Kvalitet och bildning 2

Håkan Lindgren har skrivit en lysande Understreckare som satte igång en explosion av tankar om kunskap, kvalitet, bildning och kultur. Ute är det varmt och jag är ledig. Det får bli två bloggposter, och detta är den andra. Utgångspunkten för texten är Robert M Pirsigs roman: Zen och konsten att sköta en motorcykel och tankarna om kvalitet som där förs fram.

Romanens jag är en mycket känslig iakttagare. Han är lika uppmärksam på outtalade konflikter mellan människor som på landskapets skiftande sinnesstämningar. Han framstår också som irriterande okänslig på många punkter. Sonens kontaktförsök avvisas konsekvent. Chris får bara veta att han inte duger. Han har ytterligare en son och en hustru, som aldrig nämns vid namn. Allt ska göras i hans tempo: långsamt när han behöver tid att tänka, snabbt och korrekt när han behärskar handgreppen. Berättaren liknar en ny bekantskap av det slag som efter de första replikerna verkar vara spännande, djupsinnig och originellt tänkande, men som ju mer han pratar framstår som en besser­wisser med illa dold aggressivitet – dold bara för honom själv.

Efter ett tag märker läsaren, via små antydningar som Pirsig droppar in på samma sätt som skräckförfattare brukar göra, att det finns en femte person med på resan. En person som först presen­teras som ett spöke, varken död eller levande. Därefter får spöket ett namn: Phaedrus. Och sedan får vi veta att Phaedrus och berättaren är samma person. Phaedrus är hans namn på den han var tidigare i livet. Phaedrus brottades med samma problem som sysselsätter honom nu – motsätt­ningen mellan rationalitet och kvalitet – men ännu mer maniskt och besatt, tills han drabbades av ett mentalt sammanbrott. Mentalsjukhusets elchocker brände bort Phaedrus. Nu har han börjat komma tillbaka i mardrömmar och minnesbilder.

Jakten på kvalitet är intensifierad. Kvalitet anses kunna säkras och beställas fram, samt kunna upphandlas till lägsta pris och högsta effektivitet. Det finns en fara i att tänka och agera så. Samhällen kan också drabbas av mentala sammanbrott. Motsättningen mellan rationalitet och den definition av begreppet kvalitet som idag används, framförallt det faktum att det anses finnas en MOTSÄTTNING mellan rationalitet och kvalitet leder till dissonans som skapar spänningar och som mycket väl kan leda till sammanbrott. Söker man efter en rationell definition av begreppet kvalitet, ett entydigt sätt att beskriva vad man önskar sig och letar efter; den enda sanna och rätta definitionen. Om det är målet och vad man föresatt sig är man dömd att misslyckas. Kvalitet är inte ett sådant begrepp, det finns inte en enda definition. Kvalitet är något vagt och gäckande, något som varken kan eller ska definieras. Kvalitet ska upplevas och njutas av, annars är det meningslöst att tala om kvalitet. Liksom kultur är kvalitet ingenting i sig själv, det är något som uppstår mellan förnuftet och känslan. Kvalitet är snille och smak i harmoni. Därför leder sökandet kvalitet i bestämd form singular till sammanbrott, för det är en paradox som inte kan lösas. Ett problem som man måste acceptera och förhålla sig till för att kunna uppskatta kvaliteten man far efter.

Plötsligt dubbelexponeras en sträcka av vägen, berättaren känner igen sig: här har Phaedrus åkt! Berättaren har nämligen inte varit helt uppriktig. Han har ytterligare ett syfte med sin resa. Han vill minnas Phaedrus, rekonstruera vad han tänkte, förstå vad han kom fram till, och därefter begrava honom. Därför söker han upp det college där Phaedrus under­visade. En dag sade en äldre kvinnlig kollega till Phaedrus – i förbifarten, medan hon vattnade blommorna – att hon hoppades att han gjorde sina studenter medvetna om vad kvalitet är. Hon visste inte vilket jordskred den repliken skulle utlösa. Phaedrus började grubbla. Klockan tre på morgonen grubblade han fortfarande.

Idag i Högskolesverige ska man vara kvalitetsmedveten. Kvalitet är ledordet, och det finns system som antas kunna säkra kvaliteten i verksamheten. Det mäts och vägs, räknas, jämförs och utvärderas. "Skattebetalarna har rätt att kräva kvalitet i verksamheten som betalas av det allmänna", visst är det så. Ingen accepterar dålig kvalitet, men bara för att man talar om kvalitet, endast det faktum att man utvärderar, kontrollerar, styr och ställer med verksamheten, betyder inte att verksamheten blir högkvalitativ. Phaedrus kan läsas som ett varnande exempel på hur det kan gå om man släpper fokus på innehållet och fixerar formen. Kvaliteten uppstår mellan. En elitgymnast som börjar tänka på vad hen gör kommer inte att kunna utföra sitt program med kvalitet, för det krävs intuition, närvaro, anpassning till nuet och förmåga att vara kreativ i stunden också, för att uppnå verklig kvalitet. Och samma gäller lärare och student. Tillsammans skapas kvaliteten i utbildningen och det är i mellanrummen som lärandet uppstår. Betraktas kvalitet som en beställningsvara och kunskap som en produkt kommer ingen verklig kunskapskvalitet att kunna uppstå. Kvalitetsutvärderingssystemen av högre utbildning är som Phaedrus kollega som riktar fokus mot en sida av saken, vilket gör att den andra sidan och samspelet mellan glöms bort. Risken är uppenbar att skolan och den högre utbildningen drabbas av ett liknande sammanbrott som Phaedrus.

Zen och konsten att sköta en motorcykel är skönlitteratur, och Lindgren visar hur även en sådan text kan användas för att dra lärdomar och fördjupa kunskaper. Inte direkt, men indirekt. Det är genom att läsa, reflektera och analysera bokens innehåll som ny och användbar kunskap uppstår, mellan och i arbetet med att skapa förståelse. Kunskapen, liksom kvaliteten, finns inte på en plats och handlar inte om antingen rationalitet eller kvalitet utan om kombinationer av både och. Det finns ingen motsättning här, det är i resonansen som uppstår mellan som kvaliteten uppstår.

Pirsig argumenterar mycket väl, men jag har en invändning, som för att komma till sin rätt kanske kräver mer utrymme än vad som återstår i den här understreckaren. Trots att han sysslar så mycket med rationalitet har han inte förstått vad rationalitet är. Det gör att han – i likhet med många andra – trasslar in sig i onödan.

Jag instämmer, och ser paralleller till skolan och samhället som helhet. Likt Pirsig söker vi efter svaret, det enda och rätta SVARET. Fast det existerar inget sådant svar. Det enda som finns är livet här och nu. Människan är ingen maskin och kultur går inte att kontrollera, därför kan kvalitet aldrig vara något i sig. Kvalitet är kontextuell, komplex och föränderlig. Det behövs inte nya och bättre metoder för att styra och säkra verksamheten, utan alternativa sätt att se på begreppet kvalitet. För att finna det man vill ha måste man söka på rätt ställe, och det gör inte Skol- och Utbildningssverige idag.

Rationalitet är inte lika med tänkande, intelligens, den enda rätta vägen eller något sådant. Den är ett verktyg för tänkande, varken mer eller mindre. Genom att använda detta verktyg har vi gjort beundransvärda framsteg inom astronomi, ingenjörs­konst, medicin och så vidare – det vill säga de områden som verktyget lämpar sig för. Att ställa frågor om det som Pirsig kallar kvalitet till rationaliteten är lika dumt som att ställa dem till en skiftnyckel. Pirsig vill förena ”konstens och naturveten­skapens separata språk till ett enda.” Varför då? Mellan dem finns en produktiv konflikt. Produktiva motsättningar är inget problem, tvärtom, männi­skan är gjord för dem.

Sökandet efter teorin som ska förklara allt är en hopplös dröm, en längtan efter något som inte existerar, ett uttryck för hybris. Det finns inte en eller ett. Världen är flera och blir till i samspel, mellan. Vetenskap, samhällen, kultur och kunskap är inte fasta enheter, det är processer och rörelse, förändring och ömsesidig tillblivelse. Att låsa fast det som måste vara levande är att förändra det eller ta död på det. Kvalitetsarbetet på högskolan må följa manualen till punkt och pricka och resultatet blir det förväntade, men någon kvalitet blir det inte. Att påpeka detta uppfattas provocerande och eftersom maktförhållandet mellan beställaren/makthavaren och budbäraren är asymmetriskt är det lättare att offra läraren än att tänka om och ändra systemet. Talet om kvalitet är med andra ord kontraproduktivt. Först när man slutar TALA om kvalitet kan man börja hoppas på kvalitet i landets högre utbildning, och detta att hoppas är viktigt. Kvalitet är inget man kan tvinga fram, det är en nåd att stilla bedja om. Motsättningen mellan rationalitet och känsla/kvalitet är produktiv och själva förutsättningen för kvalitet, inte ett problem. Det är en utmaning att hantera, inte ett problem att lösa.

Rationaliteten är ett effektivt och användbart verktyg just på grund av att den ute­sluter allt som inte kan vägas och mätas – allt som är mänskligt, om man så vill. Lösningen är i stället att inse att vi behöver mer än ett mentalt verktyg. Vi behöver kunna växla mellan en mängd per­spektiv, rationella och humanistiska. Så länge det gäller motorcyklar har Pirsig inte svårt att förstå det: han räknar upp allt som en riktig motorcyklist bör ha i sin verktygsväska. Det skulle aldrig falla honom in att en kedjespännare kunde lösa alla hans problem, men när det gäller tänkande är han, som så många andra, förhäxad av rationaliteten. Han kan inte se att den bara är ett verktyg.

Samhället och skolan är liksom människan och kultur en mångfald delar som måste samverka för att hållbarhet ska kunna uppnås. Kvalitet handlar om samverkan och utbyte, interaktion och ömsesidig påverkan. Kvalitet är det som sker i mötet mellan. En eller ett är förenklingar som reducerar levande helheter till själlösa delar. Svaret på frågor som rör kvalitet kan inte preciseras närmare än: Fler än en men färre än många. Däremellan, någonstans finns svar, men det förändras och rör sig och det är alltid kontextbundet. Ett bra och högkvalitativt svar som fungerar och ger kvalitet i ett sammanhang kan vara förödande i ett annat. Därför är förmågan till anpassning och kompetensen att hantera komplexitet så oerhört viktig. Ett hållbart samhälle kan aldrig bygga enbart på rationalitet, det krävs fler verktyg och samverkan mellan, förståelse för olikhet och förändring, också. Fler än en, men färre än många. Först när många inser detta kan samhället börja hoppas på kvalitet, och mer än så går inte att göra.  

Har boken åldrats? Det som främst skiljer Pirsigs 1970-tal från vår tid, tror jag, är den livsinställning som boken ger uttryck för. En uppriktig vilja att förstå saker på djupet, bortom ytfenomen och åsikter. Önskan att tillägna sig ett zen-inspirerat mästerskap, oansenligt, ödmjukt, fritt från stora ord och självberöm. Ett mästerskap som kan tillämpas inom alla verksamheter, från motorcykelverkstan till dataprogrammering, och som skulle kunna läka ihop ett samhälle som har stressats sönder av en ohelig allians av ingenjörer och försäljare. Den livshållning som är Pirsigs ideal är kanske det bästa botemedlet mot den blandning av skryt och lätt­sårat missnöje som just nu säljs under det falska varumärket Stolthet. Pirsig flätar samman de olika trådarna och tidslagren i boken erfaret och skickligt. Resan bakåt genom filosofihistorien växlar med resan längs vägarna och resan genom berättarens minnen fram till sammanbrottet.

