Om vilja till makt och strävan efter kontroll

Tänk om man visste, säkert, vad som skulle hända imorgon. Tänk om jag finge bestämma och få samhället och mina medmänniskor dit jag vill. Nog har vi alla någon gång snuddat vid tankar och drömmar som dessa? När ovissheten är stor och mycket står på spel, eller när man skådat ljuset och tycker sig sitta inne med den bästa lösningen, för alla. Begäret efter kunskap är en stark kulturell drivkraft, liksom viljan till makt. Krafterna är både individuella och kollektiva och de spelar en inflytelserik roll i den process av blivande som känns igen som samhället. Om man tänker på saken, är det inte så att mycket av vår tid går åt till att fundera över framtiden och ägnas åt olika metoder och strategier för att nå kontroll? Som kulturvetare ser jag detta och tecken på det, överallt.

Tänker att det kan förklara väldigt mycket av det som händer i samhället i dessa dagar. Och när jag läser Björn Wimans krönika i DN klarnar bilden ytterligare. Han skriver, apropås det som hände på Lundsberg och identifierar en rad paralleller till finkulturen. Kamratfostran är ingen isolerad företeelse. Om det vore det skulle Lundsberg aldrig ha överlevt så länge som man gjort. Metoderna och de bärande tankarna är de samma överallt i ett samhälle, det är bara lite lättare att se och förfasas över avarterna när de dyker upp hos de där andra, de som inte är som vi.

På Lundsberg fostrades eliten, barnen till familjerna med makt i Sverige. Barnen till dem som har tillräckligt mycket pengar och makt samt inflytande för att kontrollera delar av framtiden (genom att fostra sina barn i en avskild miljö, genom att äga företag och genom att ha gott om vänner som också har pengar och makt). Makten traderas och ärvs, för det krävs oerhört mycket för den enskilde som vill få makt och rikedom att lyckas. Det krävs, förutom exceptionell begåvning, massor av tid och möda, vänner och andra som hjälper en, tur. Ett visst mått av slump krävs för att lyckas, av det enkla skälet att det inte finns plats i toppen för alla som vill och som kan. Bara ett fåtal når dit, och det är slumpen och tillfälligheterna som avgör. Detta vet dem som erhållit makt och som har pengar och därför är barnens fostran inget man överlåter åt slumpen. Människor har överallt och i alla tider använt de möjligheter man har för att så mycket man bara kan försöka påverka framtiden. Därför har Lundsberg överlevt, till nu. För framtiden går som sagt aldrig att styra. Det finns gränser överallt och nu var måttet uppenbarligen rågat. Tiden hann ikapp samhällets elit. Skolan stänger och mycket lite talar för att den öppnar igen.

Mobbing och pennalism, eller som det hette på Lundsberg; kamratfostran är som sagt ingen isolerad företeelse. Wiman visar som sagt det, i sin krönika. Han skriver.

Händelserna på internatskolan Lundsberg kan inte separeras från resten av samhället – inte heller från kulturens värld.

En av många prominenta personer med bakgrund på den nu nedstängda internatskolan Lundsberg är skådespelaren Johan Rabaeus, som i samband med en av de senaste årens skandaler på skolan uttalade sig om sin gamla läroanstalt: ”Jag är glad att jag kom därifrån med livet i behåll.” Ironiskt nog spelade Rabaeus senare rollen som den sadistiske styvfadern i filmatiseringen av Jan Guillous grymma internatskoleskildring i ”Ondskan”.

Allt och alla hänger ihop. Det är inte bara virus som är omöjliga att stoppa, tankar och idéer färdas lika snabbt och tar sig lika lätt och obemärkt innan för huden på oss människor. Kulturen är den väv som alla ingår i och som förenar alla, på olika sätt. Kultur kan lika lite som framtiden kontrolleras och den fungerar aldrig som alla vill, men den påverkar alla. Kultur är inte synonymt med god smak, den bara är, eller blir. Och så länge Lundsberg befann sig i radioskugga kunde det som alla visste hände där fortgå, och det drabbade ju ingen fattig, som man brukar säga. Lundsberg vad dock en miniatyr av kulturen i stort, och viljan till makt som finns överallt har en enastående förmåga att identifiera svaghet. Svaghet föraktas och den som inte är som alla andra, den som sticker ut eller avviker från majoriteten straffas. Eleverna som uttalat sig om skolan har alla varit del av gemenskapen. Inte sällan har de hänvisat till den svenska avundsjukan, till jantelagen, när skolan anklagats. Men vad är det kamratfostran handlar om, om inte att få alla att acceptera rådande ordning? Som sagt, allt och alla hänger ihop. Även inom kultureliten finns vilja till makt och strävan efter kontroll, ett slags kamratfostran. Åter till Wiman.

Det är väl känt att Lars Norén har föga till övers för Ingmar Bergman. Och vid närmare eftertanke påminner de sinistra invigningsceremonierna i andra akten av ”Trollflöjten” en del om de ritualer som aktualiseras i det svenska kulturlivet varje gång Norén ger ut en ny version av sin dagbok. I samband med första utgåvan 2008 gjorde författaren Leo Kramar en träffande skämtteckning som visade två män, varav den ena förkrossad gömmer huvudet i händerna. ”Vad nu då?” frågar hans kamrat. ”Har morsan dött?” ”Nej, nej”, svarar den andre, ”men den där jävla Norén har inte skrivit en enda rad om mig.” DN:s Johan Croneman skrev i samma anda: ”Det finns bara en sak som är värre än att bli piskad av Lars Norén, och det är att inte bli piskad av Lars Norén.”

Roligt, förstås, men i grunden djupt tragiskt. För den som inte känner till den mediala och kulturella världens koder måste ju denna inverterade syn på mänskligt umgänge te sig fullkomligt förnuftsfrämmande. Och kanske är Lundsbergaffären därför helt logisk – den typ av brutala instinkter som ledde fram till stängningen av internatskolan hålls ju i helgd som dygder inom det svenska kulturlivet, på en förvriden värdeskala där smädelser och avsky blir den högsta hedersbetygelsen.

”Det var ett liv som var väldigt avskilt från resten av samhället, en värld sluten i sig själv”, sade Johan Rabaeus i den där intervjun om sina år på Lundsberg.

Han kunde lika gärna ha talat för de invigda i kulturens och mediernas klaustrofobiska låtsasvärld – där orden får motsatt betydelse, där man fnissar förtjust åt hatet och där kriminella nazister på en teaterscen ses som en utmanande intellektuell sudoku.
En värld där ingenting är, men allting föreställer.

Kultur finns överallt, den är bara lite lättare att upptäcka hos de andra och i små och avskilda grupper. Kamratfostran finns också överallt, men den tar sig sällan så drastiska uttryck som den gör i små grupper där medlemmarna har makt och där stora ekonomiska värden eller kulturellt kapital står på spel. Det finns inga vattentäta skott i kulturen, bara gränser som bevakas kollektivt, från båda håll. Kulturen är resultatet av människans hopplösa strävan efter kontroll och farliga vilja till makt. Kultur får konsekvenser, den påverkar alla in på bara skinnet och den tar sig innanför huden. Kultur vänder människor mot varandra och skapar lika många problem som den löser.

