Världen och verkligheten, från andra perspektiv än människans 1

Läste en understreckare förra veckan som inte riktigt ville släppa taget. Gör något åt saken, bloggar mig till fördjupad insikt och bättre förståelse om kulturen vi lever i. Det är litteraturvetaren och kritikern på SvD, Viola Bao som skriver, följande.

I den danske poeten Theis Ørntofts ”Dikter 2014” står vi inför ett socialt och ekonomiskt sammanbrott. Diktjaget pendlar mellan likgiltighet och desperation, ”en snyltare på en blå planet / en tunn hinna mellan cirkus och massgrav”. I Ørntofts karaktäristiskt depressiva känsloregister förkunnas den förlorade tron på samhällsprojektet: ”För mig är samhällena döda. / Jag tror inte längre / att det är en fråga om förbättring / utan om avveckling”.

Ur en personlig horisont tecknas en värld hotad av ekonomiska kriser och klimatkatastrofer, ett postpolitiskt tillstånd där det enda som återstår för att stävja oron och paranoian tycks vara snabba förströelser, att googla ”the biggest salmon ever caught / jag googlar 9/11 shot from amazing angle” eller att onanera till Kim Kardashians sexvideo. På natten hemsöks diktjaget av drömmar om smältande glaciärer och insekter som tar över gatorna.

Poesi handlar om ord och känslor, liksom verkligheten vi människor lever i. Känslor är en del av verkligheten, men kan inte reduceras till verklighet. Fast det är vad vi gör idag, reducerar verkligheten, till en eller ett. Den eller det. Och idag är det ekonomin som upphöjts till den enda vägen. Skrev igår om skolans och utbildningens ekonomisering, men vi ser det överallt. Uppmärksamhetens och ytlighetens universum växer. Den får mest klick vinner, kanske till och med nästa presidentval i USA? Låt oss hopas att det inte blir så, men det finns inget inbyggt skydd mot den typen av hot som kommer inifrån. Rädslan som sprids av terrorattackerna är inte rationell. Statistik visar att attackerna blivit färre, att det var mycket värre under 1970- och 80-talen. Fast det spelar ingen roll. Känslan är som sagt en del av verkligheten. Här finner jag ännu ett argument för humaniora. Forskning om och studier av litteratur och kultur kan lära människan att förstå känslornas plats i och dess påverkan på verklighetsuppfattningen. Och poesi kan som sagt handla om och hjälpa till att bearbeta upplevelser, oro och det obegripliga som hela tiden finns där under ytan.

I ”Dikter 2014” speglas samtiden levd genom ett enskilt, centrallyriskt jag. Det är ett poröst, svagt jag, för vilket gränserna till den omkringliggande världen luckrats upp, kulturellt och biologiskt: ”min hud vid geografin / som en landningsbana för fientliga viljor / jag är summan av ideologierna / befria mig”.

Det är ett diktjag som inte är herre över sina begär, vars medvetande är genomkorsat av massmediala bilder, styrda av de affekter som den digitala teknologin, populärkulturen och ekonomin producerar. Här finns också insikten om att jaget är biologi, att kroppen är en uppsättning atomer i kontinuerlig utväxling med det omkringliggande ekosystemet, liksom en djupgående upplevelse av att planetens ekologiska öde således är tätt sammanbundet med det personliga. Och att bägge rör sig mot undergången: ”jag lever på randen av ett sammanbrott / jag balanserar över dagarna på en tråd av ull”.

Detta är saker som ständigt behöver påminnas om, och det är också humanioras uppgift, att påminna människan om sin mänsklighet. Humaniora handlar liksom poesi om att bearbeta, analysera och skapa svar på frågor utan givna svar. Humaniora är en annan typ av vetenskap än naturvetenskap, en tolkande vetenskap. Båda behövs för att skapa ett hållbart samhälle och för att inte den enda platsen i universum där människan kan överleva ska förödas. Vi behöver ständigt påminnas om vår mänsklighet, det vill säga vår ofullkomlighet, våra inkonsekvenser, känslopåverkan och så vidare. Gång på gång går vi människor i olika typer av fällor; som att rösta på en politiker som Donald Trump till exempel, som bara talar till känslorna och som inte har något allt att erbjuda, annat än ökad risk för kaos och katastrof. Lever vi inte alla på randen till sammanbrott? Är det inte vad livet handlar om, att hantera känslan av hot? Och bortser vi från dessa inslag, förnekar vi vår mänsklighet, det som gör människan till människa, ökar hotet. Förståelse för komplexitet och insikt om betydelsen av både och är nyckeln till hållbarhet.

Diktsamlingen, som gavs ut i Danmark 2014 och i svensk översättning av Victor Malm på Modernista i år, skulle kunna sägas vara del i en under de senaste åren växande ekopoetisk strömning inom den skandinaviska poesin. Begreppet ekopoesi är ursprungligen amerikanskt, och refererar vanligtvis till poesi som på ett eller annat sätt speglar och problematiserar vår tids klimatkatastrof och miljöförstöring, inte sällan utifrån en etisk och politisk dimension. Medan en romantisk syn på naturen definierar den i motsatsrelation till civilisationen, är en central insikt inom ekopoesi och ekokritik att människan, inklusive teknologin och industrialiseringen, ska ses som en del av naturen.

I början av sommaren läste jag en svindlande vacker bok som jag tror kan kännetecknas som ekopoesi: Det som en gång var, av Helena Granström (med bilder av Marcus Elmestad). Boken är inte poesi, men den är skriven på ett poetiskt och väldigt vackert språk. Jag vill se den som humanvetenskaplig och Granström visar också hur viktig boken är som medium för förmedling av humanvetenskapliga insikter och vetenskapliga resultat. Ett citat:

Som en del av den kulturella rörelsen framåt har vi eliminerat snart sagt varje syssla som har någon direkt koppling till vårt fysiska människovara -- kanske skall vi, när vi slutgiltigt har avlägsnat dem från våra liv, upptäcka att det var de som gjorde oss till människor.

Människan behöver påminnas om sin egen mänsklighet. Humaniora behövs, av just det skälet. Paradoxalt nog är det just vår mänsklighet, eller våra mänskliga tillkortakommanden som gör att vi fokuserar på ekonomi, tillväxt och BNP och med stöd i den logiken avskaffar humaniora, det vill säga sågar av den gren vi sitter på. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem, det både visar och hjälper oss poesin att förstå. Människan är både och, inte antingen eller. Fler än en men färre än många. Hur mycket man vill att det ska vara på annat sätt är det så det är. Viljan är ett kraftfullt redskap som kan försätta berg, men den kan aldrig förändra verkligheten. Det finns ingen gräns mellan natur och kultur, och därför finns heller ingen möjlighet att dra en gräns. Åter till Bao.

I en sådan förståelse ses naturen varken som en resurs för människan att tillgodogöra sig, eller en vacker canvas för mytologisk och psykologisk projicering som i grunden är skild från henne – istället försöker man skriva fram en syn på relationen mellan naturen och människan där den senare inte görs till den förras måttstock.

Det är vad vi måste förstå, att människan är en integrerad del och helt beroende av naturen. Kultur är natur och natur är kultur och människa blir man mellan och tillsammans. Det vi gör mot jorden och livet gör vi mot varandra och oss själva. Säger det igen, de allvarligaste hoten kommer inifrån, inte utifrån. Fler röster som ser och förstår behövs, fler verktyg och mer kritiskt, analytiskt arbete behövs. Samtal, inte debatt. Vi behöver lyssna mer, på varandra och på världen omkring oss. Stanna upp. Tänk efter. Låt tanken ta sin tid. Arbetet med det obegripliga är en övning i konsten att vara människa. Hållbarhet är ingen lösning, inget mål. Hållbarhet är en absolut förutsättning för allt annat. Och alla tankar och verktyg som kan hjälpa oss nå insikt om detta behövs. Inte bara naturvetenskap, även kulturvetenskap, och poesi.

Inom skandinavisk poesi finns förutom Ørntoft också namn som Johannes Heldén, Aase Berg, Jonas Gren, Åsa Maria Kraft, Fredrik Nyberg, Agnes Gerner, Øyvind Rimbereid, Anna Hallberg, Jenny Kalliokulju, Morten Søndergaard, Victor Boy Lindholm, Caspar Eric – för att bara nämna några som tangerar ekopoetiska teman och strategier i sin diktning.

