The great Google, isärplockad

Dagens Under Strecket handlar om Google, vilket väcker mitt intresse. Har oroat mig ett tag för detta gigantiska företags allsmäktighet och härskarambitioner. Är man stor måste man vara snäll, säger man från företagets sida. Snäll, enligt vems måttstock, och hur då? Viktiga frågor. Snäll är inget objektivt begrepp. Google har enorm makt, och då kräver detta en motkraft i form av medvetna och kritiska användare. Och för att nå dit krävs dels insikt om nyttan med kritiskt tänkande, dels en väl utvecklad förmåga hos många att tänka kritiskt. På detta tema leder jag i eftermiddag ett seminarium, så vad passar väl bättre än att värma upp hjärnan med hjälp av reflekterande kring detta ämne. Vad vill Google? Håkan Lidgren höjer ett varningens finger.

Med några få ord lyckas Jaron Lanier få mig att se Google ur en helt ny vinkel. En sökmotor vill gärna framstå som en neutral förmedlare, men den föredrar ett hav av information som är så fragmenterad och osorterad att den är värdelös om vi inte kan söka. Det internet som passar ett sökföretags intressen är förmodligen bara ett av många alternativa internet, men innan vi har lösgjort oss från sökteknologin och fått syn på vad den ”vill” kommer vi inte att fråga oss vilka andra internet som är möjliga. 

När jag höll på med mitt drogprojekt var jag på en konferens i Stockholm där en läkare talade om nikotinets påverkan på kroppen, som svar på en fråga från publiken som handlade om ämnets prestationshöjande effekter, vilket många nikotinister vittnar om. Läkaren svarade då att dessa effekter absolut fanns, men bara för den som gjort sig beroende av nikotinet, som i princip höjde effekten till normal nivå. Nikotin hjälper alltså bara den som gjort sig beroende. Är detta vad Google strävar efter?

Är det pengar man är vill tjäna, eller vill man verkligen hjälpa mänskligheten? På den frågan finns naturligtvis inget definitivt svar, och det får tjäna som ingång till nyttan med kulturvetenskap/humaniora och det kritiska tänkandet. För att förstå vinsten med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande måste man inse att det inte finns någon absolut sanning, det finns bara olika perspektiv och ingångar till den komplexitet som världen framträder ur för oss människor. Levande erfarenhet, som är en konsekvens av livet här på jorden, resulterar i en komplex väv av yta, utan kärna. Människan och allt/alla andra blir härigenom till objekt för varandra. Ingen kommer i kontakt med det som sker på insidan. Ni vet lika lite om mig som jag vet om er, och som vi tillsammans vet om företag som Google. Det finns därför ingen metod att avslöja sanningen, av det enkla skälet att det inte finns några entydiga sanningar. Det är här vi måste börja, om vi verkligen vill förstå. Insikten om det hopplösa i att söka en absolut sanning är avgörande för att kunna utveckla förmågan till kritiskt tänkande, vilken är nödvändig för att kunna närma sig ämnet kultur men även ett företag som Google. Lindgren fortsätter.

Men vänta nu – är det inte mer korrekt att säga att Google sysslar med reklam än med sökning? ”Jag är inte förtjust i att kalla det som Google gör ’reklam’”, fortsätter Lanier. De producerar inga förföriska budskap. De säljer tillgänglighet. ”Och det leder i sin tur till en väldigt schizofren situation, skulle jag säga, där du tror att du är deras användare, men det är du som blir använd, eller du är deras produkt, och så slutar det med att du gör en massa grejer för att få kontroll över din framtoning på nätet och ditt rykte på nätet, och folk blir besatta av det. Men den verkliga bilden av dig är den du inte har tillgång till, det vill säga den bild som används för att sälja tillgång till dig till en tredje part.”

Kostar det inget, då är det du som betalar genom att sälja en del av dig själv. Det är ingen nyhet, väldigt många vet detta, men få förstår vidden av den insikten. Att upprepa den riskerar således att urvattna kunskapen som finns i insikten. Och då behöver man en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande, för att inte förlora sig. Google är inte ett ont företag, men deras tjänster kan ge upphov till konsekvenser som användarna inte gillar. Enda vägen ur det problemet är att utveckla insikten om att en värld med endast en sanning är en platt värld där man kan komma att tvingas erkänna en hel massa premisser, bara för att man gått med på den första. Den om att sanningen är en och odelbar. Det är inte så enkelt. Levande erfarenhet är komplext och många gånger motsägelsefullt. Google är på många sätt som kultur.

Det är den sortens information, ett mönster som utvinns ur en persons totala nätaktivitet, som Google sysslar med, och där gäller inte ”information wants to be free” längre. Det är en information som har blivit ogripbar: ”Det finns ingen akt om dig som du skulle kunna få tag på; det är den samlade effekten av all annan data de har, denna jättestora, samlade, privatägda modell av världen.”

Svaren finns inte där man i förstone tror, eller där man letar. Svaren går dessutom inte alltid att koppla till en fråga, liksom många frågor saknar svar. Kulturen går aldrig att nå full inblick i, den bara är och den påverkar. Hur den påverkar är en fråga lika stor som livet självt, och därför blir den meningslös att ställa. Livet kan bara levas, upplevas. Kritiskt tänkande är temporärt och kontextuellt vetande. Kunskap som bara är giltig där den används, och så länge den användas. Och eftersom det inte finns någon akt som går att få tag i kommer den samlade effekten av människors handlingar att bli viktigare att göra sig medveten om, än den meningslösa frågan om vem som är ond och vem som är god. Det bestäms kontextuellt, inte av någon, utan av helheten. Lindgren skriver:

Jag skulle vilja presentera Jaron Lanier eftersom han är en av vår tids digitala dissidenter – märkligt nog verkar de vara ungefär lika få som antalet kända ateister (Evgeny Morozov och Nicholas Carr hör också hit). Lanier tillhörde en inre krets av tidiga it-visionärer i Silicon Valley. På 80-talet ledde han det team som utvecklade de första virtual reality-systemen där flera personer kunde dela samma värld. Han har fortsatt att tänka lika självständigt och egensinnigt som då, och det har gjort att han har kommit att bli ett slags rebell mot nätrebellerna, allt mer kritisk mot de ideologiska föreställningar som har kommit att dominera samtalet om internet och artificiell intelligens. Hans senaste bok Who owns the future? har just utkommit i USA.

När internet var nytt föreställde sig han och hans kompisar att det skulle bli en fantastisk källa till välstånd och kreativa möjligheter, men så har det inte blivit. Två saker har hänt, enligt Lanier. De nördar som driver informationsteknologin framåt har utvecklat en obehaglig, antihumanistisk ideologi. Och det internet vi har fått skiljer sig rätt mycket från den ursprungliga visionen: det har blivit närmast omöjligt för kreativa individer att försörja sig på sitt arbete.

Kulturens komplexitet visar sig här i citatet. Kultur är inget i sig, det är resultatet, utfallet, konsekvensen av kollektiv handling. Liksom Internet skapas den i handling, och eftersom en process alltid lever sitt eget liv är den båda ond och god, samtidigt. Därför passar både kultur och Internet synnerligen illa som medel till lycka. Och den som är frälst brukar som bekant inte vara kritisk. En påminnelse alltså, till alla som bara ser fördelar med IT. Visst finns det möjligheter, men det finns lika mycket faror. Enda sättet att närma sig frågan eller ämnet är alltså med en sund skepsis, och med fokus på konsekvenser. Eller med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande.