Nyttan med skönlitteratur har debatterats i sommar. Även där har det handlat om antingen eller, bra eller dåligt, rätt eller fel. Så länge man envisas med att avkräva skönlitteraturen ett bestämt svar kommer den aldrig att kunna bli nyttig, att läsa böcker är varken nyttigt eller onyttigt, i sig. Det är vad man gör med helheten och hur väl samspelet mellan fungerar som det kommer an på. Nyttan med en sådan bok som Zen och konsten att sköta en motorcykel står inte att finna bland bokstäverna, i innehållet. Nyttan uppstår mellan läsaren, handlingarna och det omgivande samhället. Samma gäller nyttan med humaniora. Bildning är inget i sig och kan därför inte fångas och låsas fast med mindre än att värdet går förlorat. Detta måste man inse och förhålla sig till om man verkligen vill ta den av rikedomen som finns i skönlitteraturen och dra nytta av värdet med humaniora. 

När de möter solen och havet i Kalifornien når de till sist ett slags försoning. Chris ställer sig upp medan de kör och tittar över berättarens huvud. ”Det är så annor­lunda”, säger han förtjust. ”Vadå?” ”Allting. Jag kunde aldrig se någonting bakom din rygg förut.” ”Det kommer att bli bättre nu”, avslutar berättaren. ”Sådant vet man liksom.” Det blev det inte. I efterordet berättar Pirsig att Chris, som hans son hette även i verkligheten, mördades av två rånare, 22 år gammal.

Boken är som livet, en nåd att stilla bedja om. Vi ska alla dö och det viktiga är inte vilja mål vi uppnår, utan hur väl vi förvaltar det som händer och det vi lär oss under resans gång. Hållbarhet, kvalitet, kunskap, kultur och kvalitet är inga mål, utan medel för att göra tillvaron lite bättre. Allt och alla kan alltid bli bättre, men ingen är färdig, framme eller bäst. Vi står på jättars axlar och först när vi inser det och lär oss göra det bästa av det vi har kan verklig kvalitet uppstå, mellan. Kvalitet är ömtålig och inget man kan garantera. Därför är det så viktigt att njuta av den när och där den finns, istället för att försöka fånga den och lägga den på hög. Likt levande snittblommor vissnar den och det finns en gräns för hur man man kan samla på sig och uppleva. Vill vi ha kvalitet måste vi tänka på nya sätt om vad kvalitet är, annars är vi dömda att misslyckas.

Och jag själv? Blev jag klokare? Nej. Resan med Pirsig tog mig inte så långt som jag hoppades. När det gäller begreppet kvalitet befinner jag mig fortfarande på tröskeln till ruta ett. De svårigheter jag sökte en lösning på återstår fortfarande.

Jag blev klokare av att läsa Lindgrens text och av att reflektera över hans tankar om Pirsigs bok. Nyckeln till förståelse för begreppet kvalitet tror jag är att inse att ingen någonsin kan komma närmare det man säker än tröskeln till ruta ett. Kvalitet är ett gäckande mål som varken kan eller ska nås, därför är det inget problem att inte komma fram, det är en förutsättning. Förstår vi bara det är halva jobbet gjort. Hållbarhet, kunskap och kultur fungerar på samma sätt, och studier i humaniora handlar om detta, och däri ligger nyttan med bildning. Närmare än tröskeln till ruta ett kommer vi inte, och det är som det ska.

Kvalitet och bildning 1

Håkan Lindgren har skrivit en lysande Understreckare som satte igång en explosion av tankar om kunskap, kvalitet, bildning och kultur. Ute är det varmt och jag är ledig. Det får bli två bloggposter och detta är den första.

Jag läste boken som det handlar om: Zen och konsten att sköta en motorcykel, på 1990-talet, när jag var student och hungrade efter att läsa ikapp mig på all skönlitteratur jag missat av olika anledningar. Jag minns inte så mycket, mer än att den fascinerade. Kanske borde jag läsa om den? Fast som den verkar har tiden förändrats och boken verkar tala till ett annat samhälle. Lika oundvikligt som det är, lika sorgligt är det att konfronteras med kulturens förändring. Ute på torget här hemma sitter det tonåringar idag som när jag var ung, men där vi talade med varandra sitter de tysta, fokuserade vid sina skärmar och väntar på Pokemons. Det var inte bättre förr, men det är ändå sorgligt att se hur lättvindigt det gamla överges till förmån för det nya, helt utan hänsyn till kvalitet. Är det nytt är det bra, så har människan alltid resonerat. Fast ändå, ingenting säger att det är så man måste resonera och agera. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om och när tillräckligt många vill och gör vad de kan för att drömmen ska realiseras. Det betyder inte att det blir så, bara att möjligheten finns. 

Nej, jag hade aldrig trott att jag skulle läsa den här boken. Inget kunde vara pinsammare än den förra generationens kultklassiker. Ju mindre som sägs om dem, desto bättre. Det som gjorde att jag trots allt plockade upp den, lika misstrogen som förväntansfull, var att författaren visade sig ställa den fråga jag haft i bakhuvudet under så många år. En fråga som, åtminstone vissa dagar, framstår som nyckeln till så många av vår tids problem.

Boken är Robert M Pirsigs ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”, första gången utgiven 1974. Frågan är: Vad är kvalitet? Eller ännu enklare uttryckt: Vad är bra? Hur avgör vi vad som är bättre eller sämre än något annat? Sådana frågor ska man helst inte ställa. Undersöker man vad alltihop vilar på, möter man, i likhet med Pirsig, ”ett stort och skrämmande vakuum”. Det räcker med några få, envisa följdfrågor för att tvivla på att vi kan motivera varför något är bättre än något annat. Där vår idé om kvalitet skulle finnas är det tomt.

Kvalitet är ett begrepp som jag ständigt återkommer till. Likt kultur och bildning är det ett begrepp som inte går att hitta någon entydig definition till. Kvalitet är komplext, gäckande och föränderligt. Detta är vaga men viktiga egenskaper hos det som begreppen ska förklara och hjälpa till att förstå, det är inget problem. Förstår man bara det, att det man söker inte existerar i sinnevärlden, är halva jobbet gjort. Och kan vänja sig vid att leva med osäkerheten har man kommit en lång väg mot förståelse av denna typ av begrepp. Kulturvetenskapen jag vill vara med och utveckla handlar om detta, om att förstå kultur, bildning, kvalitet, hållbarhet och andra liknade saker. Det behövs verktyg, tolkning, kreativitet och tålamod för att uppnå kunskap om kultur. Svaret finns inte på en plats och det gäckar ständigt den som söker efter det. Exakthet går inte att få. Kvalitet är liksom bildning och kultur vaga egenskaper. Tvingar man fram en exakt definition är den alltid felaktig, för verkligheten är inte beskaffad på det sätt som många tror. Mänsklig vilja kan försätta berg, men den kan aldrig övervinna verklighetens inneboende lagar och begränsningar. Kvalitet är som den är, inte som människan vill att den ska vara. Genom att reflektera över begrepp som uppvisar dessa egenskaper vinner man något viktigt: Förmågan att SKAPA mening. Liksom kvalitet är meningen med livet gäckande, och det är vägen som är målet.

Just nu verkar alla ha tappat bort det ursprungliga syftet med sin egen verksamhet. Vi har kommersialiserade skolor och tidningsägare som är bättre på att dela ut bonusar till sig själva än på att göra tidning, vi har bisarra domstolsbeslut, rasistiska antirasister och antifeministiska feminister – var lite interaktiv och fortsätt uppräkningen själv! I det läget, vad kunde vara mer radikalt än att gå till botten med begreppet kvalitet? (Kvalitet är inte bara en patriarkal bluff. Fråga Klara Johanson om ni är osäkra.) Det kändes nästan som en liten motståndshandling att öppna Pirsigs bok – givetvis i en grisful och rosalila pocketutgåva.

Att läsa tryckta böcker i pappersutgåvor framstår idag allt mer som en motståndshandling, vilket för övrigt en annan intressant Understreckare handlar om (inte om motståndet, men om konsekvenserna av digitaliseringen). Att sysselsätta sig med frågan: Vad är kvalitet, som är en fråga utan givet svar kan betraktas som en meningslös syssla. Tyvärr är det så allt fler tänker idag, vilket gör att frågan om bildning och ämnet kulturvetenskap framstår som slöseri med tid. Om det inte finns ett svar, vad är då poängen? Varför ska man ägna sig åt frågan, när det finns så många andra viktiga frågor som pockar på uppmärksamhet? Den frågan är berättigad, men om svaret är givet och frågan retorisk blir det meningslöst att försöka diskutera saken. Värdet med humaniora, som här fungerar som samlingsterm för alla frågor utan givna svar, ligger inte i svaren utan i sökandet efter svar. Vägen fram är mödan värd, inte målet. Arbetet med begreppen och förmågan att hantera komplexitet som man får på köpet är viktiga egenskaper som behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Är det enkla och tydliga svar man söker och om det är det enda man anser sig ha råd med lämnas fältet fritt för populism och starka ledare, vilket är orsaken till en lång rad av problemen vi just nu brottas med. Reflektioner över begreppet kvalitet ger egenskaper som gör det lättare att känna igen och uppskatta kvalitet, trots att det inte går att definiera kvalitet en gång för alla. Och det är kvalitetsdrivande, liksom arbetet med bildning och värnandet av humaniora och sökandet efter bildning.

Grundproblemet, som Pirsig uppfattar det, är åtskillnaden mellan rationalitet och känsla. Vi behöver ett ideal att sikta mot, en idé om vad som är gott, rätt, människovärdigt, meningsfullt, önskvärt – allt detta kallar Pirsig kvalitet. Kvalitet är något som aldrig kan beskrivas eller definieras på rationalitetens språk, och som riskerar att gå för­lorat om samhället inte organiseras efter några andra principer än rationalitetens. Tro för den skull inte att han är rädd för rationalitet. Han är en mycket ingenjörsmässigt tänkande person, som gärna försvarar rationaliteten mot orättvisa anklagelser. När teknologin har skilts från kvalitetens idé ”gör den, i blindo, fula saker helt oavsiktligt och blir avskydd för det.” Detta är vad bokens jagberättare har bestämt sig för att fundera över medan han kör sin motorcykel tvärs över USA, från Michigan till västkusten. Med sig på cykeln har han sonen Chris.

Tänk om det var kvalitet vi talade om, istället för svenska värderingar? Samtal om kvalitet är bildande, hållbarhetsfrämjande och leder till ökad kvalitet eftersom det inte finns några givna svar. Det går inte att avgöra frågan en gång för alla och sedan hasta vidare. Jämställdhet, öppenhet, frihet och medmänsklighet är egenskaper som har med kvalitet, med samhällets kvalitet att göra, och det är egenskaper som likt muskler måste hållas i trim för att kunna användas. Därför är humaniorastudier så viktigt, inte för svaren man får, utan för att studierna främjar tillväxten av mänskliga egenskaper.

Kvalitet finns mellan rationalitet och känsla. Båda behövs för att det tredje ska uppstå. Därför är jag intresserad av samtal. Summan av delarna i en kreativ gemenskap är mer än de ingående delarna, och så är det med kvalitet också. Kvalitet uppstår i ömsesidigt förändrande möten. Humaniora leder lika lite som naturvetenskap till kvalitet, lika lite som förnuft ensamt gör det, eller enbart känsla. Det är i mötet mellan som det händer något. Kvaliteten är avhängig samspelet mellan båda, den finns inte på en bestämd plats. Rationalitet är lika viktigt som känsla och alla försök att få det ena att framstå som viktigare än det andra hotar kvaliteten. Båda är ömsesidigt beroende av varandra.

I början av boken har de sällskap av vännerna John och Sylvia. En idé om vad som är gott, rätt eller önskvärt måste vara någorlunda gemensam för att vara menings­full. I brist på gemensamma värderingar faller vi tillbaka till det mest grundläggande. Därför har vi fått argumentet JAG KÄNNER. Underförstått: ”Jag måste få som jag vill, för jag har ju ont!” Om alla människor inte känner likadant i vissa viktiga frågor skulle det kunna sluta illa, men lyckligtvis är världen så förnuftigt inrättad att mina känslor är mer värda än dina. Jaså inte? Ja, då har vi ett problem.