Närande och tärande, tillväxt och bildning. Det spelar roll vad man väljer, hur man tänker och agerar. Att vara människa är att uppfinna hjulet gång på gång, är att dagligen göra det omöjliga. Mänskligheten som helhet, liksom du och jag, är som humlorna som inte kan flyga men som gör det ändå, för de vet inte om att det är omöjligt. Därför är poesin så viktig, för den ger inga svar, den pekar på problem och skapar frågor. Poesin bearbetar och öppnar upp. Skapar vägar fram och skänker tröst. Dikter kan ge mening åt det meningslösa.   

Forskare varnar idag för att vi rör oss mot den sjätte stora massutrotningen på jorden, liknande den som inträffade senast för 66 miljoner år sedan. Klimatförändringar, miljögifter, utfiskning och förstörda livsmiljöer gör att biologiska arter idag dör ut hundra till tusen gånger snabbare än vanligt. Begreppet ”antropocen” lanserades i slutet av 1900-talet av bland annat Nobelpristagaren och kemisten Paul Crutzen som en benämning på detta tillstånd, som beskrivs som en ny geologisk epok under vilken människan har ersatt solen som den starkaste påverkanskraften på jordklotet.
Exakt när övergången från den tidigare epoken – holocen – inträffade råder det delade meningar om. Vissa hävdar att det var när människan började bruka jorden, medan Crutzen menar att den inleddes med den industriella revolutionen, som la grunden för den fossilbränsledrivna tillväxtekonomi som expanderat explositionsartat, inte minst från andra världskriget fram till idag.

Det viktiga är inte vem, vad, var, när eller varför. Den helt avgörande insikten är det faktum att vi som lever på jorden nu står inför en enorm utmaning. En utmaning som till skillnad från Kennedys vision om att inom 10 är placera en människa på månen inte handlar om att manifestera mänsklighetens storhet, utan om att förstå dels människans roll i förödelsen av livet på jorden, dels vad som krävs för att hindra utvecklingen. Ekonomi, brukar jag säga, är en fantastisk uppfinning, eller kraftfullt redskap. Men den måste tyglas, och den får inte bli sitt eget syfte, för då hotar den oss alla och livet på jorden. Avslutar denna del av bloggposten (ska fortsätta måla och återkommer senare) med ett citat från Granströms bok, som handlar om den kultur som vi lever i, är med om att skapa och samtidigt förnekar:

Så länge vi lever i en kultur baserad på omvandlingen av allting till resurs, kommer vi att göra med vår omvärld vad vår kultur gör med resurser: exploatera dem tills det inte längre finns något kvar att exploatera.

Skolans och utbildningens uppgift 2

Tänkte ta en paus från målandet för att slutföra tankarna om skolan, men jag körde på. Första strykningen av vardagsrummet är (äntligen, sju timmar senare) klar! Trött och efter att dessutom ha burit 16 paket med laminatgolv två trappor vill jag bara sova, men det är för tidigt än. Bloggar istället, i väntan på kvällen. Skolan var det, och ekonomiseringen av utbildning som Joel Halldorf skriver klokt om på Expressen kultur. Och behovet av bildning, inte bara i skolan. Det är kroppen som är trött märker jag, för tankarna flödar. Detta är ett ämne jag verkligen brinner för, skolan och landets högre utbildning, kunskap och bildning. Att ekonomin kommit att hamna i centrum på det sätt den är idag oroar, eller borde i alla fall oroa, alla som bryr sig om utbildning och kunskapskvalitet.

Vid sidan om kronor och ören nämns ibland mer idealistiska motiv för universitetens existens, i synnerhet humaniora. Genom att forma självständiga och kritiskt tänkande medborgare bidrar de till demokratin, brukar det heta.

Bildningsbegreppet har blivit kodordet framför andra för humanister som protesterar mot rent ekonomiska perspektiv på utbildning. Men det lider av en svaghet som gör det oförmöget stå emot trycket från ekonomins otvetydiga sifferspråk.

Jag kan bara hålla med. Bildning och kunskapen i centrum är ett svagt argument för en skola och utbildning värd namnet. Kausaliteten är svår att mäta, och det finns så klart inga garantier för att bildning automatiskt, överallt och alltid, leder till ett bättre samhälle. Samtidigt är det tragiskt att den typen av kärnvärden i utbildningssystemet så lättvindigt övergetts, till förmån för mer mät- och kontrollerbara argument. Som om mätbarheten i sig skulle garantera något, förutom just ökad mätbarhet. Man kan mäta och väga en gris hur många gånger som helst men den blir inte fetare för det, och vad spelar det för roll att man kan jämföra om det man jämför är sjunkande kvalitet?

Ordet bildning har sin rot i bild. Metaforen kommer, som den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer konstaterat, från Bibelns beskrivning av människan som formad efter Guds avbild. Bildning handlar alltså om att formas efter en förlaga, ett ideal. Men vilken är den moraliska vision, den avbild som dagens bildningsapostlar vill forma sina studenter efter?

Det beror på, vill jag hävda. Bildningsbegreppet är och kan/får inte vara skrivet i sten. Bildning är en öppen fråga, en utgångspunkt för samtal. Bildning är inte en eller ett, det är mer av ett förhållningssätt till kunskap, vill jag hävda. Bildning handlar om hur man ser på kunskap, hur man agerar med utgångspunkt i det man vet och hur man ser på nyttan med kunskap. Jag håller med om att det behövs samtal om vilken moralisk vision vi som lever och verkar i Sverige utgår från när skola och högre utbildning diskuteras. Vad ska vi ha kunskapen och den högre utbildningen till?  

Problemet med de så kallade demokratiska idealen - att tänka fritt och kritiskt, vara självständig - är att de saknar egen substans. Här finns ingen egen vision, utan bara en träning i att genomskåda andras motiv och ideal. Därför slutar denna till synes upplysta väg ofrånkomligen i Nietzsches "Gud är död", i cynism och postmodern relativism.
Universiteten har sedan begynnelsen levt med spänningen mellan bildningsidealet och det ekonomiska uppdraget att vara statens tjänare. De universitet vi har i dag är följden av att bildningsfronten brustit och ekonomin erövrat hela territoriet.

Problemet är att ekonomins seger underminerar kärnverksamheten. För att ta ett enkelt men vanligt exempel:

En lärare som underkänner en student skapar i dag problem för studenten, sig själv och institutionens budget. Studenten måste tenta om, läraren utforma och rätta en ny tenta (vanligen utan ersättning) och institutionen får mindre betalt eftersom den student man undervisat inte klarade kursen.

Ingen tjänar i det korta loppet på att värna verklig kunskapskvalitet i nuvarande utbildningssystem. Och eftersom Gud är död, eftersom det inte finns någon absolut sanning, eftersom allt är komplext, föränderligt och ofta motsägelsefullt kommer kunskapskvaliteten att utarmas, om vi inte kollektivt inser faran och gör något åt saken. Ekonomiseringen av skolan tar fokus från kunskapen. Det är den verkliga cynismen, inte Nietzsche. Ekonomin är också död, skulle man kunna säga. Ekonomi är ett skapat värde, liksom Gud och sanningen. Förstår vi det, och kan vi hitta sammanhang och tid för samtal om detta är mycket vunnet. Bara så kan kunskapen räddas och bildningens värde återupprättas. Och det är vad Sverige behöver.

På det ekonomiserade universitetet är incitament för att underkänna med andra ord svaga, vilket naturligtvis påverkar utbildningens kvalitet. Detta är problemets kärna: i ett ekonomiskt system trumfar kvantitet alltid kvalitet - ja, risken är att det förra förväxlas med det senare. Ett framgångsrikt universitet blir då ett universitet som examinerar många studenter, vilket skapar de kvalitetsproblem som bland andra Dick Harrison pekat på (SvD 25/1).

På motsvarande sätt undergräver ekonomiseringen forskningens kvalitet, till exempel genom den bibliometriska bedömningen av forskare. Bibliometri mäter inte forskningens kvalitet, det vill säga om den fördjupar vår kunskap om världen. I stället tilldelas forskare poäng baserat på var och hur deras forskning publiceras, samt hur mycket den citeras.

Yta och brist på eftertanke kan aldrig leda till bildning och verklig kunskapskvalitet. Fast i ett strikt ekonomifokuserat skolsystem premieras det som går att mäta, kontrollera och jämföra, och det är inte kunskap och bildning. Kartan håller allt mer på att ta över, och verkligheten förutsätts kunna anpassa sig efter föreställningen om världens bästa skola. Ansvariga talar om den, om världens bästa skolan, och slingrar sig som maskar på en metkrok om de pressas på invändningarna som går att rikta mot den synen på skolan. Pisa talar sitt tydliga språk. Sverige rasar i jämförelse med andra länder, från en topposition till dagens mediokra resultat. "Det måste vara fel på mätningen, på vad man mäter", säger vissa, men måste det verkligen vara så? Är det inte en enklare och mer plausibel förklaring att resultaten i den svenska skolan är sämre idag än för 20 år sedan? Och vad förlorar vi på att sätta kunskapen i centrum och skapa en skola i världsklass? I värsta fall reformeras skolan i onödan, men så länge kunskapen är i centrum har jag svårt att se några problem med det. Skolan behöver reformeras av en hel massa olika skäl, varav några förs fram i dagens debattartikel på Brännpunkt. Och KUNSKAPEN behöver placeras i centrum på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag.