Ideologin först. Lanier gjorde upp med den i en artikel i tidskriften Wired, ”One-half of a manifesto” (december 2000). ”Den dogm jag opponerar mig mot består av ett antal trossatser som kuggar in i varandra; den har ännu inget allmänt accepterat namn, men ibland kallar jag den ’cybernetisk totalism’.” Den cybernetiska totalismen kan få lika stort inflytande som Marx eller Freuds idéer, tror Lanier. ”Eller större, eftersom det kan sluta med att dessa idéer i stort sett byggs in i den programvara som styr vårt samhälle och våra liv.” Dit hör bland annat uppfattningen att det mest relevanta sättet att beskriva någonting är att tala om det i termer av information (observera hur informationsteknologin har blivit den metafor genom vilken vi förstår biologin; se min understreckare ”Döda metaforer för levande materia”, 13/10 2005). Och en förhoppning om att bioteknik och artificiell intelligens kommer att smälta samman i en nära framtid och göra oss till oändligt mäktiga, möjligen odödliga cybervarelser. (Drog vi inte ganska nyligen slutsatsen att en strävan efter ett samhälle av perfekt människomaterial kan få rätt otrevliga konsekvenser? Nu lockas vi av samma idé från ett annat håll, som om felet förra gången låg i bristande vetenskaplighet och inte i de bakomliggande värderingarna.)

Laniers argument mot den cybernetiska totalismen är dels etiska (dem får ni läsa själva), dels praktiska. De cybernetiska totalisterna har ”förväxlat ideala datorer med verkliga datorer, som uppför sig annorlunda.” Teknovisionärerna föreställer sig alltid perfekta system, vars komplexa programvara aldrig kraschar; Lanier tvivlar på att sådana system alls är möjliga att bygga.

Visionärer föreställer sig alltid perfekta system. Vad är inte den akademi som Björklund vill skapa, och den ekonomi som Borg drömmer om och Reinfeldt (men även oppositionen) försöker realisera, om inte perfekta system som aldrig kraschar. Kartor och kalkyler där allt går jämt upp och framtiden går att räkna ut. Man behöver inte studera kultur speciellt länge eller djupt för att komma till insikt om dess komplexitet och oförutsägbarhet. Den insikten och de kunskaperna går emellertid på tvärs mot maktens önskan om att det vore annorlunda. Det är mänskligt att skjuta på budbäraren som svaren inte stämmer med förväntningarna och önskningarna om hur det borde vara. Samma gäller i förhållande till Google, och därför finns här paralleller. Nätet är också en kulturell miljö, liksom ekonomin och vardagens levande erfarenhet. Komplexa processer av tillblivelse.

I den ömsom pratiga och skarpsinniga artikeln ”The local-global flip” (publicerad på Edge.org, november 2011) beskriver han vad han tycker har gått fel med internet. Vi har blivit ”hypnotiserade” att tro att vi inte bör vänta oss någon ekonomisk ersättning för det vi gör online. Den kreativitet vi bidrar med inte är värd något. ”Jag är förvånad över hur beredvilligt en massa människor jag känner, unga människor, har accepterat försämrade ekonomiska utsikter och en inskränkning i sin frihet”, säger Lanier, ”i utbyte mot möjligheten att lattja omkring online.”

Han fortsätter: ”När folk inte får ut någonting från ett samhälle kommer de i slutändan bara att vandalisera. Och det är, som jag ser det, ungefär vad som händer på nätet.” Om man däremot fick betalt när man laddade upp något skulle man känna sig som en fullvärdig medborgare. Då skulle ett socialt kontrakt uppstå: folk skulle vara villiga att betala eftersom de själva fick betalt. Nätet borde generera välstånd, det borde ha lyft människor från skitjobb till en växande kreativ medelklass. I stället, skriver han, håller vi på att förlora medelklassen, och det är allvarligt.

Här är nog Lanier helt ur synk med tidsandan. Att hylla medelklassen var något man kunde göra på 1930-talet, när majoriteten hoppades bli medelklass (i praktiken om än inte till namnet). I dag går den sociala rörligheten i motsatt riktning: vi är på väg mot en stor, rättslös underklass, en överklass av personer som är födda till sin position och däremellan ingenting. Vårt kollektiva politiska undermedvetna handlar om ghettoromantik, om att göra sig redo för ett liv i slummen.

Håller med Lindgren i analysen av Laniers syn på medelklassen, men håller samtidigt med Lanier om att användarna och medborgarna lägger sig allt för platt för makten och allt för enkelt accepterar det givna, i enlighet med den överordnades perspektiv. Vi riskerar att gräva vår egen grav, om vi inte kollektivt skakar om oss och inser betydelsen av och nyttan med humanioras och kulturvetenskapens förmåga till kritiskt tänkande. Lanier visar hur ett kritsikt tänkande skulle kunna kombineras med IT, och uppfinner således en medelväg som inte handlar om okritiskt fördömande eller hyllande.

Han har fortsatt att arbeta med virtual reality och en dag uppstod en bugg i systemet. Hans hand blev plötsligt en kilometer lång. I stället för att fixa buggen började folk leka med olika förvrängda kroppsformer. Och då upptäckte de något oväntat: hjärnan accepterar utan större svårighet kroppsformer som inte är mänskliga. Intuitivt förstår vi hur vi ska kontrollera en mängd olika virtuella kroppar. Hur annorlunda kroppar kan man göra innan illusionen ”detta är min kropp” bryts? Lanier och hans kolleger prövade varelser med fler än två armar och två ben: en av deras favoriter var en hummer.

Varför är detta viktigt? ”Jo”, fortsatte Lanier, ”jag spelar piano. Jag improviserar vid pianot, och alla som studerar improvisation kommer att upptäcka att man kommer till en punkt i sina studier när man plötsligt märker att wow, mina händer verkar kunna lösa den här invecklade stämföringen som min hjärna inte ens kan hänga med i.”

Den del av hjärnan som styr ens muskler har förmågan att lösa komplexa problem. ”Den gör det i en annan kanal än det verbala, symboliska tänkandet i pannloberna som vi är mest vana vid. Och det sker lite mindre medvetet. Men det är ett verkligt fenomen.” Lanier har sett samma fenomen hos skickliga idrottsmän, kirurger och piloter. ”Och då uppstår den intressanta frågan: hur långt skulle det kunna utvecklas?”

Lanier vill använda virtual reality för att aktivera den kroppsliga intelligens som 2 500 års filosofihistoria i stort sett har försummat, men som gör att en erfaren biljardspelare kan sänka en svår boll – en stöt som samma spelare inte skulle klara av att beräkna om den presenterades som ett matematiskt problem. Lyckas han med det har han öppnat dörren till ett spännande rum – och samtidigt utvecklat en teknik som syftar till att göra människan till en kroppslig helhet, i motsats till all teknik som gör henne ännu lite mer abstrakt.

Posthumanism handlar om människor av kött och blod, men också om människors interaktion med varandra och med den värld de bebor. Internet ägs inte av eller är synonymt med Google, inte om vi inte accepterar företagets bild hur det är och hur vardagen organiseras på bästa sätt. Google blir aldrig starkare än dess användare låter företaget bli. Makt skapas i och genom handling, interaktivt. Liksom ekonomi, och kultur. Det handlar om olika aspekter av levande erfarenhet. Och för att kunna lära sig hantera den, men också för att utveckla insikt om att detta är processer som inte går att kontrollera, krävs kollektiv förmåga till kritiskt tänkande, med fokus på konsekvenser.

Däri finns kulturvetenskapens och humanioras nytta. Det kritiska tänkandet är en möjlighet som blir vad vi gör den till, och det är liksom IT varken ont eller gott i sig. Det skapas och utvecklas genom interaktion mellan många, i vardagen. Läsande, skrivande, samtal och så vidare. Där uppstår kulturen, och den kan vi lära oss förstå, men aldrig kontrollera. Det finns inte ett svar på frågan om nytta, bara många. Därför ser jag fram emot sommaren då jag äntligen kan läsa ikapp. En av titlarna på listan över olästa böcker är: Till vilken nytta? av Tomas Forser och Thomas Karlsson (red.). Den ska jag läsa, inte för att få svar, utan för att lära mig utveckla nya frågor, och för att se på det invanda med nya ögon och utifrån nya perspektiv.