Det är ur gemenskapen som ett hållbart samhälle växer fram. Gemenskapen är det som garanterar samhällets långsiktiga överlevnad. Därför är talet om svenska värderingar förödande för kvaliteten i samhället man säger sig värna. Ett samhälle som värnar vi och våra värderingar, mot ett hotfullt dom är ett samhälle byggt på rädsla, och den som är rädd tar aldrig kloka beslut. Rädsla och okunskap göder fördomar som underblåser rädslan. Vi måste därför lyssna på varandra och försöka förstå. Alla kan alltid lära sig något och allt kan alltid bli bättre. Det svenska är och har aldrig varit statiskt eller unikt. Svensk kultur är liksom alla annan kultur komplex, föränderlig och i rörelse. Kultur skapas mellan människor och den kan vara inkluderande eller exkluderande, öppen eller stängd. Kultur kan bygga på delaktighet och nyfikenhet, eller på repression, kontroll och fördömande av allt som är annorlunda. Ska den vara levande och hållbar måste den dock förändras. Därför borde vi tala om kvalitet, bildning, hållbarhet och värderingar, i obestämd form plural, istället för i bestämd form singular. Vi måste inte vara eller komma överens, det enda som behövs för att uppnå kvalitet är att hålla samtalet igång och nyfikenheten vid liv.

En konflikt där kontrahenterna inte har något annat att stödja sig på än sina känslor (”Jag har mer ont än du, därför måste jag få som jag vill!”) kan inte avgöras av argument. Den kommer att handla om status. Vems känslor som räknas avgörs av deras plats i hierarkin. Därför har vi fått en offentlig debatt som, om man lyssnar noga, handlar om att upprätta en hierarki. 1800- och 1900-talens stora gräl om målsättningar och idéer är över; våra gräl handlar om att man tilldelar sig själv och sina mot­ståndare en plats i hierarkin.
För tillfället är det bäst att befinna sig några snäpp nedanför toppen, så att man kan anklaga motståndarna för att tillhöra en privilegierad elit, medan man själv hör hemma i en grupp som knappt tillåts ha en röst (”Men det får man väl inte säga i det här landet!”). Offerstatus är vår guldmyntfot – varje populist gör anspråk på den, från höger till vänster. Det är värt att minnas att långt ifrån alla former av underläge låter sig växlas in i en användbar offerroll. Det är inte säkert att den som har mest ont skriker högst. Alla badvakter vet att det barn som inte hörs är det barn som håller på att drunkna.

Argument är viktigt. Ett argument kan bemötas. Känslor kan bara mötas med andra känslor. Rädslan för det okända är en känsla, men samtal om svensk lag, bildning, kvalitet och humaniora bygger på och slipar fram goda argument. Argument som är transparenta och som går att kontrollera, analysera och vrida och vända på. Donald Trump och Jimmie Åkesson talar till känslorna och fördömer argument. Varför då? För att det inte finns några hållbara ARGUMENT för att rösta på den politik de söker mandat för, som bygger på rädsla, fördomar och enkla lösningar. Argument är grunden för alla hållbara samhällen och kunskapsnationer, men för att kunna förstå och hantera argument, för att uppnå kvalitet, krävs en kollektiv och väl utvecklad förmåga att hantera argument. Därför behövs humaniora och därför är bildning så viktigt, för att arbetet med den typen av frågor leder till kvalitet och gör samhället hållbart.

Trump, Turkiet, tillit och kunskapen i centrum

Tar dagen om den kommer. Ute är det varmt. Läser tidningen. Låter tankarna vandra. Ser ett mönster. Donald Trump är nyheten för dagen, eller cirkusen runt Republikanernas konvent. Där är kunskapen mer en belastning än en tillgång. All kritik rinner av Trump som vatten på en gås. Och när hans fru håller tal är det inte väl valda ord från hjärtat som uttalas, utan ett plagiat (av Michelle Obamas tal från 2008) som läses upp. Allt är på låtsas och det är som det ska. Att det kan vara USAs nästa president som står där på podiet och gör miner och gestikulerar skrämmer. Läser om personen och hans egenskaper, vilka kommer att prägla USA och världen under minst fyra år om man vinner, i en understreckare av Tommy Möller.

När Marco Rubio i en republikansk primärvalsdebatt anspelade på Donald Trumps små händer visste han vad han gjorde. Redan 1988 hade Spy Magazine kallat Trump för en ”short-fingered vulgarian” vilket ledde till att Trump på karakteristiskt vis gick till oförsonligt motangrepp. Dock inte för att ha beskrivits som vulgär; det som störde var det där med de korta fingrarna. Och i debatten med Rubio gick han rakt i fällan: med maximalt utsträckta händer förnekade han att de var små och garanterade dessutom att hans fortplantningsorgan var av fullgod storlek.

Episoden utgör upptakten i den amerikanske filosofiprofessorn Aaron James nyutkomna bok ”Assholes: A Theory of Donald Trump” (New York: Doubleday). James har i sin forskning intresserat sig för vad vi i Sverige skulle kalla ”skitstövlar” – en rak översättning av ordet ”asshole” ter sig aningen grov – och i Trump har han funnit ett tacksamt studieobjekt. Den nämnda episoden är som alla vet endast en i en lång rad av motsvarande händelser. ”The Donald” är den råbarkade munhuggningens okrönte mästare.

Om ledaren för ett av värdens största och mäktigaste länder låter sig provoceras på det sättet kan mycket förändras på kort tid. Möller avslutar med att säga att det är mycket som står på spel i höstens presidentval, vilket är ett understatement. Det är dessutom redan mycket som står på spel.

Årets presidentval kommer av allt att döma bli det smutsigaste någonsin. Aaron James menar att Trumps hätska retorik utmanar två viktiga principer i den republikanism som är arvet efter Abraham Lincoln och som har vårdats av båda partierna. Lagar och offentliga uttalanden ska inte (a) dela befolkningen och (b) uttrycka förakt för någon enskild människa eller grupp. Framförallt ska politiker inte bryta någon av dessa principer för att erhålla personlig eller partipolitisk vinning eller makt. James betraktar dessa principer i den republikanska traditionen som avgörande för en stabil och hållbar demokrati.

Tilliten dels till ledaren, dels mellan människorna i landet, står på spel och hotas. Och kunskapen visar Donald Trump föraktfullt fingret. Valet i USA kommer inte att handla om politik, utan om makt och pengar. Tillit och kunskap är verktyg för att bygga ett hållbart samhälle, men i jakten på pengar och makt är det inte verktyg som behövs, utan vapen. Det råder inga som helst tvivel om att Trump är beredd att ta till alla medel för att vinna. Men sen då? Hur ska han leda USA? Som sina företag? Jag bävar och skräms. Brexit visar att populistiska partier är kapabla till.

Det som händer i Turkiet skrämmer minst lika mycket. Demokratin är bräcklig till sin natur, och Erdogans agerande efter kuppen visar hur fort öppenhet och tillit i ett samhälle kan raseras. Det är ännu inte en vecka sedan kuppförsöket och redan har OMFATTANDE utrensningar genomförts. Antingen var detta planerat sedan tidigare och man väntade bara på ett tillfälle och en orsak, eller också ... Vågar inte tänka. Turkiet förhandlar med EU om ett eventuellt medlemskap. Nu införs undantagstillstånd och dödsstraff. EU säger att det inte är förenligt med EUs regler, men regler kan ändras, snabbt. Om makt och pengar står på spel är inget heligt, uppenbarligen. Som akademiker skräms jag av det som händer i Turkiet. Min blogg är ett potentiellt hot mot mig som person. Inte i Sverige idag, men i en framtid där ledare som Trump och Erdogan, vilka ser kunskapen som ett hot mot deras makt och inflytande. När terrorn väl fått fäste har demokratin, öppenheten, tilliten och kunskapen ingenting att sätta emot. Där och då offras allt och alla som står i vägen för ledarens ambitioner.

Kämpar för att inte rädslan ska ta över. Det fria ordet är ingenting värt om den som kan skriva låter sig tystas, om man ger efter för hot och farhågor och censurerar sina tankar. Seminariet i Almedalen om hoten mot författare och konstnärer finns kvar i minnet. Det är lätt att se och förstå, men svårt att hålla fast vid sina principer när man ser hur det står till med kunskapen i samhället. Skola och utbildning ska bedrivas i enlighet med New Public Management idag, som ett företag. Men hur drivs företag egentligen? Donald Trump har blivit rik och mäktig genom att bedriva affärer. Pengar är makt och lönsamhet allt. Vad händer då med värden som demokrati, tillit och kunskapen i centrum? Läser Jonas Fröbergs insiktsfulla och tänkvärda text om kartellbildningen bland lastbilsföretag i Europa. Om samhället ska styras som ett företag är denna och liknade texter oerhört viktiga, för det går inte att plocka russinen ur kakan och bara ta del av fördelarna. NPM är en medicin som måste sväljas i sin helhet. Allt kan som sagt förändras fort, och då blir följande ord en viktig varningsklocka.

Jag blundar och försöker få en bild av hur de tänkt – och räkna vad det kan ha kostat kunder – och miljö, men vågar inte tänka tanken ut.

Volvo samarbetade och erkände – och fick som belöning sina böter näst intill halverade, till 6,4 miljarder kronor. Men bara för att man var samarbetsvillig i utredningen i efterhand. Inte för att någon ansvarig i högsta ledningen under de 14 åren suckat djupt, lagt ner läsglasögonen och sagt: ”Hörni det här verkar ju genuint dåligt för miljön, kunderna och aktieägarna. Det känns framförallt inte bra i magen att vi lurar kunderna. Och det är ju dessutom förbjudet. Vi upphör!”

Miljön och kunderna, eller väljarna, betyder ingenting när företagens vinst och ledarnas makt står på spel. Pengar korrumperar och drömmen om att bli rik förvrider förfärande lätt huvudet på människor och får dem att gå med på saker de aldrig skulle göra annars. Donald Trump väljer att förneka forskningen som säger att klimatet påverkas av människor. I sin jakt på pengar och makt offrar han inte bara sanningen utan även det land han säger sig vilja göra great igen. Mönstret är tydligt. SCA, VW och banksektorn. Skolkonkurser och åsidosättande av demokratiska värden är regeln, inte undantaget i ett fullt ut marknadsanpassat samhälle. Rikedom är en dröm och för att hålla drömmen vid liv måste kunskapen offras, och det gör den i både politiken och näringslivet. Det talas om hållbarhet och ansvar, det är därför ledarna får så hög lön sägs det. Men hur ser det ut i praktiken? Vem får betala och vem drabbas?

Kartellen fortsatte tills en visselblåsare på MAN läckte i januari 2011, vilket följdes den 18 januari 2011 av Kommissionens gryningsräder mot alla bolag. Även Sveriges största.

EU:s kvarnar har malt under 5,5 år. Volvos ledning hade successivt avsatt 6,1 miljarder kronor i räkenskaperna. Helt korrekt agerat.

Men för att klarlägga: Volvo vältrade först över kostnader på kunder under 14 år. När nu räkningen på 6,4 miljarder kommer, skickas den i praktiken till aktieägarna.

Jag ringer upp Volvos presschef Kina Wileke och frågar om vem internt på Volvo som bär ansvar och om Volvo ska utkräva ansvar av denne/dessa.

Kina Wileke svarar att det är bolaget som sådant som anses skyldigt och att ”det är så det fungerar”. Hon tycks inte förstå min fråga om att en människa skulle bära ett ansvar.

Mötena mellan 1997 och 2004 hölls på ”senior manager level” – alltså på toppnivå – och ofta på branschmässor. Detaljer kompletterades på telefonmöten. Från 2004 organiserades kartellen genom lastbilsbolagens tyska dotterbolag, där man ”utbytte information elektroniskt”. Allt enligt EU-kommissionens pressmeddelande.

