tisdag 6 oktober 2015

En kropp utan organ 12

Förkylningen stör tankeverksamheten. Balansen i kroppen har ändrats och samspelet mellan delarna har rubbats av virus. Det påverkar mig, min kropps och tankens funktion. Helheten är en annan, alltid en annan. Jag är förändring mer än något annat. Det är du också. Alla är det. Förändring och tillblivelse, samspel, utfall och orientering i rummet och tiden. Där börjar jag denna post, den 12e i serien om kroppen utan organ. Använder det som kommer i min väg och gör något konstruktivt av det. Vill lära och tar chansen. Uppslag och kunskap finns överallt, om man bara lär sig och vill tänka nytt. För att förstå Deleuze och Guattari är det en förutsättning.
A great Japanese compilation of Chinese Taoist treatises was made in A.D. 982-984. We see in it the formation of a circuit of intensities between female and male energy, with the woman playing the role of the innate or instinctive force (Yin) stolen by or transmitted to the man in such a way that the transmitted force of the man (Yang) in turn becomes innate, all the more innate: an augmentation of powers.
Interagerande intensiteter som ordnas och som ordnar. Flöden och fördämningar. Hastighet, samverkan och spänning som uppstår och förlöses i mellanrummen. Väljer man att se människan som det istället för som en autonom del av den större helheten samhället får man tillgång till helt andra verktyg, helt andra uppslag och helt andra förklaringar. Om dessa är bättre eller sämre går inte att avgöra på förhand, det går bara att uttala sig om med hänsyn tagen till konsekvenserna. Det som blir är viktigare än det som är. Förändringen, rörelsen, samspelet mellan. Tillblivelse, ömsesidig tillblivelse. Människan och världen blir till som en konsekvens av cirkulerande intensiteter.
The condition for this circulation and multiplication is that the man not ejaculate. It is not a question of experiencing desire as an internal lack, nor of delaying pleasure in order to produce a kind of externalizable surplus value, but instead of constituting an intensive body without organs, Tao, a field of immanence in which desire lacks nothing and therefore cannot be linked to any external or transcendent criterion.
Här, i beskrivningen av Tao, ser Deleuze och Guattari något annat än vad Freud ser. Olika analysverktyg ger olika svar. Där Freud ser sökande efter tillfredsställelse av en intern brist, ser Deleuze och Guattari ett immanensfält som skapas mellan två olika intensiteter. Ett begär som inte saknar något och som därför inte har något med något externt att göra. Begäret är skapat och drivs framåt av sig egen interna dynamik. Deleuze och Guattri ser skapande, inte av något mervärde, utan av något konstruktivt och nytt. Kroppen utan organ är något annat än organen som hålls samman, och mellan dem, på insidan av helheten, växer ett positivt begär som är något i kraft av sig själv och inte i relation till något eller någon.
It is true that the whole circuit can be channeled toward procreative ends (ejaculation when the energies are right); that is how Confucianism understood it. But this is true only for one side of the assemblage of desire, the side facing the strata, organisms, State, family... It is not true for the other side, the Tao side of destratification that draws a plane of consistency proper to desire.
Den begärande anordningen (assemblaget) har två sidor eller två olika rörelser inom sig. Den ena söker sammanhållning och den andra upplösning. Ett begär som riktas mot något är ett sammanhållande begär (barnalstrande, släktuppehållande), medan ett begär som löser upp söker sig inåt, mot sig själv och det konsistensplan där begäret uppstår och emanerar från.
Is the Tao masochistic? Is courtly love Taoist? These questions are largely meaningless. The field of immanence or plane of consistency must be constructed. This can take place in very different social formations through very different assemblages (perverse, artistic, scientific, mystical, political) with different types of bodies without organs. It is constructed piece by piece, and the places, conditions, and techniques are irreducible to one another.
Begär kan ta sig olika uttryck och förstås på olika sätt. Begär kan vara riktat mot någon/något eller vara något i kraft av sig själv. Ett syfte i sig själv eller medel för ett externt mål. Det behövs ingen ingående analys av kärleken för att se och förstå att det handlar om olika varianter av en och samma kraft. För Deleuze och Guattari handlar det inte om vad kraften används till, utan om att skapa förståelse för hur den uppstår och fungerar. Och krafter uppstår alltid mellan. Förändringskrafter måste skapas förutsättningar för. Olika assemblange, sociala formationer och kroppar utan organ är delar i helheter som ger upphov till konsekvenser. Varje del är unik, liksom varje helhet och dess konsekvenser.
The question, rather, is whether the pieces can fit together, and at what price. Inevitably, there will be monstrous crossbreeds. The plane of consistency would be the totality of all BwO's, a pure multiplicity of immanence, one piece of which may be Chinese, another American, another medieval, another petty perverse, but all in a movement of generalized deterritorialization in which each person takes and makes what she or he can, according to tastes she or he will have succeeded in abstracting from a Self [Moi], according to a politics or strategy successfully abstracted from a given formation, according to a given procedure abstracted from its origin.
Huvudet kokar och tanken är inte klar. Känner mig febrig och kommer kanske inte att kunna stå för dessa rader, men jag tycker mig se något här. Konsistensplanet som ett universellt mellanrum som förenar livet på jorden och som kan varieras i det oändliga. Olika delar plockas samman till olika helheter med olika dynamik och intensitet. Upplösning och sammanhållning, rörelse och förändring. Samverkan och mellanrum som öppnas och sluts. Möjligheter och hinder, olika förutsättningar för olika riktningar av en och samma tillblivelse. Delarna är avgörande för helheten, men det enda som räknas är det som sker mellan.

Begäret att uppleva är det som ger liv. Viljan att fortsätta uppleva är livets motor. Även i sjukdomen finns något positivt. Längtan att bli frisk handlar inte om att återvinna hälsa, utan om att leva här och nu och känna den dynamiska kraften kanaliseras mellan. Att vara sjuk är lika mycket att leva som att vara frisk. Alla tillstånd är del av samma dynamiska helhet. Slutar där och vilar lite och låter dessa tankar sjunka in.

måndag 5 oktober 2015

Forskningspengar ska användas till, vadå?

Inför den nya forskningsproposition som ska presenteras nästa år skriver Git Claesson Pipping, som är Förbundsdirektör på SULF, klokt i Vetenskapsrådets tidning Curie om vad som behövs för att vitalisera forskningen.