Ovanstående tankar illustrerar bara några få av alla de skäl jag har för att kämpa för humanioras överlevnad. Om vi anser att kamratuppfostran är förkastligt bör vi fundera på om den verkligen går att förbjuda, eller om det är ett problem man bör jobba med på andra sätt. Betänk att framtiden inte går att kontrollera och att viljan till makt är ett tveeggat svärd som lätt kan vändas mot sin brukare.

Språkfilosofiska reflektioner 9

Tankarna far lite. Har svårt att komma igång. Väntar på inspiration som inte riktigt vill infinna sig. Ändå vet jag, att inspiration är inget man bara får, den föds ur arbetet. Inspiration är något man måste förtjäna. Så jag låter tankarna flyga och fångar i flykten det som dyker upp. Ämnet är givet, så det bör inte vara allt för svårt. Tänker på språket och på människoblivande, på jag, på oss och mänskligheten. På vad det innebär att vara människa och på hur mycket det har med språk att göra. Jag skriver detta och använder ord för att uttrycka mina tankar, eller är det orden som använder mig för att komma på pränt och för att spridas? Går det ens att förstå skillnaden? Fanns jag innan jag hade ett språk? Jag menar jag i den bemärkelse som jag lägger i begreppet jag, här och nu? Är jag den samma när jag skriver och tala engelska? Hur forskar man kring denna typ av frågor?

Frågorna tar aldrig slut. Kanske är det det som gör oss till människor, frågan? Vi söker ständigt svar, men sen då, när vi har alla svar. Vad gör vi då? Vad händer med rörelsen som driver kulturell förändring, om det slutas fråga? Att fråga är att efterfråga. Frågan är ett slags sökande efter kontroll. Ett försök att få lugn och ro i en obegriplig värld. Livet är i grund och botten obegripligt. Kanske är det därur som språket kommer, ur obegripligheten? Språket blir då en ordnande princip mer än ett kommunikationsverktyg. Det skulle kunna vara en förklaring till eller definition av de order-word som Deleuze och Guattri uppehåller sig vid och resonerar kring i den text som bildar utgångspunkt för mina språkfilosofiska reflektioner. Ett order-word skapar omedelbar ordning i det kaos eller den situation av obestämbarhet som föregår uttalandet. Det finns ett tydligt före och efter. Och det som var sakernas tillstånd förändras ögonblickligen. En ny ordning inträder omedelbart.  

The instantaneousness of the order-word, which can be projected to infinity, placed at the origin of society, is quite strange; for Rousseau, for example, the passage from the state of nature to the social state is like a leap in place, an incorporeal transformation occurring at zero hour.

Tänker högt och lämnar texten lite. Tänker fritt och tar därför inget riktigt ansvar för det som nu kommer. Saknar det i samhället, tillfällen att bara få tala utan att tänka, inte bara på vad man ska säga utan minst lika mycket och ibland mer på hur andra ska reagera. Den ängslan som finns i kulturen gör att många tankar som hade kunnat visa sig användbara aldrig uttalas, och tankar som inte kommuniceras finns inte, ger inte upphov till några effekter i världen. Skriver därför bara, om detta med ordning och omedelbara kulturella skiften. Är språket ett sådant skifte? Vad det när orden uttalades och använder för första gången som människan blev människa, i ett slag? Språket är det som skiljer människan från djuren. Språket formar tankar och används även i ensamhet. Den som slutar kommunicera med språk upphör i någon mening att vara människa. Om hen fortfarande bemöts som människa är det av sentimentala skäl, för att man minns ord som hen uttalat och tankar som förmedlats. Språket tar sig ända in i biologin och formar hjärnan. Och samma gäller kulturen, som till stora delar är språklig, som har förmågan att vända människor mot varandra. Andra svälter sig nära nog till döds för att anpassa sin kropp efter rådande immateriella, språkligt kommunicerade ideal. Språket ordnar världen och formar kroppar lika mycket som det är ett verktyg för kommunikation. Order-word är inte bara ett språkligt fenomen, det är så världen förändras. I en serie omedelbara skiften.

Real history undoubtedly recounts the actions and passions of the bodies that develop in a social field; it communicates them in a certain fashion; but it also transmits order-words, in other words, pure acts intercalated into that development.

Världen är en helhet bestående av delar som hålls samman av ett slags kulturell gravitation. Människokroppar är del, språket en annan, teknologier en tredje. Det finns fler delar, men inte oändligt många. Vilja som räknas går inte att bestämma på förhand, det görs upp kollektivt av delarna tillsammans. Kanske någon studsar när jag skriver så, men det är så som Deleuze och Guattari ser på människan och hens blivande, som en process där sammanhanget är överordnat delarna. Och människan är en del bland många andra, inte viktigare än någon annan. Det är ett posthumanistiskt sätt att se på människan och det påverkar synen på språket också. För det gör språket till en egen del av helheten, som går att studera frikopplat från människan (men inte från sammanhanget). Språket och människan är två delar som påverkar varandra ömsesidigt i den kollektiva tillblivelseprocessen.

History will never be rid of dates. Perhaps economics or financial analysis best demonstrates the presence and instantaneousness of these decisive acts in an overall process (that is why statements definitely do not belong to ideology, but are already at work in what is supposedly the domain of the economic base).

Kultur går lika lite som språk att styra. Uttalanden är därför inte ideologiska, av det enkla skälet att ideologi bara är politikernas ord för att samla på sig förtroende och makt. Det är (med detta sätt att se på saken) varken politiken eller politikerna som styr, det är helheten som förändras ömsesidigt i samma process av blivande. Förändring sker omedelbart. Världen ändrar sig kontinuerligt, men förändringen är omedelbar. Plötsligt en dag inser man att man blivit gammal, eller att ens kläder är omoderna. När under resans gång perspektivskiftet sker går aldrig att förutse, men när det inträffat går det att i efterhand datera det exakt. Kanske är det därför människan undra och ställer sig frågan, vad ska det bli av mig och ska hända i framtiden? För att man vet att det i efterhand kommer att datera händelsen. Men om det var möjligt att göra det på förhand hade vi ett annat samhälle, ett annat liv och begreppet människa hade sett helt annorlunda ut. Framtiden fundamentala öppenhet är en grundläggande egenskap i livet så som vi känner det.