Volvos ordföranden under 1997 till 2011 var Håkan Frisinger, Lars Ramqvist, Finn Johnsson och Louis Schweitzer. Leif Johansson tog över som vd efter Sören Gyll 1997 och satt till 2011.

Ingen av dem behöver nu ta i denna jobbiga fråga.

Eller höll lastbilschefer på lägre nivå på med detta? Svaret: vi vet inte.

Det är mycket vi inte vet. Det är mer som vi inte vet än som vi vet. Därför är det inte tvärsäkra ledare vi behöver, utan kunskapen i centrum; transparens, tillit och ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet. Förståelse för komplexitet och ledare som värnar öppenhet, demokrati och som betraktar pengar som ett verktyg för att sprida makt och ansvar, istället för ett vapen för egen vinnings skull. Om företag och samhällen nu betalar sina ledare astronomiska summor för att de ska leda och ta ansvar, varför låter man dem inte göra det? Vad är det för värderingar som gör det sättet att tänka och agera inte bara möjligt utan även önskvärt?

Det är nu dags att resa frågan på ett högre plan: Vad händer när ingen människa har något ansvar? Även de som på papperet är högst ansvariga med mångmiljonlöner? Vad händer när allt liksom är på låtsas och alltid någon annan – läs kunder och aktieägare – tar alla smällar och kostnader?

Är det där vi är? Har samhället kommit att bli något som inte riktigt tas på allvar? Är det underhållning och förströelse vi vill ha? Donald Trump ger folket det folket vill ha, men allt kan snabbt förändras. Ett misslyckat kuppförsök och på bara några dagar är allt det som tagit generationer att bygga upp vara undanröjt och förändrat till oigenkännlighet. Kunskap och utbildning är inte lösningen, och man läser inte på högskolan för att få ekonomisk belöning. Bildning är viktigt av helt andra skäl. Det kan se ut som en kostnad att satsa på humaniora och andra ämnen, men det är bara i relation till orimliga förväntningar på ledare och vinster som det ser dyrt ut. Jämför istället med vad det kommer att kosta för Turkiet att bygga upp demokratin igen, eller vad det kostar att återskapa Syren efter inbördeskriget eller klimatet.

Kunskap, bildning och (svenska) värderingar

Bristen på bildning och oförmågan till reflektion är smärtsamt påtaglig i samhället. Och så länge debatten om skolan handlar om resultat, prestation, vinst och valfrihet finns ingen ljusning i sikte. Först sakta, sedan snabbare och snabbare utarmas grunden för demokratin och fältet lämnas allt mer fritt för LEDARE att ta över. Turkiet och Ryssland är varnande exempel, och i valet i USA ser ut att bli en rysare. Mot makten hjälper inte kunskap, bildning eller reflektion, för det är inte vapen. Kunskap är snarare ett handikapp om det är makt man är ute efter. Det är demokratins dilemma. Bildning är demokratins, folkets och kunskapsnationen Sveriges förutsättning. Drömmen om en stark ledare som ska göra vårt land stolt och framgångsrikt igen är en farlig dröm. Och talet om svenska värderingar är samma andas barn. Båda tankesätten är lika bildningsföraktande och ovärdiga en kunskapsnation. Om detta skriver Thomas Steinfeld i SvD. Än en gång påpekar han att värderingar är motsatsen till bildning, vilket behöver upprepas.

När påven blev ofelbar, år 1870 under första Vatikankonciliet, tyckte även många av den katolska kyrkans mesta anhängare, att beslutet gav uttryck för en naiv och överdriven tro. Motsatsen var fallet. Den katolska kyrkan befann sig i en djup kris: Liberalismen hade etablerat sig också söder om Alperna, folk slutade att tro, Rom höll på att bli huvudstaden för ett enat Italien och det var åtminstone oklart om den katolska kyrkan ännu förfogade över en egen stat, så liten den än måtte vara.

Tvivlet tärde på kyrkan. Anspråket på ofelbarhet var en reaktion mot denna växande osäkerhet: ett försök att en gång för alla bli av med ovisshetens oro, genom en viljans akt, genom att formellt utesluta alla frågor. Genom en dogm. Få händelser finns inom den katolska kyrkans historia som gav anledning till så många ytterligare tvivel.

I tider av osäkerhet känns det tryggt att luta sig mot det som är fast och säkert. Kanske är det därför som starka ledare efterfrågas i tider av ovisshet. Människans behov av trygghet är ett grundläggande behov och det är starkare än behovet av kunskap. Viljan att veta vinner därför över nyfikenheten. Den som säger sig ha rätt får makt över den som säger sig veta, för kunskap handlar alltid mer om tvivel än om säkerhet. Vetenskapen bevisar ingenting, den undersöker en komplex verklighet. Samhället är enormt komplext och därför omöjligt att säga något säkert om. Politiskt går det att bestämma och komma överens om att nu gäller detta, även om det strider mot allt man vet. Det visar inte minst beslutet som togs under Vatikankonciliet 1870, och den typen av beslut har tagits gång på gång efter det, på andra platser och i andra sammanhang. Den gemensamma nämnaren är att besluten tagits i tider av osäkerhet. Paradoxalt nog är det när bildningen behövs som mest som den har svårast att vinna gehör, för bildning handlar om att förmågan att hantera komplexitet. Människan fungerar nu inte så, och andra behov är starkare. Därför gör man mot bättre vetande, gång på gång, saker som man i efterhand inser att man inte borde göra. Talet om svenska värderingar är en sådan sak.

De ”svenska kärnvärdena” skulle försvaras, krävde Anna Kinberg Batra, när hon för några veckor sedan öppnade en konkurrens om vilket svenskt parti som skulle framstå som det svenskaste av alla. Liksom påvens ofelbarhet verkar dessa ”kärnvärden” vara ett försök att fastslå visshet när allting verkar vara ovisst, i tilltagande mån. Och liksom dogmen tål dessa ”kärnvärden” inga frågor om deras faktiska innehåll.

Det som efterlyses är ju inte ett offentligt samtal om vad svenska värderingar är. Talet om svenska värderingar handlar om att återknyta kontakten med ett Sverige som anses hotat av utifrån kommande, främmande element. Det är ett annat sätt att ställa vi mot dem. Talet om svenska värderingar ser ut att vara harmlöst, men eftersom det anses vara okränkbara, unikt svenska värderingar som ska försvaras mot utifrån kommande hot är det tvärt emot vad som sägs ett steg bort ifrån demokratin, liksom för övrigt även gäller den nya asyllagen som är en eftergift för de krafter i samhället som desperat längtar efter trygghet, till varje tänkbart pris (så länge det inte går ut över mig). Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på rädsla! Dessutom, hur svenska är de svenska värderingarna egentligen, och vilka blir konsekvenserna om man hävdar dem?

Ty vari skulle ”svenska kärnvärden” bestå? Friheten nämner Anna Kinberg Batra, och likheten. Man borde, inte bara av historiska skäl, tillägga en tredje värdering: solidaritet (men den ägs kanske av socialdemokraterna och nämns därför inte, ”tillit” säger Ebba Busch Thor i stället). Det har redan skrivits i debatten om ”värderingar” att ingen av dessa värderingar är svenska: ”Jag förstår inte när och på vilket sätt de har blivit specifikt svenska” (Jonas Gardell). Med all rätt: Dessa värderingar delas av alla demokratiska länder, sedan mer än tvåhundra år.

”Staten garanterar likheten av människans och medborgarens rättigheter och friheter oberoende av kön, ras, nationalitet, språk, härkomst …”, heter det i artikel 19 i den ryska federationens författning. Menar Anna Kinberg Batra en annan frihet? Liknar den svenska likheten ingen annan likhet?

Dogmen om påvens ofelbarhet åberopades bara en gång, år 1950, gällande frågan om Maria flyttade till himlen med hela kroppen intakt. Den katolska kyrkan hade lärt sig snabbt att anspråket om ofelbarhet framför allt skapade nya tvivel: Anna Kinberg Batra och de andra anhängarna till ”värderingar” får ännu göra denna erfarenhet, att man måste vara försiktigt med det absoluta.

I människornas värd är inget absolut. Allt förändras och blir till. Kultur är komplexitet och rörelse mer än något annat. Talet om svenska värderingar låser fast det som borde vara föränderligt och tar död på det som måste vara levande. Det är en farlig väg att anträda. Det är lätt att förstå längtan som ligger bakom och människans behov av trygghet måste man ta på allvar. Faktum kvarstår dock: talet om svenska värderingar är och förblir en omöjlig dröm som vi gör bäst i att så snabbt som möjligt överge. Vad Sverige behöver är inte förment svenska värderingar, utan värderingar som fungerar och leder till något gott och hållbart. Nu mer än någonsin behövs interkulturell dialog, bildning och en utbredd förmåga att förstå och hantera komplexitet. Enkla lösningar leder till fler problem än de löser och gör att situationen som talet om svenska värderingar skulle ta oss ur förvärras.

Ty alla dessa ”värderingar” blir som jokrar så fort man försöker sätta dem i konkreta sammanhang: Hur långt får friheten gå? Täcker de hänsynslöst beteende också? Hur är det med likheten? Menas det verkligen att alla ska behandlas lika, utan respekt för en människas förmåga och egenart? Och så kan man fortsätta: Solidaritet? Också gentemot varje skurk? Demokrati? Mellan chef och underordnad, lärare och elev, dirigent och orkester? Och var det inte så att den franska revolutionen blev ett mycket blodigt företag, när ”Kommittén för allmän säkerhet” (”Välfärdsutskottet”) började driva genom demokratin med terroristiska medel? Det finns inga absoluta ”värderingar”, bara relativa. Och vad ”frihet” eller ”likhet” faktiskt är, det visar sig enbart i praktiken.

Den som i stället kräver ”kärnvärden” vill dock inte avväga, jämföra eller fundera. Historiska eller filosofiska reflektioner ter sig onyttiga för de nykonservativa profeterna. Denna ignorans beror på att talet om ”kärnvärden” inte är menad som en uppmaning till självgranskning, utan som ett rop till kamp. Därför möter man numera alla slags gengångare som för länge sedan tycktes vara förpassade till de gamla spökenas skuggvärld, allt ifrån folkdans som kulturell propaganda till den politiska barnatron om ”samhällskontraktet” som bärande grund för stat och samhälle (Lars Trädgårdh).

Avsaknaden av historisk och filosofisk bildning (om den beror på okunskap eller ovilja är en annan fråga) leder snabbt till en omvärdering av värderingarna: Hur ska det egentligen gå att bekänna sig till toleransen som ett ”kärnvärde” utan att motsäga dess innehåll? Ändå tycks det finnas allt fler radikalt intoleranta anhängare till toleransen.

Denna omvärdering av värderingarna måste vara fundamentalismens triumf: när även dess värsta motståndare börjar uppföra sig som fundamentalisterna själva. Den som förhåller sig till demokratins grundbegrepp så som om de vore trosartiklar (och talet om ”kärnvärden” är inget annat än det), har redan börjat sin karriär som sanningsfanatiker. Som så ofta är en sådan fanatiker en figur som svävar mellan tragedi och komik. Ty han – eller hon – befinner sig nödvändigtvis i ett hopplöst underläge.

Fundamentalismen har många olika ansikten. Därför behövs förmåga till kritisk analys, tid för eftertänksamhet, bildning. Vad Sverige behöver är öppna samtal om vart vi vill och vad vi verkligen behöver, alla vi som bor här. Talet om svenska värderingar är exkluderande, konserverande och hotar att spå på rädslan. Sverige är inte hotat! Hotet kommer inifrån för ett land är aldrig starkare än tron på dess existens och viljan att sluta upp bakom symboler som förenar. Om politikerna på förhand bestämmer vad man ska enas kring är det ett uttryck för fundamentalism, vad politikerna än säger. Det är samma andas barn som talet om svenska värderingar sägs bekämpa. Vi gräver vår egen grav genom att ha (förment) svenska värderingar som utgångspunkt för det samtal som alla samhällen ytterst vilar på och som är demokratins och det öppna samhällets förutsättning. Svensk kultur är den kultur som finns och förändras här, av alla som lever och verkar inom landets gränser. Kultur är inget i sig, den utförs och skapas gemensamt. Kulturen känner ingen skillnad, den skapas mellan människor och etniska svenskar har inte något tolkningsföreträde. Lika lite som påven kan bestämma att han är ofelbar kan svenska politiker besluta om vad som är svenska värderingar. Talet om värderingar som luftades i Almedalen är en enkel och omöjlig lösning på ett komplext problem. Ju förr vi inser det desto bättre.