Vad är viktigast egentligen, kontrollen av att medlen används på bästa sätt,eller att pengarna som avsatts för forskning faktiskt används till forskning och inget annat? En retorisk fråga, för ingen svarar så klart något annat än att medlen till forskning ska användas till just forskning. Ändå är det i praktiken inte självklart att det är så man resonerar eller gör. Det är allvarligt. Pipping skriver.
Det är dags att kräva att regeringen visar förtroende för det vetenskapliga samhället och den vetenskapliga processen, att man ger forskningen förtroendet att genom den inbyggda peer review-granskningen ta hand om kvalitetssäkringen. Forskarna får bättre förutsättningar att forska om balansen mellan direkta och externa forskningsanslag åter blir till 60/40.
Förtroende och tillit är en viktig förutsättning för att ett kreativt kunskapsklimat ska kunna växa fram. Om vi inte litar på forskare, vem kan och ska vi då lita på? Och hur ser det ut i samhället idag? Vilken status och frihet har forskare? Allt mer kontroll påförs verksamheten och alla drabbas, även den mest framstående och kunniga professor anses behöva kontrolleras. Tilliten sjunker och jag tror inte att det är en slup att förtroendet för forskare samtidigt sjunker. Dessa saker har med varandra att göra. Därför är frågan om fördelningen av forskningsanlagen viktig, inte bara för forskarna utan för (kunskaps)samhälet som helhet.
Vetenskapen är byggd kring peer review-granskningar. Det börjar senast på kandidatnivå, med opponenter och seminariebehandling, och fortsätter genom hela forskarkarriären inom akademin. Texter peer review-granskas inför publicering. Forskare granskar varandra i betygsnämnder, som opponenter, som sakkunniga vid tjänstetillsättning, vid utvärdering av utbildning och forskning och vid planering av kommande forskningsprojekt. Utan dessa granskningar skulle vetenskapen inte fungera.
Denna typ av granskning bygger på förtroende och vetenskaplig heder, på argument och kritiskt tänkande. Det är inget system som någon annan kan använda. Dagens kontrollsystem bygger på att rutiner följs och manualer används, och resultatet kontrollerad av administratörer och KONTROLLspecialister, inte av människor med vetenskapliga meriter. Idag är det biblioteket som med utgångspunkt i bibliometriska data granskar forskares kompetens. Och när högskolor rankas är kunskap bara ett mått bland andra och inte ens det viktigaste måttet. Kanske för att verklig kunsmapskvalitet är svårt att mäta objektivt. Fast det är ju så det är, och det kan ingen politiker eller makthavare ändra på. Det är som det är, oavsett hur mycket någon vill att det skulle vara annorlunda.
De senaste decenniernas forskningspolitiska utveckling tycks ha tagit sin utgångspunkt i att dessa interna granskningar inte är tillräckliga för att kvalitetssäkra den forskning som bedrivs vid lärosätena. För trettio år sedan var relationen direkta/externa forskningsanslag ungefär 60/40. Idag är situationen den omvända. Omläggningen motiverades från regeringshåll bland annat med att endast den bästa forskningen skulle finansieras, och att förhandsgranskning av forskningen skulle leda till att man kunde lägga stora summor på de allra bästa forskarna i stället att sprida ut resurserna över hela linjen. Därtill befarade politikerna att forskarna inte självmant skulle ägna sig åt den allra viktigaste och mest framgångsrika forskningen om inte forskningsprojekten förhandsgranskades. Ur en ekonomistisk synvinkel är detta logiskt, men vetenskap är inte förutsägbar. Det är rimligare att den kvalitetsgranskas efter att den utförts än att granskningen sker före i det som kallats peer pre-view.
Endast de bästa ska belönas och få möjlighet att forska. Men vem är bäst skickad att skapa ny och oväntad kunskap, som är vad samhället behöver? Den som varit bäst eller den som har flest meriter är inte nödvändigtvis den som är bäst i framtiden. Därför är det sättet att se på kunskap problematiskt. Alla forskare med intresse för verklig kunskap vet detta, men tyvärr är det inte forskarna som bestämmer över hur medlen som samhället avsätter till forskning ska fördelas. Men vad handlar forskning om egentligen och vad är det vi verkligen vill ha? Är det kunskap, eller meriterade forskare? Det senare går att få, det är relativt enkelt. Kunskap är dock något helt annat. Något som inte kan beställas fram eller skapas system som garanterar. Vad är viktigast, form eller innehåll? Återkommer än en gång till den frågan, för det är till syvende og sidst den som är avgörande.
Systemet med stor andel externa forskningsresurser får tydliga konsekvenser för hur mycket forskning som utförs. Professorer, lektorer och forskarassistenter använder ungefär en femtedel av sin forskningstid till ansökningar. Lägg därtill all tid som går åt i bedömargrupper för att dra runt ett system med externa bidrag, det vill säga bedömningen av de föreslagna projekten. I Vetenskapsrådets bedömningsgrupper sitter 800 personer. Om vi säger att de använder fem arbetsdagar per år till uppdraget så blir det 4 000 arbetsdagar = 10 årsarbeten. Förbättrar detta forskningen så mycket att transfereringskostnaden är motiverad?
Och addera over-headkostnader och kostnader för kontroll av arbetet och resultatet och fundera på summan som blir kvar. Det är den summan det handlar om, pengarna som FAKTISKT används till forskning, och den summan har minskat drastiskt sedan New Public Management implementerades på landets högskolor och universitet. Forskare lägger idag, sammantaget, långt mer tid på ansökningar av medel än på faktisk forskning, och om/när en ansökan tar sig igenom nålsögat och vinner bifall försvinner omgående minst hälften i over-head. Resten ska garantera samhällets kunskapskapskvalitet. Det är en ekvation som inte går ihop, inte på något sätt. Fokus riktas med denna syn på kunskap på helt fel saker, på allt annat än det som verkligen värnar vetande.
Självklart måste det fortfarande finnas externa medel för särskilda satsningar, för utrustning och inte minst för att unga forskare ska kunna meritera sig. Men om balansen mellan direkta och externa forskningsresurser åter blev 60/40 skulle det innebära att medel kunde fördelas med avsevärt mycket lägre transfereringskostnader än idag. Det skulle bli mindre tid till anslagssökande, mindre tid till förhandsgranskning av forskning – men mer tid för forskning. Det finns redan ett inomvetenskapligt system som kvalitetssäkrar den forskning som bedrivs: betygsnämnder, opponenter, referenter, sakkunniggranskning, utvärdering av utbildning och forskning. Räcker inte det?
Den avslutande frågan är verkligen berättigad. Räcker det inte? När ska vi börja lita på forskare, på att de vill väl och att de gör vad de kan för att värna KUNSKAPEN. Lita på forskare och placera kunskapen i centrum, inte bara i akademin utan i hela samhället. Sluta fokusera på formen och inse att kunskap och lärande är icke-linjära processer som inte kan effektiviseras. Det finns helt enkelt inga genvägar till verkligt vetande och användbar kunskap!

söndag 4 oktober 2015

Lärares fortbildning

Ordförande i Lärarförbundet, Johanna Jaara Åstrand, svarar på Gustav Fridolins debattartikel i DN häromdagen, och hon pekar på något helt centralt och absolut avgörande för att återupprätta skolans rykte (för att inte tala om kunskapen), nämligen möjligheten till och synen på kompetensutveckling. Hon skriver.
Situationen talar sitt tydliga språk – det som har gjorts hittills har inte varit tillräckligt. Det är bra att regeringen förlänger Lärarlyftet, men man behöver också ta itu med det faktum att utbildningsplatserna stått tomma.

Skälet är uppenbart: Alltför många lärare har inte getts förutsättningar i form av tid och ersättning, för att över huvud taget kunnat delta. Regeringen måste lära av den erfarenheten och förbättra villkoren för kompetensutveckling. Jag har sagt det förr och säger det igen: Att bara erbjuda platser men inte matcha med villkor är som att duka upp till en buffé men inte bjuda dem som berörs till bordet.
Är det viktigare att visa politisk handlingskraft och peka på beslut och visioner, än att faktiskt göra något som förändrar (kunskaps)läget? Frågan är berättigad med tanke på hur det faktiskt ser ut idag. Och görs inget åt situationen kommer skolan snart inte vara en skola längre.

