Känslans och farhågornas omöjliga "politik"

Samhällsdebatten håller allt mer på att frikopplas från fakta. Politiken handlar allt mer om framtiden som  ännu inte är här och som därför kan debatteras utan hänsyn till vad man faktiskt vet (ingen kan veta något säkert om det som ännu inte hänt). Politiken handlar tyvärr inte om en önskad framtid, det vill säga om det politikerna vill (jfr Palme) utan om förväntningar eller farhågor om framtiden. Idag handlar debatten inte om det som är just nu, utan om det som ännu inte är, om det som skulle kunna bli. Och då behövs inte kunskapen längre, och inga argument. Det enda som krävs är tydlighet, tvärsäkerhet och förmågan att med en dåres envishet upprepa inövade teser som visar hur bra man är och hur dålig den andre är. Möten mellan uppstår snart sagt aldrig i politiken. Att mötas innebär att man måste lyssna och den som lyssnar och försöker förstå riskerar att behöva ändra åsikt, vilket uppfattas som ett tecken på svaghet. På detta sätt och i enlighet med denna logik fjärmar sig politiken allt mer från samhället, vardagen och det liv som medborgarna är mitt uppe i.

"Det känns inte bra, sverigevänner" sa Jimmie Åkesson i Almedalen, och hur det känns eller hur man tror och befarar att det ska bli, har idag blivit viktigare än hur det faktiskt är. Hade man talat om ett önskat läge, om partiets visioner för framtiden hade det varit oproblematiskt, men man varnar för vad som kommer att hända om de andra får makten eller om regeringen får fortsätta. Att fälla regeringen eller att piska upp en opinion för att lämna EU anses (av de egna) vara ett tecken på ansvarstagande. Att söndra har kommit att bli ett verktyg bland andra i strävan efter makt. Politiken och samhället har därför med politikernas och samhällsdebattörernas goda minne utvecklats till en förändringsprocess långt ifrån jämvikt. Politiken handlar mer om makt och inflytande än om att förvalta arvet efter tidigare generationers slit. Därför är det nu bara en tidsfråga innan Moderaterna och Sverigedemokraterna kallar till gemensam presskonferens för att högtidligt deklarera att man ingår en ny allians för Sverige, vilket är ett Sverige som bygger på svenska värderingar (oklart vad det är dock, framförallt vad som skiljer de svenska värderingarna från andra värderingar som är kloka, bra och hållbara). Jag vet inte att det blir så, men tecknen finns där för alla att se, och det är upp till var och en att göra vad hen anser vara det rätta. Jag vet lika lite som någon annan vad som kommer att hända i framtiden, men så mycket vet jag, att en politik som varken bygger på kunskap eller visioner, en politik som prioriterar känslan och kartan framför kunskapen och verkligheten, kommer aldrig att kunna utgöra grunden för ett hållbart samhälle.

Det som får mig att tänka och skriva på detta sätt är Hynek Pallas kulturdebattartikel i DN: När man leker med elden. Han skriver:

”När den här boken skrevs satt Nelson Mandela fortfarande i fängelse.”
Så inledde sociologen Paul Gilroy 2002 ett nyskrivet förord till sin klassiska studie av ras och rasism i England – ”There ain’t no black in the Union Jack” från 1987.
Omläsningen är en 40-sidig essä i egen rätt – om tillståndet i England och hur det förändrats sedan apartheid rådde i Sydafrika och Linton Kwesi Johnson skildrade polisrasism. Förordet skrevs efter terrorattackerna den elfte september, när det stod klart att rasismen än en gång tog sig nya uttryck.

Rasismen lurar alltid under ytan. Känslan av att det som är annorlunda är hotfullt ligger djupt rotad i människans DNA. Det är en känsla som genom historien tjänat mänskligheten väl, men i ett modernt samhälle där det finns få risker och där tryggheten så att säga byggts in i systemet blir rädslan för det främmande istället ett hot för den vänder grupper av människor mot varandra och skapar oro som föder krav på åtgärder vilka bekräftar rädslan och ger upphov till mer oro. Och som ett brev på posten får vi Jimmie Åkesson. Han ser inte alls ut som alla dem i vars fotspår han vandrar, men han spelar på samma känslor, utgår från samma logik och förfalskar fakta och historien på exakt samma sätt. George Bush sa, efter 11 september: "Antingen är ni med oss, eller mot", och SD ställer hederliga svenskar mot ohederliga invandrare. Rasismen handlar om att göra skillnad, om att skilja det goda från det onda och alla sätt att tänka och agera som leder till skillnadsskapande vilar på racistisk grund. Snus är snus om än i gyllne dosor. Talet om svenska värderingar är därför bara ett annat sätt att skilja oss från dem.

14 år senare står vi i skuggan av en annan dyster milstolpe. Och det är hög tid att återvända till böcker som likt ”There ain’t no black in the Union Jack” försöker förklara rasismens väsen så att vi bättre förstår den. 

Rasism och främlingsfientlighet var ett tydligt inslag i Brexit-kampanjen. Under hotet om att Turkiet skulle gå med i EU vibrerade ”80 miljoner muslimer”. Nigel Farage var inte blyg när det gällde att framställa flyktingar som våldtäktsmän, och kampanjpostern med syrier polisanmäldes (den hade också likheter med nazistpropaganda). 

Ingen bör förvånas över att de gångna veckorna har varit fylld av öppen rasism – antalet hatbrott i England har skjutit i höjden. Det är som om ingen blygs för de värsta av glåpord och påhopp. Men så var ju Brexit också en kampanj mot ”pk-samhället”. Som chefen för migrationsstudier vid Oxfords universitet förklarade häromdagen: “Det onämnbara blev inte bara nämnbart, det blev vardag”.

Samma glidning ser vi här i Sverige. När Moderaterna hävdar att de inte kommer att gå samman med SD är det på grund av skillnaderna i synen på ekonomin, inte på grund av synen på de andra. Flyktingarna betraktas stereotypt som en hotfull och krävande massa som kommer hit för att få del av det avundsvärda svenska, våra pengar, vår natur, vårt, vårt, vårt. Vi hotas av dem, av alla utifrån som bara vill ha. SD talar om massinvandring och M talar om en förestående systemkollaps, och båda hävdar att de står för trygghet och är garanten för det som är vårt, det som vänstern vill skänka till de andra. Politiken är mer polariserad än på länge och tonläget är högt. Vad vi behöver nu är att stanna upp, tänka efter och analysera rådande läge. Vi behöver samtal om vad som är önskvärt och gott. Vi behöver inte fler oroande rapporter om framtiden som bygger på farhågor om hur det kan bli. Att ta ansvar kan aldrig handla om att varna för andra, det kan bara handla om något man gör själv. Hotet kommer alltid inifrån, den växer i och mellan oss. Det är vi som är faran, vi som raserar skyddet mot framtida risker genom att bejaka rädslan för det främmande.

Trots detta – trots slogans som ”Take back our borders” – behandlas det mer som olyckliga utslag, än de underkastas analyser om vad som ligger bakom långsiktigt och just i England. (Ett strålande undantag: nationalitets- och migrationsforskaren Clara Sandelind i SvD 29/6.) 

Oförståndet för rasism, hur den förändras över tid och är sammantvinnad med nationalism gör att man underskattar farliga krafter. Gilroys insats består i att han frågar: Vad är rasismens natur i detta historiska skede – och varför? Han visar hur ”ras” passar in i den engelska diskursen – varför den forna imperiemakten har svårt att konfrontera rasismen och dess rötter och vilka konsekvenserna blir. 17 år efter ”There ain’t no black in the Union Jack” utvecklade han tankarna i en annan läsvärd bok, ”After empire: Multiculture or postcolonial melancholia”. 

Där fokuserar Gilroy på den smärtsamma förlusten av imperiet, och hur den spökar. För att diskutera saken lånar han melankolibegreppet ur psykoanalytikerna Alexander och Margarete Mitscherlichs studie av obehandlad skuld och sorg i efterkrigstidens Västtyskland. I ”Oförmågan att sörja” menar paret att tyskarna lever i en empatilös ”nationell självcentrering”. 

Gilroy lyfter de melankoliska reaktioner som uppstod när fantasin om omnipotens dog med imperiet – fantasier som var kopplade till nation och rasdominans. Han menar att innan britterna kan börja bygga en ny nationell identitet, så måste de se hur det brutala kolonialväldet gynnade dem.

Samma gäller här i Sverige. Talet om svenska värderingar ligger skrämmande nära andra diskurser och är samma andas barn som fruktansvärda rörelser. Varför är det så viktigt att värdringarna är SVENSKA?! Värderingar kan vara bra eller dåliga, hållbara eller ej, realistiska eller inte. Värderingar kan aldrig vara svenska, för vad är Sverige? Vem är svensk? Hur avgörs en sådan fråga? Svaret är enkelt: Genom att göra skillnad, genom att dela upp landet och världen i vi som är goda och berättigade och de som är onda och bara vill ha. Nationalism, konservatism och ekonomism är en livsfarlig kombination. Värden består av människor och människor är alltid mer lika varandra än olika. Därför är alla tankar på skillnad felaktiga, ovetenskapliga och riskabla. Talet om skillnad skapar gränser och olikhet och det utgår från känslor, inte från fakta. Därför är det en omöjlig politik som det aldrig kan komma något gott ur. En naiv och hopplös längtan efter ett förlorat paradis som aldrig existerat.

För där brittisk samhällskultur förr var uppbyggd kring klasshierarkier, utgörs kulturens föreställda gränser i dag av invandring och krig vilket skapar xenofobi. I den sociala hierarki som har uppstått upplever sig arbetare och lägre medelklass ha halkat ner under icke-vita och EU-migranter. En bättre illustration av denna situation än när vita brittiska arbetare i förra veckan röstade för att ”ta kontroll” eftersom de ville få bort ”utlänningarna som tagit deras jobb” är svår att tänka sig. 

Redan i ”There ain’t no black in the Union Jack” – titeln är ett slagord som användes av British National Party – insisterar Gilroy på att det inte går att separera nationalism och rasism. Genom exempel om kungahus, medier, Falklandskrig och invandring visar han att rasismen är djupt vävd i det moderna England och rutinmässigt artikuleras gemensamt.
Det här är förstås en nödvändig debatt i hela Europa. Det EU som hukar i flyktingfrågan och med sin omoraliska uppgörelse med Turkiet bäddar för mer rasism, måste i stället vara drivande i en debatt där en europeisk identitet inte är synonym med att man är vit (som det i många länder är). Även flyktingfrågan måste närmas på sätt som inte skapar mer rasism. Exempelvis genom att sluta betrakta Europa som en oskyldig, självförsörjande enhet som inte har någon relation till krigen och människorna som flyr dem (genom exempelvis vapenhandel).

Nationalism är ett slags rasism, visst är det så, för det handlar om att skilja ut och göra skillnad, inte om någon objektiv beskrivning av fakta. Sverige är en konstruktion som bara finns i föreställningsvärlden. Sverige är en känsla och känslor är bräckliga. Hotet blir därför så mycket farligare, för det växer fram inom oss och projiceras på den andra, den hotfulle som kommer utifrån för att ta det som är vårt. Först sänkte Alliansen skatten, vilket gjorde att välfärden och det allmänna fick svårt att upprätthålla en godtagbar standard, och sen skyller man på flyktingarna. Det kan man bara göra i ett land där kunskapen satts på undantag och där vetenskap likställs med åsikter och forskare betraktas som en grupp tyckare bland andra. Kartan går att kontrollera, men inte verkligheten. Känslor kan man spela på för att locka väljare, men fakta måste man acceptera. Därför skrämmer talet om svenska värderingar, för utan kontrasterna mot det andra, det annorlunda och hotfulla, finns inget svenskt. Det ena förutsätter det andra, hur mycket företrädarna för den poltiken än förnekar detta. Det enda som finns är värderingar som leder till eller från hållbarhet, som är bra respektive dåliga! Detta borde vi tala om. Vad är bra och dåligt, hållbart och önskvärt? Vart vill vi som lever i Sverige, vilket samhälle vill vi ha?