Ett slags spelifiering av forskningen med andra ord, en pokémonlik poängjakt - men spelet är fullt av buggar. För det första skapas incitament för kontroversiell forskning, eftersom den citeras oftare - låt vara av forskare som tar avstånd från resultaten. Dessutom premieras kvantitet framför kvalitet, eftersom det mest av allt handlar om att få ut resultat. Lägg till detta den ökade konkurrensutsättningen av forskningsmedel, där forskare tvingas söka anslag i stället för att disponera fri forskningstid, och du får ett system i vilket resultat blir viktigare än sanning.

Allt mer handlar både utbildning och forskning om pengar. Läser till exempel i tidningen om hur marknaden för diabetesmedicin beräknas uppgå till 45 miljarder dollar. Om forskning värderas utifrån hur mycket pengar man kan tjäna på den, hur ska då fattigdomen och dess sjukdomar kunna reduceras? Om bara den som har sjukdomar man kan tjäna pengar på kan förvänta sig stöd och bara den forskning som lönsam i det korta perspektivet får uppskattning och satsas på, vad får vi för samhälle och värld då? Det är ännu en fråga utan givet svar, en fråga som måste tas på allvar, om ett hållbart samhälle ska kunna byggas.

Som om detta inte vore nog, kommer allt fler rapporter om att vetenskapens kontrollinstanser havererar. Richard Horton, redaktör på ansedda medicintidskriften The Lancet, hävdar (11/4 2015) att mycket - hans uppskattning är 50 procent - av det som publiceras som vetenskap i dag är felaktigt. Varför? Hans svar är att kampen om forskningsanslag och genomslag premierar dålig forskning: ingen har incitament för att ha rätt. I stället handlar incitamenten om att forskare ska vara produktiva och innovativa.
Paolo Macchiarini, Karolinska institutets avslöjade stjärnkirurg, är ett exempel på en produktiv och innovativ forskare som hade fel och som inte avslöjades av interna kontrollinstanser. Han är en produkt av det ekonomiserade universitetet, och tyvärr bara toppen av ett isberg.

Man får vad man betalar för, det är en gammal sanning, och den gäller fortfarande, även o forskarvärlden. Ekonomiseringens effekter går lika lite att styra över som kunskapen och den verkliga utbildningskvaliteten. Därför riskerar ekonomiseringen att bli ett slags gökunge som hotar att äta bildningen och kunskapen ur det akademiska boet. Det är allvar, och det går inte att lita på det sunda förnuftet för det existerar bara i fantasin. Kunskapen är ett värde som måste värnas för att överleva, det är inte (likt ekonomin) en kraft som lever sitt eget liv. Världens bästa skola går att tala om, men den kommer aldrig att realiseras innan frågan tas på fullaste allvar. Vi får vad vi betalar för!

Att universiteten i dag alls fungerar beror på att där ännu finns tillräckligt många som utifrån andra ideal agerar på tvärs mot det ekonomiska systemets incitament. Lärare som underkänner studenter trots att alla inblandade förlorar på det. Forskare som genomför noggranna studier med gråtrista resultat, trots att deras karriärer skulle gynnas av mer spektakulära utfall.

Kunskapsskolan och bildningsakademin lever på undantag och är beroende av idealister och eldsjälar, och det är inte hållbart i längden. Än finns tid och möjlighet att agera, men det brinner i knutarna. Likt klimatförändringarna finns en inbyggd fördröjning i systemet och för varje dag som går utan att kunskapen är i centrum utarmas kvaliteten i både skolan och den högre utbildningen och forskningen som även ekonomin på sikt är beroende av.

Universiteten lever i dag, kort sagt, på ideal som deras organisation motverkar. Ännu finns rester kvar av den anda som formade William Stoner. Men när dessa kvardröjande spöken från en annan tid lämnar byggnaden är risken stor att den kollapsar.

 Vad behöver vi göra? Vi måste värna bildningen, som är vårt enda halmstrå. Vi måste satsa på skolan, på en bildningsfrämjande skola, och på fri forskning med bredd och djup. Innehåll istället för yta, kvalitet istället för kvantitet. Klokskap och kritiskt tänkande istället för utantillkunskap. Alla vet, ändå blir det inte så? Alla förstår, om man bara ägnar frågan en stunds eftertanke och bemödar sig att reflektera lite. Det behövs inga exceptionella egenskaper för att inse att bildning är viktigt. Det är inte där det brister. Problemet är att det vuxit fram en kultur och ett tänkande som främjar pengar framför allt annat. Orsaken till att det blivit som det blivit är att vi kollektivt inte anser oss ha råd med det vi vet att vi behöver. Det är problemet! Det är frustrerande att se och förstå hur enkelt problemen skulle kunna undanröjas. Och det är provocerande att verka inom högre utbildning utan att kunna göra vad som krävs för att främja bildning. Det står illa till i den svenska skolan som helhet, och åtgärderna som föreslås förvärrar problemen.

Finner (till skillnad från Halldorf) tröst hos Nietzsche, men det gör samtidigt att frustrationen växer. För när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara blir jag nedstämd. Men hellre det än bitter. Hellre lyss till klokskap än förfasas över dårskap. Jag ger inte upp. Så länge det finns liv finns det hopp. Och om ingen strider för bildningen dör den ut. Jag har ett ansvar, och jag tar det, av rent egoistiska skäl. För jag vill verka för en bättre värld, och för en skola och ett utbildningssystem värd namnet. Nietzsche visste, Nietzsche förstod. Lyssna, reflektera, lär och agera; det är mitt mantra. Citatet som följer är hämtat från Schopenhauer som uppfostrare, och det handlar om bildningens väsen.

[D]itt sanna väsen ligger inte dolt djupt nere i dig utan oändligt högt ovanför dig, eller åtminstone ovanför det som du vanligtvis ser som ditt jag.

Allt för många letar allt för ihärdigt på helt fel ställen, när de söker sitt rätta jag. Det existerar inget sådant som mitt rätta jag. Sökandet är meningslöst, och förkastligt. Söker man på det sättet är man dömd till evig olycka. Det vet marknadsförare och kapitalister, tillväxtkramare och alla som söker pengar för pengarna skull. Ju mer man har och får av den varan, desto mer vill man ha och desto mer missnöjd blir man. Bildning är något man skaffar sig genom hårt arbete, ihärdig strävan och studier. Bildning kan bara nås genom eget, ihärdigt arbete och via tillägnande av kunskap och kritisk förmåga. Bildning är inget, den blir till i strävan och är ett mål som aldrig nås fullt ut. På samma sätt som det sanna jag som ekonomismen fått oss att söka efter och tro på alltså, men med den viktiga skillnaden att sökandet efter bildning ger något värdefullt och beständigt tillbaka. Ju mer bildning man skaffar sig, desto mer vill man ha, men inte för att man är missnöjd, utan tvärt om för att man får ett rikare liv. Det är skillnaden. Sökandet efter bildning ger mångfalt igen. Nietzsche fortsätter.

De som skänker dig sann fostran och bildning avslöjar för dig vad som är ditt väsens ursprungliga innebörd och grundelement, något helt igenom oåtkomligt för fostran och bildning, alltid svårtillgängligt, bundet, förlamat. De som fostrar och utbildar dig kan inte vara någonting annat än dina befriare.

En bildningsfrämjande skola kan bara leda adepterna till vattnet, dricka måste de göra själva. Bildande pedagogik kan bara förlösa den vilja som finns där från början, den kan aldrig ge något till den som inte vill ta emot. Det finns heller inga genvägar till bildning, bara en väg: Hårt arbete!

Och det är hemligheten med all bildning. Den förser dig inte med proteser, vaxnäsa, ögon försedda med brillor - tvärt, vad dessa gåvor kunde ge är bara en karikatyr på fostran.

Den skola som Jan Björklund talade om och med en dåres envishet fortfarande propagerar för är en skola fylld av proteser och falska löften. En skola som ju mer man ägnar sig åt den, desto mindre sann kunskap får man, vilket Pisaraset är ett tecken på. En bildningsfientlig skola. Ju mer resurser man kastar in i ett sådant svart hål, desto dyrare blir det att i efterhand rätta till problemen. Bildning kan inte effektiviseras, kan inte skyndas på. Den växer fram när och där tiden och förhållandena är mogna. Bildning kan bara befrias hos den som vill och är beredd att göra vad som krävs, den kan inte prackas på någon.