Finns ingen plats för lärande, både elevers och LÄRARES lärande, har vi ingen SKOLA. Risken är uppenbar att skolan håller på att förvandlas till ett slags kontrollinstans där människor sorteras, istället för att vara en plats där kunskapen står i fokus, där alla kan utvecklas och där det bubblar av vetgirighet. En plats där man tillsammans hjälper varandra att nå NYA kunskaper och där man utvecklar inte bara sig själv utan även hela samhället.

Kan man vara LÄRARE utan fortbildning tänker jag? Är det förenligt med uppdraget och innebörden i ordet: Lärare?! En lärare är någon som lär, inte bara andra utan lika mycket sig själv. Om den möjligheten och det grundläggande inslaget försvinner från skolan är det ingen skola längre.

Redan detta att man talar om lärares fortbildning är oroväckande, för det visar att man betraktar lärare som vilket yrke som helst, som något man lär sig på lärarutbildningen och som man sedan bara gör, tills man går en kurs och uppdaterar sig på de senaste pedagogiska rönen. Det vore (eller är det redan ett faktum?) en katastrof, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om just detta är en viktig, kanske den viktigaste, anledningen till kunskapsraset i den svenska skolan.

Om lärare inte får lära, vad ska de då göra i skolan? Det kan mycket väl också vara den viktigaste anledningen till sjunkande söktal på lärarhögskolorna och till att allt fler lärare lämnar skolan. Den som verkligen vill bli lärare vill så klart vara just det, lärare. En som lär och sysslar med lärande. Inte någon som sätter betyg och bara kontrollerar resultat och sorterar eleverna enligt en fastställd skala.

lördag 3 oktober 2015

Fråga Lund och bildningen som placerades i kylan

I helgen läste jag en Understreckare som jag tänkte skriva något om. Sedan kom annat emellan. Tankarna lever sitt eget liv, i alla fall hos mig. Kreativiteten går inte att styra. Den enda som är konstant är viljan att tänka, skriva och förmedla uppslag för andra att inspireras av, reta sig på och kanske också lära sig något av. Artikeln är skriven av Jan Östling och den handlar om TV-programmet Fråga Lund, som sändes mellan åren 1962 och 2000, alltså under den svenska skolans guldår då bildning var något som ansågs värdefullt och angeläget för alla.
”Fråga Lund” var inte bara ett omåttligt populärt tv-program med en grupp särpräglade och uttrycksfulla vetenskapsmän i huvudrollen. Det tillkom i ett speciellt skede i såväl universitetets som mediernas moderna historia. Det gamla universitetet, med sina månghundraåriga anor, stod i början av 60-talet inför en väldig expansion. Nya studentgrupper fick tillträde till den högre utbildningen och mötte där en akademisk värld som länge hade varit reserverad för ett exklusivt fåtal.
Där, i mellanrummet mellan tradition och nytänkande och i mötet mellan akademiker av den gamla stammen och nya studentgrupper hände något. Universitetet blev en vital plats som kokade av kreativitet och kritiskt tänkande, med kunskapen i fokus. Det går så klart inte att återskapa, men insikten om detta kan användas som jämförelse med hur det ser ut på högskolan idag. Idag talas det om studentcentrerat lärande, om effektivitet och åldrarna på dem som söker till utbildningarna sjunker stadigt. Andelen 19-åringar som kommer direkt från gymnasiet och som varit övervakade av lärare sedan mycket unga år ökar hela tiden, och lektorernas makt över verksamheten minskar stadigt. Skillnaden är påtaglig, och tänkvärd!
Vid samma tid hade televisionen fått status som det stora framtidsmediet. Många hoppades att den skulle bli ett redskap i upplysningens tjänst, inte endast ett forum för nöje, spänning och förströelse. Men kultur- och vetenskapsprogrammen hämmades av att de var modellerade på radions före­läsningstradition och inte anpassade till det nya mediets betingelser. Några år in på 60-talet stod det klart att man måste finna nya former. Den äldre monologiska transmissionen lockade inte längre tittarna i tillräcklig utsträckning. Med sin kombination av humor och folkbildning kom ”Fråga Lund” att förnya den publika kunskapsförmedlingen i ett skede då offentligheten var stadd i snabb förvandling.
Fråga Lund är ett resultat av tidsandan, och det är den jag vill peka på. Kunskap är aldrig en isolerad verksamhet. Universitetet är toppen på ett lands kunskapsisberg. Finns inte bredden och ett kollektivt intresse för att värna bildning i samhället kan inga toppforskare ta sig upp till pyramidens topp. Eller, upp kommer de så klart alltid, men de kommer bara så högt som helheten tillåter. Därför är program som Fråga Lund, Vi i femman och andra liknande (men idag ack så ovanliga) så intressanta. Idag är det Smartare än en femteklassare som fyller det utrymme i TV-tablån som Fråga Lund skapade. Och det är mer än något annat en spegling av samtiden och rådande kunskapsläge. En indikation på hur det faktiskt är ställt med kunskapen i Sverige idag. Hur såg det ut, då på 1960-talet?
I den unga televisionens lokaler fylkades det åtskilliga personer med högre universitetsexamina, företrädesvis inom humaniora. Mats Rehnberg, Nils Erik Bæhrendtz, Hans Villius, Hans ”Hatte” Furuhagen och Lars Ulvenstam verkade som chefer och programledare med ansvar för kultur- och folkbildningsutbudet. Att de alla hade lagt fram licentiat- eller doktorsavhandlingar gjorde dem inte bara till garanter för ett kvalificerat innehåll. De borgade även för att det fanns en levande förbindelse mellan etermedier och universitet.

Gunnar Ollén var en annan av dessa lagerkransade humanister som gjorde stora insatser under televisionens pionjärtid. Han hade disputerat på en litteraturhistorisk studie av Strindbergs lyrik. År 1950 blev han chef för Sveriges Radios södra distrikt. Stockholmaren Ollén var övertygad om Sydsveriges potential. I en anda av kreativ expansion under tidigt 60-tal gick han in för att profilera ut­budet mot kvalificerad underhållning och göra de regionala särdragen till en tillgång. Det var i detta sammanhang som ”Fråga Lund” blev till.