I Sverige tycks vi istället gå baklänges. För varje öre som anslås till studier av rasism raljeras det. Senast i en osignerad ledare i Expressen (27/6) som kallade forskningen för ”tyckande” och motsatte sig ett Nationellt forskningsinstitut om rasism – då kan högerradikaler lika gärna få ett ”Centrum mot invandrares svenskfientlighet”. Dessa röster blundar för decennier av forskning, repeterar Brexits expertförakt, och ser rasism som apartheid eller rasbiologi. 

En förklaring är att samtalet i Sverige istället domineras av en debatt för eller emot ”identitetspolitik”. Vilket är en konsekvens av en annan sak som hänt sedan 1987: bakslaget mot multikulturen. Ett begrepp som pyr i en askhög med intet att ersättas med. Klass är det ju igen som talar om. Så nationella identiteter? Religiösa? Ras?
Redan 2002 vänder sig Gilroy mot att använda ras som en ”absolut status” istället för att bekämpa rashierarki. Med andra ord en kritik av identitetspolitik. Nu har vi istället en vit arbetarklass som ser sig som eftersatt ända sedan dess kultur mosades under Thatcher, varpå icke-vita ”tog” utrymme.

Så här går det när debatten handlar om den andre. Politikerna talar mer om andra partiers politik än sin egen, och det talas mer om invandringen än om det som sker här hemma av dem som bor här. Samhället skapas av oss alla tillsammans och vi är alla del av samma vi. Ingenting är absolut och evigt, allt förändras och rör sig. Sverige är ingenting, det skapas och blir till genom att vi som bor här lever våra liv, fullt upptagna med att få vardagen att gå ihop. Sverige är ett mångkulturellt samhälle vare sig vi vill det eller ej. Det är inte en fråga om det går eller är önskvärt, utan ett faktum som vi måste hantera. Det går inte att rösta om mångkultur, svenskhet eller stängda gränser, det är utmaningar som måste hanteras. Ju förr vi inser detta och börjar agera desto bättre är det, för vi skjuter bara problemen framför oss annars. Samhällsdebatten måste handla mer om verkligheten och debatten måste ersättas med samtal som bygger på fakta och som handlar om det som är här och nu. Vart vill vi, är frågan vi borde tala om. Allt tal om vart man befarar att vi är på väg leder bara till söndring och splittring, vilket är rasismens, nationalismens och populismens grogrund.

Den främsta anledningen att ägna sig åt omläsningar är ett stycke som jag hade strukit under hårt i min tummade kopia av ”There ain’t no black in the Union Jack”. Det är när Gilroy går igenom förändringarna i det politiska språk som öppnat upp för ”anti-immigration” – det som förklarar för arbetarna att utlänningarna tar deras jobb – och konstaterar att det var nyckeln till att de ultranationella kunde få legitimitet. Alla ”sociala patologier” – kriminalitet, drogmissbruk, våld – fick nu sin förklaring med främlingarnas intrång: 

”Just när ras var på vippen att försvinna fördes det tillbaka in i politiken. Inte av arga vita röster ur innerstadens postindustriella ruiner, utan av de som orkestrerar politisk information. De som föreställer sig att de kan leka med elden och skörda dess farliga krafter för sina egna pragmatiska syften.”

Jimmie Åkesson, Kent Ekeroth och alla andra som, utan att visa några vedertagna fakta som pekar i den riktningen, talar om för oss att det är "massinvandringen" som är källan till allt ont, skapar skillnad, lever på skillnad och bidrar till allt det som de hotfulla andra beskylls för. Talet om svenska värderingar är ett annat sätt att säga att vi är bättre och mer värda än alla andra. Hot, hat och rädsla för allt som är annorlunda är känslor. Och ett samhälle som känner mer än det tänker kan aldrig bli hållbart. Krisen i skolan är en nationell katastrof som krattar manegen för obehagliga krafter som förenas av att de spelar på känslorna snarare än förnuftet. Det gör mig rädd att se, men jag vägrar skrämmas till tystnad.

Jag blir kall när jag läser dessa ord. Vi hade kunnat lära av dem för länge sedan. Istället beskriver de på pricken vårens Brexit-kampanj. Vilka som blir offren när dessa krafter släpps lös märker vi redan. Återstår att se om det också slår bakut så pass mycket att det ens finns någon Union Jack kvar när dammet lägger sig.

Försvaret för Sverige och svenska värderingar förs fram som just ett försvar och som ett uttryck för ansvar, men alla som ser förbi känslorna och verkligen värnar kunskapen inser vad det handlar om, och att det inte als är ett försvar, utan en attack på allt det som gjort att vi överhuvudtaget kan debattera frågan. Inget hållbart kan byggas på känsla eller farhågor om framtiden. Ett hållbart, mångkulturellt samhälle skapas av alla vi som lever här och nu. Hur det känns är helt enkelt ovidkommande, för det är ändå altid som det är.

Almedalen: Bilder, intryck och försök till födjupad analys

Idag inleds min semester. För första gången på länge är jag inte utmattad på gränsen till utbränd, och som det känns nu verkar jag inte behöva använda (som förra året) tre veckor av min ledighet för att komma till ro och för att känna att det verkligen är semester. Almedalen var arbete, men det blev som ett slags utfasning och final på arbetsåret.

I måndags vaknade jag i Guldheden när klockan ringde halv fem. Sista tidiga morgonen för det akademiska arbetsåret. Sedan promenerade jag i soluppgången genom en tom stad ner till stationen där jag tog flygbussen upp till Landvetter, där Forskningsrådet för interkulturell dialog strålade samman.

Vi flög till Bromma och sedan till Visby. Väl där hade vi en dag att bekanta oss med staden och arrangemanget. Jag tog tillfället i akt att vandra runt utan plan, utan krav och lät slumpen avgöra vart jag hamnade. Omgående märkte jag att Almedalen är så otroligt mycket mer än vad TV och medierna ger sken av. Det går inte att beskriva händelsen på något enkelt sätt. Alla som är där har sin bild och alla åker dit av olika anledningar. Alla, verkligen alla, är där, så kändes det. Kändistätheten är stor. Framförallt är det inte bara politiker och näringsliv som är där. Almedalen handlar inte om det, utan om att mötas och om utbyte av tankar. Det kunde samtalas mer, men seminarierna (jag hann så klart bara med att ta del av en liten, liten bråkdel av de över 3500 arrangemangen av varierande storlek, fokus och innehåll) handlar om att belysa olika aspekter av samhället. Jag ser, så här i backspegeln, Almedalen som ett öppet, demokratiskt forum. Ett unikt arrangemang, för allt är gratis och alla är välkomna. Almedalen ägs av ingen, det är en självorganiserad helhet som trotsar all beskrivning. Visst finns här konsulter och näringslivsföreträdare, men de är ABSOLUT inte i majoritet och det är inte dessa som sätter sin prägel på helheten. Almedalen blir vad man gör det till, det är mitt intryck och jag är väldigt glad att jag åkte dit. Jag kommer att bära med mig intrycken jag fick länge framöver.

Ett av seminarierna som sticker ut i mängden är det första seminariet jag gick på, i samma lokal som vårt seminarium hölls i dagen efter: Länsteatern, lite utanför den mest hektiska smeten. Seminariets titel var: Hot mot författare och konstnärer -- Vad kan samhället göra? Det var ett seminarium om öppenhetens pris och demokratins utmaning, om hotet mot samhället så som vi lärt oss känna det. Utgångspunkten för samtalet (som verkligen var ett samtal) var rapporten Hotad kultur? och även om det egentligen inte var några nyheter som presenterades tog sig orden innanför huden på mig. Bakom siffrorna som rapporten presenterar finns en bedrövlig verklighet. Hot om våld, riktat mot författare och konstnärer, är ingen ny företeelse, men det är oroväckande att se hur det växer fram ett förakt mot dessa grupper vars uppgift är att bearbeta kulturen och samhället vi lever i. Föraktet kommer underifrån och det späs på av populistiska partier och av den ekonomisering av samhället som gör allt och alla mäts i pengar. Demokratin, kunskapen och öppenheten kan dock aldrig mätas i pengar. Det handlar om nödvändiga kvaliteter, liksom ren luft, rent vatten och en natur som är levande. Allt detta hotas av det växande föraktet för konstnärer och författare. Rapporten visar att allt fler väljer att allt oftare vara tysta, av rädsla för sina liv och sin hälsa. Det är ALLVARLIGT. Självcensuren är påtaglig och det kanske verkar harmlöst och oproblematiskt, men sprider den sig är alla hotade, inte bara kulturen. Varför blir det så här? Vad är orsaken till känslan som är upphovet till hoten och hatet? I panelen diskuterade man om det kan vara så att allt fler människor förstår allt mindre av vad konst och kultur är, och jag tror det ligger väldigt mycket i den tanken. Det blir därför ytterligare ett argument för humaniora. Kulturvetenskap handlar om att skapa och sprida kompetens att förstå konst och litteratur, som är bearbetningar av samhället. När den analytiska kompetensen minskar och förståelsen för komplexitet utarmas i samhället kommer allt fler, allt oftare att provoceras av konst och litteratur som uppfattas som obegriplig. Hatet och hoten riktar sig mot individer, men är i själva verket ett angrepp på själva grunden för samhället. Försvarar vi inte författarna och konstnärerna kommer det förr eller senare att slå tillbaka på oss själva. Om och när konstnärer och författare vänjer sig vid trakasserierna eller anpassar sig efter den anonyma kritiken är vi alla ute på ett sluttande plan. Efter seminariet tumlade jag ut i solen, skakad. Och det får bli en illustration av att Almedalen är oändligt mycket mer än partiledarnas linjetal och rosévinsmingel.

Första dagen som varit lång för de flesta av oss i rådet slutade tidigt. Vi tog hyrbilen och körde till inkvarteringen i Tofta två mil söder om Visby för att äta kvällsmat och för att sova. Inte särskilt glamoröst ... Nästa morgon gick vi upp tidigt och diskuterade oss samman under frukosten och bilresan in till Visby och Länsteatern där vårt seminarium: Interkulturell dialog; ett nytt sätt att angripa en gammal utmaning? hölls. Det var välbesökt och av reaktionerna vi fått var det uppskattat. För den som vill titta finns en inspelning av hela seminariet (90 minuter) här. Har svårt att sammanfatta eller säga något kärnfullt om själva seminariet här och nu, av en hel massa olika skäl. Än så länge har vi inte riktigt formerat oss och hittat vår roll, och det pågår ständigt en kamp mellan uppdragsgivaren och forskarna om vad vi ska göra och vad som är möjligt. Även där sker alltså dialog, och det är nog så att det inte kan vara på något annat sätt. Forskningsrådet är ett nytt sätt att arbeta, både för oss och för regionen. Jag tycker dock att jag fick sagt det jag ville, utifrån förutsättningarna och vi som ingår i rådet kompletterar varandra väl och nu efter Almedalen har vi lärt känna varandra ännu mer, vilket är viktigt för att fortsättningen ska bli så bra som möjligt. På bilden nedan poserar vi efter insatsen.