The galloping inflation in Germany after 1918 was a crisis affecting the monetary body, and many other bodies besides; but the sum of the "circumstances" suddenly made possible a semiotic transformation that, although indexed to the body of the earth and material assets, was still a pure act or incorporeal transformation— November 20, 1923…

När Tyskland devalverade marken i november 1923 inträdde förändringen omedelbart. Plötsligt befann sig befolkningen i en helt ny situation. Inget hade förändrats, ändå var allt annorlunda. Förändringen är icke-materiell, men dess konsekvenser tar sig innanför huden på kropparna och omvandlar samhället. Kultur och språk har den verkan på människor och samhällen. Därför är det ett forskningsområde som behöver utvecklas, eller i alla fall värnas och bevaras. Humaniora är lika viktigt som annan vetenskap, även om den inte levererar några svar. Humanioras nytta ligger inte i att den levererar kunskap, utan framförallt för att den ger oss verktyg som behövs för att förstå, bland anat vad det innebär att vara människa.

Livets obegriplighet är inget problem som ska lösas, inte en fråga som har något svar. Det är ett problem som bör upplösas. Och den makten har vi människor, den ligger inbäddad i språket. Det handlar bara om att inse det, att mening överallt är skapat, kollektivt. Om vi ser livets obegriplighet och framtidens öppenhet som ett problem då är det ett val vi gör. Det är inte självklart att vi måste välja att se så på saken. Andra perspektiv är möjliga. Förändringen är omedelbar. Problem kan man stånga sin panna blodig mot, eller också kan man släppa dem och bara ge sig hän. Som med inspirationen. Den har jag inte hittat ännu, men det hindrade mig inte från att skriva den här texten.

Kvalitet är en föränderlig och relationell egenskap

Hittade ett uppslag till något att skriva om i en krönika i dagens SvD, skriven av Daniel Sandström. Den handlar om synen på gamla mästare och hur den ibland kan tränga sig mellan dem och deras verk. Den visar hur betydelsefull bilden av skaparen är för uppfattningen om och värdet av det som skapats. Hur kvalitet inte är en absolut, individuell, egenskap, utan en relationell helhet, ett assemblage, för att tala med Deleuze.

Philip Roths ”The humbling”, utgiven för snart fem år sedan, är en så pinsam kärleksroman att man börjar fundera på om också de stora böckerna, som ”Amerikansk pastoral”, innehåller liknande defekter.

Mästaren blir mästare för att en eller flera av deras böcker uppskattas av kritiker och allmänhet. Sedan fortsätter produktionen och eftersom uppskattning är ett slags trög massa eller dynamisk kraft kommer dess verkan att även fortsättningsvis vara stark och den kommer att häfta vid även böcker som inte håller samma klass som de böcker som gav upphov till uppskattningen som renderade mästaren sin titel. Vad är det som uppskattas egentligen, kan man undra? Är det mästaren, eller verken? Går det att veta, givet det Sandström skriver om? Hur självständiga är vi människor egentligen?

Ändå kommer de ut, de dåliga böckerna. John le Carré berättade i en intervju att han beordrat sin familj att hjälpa honom att sluta skriva när han inte längre skriver väl – ”jag skulle kunna ge ut telefonkatalogen och ändå få betalt för det.”

Problemet är att inte ens mästarna själva kan avgöra vad som är kvalitet, eller när det är dags att sluta skriva. När en gammal mästare börjar tappa förmågan, samtidigt som publikens uppskattning fortfarande är stor är det så klart svårt att veta när man ska sluta. Ska man ens sluta, om publiken uppskattar det man producerar? Det är en stor och komplex fråga, utan givet svar. Frågar man en som tror på marknaden och att pengar är måttet på kvalitet är svaret givet: Skriv, så länge pengarna rullar in. Och frågar man kultureliten är svaret lika givet: Sluta ge ut böcker. Vem ska avgöra, författaren, dennes ekonomiska rådgivare, kultureliten eller publiken? Ett svar skulle kunna vara ingen, för detta är ett av kulturens nyckelproblem. En fråga som inte har något svar, bara olika konsekvenser beroende på hur man gör.

Till slut är det alltså inte åldern som är problemet, snarare är det konstnärens ohotade position som hotar verket. En ohelig allians uppstår mellan konstnär, marknad och publik – där ekonomiska motiv och kärleken från publiken tillåter konstnären att bli en parodi på sig själv. Konsten kramas till döds.

Antingen kramas konsten till döds, eller konstnären. Båda utfallen är lika tragiska för det leder till ett fattigare samhälle. Den som inte bryr sig om den här typen av problem är cynisk. Kultur är det som ger samhället liv. Kultur, och även humaniora, som är den vetenskapsgren som intresserar sig för och som har verktyg för att undersöka denna typ av problem, behövs för att samhället inte ska utarmas. Om detta handlade en uppmärksammad debattartikel i DN igår. Den är intressant nog skriven av finansmannen Robert Weil, och jag vill lyfta fram några ord från den innan jag återkommer till frågan om kvalitet.

Bildningsprocessen är dock för viktig för att enbart vila på enskilda föräldrars intresse, insikt och ekonomiska förutsättningar. Därför måste ansvaret för bildning och kreativ träning också läggas på skolan, redan i de första klasserna där förutsättningarna att utveckla barnens kreativa förmåga är som störst.

Mitt slag för humaniora handlar inte om dess förmåga att få näringslivet att föra sig i de fina salongerna. Det handlar i stället om att den är helt avgörande för näringslivets utveckling och en absolut förutsättning för att skapa ett bättre samhälle. Det handlar om att vidga perspektiven, att utnyttja, träna och utveckla vår kreativa förmåga och att lära oss respektera och uppskatta kulturella skillnader. Det är bara på det sättet vi kan förbättra vår förmåga att fatta ansvarsfulla och välgrundade beslut.

Humaniora är inte tillräckligt prioriterad inom den svenska skolan. Det gäller inte minst de estetiska ämnena som inte längre är obligatoriska i gymnasieutbildningen. Detta är en allvarlig signal som får effekter genom hela samhällssystemet. Svårigheten att mäta estetiska förmågor och kvaliteter får inte vara en ursäkt för att avskaffa dessa ämnen i gymnasieutbildningen.

Ett uttalat mål från utbildningsminister Jan Björklund är att gymnasieskolan ska inriktas mot framtida anställningsbarhet, men jag menar att det sker på bekostnad av allmänbildningen. Humaniora i vid mening utgör inte heller självklara moment i de yrkesinriktade utbildningarna på högskolenivå.

Min uppfattning är att innovation och tillväxt är förutsättningar för stabila samhällen. Men hur ska det gå till, om grundutbildning och forskning alltmer ensidigt inriktas mot naturvetenskap utan koppling till humaniora och kreativa ämnen? Hur ska vi få en förståelse för hur kreativitet formas? Kreativitet som i sin tur leder till innovation och tillväxt.

Hur ska vi veta vilken innovation vi behöver om vi inte har förmågan att sätta oss in i människors förutsättningar och samhällets förändringsprocesser? Hur ska vi få insikt om vilka utmaningar vi kommer att möta i framtiden, en framtid som kommer att innebära enorma omvälvningar, hög komplexitet, konstant mångtydighet och svåra dilemman som just därför behöver perspektiven, diskussionerna och reflektionerna?

