Reflektioner rörande religion 4

Religion är högintressant för en kulturvetare att studera, det har jag vetat ända sedan åren som student på Göteborgs universitet när jag läste religionsvetenskap under ett av de där sex lyckliga åren då jag var fri att följa kunskapen dit den tog mig. Religion är inte mindre intressant att studera idag, och lika intressant är det att studera människors uppfattningar om religion. Självklart blev det repliker på debattartikeln. Ska försöka beta av dem alla och ser fram emot slutordet. 

Vi lever i ett sekulärt samhälle sägs det, men om vi verkligen gjorde det, om vi de facto hade gjort upp med religionen, hade debattartiklar skrivna av företrädare för olika kyrkor aldrig rivit upp så många känslor. Därför skriver jag, för att visa dels att religionen fortfarande fyller en funktion, även för den som inte tror på Gud, i samhället, dels för att reflektera över hur det sekulära tänkandet står sig i relation till det religiösa. Gränsen mellan det religiösa och det sekulära är allt annat än tydlig och klar, och missuppfattningarna, framförallt på den sekulära, vetenskapliga "sidan" är påfallande stor och pinsamt tydliga. Jag kräver mer av den som säger sig företräda vetenskapen.

Ett obehagligt stråk i debatten är att frågan om religionens roll och betydelse grumlas av islamofobi (i brist på bättre ord). När Islam ska fördömas med förment vetenskapliga argument används ibland tanken att politik och religion inte får blandas ihop. Det brukar då påpekas att här i Sverige är kyrkan och staten åtskilda. Religion är en privatsak, säger man. Folk får tro vad de vill men tron ska inte blandas med politik. Det låter självklart, men det man glömmer är att religion och teologi är en helt annan sak än kyrkorna som organiserar delar av den troende delen av befolkningen. Kyrkan har inget i politiken att göra, inte i ett modernt samhälle, men det går aldrig att skilja på religiösa värderingar och sekulära. Man säger sig ta avstånd från alla religiösa värderingar, men menar uppenbarligen (och ofta pinsamt tydligt) att det endast är de där främmande värderingarna som muslimer tar med sig hit som man tar avstånd från och inte vill ska ta sig in i och påverka den "svenska" kulturen.

Det går aldrig i en demokrati att hindra religiösa från att påverka politiken. Uttryck för tro finns överallt, och det handlar på inget sätt endast om tron på Gud. Evig tillväxt, avregleringar, vinst i välfärden, planekonomins välsignelse och så vidare, vad är det? Är inte det också trosföreställningar? Hur skiljer man en religiös föreställning från en annan? Det går inte, av uppenbara skäl. Kyrkan ska inte blanda sig i politiken, men religionen som är en del av mänsklighetens arv går aldrig att separeras från politiken och kulturen. Ett modernt samhälle präglat av mångfald behöver religionen lika mycket som den behöver alla andra sätt att tänka på, inte som det enda alternativet utan som komplement.

Den första repliken på prästernas debattartikel är skriven av Göran Salmonsson, som skriver följande.

Det framstår som en smula bisarrt att en samling religiösa ledare, som hyllar en gud som uttryckligen kräver att fiender och avfällingar ska förintas, förklarar sig ta avstånd från allt religiöst motiverat våld (DN Debatt 9/8), skriver Göran Salmonsson.

Vad det är för gud som Salmonson talar om vet jag inte, för debattartikeln han svarar på innehåller ingen redogörelse för vilken gud det är som företrädarna för kyrkan tror på. Det prästerna vill visa är att religionernas texter kräver tolkning för att tala till människorna och bli användbara. Jag ser ingen motsättning alls i det prästerna skriver. Det är Salmonssons Gud som kräver att fiender och avfällingar ska förintas, inte prästernas. Visst finns det präster som delar Salmonssons syn på Gud, men prästerna skriver på DN-debatt för att ge en annan bild och för att visa att de tre världsreligionerna tillsammans kan enas i kritiken mot våld som utförs i Guds namn. Att han väljer att bortse från detta faktum är talande för synen på religion i dagens sekulära samhälle som anser sig ha gjort upp med religionen och förpassat den till tankarnas kyrkogård, fast den gud och den tro som förpassats dit är inte den tro som den stora majoriteten troende i Sverige idag möts kring och som den moderna teologin handlar om. Det som kritiseras är med andra ord själva sinnebilden av en så kallad straw man. Ska man argumentera med stöd i sekulära vetenskapliga argument, mot religionen, anser jag att man kan ställa långt högre krav på stringens i debatten och kunskap om det man debatterar än vad Salmonson visar i sitt svar.

De är dock medvetna om problemet med att deras gud i vissa stunder har visat sig vara en ytterst brutal och mordlysten figur och de hanterar det på det sätt som numera är brukligt här i riket. De säger alltså att allt måste tolkas och att deras gud ibland även säger åt oss att vara snälla och kärleksfulla. Av uppenbara skäl säger de dock inget om hur man skiljer en korrekt från en felaktig tolkning av den allsmäktiges vilja. Ty något kriterium för att skilja rätt från fel har de inte.

Den ende som på allvar hävdar att det finns en levande och reell Gud är paradoxalt nog Salmonsson, för det framgår inte alls av prästernas text att de delar Salmonssons syn. Han tror att deras tro är den tro han tagit avstånd från, vilket på inget sätt är självklart. Det finns som sagt gott om teologer som utövar religion helt i linje med vetenskapen och med utgångspunkt i Guds död. Salmonsson överför en vetenskaplig logik på ett område där denna inte är tillämpbar, vilket är både ovetenskapligt och ohederligt. Vad som är rätt eller fel i fråga om tro är aldrig självklart, det ligger liksom i sakens natur. Religion handlar om det vi inte vet något om, så att kritisera religionen för att inte kunna skilja rätt från fel på ett objektivt sätt är att blanda ihop päron och äpplen, är att blanda bort korten till sin egen fördel. Dessutom är det felaktigt för om det är något som kännetecknar religionen genom alla tider är att den ständigt förändrats genom ständiga samtal om vad som är rätt eller fel. Religion är allt anat än statisk, om man undantar fundamentalisterna som företrädarna för kyrkorna tydligt tar avstånd ifrån i sin debattartikel. Och fundamentalister finns överallt, även inom politiken och vetenskapen. Om det är fundamentalism man vill ta avstånd från, om det är argumentet man anför mot tron skjuter man bredvid målet och visar därigenom hur lite man vet om religion, teologi och frågan om vad det innebär att tro idag. Tro och religion är lika mångfacetterade begrepp som vetenskap och kultur, så det är djupt orättvist och mycket missvisande att dra alla troende och alla religiösa uttryck över en kam.

Det verkliga problemet ligger dock djupare än välja mellan olika tolkningar. Det verkliga problemet är att även de mest godhjärtade religiösa ledare delar en del grundläggande föreställningar med dem som utövar religiöst motiverat våld. En av dessa föreställningar är att etiska principer på ett eller annat sätt har sitt ursprung i en guds vilja eller väsen. Hur uppriktigt och djupt känt avståndstagandet från våldet än är, så grundas det i en uppfattning om att man har en bättre uppfattning om en allsmäktig guds vilja eller väsen, och man motiverar sin ståndpunkt med ett annorlunda sammansatt hopplock ur en gemensam samling bekännelseskrifter och traderade doktriner.

Helt säkert finns det, kanske till och med flera exempel på detta, men det skiljer säg också enormt mycket åt mellan olika religioner och beroende på var religionen utövas. Den religion som avfärdas i citatet ovan är en fundamentalistisk religion, och den fördöms med rätta, det är jag övertygad om att de flesta religiösa i Sverige idag håller med om. Men eftersom all religion inte är fundamentalistisk och eftersom det finns en massa religiösa människor som inte alls tänker sig Gud som en allsmäktig och dömande gubbe som sitter i himlen och som utifrån förhållanden som rådde här på jorden för två tusen år sedan dikterar förutsättningarna för tillvaron är det orättvist, ovetenskapligt och oärligt att skriva som Salmonsson gör, och det skapar fler problem än det löser.

I detta grundläggande avseende förenas de som ger en religiös motivering till sina nidingsdåd och de som fördömer dåden med hänvisning till att det är fel uttolkning av religionen ifråga. Hur bittra fiender de än må vara rör de sig inom samma världsbild, där det avgörande för att skilja rätt från fel är huruvida man på ett korrekt sätt tillägnat sig sin guds vilja. Eftersom det inte finns något kriterium som kan avgöra vad som är en korrekt uppfattning om gudens vilja återstår bara det rena godtycket. Därigenom hålls fältet öppet även för våldsverkarna. Deras tolkning underkänns, men deras föreställning om att handlingar ska bedömas utifrån idéer om en guds vilja legitimeras.

Resonemanget haltar, för all etik är godtycklig och kräver tolkning för att bli användbar och giltig i ett samhälle, oavsett varifrån inspirationen till etiken kommer. Kyrkan har heller inget monopol på etiken. Vi människor delar kulturen som växer fram mellan oss. Vi har religionsfrihet i Sverige med det betyder inte att religionen dikterar livet i samhället eller att den står över politiskt fattade beslut. Sverige är en demokrati, och svensk lag gäller och inför den är alla lika. Kyrkan liksom alla andra organisationer kan inte skapa egna regler och tvinga någon att följa dessa. Religionsfriheten handlar om var och ens frihet/rättighet att ansluta sig till och utöva den religion individen väljer. Staten kan inte förbjuda en religion. Jag har själv haft svårt att se behovet av religionsfriheten, för jag menar att den borde rymmas inom deklarationen om mänskliga rättigheter, men u mer jag tänker på dessa frågor desto mer benägen är jag att se fördelarna med religionsfriheten. För att den ska fungera krävs dock att samhället tar sitt ansvar och skyddar individerna från otillbörlig påverkan från olika samfunds makt. Det är dock ett problem som jag är övertygad om att alla vettiga (i brist på bättre ordval) kyrkor och kloka präster är väl insatta i och har kompetens att hantera. Och den typen av problem må vara överrepresenterade inom kyrkliga samfund, men är på inget sätt unika för religionen. Här behövs samtal, mellan olika människor och företrädare för olika samfund, organisationer, politiker och forskare, för det är djupt olyckligt att sticka huvudet i sanden och förneka att det finns problem.