Tisdagen ägnade jag åt att strosa runt och känna på staden, och jag lät slumpen styra vart jag hamnade. Vi lyssnade på Stefan Löfvéns tal och sedan var vi bjudna på mingel i samma lokal som seminariet hölls. Där bjöds det på snittar och vin och lokalen var full av kulturchefer och institutionsledare. Jag har svårt för att röra mig otvunget i sådana sammanhang så jag höll mig lite i utkanten och iakttog människorna. Stämningen var trevlig, men eftersom vi hade en buss att passa gick vi tidigt och var hemma innan 12. Det blev en öl och lite eftersnack och sen i säng.

På onsdagen träffade jag en gammal doktorandkompis från Umeå som bor i Visby och som guidade mig genom stan och berättade om husen och historien. 

Vi tog en tur med bilen och betraktade Visby lite på håll. Tystnaden utanför murarna blev påtaglig och det var skönt att kunna landa. Det regnade lite och var mulet, så det blev en mellandag på många olika sätt.

På kvällen blev vi bjudna på middag lite norr om stan, längs strandpromenaden. Och enligt VGR-regionens regler för representation var det maten man bjöd på. Vinet fick vi betala själva. En bra och enkel regel. Kvällen blev magisk när det klarnade upp och solen sakta dalade mot horisonten. Från Visby hördes musik och skratt och lite senare såg vi fyrverkerier. Onsdagen är kulmen på Almedalsveckan.

Efter middagen hade vi två och en halv timme att fylla med innehåll innan bussen till stugan gick. Rätt in i smeten och in på första bästa uteställe. Hög musik, fullsatt och uppsluppen stämning. Gott om kändisar och helt hopplöst att samtala. Som vanligt alltså. Fast inte riktigt. När jag tittade åt höger vid bardisken i väntan på drinken som bartendern blandade i takt till musiken ser jag Kent Ekeroth. Han ser ut som en helt vanlig kille, men vi har alla sett filmerna och hört honom tala. Demokratin och det öppna samhället är komplext och svårt. Jag valde att titta bort, men kommer aldrig att censurera mina ord eller anpassa mig efter hatare och hotare.

Torsdagen var sista dagen. Och vädret var strålande. Inte ett moln på himlen. Lite sovmorgon och långfrukost. Sedan tillbaka till Visby och seminarierna. Torsdagen var Sverigedemokraternas dag, och jag gick på ännu ett seminarium som tog sig under huden och hakade fast. Det var Populismen i Norden, som handlade om just SD och andra liknande partier. Panelen förklarade logiken bakom denna typ av partier vars "ideologi" kläddes av på ett effektivt sätt. Populism i Norden är enkelt uttryck nationalism + konservatism. Logiken som SD bygger sin politik på ser ut som följer: Det finns ett Vi (skötsamma, vanliga svenskar), ett hotfullt Dom (flyktingar och invandrare), och så finns det en Elit (politiker, feminister, akademiker och medierna) som mörkar sanningen, vilseleder allmänheten och som med berått mod låter strävsamma mor Agda tyna bort i en illa skött vårdapparat eftersom eliten prioriterar massinvandringen. SD och andra är dock populister och opportunister som vänder kappan efter vinden och som förhåller sig minst sagt okonventionellt till sanningen. Politiken bygger inte på fakta, utan på känsla(n av att systemet kollapsar och att "massinvandringen" växt "oss" över huvudet), och retoriken är nationalistisk och konservativ. Alla populistiska partier är antietablissemangspartier vilket blir en paradox när de försöker framställa sig som ansvarstagande och värda att rösta på. Agerandet efter Brexit talar dock sitt tydliga språk. Seminariet var bra på väldigt många olika sätt och gav också upphov till många tankar som det finns anledning att återkomma till. I publiken satt Agnes Wold som ställde följande fråga till panelen: Hur kommer det sig att SDs tydligt kvinnofientliga linje (antiabort och sambeskattning) inte uppmärksammas mer av övriga partier. Svaret som gavs av Daniel Poohl (Expo) manar till eftertanke: Politik handlar om konflikt, och övriga partier har valt att rikta in sig på andra frågor. Kvinnans roll och status i samhället anses uppenbarligen inte värd att ta strid för. Vi kan således sluta undra över varför kvinnor utsätts för övergrepp. Det handlar INTE om invandring, vilket Jimmie Åkesson på ett pinsamt sätt försökte hävda i Aktuellt igår. Här har övriga partier att stort ansvar, för där sitter man i samma båt som SD, utom V och FI som är tydliga med var de står och vilka värde de värnar.

Almedalen handlar om vilket samhälle vi har, vill ha och kan få. Almedalen är som demokratin, komplex och svår men nödvändig. Därför är det viktigt att värna öppenheten, och att vara kritisk mot ekonomiseringen av samhället. Almedalen är ett gratis arrangemang och ett led i folkbildningen, om vi vill att det ska vara det. Universitet och forskning har en självklar plats och en viktig roll att fylla där. En samhällsdebatt som inte bygger på kunskap ger luft åt populismen och utgör grogrunden för allt som hotar demokratin. Almedalen som började som ett rent politiskt arrangemang har idag vuxit över alla bredder och det kan komma att bli ett hot, men än så länge landar jag i att det är viktigt att det finns och får finnas. Dagspolitiken och partiernas tal som detta år handlat oroväckande mycket om svenska värderingar skrämmer mig dock, för det finns inga svenska värderingar. Det finns bra och dåliga värderingar i Sverige. Skillnaden är enorm, och oerhört viktig att upprätthålla och försvara, annars kommer människor som inte försvarar öppenheten, demokratin, konsten, litteraturen och den fria pressen att få makten över verkligheten.

Almedalen. En kort första reflektion

Efter ett dygn här i Almrdalen börjar ett mönster träda fram. Igår när vi kom kände jag mig som en yr höna och det var svårt att sortera intrycken. Jag ägnade därför några timmar åt att bara vandra omkring och låta det ena ge det andra, utan plan. Nu, särskilt efter att Forskningsrådets seminarium är avklarat och jag inte längre har några krav på mig, annat än lyssna och lära, känner jag att jag lite bättre förstår vad Almedalen är och handlar om. Avvaktar lite med en analys, men här kommer några intryck.

Almedalen är inte en enda sak, Almedalen är enormt mycket mer, större, komplext och mer mångtydigt än vad någon beskrivning kan fånga. Här finns verkligen allt. HELA stan är FYLLD av arrangemang, och överallt finns mötesplatser och människor som lyssnar, talar, träffas, lär och utbyter tankar om alla möjliga upptänkliga aspekter av samhället.

Här finns kulturen, näringslivet, organisationer, medierna och politiker samlade i ett slags parallella världar som ibland möts, ibland konfronteras med varandra och ibland bara pågår sida vid sida. Ett kreativt myller där det allvarliga och det opretentiösa blandas. Publiken kommer och går och anförandena, panelerna och debatter och samtal, intervjuer och opinionsbildning utspelar sig överallt, hela tiden. Visby kokar, bokstavligen talat. 

Allt är gratis och ingen ställer några frågor om vad just du gör, just där. På det sättet är Almedalen unikt och viktigt. Ett bildningsprojekt, om man vill och väljer att ta del av utbudet på det sättet. Det är nog det mest positiva intrycket jag har fått och tagit del av. Jag har lärt mig massor, dels av seminarierna, dels av seminarierna, dels bara av att vara här. Och det där berömda rosevinet som kommit att bli själva sinnebilden för Almedalen ser jag inte särskilt mycket av, delvis eftersom vi var trötta igår och åkte tidigt från Visby till Tofta två mil söder om staden, där vi bor inneboende i ett sunkigt hus som kan vara det minst glamorösa boendet jag inkvarterats i, någonsin. Det är också Almedalen. Almedalen är verkligen allt och inget, eller blir vad man gör det till. 

Visst finns näringslivet, konsulterna och de professionella nätverkarna här, överallt. Och kändistätheten är HÖG, minst sagt. Men den sidan av Almedalen är inte tydligare än någon annan, faktiskt. Politikerna är också här och respektive parti har sin dag, men det märks mest på TV. Man tar helt enkelt del av det man vill och gör vistelsen till det man önskar. Vill man lyssna på akademiker finns det hur mycket som helst, eller politik, företag och så vidare. Almedalen trotsar alla beskrivningar, det är i bjudna alla fall mitt intryck och så jag vill beskriva det hela. 

Ikväll ska vi lyssna på Stefan Löfven, och sen är vi bjudna på mingel. Det blir buss till huset ikväll, och imorgon fortsätter det i samma anda som det börjat, med den skillnaden att jag inte har några krav på mig. På fredag börjar semestern och ledigheten. 

Känns bra att avsluta arbetsåret här!

En skola värd namnet 5

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits om skolan i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den här som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen i främsta rummet.

Snart, snart är det semester. På väg till Almedalen för att presentera arbetet vi gör i Forskningsrådet för interkulturell dialog. Minst sagt kluven, för dels behöver jag vara ledig. Som vanligt vid denna tid på året är jag helt dränerad på kraft. Dels vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta att som forskare delta jippot. Samtidigt är jag nyfiken. Detta är första gången jag upplever Almedalen på plats och det ska bli spännande. Och vetenskapen behöver komma ut i samhället. Får be att återkomma efteråt med reflektioner. Nu ska den här serien poster om skolan och kunskapen ros i land.

Pseudopedagogik och skolmarknad har blivit två systemfel. Men skulle marknaden genom politiska beslut försvinna skulle kaos inträda, i alla fall under en tid. På sätt och vis är vi gisslan i marknadssystemet, och de kontrollmetoder som den rödgröna regeringen planerar kan mycket väl bli både dyra och tandlösa. Varför tar politikerna inte tag i frågan? Jo, precis som Hultin med flera kunde ducka för invändningar så gör politiker detsamma nu.
Anna Dahlberg, ledarskribent på Expressen, har framfört hård men giltig kritik angående friskolemarknaden. Hur bemöts den? I sak knappast alls. Delar av högern svarar: ”Vi ska väl ha valfrihet?!” och tecknar en nidbild av en framtid där barn inte kan byta skola och alla skolor är likadana; det vill säga lika dåliga. I en debattartikel i Aftonbladet av Annie Lööf (C) och Mikaela Valtersson (MP) sker just detta. ”Stödet för friskolor fortsätter att växa” (15/4 2015). Problemen med vinstuttag nämns inte utan man argumenterar för att alla gillar valfrihet och låtsas som om det finns kausala samband mellan sådan och vinstuttag. För detta presenteras inga bevis.

Detta är det allvarligaste i hela frågan, att ansvariga politiker ignorerar grundproblemet. Kanske inser man att problemen vuxit oss alla över huvudet, men det gör det bara än mer cyniskt att inte sätta ner foten, för ju längre man väntar desto svårare och dyrare blir det att göra om och göra rätt sedan. För sanningen är ju den att ett modernt samhälle utan en fungerande skola är snart inte modernt samhälle och kanske inte ens ett samhälle alls. Jag har aldrig förstått hur det kom sig att skolan blev en partipolitisk fråga. Skolan handlar om hela samhällets framtida kunskapsbehov. Skolan är grunden för allt annat, även för politiken. Kan politikerna inte komma överens i frågan borde inga reformer som gäller skolan godkännas, för samhällets och framtidens skull. Att tvingas stå vid sidan av och lyssna på debatter om skolan mellan olika företrädare för olika intressen är plågsamt. Få debatter är mer korkade än politiska debatter om skolan. Och det faktum att politikerna talar över huvudet på lärarna är både ignorant och cyniskt. Skolan handlar om kunskap och lärande, inte om dagspolitik! Skolan är en nödvändig samhällsinvestering, inte en kostnad!