Programmets primus motor var från första början docent Jan-Öjvind Swahn, expert på sago­forskningens typologier och med utomordentliga förbindelser i det akademiska Lund. Ur sin egen stora umgängeskrets rekryterade han en panel av verbala forskare som parade expertkunskap inom sitt eget fält med ett brett register av allmänt vetande. De ängsligt specialiserade ratades. Medlemmarna i denna sextett var alla varianter på de första efterkrigsdecenniernas folkbildande professor: en lärd, ordekvilibristisk och klädsamt egensinnig man sprungen ur den svenska bildningsborgerligheten, auktoritativ men inte auktoritär, kombinerande en vid kunskapsbas med en egen spetsig specialisering.
Humanister alltså ... Hur ser det ut idag med den saken? Humaniora och bildning får finna sig i att dela på smulorna från andra mer prioriterade ämnens bord. Det är inget annat än en skam för ett land med ambitioner på att vara en KUNSKAPSnation. Vi kan så klart inte återskapa det samhällsklimat där Fråga Lund uppstod, men vi kan lära oss massor av att studera programmet och samhället. Hur såg man på kunskap då? Och hur ser vi på kunskap idag? Vad fokuserades på då och hur garanterades kvalitet? Bevisligen fungerade skolan och skolans samspel med det omgivande samhället. Hur är det idag? Det har talats om behovet av förändringar och förbättringar så länge jag minns, och ändå (eller just därför) har det stadigt blivit sämre. Det borde vara en väckarklocka. Är det mer kontroll och fokus på form vi behöver, eller mer frihet, ansvar och fokus på innehållet och kunskapen. När Fråga Lund var som mest populärt hade kunskapen ett värde i sig, och det var detta som programmet manifesterade mer än något annat. Specialiserad spetskunskap kan bara växa ur en bred kunskapsbas!
”Fråga Lund” måste ses mot bakgrund av efterkrigstidens syn på bildning och utbildning. I en ­mening representerade programmet nämligen en äldre, borttynande kunskapskultur. Fram till 60-­talet hade denna haft sin institutionella förankring inom universitetets gamla filosofiska fakultet. Huvuduppgiften för dess företrädare var att utbilda lärare för skolans högre stadier, men även mer allmänt att reproducera en lärdomskultur. Den hade sitt eget kretslopp. Efter att ha avlagt examen i biologi, historia eller nordiska språk i Lund eller Uppsala kunde akademikern få arbete i Skara, Sundsvall eller Ystad och där förmedla sina kunskaper i klassrum, på museer eller i lokaltidningar. Universitetsprofessorerna, som inte sällan själva verkat som läroverkslektorer innan de fått en åtråvärd akademisk tjänst, fungerade som ett slags nationens överlärare. Under decennierna efter andra världskriget utkristalliserades en allt tydligare forskarroll. Följden blev att kunskapens traditionella kretslopp försvagades och att avståndet mellan å ena sidan universitetet och å andra sidan gymnasieskolor, museer och lärda verk ökade.
Idag talas det allt mer om KVALITET i skolan och om målsäkring, och alt mindre om värnande av en lärdomskultur. New Public Management förskjuter tänkandet i den riktningen och skapar behov av ökad kontroll. En kontroll som fanns inbygd i (högskole)systemet och i hela det samhälle som omfamnade program som Fråga Lund och Vi i femman, när det senare programmet verkligen betydde något för samhället. Dessa saker är inte bara nostalgi och anekdoter. Även om den gamla goda tiden aldrig kan återskapas kan och bör vi lära och lyssna, för något gjordes rätt där och då. Det togs inte alls lika många examina på den tiden och antalet studenter på högskolan var färre, och det skrevs inte på långa vägar lika många avhandlingar som akademin idag producerar. Men det som gjordes höll genomgående en god kvalitet, och innehållet i det som producerades betydde verkligen något. Kunskapen hade ett egenvärde och det viktiga var inte att man tog sina betyg, utan att det man gjorde höll hög kvalitet. Genomströmning var inget man talade om och ansvaret för lärandet låg på den som skulle lära, oavsett om det var en elev, en student, en lärare, lektor eller professor. Alla lärde sig och värnade KUNSKAPEN. Eller i alla fall fler än idag.
Under 60-talet började det samtidigt formuleras nya idéer om universitetets samhällsuppdrag. För första gången inlemmades nu universiteten i diskussionerna om samverkan med näringslivet och kommersiellt nyttiggörande av forskning. Här, omkring revolutionsåret 1968, knöts således de följande decenniernas allt tätare band mellan de akademiska och företagsekonomiska intressena.
Något hände där, och det var också då, det ser vi idag, som synen på kunskap började förändras. Här finns uppslag till forskning, pedagogisk eller kunskapsteoretisk forskning. Vad hände där, i skolan, akademin, näringslivet, politiken och samhället, med fokus på kunskapen? Vi behöver den typen av kunskap, för att förstå vad som verkligen främjar kunskap i ett samhälle. För klimatet där kunskapen växer fram är viktigare än något annat. Det spelar ingen roll hur bra skolans pedagogiska metoder är om  resultatet inte har någon grogrund, om det bara är lärarna som bryr sig om kunskapen. Därför behövs humanioraforskning, det vill säga kunskapskritisk forskning mer än något annat, om vi verkligen vill förstå hur man skapar (om det nu överhuvudtaget går att SKAPA) en kunskapsnation.
Det kan synas paradoxalt att en alltmer marginaliserad kunskapskultur kunde vinna en sådan popularitet i det nyaste av medier. En rimlig ­förklaring är att det aldrig enbart ­existerar en monolitisk kunskaps­ordning. Ingenjörer och samhällsreformatorer kunde vid denna tid leva sida vid sida med fransk­adjunkter och folkhögskolebibliotekarier. Vad som var vetenskapligt eller politiskt gångbart var inte samma sak som vad som var populärt eller angeläget.
Sida vid sida, tillsammans mot en öppen och osäker framtid som ingen vet något om. Det är nyckeln till framgång. Olika kompetenser i samverkan, olika intressen och typer av kunskap som bryts mot varandra i ett öppet, nyfiket och kritiskt samhälle. Där kunskap är en angelägenhet för alla. I ett sådant samhälle är franskadjunkter och bibliotekarier LIKA viktiga som ingenjörer, men där är även föräldrar och andra centrala. Ju fler som bryr sig desto bättre grogrund för framväxten av verklig kunskap får vi. Tyvärr är det uppenbart att skillnaden mellan då och nu är stor i just detta avseende. Och det borde vi fundera väldigt mycket mer över än vi gör dag, i vårt prestationsinriktade och effektivitetsjagande samhälle där allt räknas i kronor och ören och där en budget i balans är viktigare än något annat.
Det lundensiska programmet visar därutöver hur beroende det kvalificerade vetandet är av förmedlingsinstanser. Det går rentav att fråga sig om kunskap existerar utan bärare, kanaler och publiker. Fenomenet ”Fråga Lund” röjer det intima förhållandet mellan televisionen och förnyelsen av folkbildningen under 60-talet, ett belysande exempel på att kunskapen förutsätter ett adekvat medium. Vikten av kunskapens aktörer är likaså uppenbar; utan de utåtriktade och muntligt begåvade professorerna hade programmet aldrig fått sin ­profil. Därtill illustrerar tv-sändningarna hur kunskapens cirkulationsmönster kan se ut. De nyaste forskningsrönen inom genetik och astronomi kunde få genomslag, men här fanns det även plats för de gamla sanningarna.

”Fråga Lund” formades i en lokal miljö och blomstrade under en avgränsad epok, men dess ­historia väcker frågor av bestående aktualitet: om akademikernas ansvar och möjlighet, om public service-företagens förpliktelse och förmåga, om kunskapens och mediernas symbios.
Den viktigaste förmedlingsinstansen för kunskap är mötet mellan människor. Där, mellan två medmänniskor som har tid att mötas kan kunskap förmedlas, uppstå och granskas. Bara där kan verkligt vetande gro och vårdas. Finns inte tid och intresse och saknas förståelse för detta blir kunskapen lidande. Tänkande tar tid och vetande måste värnas kollektivt annars kan Sverige aldrig bli en kunskapsnation. Fråga Lund går inte att återskapa men det måste gå att skapa något annat och utforma en politik som värnar de (kunskaps)värden som uppenbarligen gått förlorade idag.

fredag 2 oktober 2015

Humaniora och kritiskt tänkande

Fick ett mail, med en länk till en text som fångade mitt intresse och som jag vill samtala med. Texten är skriven av Sven-Erik Liedman, det är fackförbundet DIK som publicerat och den handlar om ordet kritisk och dess olika innebörder.
”Invandringskritiska partier”. Jag vet inte när ordet först dök upp, men plötsligt fanns det där, i nyhetssändningar, på ledarsidor, i insändarspalter, överallt. Det var den nya beteckningen på partier som såg frågan om invandringen som politikens a och o.