De akuta problemen orsakas förvisso av de våldsförhärligande tolkningarna av religionerna, men det underliggande problemet utgörs av religionen som fenomen och tankestruktur.

Det Salmonsson missar, bortser från eller förnekar är mångfalden bland religiösa människor. Han uttalar sig svepande om en mycket stor grupp individer i vårt land och talar om dem som mindre vetande, eller som primitiva människor. Han gör sig därmed skyldig till exakt det han anklagar kyrkans företrädare för, han utgår från att hans sätt att tänka och den tankestruktur han utgår från är bättre än den han kritiserar. På vilka grunder då, undrar jag?

Det enda verkliga alternativet vore att överge den religiösa föreställningsvärden och ansluta sig till en moralisk diskussion fri från gudar.

Vad menar Salmonsson med Gud? Han utgår uppenbarligen från att alla religiösa menar samma sak, och att den uppfattningen skiljer sig markant från hans egen uppfattning. Det finns emellertid inget stöd för den synen på religion eller på religiösa människor. Det finns teologer som utgår från att Gud inte finns, i alla fall inte på det sätt som Salmonsson menar att alla troende hävdar. Därför far han med osanning och söker stöd för tankar som saknar empirisk grund. Jag har svårt att se vad som skiljer Salmonssons trosföreställning om religiösa från de troende han kritiserar i debattartikeln.

En sådan [diskussion] erkänner öppet att moralen är skapad av människor med alla brister det innebär, men det innebär också att diskussionen måste föras med öppna premisser och underbyggda skäl.

Vem menar Salmonsson är emot en sådan diskussion? Den som hävdar sin rätt att föra någon typ av diskussion utan öppna premisser och i avsaknad av underbyggda skäl kan knappas finna sig tillrätta i ett modernt samhälle, och det finns heller ingenting som säger att det är här som skiljelinjen mellan troende och ateister går.

Att bara hänvisa till man har tillgång till gudens egentliga vilja duger inte. Man måste helt bortse från vad guden vill, eftersom det saknar relevans.

Fast vem gör det, på allvar, i dagens samhällsdebatt? Inte de tre prästerna i alla fall, och ingen av de religiösa människor jag känner och har stort intellektuellt utbyte med. Vad är poängen med att "helt bortse från" Gud? Det beror väl på vad man menar med Gud, vad man lägger i det begreppet, och där råder delade meningar, både bland religiösa och icke-troende. Gud är ett begrepp som först måste fyllas med mening innan man kan diskutera frågan på ett vettigt sätt. Att avfärda Gud bara sådär, utan att lyssna på eller ens vilja förstå den som säger sig tro, är allt annat än vetenskapligt. Jag är högst osäker på om det Salmonsson vill, att definiera en etik helt utan grund ens är möjligt? Och jag vet fortfarande inte vad han vill med sin replik, annat än att ta ära och redlighet från prästerna som skrev den ursprungliga debattartikeln.

Kunskapens och maktens gränser 3

Än är det semester och jag tänker ta vara på ledigheten och bara följa minsta motståndets lag. Som ett led i anpassningen till arbetsåret går jag dock upp tidigt. Det har jag inga problem med, att vara ledig har inget med sömn att göra, utan med graden av frihet. Får jag bara göra sin jag vill jobbar jag mer än gärna, det är tvånget och styrningen jag har problem med och ser som arbete. Tankar om kunskap, makt och vetandets gränser, som denna bloggpost handlar om (med utgångspunkt i torsdagens Understreckare där Nicklas Lundblad skriver och jag tänker vidare med hjälp av hans ord), är vilsamt och inspirerar till fler tankar och inkräktar på inget sätt på semestern.

Vetandets gränser handlade det om, och komplexitet utgör en gräns för möjligheten att veta. Det finns dock flera ...

Om nu komplexiteten sätter en barriär för vetandet – vilka är de andra? Här kommer du Sautoy och Yanofsky till liknande slutsatser: de andra gränserna handlar om medvetandet, inbyggda motsägelser i språket och logiken, matematiken och de resultat som först presenterades av Kurt Gödel om ofullständighet i matematikens system, och om vissa typer av beräkningsbegränsningar.

En förutsättning för att det ska gå att räkna på framtiden är att utvecklingen är linjär, vilket den inte är. Att människan ändå längtar efter och lägger ner mycket tid och stora resurser på att försöka skaffa kunskap om framtiden säger något om människan som art. Kunskap är med andra ord ett komplext problem i sig. Det handlar inte enbart om det som händer där ute, om världen i sig, utan både om människan och världen, samt om det som händer däremellan. Tyvärr bortser man ofta från just den aspekten. Människans intellekt är mänskligt, det vill säga känslostyrt, inte strikt logiskt. För mig som kulturvetare är detta inte ett problem som ska elimineras, utan en förutsättning för det vetenskapliga arbetet och en utmaning att hantera. Normen ser dock annorlunda ut. Vetenskap är naturvetenskap, om inget annat anges. Här finns en ansenlig grad av makt, för det gör att kunskaperna som kulturvetaren har inte anses lika mycket värda och därför inte tas på samma allvar. En mycket märklig paradox som säger mer om naturvetenskapen än om kunskapen och världen vi försöker förstå. Till människans mest utmärkande egenskaper hör ofullständigheten som bottar i känslorna som aldrig går att kontrollera eller styra med mindre än att mänskligheten går förlorad, och eftersom det är människor som söker kunskap och sysslar med vetenskap är och förblir det mänskliga en del av och ett slags gräns för kunskapen även om världen.

Finns det problem som helt enkelt kräver mer beräkningskapacitet än vi har och därför inte kan lösas? Svaret tycks vara uppenbart ja, men samtidigt känns det litet ointressant. Varför skulle vi inte kunna komma på bättre datorarkitekturer som kunde hantera mer komplexa beräkningar snabbare? Att tiden i sig skulle utgöra en begränsning känns på något sätt mindre absolut än kvantfysikens mur av slump på partikelnivåer. Det är, menar åtminstone du Sautoy, inte sant.

Det finns några enkla exempel på detta, och det kanske enklaste är också det mest svindlande. Hela universum kan ses, menar du Sautoy, som en enda beräkning – han hänvisar till Seth Lloyds forskning om ett universum som beräknar sin egen utveckling. Ett sådant universum är en dator – en stor dator – men fortfarande ändlig, och den kan bara köra i en eon. Det betyder att tiden, åtminstone universums livstid, utgör en barriär för vetandets möjligheter i detta universum. På ett mycket mer mondän nivå finns den möjliga mängden beräkningar den enskilda hjärnan kan utföra inom en livstid, och du Sautoy noterar att de matematiska problem han arbetar med kanske inte kan lösas inom den beräkningsrymden – den tid och de antal operationer som han har till sitt förfogande.

Detta tycker jag är oerhört intressant. Varför ses universums begränsningar som ett problem och inte som en förutsättning? Jag tror det har med olika människotyper att göra och det är viljan att veta som spökar här. Kulturen är fylld av drömmar om evighetsmaskiner som är ett slags bild av tänkandet som jag ofta använder, och här har vi ett exempel på det. Om bara ... Tänk om den eller det inte falls eller om det var annorlunda? Tänk om, tänk istället på att vissa saker gör man bäst i att sluta tänka på. Identifikationen av vetandets gräns borde i rimlighetens och hållbarhetens namn leda till att man vänder blicken tillbaka inåt, till det som är här och det som är nu. All kunskap är inte bra kunskap. Om man fastnar i viljan att veta och fortsätter stånga pannan blodig fast man nått vetandets gräns har kunskapssökandet hamnat i en återvändsgränd. Resor till Mars vill jag se som ett slags återvändsgränd, för vad ska vi där och göra om vi ändå aldrig (i alla fall inte så länge människor är och fungerar som människor) kommer att kunna resa längre bort än så. Det finns gott om enormt mycket mer angelägna ämnen att rikta mänsklighetens samlade intellektuella kapacitet mot än universums gränser. Det finns en tid för allt, och sökandet efter nya gränser att spränga är ett döfött projekt. Nu är det hög tid att söka ANVÄNDBAR kunskap och HÅLLBARA sätt att söka insikt om världen, livet och det unikt mänskliga.

Inom indisk filosofi lär det finnas en tes om att vi alla har ett visst antal andetag, och även där finns förstås en gräns för den individuella kunskapen: det antal andetag som du har på dig att lära dig. Tiden blir i verkligheten ett annat av kunskapens gränsområden. Kvantfysik, medvetandets natur, tiden, beräkningsproblem, komplexitet och matematikens ofullständighet – dessa är bara några av de olika områden där vi tycks hitta gränser för kunskapen, och till sist blir frågan för både du Sautoy och Yanofsky hur vi lever med insikten om att det finns gränser för förnuftet och saker som vi aldrig kommer att veta.

Det är vad det innebär att vara människa, att hantera insikten om sin egen dödlighet och andra begränsningar. Att drömma om det omöjliga är fåfängt och ett hänsynslöst slöseri med den dyrbara tid vi har till vårt förfogande. Det är i alla fall humanistens och kulturvetarens svar på frågan om kunskapens gränser. För att bygga ett hållbart samhälle är det viktigt att inse och förstå skillnaden mellan vad man kan förändra och vad man måste acceptera. Vetenskapen måste både inse och anpassa sig till detta om den ska kunna bli samhällsnyttig. Kunskap som inte är hållbar kan aldrig sägas vara lönsam eftersom det innebär att man skjuter kostnader framför sig. Och hållbart vetande går bara att få om vetenskapen håller sig INOM kunskapens gränser.

Vi har redan sett den matematiska giganten Roger Penrose medge i sina intervjuer med du  Sautoy att han i grunden inte tycker om tanken på att det skulle kunna finnas något vi inte kan veta. Penrose reaktion är intressant: själva förekomsten av en för honom skenbar gräns är i sig ett skäl att forska vidare. du Sautoy menar att det kanske ytterst är det som sker när vi når gränserna. Vi sätter upp kunskapens gränser för att kunna gå bortom dem. Yanofsky landar i en delvis annan position.