Kanske har inte alla något emot en kader av illa utbildade människor, tänker jag i mina cyniska stunder. Det är sorgligt att Pisa, vårt bästa vapen mot nedbrytande marknadsideal, har utmålats som motsatsen. I en krönika i P 1:s ”Godmorgon, världen!” (3/1 2015) berättade Nina Björk om när hon undervisar en elev om antiken: ”Ur den här kunskapen tror jag inte man kommer att kunna pressa fram en enda procent tillväxt för svensk BNP. /…/ Inte ens om alla svenska skolbarn skulle prestera toppresultat på sådana här prov om antikens berättelser tror jag det skulle ge något utslag i de där Pisa-proven, som i svensk debatt framställs som så viktiga för att veta om svensk skola är bra eller dålig.”
Det är tvärtom, Pisas data är på Björks sida. Det är utbildningssystem med integritet, bildningsideal och jämlikhet som får elever att lyckas på provet.

Antingen tror vi att skolan är bra eller också gör vi det inte. Och det har INGENTING med pengar och tillväxt att skaffa. Ekonomins logik måste hållas på armslängds avstånd från skolan. Skolan är basen för allt, för kultur, politik, marknad och företagande. Gör vi skolan till en marknad går något fundamentalt förlorat. Skolans uppgift är att ge den uppväxande generationen kunskap och den upprätthåller människans och samhällets kontakt med historien. Utifrån ett snävt ekonomiskt kvartalstänkande ser det ut som skolan är en onödig lyx som vi klarar oss utan, men accepterar vi den synen på utbildning hamnar kunskapen i skymundan. Jag kan inte skaka av mig misstanken om att det finns ekonomiska intressen bakom som ser möjligheter till sänkta löner om befolkningens utbildningsnivå sjunker … Det vore dock en fullkomlig katastrof för Sverige. Med kunskap är det så att den är svår att skaffa sig (både individuellt och utifrån ett befolkningsperspektiv), men förfärande lätt att förlora. Skolan är FÖRUTSÄTTNINGEN för ekonomi, inte en ekonomisk fråga. Integritet, bildning och jämlikhet bygger samhällen. En nyliberal marknadsekonomisk logik riskerar hela tiden att rasera grunden även för sig själv.

Pisa visar att det mest likvärdiga systemet, som bäst kompenserar för socioekonomiskt missgynnade elever och med en hög lägstanivå för alla studenter, också är det akademiskt mest framgångsrika. (Och, förvisso, även bra för BNP). Vilket OECD:s Andreas Schleicher, chef för utbildning och kompetens, skriver i ”Seven big myths about top-performing school” (4/2 2015). 

Utifrån Pisa avfärdar Schleicher också andra fördomar som kan intressera Björk. Invandrare sänker inte ett lands Pisa-resultat, utan tycks ha marginell effekt. Nationalekonomen Jonas Vlachos skriver i blogginlägget ”Invandring och skolresultat” (på Ekonomistas) ungefär detsamma utifrån svenska förhållanden. Schleicher tillbakavisar också missuppfattningen att den digitala världen kräver nya kunskaper: ”I de mest framgångsrika utbildningssystemen är inte läroplanen milsvid och grund utan tenderar att vara rigorös, några få ämnen undervisas väl och med stort djup.” Elever som behärskar grundkompetenser väl är också de som är mest flexibla i en föränderlig värld, och världen har alltid varit föränderlig.

Skolan är som sagt GRUNDEN för samhället. Skolan handlar om att förmedla grundläggande kunskaper och en förståelse för vad kunskap och lärande är. Därför är det så olyckligt att vi talar om betyg, resultat och enskilda skolors prestationer. Kunskapen måste vara i centrum, ingenting annat. Och Pisa mäter kunskaper. Man kan säga mycket om Pisa och man kan tänka sig andra typer av prov, men poängen är att alla länder gör samma prov och därför säger resultatet något viktigt om Sveriges kunskapsläge i relation till resten av världen. Att sticka huvudet i sanden eller försöka dribbla bort korten gör bara den som inte bryr sig om samhället, framtiden och kunskapen!

Jan Björklunds största tillkortakommande som skolminister var att han inte förmådde ta kontroll över skolan, det näst största att han försökte på fel vis. Hellre än att stärka från insidan bombarderade han systemet med kontrollinstanser som frestade på. I ett stabilt utbildningsväsende kan till exempel lärarlegitimation vara bra, men i ett poröst kan det vara nedbrytande.

Man kan väga och mäta hur mycket man vill, men det ger inte bättre kunskaper! Bara genom att placera kunskapen i centrum kan man hoppas på att skola och utbildning leder till bättre vetande. Kunskap tar tid och kräver lugn och ro. Det finns inga snabba lösningar eller enkla åtgärder som ger omedelbara resultat. Som sagt, ett utbildningssystem tar lång tid och kräver mångas insatser och en generell omsorg för att bära frukt, men det kan raseras på kort tid. Och varje debatt om skolan tar oss ett steg längre från det som debattörerna säger sig värna. Debatter om skolan är förödande. Bara genom att samtala om kunskap i hela samhället kan vi börja bygga ett utbildningssystem som fungerar.

Men ur Björklunds aska hamnade vi i Fridolins eld. Fridolin refererar ibland till den pseudopedagogik där det till exempel läggs stor vikt vid lust. Tillsammans med Alice Bah Kuhnke skrev han en oroväckande oseriös debattartikel i Expressen: ”Skolan ska genomsyras av kulturen” (26/1 2015). Fridolin och Bah Kuhnke påstod att ”vi vet av modern forskning att lust bryter klass”. Nej, av god forskning – Pisa och The Sutton Trust – vet vi att bra studieteknik, uppövad uthållighet hos eleven och en lärare utan fördomar ”bryter klass”. Lust är en skör grund för studier. 

Tron på lust och motivation är en del av den coachifiering och avintellektualisering som skett och som finns i alla västerländska länders skolkultur, men mindre i asiatiska. Örstadius tes om bristande motivation accepterades lättvindigt, eftersom den låter rimlig, men i den stund du ska lösa ett mattetal är det dina kunskaper som spelar roll och inte din lust, vilket också är vad Skolverket konstaterar. Förhållandet mellan lust och inlärning är inte vad vi intuitivt tror. En ny välgjord studie som undersöker förhållandet mellan motivation och resultat i Pisa kommer fram till att ”svaret är motsatsen till det förväntade. Bland de åtta länder där motivationen gick ner ökade (i genomsnitt) Pisa-resultaten med 10 poäng”. Vilket beskrivs i The Atlantic under rubriken ”Does student motivation even matter?” (24/3 2015). 

Lustfokuset är lömskt och, misstänker jag, något av det som stressar svenska skolelever. Sämre kunskaper i sig stressar också; det är inte så enkelt att gå i högstadiet utan god läsförståelse. Idén om att motivation är avgörande lägger mycket ansvar på en elev, ansvar som är svårt att ta eftersom det kräver något av ens karaktär som man inte har kontroll över. Sanningen, att en struktur för dina studier är bättre än motivation, är befriande för många eftersom det är hanterligt.

Lusten som finns i sökandet efter kunskap är inte grunden för lärande, det är belöningen för långt och mödosamt arbete! Kunskapen är sällan lustfylld att skaffa sig, det är när man har tillägnat sig den och kan använda den som känslan av lust infinner sig, och den känslan blir större och större ju mer möda man lägger ner i projektet initialt. Att börja tala om lust är lika opedagogiskt som att säga att knark leder till döden. Det stämmer inte och elevernas erfarenheter kommer därför att gå på tvärs mot ansvarigas löften. Kunskapen blir mer värdefull ju mer möda som läggs ner i arbetet med att skaffa sig den och ju längre man väntar med känslan av lust desto varaktigare blir glädjen. Här finns massor att göra i hela samhället. Snabba lösningar och omedelbar belöning finns bara i teorin, inte i verkligheten ute på skolorna och i samhället. Kunskap tar tid och belöningen får man vänta på. Förstår man inte det spelar det ingen roll hur mycket kontroller och strategier man utsätter lärarna och eleverna för.

Det finns saker att vara uppmärksam på med Pisa. Sahlberg varnar för att det håller på att korrumperas. Delar av provkonstruktionen har visst lämnats över till konsulter. Kanske är dessa intresserade av att gå från att mäta klassisk kunskap och problemlösning till annat som man hellre vill kräva av medborgare, det som Nina Björk tror att Pisa mäter. Notera gärna arten på olika rapporters namn, som The Sutton Trusts ”What makes great teaching?” och McKinseys ”How the world’s best-performing school systems come out on top”. Det avslöjar något om olika sorters fokus.

Inget system är perfekt, men poängen med Pisa är att alla elever gör samma prov och att resultaten är jämförbara, globalt. Det ger indikationer och är ett bra verktyg i arbetet med att bygga en skola värd namnet, men liksom ifråga om betygen är det viktiga inte resultatet, utan just detta att kunskapen placeras i centrum. Och när det gäller kunskap är det avgörande att man accepterar att det tar tid, att man inser att utbildning är en investering och att ansvariga utrustar sig med tålamod. Om samhället inte litar på lärarna och sätter kunskapen i främsta rummet kommer ingen pedagogik eller reform i värden att kunna kompensera för den typen av brist.

Svenska elevers misslyckande i Pisa hänger ihop med svenska politikers misslyckande när det gäller att skapa ett bra skolsystem. Våra skolbarns sämre kunskaper och förmågor är inte någon slump, utan en följd av de skolreformer som öppnade för ett destruktivt inflytande från kommers och ovetenskaplighet som infördes i början av 1990-talet och tillsammans har visat sig särskilt giftiga.

Konsult- och expertväldet som växer fram i kölvattnet av ekonomiseringen av samhället är själva antitesen till forskning och utbildning, kunskap och kompetens. Jag lutar allt mer åt att vi inte kan få både och, vi måste välja. Och väljer vi att fortsätta på den inslagna vägen kommer det till ett pris. Lärande är en komplex process och forskning bevisar ingenting. Kunskap är något annat än det konsulterna talar om. Konsulterna och experterna ger oss vad vi vill ha, medan forskningen ger oss vad vi behöver, vilket särskilt i utbildningssammanhang är helt olika saker. Friskolor som har att ta hänsyn till aktieägare och som prioriterar vinst vill ha underlag som visar att allt är som det ska, och då passar experterna som hand i handske. Kundundersökningar, telemarketing och olika rankingsystem som kan användas i marknadsföringssyfte är vad aktörerna på en ekonomisk marknad vill ha. Företag säljer en känsla av kvalitet, och fokus ligger på resultatet (vinst, betyg, kundnöjdhet och så vidare) och det är något helt annat än kunskap och kompetens. Där är vinster i skolans värld problematiskt på (minst) två olika sätt, dels för att verksamheten dräneras på pengar, dels för att fokus hamnar på annat än kunskapen. Bara genom att placera kunskapen i centrum kan vi få en skola värd namnet.