"Att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet."

Front national i Frankrike, Jobbik i Ungern, Dansk Folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna här hemma förenades alltså i att de var invandringskritiker. Beteckningen är grotesk. Partier som utmärks av att de vägleds och ger spridning åt vaga rykten, våldsamma generaliseringar och grova fördomar skulle alltså vara kritiska. Det är en mycket slapp användning av ordet ”kritisk”. Den som är kritisk är negativ, osagt av vilka skäl.
Forskning sägs handla om kritiskt tänkande, men ibland ligger synen på forskning farligt nära godtrogenheten. Tänker närmast på de ökande fallen av forskningsfusk som kommer som ett brev på posten i samma stund som det blir viktigare ATT man publicerar sig och VAR man publicerar sina artiklar. Och när fokus ligger mer på akribi och meritering bygger på ANTALET citeringar och storleken på forskningsanslagen som landas. I ett sådant system är det svårt att vara kritisk, för det som kontrolleras handlar förhållandevis lite om innehållet och kunskapen. Den antas garanterad av systemet, alltså något man får på köpet. Två anonyma granskare (som det inte finns några formella kompetenskriterier för och som egentligen aldrig granskas) är ibland den enda garantin för att artikeln som publiceras är vetenskaplig. Och har den väl blivit godkänd kan den citeras och användas i meriteringssyfte, samt inte minst generera uppmärksamhet i medierna. Om granskarna bara ger sitt godkännande är alla nöjda och glada. Ett sådant system är annat annat än kritiskt, i alla fall i betydelsen motsatsen till godtrogen.

Motsatsen till godtrogen

Men språkbruket har kommit in i de bästa salonger. Erik Helmersson, en ledarskribent på Dagens Nyheter, talade om invandringskritiska partier i ett ledarstick den 2 september 2015. Jag klagade på Twitter och fick genast svar från Helmersson som inte förstod varför jag var så upprörd. Jag berättade då om ordets djupare innebörd, förankrad i en stolt historia. Kant skapade den kritiska filosofin, källkritik och textkritik är några av de viktigaste redskapen i humanistisk forsning, och det råder fullständig enighet att all vetenskap ska bedrivas i kritisk anda.

Att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet. Kritik är därmed också motsatsen till vad de partier som nyhetsmedierna kallar invandringskritiska levererar. Helmersson svarade att han förstod vad jag menade med tillfogade att han trodde att ”ytterst få gör den kopplingen”.
Jag ser ett samhälle växa fram där den här typen av missförstånd blir vanligare och vanligare i takt med att allt mer fokus och allt mer resurser, i allt fler sammanhang, allt oftare riktas mot kontrollsystem och målsäkringsarbete. Kvalitet handlar idag mer om form än om innehåll och går något snett är det inte ovanligt att man säger att man ska se över RUTINERNA. Och så låter man chefen avgå, sedan anser saken utagerad, och man kan fortsätta på den inslagna vägen. Kvalitet i forskning och när det gäller kunskap handlar för mig om något helt annat, nämligen om närläsning av texten och granskning av resultaten, inte bara av några få som går i god för kvaliteten. För att kunskapen i ett samhälle ska nå någon kvalitetshöjd krävs att MÅNGA människor, inte bara forskare och legitimerade granskare, hela tiden granskar all den kunskap man använder och för vidare. Jag är en varm förespråkare av innehållsfokus och menar att formen alltid klarar sig. Forskning måste vara levande och kvalitet en angelägenhet för många och det går bara att nå genom att fler engageras i processen. Om skolan fostrar elever och studenter att okritiskt lita på det som står i böcker, på nätet och i vetenskapliga artiklar, kommer förmågan att tänka kritiskt i den betydelse av ordet som Liedman pekar på att utarmas, och då är vi alla i händerna på ett undermåligt system. Det om något är ett uttryck för godtrogenhet.

Ett viktigt ord

Det är möjligt att han har rätt. Men det är i så fall dystert. Ordet ”kritisk” är ett viktigt ord i skolans grunddokument. Skolan ska, heter det där, lära eleverna att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ och över huvud utveckla deras förmåga till ”kritiskt tänkande”. Inte heller i Lgr 11 har dessa ord offrats i effektivitetens namn.

Borde inte då ett så centralt ord som ”kritisk” också förmedlas till eleverna? Borde det inte vara en uppgift både i skolan och i den offentlighet som etermedierna och tidningarna utgör att använda ordet ”kritisk” på att annat sätt än ordet ”negativ”?

Det är lätt att säga att styrdokumenten lika lite som den stora vetenskapliga och filosofiska traditionen förmår stå emot trycket från vardagsspråket. Hör man inte ständigt människor säga till varandra: ”Du ska inte vara så kritisk!” och då manar till en mindre negativ attityd? Den användningen är inte en sommarsvala. Jag kommer ihåg den ända från min barndom.

Det är frestande att sträcka vapen inför en så massiv användning av ordet. Den mer kvalificerade innebördet av ordet ”kritik” får bli en sak för skolans folk liksom för filosofer och vetenskapsteoretiker?
Ansvaret för att språket inte förflackas och att ett så pass viktigt ord som just ordet KRITISK glider över i något helt annat är hela samhällets och alla medborgares ansvar, det är inget som går att delegera. För språket påverkar tänkande och tänkandet påverkar handlingar och handlingar får konsekvenser. Det handlar absolut inte om semantik! Det handlar om allas vår framtid och om kunskapens kvalitet. För om om det blir viktigare att göra KARRIÄR som forskare och om Nobelpris blir måttet på forskningskvalitet kommer allt fler att bry sig allt mindre om innehållet, kunskapen och kvaliteten i de ord och tankar man håller för sant och låter styra ens vardag. Och sjunker den kvaliteten är vi alla illa ute, för det gör samhället sårbart. Därför är skolan viktig. Skolan är grunden för det klimat som krävs för att värna kunskapen och det kritiska tänkande som är garanten för att kunskapen faktiskt är sann och fungerar.

Kan vara rimlig och välmotiverad

Nej, det vore oklokt att ge upp så lätt. Redan sammansättningen ”invandringskritisk” ter sig i mina ögon orimlig, av skäl som jag redan angett. Det är inte mycket att bekymra sig över om vardagsspråket rymmer meningar i förbigående som ”hon var kritisk mot hans säckiga byxor” eller ”den nya stadsplanen har fått mycket kritik”. Däremot är det fara å färde om en beteckning som ”invandringskritisk” äter sig in i det vanliga språkbruket. Det är mycket möjligt att både kritiken av stadsplanen och de säckiga byxorna är rimlig och välmotiverad – det vet vi inte och det kan vi lätt underrätta oss om. När det gäller ”invandringskritiska partier” vet vi redan från början att dessa partier arbetar i en anda som är rakt motsatt den stora kritiska traditionen. Ryktesspridning är deras arbetsmetod, de använder sig av våldsamma överdrifter, och de frossar i fördomar om människor som de inte närmare vill lära känna. Det är orimligt att fästa ordet ”kritisk” vid dessa intellektuella och känslomässiga haverier.