För visst är det enklare att bekänna sig till en gud eller till ett heligt regelverk än att ta på sig självmotsägelsen att vörda frihet eller likhet som om de vore befallningar. Utsikterna för framgång är dessutom inte de bästa. I hela historien finns det inget religionskrig som vunnits av den ena eller andra sidan. Sådana konflikter känner inga fredsavtal, de brukar sluta genom allmän förblödning.

Har Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor eller någon annan framstående anhängare till ”svenska kärnvärden” tänkt på hur de vill fortsätta kampen? Nästa år eller om tio år? Eller till och med hur de vill vinna, när de själva alltmer liknar dem som de avskyr mest?

När talet om svenska värderingar förs från talarstolar och i syfte att samla massorna, när syftet är att skydda oss mot dem, handlar det om helt andra värden än det som gjort Sverige till det Sverige fortfarande i hög grad är idag. Vi finns bara i huvudet på människor. Sanningen är att det inte finns några gränser mellan människor, murarna som byggs, byggs av människor, av rädda och fega människor. Det bildningen gör är att den ger perspektiv och mod att hantera osäkerheten som alla tillstånd av ovisshet leder till. Att Sverige och västvärlden befinner sig i ett ovisst skede råder det inget tvivel om. Ingen förnekar det. Men just därför behövs andra och mer hållbara åtgärder än de som föreslås och debatteras i Sverige idag. Framförallt behövs ett helt annat samtalsklimat. Bildning och hållbarhet, liksom värderingar, är inte saker man kan enas om. Det handlar om ömtåliga kulturella kvaliteter som måste värnas ömsesidigt. Det handlar om en oundviklig komplexitet som bara kan hanteras, aldrig upplösas. Mångkultur är svårt men nödvändigt. Tror man att mångkultur är lösningen är man lika naiv som den som tror att talet om svenska värderingar är vägen fram. Det finns ingen LÖSNING, bara olika vägar fram. Övertygelsen om att man först måste enas och sedan arbeta tillsammans är fel, för det är bara genom gemensamt arbete man kan enas. Dessutom ...

Talet om ”värderingar” ska inte ena. De åberopas enbart för att dela – infödingarna från nyanlända, före detta kristna från troende muslimer, välbärgade från nödställda. De har uppfunnits för att utesluta dem som inte är beredda att vara med på att hylla frihet och likhet och trygghet och individualism. Det är därför som ”värderingar” är motsatsen till bildning. Bildning fungerar tvärtom. Den blir bara bättre när så många som möjligt är med. Den förutsätter en gemensam erfarenhet, helst under samma tid och under samma villkor – så som i ett klassrum.

För att bra och hållbara värderingar ska kunna växa fram i ett samhälle krävs en skola som fungerar och en kultur där kunskapen sätts i centrum. Kunskapen i centrum är dock ingen enkel väg mot lycka och välstånd, men en framkomlig väg till hållbarhet. Kunskap i centrum stor inte i opposition till någon eller något. Bildning är något man möts kring och gemensamt utvecklar, inte något man använder för att skapa motsättningar eller bygga murar. Det vore olyckligt om aktörer i samhället vänder sig mot varandra och om det byggs murar och skapas klyftor, vilket talet om svenska värderingar leder till. Ekonomifokus bygger dock på och hämtar kraft därifrån, klyftor innebär att det går att öka vinsten (Jfr talet om behovet låglönejobb ...). Därför är jag kritisk till ekonomin, inte som sådan, det är ett kraftfullt verktyg, men till ekonomin i centrum. För den bryr sig inte om några andra konsekvenser än ökad rikedom (för etniska svenskar mitt i livet). Kunskapen i centrum bryr sig om vetandet, och med bättre vetande och mer utbredd bildning ökar möjligheterna till bättre administration av och omsorg om inte bara samhällsekonomin och värderingarna utan varandra. Kunskap växer ju mer den delas och sprids, och samma gäller för inkluderande värderingar.

De borgerliga ”värderingarna”, om man nu verkligen ska tala om dem (bortom dem förgudligade abstraktionerna som Anna Kinberg Batra har i sinnet), fungerar bäst när man inte tror på dem, utan när man lever i deras anda. De trivs, när de betraktas som ett redskap för kritik, i motsats till en dogm som man förväntas bekänna sig till. ”Värderingarna” frihet och jämlikhet hade sina bästa tider när de skulle hävdas emot ett herravälde av aristokrater och präster, och inte nu, när man kallar dem till hjälp för att bli av med fattigt folk från Mellanöstern eller Nordafrika. Att de fortfarande duger väl för att gestalta varje människans liv, i praktisk mening är det bästa man kan säga om dem.

Bildning handlar om att göra sig medveten om allt man inte kan eller vet. Och för att Sverige ska bli ett hållbart land behöver fler blotta sig och visa sin okunskap oftare. Det viktiga är inte det vi vet, utan det vi inte vet och hur vi hanterar okunskap, ovisshet och rädsla för det okända. Och vad det är, är aldrig någonsin givet. I en kultur där man har något att förlora på att avslöja sin okunskap kommer vetandet och lärandet att påverkas av den inställningen. Där blir det viktigare att andra uppfattar en som kompetent och att man ser lärd ut och där skapas efterfrågan på tydligt ledarskap och handlingskraftiga ledare. I en mer nyfiken kultur betraktas okunskapen och det som är annorlunda som en möjlighet, som en dörr till andra världar. Det är när man inte vet som man är mest uppmärksam, och nyfikenhet är en bättre förändringsmotor än instrumentell rationalism och tal om svenska värderingar. Därför är det viktigt att inte försvarar kunskap eller leda något i bevis. Bildningens roll är att öva förmågan att tänka, vilket bara är möjligt via insikten om sin egen ofullständighet. Alla kan alltid bli bättre, det gäller både svenskar, invandrare och värderingar.

Vanans förödande makt

En vecka på väg. Först norrut i Sverige, Tjörn, Dalsland, Värmland och Dalarna, sedan över till Norge och söderut, via Hamar och Fredrikstad. Hemma igen. Semestern har bara börjat. Ute lyser solen. Det var si och så med den saken på resan, fast vi undvek regnet. Tycker om att bara åka iväg utan någon egentlig plan än hotellen som bokats. Att bara ta dagarna som de kommer är vilsamt. Behöver det för att orka. Veckan som gått var händelserik. Attentat i Nice, försök till stadskupp i Turkiet och republikanernas konvent i USA där Donald Trump oroar. Världen är ingen trygg plats. Kulturen tar inte semester. Värderingar uppstår och förändras i vardagen. Sverige är inte, Sverige blir till. Reaktionerna på det som hänt och det som händer formar både människorna och samhället. Ett utmärkande mänskligt karaktärsdrag eller en egenskap som skrämmer är detta att människan vänjer sig. Ondskan är inte det värsta, utan detta att man väljer sig. Både historien och framtiden relateras ständigt till det som är nu. Mänskligheten närmar sig framtiden med blicken fästad vid backspegeln och rörelsen framåt styra av farhågorna inför framtiden. Rädslan för det okända i kombination med att man vänjer sig är farlig. Vill skriva om detta och det som ger tankarna bränsle är biskop Martin Modéus inlägg i DN om den nya asyllagen och om vanans makt. "Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig", sjöng Kjell Höglund. Många kloka människor har lagt märke till denna mindre smickrande mänskliga egenskap. Modéus skriver …

”Människan är skurkaktig nog att vänja sig vid vad som helst”, utbrister Raskolnikov, på väg ut från Marmeladovs sjaskiga lägenhet i S:t Petersburg. Han grubblar över det faktum att Marmeladovs familj försörjs av dottern Sonjas prostitution. 

”Sonja, ja! Där har dom allt en riktig brunn att ösa ur! Och som dom sannerligen utnyttjar! Det är just precis vad dom gör! Dom har blivit vana att göra det! Först grät dom och sen vande dom sej.” (Fjodor Dostojevskij, ”Brott och straff”) 

Man vänjer sig. SD har upprepat ordet och lögnen om massinvandringen under hela sin existens. Vi har vant oss vid lögnen och vid läget i landet och enligt logiken ingen rök utan eld börjar nu övriga partier tala om svenska värderingar. Det är inte SDs fel eller förtjänst, beroende på hur man ser på partiet, det är vårt fel. Det är vi som vant oss vid att göra skillnad mellan människor och människor. Värderingar kan bara vara bra eller dåliga, inte svenska eller något annat. Värderingar är dessutom ingenting i sig själva, värderingar styr inte kulturen, värderingar är handlingar som utförts och sedan förklarats i ljuset av det som hänt. Ingen vet på förhand vad som kommer att hända. Först förfasar man sig, sedan vänjer man sig. Sakta förändras samhället. Drömmar om ett förlorat paradis i kombination med farhågor om en oviss framtid, kryddat med oro om allehanda hot skapar kulturen som utförs här och nu. Människan har inget annat val än att vänja sig. Den egenskapen har tjänat mänskligheten väl, men den kan också utgöra ett allvarligt hot. Tänker på grodan som sägs sakna egenskapen att uppfatta gradvisa förändringar och som därför ligger kvar i vattnet som sakta hettas upp tills den kokats till döds. Först gråter vi, sedan vänjer vi oss och när rädslan och uppgivenheten blivit det nya normala ligger fältet fritt för ledare som Donald Trump och Erdogan. Hur ser vi på våra medmänniskor egentligen? Vad är normalt? Vad håller vi på att vänja oss vid?

I dagarna träder den nya asyllagen i kraft. Sällan har ett lagförslag mött så mycket motstånd från civilsamhälle och samhällsförvaltning. Motståndet kommer framför allt ur insikten att lagen, både i helhet och i delar, strider mot samhällets värdegrund. För ett år sedan slöt det svenska folket upp kring en av de mest generösa flyktingpolitikerna i EU. Nu är vi minst generösa. Vad gör det med oss? Först gråter vi, och sedan vänjer vi oss – är det så? 

Åsa Romson (MP) fällde tårar när de nya hårdare reglerna presenterades. Just tårarna lades henne till last – de kallades ”icke statsmannamässiga” – men sanningen är att det är precis tvärtom. Tårarna behövs. När de försvinner är vi förlorade.

Tårarna behövs och är stadsmannamässiga, annars får vi känslokalla politiker som endast ser till ekonomin. Lätt att vänja sig. "Jag är inte rasist, jag är realist", är det många som säger till sitt försvar. Om många gör och tänker så blir det en värdering och när den typen av värderingar blivit vardag har samhället förändrats. När folket vänjer sig vid en politik som inte tar andra hänsyn än ekonomiska får vi ett hårt, oresonligt och kallt samhälle. Talet om svenska värderingar visar bara att vi håller på att förlora kontakten med allt det som vi vill vara stolta över. Verkliga värderingar talar man inte om, de agerar man i enlighet med. Talet om svenska värderingar visar alltså att Sverige har förändrats. Hatet mot Romson visar vart vi är på väg. Tårarna är ett tecken på svaghet, vilket är ett an människans viktigaste egenskaper. Donald Trump och andra som jagar väljare genom att vara "realister" bygger sin politik på förnekelse av det mänskliga, och det i sin tur gör att de måste slira på sanningen, om de nu inte medvetet ljuger. Om vi vänjer oss är vi alla illa ute. Även slavarna i Amerikas söder vande sig. Så fungerar människan.