Bloggpost 1300

Detta blir den 1300de bloggposten sedan starten. Brukar göra ett slags avstämning vid var hundrade post, för att stanna upp och reflektera. Vart är Flyktlinjer på väg, och hur ser jag på uppdraget? Räknar man från det att jag började skriva på allvar är detta den längsta tidsrymden mellan två sådana avstämningsposter. Det har tagit nästan 100 dagar att skriva 100 bloggposter, och så lite har jag inte skrivit tidigare. Detta beror på olika saker, dels på en enorm arbetsbelastning, dels på att jag börjar få lite svårare att hitta uppslag att skriva om. Vill inte upprepa mig, allt för mycket. Dels beror det på att jag antog utmaningen #blogg100, som förde in ett moment av tvång i skrivandet. Det var en ny känsla. Helt plötsligt fanns det ett krav att skriva, vilket påverkade lusten och gick ut över inspirationen. Trodde inte det skulle bli så, men det var en nyttig erfarenhet. Jag har svårt för krav. Fixar inte det. Måste vara fri för att prestera. När jag får göra som jag vill då blir jag kreativ och det finns nästan ingen gräns för hur mycket jag har kunnat skriva. Nu blev det ett tvång, samtidigt som arbetsbelastningen var stor. Inte bra, men nyttigt.

Bloggandet är en viktig del i mitt liv, det har blivit en ritual som ger dagen stadga. Och skrivandet utvecklar tänkandet. När jag sätter ord på tankarna får jag syn på dem, och det utvecklar tänkandet. Ofta vet jag inte vad jag ska skriva om, men jag sätter mig ner ändå och bara skriver. Det brukar ofta hända något då, när orden dyker upp på skärmen. Det finns nästan alltid något att upptäcka och söka sig vidare till för att utveckla. Saker jag trodde jag visste visar sig vara svåra att försvara, och annat jag trodde jag hade koll på tvingas jag inse att jag fått om bakfoten. Flyktlinjer är mitt andra universitet. Här lär jag mig det jag behöver kunna på andra ställen i akademin.

Under året som gått har jag insett att Flyktlinjer kan fungera som barnkammare för böcker. Ser åtminstone två böcker till ligga på lur här mellan posterna. En bok har redan extraherats härifrån och finns dels i ett worddokument på hårddisken, dels i en pappersversion som jag läser i och lägger till samt drar ifrån. Böcker är något annat än bloggtexter. Därför går det inte bara att ta något härifrån och skriva ut det, så blir det en bok. Det kräver ganska mycket arbete och intellektuell möda att översätta och förädla bloggposter till boktext. Trodde jag skulle ha ett klart manus innan sommaren, men jag tvingas inse att det inte är möjligt. Siktar på augusti istället. Skrivandet måste vara lustfyllt, det får inte bli ett tvång. Dessa två saker har jag lärt mig under våren här. Nyttig kunskap. Viktig insikt.

Flyktinjer och bloggandet ser jag som ett sätt att upptäcka kultur. Ett sätt att undersöka det som alla är en del av och genom handling i vardagen är med om att skapa. Bloggande är inte bara ett sätt att förmedla tankar och kunskap om kultur, det är lika mycket ett sätt att bygga upp en förståelse för kulturen. Ett sätt att få syn på det som till vardags är osynligt. Fick en text publicerad på det temat under hösten 2012. Den är ett slags koncentrat av mina motiv för att blogga. Delar av den artikeln har publicerats på Flyktinjer och tankarna har på olika sätt figurerat här, citaten är de gamla vanliga. Ändå är texten ny. Tänker att någon kanske kan ha nytta av den, och avslutar därför denna avstämningspost med att återge den. Det är en kort artikel, ett snabbt inspel i ett samtal som jag hoppas kan fortsätta länge. Här och på andra ställen.

"Konturer till en nomadologisk kulturanalys" heter artikeln, och den finns publicerad i tidskriften Kulturella Perspektiv, som jag gärna gör lite reklam för. Återkommer med ett avstämningsinlägg när det är dags att skriva post 1400, men det blir först i höst. Under sommaren sjunker intensiteten, för att bibehålla lusten. Då skriver jag inte varje dag, bara när lusten att uttrycka tankar infinner sig. Men än finns det arbete kvar. Uppsatser att handleda och examinationer. Undervisning och schemaläggning. Några veckor till, sedan. Oj vad skönt det ska bli. Semester, ledighet. Vila, återhämtning.

Konturer till en nomadologisk kulturanalys

Contors for nomadological Cultural Studies

Abstract: This article draws up some lines and puts forward thoughts about blogging as a way to develop and make Cultural Studies more up to date, both with society and with recent theoretical insights about culture. The objective of this text is to inspire fellow academics to start blogging about their work and to use blogs as a two way tool for both communication and investigation, and to elaborate on some prerequisites for nomadological Cultural Studies.

Key words: Deleuze, blogging, conversation

Kultur är kollektiva, icke-linjära processer av tillblivelse, vilka inbegriper allt och alla. Inte bara människor, utan även tankar och ting är delar av, interagerar och blir ömsesidigt till i processen. Filosofernas Gilles Deleuze och Felix Guattari (2003:379f) nomadologiska ansatser har jag använt som inspiration för att utveckla en interagerande metod för att samtidigt både undersöka kultur, och kommunicera resultaten i det omgivande samhället. Deleuze och Guattari utgår från att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” För att undersöka kultur med sådana utgångspunkter måste forskaren befinna sig i rörelse, ständigt kommunicerande med såväl allmänheten som vetenskapssamhället. Nomadologisk kulturforskning handlar om interaktion, i realtid, om att kasta sig ut i floden av rörelse och flyta med i strömmen av händelser. Och det underlättas om kommunikationen av vetenskapliga resultat sker via en regelbundet uppdaterad, interaktiv blogg. Kultur handlar om ömsesidig tillblivelse och går aldrig att fånga och beskriva i detalj. Vetenskapen har heller inget tolkningsföreträde, alla sådana mål och ambitioner måste överges om kulturanalysen ska bli nomadologisk. Kunskap om kultur är en kollektiv angelägenhet som varken kan eller får stanna inom akademin. Kultur är per definition delad och kulturvetare borde därför engagera sig mer i tillblivelsen än ställa sig vid sidan av. Konkret och handgripligen. Det underlättas om bloggformatet används simultant för att både kommunicera resultaten av det vetenskapliga arbetet och för att dra på sig reaktioner som kan utgöra underlag till vidare analys och fortsatt kommunikation. Att blogga är att vara i rörelse, tillsammans med sitt studieobjekt. Sista ordet är aldrig sagt, i någon fråga som rör kultur. Bloggande, nomadologiskt inspirerade, kulturanalytiker är således ute på never ending fieldworks.

För att tillvarata potentialen hos nomadologin finns en poäng att göra som Deleuze och tänka på kulturvetenskap som ett slags samtal (Jfr Deleuze & Parnet 2002:1ff).[1] Samtala bör man enligt Deleuze göra i mycket högre utsträckning än vad man gör, istället för att diskutera. Skillnaden mellan samtal och diskussion är fundamental. Diskussion syftar till att komma fram till något bestämt och till att utse en vinnare. Diskussioner underblåser därför tendenser till makt, eftersom målet är att nå ett avslut. Samtal däremot handlar lika mycket om att lyssna som att tala. Samtalets mål är att utbyta tankar, om att interagera och om att verka för att uppnå ett gemensamt mål, tillsammans. Förståelse för kultur bör öppna upp, inte stänga in, bestämma eller låsa fast. Och för detta ändamål passar bloggen väl. Flyktlinjer (som är namnet på min blogg) har som ambition att sprida kunskap samt att främja samtal och interaktion kring kultur. Publicering i smala, internationella, referee-granskade, vetenskapliga publikationer gör det inte. Inom akademin är debatter vanligare och anses finare än öppna och förutsättningslösa samtal. Och över 1000 bloggposter är inte värt ett vitten i jämförelse med en enda vetenskaplig artikel. Besluten om att det är så det ska vara är kontingent och har liksom all kultur vuxit fram i och genom interaktion mellan aktörer med olika intressen och grader av makt och inflytande. En annan akademi är möjlig, om tillräckligt många vill och ser värdet av det.