Andra vägar fanns. Vi hade kunnat modernisera enhetsskolan utifrån beprövad pedagogik och oberoende av marknadskrafter. Vår skola har aldrig varit och kommer aldrig att bli perfekt, ett utbildningsväsende är för sammansatt för att nå någon sorts fulländning. Här finns ingen gordisk knut att lösa med ett hugg, till exempel med långsökta bortförklaringar, utan något som kontinuerligt måste hanteras. Varje land och tid har sina positiva och negativa kulturer som blir attityder och spelar roll för samhälle och skola. Utmaningen har alltid varit att utarbeta systemet så att det inte blir sårbart för nedbrytande förhållningssätt, utan i stället bevarar den integritet som gör att goda krafter kan bli så självgenererande som möjligt.

Betänk att det var när Sverige skulle få världens bästa skola som problemen började visa sig på allvar. Sverige hade en skola som betraktades som ett föredöme i världen, sedan gjordes förändringar som skulle göra allt bättre, men det fick motsatt verkan. Nyckeln till förståelse ligger i insikten att inget utbildningssystem kan vara perfekt och därför är allt tal om best practice och evidens problematiskt. Lärande är både en individuell och gemensam process och kunskapsutveckling är en komplex och kontextuell verksamhet. Därför måste lärare få vara lärare, det vill säga ha friheten och ansvaret att göra vad som krävs just där, just då, för just den eleven och utifrån respektve lärares, klassrums och skolas förutsättningar. Lärare måste ägna sig åt kunskapsutveckling, inte åt administration vars enda syfte är att ge systemet vad systemet vill ha. Lärare måste ha ansvaret och samhället måste lita på lärarna. Det finns ingen annan väg till kunskap än att lägga ansvaret för verksamheten där det hör hemma. Eleverna har ett ansvar, liksom lärarna och samhället. En kunskapsnation kan aldrig någonsin växa fram enbart i skolan. Ansvaret är allas och om inte de bästa, mest lämpade och intresserade söker sig till läraryrket kommer utbildningens kvalitet att bli lidande. Betyg, men inte kunskap, kan tvingas fram. Och det visar sig ju också att betygen, särskilt på friskolor blir högre medan Pisaresultaten sjunker. Att i det läget kritisera Pisa för problemen som finns i det systemet är kunskapsfientligt och kommer aldrig att leda till att kunskapen förbättras och vi får en skola värd namnet. Det finns som sagt inget perfekt system, och därför kan skolan inte debatteras, utbildning kan och ska realiseras.

Idén om att våra barn ska tävla i kunskaper med barn i Shanghai eller Finland är både kontraproduktiv och ociviliserad. Konkurrens finns överallt, men en stats utformning av sin grundskola bör ha målet att alla ska klara sig så bra de kan. Vi bör inte använda Pisa för att bli bäst utan för att klokt och generöst ordna en skola där de generationer som växer upp här kan få med sig de kunskaper de behöver. Att göra sitt bästa i ett hyfsat välfungerande skolsystem räcker långt för både lärare och elever.

Slutorden i denna långa artikel sammanfattar allt på ett fint sätt och jag kan bara instämma. Kunskap är inget man ska tävla i, kunskap kan man bara leva i och ägna sig åt på sina egna premisser och utifrån förmåga och intresse. Alla kan altid bli bättre och att misslyckas är bara ett misslyckande om det är så man ser på saken. Problemen i den svenska skolan är inga skolproblem, sjunkande kunskaper är ett allvarligt samhällsproblem. Tror vi att skolan, lärarna eller forskare kan fixa problemen genom att styras av politiker som lutar sig mot konsulter och experter som pekar på olika typer av rapporter som ger dem stöd för att säga det politikerna vill höra, kommer en skola värd namnet aldrig att kunna växa fram. En skola värd namnet kan bara skapas genom att lärare får ansvar och visas tillit, och det är bara möjligt i ett samhälle där läraryrket betraktas som det mest eftertraktade av alla. Det går att mäta, och det borde vi samtala om är undersöka. Det finns inga genvägar till en skola värd namnet, den växer fram mellan oss alla och vi får den skola vi förtjänar!

Samhället och debatten om sanningen

Idag betraktas sanning som en självklarhet. Skolan, vården, politiken, allt ska bygga på evidens, resten är formaliteter.  Sanning är emellertid inte en egenskap som finns i världen och som upptäcks, sanning är ett ord bland andra, eller ett av många olika sätt att bedöma mänskliga utsagor och uppfattningar om verkliga förhållanden. Vid mitten av förra seklet släpptes en bomb i form av postmodernismen som ifrågasatte begreppet (och lägg märke till att jag skriver BEGREPPET) sanning. Frågan som ställdes; är det alldeles självklart vad vi menar när vi säger att något är sant? delade världen i två fraktioner. Försvararna som kände sig hotade och ifrågasättarna som anade morgonluft. Avslöjandet handlade inte om kunskap utan makt. Postmodernismen är ingen relativism (visst går det att hitta tomtar som hävdar märkliga saker, men knäppgökar finns överallt), det är en vetenskaplig inriktning som studerar bilder och uppfattningar av verkligheten. Postmodernismen studerar föreställningar och föreställningars inflytande över tänkandet och verkligheten, inte världen som den är. Det är minerad mark och frågan är tabu, varför skulle annars postmodernismen utsättas för så mycket kritik? Om sanningen var något i kraft av sig själv behövde den inte behöva försvaras. Jag är en varm anhängare av vetenskapen, jag är inte relativist, men just därför är jag intresserad av att undersöka användningen av ordet sanning. 

Trots allt tal om vikten av evidens och även om vetenskapen gjort enorma framsteg, är dagens samhälle mer relativistiskt än någonsin. Sverigedemokraterna är visserligen det parti som gått längst genom att på allvar hävda att om det känns rätt är det sant, men övriga partier ligger inte långt efter. "Jag delar inte din bild" hörs allt som oftast i debatten. Sanningen om hur det är beror på perspektiv och är en fråga om makt. Evidens är ett verktyg för att platta till, inte något man möts kring och diskuterar. Alla kommer till debatten med sin evidens, som visar att just deras politik är den bästa. För inte så länge sedan stack Fox News ut, men idag har fenomenet spritt sig. På Avpixlat är det en dygd att inte ta del av övriga mediers rapportering, för sanningen anses vara det som känns rätt. 

Sekulariseringen sägs vara en resa från religionens mörker till sanningens ljus och den sägs vara en uppgörelse med religiösa dogmer. Fast tittar man på religionen som den faktiskt praktiseras i Sverige idag framträder an anan bild. Det finns massor av religiösa människor som varken tror på gud eller bibelns bokstav. Sanningens försvarare utgår alltså från en ogrundad föreställning av religionen och religiösa när man avfärdar allt som sägs i religionens namn som fantasier och tomterier. Debatten om religion blir ännu en variant på striden om makt och inflytande mellan vi (som leds mot ljuset av sanningen) och dem (fanatikerna som famlar i mörkret). Sanningens försvarare använder samma bedrägliga metod när det föreställda hotet mot postmodernismen ska mötas. Först skapas en nidbild som inte är sann och sedan ifrågasätts den bilden utan att företrädarna för det som kritiseras får komma till tals. Om det nu verkligen handlade om sanningen borde sättet att debattera förkastats och samtal inledas istället, i politiken, samhället och vetenskapen. Utan samtal kan ingen verklig kunskap nås Utan samtal reduceras sanningen till en fråga om makt.

Det är viktigt att göra sig medveten om dessa saker. Att undersöka sanningen (vad det är och hur ordet används) är inte det samma som att ifrågasätta sanningen. Det är en villfarelse, en nidbild av hotet mot rådande ordning. Kritiken mot postmodernismen är ett försvar av hävdvunna rättigheter, inte ett försvar för sanningen. Man brukar tala om tre sanningskriterier som används för att avgöra om en utsaga är sann. Mig veterligen finns inga andra sätt än dessa (se nedan), men det är en uppfattning jag har och jag hoppas att den som vet bättre kan upplysa mig och förklara hur det är om jag skulle ha fel.

Korrespondenskriteriet för sanning är ett sätt att bedöma resultatet av det vetenskapliga arbetet. Grovt sett handlar detta kriterium om jämförelser mellan utsagan och förhållandet som föreligger. Stämmer utsagan överens med verkligheten är utsagan sann. Den som hävdar att Göteborg är huvudstad i Sverige far således med osanning, enligt korrespondenskriteriet för sanning. Oproblematiskt kan tyckas, men om det vore enkelt och självklart skulle vi inte ha några vetenskapliga kontroverser. Hur bedömer man till exempel överensstämmelsen om någon ifrågasätter utsagan och grunden för det som hävdas? Evidens talas det ofta om, att ett uttalande blir sant om det finns tillräckligt med iakttagelser som stödjer utsagan. Induktion blir härigenom metoden par excellens. Ju fler iakttagelser desto bättre och närmare sanningen kommer man, i teorin. Detta betyder dock inte att saken är avgjord, en gång för alla. Iakttagelser kan alltid diskuteras, det ligger i sakens natur. Och det gör man dagligen och stundligen inom vetenskapen. Mina iakttagelser ställs mot andras iakttagelser, och det är ofta svårt att komma överens. Speciellt om det handlar om kontroversiella påståenden, eller utsagor som går på tvärs mot det sunda förnuftet. Vilket perspektiv man utgår från, hur man ställer frågan, vilket material man använder. Snart sagt allt spelar roll för utfallet, vilket just därför dessutom alltid kan ifrågasättas. Därför går det inte att slå sig till ro med detta, och endast detta sanningskriterium.

Koherenskriteriet för sanning är ett annat sätt att bedöma utsagor. Här är det utsagans inre logik som står i centrum för bedömningen. Deduktion är arbetssättet för den som valt att avgöra sanningstvister med hjälp av logiska analyser av det resonemang som leder fram till utsagan om verkligheten, vilket är vad som stipuleras inom denna vetenskapliga tradition. Har man valt koherens som kriterium för sanning spelar erfarenhet och iakttagelser en underordnad roll. Allt fokus riktas mot utsagan logiska uppbyggnad. Hänger den ihop och leder den fram till ett svar som hänger ihop hela vägen, ja då kan man på goda grunder lita på riktigheten i det som hävdas. Descartes berömda uttalande cogito ergo sum ansåg han vara ett slags yttersta punkt varifrån kunskap om världen sedan med logikens hjälp kan härledas.

Dessa båda kriterier för sanning, koherens och korrespondens, är de klassiska. Vetenskapligt arbete byggt på iakttagelser, upplevelser och erfarenheter av världen, desto fler och ju mer underbyggda desto bättre, är ett sätt att arbeta och bedöma vetenskapligt arbete. Ett viktigt sätt som bidragit till mycket gott och nyttigt för mänskligheten. Ingen tvekan om det. Det andra sättet utgår från och utvecklar metoder för att förbättra tankeförmågan. Logik är ett betydelsefullt och kraftfullt verktyg om och när man vill förstå sådant som ligger bortom och som inte kan nås av människans fysiskt biologiska förmåga. Strängteori, till exempel är ett strikt logiskt projekt (om jag förstått saken rätt) som ger oss svar på frågor om världens uppbyggnad och i förlängningen förståelse för livet och universum.

