre utbildning är lika förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet som skövlingen av regnskogen, för att ge plats åt oljepalmsodlingar. När mångfalden offras för snabba cash är det bara enfalden som växer. Det är en oroande utveckling.
Lyotard skriver: ”... i den diskurs som förs av ­dagens finansiärer är makt det enda som finner tilltro. Det är inte för att ta reda på sanningen som man köper vetenskapsmän, teknisk personal och apparatur, utan för att öka sitt inflytande.” På ett rent praktiskt plan kan det ligga mycket i detta. När det gäller samhällsutvecklingen är det vissa resultat som anses önskvärda, och de har lättare att få anslag än sådana som går på tvärs mot rådande ideologiska önskemål.
Den som har makten över resurserna har också makten över kunskapen, åtminstone indirekt. Sanningen segrar inte alls alltid, för den har ingen egen kraft, den behöver lierade som värnar och sprider den. Kunskap är inte makt, det är makten som i praktiken är synonym med kunskapen. Postmodernismen studerar dessa förhållanden, för kunskapens skull, inte för att få makt. Ändå varnas det för postmodernismen, samtidigt som näringslivet undgår kritik, trots att det hela tiden avslöjas problem och oegentligheter där. Samhället har gjort sig beroende av företagen som idag till och med kan stämma samhällen för demokratiskt tagna beslut som förändrar företagens möjligheter att göra vinst. När skolan i Sverige sålts ut till privata aktörer drabbas inte bara postmodernisterna av kritiken från näringslivets lierade, även lärarna och andra som värnar kunskapen ifrågasätts. Trots att den statliga svenska skolan låg i topp internationellt dundrar domedagspredikarna om kaos och kris när frågan om vinst diskuteras. Relationen mellan makten och kunskapen är inte dold, och den är inte ett illvilligt påstående från postmodernisterna, den är en realitet, som måste undersökas mer om samhället ska kunna bli hållbart, om ekonomin, miljön och det sociala ska kunna balanseras mot varandra på sätt som gynnar alla. Förnekelse är ett slags försvarsmekanism som den underordnade tar till för att slippa ta in och hantera känslan av uppgivenhet. Det är postmodernismen som försvarar kunskapen, inte dess kritiker. Kunskapen måste försvaras, annars har vi snart ingen skola, ingen högre utbildning, ingen forskning och i förlängningen heller inga företag, inget samhälle. Det vore i så fall inte första gången i världshistorien som näringslivet sågat av den gren de sitter på, i jakten på snabb avkastning.
Men jag skulle vilja påstå att det finns ett tankefel i detta: postmodernismen, i sin förenklade, polemiskt laddade form, som inte är Lyotards, tycks mena att kunskapen är relativ, och därav verkar somliga dra slutsatsen att den kunskap vi producerar kan förändra samhället. Men för tunga makthavare i exempelvis finanslivet är sakliga fakta och riktig kunskap viktigare än någonsin, för utan dem kan de inte fatta beslut som låter dem behålla och utöka sin makt och sina förmögenheter. Det är till exempel därför man oftare får korrekta, hårdkokta fakta om läget i världen genom finanspressen än genom vanliga tidningar. De senare har en övertro på sin förmåga att förändra genom att sätta agendan, de förra vet att bara verklig kunskap kan ge det rätta beslutsunderlaget.
Det finns absolut kloka människor i näringslivet, liksom det finns okloka individer i akademin. Det är bara det att risken som några tossiga företrädare för (en problematisk tolkning av) postmodernismen utgör knappast kan jämföras med den skada som ledningen för VW eller SCA eller ... vållat samhället och mänskligheten. Problemet är att näringslivets behov av kunskap är smalt och specialiserat. Självklart klarar sig ingen i det långa loppet om kunskapen man utgår från är falsk, det gäller lika över hela linjen. Beslut ska grundas på bästa möjliga kunskap för att verksamheten där kunskapen ska användas ska bli hållbar. Det gäller i samhället, näringslivet och utbildningssystemet. Samhället kan förändras av olika anledningar och på olika sätt. Kunskap om förutsättningarna för förändring är oerhört viktig, men det går lika lite att styra kunskapen som sådan, som det går att styra kulturell förändring mot på förhand uppgjorda mål. Därför är grundforskning så viktig, för den drivs av nyfikenhet och viljan att veta, inte av lönsamhetskrav eller kortsiktig nytta. Postmodernismen är grundforskning. I alla fall den postmodernism som Lyotard, Foucault, Deleuze och andra ägnade sig åt. Ska samhället bli hållbart behövs den forskningen också. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och.
Lyotard ger sig ut på tunn is när han för över rön från ett forskningsfält till ett annat. Detta är lika vanligt som farligt: nej, kvantfysiska iakttagelser av subkvarkar innebär inte att du kan dra några slutsatser om människans psyke, och Gödels obevisbarhetsteorem, alltså tesen att matematiken inte är bevisbar inom matematiken, utan att det skulle ­krävas ett ytterligare, större system för att bevisa matematikens sanningshalt, och så vidare i all oändlighet, innebär inte att matematik bara är nonsens som skulle kunna se ut hur som helst. Systemet håller ihop, och det fungerar till exempel för att göra uträkningar och förutsägelser som går att kontrollera genom fysiska experiment. Bevisbarheten är egentligen ett rent teoretiskt problem, och framför allt säger det inget om andra vetenskaper, eller mänskligt vetande över huvud taget.