Humaniora och kultur är lika viktigt som ekonomi, glad och tacksam för att även inflytelserika företrädare för näringslivet och finansvärlden inser det. Och med detta sagt är det dags att runda av genom att återvända till frågan om kvalitet. Det är ett komplext problem. Kvalitet är en fråga som kräver speciella kompetenser, och dessa kompetenser främjar inte bara kreativitet utan även kritisk analytisk förmåga. Kvalitet är inget i sig själv, det är en relationell egenskap som finns mellan aktörerna som finns i och bygger helheten där verket bedöms.

Kvalitet är en föränderlig och relationell egenskap. Uppfattningen om vad som är god kvalitet ändrar sig över tid och påverkas av dels synen på den som skapat det, dels vad som händer i världen och det omgivande samhället. Kvalitet kan inte räknas fram och inte avgöras en gång för för alla. Kvalitet är en fråga man ständigt måste återkomma till och hålla aktuell. Och för att öka förståelsen för begreppet kvalitet krävs att man utvecklar kompetenser som finns inom humaniora. Dessa kvaliteter kan och får dock inte samlas hos ett fåtal, "experter", för det vore förödande, enligt den inledande logiken. Experter är också ett slags mästare. Expert blir man genom kollektivt erkännande, det är lika lite som kvalitet en egenskap som är entydig.

Överallt och ständigt söker människan efter en fast och evig referenspunkt som kan fungera som stöd för alla uppfattningar. Sanningen är ett exempel på denna strävan, liksom övertygelsen om att det är en evig, universell och otvetydig egenskap. Så är det inte. Och därför behöver förmågan att tänka kritiskt och analytiskt inte bara hållas levande och utvecklas, utan även spridas så vitt och brett som möjligt i populationen. Bara så kan samhället vaccineras mot makten som ligger i vördnaden inför mästare, vilket som synes påverkar våra uppfattningar om vad som är kvalitet. Makt korrumperar och gör det svårt att se och bedöma vad som är vad, oavsett om det handlar om kvalitet eller sanning.

Humaniora är viktigt för det ger oss verktygen som behövs för att bli bättre på att lära sig lyssna mer på vad som sägs, än vem som talar. Inte bara mästarna och experterna behöver befrias från sig själva, även medborgarna i samhället behöver det. Allt och alla hänger ihop, därför kommer all kunskap och alla uppfattningar inifrån helheten, aldrig utifrån. Kvalitet är liksom kunskap och även samhället resultatet av samverkan. Fler behöver förstå det och även lära sig hantera den insikten, för allas skull.

Språkfilosofiska reflektioner 8

Att reflektera över språk är en ganska speciell verksamhet, för reflekterandet utförs med hjälp av språk. Om språk, med språk, alltså. Samma gäller för studier av kultur, som utförs mitt i det som studerar, med hjälp av det som studeras. För att lyckas krävs andra kompetenser än, till exempel, inom naturvetenskapen, andra verktyg och metoder. Och så måste man ta i beaktande att alla blir delaktiga i och påverkar processen genom att alla som läser och tar till sig kunskaperna om språk och kultur själva använder språket och lever i kulturen som studerats. Ingen kan därför bli expert på språk, eller på kultur, man kan bara vara mer eller mindre kompetent i handhavandet. Kunskap om språk är kunskap om vardagen så som den levs. Språket kan med andra ord aldrig förstås utanför sitt sammanhang, eller de assemblage, för att använda en term hämtad från Deleuze och Guattaris verktygslåda, som språket utgör en del av. Språket är handling-och-information, betraktat som en helhet, en ömsesidig process av blivande. Språket förändras och förändrar.

These acts seem to be defined as the set of all incorporeal transformations current in a given society and attributed to the bodies of that society. We may take the word "body" in its broadest sense (there are mental bodies, souls are bodies, etc.). We must, however, distinguish between the actions and passions affecting those bodies, and acts, which are only noncorporeal attributes or the "expressed" of a statement.

Har lite problem med denna passage. Vad handlar den om? Den handlar om handlingar, definierade som ett slags kluster av transformationer som finns i samhället och som häftar vid kropparna som finns i samhället. Orden är mångtydiga, och därför måste man, om man vill förstå hur språket fungerar, skilja mellan aktiviteterna och affekterna som påverkar kropparna och handlingar, som endast är abstrakta uttryck. Och uttryck som inte ger upphov till några effekter är meningslösa för den som vill förstå språk så som det används, i handling. Bara det som händer, effekter och affekter, är meningsfulla att ägna uppmärksamhet åt.  

When Ducrot asks what an act consists of, he turns precisely to the juridical assemblage, taking the example of the judge's sentence that transforms the accused into a convict. In effect, what takes place beforehand (the crime of which someone is accused), and what takes place after (the carrying out of the penalty), are actions-passions affecting bodies (the body of the property, the body of the victim, the body of the convict, the body of the prison); but the transformation of the accused into a convict is a pure instantaneous act or incorporeal attribute that is the expressed of the judge's sentence.

Vad består en handling av? Det är processen som leder fram till ett resultat, aktioner, passioner och affektioner, samt kropparna som påverkas, betraktade som ett slags helhet eller ett assemblage, allt det som ger upphov till konsekvenserna som går att studera empiriskt. Transformationen av den anklagade, det som gör hen till en fånge i exemplet, är ett rent och ögonblickligt skifte av attribut. Det förändrar inte personen som döms, bara synen på denne och finns implicit i domen som uttalas av domaren. Viktigt att skilja på det som förändrar, det som förändras och det som är redundans i assemblaget. Ingen av delarna i sig är överflödig, och helheten kan bara förstås i sitt sammanhang.

Peace and war are states or interminglings of very different kinds of bodies, but the declaration of a general mobilization expresses an instantaneous and incorporeal transformation of bodies.

USA förklarar krig mot ... är en språklig akt som i ett slag förändrar synen på medborgarna i båda länderna, de är från och med nu fiender. Krigsförklaringen i sig är redundant, för det som räknas är effekterna den ger upphov till. Civilister förvandlas av orden till soldater och dessa tar till vapen som riktas mot fienden. Ordet i sig är meningslöst, för det är helheten av kroppar och affekter som ger upphov till konsekvenser. Transformationen från en tillstånd till ett annat är ögonblicklig och förvandlingen kan sägas föregå uttalandet av orden eller är samtidig.

Bodies have an age, they mature and grow old; but majority, retirement, any given age category, are incorporeal transformations that are immediately attributed to bodies in particular societies. "You are no longer a child": this statement concerns an incorporeal transformation, even if it applies to bodies and inserts itself into their actions and passions. The incorporeal transformation is recognizable by its instantaneousness, its immediacy, by the simultaneity of the statement expressing the transformation and the effect the transformation produces; that is why order-words are precisely dated, to the hour, minute, and second, and take effect the moment they are dated.