Det är befrielse den är. Den röjer undan allt ogräs, allt grus, alla kryp som vill angripa plantornas späda groddar, den är strömmar av ljus och värme, ett kärleksfullt nattligt brusande regn. Den härmar naturen och tillber naturen när den är moderligt sinnad och barmhärtig. Den är naturens fulländning, när den förebygger dess grymma och obarmhärtiga anfall och vänder dem till goda verkningar, och när den drar en slöja över dess styvmoderliga sinnelag och sorgliga oförstånd.

Bildning är samhällets fulländning, om vi väljer att se på kunskap på det sättet, om vi förstå att inte blanda samman kunskap med information. Och därför är bildning skolans och den högre utbildningens uppgift.

Skolans och utbildningens uppgift 1

Det är fortfarande semester, men känslan har vaknat, känslan av längtan efter att vara i kunskapen igen. Semester handlar inte om att fly utan om att hämta kraft och inspiration, om att få tid att bara vara. Utan eftertanke, ingen kunskap. Att vara lärare är det bästa arbetet och även om jag inte är mätt på semestern än börjar jag så mått längta tillbaka. Förra året kände jag inte så, men i år gör jag det. Tacksam och glad för det. Trodde ett tag att det aldrig skulle kännas så igen, men i år är det med glädje jag återvänder. Hoten vid horisonten finns dock kvar, och det oroar. Men det inspirerar också. Om skolan inte var värd att kämpa för vore det inte mycket bevänt med utbildningen.

Ett av hoten, kanske det allra tydligaste, är ekonomiseringen av utbildning som Joel Halldorf skriver om på Expressen kultur. Det är en fråga och en aspekt på utbildning som borde belysas och reflekteras över mycket mer än vad som är fallet idag. Alla verkar vara överens om att vi ska ha en skola, men till vad, för vem och varför? Där saknas svar och inte bara det, även samtal om dessa frågor saknas. Skolan lämnas vind för våg och när problemen visar sig införs kontroller, för att det verkar vara enda sättet för ansvariga att visa att man gör något. Fast om orsaken till åtgärderna endast är att den som har makt ska kunna hålla ryggen fri och klara sig undan kritik för egen del har vi snart ingen skola, i alla fall inte en skola värd namnet. Halldrof sätter fingret på många angelägna frågor, och jag hakar på, reagerar, gör utvikningar och presenterar alternativ. För att skolan ska vara en skola krävs att vi alla tar ansvar för innehållet och gör vad vi kan för att försvara den.

På sin dödsbädd blickar litteraturprofessorn William Stoner tillbaka på ett liv fullt av besvikelser. Men varken bitterhet eller vrede fyller huvudpersonen i John Williams roman. I stället minns han forna fiender med kärlek, och är försonad med sina tillkortakommanden.
Stoner har älskat sitt universitet och offrat mycket för det. Nu avslutas hans liv med en sista examination: han tenteras i konsten att dö, och får, som vanligt, högsta betyg. 

John Williams vision av ett universitet som genom bildning och litteratur formar en moralisk människa är vacker. Men lägger svenska staten 50 miljarder årligen för att personer vars arv eller miljö gjort dem studielämpliga ska mogna som människor?
Nej, universiteten finansieras för att de producerar saker som staten anser sig ha nytta av: forskning och människor med yrkeskompetens. Som regeringen själv skriver på sin hemsida: "Utbildning av hög kvalitet är avgörande för att stärka Sveriges konkurrenskraft." Den behövs för välutbildad arbetskraft och skapar förutsättningar för forskning och ökad kunskap.

Jag läste Stoner förra året. Det är en vacker, om än vemodig bok. Det är en bok som försvarar bildningen och som indirekt beskriver passionen för kunskap. Boken väcker fler frågor än den ger svar, och den beskriver en tid som flytt, en tid när humaniora var en självklarhet. Jämför man hur det är med hur det en gång var och kanske fortfarande är på vissa platser i världen är skillnaden stor. William Stoner lever i kunskapen och sätter kunskapen främst. Det är kunskapen och viljan att veta som suger honom in i universitetsvärlden och det är kunskapen som håller honom kvar. Kunskapen i sig är gott nog i boken och, föreställer jag mig, i den värld och tid som boken beskriver. Resultatet av studierna som utförs på högskolan ansågs vara ett slags formalitet, det viktigaste var kunskapen och att den höll högsta kvalitet. Inget annat betydde något, bara kunskapen och dess unika kvalitet. Den som tar sig igenom ett sådant utbildningssystem står väl rustad för allehanda olika utmaningar. Bildningsuniversitetet fostrar studenterna för livet och en öppen och oviss framtid. Där läggs grunden för det som kommer sedan, oavsett vad det är. Idag och i Sverige ser förväntningarna helt annorlunda ut. Idag ses inte utbildning som en investering längre, utan som ett slags beställning, som en vara (både för samhället och för den som väljer att söka utbildningen). Priset har kommit att bli, inte bara en aspekt av helheten utan en fråga i sig, en allt viktigare fråga. Det ska dessutom gå snabbt, och ju mer det fokuseras på pengar och genomströmning, desto mer talas det om kvaliteten som inte får påverkas, vilket naturligtvis är nonsens! Utbildning förväntas ge omedelbar avkastning, och för att garantera att staten får ränta på insatt kapital detaljstyrs verksamheten allt mer i enlighet med företagens allt mer specialiserade önskemål. Lärarna inflytande över verksamheten blir allt mindre och tas sakta över av andra aktörer och intressenter. Politiker och näringslivets chefer betraktar högskolan som en servicefunktion och förväntar sig idag måluppfyllelse och tillväxt, istället för kunskap. Kunskap anses tragiskt nog allt för diffust, och allt färre företag förmår uppskatta bildning som ett värde i sig. Det oroar mig, för kunskap är vad högre utbildning handlar om. Kunskap är universitetens själ och kunskapssamhällets bas. Utan kunskapen i centrum förvandlas högskolan till något annat, och ekonomiseringen av utbildningen påskyndar den utvecklingen.

Universiteten ska generera bnp till nationen. "It's the economy, stupid" - med Bill Clintons gamla kampanjslogan kan de flesta aspekter av det moderna livet beskrivas.
Inte bara målen med universiteten utan även deras organisation präglas i dag allt mer av ekonomins logik. Denna totala ekonomisering riskerar att urholka dem; förvandla dem till själlösa fabriker som producerar forskningsresultat men inte kunskap, som ger examenshattar utan bildning.

Det mäts, vägs, jämförs, kontrolleras och detaljstyrs som aldrig någonsin förr. "Skattebetalarna har rätt att veta vad deras pengar går till", sägs det, och dessa ord antas kunna motivera snart sagt vilka åtgärder som helst, även reformer som hindrar utvecklingen av kunskap, som är en allt för diffus kvalitet för att kunna fångas i en jämförbar formel. Det är tragiskt att tvings, inte bara se på utan även vara del av omvandlingen. Som enskild lärare har jag ingen annan möjlighet än att driva opinion, internt och externt. Som statsanställd tvingas jag följa reglerna trots att jag med stöd i både erfarenhet samt egen och andras forskning kan peka på en lång rad argument som talar mot gällande regler för hur utbildning på högskolan genomförs på bästa sätt. Jag tror på kunskapen och fortsätter därför kämpa för verklig kvalitet och bildning.

Just nu behöver jag dock en paus. Det är som sagt semester, och jag håller på att renovera lägenheten. Ska måla väggarna i vardagsrummet nu. Återkommer inom kort med fler tankar om skolans och utbildningens uppgift i Sverige idag.

Kan intelligens vara artificiell?

Ulf Danielsson skrev klokt om Artificiell Intelligens i DN här i veckan, och jag hakar på och tänker vidare med hjälp av hans ord. Kunskap och förmågan att använda insikterna är viktiga, samhällsbyggande kvaliteter och egenskaper. Det spelar roll hur ni ser på dessa saker. Vad händer med människan, samhället och hållbarheten om kunskapen och intelligensen delegeras till maskiner? Detta är saker vi behöver samtala om!

I Salman Rushdies ”Two years, eight months and twenty-eight nights” berättas det om hur människor i en avlägsen och lycklig framtid vägleds av sitt förnuft och fridfullt gläds åt vardagliga ting. Det är bara en sak som fattas dem: ingen drömmer längre drömmar om natten.