Ytterst, menar han, är förnuftet i sig bara ett verktyg. Vi lever redan bortom förnuftets och kunskapens gränser – kärlek, skönhet och förundran är alla känslor som inte öppnar sig för kunskap. Vi är, säger han, inte ”Star Trek”-seriens rationelle Spock, utan en förvirrande röra av känslor, förnuft och kunskap. På ett mer jordnära plan är frågorna om vilken kunskap som kan finnas, vad vi kan veta och vad vi bör ta reda på fundamentala frågor i det framväxande informationssamhället. Kunskapen har gränser både mot det vi inte vet, och det vi vet är falskt – och både gränserna är viktiga. Om vi förnekat att det finns sådant vi inte ännu vet, eller kanske inte kan veta, kan vi heller aldrig med trovärdighet etablera det vi faktiskt vet.

Här kommer Lundblad in på något oerhört viktigt. För vem forskas det? Kunskap är ett verktyg, skapat av människor, för människor. Och detta att vara människa (med ALLT vad det innebär) är en integrerad del av både vetenskapen och världen. Kunskap har ett värde i sig, men den är ingenting i sig själv. Endast i relation till människan är det meningsfullt att tala om kunskap, vilket gör att kunskapen om människan, det vill säga humaniora, är en förutsättning för all annan vetenskap. Humaniora är inte viktigare än andra vetenskaper, men utan humanvetenskaplig kunskap blir all annan vetenskap meningslös. Om inte det är ett argument för humanvetenskapens nytta måste man i konsekvensens namn fundera på nyttan med talet om nytta.

Kunskapens gränser används dagligen som politiskt argument. I klimatdebatten hävdar den ena sidan att komplexiteten i systemen gör det omöjligt att veta vad det är som orsakar eventuella klimatförändringar om de existerar. Den andra sidan menar att vi vet – eller har en moralisk plikt att agera som om vi vet – att klimatförändringar skapas av människor för att mer än 90 procent av all forskning säger det.

För mig är det enkelt. För att inte äventyra mänsklighetens och livet på jorden överlevnad måste vi agera som om indikationerna på att klimatet förändrats pr grund av människan stämmer. Och vi har ingenting att förlora på att inte agera. De som säger något annat använder bara sin makt för att styra vetandet i en för dem själva gynnsam ritning, och så agerar bara cyniska psykopater.

I ett alltmer komplext samhälle kommer debatten att handla inte om vad vi vet, utan om vad vi kan veta – och vilka politiska konsekvenser detta bör få. Kunskapens gränser är maktens.

Det som trots allt ändå inger visst hopp är just detta att kunskap är intimt sammankopplat med makt, och makt är som bekant inget någon har, den uppstår mellan och är en integrerad del av helheten där vetenskapen finns och förändras tillsammans med kulturen och människorna. En annan, (mer adekvat) vetenskap och ett annat (mer hållbart) samhälle är möjligt, om bara tillräckligt många vill och agerar för en mer hållbar syn på kunskap. Kunskapens gränser är flytande och kulturella, i lika hög grad som de är absoluta och fysiska. Världen och vetandet är inte, det blir till och förändras tillsammans med livet och universum. Det finns därför inga gränser, bara olika typer av utmaningar.

Kunskapens och maktens gränser 2

Nu så, är jag lite mer fokuserad och kan fortsätta tankarna om kunskap, makt och vetandets gränser med utgångspunkt i torsdagens Understreckare. Nicklas Lundblad skriver och jag tänker vidare med hjälp av hans ord.

En av sakerna jag ska göra här under hösten och det kommande året är att skriva en bok om framtiden. Eller i alla fall en bok om hur man kan se på och tänka kring framtiden. Finns den eller skapas den, är frågan jag vill fördjupa mig i eftersom det är en avgörande aspekt av kulturen. Det är också en viktig aspekt av kunskap och makt, är det något som finns i världen eller aspekter av den som skapas eller är beroende av perspektivet som sakerna studeras utifrån? Gränsen för vetandet, till exempel, finns den eller är den skapad?

Just den diskussionen dyker också upp i ”What we cannot know” när författaren intervjuar Roger Penrose om tiden före big bang. Penrose menar att det ligger något nästan etiskt i valet att tro att det finns saker vi inte kan veta. Penrose själv är sysselsatt med möjligheten att få signaler från det universum som han nu tror existerade – eller den serie universum som existerade – före big bang. Tiden från en big bang till nästa kallar han en eon, och han är övertygad om att vi skulle kunna veta huruvida det fanns eoner innan vår egen. När vi tror att vi inte kan veta något, säger han i en intervju, ser vi kanske bara på det på fel sätt.

Jag ser det snarare som en fåfäng önskan om kontroll över kunskapen. Vissa saker måste man helt enkelt acceptera att man inte kan veta. En aspekt av samma eller i alla fall en liknande sak är frågan om hur långt ett liv är eller kan vara. Det finns de som drömmer om ett evigt liv. Och visst, jag kan förstå längtan, men det är en fåfäng längtan efter något som inte går att få, med mindre än att allt som man vant sig vid att ta för givet i det livs som levs förändras. Om människan levde för evigt skulle livet vara totalt annorlunda, så det man längtar efter är en motsägelse i sig. Tankar på och sökandet efter liv på andra planeter är samma andas barn, för alla möjliga kandidater, alla planeter där människan skulle kunna leva ligger bortom gränsen för vad som är rimligt att resa. Kanske är det ett pris vi måste betala, som mänsklighet betraktat, detta att med växande kunskap kommer ökad insikt om vad som går och inte går att veta. Drömmen om att utmana gränserna är förmodligen en integrerad del av människan, men det betyder inte att det är lämpligt att slösa med de begränsade resurser som finns här på jorden, bara för att man kan eller vill. Delat ansvar är ingens ansvar, brukar man säga, och det är en insikt som måste tas på största allvar om vi som lever här och nu på jorden inte ska bli de sista människorna. Kunskapen om kunskap och kunskapens gränser är kunskap som behövs för att arbetet med hållbarhet ska kunna resultera i verklig hållbarhet.

Vilka är då kunskapens gränser enligt du Sautoy  och Yanofsky? En av de kanske intressantaste gränserna som diskuteras i båda böckerna är just komplexiteten. Vi skiljer i modern systemforskning mellan komplicerade system och komplexa system. De tidigare har många delar och kräver tunga beräkningar för att vi skall kunna förstå och förutsäga dem, men det är långt ifrån omöjligt att reducera dem till deterministiska system. De senare systemen, de komplexa, tillåter inte den reduktionen utan kan bara beskrivas med approximativa regler som kan förändras över tid på sätt som inte låter sig förutsägas. Komplexitet kan begränsa förutsägelser, och därmed vad vi kan veta. Det finns en bortre horisont för meningsfulla väderprognoser, till exempel. Om någon frågar mig hur vädret kommer att vara i Stockholm nästa midsommarafton så kan jag inte svara på om det kommer att vara soligt eller inte. Komplexiteten i systemet tillåter inte en sådan exakthet i förutsägelsen. Däremot kan jag förstås ange ett nästan helt säkert temperaturläge, säg mellan 0 och 40 grader, och med varierande grad av säkerhet kan jag också tala om luftfuktighet och förekomsten av snö.

Jag tycker det är viktigt att skilja mellan viljan att veta, och möjligheten att få det svar man önskar sig. Alla frågor har ett svar, men det är inte självklart att svaret är meningsfullt eller tillfredsställer viljan att veta. Den typen av gräns är också viktig att lära sig förstå och hantera. Man måste skilja mellan kunskapen i sig och människorna som ska hantera den och kulturen där den uppstår, och konsekvenserna av olika sätt att se på och hantera insikterna. Kulturstudier handlar delvis om detta, inte bara om vad man kan veta om kultur, utan lika mycket om vad som är lämpligt att veta och vilka frågor man bör undvika att fundera över. Skillnaden mellan komplicerad och komplex är en sådan avgörande skillnad och insikt.

Här uppstår en verkligt intressant fråga om gränsen mellan epistemologisk och ontologisk osäkerhet. Vad är det som gör att jag inte kan förutsäga om solen skiner nästa midsommarafton? Är det mina egna begränsningar eller är det något mer absolut i världen som gör det omöjligt? Skillnaden kan tyckas eterisk men den är intressant och handlar om huruvida vi alla tror på den mytiska demon som den franske tänkaren Laplace en gång föreslog: en varelse som känner till alla atomers exakta läge i varje punkt och alla krafter som verkar på dem vid varje tidpunkt, och som därför känner till hela universums historia och framtid. Skulle en sådan varelse kunna existera? Skulle vi kunna bygga den? Är alla de stora datamängder som vi nu diskuterar första steget i att bygga en laplaceansk demon?

Här menar jag att vi har nytta av kunskap om människan och vad det innebär att vara människa. Nyttan med humaniora handlar delvis om att lära sig förstå vilka av människan alla egenskaper som är lämpliga att utveckla och vilka som är bäst att avveckla. Hållbarhet handlar inte bara om att lära sig vad och hur, utan även varför och till vad. Vill vi verkligen veta, är frågan vi måste ställa oss om och om igen. All kunskap är inte bra kunskap. Och hur mycket vi än vet om slumpen är det ingen kunskap som ger oss bättre kontroll över världen. Människan söker kontroll, men det finns massor av saker och aspekter av livet som är till sin natur okontrollerbart. Slumpen kan man bara förstå, kan man bara lära sig hantera, den går aldrig att kontrollera. Det är i alla fall en av de viktigaste insikterna jag fått av mina år av kulturstudier. Och förståelse för slumpens roll i tillblivelsen av framtiden är helt avgörande om kunskapen om framtiden ska bli användbar och hållbar, vilket är målet med projektet, att kunskapen ska kunna användas för att bygga ett mer hållbart samhälle som bättre än dagens är i samklang med verklighetens verkliga karaktär.

Vi trodde länge, förklarar du Sautoy, att den klassiska fysiken åtminstone tillät möjligheten av en sådan demon – men att demonen försvinner i den moderna fysikens kvantfenomen, där slumpen tycks vara en grundläggande byggsten i universum. Nu vet vi emellertid att det även inom den klassiska fysiken finns system som är omöjliga att förutse – och i någon mening irreducibelt kaotiska. du Sautoy berättar om doktoranden Zhihong Xia som bevisade att det finns ett sätt att konfigurera fem planeter på som leder till att den kombinerade gravitationseffekten får en av planeterna att flyga iväg och nå oändlig hastighet inom ändlig tid och därmed göra systemet helt oförutsägbart.