Order-word går att datera, till en exakt tidpunkt. Efter att de uttalats är allt förändrat. Gränsen mellan för och efter är distinkt. Kroppar har den egenheten att de växer, mognar och åldras. Plötsligt når man tidpunkten för pension och i ett slag är allt förändrat. Kroppen i sig är inte förändrad, men hur den uppfattas av omgivningen har förändrats. Och eftersom ingen människa är en ö kommer attributen som häftar och häftas vid en människa att påverka denne. Plötsligt uppnår forskaren professors status och då händer något, då får orden som uttalas av individen en helt annan tyngd. Detta är en egenhet som bara vissa ord har och dessa ord benämner Deleuze och Guattari order-words. Det är ord som i ett slag förändrar, ord som genom sin omedelbara effekt kan sägas vara redundanta. För att förstå dem krävs emellertid hela sammanhanget, tagna för sig är de bara ord, sammansättningar av bokstäver. Inte språk.

Love is an intermingling of bodies that can be represented by a heart with an arrow through it, by a union of souls, etc., but the declaration "I love you" expresses a noncorporeal attribute of bodies, the lover's as well as that of the loved one.

Jag älskar dig är ett ord som skapar och håller ihop ett sammanhang, en individ som sätter ord på sina känslor inför en annan individ. Kropparna påverkas av ordet, men ordet i sig är meningslöst utan dessa båda kroppar. Det betyder inget utanför situationen, har ingen egen verkan. Därför kan språket bara studeras i och genom sammanhangen vari de ingår och används, där och när de ger upphov till effekter. Plockas orden ut ur sina sammanhang är de bara ord, och språk består av väldigt mycket mer än bara kombinationer av ord. 

Eating bread and drinking wine are interminglings of bodies; communing with Christ is also an intermingling of bodies, properly spiritual bodies that are no less "real" for being spiritual. But the transformation of the body of the bread and the wine into the body and blood of Christ is the pure expressed of a statement attributed to the bodies.

Nattvarden, den katolska bör tilläggas, handlar om att uttala ord och när dessa uttalats förvandlas brödet och vinet, ögonblickligen. Det som var bröd blir för den troende Kristi kropp och vinet blir Kristi blod. Skriftet är ögonblickligt, det är ingen förvandlingsprocess det handlar om. Skiftet finns redan inbyggt i sammanhanget. Tänker här på Wittgensteins berömda ankhare, som är både en hare och en anka, samtidigt. Inte antingen eller. Den kan dock bara uppfattas som aningen en hare, eller en anka. Det är sammanhanget som bestämmer vad den ska vara, perspektivet den studeras från eller vem som har makten över vetandet. Det är transformationen som är det intressanta, dess ögonblicklighet. Därför är det ingen handling, utan något annat. Transformationen ger upphov till effekter, och den kan föregås av handlingar, men den är ingen handling i sig.

In an airplane hijacking, the threat of a hijacker brandishing a revolver is obviously an action; so is the execution of the hostages, if it occurs. But the transformation of the passengers into hostages, and of the plane-body into a prison-body, is an instantaneous incorporeal transformation, a "mass media act" in the sense in which the English speak of "speech acts."

Här har vi ett flygplan, fyllt av passagerare. Där finns en massa artefakter och materia, väskor och annat, samt en pistol. Och i samma stund som flygkaparen ställer sig upp och förkunnar att planet är kapat förvandlas sammanhanget. Flygresan har blivit en kaparsituation. Det är helheten som ger upphov till effekterna, och det är handlingarna som föregår förvandlingen som leder fram till ögonblicket, men transformationen är ögonblicklig. Transformationen är alltså ingen handling, men den påverkar ändå allt och alla.

The order-words or assemblages of enunciation in a given society (in short, the illocutionary) designate this instantaneous relation between statements and the incorporeal transformations or noncorporeal attributes they express.

Definitionen av ett order-word handlar om att förstå skillnaden mellan en handling och en transformationakt. Samma ord kan användas i många olika sammanhang, men det blir ett order-word bara i speciella sammanhang och i dessa är orden redundanta.

Det jag framförallt tar med mig från arbetet med denna passage i texten handlar om definitioner av sådant som inte går att definiera utanför sitt sammanhang. Orden som blir order-word i ett sammanhang behöver inte blir det i ett annat. Alltså behöver man se och beakta helheten för att kunna definiera delarna. Förståelsen för språk och kultur utgår från denna premiss. Och för att naturvetare och kulturvetare ska kunna mötas och utbyta erfarenheter för att bygga upp en gemensam förståelse krävs ömsesidig insikt om och respekt för denna fundamentala olikhet. Studier av språk är med andra ord oerhört mycket mer än bara forskning om bokstäver, ord, meningar och kommunikation. Språkfilosofi handlar också och lika mycket om effekter och konsekvenser av ord som används.

Bloggpost 1400

Post nummer 1400 sedan starten. Stannar min vana trogen upp lite. Vid jämna hundra. Blir nu 14de gången. Imponeras av att det blivit så pass många poster, kan inte annat än göra det. Inte över min förmåga, för det är inte vad Flyktlinjer handlar om, utan av att det fortfarande finns saker att skriva om. Kulturen är mångfacetterad. Kultur finns överallt och kan studeras utifrån väldigt många olika perspektiv och ingångar. Därför passar bloggformatet bra som verktyg för att söka förståelse för kultur. Och det är vad som driver mig, sökandet efter förståelse för kultur.

Kunskapen är vad jag brinner för, och kunskap är inget man kan ha, den kan bara sökas. Det är sökandet efter insikt och förståelse som leder till vishet. Kunskap är inte fakta, men kombinationer av fakta kan leda till kunskap. Bearbetad fakta, kritiskt granskad fakta och fakta som används. Det är vad som kännetecknar kunskap. Vishet kan bara uppnås genom ihärdigt arbete, över tid. Vishet är en en process, rörelse och ständig omvärdering. Därför befinner sig dagens skola i kris, för att skolan organiseras efter en syn på kunskap som ligger väldigt nära fakta. Dagens skola standardiserar kunskap, paketerar kunskap och försöker så snabbt och effektivt som möjligt överföra innehållet som godkänts av systemet till eleverna och studenterna. Konsekvensen av detta blir att kunskapsnivån i samhället som helhet sjunker och utarmas.

Bland annat därför bloggar jag. För det är en (kunskaps)process utan mål. Bloggpost 2000, och vidare bortom det finns där i fjärran. Men det är inget mål. Aktar mig noga för mål som ska uppfyllas, för det gör att fokus riktas mot fel håll och saker. Målsäkringsarbete värderar vägen dit mindre än resans slutpunkt. Vägen mot kunskap kan inte ha ett mål, för visste vi var målet fanns behövde vi inte söka. Och det är sökandet som ger kunskap, fortsatt sökande. Skolans målsäkringsarbete är ett politiskt och ekonomiskt motiverat mål, tydligt utgående från en syn på kunskap som gör den synonym med fakta. Därför bloggar jag, utan annat mål än att fortsätta söka så länge jag vill och orkar. När jag vill och där det fungerar. Det är skrivandet och utforskandet som är syftet och det enda mål som fungerar, om det är kunskap man söker. Dessutom finns inga pengar inblandat i bloggandet. För det skulle ta fokus från och dra glädjen ur sökandet.