Visst är det så. Fast är det verkligen detta han gör? Flyttar KUNSKAP från ett fält till ett annat ... Det är en vanlig missuppfattning att det är vad postmodernisterna gör, flyttar kunskap. Möjligen finns det exempel på det, och kanske gör Lyotard detta, men det betyder inte att alla gör det eller att det är ett kännetecken på postmodern forskning i allmänhet. Kunskaper hämtade från matematiken kan dock användas som inspiration för analyser, som verktyg att tänka med. Verkligheten är den samma för alla, men den kan studeras från olika perspektiv, och gör man det kommer man att se olika saker. Vissa saker går inte att förstå utan hänsyn tagen till perspektivet. Jag brukar använda Wittgensteins berömda ankhare för att illustrera det, eller Danmarks kung Christian, som kallas tyrann i Sverige och den gode i Danmark. Sanningen om ankharen och kung Christian är både och, inte antingen eller. Det är INTE ett uttryck för relativism, det är Sanningen.

torsdag 22 december 2016

Postmodernism, som tanke och tillstånd 2

Fortsätter samtalet med dagens Under Strecket av författaren Torbjörn Elensky. Utgångspunkten för texten, som handlar om postmodernismen, är Jean-Francois Lyotards bok Det postmoderna tillståndet, som nu givits ut på svenska. Både understreckaren, postmodernismen och Lyotards bok väcker en massa tankar, så jag delar upp Elenskys text i fyra delar. Detta är den andra, som handlar om uppgörelsen med de stora berättelserna, som under 1970-talet allt mer börjar spricka i sömmarna. Oljekrisen kastade grus i maskineriet, Vietnamkriget och protesterna mot det samt inte minst ungdomsrörelsen som visat sig själva att även gamla, rigida strukturer kan brytas upp, visade att ordningen som tagits för given trots allt inte var evig. Och när guldmyntfoten övergavs och valutan började flyta mycket mer fritt kanske det påverkade kulturen också? 1970-talet är en brytningstid på många sätt, inte bara i akademin. 
I slutet av 70-talet utmanades världsordningen på många sätt, som inte fullt ut gick att förstå i samtiden. Många av de processer som pågår än idag tog fart då: datautvecklingen, religionernas återkomst, globaliseringen... Den kanadensiska provinsen Quebecs regering beställde en rapport om kunskapsläget i samtiden av den marxistiske franske filosofen Jean-François Lyotard, som diagnostiserade samtiden på ett sätt som kom att få mycket vidare betydelse än vad provinsregeringen nog hade kunnat föreställa sig.
En bok, skriven av en filosof, och efter det är ingenting sig likt. Tankens kraft är större än man tror, och kanske är det där skon klämmer, i underskattningen av kulturens betydelse. Lyotards bok fortsätter påverka. Postmodernismen var kanske då, när det begav sig, en intellektuell fluga, men den kritiska, underliggande tanken som Lyotard presenterade för en bredare publik har fortfarande bärkraft. Den må, som sagt, väcka irritation och vrede, men eftersom det handlar om tankeverktyg för analys och kritisk granskning (och inte om påståenden om verkligheten, som kritikerna vill ha det till), är teorin fortfarande giltig. Kritisk analys, även av vetenskapliga resultat, kan och får aldrig bli omoderna, inte i ett samhälle som säger sig vilja vara ett kunskapssamhälle.
Hans bok om det postmoderna tillståndet kom 1979, och vad man än vill säga om dess originalitet och saklighet, så kom den att påverka hur vi förstår kunskapen, samhället, makten och mycket annat, på flera oåterkalleliga sätt. Nu kommer den på svenska i bokform, ”Det postmoderna tillståndet. Rapport om kunskapen” (Arche Press), efter att tidigare ha publicerats i sin helhet i tidskriften Arche. Mats Leffler och Håkan Liljeland har gjort en alldeles utmärkt översättning, och Sven-Olov Wallenstein har skrivit ett förord som sätter in Lyotard i hans historiska sammanhang. Inte minst påpekar han att förståelsen av postmodernismen som riktad mot upplysningen är felaktig: Lyotard själv var djupt influerad av Kant, och denna bok, som söker svaret på frågan om vad det postmoderna är, kan läsas som en replik på Kants utläggning av frågan ”Vad är upplysning?”. Efterordet av Per Magnus Johansson sätter Lyotards tankar i relation till psykoanalysen.