Världen och verkligheten förändras inte linjärt, och därför menar jag med Deleuze att, ”alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av [vad man nu studerar], att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk” (ibid). Bloggen är som klippt och skuren för att främja uppkomsten av missuppfattningar som kan leda till samtal om och i förlängningen reell förändring. En nomadologisk förståelse för kultur handlar om att göra sig öppen för de flyktlinjer (konstruktiva möjligheter) som hela tiden uppstår överallt men som det kan vara svårt att upptäcka om man utgår från en konventionellt akademisk syn på kunskap. För att öka möjligheten att upptäcka flyktlinjerna, när och där de uppenbarar sig måste man sluta,

söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. (Deleuze & Parnet 2002).

Här som på många andra ställen i Deleuzes och Guattaris gemensamma produktion är det vad som sker i mellanrummen mellan de berörda parterna som lyfts fram och betonas, det som uppstår inom ramen för förutsättningslösa samtal där tankar och idéer ohejdat kan tumla runt, konfronteras med andra tankar och sättas i rörelse. Det är i mellanrummen som det oväntade står att finna, som flyktlinjer uppstår. Och detta inser och upptäcker man enklare om man tillåter sig att vara nomadologiskt öppen och prestigelös. 

Kulturvetenskapliga texter kan och bör därför provocera mottagaren till egna tankar, till att tänka nytt om och tänka förbi det givna, snarare än bestämma hur det är. Nomadologisk kulturanalys handlar om att främja ny-tänkande genom att upprätthålla arenor för samtal. Nyttan med kulturvetenskap kommer till sin rätt först i mötet med andra kompetenser och kulturforskaren tvingas genom bloggandet till interaktion med dem forskningen handlar om och berör. 

Konturerna till en sådan vetenskap kan ritas upp med hjälp av ett citat från Deleuze, där han talar om sitt mångåriga samarbete med kollegan Felix Guattari. Citatet fungerar som programförklaring för Flyktlinjer, och det illustrerar vad jag menar att bloggande kan hjälpa kulturvetare att uppnå.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig. (Deleuze & Parnet 2002).

Nyckeln till framgång är något så enkelt och samtidigt svårt som en plats för egalitära möten mellan kulturforskaren och dem de vetenskapliga rönen angår. För att det hela ska fungera och för att främja samtal måste det vara en plats med högt i tak där många kontinuerligt och prestigelöst kan utbyta tankar och föra förutsättningslösa samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över. Via bloggen undersöker kulturvetaren inte bara kulturen, hen är samtidigt aktivt med i skapandet av kultur. Detta ser jag som en väg framåt för kulturvetenskapen, ett nödvändigt steg om Etnologi och andra humanistiska ämnen inte skall bli obsoleta, för att avsluta med ett medvetet provokativt uttalande, som jag gärna samtalar vidare om på flyktlinjer.blogspot.com

Referenser

Deleuze, Gilles & Guattari, Felix, 2003. A Thousand plateaus. Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis, London: University of Minnesota Press.

Deleuze, Gilles & Parnet, Claire, 2002. Dialogues II. New York: Columbia University Press.

---

[1] Artikeln är resultatet av ett av Deleuzes möten med intervjuaren Claire Parnet (Deleuze & Parnet 2002:1ff), och finns översatt till svenska i tidskrifterna Glänta och Ailos gemensamma Deleuzenummer från 2003/2004. Översättningarna av denna text är gjorda av Kristina Ekelund och är också hämtade därifrån.

Hur strukturell är den strukturella rasismen?

Dristar mig till att skriva om ett kontroversiellt och hett debatterat ämne idag. För jag tycker det är dags att sätta ner foten, hög tid att reflektera över orden som används i frågan. För att komma någon vart i frågan är det ett måste att veta vad man talar om, och med den saken är det verkligen si och så idag. Göteborgs Postens ledare, skriven av Peter Hjörne, får bilda utgångspunkt för mitt resonemang. Hjörne drar med texten sin lans för Jasenko Seklimovic, som står på ena sidan av den polariserade debatten. På andra sidan finns Jonas Hassen Khemiri.

Hjörne och Selimovic, som goda liberaler, pekar på individen och lyfter fram människor som lyckats, i syfte att använda dessas upplevelser för att underbygga sin tes om att diskriminering inte är strukturell. Jonas Hassen Khemiri å sin sida menar att diskrimineringen är strukturell och att den drabbar enskilda individer. Och där står man. Båda sidor mobiliserar anhängare och slipar sina argument samt lyfter fram exempel som stöder deras uppfattning.

Politikerna går som katten kring het gröt för att i möjligaste mån undvika att förknippas med SD, och delar av medierna gör samma sak. Läget är strikt polariserat och det finns inget utrymme för nyanser. Det samtalas inte om denna fråga, här är det antingen eller som gäller, antingen är diskrimineringen strukturell, eller så är den individuell. På denna fråga finns idag endast ett, och ett enda, godtagbart svar. Det bästa svaret. Och frågar man liberalerna Hjörne och Selimovic är svaret givet, individer är det som diskiriminerar och som diskrimineras, och följaktligen är grundproblemet att individer erkänner sig diskriminerade och därigenom låter strukturer hålla dem nere. Ser man så på problemet stavas lösningen: Empowement, vilket är Hjörnes förslag även om han inte nämner det ordet.

Jag avskyr att ungarna känner sig som offer. Man måste känna att man har sitt öde sina egna händer. Annars är det kört, säger Katrin Hakopian som är chef för Fryshuset i Göteborg.

Katrin är själv uppvuxen i Iran, av armenisk härkomst och kom till Sverige som 20-åring.
Hon är kritisk mot synen att den så kallade strukturella rasismen i Sverige dömer invandrare till misslyckande och ständigt utanförskap. 

– Det finns mängder av invandrare som lyckats väl och det är viktigt för de unga att se det. Det finns många unga med invandrarbakgrund som har starka ambitioner och är mycket duktiga i skolan. Därför kommer mycket att se annorlunda ut i Sverige om tio år, menar Katrin Hakopian.

Försvaret för ståndpunkten går ut på att hitta lyckade exempel, och ju fler sådana man hittar desto starkare blir testen, att diskriminering är ett påfund som kommer uppifrån och som saknar stöd i människors levande liv. Individer har makten att förändra, och det är den enda lösningen som fungerar. Enligt Hjörne, som fortsätter.

Så här skriver Fryshuset själva: "Vi skapar gemenskaper där unga syns, hörs och räknas. Fryshusets verksamheter sträcker sig i dag från kultur och nöjen till projekt. Fryshuset vänder sig till unga och fokuserar särskilt på dem som lever i utanförskap. Vi tror att alla kan lyckas och är värda en chans till." Fryshuset startade i Stockholm 1984 och finns i dag också i Malmö och Göteborg. 2005 kom Fryshuset till Göteborg. Göteborgsverksamheten den snabbast växande och har i dag 22 anställda i nyligen invigda lokaler i Kviberg.

Fryshuset i Göteborg arbetar med allt från jobbcoachning, utbildning, kulturverksamhet, nattvandring. De hjälper unga att söka jobb och arbetar mot hedersrelaterat våld.
Själv är jag engagerad i en "ideell förening för mångfald" som heter Öppet Hus. Där försöker vi öppna dörrar till arbetslivet, främst för unga med invandrarbakgrund, genom att ordna mentorer och praktikplatser, intervjuträning och mycket annat som kan underlätta för ungdomarna att få jobb.

Gång efter annan säger de unga till oss att "ni måste se oss som en resurs, inte som ett problem - för vi kan och vi vill".