Koherenskriteriet och korrespondeskriteriet är två olika sätt att bedöma sanning som ligger bakom det mesta av det vi tar för givet idag. Att strida om vilket som är det bästa kriteriet för sanning leder emellertid inte till något positivt, det insåg redan filosofen Immanuel Kant som kan sägas ha hittat en syntes mellan de båda kriterierna. Ändå strider man inom akademin, om metoder, teorier och om resultatens sanningshalt. Striderna om vem som sitter inne med sanningen handlar tydligt om makt, inflytande och resurser. Det är den enda rimliga slutsatsen man kan dra eftersom det inte finns ett och ett enda, bästa och objektivt sätt att avgöra om en utsaga är sann eller falsk. Striderna handlar dessutom sällan om resultaten av det vetenskapliga arbetet. Det handlar om vem som skall få/ha tolkningsföreträdet och i förlängningen om vem som skall få medel till forskning. Olika kriterier är bra till olika ändamål. Om den inställningen kunde vara den eftersträvansvärda i samhället skulle vetenskapen kunna effektiviseras betydligt och verkningsgraden för medlen som läggs på forskning skulle öka. Alla har allt att vinna på det och arbetet med att skapa ett hållbart samhälle skulle få en välbehövlig skjuts framåt.

En väg att nå det målet skulle kunna gå via ett tredje kriterium för sanning, det pragmatiska. Här riktas fokus på konsekvenserna av att ett uttalande om världen hålls för sant, inte om det stämmer överens med verkligheten (vad det nu är) eller ej. Man brukar inom denna tanketradition säga att det som fungerar för sitt ändamål är att betrakta som sanning. Enkelt kan tyckas, men det finns problem här liksom med övriga kriterier för sanning. Kulturvetenskapen som oftast hänvisar till detta kriterium för sanning har ibland uppfattats som oseriöst och ovetenskapligt när man hävdat saker som går på tvärs mot all logik och beprövad erfarenhet. Men om nu verkligheten är komplex och därför inte passar in i en och en enda modell? Då blir det istället problematiskt att hävda att det finns ett bästa sätt att bedöma rimligheten i en utsaga. 

Slutsatsen måste bli att det bara kan finnas olika sätt, som alla är bra till och passar för olika ändamål. Förstår vi detta och om den insikten kan genomsyra samhället och vetenskapen har vi öppnat upp för ett helt nytt sätt att arbeta med kunskap. Ett sätt som minimerar utrymmet för makt. Ett mer ödmjukt närmande till samhället, världen och livet. Om vetenskapsteori blev ett obligatoriskt ämne i skolan skulle den uppväxande generationen få tillgång till verktyg för att kritiskt granska "sanningarna" som vi idag bombarderas med från alla håll. Alla metoder för att bedöma rimligheten i utsagor som förs fram i namn av vetenskap är bra, lika bra, och ska användas med respekt inför verklighetens dynamiska komplexitet. Sanningen kan och ska inte försvaras, för om man anser sig behöva gör det är det ingen sanning. Skolan och politiken varken kan eller ska utgå från sanningen. Sanningen är aldrig enkel eller lättillgänglig. Därför är det förödande att debattera med sanningen som utgångspunkt. Det behövs samtal och för att samtalen ska bli fruktbara och leda till bättre svar krävs förståelse för kunskapens och vetenskapens villkor. Det är skolans uppgift, inte att förmedla sanningar. För vems sanning är den rätta, bästa, enda?

Vetenskap handlar alltid om makt. Vetande och makt är två sidor av samma sak. Den som gör anspråk på sanning får makt. Men det omvända gäller naturligtvis också, den som har makt får automatiskt inflytande över bedömningen av sanningar. Oundvikligen blir det så, men med vetskap om detta förhållande och med metoder för att integrera den insikten, både i samhällsdebatten och det vetenskapliga arbetet, ökar chansen att vetenskapen skall komma det allmänna till godo på bästa sätt.

Kunskap har inget värde om den inte används. Därför förordar jag det pragmatiska kriteriet för sanning, för det sätter fokus på användandet av insikterna och konsekvenserna. Inget sanningskriterium blir dock meningsfullt och användbart förrän det används i kombination med övriga. Och utan dialog om resultatet och dess problem och förtjänster kan ett hållbart samhälle byggt på kunskap aldrig växa fram. Arbetar man så, med en mångfald av metoder för att bedöma vad som är sant är man inne i en process med potential att bli hållbar. Fler behöver engageras i kunskapsprocesserna som bygger samhället, inte färre. Kunskap är en angelägenhet för alla, inte bara för utövarna av vetenskap. Forskning får inte begränsas till forskarna och akademin. Även de som använder kunskapen och som har erfarenhet av arbetet med att omsätta vetenskapens resultat i praktisk handling, ute i samhället, bör involveras i processen. Samhället kan och får aldrig delas upp i vi och dom!

Mitt förslag är att fokus på sanning bör problematiseras. Alla strider och debatter om vem som har rätt underblåser rådande maktordningar. Låt fler förslag testas i praktiken, och låt tiden och konsekvenserna avgöra vad som fungerar. Då undanröjs en del av maktproblematiken även om den inte går att utrota. Vägen fram går via en mer öppen akademi, fler samarbeten mellan utövarna av vetenskap och det omgivande samhället. Och utan en skola där kunskapen står i centrum och lärarna känner tillit är det omöjligt att nå dit. En mer lyssnande och kritiskt utvärderande vetenskap, som arbetar i och genom en kunskapsprocess där fler aktörer integrerats, och som förs framåt mellan alla parter som berörs av utfallet är min vision. Ett mer samtalande samhälle och en politik som inte bygger på rätt eller fel, utan på samverkan, är en förutsättning för hållbarhet.

En skola värd namnet 4

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den artikelns innehåll som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen i främsta rummet. Visst är det sommarlov nu och snart går även jag på semester, men kunskapen och lärandet tar inte ledigt, inte i ett kunskapssamhälle. Sommaren må vara fri från undervisning, men det är då man har tid att tänka efter och reflektion är lika viktigt för kunskapsutveckling som inläsning, analys och bearbetning av information.

Skolforskarna Pasi Sahlberg och Andy Hargreaves riktar sig bland annat mot Sverige när de i artikeln ”The tower of Pisa is badly leaning. An argument for why it should be saved” (24/3 2015) försvarar Pisa med att utan provet hade vi inte kunnat identifiera de länder ”som felaktigt trodde att deras utbildningssystem är det bästa i världen och bör ange riktning för andra nationer”. Vi var (och är kanske) en sådan nation som hånade bakåtsträvare och förutspådde att alla skulle se upp till vår skola; världens bästa och mest moderna. Så blev det inte och i stället för felsökning slog storsvensk arrogans till och man förnekade det som Sahlberg och Hargreaves beskriver så här: ”Till exempel har Sveriges katastrofala nedgång i utbildningsresultat i Pisa sedan introduktionen av vinstdrivande friskolor styrt landet bort från den höga prestationsförmåga som övriga nordiska länderna uppvisar och närmat sig England och USA, med sjunkande jämlikhet och stagnerade studentresultat.”

I andra sammanhang litas det på utländska experter, men utifrån kommande kritik mot skolan (för att inte tala om intern kritik) är som ett rött skynke för försvararna av vinster i välfärden. Deras bild är att skolans kvalitet inte påverkas negativt, och det är som bekant ofta så att den som har makt väljer att utgå från kartan, inte verkligheten. Därför går det inte att diskutera skolan förutsättningslöst, det finns elefanter i rummet som aldrig får ifrågasättas. Vinsten är en sådan sak. Att erkänna att det var ett problematiskt beslut verkar vara omöjligt. I en partiledadebatt här under våren menade Annie Lööf och Ebba Busch Thor, som svar på Stefan Löfvens kritik mot börsnoteringen av skolföretaget Academedia, att det är socialism att inte tillåta vinst i företag som bedriver utbildning. Inget annat land i världen har gått så långt i ekonomiseringen av skolan som Sverige, och i jämförelserna med andra länders elever sticker Sverige också ut, men i negativ bemärkelse. Om det anses förkastligt att ens ta upp detta möjliga samband till diskussion visar det vad och vems intressen som prioriteras, och det är inte elevernas framtid, lärandet eller kunskapen. Det är tragiskt på så väldigt många olika sätt.

Bara för att våra försämrade resultat var oväntade för somliga är de ingen slump utan en följd av hur vi utformat skolan. Icke evidensbaserade pedagogiska metoder fick utrymme samtidigt som grundskolan gjordes till marknad, och inte endast i betydelsen att skolor kunde drivas som bolag; skolväsendet öppnade för en inre marknadisering där inspirationscoacher, mer eller mindre seriösa fortbildningskurser, frivilligorganisationer och näringsliv släpptes in. Ibland har dessa aktörer varit direkt skadliga, i andra fall indirekt då pengar och kraft har förskingrats.

Jag blir ledsen när jag läser detta. Även om jag vet och dagligen möter problemen som reformerna orsakat är det svårt att ta in vidden av förändringen. På kort tid har vi rört oss snabbt i riktning bort från allt vad kunskap heter. Skolan som förr styrdes av en vetandets logik tvingas idag anpassa sig efter marknadskrafterna och lönsamhetens logik. Eleverna är kunder och lärarna tjänstehjon, betyg är en vara och lärare som är "generösa" i sina bedömningar och värnar skolföretagets varumärke belönas med högre lön än de bakåtsträvande lärare som sätter kunskapen i främsta rummet. Lärarintegritet, som är själva ryggraden i en kunskapsskola, betraktas som ett tecken på illojalitet i den marknadsanpassade skolan. Kunskapslogiken, liksom alla andra hinder mot lönsamheten, bekämpas med alla till buds stående medel. Mot dumdrygheten står sig kunskapen slätt. Hur kunde vi hamna här? Och hur länge kan Sverige med hedern i behåll dela ut Nobelpris för framstående vetenskapliga insatser. Efter Macciariniaffären har vi en uppförsbacke och om vi dessutom envisas med att hålla fast vid ett utbildningssystem som inte fungerar kommer det så klart att påverka Sveriges anseende i världen. Kanske är det först när förfallet får ekonomiska konsekvenser som det går att göra något, men då kan det mycket väl vara försent.

Per Kornhall beskriver i sin bok ”Barnexperimentet” hur man i läroplanerna för 1994 styrde bort från ämnesinnehåll. Skolverket menade att ”kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär”. Detta blir till sanning och de pedagogiska experimentens tid är inledd. ”Läraren förvandlas till en som på avstånd skulle se till att det skedde ett möte mellan stoff och elev”, skriver Kornhall. Här kan den som söker förklaringar till lärarnas sjunkande status börja leta.
”What makes great teaching?” heter en rapport från The Sutton Trust, en tankesmedja inriktad på att förbättra social rörlighet genom utbildning, som sammanställt 200 projekt i grundforskning om undervisning. På första plats – det mest avgörande för undervisningens kvalitet – är goda ämneskunskaper hos läraren, det som vårt skolverk i början av 90-talet knappt trodde fanns och i alla fall inte kunde överföras.

Visst är det så att kunskap inte kan överföras från en individ till en annan, men att av det dra slutsatsen att lärare inte behöver ämneskunskaper är huvudlöst. Lärarens uppgift är både att främja kunskapsutveckling och att garantera att eleverna som lämnar skolan har kunskaper som håller god klass. Att bara förlita sig på pedagogiska metoder och överlåta ansvaret helt på eleven, dessutom i ett system som betraktar eleverna som kunder som ska hållas nöjda, kan aldrig leda till verklig kunskapsutveckling. Läraren måste vara en förebild, en som läst, lärt och som kan. Kunskapen måste vara i centrum, först. Sedan kan man prova olika pedagogiska modeller. Det räcker inte att peka på kunskapen, man måste jobba med den för att lärande ska uppstå och kunskapen utvecklas. Förhandlingar om betyg är vardag på högskolan idag och det är ett beteende och en inställning till kunskap och lärande som kommer från grundskolan. Och jag som lektor betraktas som en tyckare bland andra. Det jag säger betyder inget. Tycker studenterna att de förtjänar ett högre betyg ska de ha det, för ord står mot ord, och kunden har alltid rätt. Detta gör att den knappa och dyrbara tiden som finns att spela på ägnas åt anat än lärande, och den lärare som inte är underhållande nog och som sätter kunskapskvaliteten i centrum får finna sig i att få kritik i utvärderingarna. Ansvaret för lärandet och kvaliteten på resultatet anses vara lärarens, inte studentens.