Demonen tycks därmed kunna förpassas till en metafysisk kyrkogård full av liknande tankeexperiment, och komplexiteten kan därför inta sin plats bland de nya demoner som bestämmer kunskapens gränser.

Kunskapens kyrkogård är en plats som fler borde besöka oftare, för att lära sig att bättre förstå båda samtiden och framtiden. Också i skolan och utbildningssystemet som helhet är det lika viktigt att lära sig släppa taget om kunskaper, som det är att lära sig saker. Även detta ger upphov till komplexitet, för när är vad lämpligt? Sanningen är att det inte går att avgöra det på förhand, det är en mänsklig kompetens som utvecklas genom erfarenhet och mognad, både bland individer och kollektiv, i samhället och kulturen. Ödmjukhet är därför en helt central mänsklig egenskap, och om kulturen inte är ödmjuk kommer människorna inte att kunna vara det. Allt och alla hänger ihop. Livet på jorden är en helhet, en komplex, föränderlig helhet under tillblivelse. Kunskap om vart vi är på väg är kunskap om vad vi vill och vad som är möjligt och önskvärt, och på dessa frågor finns inga givna svar. Därför är makten över vetandet också makten över framtiden, och ansvaret vilar tungt på den som har och som tar sig rätten att utöva denna makt. Det spelar roll vem som blir ledare, och aldrig någonsin har det varit mer tydligt än i det stundande valet till nästa president i USA. Donald Trump vore en katastrof, inte bara för sitt land utan för livet på jorden. Han väljer att med makt utmana kunskapens gränser, vilket han lika lite som någon annan kan göra ostraffat. Trump kanske kan smita från både ansvar och nota, men livet på jorden kan aldrig göra det.

Det finns mer att säga, men just nu finns annat jag måste ta tag i, så hellre än att slarva över tankarna väljer jag att sätta punkt för att återkomma i morgon.

Kunskapens och maktens gränser 1

Semestern sjunger nu verkligen på sista versen. På onsdag drar det akademiska året 2016/2017 igång. Traditionsenligt avslutades semestern med musik, festival och det undantagstillstånd som heter Way Out West. Tre euforiska dagar fyllda med upplevelser av skilda slag. I år regnade det mer än något annat år, men det kompenserades av fler riktigt bra konserter än vanligt. Som helhet, en verkligt fin avslutning på ett bra år och en fin början på ett nytt. En del av tjusningen med festivaler, semestrar, kultur och ja, snart sagt allt, är ovissheten. Detta att inte veta, att det inte finns några garantier för än det än det andra, det är en del av livet och verkligheten, och det är också detta som gör det så spännande att arbeta som forskare och lärare. Bara delvis går det att veta något om och påverka utfallet av det man arbetar med eller undersöker. Kunskapen är inte oändlig, den har gränser, liksom dagarna, kulturen, livet och verkligheten. Allt det vi inte vet och det som inte går att veta något om är också del av helheten. Därför är det så viktigt att acceptera detta faktum och att lära sig hantera dessa livets och verklighetens inneboende förutsättningar.

Samlar ihop mig och tar tag i saker som blivit liggande. Hittar en Understreckare från i torsdags som handlade om just det, om gränserna för vetandet och dess konsekvenser för vetenskapen. Nicklas Lundblad är det som skriver. Vad vet vi, vad vet vi inte och hur ska vi se på och hantera gränsen för kunskapen?

Kunskapens gränser kan sättas på olika sätt. Det finns etiska, kulturella, religiösa och praktiska gränser – men finns det absoluta gränser för vad vi kan veta? Upplysningens imperativ – sapere aude – handlade om det mod som krävs för att söka kunskap. Varefter vi lär oss mer och mer om världen förvandlas detta imperativ till en utmaning till oss: vill vi veta allt det som exempelvis genetiken nu kan avslöja om oss? Här ligger tyngdpunkten i en större diskussion om tekniken och kunskapen – tekniken avtäcker världen som resurs, som data och ökar mängden kunskap som vi skulle kunna tillgå om vi så önskade. Att förbli ovetande har i många fall förvandlats från ett ofrivilligt tillstånd till ett medvetet val.

Det är en intressant tid vi lever i, en ny tid. Idag är det inte längre självklart att vi ska söka kunskap om allt. Ny kunskap gör inte längre livet självklart bättre. Tvärtom finns det allt fler frågor som de flesta är överens om inte bör undersökas, och det finns gott om svar som kanske skulle kunna gå att få men som ingen vill ha. En helt ny situation som kräver helt nya saker av oss människor. Det råder långt ifrån konsensus om vad man bör göra med dessa insikter och heller inte om vilka kunskaper som är önskvärda. Som sagt, en helt ny situation i mänsklighetens historia.

Utanför denna diskussion om vetandets etik finns emellertid en annan, kanske mer grundläggande diskussion, som handlar om vad vi faktiskt kan veta överhuvudtaget. När vi drar upp konturerna för vetandets territorium börjar vi kunna skönja gränser bortom vilka vi inte kan röra oss. En kunskapens filosofi består av en ontologisk fråga om vilken kunskap som finns, en epistemologisk fråga om vad vi kan ta reda på och en etisk fråga om vad vi bör ta reda på.

I två relativt nyutkomna böcker diskuteras detta från delvis olika perspektiv. I ”The limits of reason. What science, mathematics, and logic cannot tell us” (MIT Press, 2013) skriver Noson Yanofsky om vårt förnufts gränser, och i ”What we cannot know” (4th Estate, 2016) undersöker Marcus du Sautoy  den möjliga kunskapens domäner.

Makten över vetandet handlar inte bara om vad man vet, utan lika mycket om vad som överhuvudtaget går att veta. Kan man enas om att det finns en gräns kommer den som försöker överskrida den gränsen att skilja ut sig som apart, eller kanske till och med galen. Vem ska få söka vilken kunskap, och vad menar vi med kunskap? Liksom med alla frågor finns det en kulturell aspekt att beakta. Sanningen må finnas där ute, men det räcker inte att den finns där, den behöver upptäckas, skapas och förstås för att det ska vara meningsfullt att tala om den i termer av kunskap. Och det räcker inte att jag vet, kunskap är kollektiv till sin natur. Redan dessa aspekter visar hur komplext vetenskapen är, och då har vi inte ens börjat arbetet med att faktiskt undersöka världen.

Det är kanske frestande att läsa dessa böcker som symptom på en kultur som börjat förlora litet av tilltron till upplysningens optimism. Det finns trots allt något ganska pessimistiskt i tanken på absoluta gränser för det vi kan veta – en sorts återvändande till medeltidens tanke på att vi inte ska sträva efter att veta högre ting. Inte för att vi då blir straffade av Gud, utan i den moderna versionen för att det helt enkelt är meningslöst, kanske till och med omöjligt. Tron på kunskapens gränser är i någon transposition också misstron om människans möjligheter och förmåga att ständigt upptäcka mer av världen.

Tankar kring vad som finns bortom vetandets gräns är meningslösa. Tankar på var gränsen går och vad detta betyder för oss och vårt samhälle är dock långt ifrån trivialt. Vill fördjupa mig mer i den frågan och inte slarva över ämnet. Just är jag dock lite stressad. Tar därför en liten paus och återkommer senare.

Kunskap är allt annat än en formalitet

Dag tre på Way Out West idag. Solen lyser. Det skulle regna hela dagen, liksom igår, men solen lyser, i alla fall nu. I morgon ska det bli sol. Kanske har regnet dragit över västkusten snabbare? Hoppas det, för även om det går att uppleva musik även i hällande regn är vädret trots allt en faktor. Way Out West har blivit en traditionsenlig avslutning på semestern. På onsdag börjar jag jobba igen, och det känns helt okej, kanske till och med lite spännande. Har en hel del att se fram emot, och det drar igång i princip omgående. Återkommer med tankar om det. Idag är jag dock lite stressad. Är inte riktigt närvarande. Tänkte försöka köpa biljetter till Håkan Hellströms höstspelningar i Göteborg, och tiden rinner iväg. Återanvänder därför en gammal bloggpost, för att hålla igång flödet, även om det nog finns en risk att det blir upprepning. Hur många tankar kan man ha och hur många variationer av ett begränsat antal teman går det att hitta utan att man skriver saker man redan skrivit? Jag vet inte, och det är också en aspekt av kultur. Alla letar efter det där unika men i grund och botten är vi människor allt för lika och lever allt för liknande liv för att variationerna ska bli betydande. Väldigt mycket är upprepningar av välkända teman, här på Flyktlinjer liksom i samhället och världen. Därför tar jag risken. Håll till godo, från och med nästa vecka lovar jag att skärpa mig och skriva nya texter, även om det även fortsättningsvis kommer att handla om kultur, kunskap och hållbarhet.

Ett sätt att skapa en långsiktigt hållbar skola skulle kunna handla om att skapa rum för neutral kommunikation. Vi borde samtala mer och debattera mindre. Lyssna och lära av varandra, istället för att förgöra den som torgför en annan åsikt än den jag försvarar. Kulturvetenskapens bidrag till sådana samtal handlar om att konstruera tankeverktygen som behövs, bland annat för att hantera insikten att människor utgör en liten (men betydelsefull) del i en ständigt pågående, öppen och icke-linjär process av tillblivelse. Världen, liksom skolan, är ett komplext självorganiserande system som i hög grad styrs av tillfälligheter. Processerna är oöverblickbara vilket inte minst visar sig i det faktum att det som i efterhand ser ut att ha följt en röd tråd av logiska mått och steg som utförts efter varandra utan större mankemang i själva verket ofta är resultatet av en lång rad tillfälligheter och många människors, men även artefakters (såsom till exempel infrastruktur, språket, olika regelverk, myndigheter, sociala nätverk och så vidare), intrikata samverkan och ömsesidiga påverkan.