Detta mitt inlägg skall inte läsas som kritik mot Hjörne eller Selimovic, även om jag försvarar tanken om att diskriminering bäst förklaras genom hänvisning till strukturer. Det är så klart lovvärt och bra det som sägs, och ingen gynnas av att bli betraktad som ett problem. Jag håller alltså med liberalerna i att individer alltid har ett ansvar och att det alltid finns vägar ut, att det spelar roll vad man gör och hur man tänker. Men jag håller inte med om att ett strukturtänkande nödvändigtvis leder till att individer betraktas som hjälplösa offer eller problem.

Man skall inte förneka förekomsten av rasism, diskriminering eller utanförskap eller problemen med att ha "fel" namn när man söker jobb. Men det betyder inte att alla är rasister.

– Ungdomarna får aldrig förlora hoppet, sa Katrin Hakopian.

Det är det som debatten mellan författaren Jonas Hassan Khemiri och teatermannen, FP-politikern och statssekreteraren Jasenko Selimovic i grunden handlar om: Finns det hopp eller är rasismen strukturell och utanförskapet permanent och allomfattande?
Det här är bakgrunden: [fast den utelämnar jag här. Den som är intresserad eller som inte känner till den kan läsa hela ledaren på gp.se]

Hjörne har visat var han står och hur han tänker, och han har också lyft fram egna exempel som stödjer hans tes. Han har därigenom visat sig vara en kraft att räkna med i debatten. Dels är det Selimovic som ska försvaras, dels ståndpunkten om att allt utgår från individen.

Som svar fick han en flodvåg av kritik, beskyllningar och tillmälen. Men Jasenko Selimovic viftar aldrig bort Khemiris upplevelser eller bagatelliserar diskrimineringen i samhället. Han erbjuder bara en annan bild än den ständiga hopplöshetens och oundviklighetens "lågintensiva förtryck".

Selimovic och Hjörne är tydliga med att de respekterar Khemiri, vilket ligger helt i linje med deras grundläggande syn. Men Khemiris tolkning av läget erkänner man inte, vilket också är helt följdriktigt. Men är det självklart att ett fokus på och uppmärksamhet av strukturer leder till hopplöshet och förtryck för individer? Leder accepterandet och erkännandet av strukturer nödvändigtvis till att individen förlorar lusten att leva? Det är inte så jag ser på strukturer, för strukturerna jag har sett är aldrig tvingande och fasta. Strukturer skapas i och genom aktiva handlingar i vardagen, av individer. Strukturer, menar jag, och även Khemiri, är resultatet av kultur eller levande erfarenheter. Med en sådan syn öppnar man upp för andra lösningar än individuella. Och detta vet naturligtvis även Hjörne och Selimovic, att det finns en hel massa exempel på individer som delar Khemiris erfarenhet. Individer som känner kämpar och gör allt som står i deras makt, men som ändå inte lyckas. Hur förklarar man deras erfarenheter, om allt utgår från individen? Det skulle jag vilja samtala med Hjörne om, för han har inte fel i sak, men han väljer att beskära bilden till sin fördel. Och den frågan eller inbjudan till samtal riktas även till Khemiri, som gör samma fel, även om hans syn på problemet är mer inkluderande. Åter till Hjörnes text.

Men Jasenko Selimovic svarade igen, i en i mitt tyckte, lysande text i Svenska Dagbladet i måndags. Han frågar alla debattörer som vägrat se vad han egentligen skrev: "Hur kan ni ta er frihet att trampa på det jag känner? Ja många av oss känner tacksamhet. Spotta inte på det... Därför var ni också provocerade av min berättelse. Där kom en invandrare som sa att allt inte är så hopplöst som ni säger, att rasistiska strukturer är inte övermäktiga, de finns, men vi kan. Det går. Klappa oss inte på huvudet, förminska oss inte. Vi är inte de evigt svaga. Allt vi behöver är lite tid." 

Jag lärde känna Jasenko Selimovic när han var framgångsrik chef på Göteborgs Stadsteater. Han lämnade Göteborg och blev ansvarig för Radioteatern. 2010 blev han folkpartistisk statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet. Jasenko är en begåvad, spännande och dessutom trevlig person. Jag minns att jag verkligen kände att Göteborg blev fattigare när han lämnade staden. Jasenko är en av de många "nya svenskar" som berikat och öppnat vårt land, gjort oss bättre rustade att första vår omvärld och förvandlat ett homogent land till ett mer kosmopolitiskt. 

Vad är det som gör att Hjörne måste framhålla att han känner Selimovic, liksom även Selimovic gjorde när han svarade Khemiri? Vem är det man talar till när man påpekar att individen är "begåvad, spännande och dessutom en trevlig person", vad är det som är så hotfullt med strukturer att individuella egenskaper måste fokuseras och lyftas fram i en debatt som handlar om diskriminering? Vad är det man är rädd för när man skriver som Hjörne och Selimovic? Vari ligger hotet? Detta kan tolkas som ett narcissistiskt drag, ett uttryck för jaglojalitet. Jag, jag, jag och allt det som är mitt måste värnas till varje pris. Och om samhället värnar det som är vårt, då förlorar jag en del av det jag skulle kunna tillskansa mig om jag bara fick friheten att göra som JAG vill och kan. Vad är det för underliggande människosyn som finns här mellan raderna egentligen? Strukturer får kraft genom att uppmärksammas, och detta hotar individen, därför förnekas dem istället.

Hur menar Hjörne och Selimovic att förnekande av strukturer löser det underliggande problem som även de erkänner? Jag förstår inte hur deras förslag på lösning, empowerment och mer uppmärksamhet på individen blir en lösning på samhällets problem. Rasism och diskriminering ser jag som ett kollektivt problem, som vi alla, tillsammans har ett ansvar för. Utan kollektiva lösningar och utan erkännande av att detta är ett komplext problem som finns och verkar på OLIKA nivåer finns ingen varaktig lösning. Individer finns och bör uppmärksammas, men det gör även strukturer.

Paradoxalt nog ser och erkänner även Hjörne och Selimovic strukturer, fast de väljer att klä dem i andra ord, men nog är det strukturer som lyfts fram när man talar om Sverige som en plats med förhållandevis lite rasism.

Jasenko skriver i en av sina artiklar att han tackar alla dem som "dagligen gör detta land till en mindre rasistisk plats att leva på, som hjälper flyktingar och bryr sig mer om dem än sina egna tweets". Jag säger till Jasenko och alla er som dagligen berikar detta ert nya hemland, som gör det mer det mer spännande, öppet, mångfacetterat och tolerant: Ett uppriktigt tack från mig.

Hjörne tackar de andra. Storsint av en etnisk svensk som gynnas av strukturerna han inte vill erkänna, för erkände han dem skulle hans självbild rubbas. Om det finns strukturer som hjälper vissa och hindrar andra, då måste man se på individen på andra sätt. Och det är naturligtvis smärtsamt, vilket synen på kvotering till maktpositioner i näringslivet visar med all önskvärd tydlighet. Där står de underordnade på rad för att påpeka att de hellre står utanför än kvoteras in, för de förstår maktens verkan. Kvinnorna som värnar sin egen framgång, vilken de fått genom att vara så ini helvete dugliga, på bekostnad av andra kvinnor är genom sina individuella handlingar med om att upprätthålla de strukturer som gör att män kan kvoteras in i parti och minut utan att någon höjer på ögonbrynen.

Här borde samtalen om diskriminering ta sin utgångspunkt. Samtal som borde handla om individens roll i upprätthållandet av strukturer, som naturligtvis inte är tvingande. Strukturer är resultatet av handling, kollektiv vardaglig handling, levande erfarenhet. Strukturer kan alltid brytas av individer med exceptionella egenskaper och unika begåvningar, och sådana individer fins det många av. Hassen Khemiri är en sådan individ, som nått framgång, men som ändå ser strukturerna vilka han brutit igenom. Khemiri är tacksam för att han hade vad som krävdes, men ser samtidigt att det är många som inte har hans begåvning och stryka.