Finns det en risk att vår egen värld är på väg i en liknande riktning? Det finns skäl att diskutera den risken i samband med en framtida utveckling av artificiell intelligens. Meningarna är i och för sig delade kring vilka faror den tekniska utvecklingen kan föra med sig. Ofta går spekulationerna om den okända framtiden ut på att robotar gör sig oberoende av sina mänskliga skapare och tar över världen. Kända vetenskapsmän som Stephen Hawking varnar för konsekvenserna och författar braskande upprop. Matematikern Olle Häggström argumenterar i sin intressanta ”Here be dragons” på ett liknande sätt.

Ja, vad är det för risker vi har att göra med egentligen? Det måste inte handla om en apokalyps, ett samhälle utan drömmar om en bättre framtid är ett lika dött samhälle som ett samhälle där människan reducerats till slav under maskinerna. Dock, ingen vet något om framtiden för den existerar inte. Framtiden skapas av oss som lever här och nu, i tanke och handling. Därför är det så viktigt att samtala om dessa saker, för framtiden är öppen och den förändras hela tiden. Även om det inte går att skapa en bestämd framtid går det att påverka tillblivelsens riktning, i alla fall på marginalen, genom att tänka och agera annorlunda.

Om historien lärt oss något är det väl att dumhet – ofta hos de som borde veta bättre – snarare än överskott av intelligens är det som leder till katastroferna. Det finns nog större anledning att frukta mänsklig övertro på ganska tråkiga tekniska system utan tillräckliga säkerhetsmarginaler införda med ekonomisk vinning som motiv, än grandiosa och apokalyptiska katastrofer där kvicktänkta superdatorer framgångsrikt tar kommandot. Men det senare lämpar sig förstås bättre för eggande fantasier.

Det tror jag med. Dumheten eller ointresset och bristen på engagemang för frågor som rör samhället och framtiden är ett mycket större hot än maskinerna. Tänk bara på vad en sådan som Donald Trump skulle kunna åstadkomma i fråga om förödelse av samhällsbärande institutioner, med början redan nu i januari. Hoten mot det vi människor vant oss vid att ta för givet ligger alltid mycket närmare och ter sig mycket mer trivialt än man vanligtvis tror. Det är den avgörande insikten. Utan förståelse för vilken typ av hot vi har att göra med, och utan insikt om samtalets betydelse, är människan förlorad, eller riskerar i alla fall att bli det. 

Intressant nog finns det också de som ser en möjlighet att sprida ett lite rosigare skimmer över det som för de flesta utgör dystopiska domedagsscenarier. Linda Johansson har i DN (2/3) argumenterat för att de framtida robotarna kan vara väl så moraliska i sitt agerande som människor. Torbjörn Tännsjö går (DN, 8/5) steget längre och argumenterar för att vi istället borde glädja oss åt möjligheten att framtida varelser utan mänskliga fel och brister kommer i vårt ställe. Varför nostalgiskt hålla fast vid något hopplöst ålderdomligt om allt istället kan bli så mycket bättre?

Jag ställer mig tveksam till denna sorglöshet och ser i detta istället den riktigt stora faran. Skälet har att göra med den skenbart esoteriska frågan om vad ett medvetande egentligen är för någonting. Det finns förvisso de som avfärdar medvetandets existens som en underhållande illusion som i grunden är oförenlig med den naturvetenskapliga världsbeskrivningen och därför inget man behöver befatta sig med. Något inre subjektivt perspektiv är inte nödvändigt. Andra erkänner medvetandets existens men hävdar att det är något sekundärt som uppkommer som en biprodukt vid varje tillräckligt komplicerad informationsbehandling och inte något förbehållet människor och andra levande varelser. Tvärtom menar man att varje tillräckligt komplicerad dator per automatik är medveten. Sedan finns det ju förstås de som intar en på många sätt rakt motsatt ståndpunkt och trosvisst ser medvetandet som en övernaturlig själs avtryck i materien.

Sorglöshet och inställningen om att det ordnar sig är ett hot, det är viktigt att påminna sig om. Att inte göra något är också ett val som får konsekvenser. Framtiden är alltid öppen, den är aldrig given. Allt vi människor gör, tänker och väljer, påverkar processen av tillblivelse. Allt och allas handlingar och tankar räknas. Tanken att jag är obetydlig i det stora hela bär också på agens, för när många tänker så blir dess kraft stor och betydelsefull. Ju fler som är passiva, desto mindre krävs av den som verkligen vill något. Det är förklaringen till att SD nådde sina första framgångar i kyrkovalet, som engagerar få och där det är lättare att mobilisera en tillräckligt stor massa.

Vad är medvetandet? Det är en fråga som behöver samtalas om, inte en fråga att debattera. Förståelse behövs och för att uppnå den krävs ödmjukhet och respekt för andra människors tankar och önskningar. Tillsammans bygger vi upp kunskapen vi behöver för att skapa ett hållbart samhälle. Gemensamt når vi ny och bättre kunskap genom att lyssna på varandra och på den som vet. Det spelar roll hur man ser på frågan om medvetande, och Danielsson visar här på några olika förslag. Jag tror han täcker in de flesta möjligheterna till fungerande svar. Vilket man väljer och det svar som flest anser bäst kommer att få konsekvenser, för den tanken påverkar hur man tänker om annat och hur man agerar. Framtiden skapas av det som tas för givet, i vardagen, mellan människor. Kulturen är den plats där nuet möter och formar det som blir. Kunskap om kultur handlar dock inte om framtiden, men om förutsättningarna för förändring. Det viktigaste argumentet för den tanken, och även motivet för humaniora, är att framtiden är en öppen fråga.

För egen del har jag ingen aning om hur det egentligen förhåller sig, men vill gärna pröva vad jag menar vara en någorlunda fördomsfri och vetenskaplig ståndpunkt. Den går ut på att vi skall ta vår egen subjektiva upplevelse på fullaste allvar och betrakta den som ett unikt fenomen som vi ännu inte fullt ut kan förstå. Min gissning är att det mycket väl kan handla om ett faktiskt existerande fysiskt fenomen – inte övernaturligt på något vis – men jag kan heller inte utesluta att det ligger bortom vad vi rent principiellt kan utforska. Samtidigt kan det ju mycket väl vara så att vi småningom faktiskt kommer att förstå oss på vad det är.

Men detta är inte allt. Till denna lite trevande ståndpunkt vill jag foga ett viktigt men, får jag erkänna, ounderbyggt påstående: det finns något särskilt värdefullt med en värld där detta fenomen uppträder.

Det jag uppskattar med Ulf Danielsson är att han är en naturvetare med djupa insikter i och förståelse för humaniora. Och även om jag inte tror att vi kommer att kunna komma fram till ett säkert svar på frågan om vad medvetandet är så instämmer jag i att människan subjektiva upplevelse av att ha ett medvetande är en fråga värd att ta på fullaste allvar. För mig är det viktigt att frågan får vara öppen, och jag tror aldrig det går att fullt ut förstå medvetandet. Jag tror att det är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad att medvetandet är höljt i dunkel. Fullkomlig visshet om allt kanske går att drömma om, men i samma stund som en sådan dröm förverkligas förändras allt i ett slag. Jag håller också med om att det finns något synnerligen värdefullt med vår värld, av det enkla skälet att vore den inte värdefull hade den lika gärna inte behövs existera, vilket också får konsekvenser för hur man ser på framtiden. 

Att det levande livet via evolutionen, och kanske beroende på tursamma tillfälligheter, utvecklat en medveten förmåga beror rimligen på att det är till fördel och ger en möjlighet för levande organismer att överleva. Det är knappast något som är förbehållet enbart oss människor utan finns rimligen i små skärvor också hos våra mer obetydliga släktingar på planeten. Men på samma sätt som andra egenskaper och förmågor kommit och gått under naturhistorien finns det väl inget som garanterar att just medvetandet måste bestå.