Vi vet att mycket av ryktesspridningen liksom av gränslöst hatiska budskap sprids via de sociala medierna som facebook, twitter och så vidare. Sociala medier innehåller mycket annat – de har blivit en avgörande del av vår offentlighet och levererar sannerligen inte bara svavelosande fördomar utan också vettiga åsikter, god information och oförfalskade nyheter. Yngre människor orienterar sig i allt större utsträckning i sin verklighet genom sociala medier.
Få saker jag läst om SD och om rådande samhällsklimat är viktigare och klokare än just dessa ord från Sven-Erik Liedman. Genom att inte reagera eller bry sig om vad ett ord som invandringskritisk faktiskt betyder och vad accepterandet av det ordet leder till, är man delaktig i förskjutningen av samhällsklimatet mot en hårdare, kallare värld och bidrar till att ytterligare utarma språket och kunskapen som utgör garanten för att samhället ska fungera som ett humant samhälle där man tar hand om varandra. Det handlar inte bara om ett ord och inte bara om politiker som söker stöd för vidriga åsikter. Det handlar om allas vår framtid.
Källkritik och textkritik oumbärliga
Inför de sociala mediernas väldiga text- och bildflod blir källkritik och textkritik oumbärliga redskap. Så är det förstås också inför tidningar, radio och tv; men där finns det i normala fall en egen kritisk instans som står som garant för vad som sänds ut. De sociala medierna – liksom för övrigt mycket på internet över huvud – vidarebefordras till världen helt på eget ansvar. Den värnlöst godtrogne löper ständigt risken att sätta tilltro till ogrundade rykten, osakligheter och rena lögner.

Det här är förstås ingen ny insikt. Behovet av en extra dos kritisk distans i hanteringen av internet har betonats många gånger förr. En viktig roll i spridningen av kunskaper om internet och källkritik spelar Skolverket, de betonar i dokument efter dokument hur central kunskapen i källkritik är i skolan.

Det saknas alltså inte redskap för att sprida insikten om vad kritik i kvalificerad mening innebär. Frågan är vilken roll detta spelar i det dagliga skolarbetet. Och inte bara i skolarbetet! Det behövs i hela samhället, överallt, i människors medvetanden.
Det jag tänker på här är bristen på tid, och skolans fokus på prov och betyg. Tänkande tar tid och kritiska granskningar kan och får ALDRIG skyndas på eller effektiviseras, för då är de inte längre kritiska. En kritisk granskning är inget man blir färdig med, det är något man ständigt måste arbeta med. Kritiskt tänkande är ingen metod, ingen teknik, inget program som kan lära sig och sedan bara köra. Kritiskt tänkande är intimt förknippat med lärande och lärande är en dynamisk, icke-linjär process som dessutom tar tid och som måste få ta den tid den tar, vilket är individuellt. Bristen att förstå dessa saker hänger samman med framväxten av invandringskritiska partier och kan sägas vara samma andas barn. Det går med andra ord inte att göra sig av med det ena. Problemet är lika komplext som lösningen på det måste vara. Detta är en av kunskapssamhällets allra viktigaste UTMANINGAR, det är inte ett problem som har en bästa lösning eller som någon expert kan fixa åt oss. Problemet är vårt och om vi inte inser allvaret och gör något åt grundproblemet finns ingen lösning i sikte. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, inte bara idag utan på sikt, och det handlar om hållbarhet.

Humaniora har trängts tillbaka

Jag tvekar inte att säga att detta är ett område där man ser vilken betydelse kunskaper i humaniora har. Källkritiken liksom textkritiken är färdigheter som helt och hållet utvecklats inom de humanistiska disciplinerna. Det är mycket möjligt att etermediernas slappa hantering av ordet ”invandrarkritisk” har en grund i att humaniora trängts tillbaka i journalistutbildningen. Vikten av att använda adekvata ord har inte betonats tillräckligt utan det är snarare de snabba, effektiva uttrycken som premierats.

Begreppshistorien är en av mina humanistiska favoritdiscipliner. Där kan man till exempel få grundliga kunskaper i på vilka sätt som ordet ”kritik” rimligen kan användas på. Över huvud är begreppshistorien viktig när det gäller att använda precisa begrepp. Det gängse politiska språket – det som ledarskribenter och kommentatorer använder sig av – är ofta otydligt och oreflekterat. Man bara pratar på. Det läggs ner en orimlig tid på att göra taktiska bedömningar av det ena eller andra så kallade utspelet. Mindre energi ägnas åt vad som säga och vad de ord som används står för.

Begreppshistorien är en av de många omistliga humanistiska discipliner som måste få en stärkt roll både i undervisningen och i det allmänna medvetandet.
Humaniora är den plats och den vetenskapliga disciplin där det kritiska tänkandet vårdas och traditionen hålls levande. Vill vi ha ett bättre och mer öppet och inkännande samhälle och vill vi att SDs väljarstöd ska minska. Vill vi ha en kunskapsskola och att Sverige ska bli en kunskapsnation finns inga genvägar. Humaniora är en lika viktig förutsättning för det som naturvetenskap och många andra ämnen. Det är inte en eller ett, den eller det bästa det kommer an på, det handlar om helheten och mixen av kunskaper, kompetenser, intressen, visioner och människor med olika syn på saker. Mångfalden är en garant för samhällets och kunskapens kvalitet och långsiktiga hållbarhet.

Samtalet, vem värnar samtalet idag? Samtalet är den plats där det kritiska tänkandet testas, utvecklas och ger liv åt samvaron och den mänskliga interaktionen. Idag debatteras det allt mer, och människor möts allt mindre, allt går fortare och det fokuseras allt mer på form. Allt fler har därför allt mindre tid och ork att lyssna på vad som faktiskt sägs och än mindre tid att fungera över om det stämmer och vilka konsekvenserna blir om det som sägs accepteras som sant.

Tänkvärt, viktigt och inget vi kan ducka för. Det kritiska tänkandet utgör basen och garanten för samhället som vi känner det.

torsdag 1 oktober 2015

Studentcentrerat lärande

Det talas allt oftare om studentcentrerat lärande, som om det vore den självklaraste sak i världen. För mig låter det som en allt för enkel lösning på ett högst komplext problem. Jag förstår att det kan låta lockande för många studenter. Vem skulle inte vilja få en individanpassad utbildning? Studenten i centrum är därför även lockande för både lärare och högskolor att erbjuda, i dessa dagar där utbildningskvalitet till dels i alla fall mäts i söktryck, genomströmning och popularitet. Tanken är tydligt ett barn av sin (marknadsanpassade) tid.

Orsaken till att jag är kritisk till tanken handlar inte om något annat än att jag inte kan se hur den främjar kunskapsutvecklingen i Sverige. Kundnöjdheten ökar nog, men av det följer inte självklart bättre kunskaper, ökad självständighet och mer bildning, vilket är vad ett samhälle behöver. Och även vad dess medborgare behöver, i alla fall på längre sikt. Nöjda studenter vill alla lärare ha, men det är stor skillnad mellan nöjdhet på kort och lång sikt. Att bli hyllad i utvärderingar som görs i nära anslutning till kursen, och att vara uppskattad fem år efter avslutad kurs, ute i arbetslivet, är två helt olika saker! Vad är viktigast om det är en kunskapsnation man vill bygga?