Pengar är bra att ha, men det är och blir lätt ett hinder som tränger sig in emellan individer och kunskapen, eller vad det nu är man söker. Dessutom har pengar en oerhörd förmåga att förvandlas till ett mål i sig själv,och då är vi villa ute. Det är ett annat problem med dagens skola, att dess högsta mål är att spara pengar. Utbildning och kunskap är och måste betraktas som investeringar, och investeringar är som bekant kostnader, kostnader som betalar sig i framtiden. Om det högsta målet är att tjäna pengar då kommer det målet att tränga ut alla andra mål, vilket vi ser på börsen där det är företag i finanssektorn som dominerar. Så länge det högsta målet är att tjäna så mycket pengar som möjligt kommer den processen att fortleva och accentueras med tiden. Och om det högsta målet är att spara (eller för att tala klarspråk, skära ner) kommer skolorna förr eller senare att lösas upp i intet, för det är en kalkyl som inte går ihop. Kunskap kräver möda, tar tid och kostar pengar. Därför bloggar jag, för att det är ett forum där det går att fokusera på kunskapen och glädjen i sökandet.

1400 poster har det blivit, som sagt. Alla handlar på ett eller annat sätt om kultur. Med detta sagt drar jag vidare, på väg mot bloggpost 1500. Det är inget mål, utan mer ett konstaterande. Målet är kunskap och kunskap finns som sagt i sökandet, det är vägen dit som räknas. Därför fortsätter jag, för att jag inte kan komma på något som är mer tillfredsställande än att på olika sätt söka kunskap. Läsa är ett sätt, skriva ett annat. Samtala ett tredje, lyssna och att röra sig i samhället och kulturen är också vägar som leder till mer kunskap.

Släpp målet ur sikte och koncentrera dig på vägen, på det som är här och nu, på innehållet.

Kommer detta på tentan?

Alla lärare avskyr frågan: Kommer detta på tentan? För när den ställs visar den som ställer frågan att man är mer intresserad av att få sina poäng, än av kunskapen och den egna bildningen. Frågan visar att det för studenten är viktigare att få godkänt än att lära sig, att poäng är viktigare än att skaffa sig kunskaper. Att den frågan ställs oftare idag än för några år sedan visar att något har hänt, i skolan, kulturen och samhället. Vad som hänt är vanskligt att uttala sig om. Och att ägna kraft och energi åt att försöka förstå grundorsaken till att det är som det är nyttar föga. Vad som hänt och varför, egentligen är en meningslös fråga. Att bry sig om den är dålig hushållning med resurser. Att frågan idag allt oftare dyker upp i utbildningssammanhang, vilket alla lärare verkar vara överens om, är dock något värt att ta på allvar. Och att försöka hitta metoder för att komma tillrätta med problemet är viktigt, om vi vill fortsätta bedriva utbildningsverksamhet i Sverige även i framtiden. Frågan handlar om synen på utbildning och kunskap och om ansvarsfördelning.

Varför man läser får betydelse för vad man lär sig. Läser man för att lära spelar tentan en mindre roll än om man bara vill ha sina poäng. Läser man för att skaffa sig kunskaper och förmågor tar man eget ansvar för sin utbildning och kommer att ställa krav på lärarens kompetens och det blir också viktigt för studenten själv att vara tydlig med att förklara vilken hjälp man behöver. Då blir kunskapen central och innehållet det viktigaste. Läser man för att få poäng läggs ansvaret för lärandet på skolan och på läraren och kunskapen förvandlas till ett hinder som står mellan studenten och dennes poäng. När man som lärare, i sin redan pressade vardag, tvingas konfrontera och hantera studenter med en instrumentell och poängfokuserad syn på utbildning, när man inget hellre vill än att ägna sig åt kunskap och innehåll, är det lätt att bli frustrerad. Och när man är pressad och frustrerad är det lätt att skylla på studenterna. Det är inte bara olyckligt utan dessutom orättvist och därtill kontraproduktivt.

Högre utbildning idag har kommit att integreras i samhällsekonomin. Att befolkningens utbildningsnivå är hög anses ge fördelar till landet. Utbildning antas leda till tillväxt, vilket gör det till en nationell och samhällsekonomisk angelägenhet. Ingen vet dock om det är så, för det är svårt att bevisa. Och även om högre kunskap leder till klokare eller i alla fall mer välinformerade och genomtänkta beslut är det fortfarande svårt att kontrollera vad den enskilde faktiskt vet. Betyg och kursmål går emellertid att mäta och som ett led i arbetet med att säkerställa målet om höjd utbildningsnivå i Sverige försöker man således skapa system för att kontrollera att målen uppfylls. Om allmänna medel ska satsas på utbildning har skattebetalarna rätt att ställa krav på hur pengarna används. Detta får konsekvenser, för studenterna och för lärarna. Här finns roten till det onda och själva anledningen till att studenterna ställer frågan: Kommer detta på tentan?

Fokus inom hela utbildningssystemet har kommit att förflyttas från innehåll, det vill säga kunskap, till form, det vill säga poäng och examina. Anledningen till detta är att utbildning har blivit en samhällsekonomisk och politisk fråga. Och det gör att kraven på kontroll ökar. Om och när staten beställer något måste man så klart kontrollera att man får det man beställt. Logiken bakom är inte svår att förstå, det är enkel mattematik. Alla vill naturligtvis ha kunskap och alla reformer som genomförs i skolan och landets högre utbildning görs med allas bästa i sikte, men eftersom man samtidigt vill kontrollera att man får vad man beställt och betalar för kräver samhället kontroll och insyn. Har som sagt inga som helst problem att förstå att och hur det blivit så här, men eftersom jag värnar kunskapen får jag problem, för mitt uppdrag blir härigenom omöjligt. Kunskap och bildning går helt enkelt inte att paketera eller kontrollera.Och ansvaret för individuell kunskapsutveckling och intellektuell fostran kan bara ligga på individen.

Om politiker och allmänhet vill vill höja kunskapsnivån i samhället finns bara en väg, att släppa kontrollen och att lita på lärare och elever. För att få måste man ge. Kunskap är fragil och vetandeprocesser är inte bara ömtåliga, de är också högst personliga och skiljer sig därför åt mellan individer. Utbildning, om det är kunskap som är målet, är helt enkelt en process som inte går att kontrollera. Anledningen till det är att kunskapen är förkroppsligad och finns på insidan. Kunskap är en indirekt kvalitet som bara visar sig i och genom handling. Därför går den inte att mäta. Betyg går att mäta, men betyg är bedömningar, uppskattningar eller kvalificerade gissningar. Och när utbildningssystemet varken litar på lärarna eller studenterna, när det enda systemet är intresserad av är det som går att mäta, då blir konsekvensen den att systemet får det systemet begär: Poäng, betyg och examina. För det är det enda som går att kontrollera.