Just detta att det inte finns några garantier gör det viktigt och värdefullt att värna och vårda medvetandet. Det som inte tas för givet uppskattas mer, och det är viktigt att inse det. Livet på jorden är ömtåligt och om det inte uppskattas kommer det inte att överleva eftersom ingen bryr sig. Som sagt, det man bryr sig om och värnar kommer att påverka tillblivelsen riktning mer än det man inte bryr sig om. Samtal om vad som är viktigt är samtal som bär på kunskap om framtiden, och eftersom det inte finns några givna svar är det viktigt att utbytet av tankar sker just i form av ett samtal och inte som en debatt. Jag fick en fråga här för några veckor sedan om hur jag ser på samtalskompetens, och jag svarade då: Samtalskompetens tänker jag som en utvecklad förmåga att vara nyfiken, vilja lyssna och kunna ändra ståndpunkt. Det handlar vidare om att förstå tystnadens och tidens betydelse samt eftertankens nödvändighet. Samtalskompetens handlar om att vilja ta sig framåt tillsammans, inte mot ett på förhand bestämt mål utan dit det verkar bäst att ta sig, givet förutsättningarna. Kompetens att samtala och förståelse för samtalets värde är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Jag misstänker dessutom att intelligens och intelligent beteende kan uppkomma också på annat sätt där medvetande i sig inte spelar någon avgörande roll. Det är fullt möjligt, och till och med troligt, att de framtida artificiella intelligenser som vi nu är på väg att skapa kommer att vara av just detta slag. Utåt uppträder de på precis rätt sätt för att anpassa sig och överleva i en föränderlig omvärld. Kanske de till och med begåvats med någon form av inprogrammerad mänsklig moral som binder dem att agera på sätt som vi betraktar som föredömligt. Men innanför den vackra ytan är det tomt. Allt är bara ett simulerat skådespel utan någon som egentligen upplever något alls.

Vill man ha absolut visshet blir det tomt. Livet är levande just för att det inte är predestinerat eller programmerat. Det är ovissheten och öppenheten som gör livet och människan, kulturen och samhället till vad det är. Sökandet efter svaret, efter teorin som förklarar allt, är med andra ord ett slags dödsdrift. För att leva lyckliga i ett samhälle som fungerar krävs kollektiv förståelse för öppenheten och ovissheten, samt insikt om att det är som det ska och inte ett problem, samt kompetens att hantera komplexitet. Det är i mötet mellan naturvetenskap och humaniora som samhället och människan blir levande och hålls vid liv.

Det råd till jag (DN 8/3) gav till Dave i hans kamp med superdatorn HAL 9000 i rymdeposet ”2001” var att helt enkelt dra ur sladden. Linda Johansson ifrågasätter (DN, 15/4) om det verkligen vore så lätt för mig släcka ner en gråtande och vädjande robot. Jag tror hon har rätt. Instinktivt vill vi besjäla vår omgivning. Vi förutsätter att andra människor har ett inre liv precis som vi och friar hellre än fäller också den döda materien. Men det är just detta som är så förrädiskt farligt och som så småningom kan göra att det unikt värdefulla som vi som medvetna varelser bär med oss riskerar att ersättas och försvinna. Om det är något råd jag i förebyggande syfte skulle vilja ge till dem som utvecklar system med artificiell intelligens vore det att inte falla för frestelsen att göra dem alltför mänskliga i våra ögon. Detta för att vi inte i onödan skall luras till att besjäla dem.

Oerhört viktiga tankar detta. Liksom tolerans och förståelse saknar skydd mot krafterna som verkar för intolerans och avsaknad av förståelse är AI något man bör närma sig med respekt för riskerna och förståelse för konsekvenserna. Demokratin är det bästa sättet, bland alla dåliga sätt som finns, att hantera ett samhälle. Det finns aldrig några garantier för demokratins överlevnad. Därför måste man dels inse det, dels lära sig kollektivt hantera bräckligheten. Och samma uppfattning och kompetens behövs i relation till AI för att minimera riskerna. Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om både och. Komplexitet, öppenhet och icke-linjär tillblivelse är människans och kulturens kännetecken och även förutsättningarna för livet och kunskapen.

Den långsiktiga konsekvensen kan annars bli att den framtidsvision som Torbjörn Tännsjö målar upp blir verklighet. Successivt låter vi oss ersättas av den nya formen av omedveten intelligens som på så många sätt överträffar den på gammalmodigt vis evolverade. Kanske vi själva rent av låter oss uppgå i den nya tekniken på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt att avgöra vilka som är vi och vilka som är de andra? På så sätt blir ju förlusten bara ännu lättare att bära. Alla de farhågor om att ondsinta robotar skulle ta över världen kommer på skam och vi går en gyllene framtid till mötes där vi framgångsrikt sprider oss över galaxen.

Men utan att någon egentligen bryr sig eller har förutsättningar att märka något alls har under den vackra ytan något storartat gått förlorat. Ingen drömmer längre några drömmar om natten.

Ingen kan på förhand veta vad som utgör ett hot eller om det man gör är fullkomligt riskfritt. Därför är en bred och kollektiv vaksamhet viktigare än garantier och skydd, för hotet går inte att definiera förrän det är för sent. Det sägs att en groda som ligger i vatten som sakta värms upp kommer att ligga kvar i grytan till den kokats, för den känner bara av kontraster. Mycket talar för att människor och samhället fungerar på samma sätt. Den insikten är därför oerhört viktig att ha med sig in i samtalen om framtiden. I relation till klimathotet är och reagerar vi människor som grodor. Just för att vi litar på experter och beprövad vetenskap, mer än vår intuition och förmåga till kritiskt tänkande. Bara för att experterna inte är överens om allt, betyder inte att vi kan fortsätta som vi gjort. Förr eller senare kommer vi att ha vandrat så pass långt ut på det sluttande plan vi befinner oss på att det inte finns någon väg tillbaka. Vetenskapen har den effekten på oss och därför är det skrämmande att läsa om utvecklingen av AI och hur naivt många forskare ser på riskerna. Det är lätt att avfärda oro för den som är tvärsäker. Makt är kunskap och experter passiviserar. När ansvar delegeras är vi illa ute. Alla, utan undantag. Även experterna. Om hotet gäller klimatet eller maskinernas övertagande spelar vi med högsta möjliga insats. Betänk att jorden är den enda plats i hela universum som människan kan bo på, eller rättare, som vi som lever här och nu kan leva som människor på.

Intelligens är ett mänskligt begrepp. Därför låter artificiell intelligens som en motsägelse. Det är något vi borde samtala om, också.

ADHD-dagboken, om kropp, kultur och kunskap

Med ålder, kunskap och tid för reflektion, samt en vilja att veta, kommer insikt och förståelse. Jag vet idag oändligt mycket mer, både om mig själv och sammanhangen jag lever i, än jag gjorde när jag var ung. Denna kunskap är nödvändig för att kunna hantera livet. Tyvärr är det först sent i livet som man får kunskapen och därmed kan hantera tillvaron på bästa sätt. Tänk om jag vetat då, när jag gick i grundskolan, det jag vet idag? Framförallt tänker jag på insikterna om vem jag är och hur jag fungerar. Det är som det är med den saken och jag klagar inte, jag är nöjd med mitt liv, både som det varit och som det är. Men ändå, tänk om jag startat resan med kunskaperna jag har, tänk vad jag då hade kunnat uträtta.

Vad gör en till människa? Som nybliven doktorand sveptes jag med i vågen av postmodernism och köpte, om än lite motvilligt tanken på att allt som betyder något är kulturellt konstruerat. Idag tänker jag inte riktigt så, och jag instämmer i stora delar av kritiken som riktas mot postmodernismen. All kritik instämmer jag dock inte i, för mycket av det som sägs om postmodernism och (sannings)relativism är ovetenskapligt och utgår från felaktiga uppfattningar om det som kritiseras. Få, om ens någon, hävdar idag att det bara finns diskurser, att allt kroppsligt är språkligt/kulturellt konstruerat. Naturligtvis finns det kroppar och materia och självklart går det att veta massor om detta som kan sägas vara sant. Vill man förstå vad en människa är håller det dock inte att söka svaret antingen i biologin eller i kulturen, för svaret finns på en obestämbar plats mellan.

Denna sommar har jag tagit ett stort kliv framåt i förståelsen för vem jag är och hur jag fungerar. Insikten om att jag (troligen) kan diagnosticeras med adhd och vad detta innebär har mognat och kan nu börja ställas i relation till övriga kunskaper jag har om biologi, kultur och människoblivandet. Jag inser allt mer hur mycket av det som är jag består av biologi, av förutsättningar som jag inte rår över. Kulturen vill jag se som ett slags raster som skapar förutsättningarna för människor att vara och verka i världen. Kulturen styr hur biologin, det givna, ska uppfattas. Även om alla människor är mer lika varandra är alla unika. Sammansättningen av delar som varje kropp består av skiljer sig åt mellan individerna. Jag har dåligt tålamod, har nära till känslor, är impulsiv och behöver omväxling. Jag kan fokusera, men bara korta stunder. Jag har liksom alla andra fördomar och blir frustrerad över vissa saker. Ibland vill jag mer än jag förmår. Muskler kan sägas bestå både av biologi och kultur, för beroende på vilket kön man har och vilka förväntningar som finns på en kan man träna mer eller mindre och bli bra på olika saker. Samma gäller humör och vad man gör. Kulturen skapar möjligheter och utgör hinder. Människa blir man i samspelet mellan. Det är inte ens hudfärg som avgör, utan hur vit eller svart hur värderas i det sammanhang man lever i.