Samhället och kulturen, liksom skolan och kunskap, är entiteter och begrepp som är omöjliga att fånga, kondensera och använda på ett klokt sätt i en debatt, utan att göra våld på verkligheten. Modeller och simuleringar är förenklingar som är hopplösa att förhålla sig till, för de säger alltid mer om den som skapat dem än om den verklighet de anses spegla. Simuleringar blir därför, om man talar med med Deleuze och Guattari (vilket jag allt som oftast gör), ett uttryck för territorialisering vars konsekvens blir att förhållanden låses fast, vilket är problematiskt inte minst om det är kunskap om världen man är ute efter, eller förståelse för vad som kännetecknar världens bästa skola. Det försöker jag i möjligaste mån (även om det är svårt) att undvika, bland annat genom att presentera tankarna och analyserna mer som frågor än som påståenden. Allt och alla, menar Deleuze (& Parnet 2002), är inbegripna i en och samma tillblivelse som ömsesidigt förändrar delarna på sådant sätt att inget någonsin är sig likt. Ett sätt att både förstå detta på och samtidigt hantera tankarna presenterar Deleuze i följande citat, som jag ofta återvänder till.

[Man bör vara] som en främling i sitt eget språk. Skapa en flyktlinje. De mest slående exemplen för mig är: Kafka, Beckett, Gherasim Luca, Godard. Gherasim Luca är en av de största poeterna: han har uppfunnit en häpnadsväckande stamning som är hans egen. Det har hänt att han har gjort uppläsningar av sina dikter inför publik; två hundra personer och ändå var det en händelse, det är en händelse som går via dessa två hundra och som inte tillhör någon skola eller rörelse. Saker händer aldrig där man tror de ska hända, inte heller går de via de vägar man tror. (ibid).

En ny och annorlunda, långsiktigt hållbar skolpolitik kan inte vara något som uppstår i huvudet på en eller några få experter eftersom dessa bara är små delar i ett gigantiskt system. Vilken åsikt man än har i frågan är det ett faktum att skolan och kunskap uppstår i och genom förutsättningslösa möten mellan många aktörer, i samtal där ingen styr över utfallet eller riktningen på konversationen. Detta är fallet redan idag, och har så varit genom hela historien. Därför är det så viktigt att göra sig medveten om detta sakernas tillstånd, för bara med hjälp av insikter om vilka logiker som ligger bakom händelseförloppet går det att förstå vad som möjligen kan vara framkomliga vägar i arbetet med att förändra praktikerna.

Deleuze skriver att, ”alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av boken, att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk” (ibid), och det är något man kan försöka ta fasta på i arbetet. Det handlar om att göra sig öppen för, och om att utforma strategier för att klamra sig fast vid, de flyktlinjer som hela tiden uppstår. Textens enda syfte är livet, skriver Deleuze, ”genom de kombinationer som den drar fram. Det är motsatsen till ’neurosen’ där livet just oupphörligen stympas, förnedras, görs personligt, kränks och där texten görs till sitt eget syfte.” (ibid). Bokens yttersta syfte och det enda värde den möjligen har är med andra ord avhängigt handlingarna som texten kan komma att ge upphov till. Det är således vad som händer i mötet mellan texten och dess läsare som räknas. Och,

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (ibid).

Sådana strategier handlar om att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är nytt och unikt. Det handlar om att förstå att det som uppfattas som nytt och unikt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff, och att det är handlingarna som många utför som skapar världen.

En strategi för att gripa sig an Deleuze tankar, (som alltså är både abstrakta och svårtillgängliga, om man närmar sig dem på ett konventionellt och inför författaren vördnadsfullt sätt) kan vara att helt enkelt bortse från det teoretiska finliret och bara bestämma sig för att ställa upp på tanken att människor lever i ett system, nätverk eller diagram av linjer som kännetecknas av en hög grad av självorganisation. Och det kan man göra i trygg förvissning om att ingenting annat än synen på världen har förändrats. Om Deleuze och Guattari har fel, om deras tankar inte visar sig vara sådana konstruktiva verktyg som jag och många med mig uppfattar dem som, då kommer processen att självdö. Alla har alltså allt att vinna och inget att förlora på att försöka omsätta tankarna i vardagen, vilket för övrigt gäller alla teorier om samhället, skolan, kunskap och så vidare.

Är det kunskap man vill ha får man inte låta sig bländas av goda och politiskt korrekta intentioner, och heller inte låta sig förföras av experter som hävdar att de sitter inne med lösningen på problemen. Det enda sättet att bilda sig en adekvat uppfattning om en tankes eller förslags användbarhet och eventuella nytta är att utgå från konsekvenserna som den kan tänkas ge upphov till, bara utifrån empiriska iakttagelser av det som händer som ett resultat av att teorierna sätts i verket kan man uttala sig om värdet med dem. Fler behöver aktivt göra sig medvetna om att samhällens utveckling helt och hållet samt oundvikligen är avhängig allt och allas deltagande i och upprätthållande av sammanhangen man är en del av. Och då kan man inte längre,

söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. (ibid).

Bruno Latour presenterar liknande tankar när han talar om vikten av att följa aktörerna och att låta den principen styra det vetenskapliga arbetet istället för på förhand utarbetade metoder. Den tanken försöker jag konsekvent följa här på bloggen, där innehållet organiseras och användbara intryck och tankar plockas in från olika håll, efter principen att allt som kommit i författarens väg och som fungerar och ger upphov till konstruktiva uppslag att arbeta vidare med är bra.

På samma sätt har Michel Foucaults tanke om att det inte finns något sådant som en författare, i meningen ett autonomt skapande subjekt, införlivats i upplägget, så gott det nu går. God hjälp i det arbetet har jag även fått genom att ”stjäla” Johan Asplunds simulacrabegrepp (här finns en gammal text om det begreppet). Och stölden handlar om att använda begreppet på det sätt som jag finner användbart, oavsett om Asplund håller med mig eller ej.

Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt det till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får läsaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar.

Arbetet som jag på detta sätt försöker rita upp konturerna för kan sammanfattas med ett annat citat från Deleuze text om Samtalet, där han talar om sitt mångåriga samarbete med Felix Guattari.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.

Här som på så många andra ställen i texterna av Deleuze och Guattari är det vad som sker i mellanrummen mellan de berörda aktörerna som betonas, i sådana event som uppstår när tankar och idéer stjäls och därmed sätts i rörelse. Över sådana processer går det inte att styra, ingen har med andra ord kommandot i den process som leder fram till världens bästa skola.

Det är i mellanrummen som det oväntade står att finna, om man bara tillåter sig att vara tillräckligt öppen och prestigelös. Och det var uppenbarligen Deleuze och Guattari, åtminstone väljer jag att läsa dem på det sättet eftersom deras texter då talar till mig och ger mig inspiration. Men, återigen, det är inte jag som sitter vid rodret och heller inte jag som styr tankeutvecklingen. Den uppstår processuellt i mellanrummet mellan min hjärna och texterna jag läser.

Dessa tankar använde jag ursprungligen för att skissa på ett förslag till hur man kan förstå och använda Bruno Latours teorier i ett kulturvetenskapligt arbete om alkohol och droger. Under projektets gång har det emellertid visat sig att hans arbeten snarare kommit att utgöra en station på vägen, eller ett nav för undersökningen. Det var när jag, via Latour, kom i kontakt med Gilles Deleuze som projektet på allvar förlöstes. Och när tankarna väl bearbetats och införlivats i mitt sätt att tänka kan de användas även i arbetet med att utveckla en kunskapsteori för en bättre skola än den vi har i Sverige idag.

Inser när jag läser texten jag skrev 2014 att frågan om kunskap är ständigt aktuell och aldrig trivial. Det som händer i Turkiet idag, efter det misslyckade kuppförsöket visar det, att kunskap är allt annat än en formalitet. Kunskap är ett ständigt bubblande hot mot makten och allt som tas för givet i samhället. Kunskap handlar om förändring, aldrig om bevarande. Därför är det alltid de intellektuella som ifrågasätts och misstänkliggörs i tider av oro. Läser till exempel följande i dagens SvD, och skräms på riktigt.

Som en reaktion på kuppförsöket har regeringen stängt 15 universitet, 1 043 skolor, 1 299 stiftelser, 19 fackföreningar och 35 privatkliniker. På regeringens direktiv ska 1 577 universitetsdekaner lämna sina poster. Över hundra medier har fått stänga, bland dem 45 tidningar, 16 tv-kanaler, tre nyhetsbyråer, 15 tidskrifter och 29 förlag. Mer än 20 000 människor har gripits. Ungefär 50 000 personers pass har förklarats ogiltiga. Regeringen utfärdar dekret för att ställa armén och underrättelsetjänsten under Erdogans kontroll. Allt går ut på att skapa ett envälde, och man förstår varför Erdogan beskrev kuppförsöket som en ”gudagåva” vid sin första presskonferens därefter. 

Vedergällningen slår inte bara mot påstådda gülenister, utan träffar också vänsterorganisationer och demokratiska institutioner. Fackförbundet för offentliganställda (KESK), en uppenbart demokratisk organisation, tillkännagav att 159 av dess medlemmar hade fått sparken efter kuppen. Distributionen av den älskade satirtidningen Leman stoppades, eftersom den kritiserade såväl kuppen som AKP-regeringen. Människorättsadvokaten Orhan Kemal Cengiz och vänsterjournalisten Bülent Mumay greps. Överraskande var också arresteringen av Himi Yavuz. 80-åringen är en av det turkiska språkets största diktare.

Som sagt, kunskap är aldrig en formalitet eller en trivialitet. Att få möjligheten att arbeta med kunskap är det viktigaste och mest stimulerande arbetet som finns. Nu in i musiken, därefter några dagars ledighet till, och sen kör vi!

Civilisationsstudier är förutsättningen för demokrati, mångfald och öppenhet

Fortsätter reflektera över det öppna samhället och dess fiender. Här med utgångspunkt i  Li Bennich-Björkmans artikel i SvD. Det finns så många sätt att begränsa öppenheten, som naturligtvis inte är något värd om den inte är just öppen. Det går inte att villkora öppenhet, den kan bara försvaras. Menar man allvar med att man är öppen och tror på demokrati går det inte att säga: "Så här gör vi inte här", eller "de tankarna passar inte här i Sverige". Vårt land, liksom alla andra länder har blivit vad de är genom tankarna och handlingarna som utförts här tidigare. Sverige är inget statiskt tillstånd, kulturen är under ständig förhandling. Enda sättet att bevara Sverige svenskt är att försvara öppenheten, demokratin och engagera sig i tillblivelsen. I ett öppet samhälle måste man engagera sig och jobba för det man tror på, det går inte att skapa listor över saker som inte får uttalas. Kulturella processer går inte att kontrollera, bara påverka i ena eller andra riktningen. Och eftersom allas röst är lika mycket värd i en demokrati kan ingen hävda att hen har rätt eller att mina värderingar är bättre än dina. I tider av snabb förändring och stora omflyttningar av människor uppstår lätt oro och den som är privilegierad kanske känner sig hotat av det nya och ovana, men tror man på verkligen på demokratin och det öppna samhället kan och får man inte försöka hindra utvecklingen eller göra skillnad på människor. Ändå är det just det som sker idag, på olika sätt och med stöd i olika mer eller mindre hållbara argument. Därifrån kommer hotet mot det öppna samhället, inifrån, inte utifrån.