Pedagogiska missuppfattningar blir självgående och svåra att rätta till, de är lockande och lättsmälta, trots tillgång till god forskning. Från pedagogiska mässor twittras det ofta under hashtags, uppmärkning i sociala medier, och flera föreläsare haussar obrytt pseudopedagogik. Häromveckan twittrades från en sådan mässa: ”Numer lär pedagogerna tillsammans med barnen. De lär inte längre ut. Synen på kunskap och lärande har förändrats.” Vad demokratiskt och respektfullt det låter. Och därför särskilt försåtligt.

Jag gillar tanken på att lära tillsammans. Jag blev student för kunskapens skull och lärare för att jag ville lära. Ibland känns det dock som jag är den ende i föreläsningssalen som är där för kunskapen. Synen på kunskap och utbildning har sannerligen förändrats. Det är dock olyckligt att lägga hela ansvaret på lärarna. Politikerna som talar om att tiden i utbildning måste kortas tvingar fram den typ av åtgärder. Om kunskapen inte är i centrum, och om vetande förvandlas till en vara som upphandlas i konkurrens till lägsta möjliga pris, kommer pedagogikens roll att stärkas och kunskapen försvagas. Lärarna har inte makt och inflytande nog att stå emot marknadskrafterna och när politiker på allvar kan hävda att det är socialism att kritisera vinster i skolan kommer kunskapen aldrig att kunna hävda sig. Lärande och kunskapsutveckling är komplexa processer, som tar den tid de tar. Pedagogik är viktigt, men den kan aldrig någonsin ersätta eller täcka upp för bristande kunskaper, särskilt inte som den bristen är utspridd i hela samhället. Skyller man allt på lärarna leder det bara till att anseendet för yrket minskar ännu mer.

The Sutton Trust visar att den lärare som intar en tydlig lärarroll, har goda ämneskunskaper, sätter ribban högt och strukturerar undervisningen för sina elever når bäst kunskapsresultat.

För att kunna göra det måste man ha samhället bakom sig. Det har lärarna inte idag. Visst talas det om att läraryrket måste uppvärderas, och visst görs det försök som pekar i den riktningen, men det är på ytan. Och så länge skolan drivs som ett företag med vinst som mål kommer lärare aldrig att kunna hävda kunskapens rätt, hur mycket kunskaper de än har. Ett samhälle som betraktar lärare med misstänksamhet och som litar mer på den som säger sig kunna driva en skola till lägsta möjliga kostnad är och kommer aldrig att kunna bli ett kunskapssamhälle.

Det som låter demokratiskt i stunden är det långsiktigt inte alls. Och inte särskilt jämlikt. Jonas Frykman, professor i etnologi vid Lunds universitet, skrev i slutet av 90-talet i boken ”Ljusnande framtid” att skiftningen från plugg till självständigt lärande var en ”gigantisk medelklassanpassning”. Kornhall skriver att medelklasseleverna kan ”glida igenom dåligt underbyggda presentationer med imponerande (men inadekvata) referenser, och med avancerat språk”. Godtycklighet gagnar befintliga statushierarkier och kanske är det vad som sker i Örstadius artikel? Vi tror att elever från välutbildade hem är mer kompetenta än andra även när så inte är fallet.

Resultatet i Pisa stör den grandiosa självbilden och det är enklare att skylla på budbäraren än att acceptera att man inte är så bra som man tycker själv. Och i Sverige idag, på en rad andra områden i samhället, är det ju okej att säga: "Jag delar inte din bild". Betyg antas vara ett objektivt mått på kunskap, men det är skillnad på betyg och betyg. Pisa är ett prov som alla elever gör och det bedöms som jag förstår det centralt. Nationella prov och vanliga prov bedöms av undervisande lärare. Vad verkar mest tillförlitligt? Det beror på vilken logik och perspektiv man utgår från, i en marknadslogik är betygen självklart sanningen, men om kunskapen står i centrum är det Pisa som visar hur det verkligen står till. Titta på hur man resonerade på VW. Vad prioriterade cheferna i företaget, kunskap och korrekt information, eller önskat resultat? Enligt marknadslogiken spelar det ingen roll hur det är egentligen, det är kundens upplevelse som räknas. Idag på den svenska skolmarknaden ska alla inblandade vara nöjda och därför är det logiskt att skylla på Pisa.

Pseudovetenskaplig pedagogik och mordet på enhetsskolan, vår skola före reformerna, är två fenomen som förstärkt varandra och de främsta orsakerna till nedgången i våra kunskapsresultat. Ni är säkert trötta på att höra om Anders Hultins dyra vin, en flaska Tignanello årgång 1999 som han fotograferade, lade upp på Facebook och skrev ”Because I’m worth it” samtidigt som den friskolekoncern han var vd för gick i konkurs. Men det sker nu inte så ofta att en Facebookuppdatering perfekt skildrar ett svenskt skolhaveri. Finansminister Anders Borgs dåvarande fru skrev ”Självklart” i kommentarsfältet och förra kulturministern Cecilia Stegö Chilò instämde med ett ”Ja!”. Men nej, han var inte värd det. Hultin får dricka hur mycket dyrt vin han vill, men i det här fallet var självförhärligandet opassande.

Det är så här vardagen i kunskapsnationen Sverige ser ut. När verkligheten inte stämmer överens med kartan anser makthavarna på fullt allvar att det är verkligheten det är fel på, inte kartan.

Anders Hultin var 1991–1994 politiskt sakkunnig för Moderaterna på utbildningsdepartementet och drivande i det fria skolvalet, skolpengssystemet och att aktiebolag skulle få äga skolor, vilket Hultin själv sedan gjorde; ägde aktiebolag som drev skolor. Han blev rik på den politik han varit med om att införa. Olämpligt, men än mer olämpligt är att det skedde på så lösa boliner. Hultin påstod att enhetsskolan var dålig, konformistisk, ineffektiv och dyr. På ett seminarium 1992 sa han att den ”har varit direkt skadlig och inverkat menligt på utbildningsstandarden i Sverige”. Ett osant uttalande, baserat på känslor, ideologi och möjligen egenintresse.

Eftersom politik idag allt mer bygger på känslor är det en logisk följd och inget som borde förvåna någon. I ett samhälle där akademiker betraktas som tyckare bland andra och där kunskap är en belastning är skolan lika lite som något annat helig. I jakten på besparingar, effektivitet och vinst säljer man ut allt och slår sig sedan för bröstet och får medhåll från sina kamrater. För att förvilla bort korten talar man om kvalitet och skyller man på lärarna. Tyvärr har det inte blivit bättre med den nya regeringen, delvis beror det på att skolan under Alliansens åtta år vid makten förändrats radikalt, men det beror även på att samhället som helhet har vant sig vid sakernas tillstånd.

När Hultin på seminariet 1992 nämnde Storbritannien som ett gott exempel påpekade Karl-Georg Ahlström, professor i pedagogik, att deras resultat ju var ”oerhört deprimerande”. Vid den här tiden var brittisk skola med alla mått mätt sämre än vår. Ja, svarar Hultin, men han menade inte att Storbritanniens utbildning var bra – utan kostnadseffektiv. (Notera att vi i dag är ett av de länder inom OECD som lägger mest pengar på skolan.)

Trots att samhället jagar vinster och effektivitet lyckas vi inte ens i det hänseendet särskilt väl. Vinstdrivande företag har så klart inget intresse av att Sveriges utgifter för skolan sänks, vilket vore den logiska följden av en poltik som strävar efter kostnadseffektivitet. Det enda företagen, med politikernas goda minne, är intresserade av är att tjäna pengar. För att komma till rätta med problemet måste tankesättet och inställningen till skolan ändras. Kunskapen måste placeras i centrum och lärarna måste få mer makt över vardagen i skolan.

Anders Hultin gör sig oåtkomlig, han behöver inte försvara det som sker, det spelar ingen roll att skolprofessionerna och akademin opponerar sig. Processen är bortom demokratisk kontroll och Kornhall skriver: ”Jag tror inte att ett sönderbrytande av enhetsskolan hade stöd varken politiskt eller juridiskt.”

Likt cheferna på VW kan Hultin och andra som tjänat pengar på reformerna skratta hela vägen till banken. I ett samhälle som värderar pengar mer än kunskap är det helt följdriktigt och inte att förvånas över. Liksom ifråga om skolans kunskapsras går det inte att skylla på budbärarna. Felet är vårt, det är vi som bär ansvar för att det blivit som det blivit och ser ut som det gör. En kunskapsnation kan bara växa fram underifrån och mellan befolkningen som helhet, utifrån allmänhetens intresse för lärande och genom att kunskapen står i centrum. Först kommer kulturen och sen kan man se över strategierna, det är grundläggande företagsekonomisk kunskap. Det finns inga genvägar till en kunskapsskola i världsklass.

Humanioras uppdrag, särart och vetenskaplighet

Inte bara humaniora är ifrågasatt. All vetenskap som inte kan visa på direkt och självklar ekonomisk nytta tvingas i dagens prestationsinriktade samhälle motivera sin existens. Det känns ibland som om det inte var samhället som satsar på utbildning, utan studenter och forskare som uppbär bidrag för att slå dank. Motivera er existens eller skaffa ett riktigt jobb, så lyder budskapet från samhället till akademin. Docent blir man dock inte i en handvändning, det tar tid, kräver intresse, uthållighet och utan uppoffringar av annat går det inte. Jag har inte krävt att staten ska bekosta min utbildning. Jag började läsa för att möjligheten fanns och för att jag ville vara med och bidra till samhällsbyggandet. Varje dag och i allt jag gör finns tanken om nytta med även om det är svårt att sätta ord på dessa saker. Jag är enormt tacksam och gör vad jag kan för att statens investering i mig utifrån ett livsperspektiv ska visa sig vara lönsam. Fast om jag hela tiden har någon som hänger över axeln på mig och undrar vad nyttan med det eller detta är? Om jag inte känner mig litad på, eller om uppgifterna jag utför inte kräver den kompetens jag genom studier, forskning och erfarenhet skaffat mig, blir det svårt att göra ett bra jobb. Hur hamnade vi här, hur kommer det sig att det är forskarna och högskolorna som ska motivera sin egen existens, när det är staten som satsar pengar i verksamheten och som gett oss uppdraget? Jag är trött på att känna mig som en parasit. Jag vill forska och bidra med allt jag kan, vilket är omöjligt om jag inte får använda tiden och kunskaperna på bästa sätt.

Vad innebär det att forska? Vad är akademins uppdrag? Är det inte att producera kunskap och sprida insikterna i samhället? Var det inte därför universiteten skapades, för att tillgodose samhällets kunskapsbehov? Idag låter det som forskningen är del av tjänstesektorn. Den synen på forskare och forskning reducerar forskaren till en tyckare bland andra i en kultur där det är viktigare att leverera tydliga svar och mätbara resultat än kunskap som kan användas för att bygga ett hållbart samhälle. Fördumningen sprider sig och när akademin inte längre förmår stå emot trycket är risken stor att fördämningen brister och problemen accelererar. Därför oroas jag av inlägget på Kulturdebatt i SvD, av Fanny Forsberg Lundell (Docent i franska) och Anna Victoria Hallberg (Fil. dr. i litteraturvetenskap). Deras text är en reaktion på tidigare inlägg i frågan om humaniora. De skriver:

Vi menar att humanvetenskaperna noggrant behöver väga de fördelar som kan finnas med att skriva på svenska och bejaka banden mellan humaniora och kulturtidskrifter mot de fördelar som finns i att betona att humaniora är ett akademiskt fält bland andra.