Detta är en paradox och det kan vara svårt för någon som inte är utbildad att förstå. Särskilt svårt är det att förstå om man kommer som nyantagen till högskolan. Studenterna kommer till högskolan för att lära sig, men när alla bara talar om och intresseras sig för betyg och poäng är det så klart ännu svårare att förstå vad kunskap är. Och i ett samhälle där politik handlar om att bli omvald och där handlingskraft är en uppskattad egenskap är det lätt att se varifrån krav på kontroll kommer och att kunskap hamnar i bakgrunden.

Jag började läsa på högskolan 1991 och har studerat på heltid sedan dess. Jag har fortsatt att läsa och skaffar mig nya kunskaper hela tiden och dessutom forskar jag själv. Målet för mig har hela tiden och är fortfarande att lära, lära mer och att förstå bättre. Jag brinner för kunskap och älskar mitt arbete. Tyvärr känns det allt oftare som jag tillhör en tynande och hopplöst romantisk skara, som fortfarande tror på kunskap och ser bildningens värde. Som fortfarande ser kunskap som målet med högre utbildning. Frågan: kommer detta på tentan, i kombination med Universitetskanslerämbetets strävan efter kontroll av min vardag och verksamhet, gör att jag börjar känna mig allt mer frustrerad. Ju mer jag läser och lär, desto tydligare blir det att synen på utbildning (inte bara i) Sverige är galen.

Den högre utbildningen stävar likt Titanic, i full fart mot isberget, i och med övertygelsen om att vi sitter i världens modernaste osänkbara skepp. Titanic var inte osänkbar, kärnkraftverket i Fukushima stod inte pall och Tvillingtorenen på Manhattan gick att förgöra. Hur länge till ska vi köra med mer av samma inom utbildningen innan vi fattar att det är som att släcka en eld med bensin? Vad krävs för att samhället ska förstå att kunskap inte går att kontrollera, att utbildning om den ska leda till kunskap kräver tillit till lärarna och studentens eget ansvar?

Kommer detta på tentan? Ska det bli ännu ett i raden av famous last word? En annan skola är möjlig, om tillräckligt många vill och förstår vad som krävs.

Högre utbildning: Kunskap & klokhet, eller administration & politik?

För en som i sin verksamhet följer kunskapen dit den tar en, för en som värnar vetandet och det kritiska tänkandet är det som sker i den högre utbildningen idag inget annat är en katastrof. Systemet som högskolorna och universiteten tvingats in i och tänkandet som styr verksamheten går fullkomligt på tvärs mot allt det jag tror på. Dagligen tvingas jag göra saker som går på tvärs mot allt jag tror på och har lärt mig genom åren, och jag tvingas inte bara lyssna på utan även ta order av inkompetenta och ointelligenta människor som följer protokollet till punkt och pricka och som belönats med akademiska titlar av systemet. Makten över utbildningen och forskningen förskjuts allt mer, från kunskapen till systemet. Det gör att forskning och utbildning till allt mindre del är en intellektuell verksamhet och allt mer en administrativ. Med ett system går det inte att argumentera. Och när systemet får makt går det snabbt utför med kunskapen.

Så länge ANTALET publikationer är hög och så länge PENGARNA rullar in är allt frid och fröjd, om man frågar administratörerna. Så länge det som går att mäta håller sig inom de uppsatta ramarna och så länge målen uppfylls finns inget att klaga på, om man frågar administratörerna. Kunskap är emellertid något komplext och mångfacetterat och bildning är inte ett mål, det är en process. Kunskap, bildning och vishet går inte att standardisera. Det är rörelser som lever sitt eget liv, det är föränderliga, kontextberoende och ömtåliga egenskaper. Tvingas kunskapen in i ett system mals den snabbt ner av administrationens kvarnar. Läget är allvarligt. Därför är det med tacksamhet, glädje och hopp jag läser Inger Enkvists Understreckare i dagens SvD. Hon skriver ...

I Sverige som i många länder är universiteten politiserade i den bemärkelsen att politikerna, som ju kanaliserar skattemedlen till olika verksamheter, har bestämt att högskolan ska vara ”öppen” och dessutom tjäna regionen snarare än vetenskapen. Antalet platser har fått öka, när arbetslösheten ökat. Universitetsstyrelserna har numera en övervikt för andra personer än universitetslärare. Numera heter det också att universiteten är autonoma, men av detta märks inte mycket. 

När jag blev docent kände jag mig stolt, för jag uppnått något. Titeln var ett bevis på att jag studerat och att jag nått aktning av kloka kollegor som granskat vad jag skrivit och gillat det jag tänkt. Jag trodde i min enfald att systemet uppskattade kunskaperna jag skaffat mig, men så är det inte. Titeln är bara ett nyckeltal, och det enda som räknas är hur MÅNGA artiklar jag skriver och hur MYCKET pengar jag drar in. Kunskapen väger lätt som en fjäder i förhållandet till det som går att mäta och väga. Jag samverkar mer än gärna med det omgivande samhället och vill vara en del av regionen där jag arbetar. Jag vill sprida kunskap och gör det gärna tillsammans med arbetslivet, men bara om KUNSKAPEN styr och placeras i första rummet. Det gör den inte om ekonomin överordnas eller om utbildning blir en arbetsmarknadsåtgärd.

När det gäller forskningen består en stor förändring i att resurserna huvudsakligen finns utanför universitetet och måste sökas av forskarna. För att vara framgångsrika måste forskare undersöka till vilka projekt forskningsråden kan tänkas ge pengar och anpassa sin ansökan efter detta. Det gäller att tänka taktiskt. Samma sak gäller publicering. När forskningen utvärderas är det ofta omfattningen av beviljade anslag och antalet publicerade artiklar som räknas, bland annat på grund av att utvärderarna ju inte förstår alla de ämnen som forskarna studerar. Den här ”utvärderingen” i demokratins och den ekonomiska effektivitetens namn väcker olust bland forskare, vilket är naturligt, eftersom den speglar en misstro mot dem. 

För att forska tvingas jag och alla andra söka medel i konkurrens, för så är det bestämt, att konkurrens driver kvalitet, överallt, alltid. Om detta stämmer eller ej är av underordnad betydelse för systemet, för så är det som sagt bestämt. Och eftersom projektens intellektuella kvaliteter inte bedöms, utan deras ekonomiska potential och dess förmåga att generera artiklar, i på förhand bestämda och standardiserade tidskrifter, blir kunskapen lidande. Det är ett gigantiskt slöseri med tid och pengar som hade kunnat användas till att utveckla kunskap. Systemet tvingar högt utbildade människor som uppbär lön av det allmänna, att först utbilda sig (vilket också kostar samhället pengar) i en herrans massa år, och sedan ägna sin arbetstid åt att skriva ansökningar som till 90% möts med avslag, för att konkurrensen om medel är mördande. Galet, kunskapsfientligt och intellektuellt förödande är det, för det är bara dem som anpassar sig efter systemet som når framgång. Kunskapen utarmas med tiden. Vi är ute på ett slutande plan här. Som om detta inte vore illa nog påverkas även utbildningen.