​I den kristna kyrkans historia spelar ökenfäderna en stor roll – de som under de första århundradena efter Kristus vigde livet åt bön och fasta i öknen. Hos dem fanns föreställningen om att tårarna som viljemässig övning var ett sätt att hålla hjärtats förkrosselse vid liv.

Slutar vi beröras är vi inga människor längre. Realisterna får säga vad de vill, men de ljuger. En människa som föraktar gråt och som bygger sin livsfilosofi på kallt beräknande är ingen människa, det är en maskin. Och ett samhälle som slutat känna och börjar agera likt Eriksson, som varslar tusentals anställda utan att fälla en tår, ivrigt påhejade av aktieägarna som endast ser till sin egen ekonomiska avkastning. Ett land är inte ett företag, och drivs ett land enligt den logiken tvingas folket vänja sig vid osäkerhet och hot. Det är en farlig utveckling. Därför är tårarna viktiga, för de påminner oss om att vi är människor. Ingen människa är en ö. Ingen klarar sig helt på egen hand. Därför fungerar den ekonomiska logiken inte, den är det allvarligaste hotet mot mänskligheten och det Sverige vi vant oss vid att ta för givet. Pengar är ett verktyg, inte ett mål. Att hålla hjärtats förkrosselse vid liv är att hålla sin och samhällets mänsklighet vid liv.

En ledarskribent i Svenska Dagbladet (23/5) skrev, lite raljant, om den generösare flyktingpolitikens förespråkare som ”vår tids gråterskor”. Detta har faktiskt en poäng. Ökenfädernas erfarenhet var just att viljan att gråta behövs. Annars vänjer vi oss. Och vi måste skapa rum där förkrosselsen blir hörbar och synlig. Där vi påminner varandra om att medmänniskans nöd också är min nöd. Mer än någonsin behövs det i dag sammanhang som håller samhällets värdekompass synlig – gudstjänster, debattfora eller bara tystnadens rum där vi vågar konfrontera oss med sanningen om tillståndet i världen. Och stå kvar på smärtpunkten.

Efter dådet i Nice talas det återigen om att vi (vita, sekulära, västerlänningar) befinner oss i krig mot de andra (muslimerna, vad det nu är?!). Valet av krig som metafor är inte vald av en slump. Likt ordet massinvandring är det ett ord man (förfärande lätt) vänjer sig vid. Väljer vi att odla hat och sluta gråta får vi ett hårt samhälle, ett stängt, odemokratiskt och omänskligt samhälle. Exakt detta är vad extremisterna vill. Vad är mest hållbart, att bygga ett land att dö för, eller ett land att leva i och för? Frågan är retorisk, men eftersom det är lätt att vänja sig vid hat och hot, rädsla och en ekonomisk, realistisk logik är det viktigt att påminna sig om att det alltid är mer som förenar än skiljer människor åt. Genetiskt är alla människor identiska. Alla skillnader är skapade och kulturellt upprätthållna. På båda sidor om muren väljer sig människorna och när rädslan ökar växer behovet av ledare som pekar med hela handen. Erogan fick stöd av mer än halva Turkiets befolkning och Donald Trump kan mycket väl väljas till USAs nästa president. Hur är det möjligt, och hur ska det gå? Man vänjer sig …

Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute. För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar.
​Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna. Vill man påverka detta samspel så kan man ändra sina värderingar – och då förändras praktiken. Förändrar man praktiken så följer värderingarna med. Enkelt exemplifierat: om mina värderingar säger att man inte slår barn, så är sannolikheten liten att jag kommer att göra det. Men om fasansfulla omständigheter gör att jag ändå börjar slå mina barn så kommer jag antagligen att hitta sätt att motivera detta på värdenivån, typ den man älskar den agar man.

Svenska värderingar är värderingar som omsätts här i Sverige. Värderingar är ingenting i sig, och därför kan man inte tala om dem som svenska. Värderingar är bra eller dåliga, och vad som är bra eller dåligt är kontextuellt betingat. Kultur är summan av interaktionen mellan delarna. Och vi människor vänjer oss. Först händer något, sedan skapas förklaringarna. Synen på gråt har förändrats över tid, liksom värderingar. Inget samhälle blir ondskefullt över en natt. Gränser förflyttas sakta och människorna vänjer sig. Gradvis förvandlas det svenska genom att vi som lever här gör det vi gör.

Vad förslagen gör med flyktingarna är uppenbart. Men vad gör de med vårt samhälle? Med oss, etablerade, som lever här? Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute. När vi vänjer oss.

Novus undersökte svenska folkets uppfattning om den nya lagen, strax innan den klubbades 20 juni 2016. Den visade att 44 procent av befolkningen tyckte att detta var ett beslut i rätt riktning. Men den visade också att hela 42 procent var osäkra. Jag vill påstå att den stora osäkerheten har att göra med att det politiska ledarskapet pekar i en riktning som strider mot den svenska värdegrunden. Ledarskap i dag borde vara att ta oss igenom de svåra tiderna utifrån vår värdegrund, inte att ändra den. Och många verkar vara beredda att lyssna.

När politikerna talar om svenska värderingar är det ett tecken på bristande ledarskap. Politikerna söker efter en kompass när de gått vilse och låter folket avgöra. Men när folket är rädda och osäkra tas inga bra beslut. Den som hotas av uppsägning eller höjd skatt ser till sig och sitt, blir egoistisk. Ordet massinvandring har upprepats och blivit vardag. Och plötsligt anses det svenskt att göra livet svårt för människor som inte kommer från Sverige. Plötsligt har Sverige blivit ett land man ska dö för, inte ett land att leva i. "Det går bra för etniska svenskar mitt i livet", sa Fredrik Reinfeldt, och det stämmer. Frågan är dock om man vill leva i ett land där det bara går bra för den del av befolkningen som delar etnisk tillhörighet med människorna som bodde här långt innan någon av oss ens var påtänkta? Jag vill leva i ett land jag kan vara stolt över, och det är endast möjligt om det landet inte gör skillnad på vi och dem! Det är igen svensk värdering, det är en human värdering. Värderingar förändras och människor vänjer sig, det är två av kulturens konstanter. Därför står vi där vi står, handfallna och utelämnade åt ledare som avskaffat ideologin och viljan till något bättre som grund för politiken. I England visade ledarna för lämnasidan vad populismen ärt värd. Efter att man lyckats få folket med sig avgår man och överlämnar åt andra att ta ansvar. Så fungerar realismen i praktiken, det är bara ett annat ord för ansvarslöshetens och omänsklighetens politik.

Så vad gör vi nu? ”Först grät dom och sen vande dom sej”, så var det för Marmeladovs familj i ”Brott och straff”. Klarar vi av att inte låta samhällets värderingar förskjutas?
​I kyrkans tradition inleds varje gudstjänst med den liturgiska sången ”Kyrie eleison”, vilket betyder ”Herre, förbarma dig”. Den sången ger röst åt det som väcker vår vanmakt, smärta och sorg. Sången hindrar oss att glömma, hindrar oss att sticka huvudet i sanden. Den hindrar oss från att låta våra hjärtan förhärdas. 

Allt fler tar allt tydligare avstånd från kyrkan. Jag tror inte på Gud, men jag tror på medmänsklighet, solidaritet och kärlek. Jag vill inte sticka huvudet i sanden, vill inte glömma och förlora kontakten med mina känslor. Jag vill förlåta och skapa något tillsammans med mina medmänniskor. Att förkasta allt vad religionen står för bara för att ett förhållandevis fåtal galningar säger sig utföra sina dåd i en guds namn är lika illa som att läsa bibeln (eller någon annan religiös text) bokstavligt. Människan är till sin natur inte sekulär, utan troende. Realism ifråga om samhället är också en tro. Ingen kan veta säkert. Kulturen finns inte, den skapas och förändras. Därför är vi alla troende. Vi tror bara på olika saker, med olika konsekvenser. Och det spelar roll vad vi vänjer oss vid. Vanmakt, smärta, sorg och tårar är del av allas liv, våra likväl som flyktingarnas. Vi är alla människor och det som skiljer oss åt är kulturen vi skapar tillsammans genom att exkludera och inkludera. Vi och dom är en konstruktion, liksom realismen och kulturen, inte sanningen. Vi människor är utelämnade åt varandra och de sanningar vi väljer att göra till våra och vänja oss vid.

För den som vill uttrycka det så: vi går till Gud med vår förtvivlan, inte för att förtvivlan blir mindre utan för att det är vårt enda hopp. I kristen tradition är Gud inte moralist, trots att många tror det. Förtvivlan möter nåd, vilket ger kraft att stå kvar i kyriet. Detta är motsatsen till att stoppa huvudet i sanden, att byta värdesystem för att slippa det obehagliga.

Att se, förstå och försöka göra det rätta är att vara mänsklig. Att bygga murar och stänga ute med argumentet att man är realist är omänskligt, orealistiskt och farligt. Sverige kan inte hjälpa alla, men vi kan göra mer än idag. Vi kan välja att öppna våra hjärtan. Skatter kan kan både höjas och sänkas och fler kan ta mer ansvar. Åtta timmars arbete är ingen naturlag. Allt kan förändras och vi människor vänjer oss vid det mesta. Allt handlar om vad vi vill och önskar oss och hur långt vi väljer att se och var vi väljer att dra gränsen mellan vi och dem. Ingen annan går det åt oss, det är vi som gör det med och mot oss själva. Kulturen växer fram mellan och ingen har monopol på sanningen om Sverige.

Religiöst eller sekulärt: vår enda möjlighet att rädda värdegrunden är nog att stanna kvar på kyriepunkten. Att dag in och dag ut erkänna för oss själva att detta inte är ett gott sätt att behandla människor. Att leva med den typen av insikt kräver något utöver det vanliga. Nåd.

Att vara god och felfri är omänskligt, men att erkänna sina fel och försöka göra rätt kan alla göra. Om man bara inte väljer att vänja sig vid det som är. Det går alltid att säga stopp! Det räcker nu! Låt oss förändra vår syn på varandra. Låt oss lyssna och försöka förstå, även den som inte ser ut som vi och som tänker annorlunda. Vi kan om vi vill. Det är inte flum eller idealism att hävda det. Realisten är den verkliga idealisten och flummaren, för det existerar inte en enda väg fram. Människan är en drömmare till sin natur och det spelar roll vad man drömmer om. Lägre skatt, resor till Thailand, en ljus och fräsch lägenhet i Stockholms innerstad, är det vad man drömmer om kan vi så klart inte ta emot fler flyktingar. Men låt oss då erkänna det, låt oss stå upp för våra verkliga värderingar. Låt oss möta livet och våra medmänniskor utan att ljuga både för dem och oss själva. Det är att vara realist. Att vifta med en svensk flagga och tala om allt som är gott är en lögn. Livet är inte rättvist, men det behöver inte vara mer orättvist än vi väljer att göra det. Och bara för att man vänjer sig betyder inte att det är bra, önskvärt eller realistiskt.

Vi kan börja med att inse att Åsa Romsons tårar var det mest statsmannamässiga som vi hittills sett i denna sorgliga historia. Måtte kommande generationer räkna dem henne till godo när de undrar hur vi egentligen tänkte.

Romson fick gå. Hon offrades för opinionssiffrornas skull. Och M och KD flyttar sakta sina positioner allt mer och allt tydligare höger ut, för maktens skull närmar man sig sig SD. Med folkets goda minne förskjuts värderingarna i Sverige och Västvärlden allt mer i en riktning som förvandlar tårar och allt annat som tills för bara ett kort tag sedan var tecken på mänsklighet till indikatorer på ansvarsfullhet och realism. Och sedan undrar vi hur politiker som Donald Trump och Jimmie Åkesson kan komma fram och få makt. Det är vi som ger dem makt genom att välja att blunda och genom att vänja oss.