Jag ser ingen motsättning mellan vetenskapligheten och språket samt spridningskanalerna man väljer. Antingen är det vetenskap man sysslar med, eller också inte. Och den frågan är lätt att avgöra med ledning av innehållet, utformningen och intentionerna i arbetet. Vad menar skribenterna, att vetenskapligheten i texterna avgörs av var man publicerar sig och vilket språk man skriver på, inte av innehållet? Det är en minst sagt okritisk och ovetenskaplig definition av vetenskap. Humaniora är ett akademiskt fält bland andra och verksamheten är lika vetenskaplig. Vilket språk man skriver på eller var man publicerar sig har inte med saken att göra.

Vad skiljer en forskare i humaniora från en journalist eller kulturskribent? För en intresserad allmänhet är det inte alltid glasklart. Vi ser detta genom att medier allt som oftast väljer att anlita journalister som experter istället för forskare, där till exempel nya upplagan av tv-programmet ”Fråga Lund” inte innehåller en enda disputerad humanist. Utifrån sådana observationer blir frågan om humanioras status i vetenskapssamhället särskilt viktig. Vad särskiljer humanvetenskaplig kunskapsproduktion från populärvetenskaplig dito? Om forskning inom humaniora ska kunna existera på liknande villkor som andra vetenskapsområden är det här en frågeställning vi behöver en diskussion kring. Vi uppfattar att det, lite i motsats till Östlings och Steiners artiklar, är upp till bevis för oss humanister att påpeka att det vi bidrar med är något annat än kulturkritik eller essäer.

Jag håller med om att detta är saker som behöver diskuteras. Däremot håller jag inte riktigt med om att det är ett problem för humaniora. Problemet finns inte så mycket eller i alla fall inte enbart i akademin som i samhället. Ett samhälle som inte förstår eller förmår uppskatta kunskap som handlar om kulturen och det mänskliga är snart inget samhälle. Det är inte humanioras fel att man på redaktionen för Fråga Lund väljer att utesluta humanioraforskare. Det är inte kulturvetarens fel att hen anklagas för olika saker. Problemet är ett allvarligt samhällsproblem. Att kunskapen inom humaniora liknar populärvetenskap är ett pedagogiskt problem, inte ett vetenskapligt problem. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Forskar man man människors vardag, om det som alla är upptagna med och känner utan och innan (fast på ett oreflekterat, vardagligt sätt), kommer texterna ibland att likna populärvetenskap. Det är dock en formfråga, inte en innehållsfråga. Vad menar skribenterna egentligen, att vetenskapliga texter är och ska vara obegripliga för att passera som vetenskap?

För förutom en rad inomdisciplinära traditioner kring teori och metod, är den kollegiala granskningen, det så kallade peer-review-förfarandet, avgörande för att kunna säkerställa kvaliteten på akademisk kunskapsproduktion. För att en forskare ska ha någon kvalitativ kunskap att förmedla ut till allmänheten, måste forskningen först ha genomgått den granskning som ger den legitimitet bland ”peers”. Sverige är dock ett för litet forskningsland för att detta förfarande ska kunna genomföras utan risk för jäv. Utgångspunkten bör vara att internationalisering är kvalitetshöjande – forskningen riskerar annars att bli provinsiell.

Kollegial granskning är en av vetenskapens grundpelare, men granskningen kan se olika ut och fyller olika syften i olika vetenskapliga discipliner. Granskningen kan inte standardiseras, den måste anpassas till kunskapsmålet, liksom för övrigt metod och valet av forum för publicering. Utan inomvetenskapligt utbyte och ständiga samtal om ämnets innehåll, karaktär och frågeställningar kan ingen vetenskaplig disciplin överleva. Att forska är att ständigt utmana sig själv och rådande kunskapsläge. Utbyte över landsgränserna är nödvändigt för att utvecklas. All kunskap och kunskap om allt är dock inte den samma. Alla forskningsområden har sina unika förutsättningar, egenskaper och det ställer olika krav på olika forskare. För att kunna utbyta erfarenheter med forskare i andra länder måste man så klart använda ett språk som alla kan tala, men det är inte det samma som att alla vetenskapliga texter måste skrivas på engelska. Det inomvetenskapliga samtalet bör inte förväxlas med forskarnas interaktion med det omgivande samhället.

Forskningens internationalisering är dock särskilt utmanande för svensk humaniora eftersom vissa delar av denna förknippas med kulturarv och det traderande som ofta skrivs med stilistiska ambitioner på det egna språket. Om tilldelningen av resurser till humanvetenskaperna ska kunna öka så behöver dock vi humanister spela på samma, internationella planhalva som andra aktörer i vetenskapssamhället.

Vi ser det inte alls som ett hot, utan som en möjlighet.

Ska tilldelningen av resurser till humanvetenskaplig forskning öka krävs beslut från politiker. Att skriva fler artiklar på engelska och publicera sig i internationella tidskrifter är en annan fråga. Sveriges forskningspolitik kan inte bygga på bibliometriska data och jämförelser mellan ämnen, hur skulle det se ut? Det skulle innebära att man jämställer forskning med idrott, där det absolut finns en poäng att fördela pengarna efter framgång och uppmärksamhet. Forskning handlar dock om kunskap, om samhällets behov av kunskap. Humaniora forskar om det som gör människan till människa. Ett samhälle som inte ser behovet av sådan kunskap och som förväxlar pengar, citeringar och antalet publikationer i speciella tidskrifter med nytta är snart inget samhälle längre. Humanioras kris är samhällets kris!

Vi ser inte heller någon som helst motsättning mellan att forska om samhällsrelevanta frågor och att publicera sig i gängse vetenskapliga tidskrifter – i dessa garanteras den kvalitativa kunskap som vi sedan kan föra ut. Hur ska humaniora kunna motivera önskemål om höjda anslag och verka för ett större inflytande om man samtidigt alltid betonar sitt ”annorlundaskap” i relation till annan forskning? Vår uppmaning lyder: odla inte den humanistiska särarten för mycket!

Vad menar man med "gängse vetenskapliga tidskrifter"? Är det bara via peer-review (det vill säga en, två eller tre anonyma granskare som kritiserar och säger bu eller bä) som vetenskapliga resultat blir vetenskapliga? Finns det bara en enda metod, ett enda sätt att sprida vetenskapliga resultat på? Den typen av utlåtanden rörande kunskap är ovetenskapliga. Formen måste självklart anpassas till innehållet, och det kan aldrig vara upp till den enskilde forskaren att motivera sin existens. Forskning som håller hög klass kan bara uppstå om samhället skaffar sig visioner som är större än kortsiktig ekonomisk nytta. Högkvalitativ forskning handlar om INNEHÅLLET och KUNSKAPEN, inte om formen eller olika nyckeltal. Ny och banbrytande, samhällsförändrade kunskap kräver nytänkande och tillit till forskarna. Att odla humanioras särart är inget självändamål, det håller jag med om, men jag är starkt kritisk till alla tankar på att humaniora måste anpassa sig efter en naturvetenskaplig norm för publicering av vetenskapliga resultat. Humaniora är något annat, och om det betraktas som ett problem kommer forskningen inom humaniora aldrig att överleva, hur många engelska artiklar man än skriver och alldeles oavsett antalet citeringar.

Jag tycker svaret på denna debattartikel är bra och håller med Ann Steiner (Docent i förlags- och bokmarknadskunskap) och Johan Östling (Docent i historia), som skriver:

Vetenskapen måste vara en kosmopolitisk angelägenhet. För det krävs det internationella fora och kanaler. Om forskare stänger in sig i sin egen värld kommer inskränktheten att triumfera och kvaliteten blir svårt lidande.  

Att bara skriva smala artiklar på engelska skulle leda till att humanioraforskningen blir introvert och till att forskarna reduceras till experter som kan kallas in när beslut ska tas och det anses finnas behov. Det vore förödande, både för kunskapsutvecklingen och samhället. En viktig, eller jag skulle säga nödvändig, aspekt av humanioras uppdrag i samhället är att sprida kunskap om kultur och människan i samhället. Det är genom ständigt pågående samtal som humanioras nytta visar sig, i samhällets ökade självkännedom. För att humanioras kunskaper ska bli nyttiga krävs en bildad befolkning som förstår och är intresserad av vad forskarna har att säga och som lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Humanioras nytta hänger intimt samman med befolkningens samlade förmåga att tänka kritiskt. Humaniora skiljer sig på det sättet från många andra vetenskaper. Särarten har inget självändamål, den bottnar i kunskapen och resultatet ev forskningen. Det är i möten som humanvetenskapens kunskap utvecklas, både mellanmänskliga möten i vardagen och i utbyte med forskare från olika håll, både här hemma och internationellt. Även om humanioraforskare skriver på svenska betyder inte att man inte utbyter erfarenheter med forskare i andra länder. Utbytet är en förutsättning för all forskning, men det är inte samma sak som att all forskning måste skrivas på engelska och publiceras i en speciell typ av tidskrifter. Den enda vägen leder alltid fel.

Med det sagt menar vi att det är en villfarelse att tro att all vetenskap – från assyriologi till överljudsaerodynamik – kan stöpas i samma form. Precis som det är självklart att det finns en uppsjö av metoder och teorier bör det finnas en öppenhet för en mångfald av publikationsformer.

Det borde i alla fall vara självklart, inte bara bland forskare utan även bland politiker och företagsledare. Om inte ens forskare förstår att kunskapsmålet är det enda som kan styra vetenskapen mot bättre insikter och mer användbar kunskap är det illa ställt i samhället. 

I somliga fall är det lämpligt med smala engelskspråkiga artiklar, i andra med breda svenskspråkiga framställningar. Det är den genre som bäst gynnar kunskapsutvecklingen som bör ha företräde. Det är vår övertygelse att humanvetenskaperna – och här inkluderar vi centrala samhällsvetenskaper – har ett särskilt uppdrag att verka i offentligheten. Visst kan man tänka sig att alla forskare skriver anglosaxiska artiklar utformade efter naturvetenskapernas logik. Men det kommer att ha ett pris, både för vetenskapen och samhället.

Priset för enhetlighet i akademin är utarmad kunskap och ett försämrat skydd mot det oväntat oväntade som alltid utgör ett hot. Varje år sedan jag blev doktorand har jag åkt på konferenser här hemma och utomlands för att träffa kollegor och för att utbyta erfarenheter och få respons på det jag gör. Jag står i ständig kontakt med vad som händer internationellt och letar med ljus och lykta efter inspiration som gör mig till en bättre forskare. Jag sökte mig till akademin för att lära och blev lärare för att sprida kunskap. Forskar gör jag för kunskapens skull, och jag skriver texter för att nå ut och för att det jag vet ska kunna komma andra till godo. Kunskap om kultur, har jag med stöd i både egen och andras forskning och av erfarenhet kommit fram till, får bäst verkan och blir mest nyttig om den sprids brett i samhället. Bloggen är mitt verktyg och den kanal jag valt, av en hel massa olika skäl.