Om detta skriver Bennich-Björkman klokt och hennes tankar får igång mina tankar. Det öppna samhället är aldrig starkare och mer hållbart än dess försvarare tillåter, och det kan snabbt förändras om inte just ÖPPENHETEN försvaras. 1984 är därför aldrig långt borta.

George Orwells mardrömsskildring ”1984” innehåller många kusligt skarpa iakttagelser. Bland det mest skrämmande är hur Orwell tecknar den idealmänniska som den totalitära staten strävar efter att frambringa. Berövad sin historia, sin bildning, sin individualitet och förmågan till reflexion och kritiskt tänkande, antar människorna i ”1984” alltmer gestalten av o-människor. Deras själar suddas ut och löses upp, kvar finns handlande subjekt, men utan djup eller känslighet.

När en sådan sak som SVENSKA värderingar ska försvaras mot hotfulla, utifrån kommande, andra värderingar, är det förfärande lätt att regler och förbud införs som obemärkt hotar öppenheten och demokratin. Att vara stolt över det svenska, det vill säga det vi har och kan ta för givet här i vårt land, är oproblematiskt, men att försvara det utan att förklara i detalj vad det är man vill försvara leder lätt till utrensningar och förbud. Det svenska är inget i sig, är inte statiskt och går följaktligen inte att ta på. Det som känns igen som svenskt har en historia och det kommer att fortsätta förändras. Det finns aldrig någon väg tillbaka, bara olika vägar framåt. Och den framtid som beskrivs i Orwells bok finns alltid som en hotande möjlighet. Förrädiskt nog är vägen dit inte utstakad. Rätt som det är inser man, försent, att man hamnade där. Liksom vägen till helvetet är kantad av goda intentioner är rörelsen mot 1984 en till synes oproblematisk glidning som först i efterhand, när det inte går att vända utvecklingen längre, fullbordas. Bildning, reflektion och kritiskt tänkande är garanten för det öppna samhället, är det enda skydd som finns mot totalitarism.

Jag kommer att tänka på George Orwell i samband med den diskussion som blossade upp efter Dick Harrisons artiklar i våras om hur undervisningen i humaniora kan se ut vid våra universitet och de allt hätskare angreppen på humanistiska studier som blivit tidens melodi. Vilka står bakom dessa? Vad vill de? Språk, såväl klassiska som moderna, har sedan länge fört en tynande tillvaro, och det i ett land med ett så litet språkområde som det svenska. Historieämnets närvaro krymper. I Storbritannien har vissa universitet bestämt att studenter som vill läsa humanistiska ämnen ska betala extra för det; en slags lyxskatt med andra ord.
Vad människan åstadkommit i bildkonsten, i litteraturen, i musiken, i arkitekturen, och i det mänskliga tänkande vi kallar filosofi och vetenskap är emellertid helt livsviktiga studier i vad det har inneburit och innebär att vara just – människa. Religiösa studier är, mot bakgrund av den världsutveckling där religionerna åter blir spjutspetsar för människors och kulturers konfrontation, viktigare än på mycket länge. Ändå, och i snabb takt, är dessa områden utrotningshotade vid lärosätena.

Det anses inte lönsamt att läsa humaniora och forskningen om vad det innebär att vara människa sätta av ekonomiska skäl på undantag. Det låter logiskt och klokt, men bara om man bortser från det faktum att ekonomin är en del av kulturen och att det ekonomiska systemet är beroende av öppenhet och demokrati för att vara samhällsbärande och hållbart. Humaniora gör människor kritiska och studier av humanvetenskapliga ämnen utvecklar den analytiska förmågan som är nödvändig för att förstå och hantera komplexitet och för att se sambanden mellan och konsekvenserna av olika sätt att tänka. Humanister uppfattas ofta som besvärliga eftersom de inte håller med eller snällt anpassar sig. Men det öppna samhället och demokratin kräver att sådant som jämställdhet och jämlikhet försvaras mot alla, både öppna och dolda, hot. Den som saknar förmågan till analys kan säga saker som är uppenbart rasistiska samtidigt som hen hävdar att de inte är just det, utan att det uppfattas som ettproblem. Och när det sättet att tänka blir norm är det fritt fram att skjuta på budbäraren och försvåra studierna av humaniora till förmån för andra mer "samhällsnyttiga" ämnen, utan att ha någon genomtänkt definition av vad samhälle och nytta är. I ett sådant samhälle och en sådan kultur kan krig betyda fred och tvång betyda frihet, för det enda som betyder något är vad som sägs, inte vad man menar och vilka konsekvenser det man säger och gör ger upphov till. I ett sådant samhälle räcker det att säga att man inte är rasist, oavsett vilka åsikter man luftar och vilka förslag man än för fram. Ska det öppna samhället och demokratin, som är vaga och svaga organisationer som kräver kollektivt engagemang och förståelse för komplexitet för att överleva, kunna försvaras krävs en en bildad befolkning med breda kunskaper på olika områden. Effektivisering, homogenisering, specialisering krav på svar och idealisering av en och ett, den eller det bästa, leder oundvikligen samhället i riktning mot 1984.

Liberal arts, ”de fria konsterna”, är i ett avseende motsatsen till de professionella och yrkesförberedande universitetsutbildningarna som tagit överhanden inom universiteten i Sverige. Liberal arts syftar just till att ge den unga individen ett helhetsperspektiv på mänsklighetens skapande och tänkande, och på sig själv och sitt ”vi” i denna den långa, långa kedjan. På många colleges och universitet i USA, inklusive Harvard, är liberal arts viktiga inslag. Vid Georgetown University i DC finns en liberal arts-examen som inkluderar filosofi, teologi, historia, konst, litteratur, och samhällsvetenskap. På det berömda Wesleyan College ges en ”master of liberal studies”, där bildkonst och konsthistoria, kreativt skrivande, litteratur, historia, matematik, film, statskunskap, biologi, psykologi och astronomi står på schemat.

Jag vet inte om det är sant, men det sägs att Winston Churchill under andra världskriget uppmanades att skära ned på kostnaderna för konst och kultur för att kunna satsa mer på krigsindustrin, och att han vägrade, med argumentet: Vad krigar vi då för? Även om man inte sa det är den tanken klok och viktig. Vad ska man med pengar till om de inte kan eller får användas till att bygga ett samhälle värt att försvara? Kulturen, konsten, filosofin, religion och lärda samtal om meningen med, vad det nu än är man funderar över är essentiella delar av ett hållbart samhälle. Sätts dessa värden och kvaliteter på undantag hotas demokratin och det öppna samhället. Pengar för pengarnas skull blir förfärande lätt ett självändamål och allt annat, även människan och det mänskliga, med allt vad det innebär kan då offras. Titta bara på hur det ser ut i industrin, och lägg märke till vilka företag som hyllas och först fram som föredömen. Människor ersätts med maskiner och den som tjänar pengar på pengar och som håller personalkostnaderna nere är mest framgångsrik. Ekonomin är en ideologi som skapar rikedom (för ett fåtal), den bygger inga samhällen. Om, säger om, den inte balanseras med kultur. Både form och innehåll är centralt för det öppna samhällets överlevnad. Antingen eller är en tankegång som ser förförisk ut, men den är ett allvarligt hot som förr eller senare leder till 1984, där allt och alla kontrolleras och det fria ordet, den fria tanken, det lärda samtalet är förbjudna aktiviteter.

Till skillnad från de alltmer specialiserade disciplinerna syftar de fria studierna till att skapa bredd och ge ett civilisatoriskt sammanhang. På Harvards hemsida för liberal arts nämns just det kritiska tänkandet i kombination med praktiska färdigheter som målen med utbildningen. Människan som helhet, som medborgare, estetisk och existentiell varelse, står i centrum. Fritt översatt kan man säga att det handlar om att utbilda sig i framför allt den västerländska civilisationens landvinningar och eviga frågor, liksom i de som präglat andra högtstående civilisationer. Vad kan vi kalla liberal arts på svenska? Mitt förslag är civilisationsstudier.

Studier av vad det är och innebär, vad som krävs för att försvara, det civiliserade, öppna och demokratiska samhället kan och får aldrig betraktas som en lyx vi inte har råd med. Vad är det annars vi  lever för och försvarar? Om det skapas en föreställning om att svenska värderingar är bättre än andra, utan att sätta ord på vad man menar, försvarar man ett gott vi mot ett hotfullt dom. Det svenska måste vara något, och detta något måste kunna samtalas om och kritiseras. En svenskhet som inte är föränderlig är varken öppen eller demokratisk. Men för att förstå detta och för att kunna främja och hantera ett hållbart samhälle krävs kunskap. Civilisationsstudier. Gillar den tanken. Ska Sverige kunna fortsätta vara ett öppet och demokratiskt samhälle där frihet, jämställdhet, jämlikhet, öppenhet och demokrati är självklarhet behövs breda satsningar på skolan och den högre utbildningen som utgår från förståelse för komplexitet och mångfald. En verklig kunskapsskola förutsätter bredd och djup och det är vad civilisationsstudier handlar om.

På den europeiska kontinenten utbildades eliterna under många århundraden i humaniora, i klassiska språk och litteratur framför allt. Det gällde ämbetsmännen, prästerskapet, och de lärda professionerna i juridik och medicin. Först under 1900-talet började i Europa denna gemensamma kulturella bas för samhällets eliter att ersättas av annat, i förstone organisationer och politiska partier. I dag vill jag hävda att en sådan gemensam kunskapsgrund är under stark upplösning, eller till och med har upphört att existera. Följaktligen ser vi nu hur vad som kunde ha varit bildade eliter själva faller offer för fundamentalism och brutaliserat språkbruk.