Tankar som tänkts 7

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Under drygt ett år har jag sakta men säkert jobbat mig igenom Nietzsches samlade verk. Jag läser på morgonen, innan tåget. För att kicka igång tankemaskineriet. Inte alla dagar, men de dagar då jag kan och hinner läsa är bra dagar. Har svårt att tänka mig en bättre start på dagen än en dos filosofi. Och det är med växande fascination och tacksamhet jag jobbar mig genom texterna, aforismerna och tankarna. Fram till dess att jag började läsa Tragedins födelse, hans förstlingsverk, för lite mer än ett år sedan hade jag bara ytlig och indirekt kunskap om Nietzsches filosofi. Nu vet jag mer. Nietzsche har kommit att bli en värdefull vän och en viktig inspiratör.

Det finns otroligt mycket klokskap mellan raderna och ibland glimmar det till ordentligt. Då har det blivit en bloggpost i serien Dagens Nietzsche. Titeln på serien är vald med omsorg, för jag vill visa att det inte är en kuriös och överspelad filosof vi har att göra med. Nietzsche är i högsta grad aktuell och talar till oss idag lika mycket som till den samtid som aldrig riktigt förmådde uppskatta hans visdom. Vi har oerhört mycket att lära, om vi bara förstår att inte läsa honom bokstavligt. Nietzsche är en filosof som är mer intresserad av sina läsares väl och ve än an sin egen ryktbarhet och ära. För att förstå texterna krävs att man jobbar med dem och relaterar dem till sitt liv och det problem man för tillfället jobbar med. Nietzsches filosofi fullbordas först när läsaren fyller i och använder tankarna och orden, omsätter tolkningen i handling. Därför har texterna fortfarande aktualitet, för de fylls ständigt med ny mening. Nietzsche är sig därför aldrig lik. Varje läsning är på många sätt unik. Min Nietzsche är kanske inte din, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi gör något av innehållet. Det nyttar inte att strida om vem som har den rätta tolkningen.

Idag började jag på Den glada vetenskapen. Band 5 i den utgåva av hans samlade verk som är under utgivning av bokförlaget Symposion. Har än så länge bara läst det förord som Nietzsche skrev några år efter att boken gavs ut första gången. Men det räcker mer än väl, för där finns så mycket vishet, så mycken klokskap. Glider in i helgen tillsammans med Nietzsche, ett glas vin och reflektionerna kring hans tankar om boken, filosofin, kunskapen och livet. Inspirerad, tacksam och lycklig över att ha världens bästa arbete, där det går att kombinera arbete med intellektuell utveckling, lärande och kunskapssökande. Nietzsche skriver,

Jag inväntar fortfarande att en filosofisk läkare i den sällsynta meningen av ordet - en sådan som gör det övergripande hälsotillståndet hos folk, tid, ras, mänsklighet till sitt problem - en gång ska ha modet att driva min misstanke till dess spets och våga satsen att i allt filosoferande har det hittills inte alls handlat om "sanning" utan om någonting annat, låt oss säga hälsa, framtid, växt, makt, liv ...

Sanningen är en bräcklig grund att bygga vetande på, för den förändras tillsammans med resten av världen. Eviga sanningar existerar inte, bara mer eller mindre beständiga utsagor. Nietzsche ifrågasätter sanningen, för vetandets och i kunskapens skull. Som han skriver, för hälsans, framtidens, växandets, maktens och livets skull. Hans filosofi handlar om att bygga något, om att söka nya vägar upp, fram, ut. Han tänker och skriver för oss och dem som kommer sedan. Han skriver för livet, hållbarhet och det som kan bli friskt. Hans filosofi bejakar lusten att leva och viljan att veta, vilket är sanningssökandets motsats. Den som sitter inte med sanningen äger den, stänger in och bevakar misstänksamt alla försök att använda kunskapen. Sanningen är död och förintelse, för den stoppar rörelsen som livet är beroende av.

Sanningen är för Nietzsche ett problem, en svår nöt. En utmaning som tvingar honom att slipa argumenten och prestera på topp. Han räds inte det som är svårt, för han har ingen ambition att lösa problemet en gång för alla. Han jobbar med det när han har tid och lust och inspiration. Han försöker, försöker, försöker och han uppmuntrar oss att göra det samma. Problem är inte problematiska, problem lockar fram det bästa hos människan. Tänk om fler kunde se på studier och intellektuella utmaningar på det sättet ... Jag känner så och Nietzsche får mig att inse att jag inte är ensam. Därför är han en väl och inspiratör. För att han hjälper mig fram, för att han ger mig verktyg, mod och kraft.

Men lockelsen inför allt problematiskt, glädjen inför X är hos sådana andligare, mer förandligade människor för stor för att inte denna glädje ständigt på nytt ska lägga sig som en ljus glöd över all nöd och fara som problemen och osäkerheten vållar, ja till och med över den älskandes svartsjuka. Vi har lärt känna en ny lycka ...

Lyckan i att vara på väg. Lyckan att befinna sig på resa, intellektuellt. Utbildning är en resa, en svindlande resa längs vetandets väg. Kunskapssökande handlar om att röra sig i okänd terräng, utan karta, på känsla. Vetande går inte att planera, bara förbereda sig på och för. Ingen kan veta vilka kunskaper som framtiden kommer att kräva av oss och därför är det galet att skapa en supereffektiv skola där allt är fastlagt och målen är spikade. Verkligt vetande kräver rörlighet, i såväl kropp som sinne. Verklig kunskap får man, vilket Karin Boye förstod och bejakade; I rörelse. Och Deleuze och Guattari skapade sin nomadologiska vetenskap i samma anda och med likande mål för verksamheten. Inte sanningen, utan sökandet. Lycka är att vara på väg, ständigt på jakt efter nya utmaningar och problem att slipa sitt intellekt mot.

Filosofi och vetenskap handlar inte bara om att veta och veta säkert, det handlar lika mycket om allt det vi inte vet. Kunskapsutveckling handlar om att kasta sådant vetande över bord som inte längre behövs. Intellektuell utveckling är ingen kumulativ process. Bildning brukar man ju säga, är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Detta visste Nietzsche. Inget är nytt under solen, allt snurrar runt och är en evig återkomst av det samma. En upprepning och ständig variation av kända teman. Det är livet, kulturen. En evolutionär process som utspelar sig i mellanrummen, i det dunkla, det som ännu inte har tagit form. Därför står sanningen i vägen för kunskapen, det användbara vetandet.

Åtskilligt vet vi alltför väl, vi vetande; nu gäller det att lära sig glömma väl, att inte-veta väl, som konstnärer! Och vad vår framtid beträffar: man kommer knappast att återfinna oss som efterföljare till de egyptiska ynglingar som nattetid gjorde tempel osäkra, omfamnande bildstoder och absolut ville avslöja, blottlägga och sätta skarpt ljus på allt som med goda skäl är höljt i dunkel. Nej, denna dåliga smak, denna vilja till sanning, till "sanning till varje pris", detta ynglinga-vansinne i kärleken till sanningen - har vi fått nog av: för sådant är vi för erfarna, för allvarliga, för muntra, för brända, för djupa ... Vi tror inte längre på att sanning förblir sanning om man drar slöjan av den; vi har varit med för länge för att tro något sådant.

Dessa ord fyller mina lungor med luft och hjälper mig att andas i den akademiska världen. Jag söker inte yttre tecken på kunskap, jag vill veta och jag följer vetandet dit det tar mig. Även om den stelbenta akademiska strukturen ibland hindrar mig. Fast det väljer jag att se som en utmaning, med inspiration från Nietzsche, hur världen än ser ut kommer den ändå aldrig att vara alla till lags. Vi lever i den bästa av världar, för det är denna värld vi lever i. Ingen mening med att klaga, men det betyder inte att man måste bejaka det som är. Det går att hitta vägar fram. Makten och jakten på sanning är aldrig perfekt. Det handlar om människor, på gott och på ont. Visst är det frustrerande ibland, men på morgonen, tidigt. Med en kopp kaffe och några ord av Nietzsche går det alltid att hitta tillbaka upp på banan igen, in i (kunskaps)matchen. Det dunkla är inte av ondo, för det är så världen ser ut och fungerar. Sanning är ett mänskligt påfund. Att påpeka det handlar inte om att ljuga eller om att relativisera, det handlar om att närma sig världen och kunskapen på världens och kunskapens villkor.

I dag ser vi det som ett tecken på god ton att man inte vill se allt naket, inte vill hänga med överallt, inte förstå och "veta" allt. "Är det sant att den gode guden är med överallt?" frågade en liten flicka sin mamma: "men det tycker jag är oanständigt" - en vink för filosofer! Man borde hålla mer på den skamkänsla med vilken naturen har dolt sig bakom gåtfullhet och brokiga oklarheter. Kanske är sanningen en kvinna, som har goda motiv för att inte låta sina motiv bli synliga? Kanske, för att tala grekiska, är hennes namn Baubo? …

Kanske kan dessa ord uppfattas som misogyna, men den kvinna som åsyftas är en kvinna som skiljer sig från mängden, en stark kvinna som bejakar livet. En kvinna som gör det män brukar, en kvinna som tar för sig och som inte accepterar att sättas på plats. Och detta med Nietzsches syn på kvinnor brukar debatteras och han har fördömts. Mycket kan sägas om detta, men när jag läser finner jag ingen besatthet vid frågan. Han skriver för män, som man gjorde i hans samtid. För att man helt enkelt inte förstod bättre. Citatet här är inte självklart fördömande och Nietzsche är inte mer sexistisk än en Taube eller någon mer samtida. Och eftersom hans texter, i enlighet med Nietzsches egen syn på filosofin, aldrig ska läsas bokstavligt faller kritiken. Det går helt klart att kritisera honom för en unken kvinnosyn, men varför. Varför inte bejaka det som ger liv och pekar framåt. Det mesta gör det, misogynin finns där som en strimma, men den träder aldrig fram i ljuset. Betänk att Nietzsche kastar ur sig tankar. Allt är inte bra och det ärt han de förste att erkänna. Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det finns andra tänkare som är mycket mer otvetydiga i sin kritik eller sitt hat mot kvinnor.

Å dessa greker! De förstod sig på att leva: då krävs det att man tappert håller sig kvar vid ytan, vecket, huden, tillber skenet, tror på former, toner, ord, på skenets hela Olymp! Dessa greker var ytliga - av djupsinne! Och är det inte just dit vi kommer tillbaka, vi andens våghalsar som bestigit den samtida tankens högsta och farligaste topp och därifrån sett oss omkring, därifrån sett ner i avgrunden? Är vi inte just därigenom - greker? Tillbedjare av formerna, tonerna, orden? Just därför - konstnärer?

Ytlighet, av djupsinne. Gillar den tanken. Allt som händer sker på ytan, inget händer i det dolda. Det är vetenskapens uppgift att lära oss se och förstå detta. Det är i grund och botten enkelt, men just däri ligger utmaningen. Världen och kulturen, kunskapen och livet, ter sig gåtfullt, men det är i själva verket ytfenomen. Det är vi som krånglar till det. Låt oss sluta med det. Låt oss bejaka sökandet, rörelsen. Tillsammans är vi ändå på väg, hur mycket vi försöker att borrtränga det. Det finns ingen utsida, allt som sker utspelar sig på insidan. Livet är här, livet är nu och vill vi förstå det måste vi acceptera att det är så, även om det är svårt. För denna typ av insikter går på tvärs mot det sunda förnuftet. Därför måste vi inte-veta, väl.För vetandets skull! Tack Nietzsche, tack för inspirationen och verktygen.

Tankar som tänkts 6

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av. 

Sitter vid skrivbordet. Stirrar på skärmen. Har börjat jobba, men kommer inte riktigt igång. Mailen i inboxen är besvarade, och mailen jag skickat väntar ännu på svar. Första dagen efter semestern är svår, på många sätt. Svårt att ställa om och jobbigt att tänka på kommando. Behöver en utmaning, intellektuell stimulans, ett projekt som kan dra mig upp och in i ett arbetstempo. Ett projekt jag väljer själv, utan andra krav än intellektuell inspiration. Tar tag i Deleuze och Guattari igen. Förundras över rikedomen i deras texter. Kastar mig än en gång in i och brottas med ett kapitel eller en platå från boken A Thousand Plateaus. Platå nummer fyra, som har följande titel.