För lärarna är det nedslående att dagens studenter i grundskolan och gymnasiet har vants vid att få allt tillrättalagt och att studera precis så mycket som de behöver för att få betyg. Det är snarast sällsynt med studenter som läser bredare och djupare än de måste. Studenternas beteende är dessutom direkt avgörande för institutionernas ekonomi, eftersom den ekonomiska tilldelningen baseras på antalet studenter och på att de godkänns. Komplicerade ekonomisystem och formalisering av beräkningen av lärarnas arbetsuppgifter kräver dessutom ständigt fler administratörer, vilket urholkar resurserna till kärnverksamheten. 

I samband med införandet av Bolognasystemet infördes också en speciell sorts kursplaner som innebär en politisk-pedagogisk-byråkratisk knock-out-seger över universitetslärarna. Vissa ord måste användas. Det får inte sägas att studenter ska kunna vissa saker, utan olika ”lärandemål” måste formuleras som iakttagbara beteenden för att kunna utvärderas på visst sätt, annars får institutionen inte kursplanen godkänd och får inte ge kursen. 

Administratörer och politiker försöker få lärare att tro att kursplaner utformade enligt de här mallarna är ett slags kontrakt mellan student och institution, som om ett sådant kontrakt kunde ingås utan att det ställs krav på studenternas förkunskaper från gymnasiet och deras arbetsinsats vid universitetet. Att lärarna inte har protesterat mer högljutt beror nog på att de arbetar hårt, att de är splittrade mellan många ämnen men mest på att de inte vill dra på sig byråkraternas motvilja. De är beroende av administratörerna för medelstilldelning.

Kursplanerna styr verksamheten och bara mål som går att mäta godkänns. Alla med bara en gnutta insikt inser att detta får konsekvenser för hur utbildningen bedrivs och dess resultat. Hur mäter man kritiskt tänkande, bildning, vishet? Hur omformas dessa kvaliteter till mål, och hur kvalitetssäkras processen. Svaret är att det går inte. Och när studenterna bara förväntas uppnå målen, inte överskrida dem, kommer innehållet successivt att utarmas när nya generationer avancerar i systemet. Golvet som kursplanerna säkrar kommer att sänkas för varje år. Alla vet att träning för att ge resultat kräver att man överpresterar och spränger gränser, inte att man (nätt och jämt) uppfyller dem. Framgång kan bara nås genom möda och är det kunskap man vill ha är det kunskap man måste kräva, inget annat.

Universitet borde vara en gemenskap av lärare och studenter som söker så sann kunskap som möjligt, men nu ser han studenter som inte förväntar sig att lära sig speciellt mycket men som inte heller har för avsikt att anstränga sig över hövan. Han uppfattar dagens studenter som autodidakter, eftersom de som regel i grundskola och gymnasium inte har haft någon intellektuell förebild. När det gäller kulturkonsumtion väljer de det som är enkelt och lätt. Ungdomarna försvarar tankegångar som de egentligen inte satt sig in i och tenderar att filtrera de nya idéerna genom sin narcissism. De tror sig vara centrum i världen. Han ser i samhället många exempel på sentimental moralism, kombinerad just med ett förhärligande av ungdomlig entusiasm, något som i sin tur ökar ungdomarnas narcissism. 

Pérez-Díaz talar om en kognitiv och moralisk förvirring knuten till den generation som växte upp på 1960-talet och som fick stort inflytande på grund av expansionen av högre utbildning i hela västvärlden på 1970-talet. Hans poäng är att 1968 års generation inte själv hade gjort någon större insats för att försvara friheten och skapa välstånd. Det var deras föräldrageneration som hade kämpat mot totalitära regimer eller, vilket var fallet i många länder, som inte hade gjort något speciellt för att påskynda slutet för regimerna i fråga. 

68:orna formulerade sitt missnöje med konsumtionssamhället i egenskap av missnöjda konsumenter, och de krävde mer frihet samtidigt som de uttryckte sympati för totalitära ideologier, det vill säga de betedde sig motsägelsefullt och förvirrat. De har sedan vuxit upp, blivit politiker och lärare och utformat dagens undervisningsväsende. De har inrättat sig i ett liberalt och tekniskt avancerat samhälle som bygger på opartiskhet i vetenskap och rättsskipning och som gett välstånd, men de vill inte erkänna betydelsen av kunskap och opartiskhet utan föredrar social ingenjörskonst kombinerad med marknadstänkande. 

När dagens ungdomar möter den här motsägelsefulla politiken blir de ännu mer förvirrade än tidigare generationer, eftersom skolan och familjen har ställt lägre krav på dem när det gäller ansträngning och mognad, och därför att den ungdomskultur de lever i och som uttrycks i film och musik förmedlar en ansvarslös njutningslystnad. Ungdomarna har uppfostrats att tänka att det är samhällets uppgift att ge dem det de behöver och vill ha. 

Författaren menar alltså att Europas sociala eliter inte ser universitetet som en möjlighet till intellektuell utveckling utan som ett medel till social utjämning och ekonomisk uppgång. Man kan tala om en instrumentell och utilitaristisk syn på högre utbildning. Universitetet ses som en yrkeshögskola och inte som en unik institution för att utveckla mänsklig förmåga. Kanske kan man tala om narcissism också bland politiker. De har blivit valda och tror att de därigenom inte bara har rätt utan också förmåga att ta beslut om verksamheter som de inte till fullo förstår. 

Intellektuell verksamhet syftar till tankereda, men idag präglas själva den struktur som universiteten verkar i av motstridiga syften och av förvirring, och detta gäller både Sverige och många andra länder. Det är komplicerat att säga var man ska börja om man vill förbättra situationen, men i Sverige kan man framhålla tre områden som vi borde ta itu med och som går omlott, nämligen finansieringssystemet, byråkratiseringen och kraven på studenters förkunskaper och arbetsinsats.

Kunskapen i första rummet. Allt annat än det är en katastrof för all högre utbildning. Bara den som inget vet tror att det är enkelt att målstyra och reglera en sådan sak som utbildning och kunskapsutveckling. Och när klokskap är ett hinder för att verka i akademin då är det ett tecken på att något radikalt borde göras. Tack Inger Enkvist, för att du står upp för kunskap och för att du visar vägen. Tack för att du ger mig och alla andra som brinner för och strävar efter kunskap, inte makt och pengar, publikationer eller titlar.