Alla kan inte bli vad de vill, människan föds både med olika förutsättningar och i olika kontexter. Många hinder kan övervinnas, men för det krävs både att man har fysik, tålamod och vilja att göra vad som krävs. Fast om kulturen man lever i är fördömande spelar det troligen ingen roll om man kan och vill. Kulturen kan vara mer eller mindre tvingande och biologin och personligheten kan vara mer eller mindre följsam. Det är ett samspel, och människa blir man mellan. För att komplicera det hela ytterligare ingår man även relationer med andra, kärleksrelationer och vänskapsrelationer, vilka också påverkas både av det givna förutsättningarna och av kulturen de uppstår och utvecklas i.

Jag är uppvuxen i Sverige där manlighet är kulturellt överordnat kvinnlighet. I skolan fick jag skit för att  min kropp inte levde upp till normen. Jag var muskelsvag och hade lätt till tårar. Det var jobbigt att pekas ut på det sättet, men som tur är hade jag vänner som förstod mig och ville mig väl. Det gäng jag ingick i agerade annorlunda än normen, kanske för att vi alla på olika sätt var lite av outsiders. Vi talade känslor och bearbetade problemen i skolan tillsammans. Jag är tacksam för det, för det hade kunnat vara annorlunda. Många andra killgäng utvecklade en annan attityd till varandra, till andra killar, kvinnor och till samhället. Det är ett spel, och det pågår hela tiden. Först sent i livet inser man att man spelar med, och då har man skaffat sig vanor vilka kan vara svåra att bryta. Den som skäms över saker man tar för givet, för att alla i ens omgivning tar dem för givna kan agera på olika sätt. Man kan förneka, acceptera, bearbeta eller kompensera. Hur man gör beror på vilka fysiska och emotionella egenskaper man har och vilka kulturella förutsättningar som finns i de sammanhang man lever i. Människa blir man i samspel mellan en lång rad aspekter, tillsammans med andra människor. Jag kan inte reduceras till en eller ett. Jag består av en lång rad olika saker, som hela tiden förändras.

Här under sommaren har det skrivits en del om adhd och medicinering. Det är en enkel lösning på ett komplext problem. Det är samhället och kulturen som utövar makt på den enskilde och tvingar in kroppar i en kulturell ram. Tänk om vi tog oss tid att lyssna på både varandra och på oss själva. Med ålderns rätt har mina biologiska och emotionella förutsättningar slipats av i kanterna, men det beror också på att jag förstår bättre vad som händer inom mig och hur jag ska hantera biologin. Kulturen både hjälper och ger mig problem. Jag växte upp i ett samhälle där adhd inte existerade, det är en kulturell konstruktion. Egenskaperna existerade, men inte begreppet. Ekonomin och dess krav på effektivitet, människans kollektiva vilja att veta och önskan att få det man vill ha, har spelat roll för hur vi ser på varandra. Det finns ett före och ett efter, även om det enda som förändrats är människans syn på och uppfattning om varandra, och allt detta sammantaget gör mig till den jag är idag. Hade jag vetat det jag vet idag när jag var ung hade jag kunnat agera annorlunda. Då hade jag tidigare kunnat lägga energi på att försöka förstå hur just jag fungerar, istället för att försöka passa in i kulturen som tvingade mig att betrakta mig som annorlunda och konstig. Och hade fler förstått vikten av att först förstå vem man är, och sedan kunna ta ett informerat beslut om man ska medicinera eller söka andra vägar att utvecklas som människa på, hade samhället blivit mer förlåtande och många av problem vi brottas med idag hade kanske kunnat undvikas.

Det finns aldrig en lösning på ett mänskligt problem, och ingen kan på förhand avgöra vad som är den bästa lösningen för just dig eller mig. Vi har de fysiska och känslomässiga förutsättningar vi har, och vi kan förändras, men bara till en gräns. Kulturen spelar en minst lika stor roll som individen, och människa blir man tillsammans och i mötet med andra. Tänk om det var så vi såg på oss själva och på samhället vi bygger tillsammans. Tänk vad annorlunda allt skulle kunna bli då, med små medel och utan att någon behövde göra något genomgripande. Tänk om.

Svåra ord, och dess förklaringskraft

Har lite svårt att hitta inspiration idag. Renoveringen av vardagsrummet tar tid och energi. Jag är urusel på tålamod, om och när jag väl satt igång något. Har lite för lätt att slarva, även om jag vill att resultatet ska bli bra. Tvingar mig därför att skriva lite, men jag har varken kraft eller förmåga att skriva en helt ny bloggpost. Jag återvänder till en gammal, och redigerar den och gör den aktuell. Snart är det arbete igen och livet återgår till sin normala lunk. Då tar jag tar i filosofin igen, vilket jag längtar efter. Och här kommer en försmak av sådana tankar.

Haecceity är ett ovanligt ord som Deleuze och Guattari använder för att fånga innebörden av ting eller fenomens karaktär, på nya sätt. På sätt som inte i onödan låser fast. Haecceity beskrivs på Wikipedia som ett begrepp hämtat från den medeltida filosofen Don Scotus. Det beskrivs där som "dettahet", eller det är i alla fall så som jag översätter ordet thisness. De utmärkande egenskaper som gör något, till något.

Sådana definitioner och tankar väcker i alla fall min fantasi. Innebörden i begreppet Haecceity, liksom i Deleuze och Guattaris övriga arbeten är aldrig direkt tillgängliga. Det krävs alltid något av mig för att avlockas mening och betydelse. Definitionen är aldrig given, men just därför värd att arbetas med. Finns inget tråkigare än att få något serverat på fat, tycker jag.

Deleuze och Guattari själva anger följande, som beskrivning på vad de menar att Haecceity betyder.

There is a mode of individuation very different from that of a person, subject, thing or substance. We reserve the name haecceity for it. A season, a winter, an hour, a date have a perfect individuality lacking nothing, even though this individuality is different from that of a thing or a subject. They are haecceities in the sense that they consist entirely of relations of movement and rest between molecules or particles, capacities to affect and be affected.

Vad som beskrivs i citatet, så som jag läser det, är realiseringen av ett slags sammansättning som under en begränsad tid fungerar som en individ eller aktör, men som egentligen är ett sammanhållet fenomen som kan delas upp och vars beståndsdelar samtidigt kan kopplas samman med andra för att bilda andra sammansättningar.

Detta gäller allt. Skrivbordet jag sitter vid, datorn och köttbullarna jag nyss åt. Även jag är sammansatt av mindre delar, vilka hålls samman för en begränsad tid. Allt fast förflyktigas, inget är beständigt. Det finns bara rörelse, och repeterad skillnad.

Söker man på nätet hittar man många olika poster som berör, bearbetar och därmed bygger vidare på begreppet (se här, här och här). Begreppet lever sitt eget liv, och blir på det sättet till ett slags illustration av sin egen innebörd. Det finns och verkar i världen genom relationerna det skapar och upprätthåller, i och genom vilan och rörelsen. Och det har kapacitet att affekteras och att bli affekterat.

Det kan beskrivas som ett slags essens, en entitets unika egenskap. Det som gör mig till mig. Min iPad till just min iPad, för att visa att det inte handlar om ett allmänt begrepp. Varje entitet är unik, har sin haecceity.

It is the entire assemblage in its individuated aggregate that is a haecceity; it is this assemblage that is defined by a longitude and a latitude, by speeds and affects, independently of forms and subjects, which belong to another plane. 

Vad betyder det? Kan inte svara på det så här på rak arm. Det har en innebörd, men den undflyr mig när jag ska sätta fingret på den. Inte så speciellt vetenskapligt, jag vet. Men vilken vetenskap talar vi om då? Den som utövas på universitet, eller den som försöker förstå världen i dess komplexitet. Den vetenskap där man kan göra (och måste, efter konstens alla regler, göra) karriär för att få säga något som tas på allvar. Eller talar vi om vetenskap i termer av sökande efter svar, för nyfikenhetens skull? Det spelar roll.

Vilken position vi talar från, och vad vi vill uppnå med det vi säger. Det spelar roll för vad vi kommer fram till. Vetenskap är skapat vetande. Vetenskap är också en karriärväg. Men sökandet efter kunskap är något annat. Det är en ständigt pågående verksamhet, vars utövare går in i och ut ur. Det är en haecceity som hålls samman av alla som har något konstruktivt att bidra med. Och den finns och verkar i världen bara så länge som den just finns och verkar.