Jag har kämpat hårt för att komma dit jag är idag, men jag ser också att det inte har varit en nackdel för mig att vara etnisk svensk man. Jag ser strukturerna, och kämpar mot dem dagligen och jag gör vad jag kan för att ändar på dem. Jag använder inte min framgång som bevis på att alla kan lyckas, för alla kommer aldrig att kunna lyckas. Världen fungerar inte så, den består av individer men dessa är organiserade i enlighet med strukturer, och strukturer skapas genom att människor lever sina liv i samhället. Bara för att strukturerna inte syns med blotta ögat betyder inte att de finns, och bara för att det finns individer som lyckats bryta sig loss från dem betyder inte att man inte behöver ta dem i beaktande när man samtalar om kulturen som vi människor skapar tillsammans.

Min syn på individen går ut på att hen skapas diskursivt. Jag är ett resultat av kollektiva processer, en konsekvens av gemensam tillblivelse. Jag är en position i ett strukturellt system som går att förändra. En annan värld är möjlig, om tillräckligt många vill och är beredda att omorganisera sin vardag. Då kommer andra strukturer att skapas, som är lika starka och reglerande som dagens, men med andra konsekvenser. Frågan handlar med andra ord inte om ANTINGEN strukturer, ELLER individer, utan om individens roll i skapande och upprätthållandet av strukturer.

Avslutar med att rekommendera en blogg som skrivs av en klok individ som jag respekterar. Hen är posthumanist som jag, och ser både strukturer och individer. Bloggen handlar om makt, och ger oss verktyg för och ingångar till SAMTAL om den enormt viktiga frågan om vad diskriminering är och hur problemet kan lösas. Rasens materia heter bloggen. Läs den Hjörne, Selimovic och alla andra som tror att individen hotas om hen tar ordet struktur i sin mun. Där finns massor av kloka tankar.

Berättandets konst, på dekis

Konsten att berätta en historia. Förmågan att anpassa berättandet till olika genrer, eller skapa en berättelse av det man har. Lite är det vad jag sysslar med här. Berättelser, olika berättelser om det samhälle och den värld, kulturen vi alla delar. Är intresserad av kultur och vill se på detta gäckande fenomen som ingen kommer undan, som ett slags berättelse. Skapad i realtid, av oss, alla vi, tillsammans.

Igår läste jag, och lyssnade sedan, på studenternas berättelser. Man kan se på en uppsats också, som en berättelse. Det är uppsatstider nu. Hektiska tider. Kort om tid. Alla är stressade. Inget bra klimat för att berätta. Ändå tvingar systemet studenterna att hetsa fram det som tar tid och kräver möda, för att de ska få ihop sina liv. Och det är min otacksamma uppgift som handledare och examinator att bedöma och avgöra om berättelserna, som sänds till mig av förväntansfulla studenter, håller eller ej. Det jag gör när jag får texten är att läsa den, rakt upp och ner. Ingen vet hur man ska eller kan göra, därför läses berättelsen i enlighet med hur den presenteras. Ordens organisering bestämmer hur berättelsen som förmedlas med hjälp av texten blir. Säger man en sak här, följer resten logiskt. Hävdar man att det är si, måste man göra det troligt. På något sätt. Vetenskap är inte tyckande. Kunskap måste grundas i något, och det är berättarens ansvar att berättelsen håller måttet. Inte handledarens, som bara kan stå vid sidan av och ställa frågor och komma med synpunkter. Tänkte men mer i termer av berättelser skulle mycket av dagens vetenskap läsas på andra sätt, och basen för vetandet som det reses anspråk på skulle tvingas fram på ett helt annat sätt. Det är inte sällan skrämmande hur mycket man kan dölja genom att presentera en snygg fasad. Och ju snabbare allt går och ju mindre tid som finns, till eftertanke och kritiskt granskning, desto svårare blir det att hitta den grundläggande berättelsen, det centrala budskapet. Klart studenterna får det svårt, om inte ens vetenskapssamhället är överens om vad som viktigast, formen eller innehållet. Jag är en varm och ivrig försvarare för innehållet, och vill se en tillbakagång och uppvärdering av berättelsen.

Berättelser finns överallt, och många äro kallade, men få är utvalda. I medierna pågår just nu en lågintensiv strid om tolkningsföreträde och om vem som är ond eller god. Jag förstår inte riktigt vad som pågår, men jag ser den underliggande logiken ligga blottad. Någon måste vara ond, och någon måste vara god. Den onde just nu verkar vara Janne Josefsson. Han och Uppdrag Granskning verkar i motvind, även om allmänheten har kvar förtroendet. Frågan är avgjord på förhand. Nu letas det bara efter ett underlag som stödjer tesen. Att någon är ond och någon är god, det "vet" man (och man vet det så pass säkert att man inte ens behöver kontrollera om det stämmer eller ej), och just nu är det Janne Josefsson som utpekats som ondskan själv. Önskan om att den klassiska sagans enkla budskap ska vara sann är starkare än viljan att hämta stöd för det man säger från den komplexa verklighet vi lever i. Olyckligt, farligt. Och tillsammans med utvecklingen inom vetenskapen som drar år samma håll blir dessa båda berättelser två ögonblicksbilder från en värld i snabb förändring.

Förmågan att tänka kritisk, som utarmats och som snabbt håller på att försvinna, från skolan, politiken och journalistiken är lika allvarligt som klimatfrågan. Det handlar om människans överlevnad. Den enkla vägen som allt oftare väljs, av alt fler, är en farlig väg. Den leder rakt in i tomhetens universum, där det bara finns förströelse, i fritt fall. Inga fundament, ingen trygghet, bara flyktiga sätt att fördriva den tid vi människor har till vårt förfogande. Pengar har gjorts till svaret, och det är en bidragande orsak till att ovanstående berättelser blir allt vanligare. Pengar som möjliggörare av snart sagt allt som efterfrågas är också en berättelse. En berättelse som uttrycker en evig längtan efter en kaka som man kan äta, samtidigt som man har den kvar. Den berättelsen, den kakan riskerar att bli för oss som lever här och som, som spegeln som Narcissus förlorade sig i. Eller de vises sten som genom att förvandla allt till guld förlorar sitt värde.

Vet inte om den berättelse jag vill förmedla går fram? Och jag är just nu för trött för att orka kontrollera det jag skrivit. Tyvärr. Det är vad mitt arbete och samhällets krav gör med mig. Just nu är jag dränerad på kraft. Bryr mig inte om det idag. Jag bara skriver, för att få tanken ut ur mitt system. För att tänka vidare kring det jag går och bär på, av oro och undran. Avslutar bloggposten med den utlösande faktorn. Recensionen av filmen Den store Gatsby. På något sätt finner jag filmen beklämmande och symptomatisk för vår tid. Den verkar vara ett dyrt spektakel, som profiterar på en komplex berättelse om människan längtan efter kärlek. Kärlek och lycka kan inte köpas för pengar, lika lite som vetande eller sanna reportage. Ändå har man lagt ner stora summor pengar för att iscensätta den klassiska bokens budskap, för att tjäna pengar. Om man ska tro recensenten har man inget att berätta, kanske för att man inte förstår skillnaden mellan berättelsens kraft, och ekonomisk framgång?

På ett ställe i Scott Fitzgeralds roman om den sägenomspunne Jay Gatsby funderar huvudpersonen över den älskade Daisy Buchanans röst. ”Hennes röst”, lyder en replik som Baz Luhrmann av någon anledning har slopat i sitt filmmanus, ”är fylld av pengar”. Bokens (och filmens) berättare, Nick Carraway, inser omedelbart att Gatsby har rätt. Just klirret av pengar i rösten är hemligheten bakom dess odiskutabla charm. 