Det sveper en väg av individanpassning över Sverige. Vården är patientcentrerad, bilar produceras enligt specifika kundönskemål och valfrihet anses självklart vara av godo, i alla lägen, överallt. Jag ska kunna får det jag vill ha, när jag vill ha det och på mina villkor. Det gäller TV-utbud likväl som på restaurangen och i mataffärer och på gym som har öppet allt längre. Och när jag är i centrum och kan välja och vraka överallt annars är det så klart bara en tidsfråga innan det reses krav på skolan att anpassa sig efter mig. Absoluta betyg har vi haft länge, för att alla ska få chansen att få högsta betyg. Sport-och påsklov är idag allt mer flexibla. Och så vidare. Trenden är tydlig.

Vad händer med sådana egenskaper som solidaritet och kärlek till nästan om allt är individcentrerat? Om jag kräver att få vara i fokus jämt, men tar då hand om den som inte kan hävda sin rätt? Eller är det detta som individcentreringen handlar om, att se och hjälpa den svage, tyste och den med dåligt självförtroende. Det är inte så det säljs in. För i reklamen handlar det om att DU är värd det, att DU har till uppmärksamheten. Och när allt fler tar detta för givet lämnas alla dem som inte kan, orkar eller förstår varför det skulle vara det högsta goda att vara i centrum för egen del. Vad händer med glädjen för någon annans skull, med den delade glädjen? Vad händer med ömsesidigheten i ett individcentrerat samhälle? Glädjen i att samarbete och göra saker tillsammans?

Varför ska studenten stå i centrum, varför inte kunskapen eller lärandet? Varför inte det framtida yrkeslivet, eller samhället? Solidariteten, gemenskapen? Läraren ska så klart inte stå i centrum, men lärandet bör göra det. En kunskapsorienterad skola är en skola för alla, så ingen hamnar utanför. Om kunskapen är i centrum tvingas man samarbeta för att uppnå kunskap. Då krävs det gemensamma ansträngningar, från både lärare och student och kurskamraterna. Fler når alltid länge än en enskild gör, särskilt om det handlar om tänkande. Sådana egenskaper skulle gynnas och beredas plats och bli viktiga om kunskapen stod i centrum istället för studenten. Vetande är alltid ett relationellt projekt, aldrig ett enskilt.

Delad glädje är dubbel glädje och det gäller kunskapen också. När jag lär dig lär jag samtidigt mig själv. Och om alla agerar så växer inte bara kunskapen utan även lusten att lära och motivationen att anstränga sig. Allt är inte roligt och hur mycket hjälp och anpassning man än får så kommer man inte undan att kunskapsutveckling är lika mödosamt och obekvämt som det är lustfyllt. Och utan individens eget ansvar kan ingen kunskap skapas. Den rika kunskap som ryms i böckerna som omger mig är uteslutande resultatet av enskilda, dedikerade individers ansträngningar att nå utöver rådande begränsningar. En sådan som Heidegger klättrade först upp på axlarna av jättarna som föregick honom och lyfte sig sedan i håret. Och det är vad alla som vill lära för livet och som vill ta sig bortom sina föräldrars och lärarens kunskaper och utveckla ny kunskap. Vem har störst chans att uppnå det, den som stått i centrum hela sitt liv och sin skolgång och som lever i ett individanpassat samhälle? Eller den som utvecklat ett eget driv, en egen vilja att lära sig för sin egen skull och som lärt sig övervinna både yttre och inre hinder? Den som satsar på sig själv, eller den som är solidarisk och tycker om att hjälpa andra och som är ödmjuk och inser att världen inte cirkulerar kring mig?

Av dessa skäl är jag kritisk till alla tankar på individcentrerat lärande, men jag är öppen för kritik och är villig att lyssna om någon vill övertyga mig om att jag har fel. Jag värnar kunskapen och lärandet, inte mig själv!

Heidegger, vara och tid 15

Kultur är det som är, som det är. Kultur har inget med tankar och upplevelser av den att göra. Det är viktigt, att bara för att man lever i kulturen betyder inte att man har full tillgång till den eller att man har tolkningsföreträde. Alla är del av kulturen, men som individ har man bara tillgång till den del av kulturen som ens kropp "tillåter". Och tillgången till kulturen samt förståelsen av den är avhängig ens förmåga att tänka bortom sig själv, ens förmåga till förfrämtligande och perspektivering av det invanda. Detta är en av kulturvetenskapens grundantaganden, och det är viktigt att påpeka för kulturvetenskap är vetenskapen om det vardagliga och självklara. Invändningarna mot kulturvetenskapliga resultat är inte självklart giltiga, bara för att det känns fel, ovant eller kanske konstigt och ibland fullkomligt orimligt. Att närma sig ett fenomen eller problem som forskare är något helt annat än att närma sig samma sak som lekman. Och var det inte så behövde vi inte vetenskapen. Detta påminner jag, framförallt mig själv, om, eftersom jag fick en tänkvärd och viktig kommentar på förra posten. Kullenberg skriver,
Med genomsnittlighet menar nog inte Heidegger det statistiska begreppet. Snarare tror jag det här handlar om att upplevelserna inte är unika, utan uppgår i samma kastade genomsnittlighet. Heidegger vänder sig hela tiden bort från möjligheten till att individen skulle ha ett spelrum för en egen "kreativitet".
Jag läser Heidegger av många olika skäl, men det viktigaste skälet här och nu är att faktiskt försöka förstå Heidegger. Jag försöker, i alla fall inte här i dessa bloggposter, förstå filosofin på mitt eget sätt. Därför vill jag lyfta denna synpunkt, för att påminna om hur lätt det är att läsa texter utifrån de kunskaper och erfarenheter samt preferenser man mer eller mindre medvetet bär på. Självklart står det alla fritt att använda en filosofs tankar på sitt sätt, och det ämnar jag göra också, men inte här. Jag lär mig massor om kultur och kan med hjälp av Heideggerläsningen utvecklas ytterligare, men här handlar det om vad Heidegger menar, och för honom är det uppenbarligen viktigt att den enskildes upplevelse INTE är unik. För Heidegger är tillvaron aldrig min, den är istället en del av tillvaron och tillvaron är genomsnittlig till sin natur och karaktär. Och här tänker jag på vad jag brukar säga om kultur, att den är vag, till sin natur. Kanske är det därför jag tyckte mig se en parallell?

För mig är det viktigt att det finns ett inslag av individuell kreativitet, för annars blir kulturen deterministisk, och det går inte ihop med min ontologiska grunduppfattning. Jag är tydligt influerad av Deleuze och Guattari, som betonar framtidens öppenhet och tillvarons, processuellt ömsesidiga blivande. För dem blir det som händer mellan därför viktigt, för det är där som slumpen fäller sitt avgörande. För Heidegger är det alltså snarare viktigt att det inte finns utrymme för unika subjektiva upplevelser. Hans undersökning reser med andra ord anspråk på att verkligen få tillgång till varat, så som det är. Och varat är något mycket mer statiskt för Heidegger än för Deleuze och Guattari. Och i ljuset av denna viktiga skillnad blir det uppenbart att människosynen skiljer sig åt markant mellan de olika filosoferna. Paradoxalt nog har Deleuze och Guattari (med flera, bland annat Bergson som Heidegger nämner som en tänkare han skiljer sig från), som öppnar upp för ett mer posthumanistiskt sätt att se på subjektet, som ett slags sammansättning eller anordning bestående av sammanhållna delar, därför utvecklat en mer humanistisk människosyn.