Att Donald Trump, Kent Ekeroth och andra människor som tänker och agerar som dem får makt och inflytande är ett alarmerande tecken på att öppenheten och demokratin är hotad och en indikation på hur bräckligt samhället är. Hotet kommer inifrån, inte utifrån. Tanken på att det är andra, oliktänkande och främmande människor som vi ska vara rädda för är livsfarlig. Att så många faller i den fällan och förförs av sådana tankar och tror på den typen av enkla lösningar är mer skrämmande än 1984. Allt det som människor under århundraden byggt upp kan förstöras i en handvändning, om öppenheten och demokratin avskaffas. Det är mångfalden och olikheten som garanterar hållbarheten, inte tvärtom. Problemen med mångfald är noll och ingenting i jämförelse med vad en sådan som Donald Trump kan ställa till med genom att väljas till president. Och det faktum att Kent Ekeroth öppet uttrycker antidemokratiska åsikter utan att straffas för det i form av bristande väljarstöd säger en hel del om krisen i skolan och demokratin. Det är tecken att ta på allvar. Men det kräver kunskap och förståelse. Det behövs studier i humaniora och civiliationskunskap som sprids brett i samhället. Någon enkel lösning finns inte. Det öppna samhället är svårt, men nödvändigt, att försvara.

Liberal arts kom till USA, precis som en gång idén om ett forskningsuniversitet, som en exportprodukt från Europa, och slog rot där mycket framgångsrikt. I Sverige har emellertid ídén om liberal arts aldrig riktigt vunnit insteg. Samhällsingenjörstänkandet är för dominerande sedan åtminstone 1930-talet, och boklig bildning har av delar av socialdemokratin – emellertid långt ifrån hos alla – betraktats med misstänksamhet såsom en del av de ”borgerliga dygderna” som skulle ersättas med något annat. Sverige lever på gott men också på ont i nuet; den flertusenåriga historien av kulturutveckling existerar i skymundan, litet på undantag. Den som vill bilda sig i det får stå sitt kast. Och till skillnad från i en del andra europeiska länder har inte borgerligheten här haft förmåga (eller vilja?) att slå vakt om de humanistiska studierna.

Om det är vad svenska värderingar handlar om är vi alla illa ute, för det innebär att det öppna och demokratiska samhället hotas inifrån, i vardagen, arbetslivet och politiken, av oss när vi lever våra liv, fullt upptagna med annat.

Det har sagts att Orwell, själv radikal brittisk socialist, inspirerades till ”1984” av det sovjetiska experimentet som när boken kom ut 1949 hade drygt 30 år på nacken. Onekligen finns det stora likheter. Jag har själv intresserat mig för vad som blev de intellektuellas kanske främsta reaktion under Sovjetväldet och som också den nyligen Nobelprisbelönade Svetlana Aleksijevitj beskriver. Inte ekonomisk eller politisk protest i första hand, utan att försvara den själ som kunde berika sig genom årtusendenas konst, litteratur, musik och mode, utanför och bortanför den torftiga svart-vita mänsklighet som officiellt föreskrevs. 

Aldrig har väl läsningen av filosofi och klassisk litteratur varit så omfattande som i Sovjet, kring alla de miljontals köksborden i Lviv, Minsk, Moskva och Sankt Petersburg. Högläsning var legio, tillsammans ville man uppleva orden och deras innebörd för att inte förtvina. För dem som levde i Sovjetunionen, verklighetens Oceanien, blev konsten och kulturen, ofta den europeiska, något som gjorde att man härdade ut och överlevde själsligt.
Det finns skäl att återvända till Orwells roman om livet i Oceanien och ställa frågan: är vi själva på väg dit nu? Inte minst ter sig frågan aktuell mot bakgrund av de allt mer intensifierade attackerna på det öppna samhälle som varit förutsättningen för såväl den vetenskapliga utvecklingen som det demokratiska genombrottet. I Oceanien används inte språket för att klargöra utan för att fördunkla. ”Nyspråket” är satt i system. Ständigt närvarande tassar tankepoliserna omkring för att pejla och sätta stopp för kritik och självständighet. Följsamhet är normen.

Det byggs murar och skapas hinder för det fria ordet. Det samlas allt mer sällan och debatteras allt mer, allt i effektivitetens och lönsamhetens namn. Kritik och analys avfärdas som uttryck för en elitistisk PK-maffia och den som anmäler avvikande åsikt eller säger emot anklagas för att vara tankepolis. Föreställningen om en åsiktskorridor är nyspråk för viljan att vara rasist utan att uppfattas som en sådan. Det öppna samhällets och demokratins försvarare beskrivs på nyspråk som ett hot. Ont blir till gott och frihet förvandlas till tvång, och eftersom kontakten med historien, filosofin, litteraturen brutits och samhället inte anser sig ha råd att satsa på studier i civilisationskunskap kan utvecklingen mot 1984 fortsätta med oförminskad kraft, den kan till och med omfamnas. Ledare med tydliga totalitära anspråk hyllas som frihetens försvarare och mänsklighetens befriare. Hotet kommer inifrån, inte utifrån, och enda skyddet är kunskap och en kollektiv förmåga till kritiskt tänkande.

Överfört till vår egen tillvaro är tankepoliserna i dag inte alltid Partiets eller Statens sändebud, utan lika ofta är de företrädare för de nationalismer, islamismer, och managementismer, som tillsammans med andra världsbilder snöper och brutaliserar det politiska och offentliga rummet.

Ett öppet samhälle kan bara försvara sig mot sådan primitivism med kunskap om varifrån vi kommer, vilka vi är, och varför de värden vi står för är goda och viktiga. 

Civilisationsstudier ska ge precis detta. Mitt förslag är att staten, eller de stora universiteten, tar initiativ till att införa civilisationsstudier med förebild i Liberal arts vid landets lärosäten som ett första steg i riktning mot den helhetssyn på det mänskliga som vi nu föröder.
Det skulle förvisso inte Tankepolisen tycka om. Däremot George Orwell.

Framtiden existerar inte, den skapas av oss som lever här och nu. Om vi inte har kunskaperna, förståelsen och förmågan som krävs för att  försvara och hantera demokratin och öppenheten, frihet, mångfald, jämställdhet och jämlikhet är det svenska, öppna, demokratiska samhället snart ett minne blott. Och det är inte flyktingarna eller invandringen som är det stora hotet, utan svenskarnas okunskap, ointresse och oförmåga. Det är vi själva som utgör hotet, inte de andra.

Reflektioner rörande religion 3

Återvänder till debattartikeln i DN, av företrädare för den kristna kyrkan, Islam och Judendom, till tankarna om tro, vetande och det moderna samhället. Att avfärda all religion i alla sammanhang, vilket blir vanligare och vanligare idag är ett ovetenskapligt och okunnigt förhållningssätt till kyrkan som institution. Om en fundamentalism ersätts med en annan är ingenting vunnet. Vi behöver samtala om detta. Religionen har en roll att fylla även i ett samhälle byggt på vetenskap, för vetenskapen har inte alla svar på alla frågor. Det handlar, i alla fall inte idag, om en motsättning mellan tro och vetande, utan om vad som är lämpligt till vad. Kyrkan har en lång tradition av och kompetens att arbeta med frågor som saknar svar, frågor som inte går att hantera med vetenskapliga metoder. Meningen med livet, till exempel. Livet ger upphov till en lång rad frågor av den karaktären och dessa behöver hanteras för att samhället ska bli hållbart.

Teologi är vetenskapen om Gud, och det är en lika öppen vetenskap som all annan vetenskap. Hur ska man se på Gud? Det är en öppen fråga, och den ägnar sig teologer åt. Den som säger sig veta, eller som försöker tvinga på andra sitt svar, är inte troende, hen vet. Det är något annat än religion. Religion är SÖKANDET efter svar på frågor där vetenskapen saknar verktyg. Att lämna dessa frågor därhän fungerar för vissa, men inte för alla. Religionen har därför en plats att fylla, även i ett modernt samhälle. Och när nu företrädare för olika kyrkor går samman och gemensamt skriver en text är det intressant och viktigt att lyssna på vad de har att säga. Prästerna fortsätter:

Våld i religiösa skrifter?

Men visst är det väl så att det finns sådant i Koranen som uppmanar till våld, frågar sig många. Ja, det finns ställen som kan uppfattas så, särskilt när de rycks ur sitt historiska sammanhang. Till exempel kan sura 2:191 läsas som att den uppmanar direkt till att mörda alla som inte bekänner sig till islam: ”Döda dem …” Och den kanske i detta sammanhang oftast citerade Koranversen är sura 8:12 ”Låt nu svärden vina över deras huvuden och händer!”

Det är dessa passager som man brukar hänvisa till när man "leder i bevis" att Islam är en våldsförhärligande, krigisk religion som inte hör hemma i en västerländsk demokrati som Sverige. Koranen är dock, liksom alla skrifter, komplex och inte sällan motsägelsefull. Bara för att det finns IS-anhängare som säger att Koranen ger dem stöd att döda betyder inte att det är så. Att den förkrossande majoriteten av muslimer inte krigar bortträngs, liksom det faktum att det finns kristna terrorister också, som hänvisar till Bibeln. Att lita blint på någon text är aldrig hållbart, varken i religiösa sammanhang eller i vetenskapliga. Fundamentalism, okunskap, ondska och dumhet är dock inte exklusivt religiösa företeelser. Jämför inte det bästa hos dig själv med det värsta hos den du fördömer. Ska man hänvisa till eller kritisera en text måste man för det första läsa den, för det andra förstå den och för det tredje inte enbart plocka delarna som stödjer åsikten man har. Religionskritik är bra och viktigt, men ska den bli något värd måste den vara vetenskaplig.

Å andra sidan börjar varje sura med hänvisning till Guds barmhärtighet. Sura 2:256 betonar i motsats till nyss nämnda: ”Tvång ska inte förekomma i trosfrågor” och sura 5:32 säger att om man dödar en oskyldig människa är det som att döda hela mänskligheten – ett citat av många som Koranen delar med den judiska skriftsamlingen Talmud. 