NOVEMBER 20, 1923: POSTULATES OF LINGUISTICS 

Datumet är historiskt. Den 20 november 1923 beslutade man i Tyskland att ersätta den tyska marken med Rentenmark, och därmed stoppades i ett slag den hyperinflation som startades som en direkt följd av skrivningen i det fredsavtal som skrevs under i Versaille 1919 och som avslutade det första världskriget. Texten handlar nu varken om fredsavtalet eller om Tysklands valuta, den handlar om olika sätt att så på och förhålla sig till språk. Den texten använder jag som karta för vägen in i det akademiska året 2013/2014, och den inleds på följande sätt.

I. "Language Is Informational and Communicational"
When the schoolmistress instructs her students on a rule of grammar or arithmetic, she is not informing them, any more than she is informing herself when she questions a student. She does not so much instruct as "insigne," give orders or commands.

Dessa ord väcker kanske många pedagogers vrede eller indignation. Skulle vi lärare tvinga studenterna till lydnad? Aldrig! Vårt uppdrag är att locka eleverna till studier och lärande. Så är det säkert, om lärarna själva tillfrågas, men här handlar det inte om pedagogik, det handlar om kulturell förändring. Kunskap är till stor del ett resultat av följande efter auktoriteter, och hur mycket den som ställer inför en klass än försöker förneka det så är hen en auktoritet. Vem sätter betyg och bedömer prestationen? Läraren. Då så, saken borde vara avgjord. Tanken skall dock inte läsas som en kritik mot lärare, och texten innehåller inga förslag på alternativa pedagogiska metoder. Här handlar det som överallt annars i texter av Deleuze och Guattari om lansering av begrepp och tankeverktyg som kan användas för att förstå kultur.

A teacher's commands are not external or additional to what he or she teaches us. They do not flow from primary significations or result from information: an order always and already concerns prior orders, which is why ordering is redundancy.

När läraren talar och det som sägs i klassrummet eller föreläsningssalen har inget med information att göra. Ingen kunskap förmedlas från en sändare till en mottagare. Rollförelningen mellan parterna och ansvaret liksom makten är givet på förhand, i och genom respektive parts position i utbildningssystemet. Det spelar ingen roll hur läraren talar till sina elever, allt som sägs kommer att fungera som ett slags order, indirekt eller direkt. Detta kan man som lärare välja att förneka eller så kan man förhålla sig aktivt till det och integrera tanken i sin pedagogiska gärning och undervisningsvardag.

Den bärande tanken genom hela platån är att ord ger upphov till effekter som inte går att förutse eller planera för, bara förhålla sig till och vara mottaglig för. Det ska som sagt inte läsas som en kritik mot någon specifik pedagogik. Detta är en analys av kultur och av språkets olika roller i och för kulturell förändring.

Deleuze och Guattri utgår från en posthumanistisk syn på människan och subjekten genom vars interaktion kultur skapas. Förståelsen eller utgångspunken bygger på tanken att människa är ett resultat av processer som försiggår på ett strukturell plan, ett slag dubbelriktad process av ömsesidig tillblivelse. Människa är för Deleuze och Guattari ett emergent fenomen, en interaktiv helhet bestående av olika delar som först i efterhand går att identifiera. Människa är inget som går att bestämma på förhand, utan ett resultat som först i efterhand går att förstå med hjälp av en analys av"det" som gjorde skillnad i just detta sammanhang. Och det är just så som filosoferna ser på språkets roll i undervisningen, som någon underordnat. Makten som finns i relationen mellan lärare och elev reglerar utfallet långt mer än språket, vilket alltså kan och bör uppfattas som redundant. Tanken om lärande som synonymt med transferering av information, på effektivast och snabbast möjliga sätt, är därmed oförenlig med den filosofi som här skrivs fram. Och det är även mitt argument mot den förvandling av skolan och Sveriges högre utbildning som håller på att genomföras. Även i min roll som forskare och disputerad lärare på högskolan påverkas jag av den maktrelation jag tvingas in i av systemet. Utbildningsministern må säga en sak och beskriva sina visioner i ord, men besluten som tas får helt andra effekter när de omsätts i handling på landets högskolor och universitet.

The compulsory education machine does not communicate information; it imposes upon the child semiotic coordinates possessing all of the dual foundations of grammar (masculine-feminine, singular-plural, noun-verb, subject of the statement-subject of enunciation, etc.).

Makt finns överallt. När vi talar om något så pass trivialt som att vi är uppåt innehåller uttalandet en värdering, för upp är mer värt och bättre än ner. Trivialt som sagt, men tänk då i termer av genus. Manligt har ett högre värde än kvinnligt, oavsett vad vi säger oss mena egentligen. Ordet manligt är obegripligt utanför det språkliga system som ger innebörd åt ordet, och därför tvingas även den som vill bryta mot rådande maktordning till underordning. Makten innehas inte av någon, den är en effekt av den aktuella relationen. Makten, kanske man kan säga, finns och reglerar utfallet av kollektiva handlingar mellan orden och mellan människorna som kommunicerar. Orden blir härigenom devis överflödiga. Orden och språket effektuerar bara den ordning som redan finns där och som uppstår i samspelet mellan aktörerna som interagerar med hjälp av orden och språket. Visst spelar orden roll, men inte alls lika stor roll som man till vardags tror. Även detta kan man välja att bortse från, eller, vilket jag ämnar göra här, använda som ett analytiskt redskap för att se på och förstå kultur.

The elementary unit of language - the statement - is the order-word. Rather than common sense, a faculty for the centralization of information, we must define an abominable faculty consisting in emitting, receiving, and transmitting order-words. Language is made not to be believed but to be obeyed, and to compel obedience. "The baroness has not the slightest intention of convincing me of her sincerity; she is simply indicating that she prefers to see me pretend to agree."

Exemplet här ovan med den överordnade som inte är intresserad av vad den underordnade anser om eller hur man uppfattar uppmaningen från den överordnade är talande och intressant. Det visar på språkets redundans, informationen är inte det viktiga när ett direktiv kläs i ord, det är effekten. Det centrala är att ordens intention efterlevs, att den överordnades vilja utförs. Och så länge det blir som det var tänkt är allt i sin ordning, då spelar valet av ord ingen som helt roll. Språket utgör därmed bara en del av många andra i ett komplext samspel, en relation bestående av olika parter som inte bara är människor. Och för att visa på att det är sammanhanget och inte individerna som är vad som ger upphov till effekter kan man tänka sig att baronessan en stund senare tillrättavisas på liknande sätt av sin man baronen, vars ord ger upphov till andra effekter.

Att begränsa analysen av kultur till språk är som synes meningslöst, för språket är bara en delaspekt av det långt mer komplexa sammanhanget som kultur utgör, eller åtminstone här och med hjälp av dessa tankeverktyg förstås och analyseras som. Vill här liksom i tidigare bloggposter som handlar om Deleuze och Guattaris texter påpeka att varken jag eller dem talar om hur det är. Här och deras texter är det tankeverktyg som presenteras, används och reflekteras över.

We see this in police or government announcements, which often have little plausibility or truthfulness, but say very clearly what should be observed and retained. The indifference to any kind of credibility exhibited by these announcements often verges on provocation. This is proof that the issue lies elsewhere. Let people say...: that is all language demands. Spengler [Läs mer här] notes that the fundamental forms of speech are not the statement of a judgment or the expression of a feeling, but "the command, the expression of obedience, the assertion, the question, the affirmation or negation," very short phrases that command life and are inseparable from enterprises and large-scale projects: "Ready?" "Yes." "Go ahead."

Språk uppfattat på detta sätt, eller kultur förstått med hjälp av dessa tankeverktyg, blir till något redundant. Språk och kultur har ingen egen verkan utan är mycket mer ett resultat av det sammanhang vari det som kan iakttas som språk och kultur finns och verkar. Det är språk och kultur som skapas, i och genom interaktion mellan människor och andra aktörer som samverkar. Och det är i och genom sammanhang som makten ger upphov till effekter. Människa är ett resultat av kultur och av språk samtidigt som språk och kultur är ett resultat av interaktion mellan människor. Därför är inget, allt blir till i och genom handling.

Words are not tools, but we give children language, pens, and notebooks as we give workers shovels and pickaxes. A rule of grammar is a power marker before it is a syntactical marker. The order does not refer to prior significations or to a prior organization of distinctive units. Quite the opposite.

Tänker ibland på min dotter, på det som hände en sommar för länge sedan nu. Det var när hon höll på att bli vuxen. Sommaren när hon fått bröst och var mitt i den kroppsliga förvandling som alla barn genomgår i puberteten. Kroppsligen var hon vuxen, men inte intellektuellt. Den sommaren påpekade hon vid upprepade tillfällen, med obehag i rösten, hur olika män "tittade" på henne, på ett helt nytt sätt. Och hon visste inte hur hon skulle hantera detta. Tänker vidare på hur hon några år innan detta hände kämpade med språket, och på de skyltar man hade i henne skola, där man visa mjuka och hårda vokaler. Det var två barn som höll i orden, en pojke och en flicka. Och, surprise, surprise, det var en pojke som höll i de hårda vokalerna och en flicka höll de mjuka. Min dotter, liksom alla i hennes klass, och alla andra elever som gått i en skola som använt samma undervisningsmaterial, lärde sig inte bara att tala och hantera ord och bokstäver. Det lärde sig även att förknippa hårdhet med manlighet och mjukhet med kvinnlighet. Vidare lärde sig pojkarna överordning och kvinnorna underordning. Den där sommaren är för länge sedan förbi. Idag har min dotter inte bara lärt sig hantera männens blickar, hon har även inordnat sig i det kulturella system som gör det svårare för henne att få sin röst hörd och som underlättar för hennes bror. Språket är redundant och makt har väldigt lite med vad någon säger att göra, makten finns inbyggd i kulturen. Ingen har makt, makt är resultatet av interaktion och ligger djupt inbäddad i de sammanhang som interaktionen mellan aktörer ger upphov till.

Information is only the strict minimum necessary for the emission, transmission, and observation of orders as commands. One must be just informed enough not to confuse "Fire!" with "Fore!" or to avoid the unfortunate situation of the teacher and the student as described by Lewis Carroll (the teacher, at the top of the stairs, asks a question that is passed on by servants, who distort it at each step of the way, and the student, below in the courtyard, returns an answer that is also distorted at each stage of the trip back).

Språk är inget i sig själv, dess mening och effekterna som språkanvändningen ger upphov till, kräver ett sammanhang för att kunna effektueras och iakttas. Och handlingen föregår alltid språket som uppmaningen kläs i. Språket är ett slags efterhandskonstruktion, eller något i sammanhanget redundant. Om man som lärare, politiker, företagsledare eller medmänniska glömmer det eller förnekar att det skulle vara så. Om man utgår från att det är viktigare vad man säger än vad man gör eller hur ens ord uppfattas, så kommer den uppfattningen så klart att påverka hur man ser på världen och vad som är möjligt att göra eller hur det som händer skall uppfattas. Utfallet av interaktionerna man som människa deltar i bestäms av den rollfördelning som kulturen består av, det har inget med vilka ord man använder att skaffa.

Language is not life; it gives life orders. Life does not speak; it listens and waits. Every order-word, even a father's to his son, carries a little death sentence—a Judgment, as Kafka put it.

Det går inte att tala neutralt om något, allt som sägs bär på och kanaliserar effekter av rådande maktordningar. Visst kan man försöka använda alternativa ord för att försöka visa på makten, men det är trots allt vad man gör som är det viktiga. Vad man menar med sina ord eller handlingar har ingen betydelse för utfallet. En handlings värde kan bara bedömas utifrån dess effekter.