Jag började läsa på högskolan 1991 och kom in akademin i en annan brytningstid. Smekmånaden för postmodernismen var över och det härjade ett vetenskapskrig mellan företrädare för konstruktivismen och företrädare för naturvetenskapens positivistiska riktningar. Det där kriget kulminerade när fysikern Alan Sokal fick sin bluffartikel publicerad i tidskriften Social Text. Titeln på artikeln är:   "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity", eller i svensk översättning, ("Att korsa gränserna: mot en transformativ hermeneutik för kvantgravitation"). Han ville se om det gick att publicera en nonsensartikel fylld av värdeord som slog an en tid hos redaktörerna. Och det visade sig gå utmärkt. Sokal kallade omgående till presskonferens och nyheten kablades ut i medierna. Jag minns inslaget i Aktuellt och debatten efteråt. Fast idag är det ingen som mins Sokal. Han blev inte den sanningens riddare och hjälte han såg sig själv som. Lyotard och poststrukturalismen är dock lika aktuell idag som då. Och jag kan inte låta bli att tänka på det faktum att The Lancet fortfarande inte har tagit bort Paulo Macciarinis artikel från tidskriften. Man väntar på besked om utredningen om fusk och i väntan på det har man hissat varningsflagg kring artikeln. Man vill alltså inte acceptera faktum, att Macciarini är en bluff eftersom det faller tillbaka på den prestigefulla tidskriften. Och det är tydligen inte det enda tveksamma fallet i tidskriftens historia. Social Text är inte en tidskrift där artiklar som leder saker och ting i bevis publiceras, så deras miss får inga fatala följder även om den så klart är beklaglig. Men att The Lancet, som är en kanal för Sanningen, där artiklar som bokstavligen handlar om liv och död, inte agerar på så pass tydliga misstankar som i fallet Macciarini är en stor skandal. Hur ser man på sanningen egentligen? Det räcker inte att försvara den i ord. Utan en konsekvent hållning faller alla ord platt och kritiken mot postmodernismen ekar tom. Varför ska man lita på sanningens förespråkare när de inte själva tar sanningen på allvar?
Den mest kända postmoderna idén är den om slutet på de stora berättelserna. Men i denna bok handlar det specifikt om hur kunskapen kan legitimeras. De stora berättelserna, om frihet, utveckling, stigande välstånd och dess koppling till ökad kunskap, har ersatts av flera olika partikulära berättelser, utan de stora berättelsernas övergripande anspråk.
Det är inte postmodernismens förtjänst att de stora berättelserna övergivits. De föll ihop av sig själva, under tyngden av sin egen inneboende orimlighet, eftersom de lovade runt men höll tunt. Verkligheten är som den är, alldeles oavsett hur människan ser på sanningen. Därför är frågan om hur kunskap kan legitimeras så oerhört viktig, och kritiken mot postmodernismen så obegriplig. Postmodernismen spred budskapet på bred front, men insikten byggde på vetenskapliga analyser av just kunskapsproduktionens sociala aspekter. Det var en dröm som dog, drömmen om framsteget som handlar om människans (över)tro på sin egen förmåga. Och drömmar krossar man inte ostraffat, oavsett hur sann och rimlig kritiken mot drömmen än är. Det lustiga är att kritiken mot postmodernismen mer handlat om hur man skriver och vad man säger, än om den vetenskapliga metoden och anspråken som resultaten presenteras med. Ingen postmodernist reser anspråk på att leda något i bevis, det handlar om kritisk analys. Postmodern forskning handlar om att undersöka vetenskapens och kunskapens kulturella och sociala aspekter, samt tillvarons kontingenser. Vad är möjligt att förändra (ifall det är önskvärt att förändra det), och vad måste accepteras? Det handlar om att undersöka sanningens gränser och vetenskapens begränsningar, i akt och mening att göra kunskapen så relevant som möjligt. Åtminstone är det målet med min forskning.
Lyotard inleder med att förklara att han kommer att behandla hur spelreglerna inom vetenskap, litteratur och konst påverkats av omvandlingarna under de senaste 100 åren, från slutet av 1800-talet till det sena 1900-talet, och han kommer specifikt att sätta dessa i relation till berättelsernas kris. Den övergripande metaberättelsen är upplysningens, som legitimerar vetenskaperna genom berättelsen om hur kunskapens hjälte arbetar för välstånd och fred i hela världen.
Drömmen om hjälten som dyker upp från ingenstans och löser problemen eller kommer med frälsningen, är stor och stark. Idag är det experten som med sina kunskaper och exceptionella kompetenser som antas kunna knäcka alla svåra problem, snabbt och kostnadseffektivt. Liksom drömmen om evighetsmaskinen är drömmen om geniet en orimlig önskan om ett tillstånd som har mycket lite med verkligheten att göra. Postmodernismen kan uppfattas som trist och torr på det sättet, när man nyktert dekonstruerar myterna, makten och de där drömmarna som människan har så lätt att klänga sig fast vid. Den som hävdar att man gör det för att man inte tror på sanningen ljuger, och den som fått för sig att postmodernismen inte är en vetenskaplig disciplin som givetvis lyder under och är lojal med samma vetenskapliga regler som all annan vetenskaplig verksamhet måste tänka om. Kritik mot postmodernismen är lika viktig som kritik mot annan vetenskap, men det finns krav på kritiken också för att den ska kunna sägas vara giltig. Det är skillnad på att kritisera och att föra fram saklig kritik som går att bemöta och kontrollera. Vem är mest vetenskaplig och lojal mot sanningen egentligen?