Genom att Heidegger betonar just detta, att människans upplevelse INTE är unika och att det inte finns utrymme för kreativitet, genom att det är ett grundantagande i hans filosofi blir hans människosyn som Kullenberg säger anti-humanistisk. Vara för Heidegger är "statiskt, enhetligt och genomsnittligt", och historiens utveckling blir därmed mycket mer deterministisk. Genom detta påpekande blir det också tydligt hur Heideggers tänkande står vidöppet för nazisternas syn på historien och utvecklingen samt människan. Och båda kanske kan sägas vara samma andas barn, för det finns som sagt inget i Heideggers filosofi som antyder att den skulle vara nazistisk. Hans tänkande har dock inget inneboende skydd mot nazismens totalitarism. Deleuze och Guattari, som liksom många franska filosofer är influerade av Heidegger, utarbetar sin filosofi efter Andra världskriget och för dem är denna tendens, liksom krigets fasor, uppenbara och något de tar hänsyn till. För Deleuze och Guattari är det viktigt att filosofin är öppen och inte deterministisk eftersom det visat sig vara fatalt. Som jag förstår det är det till och med en viktig poäng med deras filosofi att den ska fungera som ett slags vaccin för tanken och kulturen, mot alla fascistiska tendenser. Även tankar och filosofi är kastade och kontexuella produkter av mänskligt tänkande, alltid delvis produkter av sin samtid och historien.

Det blev en lång inledning till det jag tänkte skriva, om § 10 och 11 (s. 63-70), men det kändes viktigt. Som sagt, jag skriver detta för att lära och förstå, inte för att undervisa. Och att tänka tillsammans leder alltid till ett bättre resultat än att tänka själv. Frågorna är komplexa och fler granskande ögon ser mer och annat än två och det är alltid lättare att upptäcka inkonsekvenser hos någon annan än hos sig själv, vilket Heidegger kan sägas vara ett tragiskt levande exempel på.

Avslutningen av kapitel ett handlar om ytterligare klargöranden och jag ska peka på några viktiga citat därifrån. Det första finns alldeles i avslutningen av § 11 och där står följande som knyter an till tankarna ovan.
Ordningens äkta princip har sitt eget sakinnehåll, som aldrig påträffas genom ordnandet utan redan förutsätts i detta. Så kräver till exempel ett ordnande av världsbilder en explicit idé om världen överhuvudtaget. Och om "världen" själv är ett konstitutivt element hos tillvaron, så kräver det begreppsliga utarbetandet av världsfenomenet en insikt i tillvarons grundstrukturer.
För Heidegger är det viktigt att "leda in förståelsen [...] på rätt spår", vilket för övrigt är något som Deleuze och Guattari aldrig gör. Deras filosofi är öppen och ger utrymme för tolkning och rörelse, alternativa mångfaldiga tillblivelser. För Heidegger är det dock viktigt att leda tanken rätt, eftersom hans filosofi reser anspråk att säga något om varat så som det är (och det är som bekant för honom statiskt, enhetligt och genomsnittligt).

§ 10 och 11 förklarar på vilka sätt som Vara och tid är ett filosofiskt projekt och inte psykologi, antropologi eller biologi. Varat kan bara nås genom tankar och logik, genom deduktion, och därför poängterar han också att avgränsningen gentemot övriga ämnen bara avser den "principiellt ontologiska frågan." Som så många filosofer förhåller sig Heidegger till Descartes tankar, som fortfarande utövar ett stort inflytande på vårt tänkande även om få idag känner till Descartes. Heidegger (s. 63) skriver,
Descartes, som tillskrivs upptäckten av cogito sum som utgångspunkt för den nya tidens filosofiska frågande, undersökte egots cogitare -- inom vissa gränser. Däremot lämnar han sum helt odiskuterat, trots att det uppställs lika ursprungligt som cogito. Analytiken ställer den ontologiska frågan om varat i detta sum. Först när detta har bestämts, blir cogitationernas varart möklig att fatta.
Heideggers självpåtagna uppgift vittnar om en ganska grandios personlighet. Projektet handlar om att rätta till grundläggande felaktigheter och missförstånd i HELA den västerländska filosofin, från Sokrates, Platon och Aristoteles och framåt. Han identifierar problem hos en lång rad tänkare som tillexempel Descartes och Kant. Stora anspråk som helt saknas hos Deleuze och Guattari, vars filosofiska projekt är minst lika inflytelserikt, omfattande och intellektuellt imponerande som Heideggers Vara och tid. Livet som varaart, menar Heidegger, måste göras till ett ontologiskt problem. Inte ett epistemologiskt alltså. Heidegger pekar på att en sådan tänkare som Dilthey (och Bergson) utgår från ett slags holism för att utifrån helheten förstå delarna, subjeten. Heigegger menar dock att detta blir en olycklig begränsning för tanken, och därför griper han sig an ontologin eller varat i sig. Skillnaden mellan dessa (antropologiska) tänkare och Heidegger beskriver han på själv på följande sätt.
Personen är i varje fall given som fullgörare av intentionala akter, vilka är förbundna genom enheten hos en mening. Psykiskt vara har alltså inget att göra med personvaro. [Som Heidegger menar är en fråga som hans lärofader Husserl förbiser] Akter fullgörs, personen är aktfullgörare. Men vad är den ontologiska innebörden av "fullgöra", hur ska personens varaart bestämmas på ett ontologiskt positivt sätt? (s. 67f)
Heidegger argumenterar väl för sin sak och leder läsaren och tanken mot hans slutsats, att varat dels måste undersökas som ontologi, dels att varat går att undersökas i kraft av sig själv. Och detta menar Heidegger är en sak som västerlandets filosofer och även teologerna har förbigått eller missförstått. Han bäddar med andra ord för sin egen entre på tänkandets världsscen, vilket nästa kapitel handlar om. Ett sista citat bara, som följer direkt på citatet ovan.
Liv är inte pur förhandelvaro, men inte heller tillvaro. Tillvaron i sin tur kan ontologiskt aldrig bestämmas genom att betraktas som liv (ontologiskt obestämt) -- och därutöver också något annat.
Liv är inte tillvaro, och tillvaro kan därför inte förstås som liv. Liv är något subjektivt och obestämt, myllrande och komplext, vilket Heidegger menar att varat inte är. Varat är ontologiskt undersökningsbart, det är något i sig. Något statiskt, universellt och därför möjligt och även viktigt att undersöka i kraft av sig själv, som ett slags ting, i enlighet med fenomenologins grundtanke.

Tittar på klockan och ser att två timmar förflutit utan att jag haft en tanke på klockan. Det är detta jag vill göra, vara i filosofin och tänkandet för att försöka förstå livet och kultur. Det var för detta jag sökte mig till universitetet och det är för detta jag stannat kvar. Snart börjar arbetsdagen. Tänk om det fanns utrymme för detta i rollen som forskare och lektor? Tänk om det fanns tid att tänka tankar till slut på jobbet som lärare på högskolan idag ...