Kristna vet inte alltid att det även i Bibeln finns passager där Gud framstår som allt annat än barmhärtig utan som småsint, snarstucken, våldsam. Jesus talar om att han inte har kommit med fred utan med svärd (Matteus 10:34) – en vers som också den, om den tas bokstavligt, uppmanar och legitimerar våld.

Allt handlar om hur man läser texterna och vad man gör med dem. Vetenskapen har lärt oss läsa kritiskt, och kyrkan har lärt oss är att tolka. Båda kompetenserna behövs, liksom förmågan att samtala över gränser, om frågor som rör hållbarhet och samhällsbyggande. Vad är sanningen och var finns den? Hur nås den? Svaren på dessa frågor ser olika ut beroende på hur frågan formuleras och vad man vill veta. Bildning handlar om förmågan att hantera OLIKA typer av frågor. Don efter person, brukar man säga. Det är kloka ord som gäller även här. Blind auktoritetstillit är lika problematisk inom vetenskapen som i religiösa frågor och i samhället. Det är problemet, att det finns människor som slutar tänka och som agerar okritiskt. Det problemet försvinner inte om religionen avskaffas, för det är en djupt mänsklig egenskap.

Å andra sidan finns betydligt fler delar i de heliga skrifterna som belyser Guds barmhärtighet och kärlek. Judar och kristna framhäver det (tre)dubbla kärleksbudet som centralt: ”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”. I sitt öppna brev till kristna ledare ”A common word between us and you” (2007) betonar ett stort antal muslimska lärde just gemenskapen kring kärleksbudet.

Kärlek är en motkraft till ondska. Det är ingen enkel lösning. Religionen har talat om kärleken och bejakat den kraften i århundraden. Och det budskapet finns i alla religioner. Vill man kriga behövs ingen kyrka, och det finns mig veterligen ingen religiös produktion av vapen. Krig har absolut förts i religionens namn, men det krigas även (och idag framförallt) av andra skäl. Sverige är en stor exportör av vapen och bidrar på det sättet till dödande och lidande. Att skylla våld och terror på kyrkan är ovetenskapligt och orättvist och mer ett resultat av tro än av vetande. Kärlek är dock inget som kyrkan har monopol på, men det massor att lära om hur man kan agera kärleksfullt i de religiösa texterna.

Man kan utnyttja olika suror och Bibelverser för att försöka legitimera i stort sett allt från heligt krig till pacifism – utan att för den sakens skull ha förstått det minsta av Bibelns eller Koranens budskap. Judisk, kristen och muslimsk teologi är medveten om att våra heliga skrifter måste ses i sina historiska sammanhang och tolkas. Tyngden av olika textdelar och vad som anses vara den mest adekvata tolkningen varierar. Det har att göra med den aktuella kontexten och olika tolkningstraditioner. I alla tre religioner förekommer både ordagrann och symbolisk tolkning samt tolkningar som förespråkar direkt tillämpning på politik och lagstiftning och sådana som förnekar varje relevans för lagstiftningen. Tolkningar av det slaget är inget modernt påfund utan har alltid funnits. Det som har tillkommit på senare tid är vetenskapliga tolkningsmetoder.

Tolkning är nyckelordet. Även vetenskapliga resultat måste tolkas för att bli meningsfulla och användbara. Tolkning är motsatsen till fundamentalism och vill man bort från bokstavstroende är tolkning en förutsättning. Tolkning får inte förväxlas med sanning. Tolkning är ett förslag. Utan samtal om tolkningens rimlighet blir den meningslös. Tolkningsarbetet är kollektivt och för människor samman. Tolkningar förändras också över tid och beroende på sammanhang.

Kärleken och tolkningen är två mänskliga egenskaper, två kompetenser som behövs i byggandet av ett hållbart samhälle. Här finns massor att lära av kyrkans företrädare, särskilt som de nu går samman och jobbar ihop. Kan de borde även vi kunna lära av varandra. Vad har vi att förlora? Det handlar om allas vår gemensamma framtid. Vi måste lyssna och samtala med varandra, dels för att förstå, dels för att kunna bygga något bra och varaktigt tillsammans.

Samma Gud?

Terrorism i islams namn slår tillbaka på islams anseende. ”Jag lämnar kyrkan om ni inte tydligt tar avstånd från Allah”, får kristna ledare höra i dessa tider. Eller så är det Allah och Gud som ställs emot varandra som svart och vitt. Sanningen är att det finns både närhet och skillnad mellan judendom, kristendom och islam. Närheten utgörs för det första av att Allah är det arabiska namnet för Gud. Arabisktalande judar och kristna kallar Gud för Allah, precis som fransktalande för Dieu, eller finsktalande för Jumala. För det andra är gudstron i alla tre religioner förknippad med berättelsen om Abraham och hans familj och alla tre förstår Gud som universums skapare. Rimligen kan det bara finnas en. På det viset är det självklart att judar, kristna och muslimer talar om samma Gud.

Motsättningen mellan Islam och Kristendom är ovetenskaplig och den som framhärdar är lika mycket extremist som extremisterna man kritiserar. Vill man verkligen förstå och finna en hållbar väg framåt går det inte att tvinga eller förbjuda, det krävs ömsesidig tillit, gemensamt intresse och en kollektiv förmåga att samtala över gränser. Det är på inget sätt lätt, men det är nödvändigt. Alla människor är del av samma mänsklighet. Ingen kan hävda sin rätt på förhand, det krävs ömsesidig förståelse för att skapa fred. Gud en en och den samma i alla religioner, för det är samma sak man far efter i allt religiöst sökande: Svar på frågorna där vetenskapen går bet. Motsättningarna mellan olika kyrkor och mellan troende och ateister är falska och skapade och alla tjänar på att överge det sättet att tänka. Det finns ingen Sanning och inget är rätt eller fel på förhand eller per definition. Samtalet, återkommer till det. Vi behöver samtala mer och debattera mindre, över alla möjliga olika typer av gränser.

Skillnaderna blir som tydligast när det blir tal om Jesus. Jesus var förstås jude, vilket kristna ibland har glömt eller förnekat. En muslim har tillsammans med Koranen stor respekt för Jesus som en av de viktigaste profeterna. Men Jesus som Guds son och världens frälsare och Gud som treenig, är det bara kristna som tror på.

Tror på, det är vad religion handlar om. Och alla tror på något. Det man vet är försvinnande lite i förhållande till allt man tror. Ofta tror man att man vet, och ibland vet man att man tror. Skillnaden mellan vad som är vad är viktig. Där finns nyckeln till framgång, via samtal. Trosfrågor kan man bara samtala om och tolkningar är aldrig rätt eller fel. Livet är en öppen fråga och alla insikter, kunskaper, kompetenser och föreställningar är viktiga att lyssna på och reflektera över. Tror man att man har svaret är man inte mottaglig för kritik, det gäller alla och det är en källa till mycket mellanmänskligt lidande. Framtiden skapas av oss som lever här. Tänk om vi i alla fall kunde enas om vad vi inte är överens om. Tänk om vi kunde lyssna på och försöka förstå varandra. Tänk om …

Goda strategier

Rädsla och aggression är dåliga rådgivare. En situation där hets utges för realism och samverkan för naivitet är kontraproduktiv. Tro, kunskap och kultur är bättre alternativ.
Religionsmöten och intelligenta samtal om religion behöver vi lika självklart som en utbildning för religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet.

Kloka ord, som jag håller med om. Bildning är ett fredsprojekt och en förutsättning för hållbarhet. Rädsla och aggression är den okunniges enda vapen. Insikt om när man ska tro, när man kan veta och vad som är betingat av kultur är viktiga, hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande insikter som för människor samman. Realister visar sig förfärande ofta vara de som mest ihärdigt avfärdar samverkan. Det är korkat och ovetenskapligt att säga så. Vad som är realistiskt och klokt är inte nödvändigtvis enkelt och självklart, men det finns inga alternativ om man verkligen vill lösa konflikterna och utmaningarna vi människor har att hantera i dagens komplexa värld. Så länge motsättningarna underblåses och oviljan eller rädslan för det som är främmande och ovant hålls vid liv är det garanterat att alla blir förlorare. Går vi samman och försöker, lyssnar vi och jobbar tillsammans kan alla bli vinnare. Jag vet att det är så, och jag väljer att tro att det går.

Än en gång visar det sig: förvisningen av religion till det privata är en dålig lösning. Den berövar allmänheten den rikedom som finns i religiösa traditioner och leder till den intelligenta religionskritikens förfall. Inte heller är den fullständiga sekulariseringen (sekularism) en lösning. Politiskt eller ideologiskt motiverad terrorism och sekulära diktaturer har funnits i många skepnader och finns än i dag. Existentiella våndor hör till det mänskliga livet. De relaterar till de religiösa frågorna likaväl som värdegrunden i en modern demokrati gör. En sekulär stat kan och ska garantera religionsfriheten. Samtidigt måste den frihetliga, sekulära staten veta att den lever på förutsättningar som den själv inte kan garantera. Den berövar sig själv sin frihetlighet om den företräder ett sekulärt totalitetsanspråk.

Detta är kloka ord. Det handlar inte om religion ELLER vetenskap, utan om relationen mellan. Det ena ersätter inte det andra, båda behövs för att skapa en grund för människor att bygga något hållbart på. Att bara avfärda religionen utan argument och utan att sätta sig in i vad den handlar om är korkat och ovetenskapligt, och om det är synonymt med ateism eller sekularism är det en lika allvarlig källa till problem som den religiösa fundamentalismen. Om kyrkan välkomnar en intelligent religionskritik är det enormt korkat att avfärda den öppningen till samtal med hänvisning till vetenskap. Religionen har svar som fungerar på frågor som uppstår hos människor, så vad har vi att förlora på att lyssna?

Ett stort ansvar vilar inte bara på politikerna utan på oss alla som individer och medborgare. Vi undertecknare vill samverka om ansvaret för tro, kunskap och kultur som en motkraft till det som splittrar och river sönder mänskligt och medmänskligt liv.

Ansvaret för tro, kunskap och kultur är allas gemensamma ansvar och svaren på frågorna som uppstår i samhället och hos individerna när de lever sina liv finns inte nedlagda i världen, de måste skapas av oss som lever här, tillsammans. Och för att skapa svar som fungerar krävs både kompetens att hantera trosfrågor och förmåga att förstå vetenskapens möjligheter och begränsningar. Det handlar inte om antingen eller utan om både och.