Så vill jag se på denna blogg. Flyktlinjer är ett slags haecceity. Ett assemblage eller anordning bestående av all den teknologi som gör bloggandet möjligt samt av läsarna som dagligen, av olika anledningar, söker sig hit. Jag har ingen aning om hur mycket som blir läst, eller hur länge man stannar. Men några lämnar kommentarer (tack!). Alla är en del av Flyktlinjer, som bara finns så länge som det händer något här. Aningen på mitt initiativ, eller någon annans. Ingen av delarna är mer betydelsefull än någon annan.

Sensmoral: Svåra, ovanliga och tankeväckande ord är bättre än enkla och tydliga för att förstå den komplexa och föränderliga värld vi lever i..

Kriga inte, älska!

Det är semester och jag behöver vara ledig från alla krav. Även om bloggandet inte är jobbigt, oftast ser jag det som en nödvändighet för att orka med mig själv och mitt liv, får det inte bli ett tvång att skriva varje dag på semestern. Jag renoverar lägenheten och läser skönlitteratur, tar dagarna som de kommer och skriver när jag känner inspiration och lust. Det är semester, det är vad jag behöver: Frihet att bara vara. För första gången på många år känner jag mig totalt fri och jag ser fram emot att få komma tillbaka till jobbet. Det finns så mycket spännande att ta tag i och skriva om, men inte än. Fortfarande är det över två veckor kvar av ledigheten. Sedan blir det åka av.

Ute i världen är det turbulent. Livet som jag lärt mig känna det utmanas från en hel massa olika håll. Arvet efter det andra världskriget håller på att lösas upp. En efter en lämnar efterkrigstidens dominerande figurer, de som "alltid" funnits där in. Många framträdande musiker, författare och politiker har dött på senare tid, och fler kommer att försvinna. Livet och samhället fungerar så. Barn växer upp, föräldrar blir gamla, allt förändras. Just nu förändras allt snabbt. Vi lever i en brytningstid och idag mer än på länge är framtiden en öppen fråga. Vad ska hända, i USA, Turkiet, Frankrike, Syrien, Ryssland och här hemma? Ingen vet, men vad vi gör spelar roll. Tankar ger konsekvenser. Kultur är en komplex process av ömsesidig tillblivelse.

Det talas om krig, om att Europa och Västvärlden är utsatt för en attack, att muslimer är ett hot mot allt som är bra. Hotet kommer dock, nu liksom alltid, inifrån. Det vi gör mot oss själva är alltid det som betyder mest och ger upphov till den största förändringen. Att välja ordet krig i beskrivningen av det som händer runt om i Europa kommer att resultera i långtgående konsekvenser. Läser i tidningen om vad Påven sagt, och tar intryck av vad Janerik Larssons skriver.

KL 1659 idag meddelade amerikanska NBC News: Pope Francis says 'the world is at war' after ISIS-linked church attack in France. Påven justerade något uttalandet i senare nyhetsbyråversioner.

Jag tror retoriken om ”krig” är exakt vad terroristerna i ISIS drömmer om att västmedierna ska basunera ut. Och medierna följer lydigt efter trots att krigsterminologin tycks mig högst överdriven.

Det tror jag också. Krig är exakt vad terroristerna vill ha. Västvärldens rika länder har byggt upp ett välstånd som den uppväxande generationen tar för givet. Även jag har svårt att tänka mig något annat än det jag vuxit upp med, men jag minns i alla fall de äldres berättelser om en annan tid, ett annat samhälle och helt andra förutsättningar. Jag hedrar deras minne genom att aktivt påminna mig om att krig aldrig kan vara lösningen på något mellanmänskligt problem. Ibland är krig oundvikligt, men krig är och kan aldrig vara lösningen. När Påven och andra talar om tillståndet i världen i termer av krig gör de sig skyldiga till något djupt problematiskt. Snart är det val i USA, och en av kandidaterna uttrycker sig på ett minst sagt oroväckande sätt. Trump vill bygga en mur och stänga gränsen. I Turkiet attackeras medierna och skolan, och i Syrien dödar regimen sina egna medborgare. Allt detta oroar mig. Ändå tror jag inte på våldets väg. Krig skapar sår som aldrig riktigt läker och de döda kommer aldrig tillbaka. Framtiden skapas här och nu och väljer vi krig, hårdare tag och mer kontroll är vårt sätt att leva förlorat. Det är vi som är det största hotet mot oss själva, inte de andra. 

Men i den inrikespolitiska debatten i USA, Frankrike och Tyskland fungerar ”krig” ypperligt.

Medierna är en makthavare, det visar inte minst Erdogans agerande efter kuppförsöket. Det som skrämmer är logiken som medierna agerar efter idag där all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet och sanningen ses mer som ett hinder än som en ledstjärna. Det är medierna som skapar ledare som Donald Trump, mediernas begär efter uppmärksamhet och reklampengar. Och inget ger mer uppmärksamhet än svarta krigsrubriker. Människors oro är en tillgång för den som vill tjäna pengar, lika mycket som den är ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Pengarnas makt över människorna, samhället och kulturen är enorm. Därför blir talet om krig än mer skrämmande.

Michael A. Cohen skrev idag i sin krönika om The Fear-Monger’s Handbook: The Danger of a Little Bit of Truth i en kommentar till Newt Gingrichs tal på det republikanska konventet:

If one didn’t know better, the doomsday scenario described by Gingrich is terrifying to consider: millions of radicalized Muslims intent on killing Americans, with weapons of mass destruction to boot. It’s hardly surprising that Americans would be scared by such a possibility. What he and other fear-mongers leave out is how slim the chances are of anything like this ever happening. This is exaggerated nonsense.

Gingrich utmålade ett scenario där miljoner muslimer utrustade med massförstörelsevapen angriper för att döda amerikaner. Detta är överdrivet nonsens.

Det bor över 300 miljoner människor i USA, och i Europa bor det 750 miljoner människor. Hur många terrorister finns det? Matematiken är enkel. Hotet kommer inifrån. Terrorister är ett hot mot enskilda och de kan ställa till med enorm förstörelse, ge upphov till många människors död och sprida skräck, men deras makt är och kommer alltid att vara begränsad. En väl fungerande demokrati som ett lands medborgare står bakom och förvarar kan ingen terrororganisation i världen hota. Hotet mot Sverige kommer alltid inifrån.

Varje gång krigsterminologin används gynnas ISIS. Det pågår förvisso ett krig - men i Syrien och Irak.

När medierna, liksom många företag idag, väljer att vara lojala ENDAST mot sin egen ekonomiska balansräkning utarmas demokratin, ökar rädslan, och hotet mot samhället som vi vant oss vid och ta för givet accentueras. Ekonomi är ett fantastiskt verktyg, men i samma stund som den blir ett mål hotas alla värden, även livet, freden och medmänskligheten. Vill vi på allvar förgöra terrorismen är ekonomin ett oundgängligt verktyg. Det krävs dock att vi ser kostnaderna för vård och skola, utgifterna för polis- och domstolsväsendet samt försvaret av det öppna samhället som investeringar, inte som kostnader. För den ekonomiska logiken känner ingen skillnad på gott och ont, vän eller fiende, hållbarhet eller förödelse. Ekonomin bryr sig endast om pengarna, vinsten och sig själv. Som konsumenter har vi alla en enorm makt, men bara om vi ser, förstår och agerar i enlighet med insikten. Kunskap har lika lite som pengar ett värde i sig, det är handlingarna som räknas.

Kriga inte, älska istället! Kärlek är inte lösningen på problemen vi står inför. Jag är inte naiv och även jag oroas. Rädslan jag känner handlar dock inte om hoten utifrån, utan om det som händer här hemma. Talet om krig och hatet mot allt och alla främmande, rädslan för muslimer som grupp. Det skrämmer mig, och enda sättet att rädda sig själv och världen är att välja kärleken och att älska sina medmänniskor lika mycket som en själv. Att fördöma krig och allt dödande är en kärlekshandling och att vägra ta till vapen, att välja orden och att agera solidariskt gentemot medmänniskorna är att välja kärlekens väg. Den vägen leder mot allt som är gott, hållbart och önskvärt. Det öppna samhället är bara öppet så länge vi försvarar öppenheten. Öppenhet och demokrati är värt att dö för på ett sätt som döden aldrig någonsin kan vara. Kärleken är stört av allt, för det finns inget vapen i världen som kan hota den. Försvaret av öppenhet handlar om att välja kärleken, krig handlar om att välja döden. Därför kommer hotet mot demokratin alltid inifrån, aldrig utifrån.