Men charmen är vid närmare påseende bedräglig och falsk, pengarnas hemlighet är smutsig och beklämmande. Den spröda Daisy och hennes man Tom – polospelare och kjoljägare – är vårdslösa människor som sprider förödelse omkring sig för att sedan dra sig tillbaka till de skyddande pengarna. Den röra de lämnar efter sig får andra människor städa upp.

Fitzgerald blandar vemod med äckel. Kritiken mot korruptionen och den spektakulära lyxkonsumtion som uppstår i USA under rövarkaptialismens och de tidiga börsrusningarnas decennier är tydlig och skarp. Gatsby är en modern Trimalchio, den nyrike uppkomlingen som gör sig ryktbar genom surrealistiskt skrytsam gästfrihet. Hela New York-societeten och alla dess svansar – topparna inom politik, näringsliv, brottslighet, polisväsende och show business – hänger nätterna igenom ute på hans vräkiga egendom på Long Island under den heta sommaren 1922. Man snyltar vällustigt och sprider fantasifulla rykten om värden, som ingen känner och nästan ingen har träffat. 

Själv fokuserar han all sin uppmärksamhet på Daisy, hans gamla flamma från krigsåren, då uniformen dolde att han var en fattiglapp. Allt hans groteska slösande och hela hans besatta hopande av rikedomar har till enda syfte att vinna henne tillbaka. Rika flickor gifter sig inte med fattiga pojkar, men nu är han inte fattig längre. 

Denna oskuldsfullhet mitt i allt det solkiga, hans naiva övertygelse om att han med ren viljekraft kan vrida klockan fem år tillbaka och återerövra Daisys hjärta, är det försonande drag som till slut ger honom Nicks högaktning och lojalitet. Romantikern Gatsby är inte girig, han vill något högre, något omöjligt.

Av denna fragila lilla klenod från jazzåldern, en sorgfylld satir riktad mot habegär och hedonism, gör den storvulne Baz Luhrmann (”Australia”, ”Moulin Rouge”, etcetera) en bling-blingig orgie i produktionsdesign och produktplaceringar – vad annars? Hip-hop och fyrverkerier, kläder och juveler i 3D. Det är som att se en näktergal tryckas in i ett flipperspel. Det är som att titta på och lyssna till pengar. Faktum är att Luhrmanns röst är fylld av pengar, och hans försonande drag är inga alls. Han fördärvar berättelsen på två nivåer: smäckigt manus och valhänt regi. 

Den korta romanen är ett under av berättarteknisk ekonomi; där finns inget fett, ingenting att skära bort, och Francis Ford Coppolas manus till filmatiseringen från 1974 är närmast rörande pietetsfullt. Luhrmann känner sig för sin del manad fylla ut och fylla på, förpacka skeendet i cellofan och löpande kommentera det, förtydliga och förklara. Således är renlevnadsmannen Nick här en alkoholist i akut vårdbehov som författar sin historia på anstalt under avgiftning, vilket fyller absolut ingen vettig funktion.

Jag finner recensionen vacker, och dess berättelse är stark och trovärdig. Att den skrivs och att filmens brister och inneboende tomhet avslöjas ingjuter hopp om framtiden. Paradoxalt bara att en bok som kritiserar pengarnas och rikedomens tomhet kläs i en pråligt form utan innehåll.

Tänker att det kanske inte är så konstigt att det går som det gör i och med skolan och samhället. När vi är så få som värnar och står upp för kvalitet och det som verkligen betyder något, då är det svårt att få till stånd förändring. Jag är bara en statist i den stora berättelse som vi alla skapar tillsammans. Det är ni, kära läsare, också. Alla är vi det, fångar i den berättelse som kulturen utgör och som skapas i och genom våra kollektiva handlingar.

Trötta tankar om problem som måste lösas

Ute vaknar naturen till liv. Värmen rullar in. Försöker rikta min uppmärksamhet dit, till miljön, för att inte gå under av kraven som jobbet ställer på mig just nu. Hjärnan jobbar på högvarv. Tankar lever sina egna liv, upprepas och pockar på uppmärksamhet. Kroppen kan vilas genom att bara stanna upp, och andas. Svårare att vila tanken, som är reaktivera och påverkas av den miljö som kroppen utsätts för och har att hantera.

Behöver vila. Behöver frihet från krav. Måste få följa min egen vilja, dit den pekar. Vill välja intryck, stimulans och problem. Har under året som gått arbetat mer än någonsin, och dessutom har jag utsatts för press i form av hot och ovisshet. Anledningen till att jag jobbat så mycket som jag gjort var att slippa hamna där jag nu ändå hamnade. Tre veckor till semester, vila. Femton arbetsdagar, sedan är jag fri.

Har genom åren lärt mig bli uppmärksam på signalerna, från kroppen. Närminnet som sviktar. Svårigheten att minnas vem jag träffat och talat med, och vad jag gjort. Tyvärr är det just när naturen är som finast som jag är som tröttast och minst i stånd att uppskatta den. Och magen som på senare år gjort sig påmind, av stressen. För drygt två år sedan hamnade jag på sjukhus. För hjärtat. Också ett symptom på den situation jag av arbetets krav tvingas hantera. Paradoxalt nog är det så att ju mer uppmärksam jag blir, inåt, mot kroppsliga symptom, desto fler problem finns för tanken att trassla in sig i.

Trots allt, och speciellt med tanke på den ökade arbetsbelastningen under året, känner jag mig i år tryggare och mindre stressad än jag har gjort. Efter turerna kring hotet om uppsägningen under våren, och när den pressen släppte, efter att kroppen reagerat och sedan sakta återgått till normaliteten på andra sidan (det är så det känns), var det som att jag fick hårdare hud. Jag tvingades utveckla skyddsmekanismer och överlevnadsförmågor. Och nu kan jag jobba mer, med mindre ansträngning och med bättre resultat. Faktiskt. Det var som om krisen aktualiserat ett koncentrat av tjugo års erfarenhet.

Till hösten lugnar allt ner sig. Kraven minskar betydligt. Det finns tid och marginaler. Till hösten kommer arbetssituationen att vara som den borde vara, för alla, alltid. Är glad och tacksam för detta. Fast jag inser att det är både idiotiskt och ohållbart. För jag är ju inte ensam. Detta handlar inte bara om mig. Det jag skriver om här är min upplevelse av och reaktion på dagens arbetsliv. Jag jobbar mer än någonsin, och tvingas bli mer effektiv för varje år. Samtidigt som arbetslösheten ökar och klyftorna i samhället vidgas. Vad finns att vara tacksam för, egentligen?

Läser i dagens DN om Stora Enso, och om hur de tänker och agerar. Ingen rolig läsning. Oroande att se resultatet av rådande företagsideologi.

En av de ansvariga i Stora Enso för den misslyckade Consolidatedaffären var Wallenbergfamiljens mångårige trojänare Claes Dahlbäck. I sitt sommarpratarprogram i radion förra året medgav Claes Dahlbäck att köpet var en av hans sämsta företagsaffärer under sin karriär.

Dokument inifråns reporter Bo Lundquist säger till DN att han erbjudit Claes Dahlbäck, Markus Wallenberg liksom Stora Ensos tidigare koncernchef Jukka Härmele att kommentera uppgifterna om bokföringsmanipulationerna. Ingen har dock velat ställa upp.

Även DN har sökt Claes Dahlbäck för en kommentar till de nya uppgifterna om mörkläggningen av de verkliga kostnaderna för Consolidatedaffären.

Den finländska handelskammaren kom i en utredning för några år sedan fram till att Stora Enso ägnat sig åt olagliga aktieutdelningar. I programmet konstaterar bland annat aktieanalytikern Peter Malmquist att styrelsen för Stora Enso med Markus Wallenberg i spetsen drabbades av ett extremt tunnelseende.

– Aktieutdelningen blev helig, styrelsen låstes sig vid en siffra och tappade helt orienteringen, säger Peter Malmquist.

Vad sysslar vi med, vi som i och genom våra handlingar skapar det samhälle som utgör basen för våra liv, vår vardag och framtiden för våra barn? Vad är målet med våra verksamheter? Varför anses ökad effektivitet och lönsamhet vara bättre än hållbarhet och välstånd? Varifrån kommer påbuden som tvingar oss som har jobb att pressa oss till bristningsgränsen, och dem som inte har anställning att förnedra sig för att klara uppehållet? Vem tjänar på att det är så här vi organiserar våra liv, samhället och vardagen? Dessa frågor orkar jag inte ta tag i nu, de får anstå till hösten.

Rapport om en ohållbar (lärar)arbetssituation

Terminen är snart slut. Bara några veckor kvar. Nära nu. Det är ett sätt att se på saken, arbetet, livet. Som att alla dagar är samma, och att det bara är att räkna. En vecka har fem arbetsdagar och två vilodagar. Och så rullar tillvaron på. Ett annat sätt att se på dagarna som är livet är att beakta dess innehåll. Då är det fortfarande långt kvar till semester, vila, återhämtning och frihet. För dagarna som ligger framför mig är dagar fyllda till brädden. Arbetsbördan för läraren växer sig på under året, och framme vid terminsslut när alla trådar ska föras samman, alla andras trådar, då känner man sig ofta otillräcklig. För mitt arbete handlar om att hjälpa andra att klara kraven som jag är tillsatt att upprätthålla. Läraren ska både förmedla kunskaper och uppmuntra till lärande samt kontrollera utfallet. Läraren ska arrangera, inspirera och garantera.

Min erfarenhet, både av eget liv och andras, är att människan är bekväm. Få är oftast ute i god tid. Tänker ibland på undersökningen som jag hörde talas om för länge sedan, som visade att åttio procent av arbetet som utförs i samhället görs under tjugo procent av tiden. Svårt såklart att bestämma något så pass diffust som arbete exakt, men mycket talar för att det ligger en hel del i påståendet. Och erfarenheten från mina år i läraryrket stärker denna uppfattning. Väldigt många, mig själv inberäknad, verkar fungera på det sättet. Det behövs ganska mycket förberedelsetid och uppladdning, och får man det kan man sedan på kort tid prestera väldigt mycket under en intensiv period.

Två reflektioner kring detta. Det första handlar om lärarens ansvar och arbetssituation. Hur många människors bekvämlighet, som gör att man laddar under åttio procent av tiden och jobbar intensivt under tjugo procent, är det fysiskt möjligt att klara av? Om det var så att arbetet var jämt utspritt över arbetsåren hade jag, vi inga problem. Då skulle allt rulla på. Studenternas behov av mig som lärare skulle fördelas över året, månaderna, veckorna, dagarna. Och undervisandes skulle rulla på, liksom livet. Tyvärr är det inte så. Därför sitter jag nu här med tio veckors arbete och uppdämda behov som skall hanteras under två veckor. Att jag erbjöd tid för handledning tidigt under perioden spelar ingen roll, för om ingen kommer då får jag visserligen ledigt då, men eftersom jag planerat för en sak finns egentligen ingen möjlighet att göra något annat. Inte då. Läraren kan aldrig tvinga studenterna att läsa och lära, bara finnas där när behov uppstår. Och där är jag nu. På mitt skrivbord ligger nio uppsatser, var och en på uppemot fyrtio sidor, som ska läsas och kommenteras till imorgon. Arbetsdagen omfattar på pappret åtta timmar. Fem av dessa är sedan länge intecknade av andra uppdrag. Dessutom tillkommer det mail och frågor från mina kollegor, överordnade och andra studenter. Allt ska göras nu, eller helst igår. Och kvaliteten i arbetet får inte, kan inte, ska inte påverkas.

Den andra reflektionen handlar om det ständiga kravet på effektivitet som gör att lärare aldrig kan eller får slå sig till ro. Varje år måste man utföra mer arbete för att uppfylla tjänstebetebetinget. Vilket bara till dels går att leva upp till genom ökad erfarenhet eftersom även effektivitetsgraden och kraven på produktivitet höjs från år till år. Lägg därtill sjunkande förkunskaper hos studenterna, och krav på höjd kvalitet i utbildningen, utfallet av utbildningsprocessen, och det blir uppenbart att samhället närmar sig ett slags gräns. Utbildning är grunden för allt annat. Dagens samhälle är kunskapsintensivt och inget talar för att den saken kommer att ändras framöver. Var gränsen går vet ingen. Men det råder ingen tvekan om att den existerar.

Instruktioner om hur jag som enskild lärare ska göra för att klara uppdraget finns inte. Jag förväntas bara fixa uppgiften. Och det skulle jag kunna göra, om jag hade makt och inflytande över min arbetssituation, om jag kunde planera inte bara mina utan även studenternas arbetsuppgifter. Jag har över tjugo års erfarenhet. Hade jag makt och mandat fixade jag detta. Ingen tvekan om det. Men så är det inte.

Detta är inte en enskilds gnäll över en ökad arbetsbelastning. Det är en forskares rop på hjälp. En erfaren och intresserad medmänniskas försök att peka på ett allvarligt problem. Svenska myndigheter håller, under nuvarande regering, på att omorganiseras i en rasande fart. Och detta påverkar inte bara lärarnas arbete, det påverkar på sikt även samhället. Läser till exempel, på debattsidorna i SvD och DN om liknande problem, där kraven på verksamheten går på tvärs mot förväntningarna på medarbetarna och organisationens långsiktiga syfte.

Myndigheter, Universitet och Högskolor, liksom vård reproducerar samhället och utgör basen för allt annat. Vi producerar inget, och varken kan eller ska göra det. Tanken att alla verksamheter ska drivas enligt samma princip, hämtad från det privata näringslivet, är inte bara förkastlig, den hotar att mala sönder det som tagit generationer att bygga upp. Det är inte hållbart, det är idiotiskt och strider mot allt vetande.

Har ingen aning om var min gräns går, eller hur länge jag orkar. Lika lite som någon kan veta var samhällets gräns går. En sak kan vi veta, vet ni. Det är att riskerna med nuvarande tänkande och organisering är enorma! Är det värt att ta dem, och vem tjänar på att vi gemensamt utsätter oss för detta?

Dagens Nietzsche, om kollektivet individen

Skapande, konst och skrivande, liksom kultur är resultatet av kollektiv möda. Detta är en detalj, en aspekt av liv, som ofta glöms bort, eller som medvetet förnekas. För en enskild individ, speciellt om denne har ett bräckligt självförtroende eller behöver bekräftelse av andra skäl, finns en rad incitament att underkommunicera just detta att kollektivet överallt är en förutsättning, även för individuell briljans. Föreställ dig en ensam Zlatan, utan lagets understöd. Eller en författare utan läsare. En kung utan undersåtar. Alla eller åtminstone många vill vara den som får äntra scenen och ta emot massans beundran. Det finns något oerhört lockande i detta att befinna sig på toppen.

Kanske är det just för att det är så lockande som insikten om hur det är egentligen - att människan är ett kollektivt fenomen, att ingen är en ö, att alla är beroende av varandra - bortträngs. Kanske, men det nyttar inget till att fundera över hur det är, egentligen. Det är som det är, och det upphov till konsekvenser som måste hanteras, oavsett hur den enskilde ser på saken eller individen önskar att det vore. Kultur binder oss samman, även över gränser. Kultur är alltid blandad, aldrig ren. Kultur är aldrig en, alltid flera. Ömsesidiga tillblivelser är vad människans värld byggs och består av.

Uttryck för kollektivitet och tecken på tillvarons ömsesidighet finns överallt, om man bara lär sig se. Det är kulturvetenskapens uppgift, att öva upp förmågan att se förbi det uppenbara, att glänta på förlåten och se bakom ytan och genom skenet. Och gör man det finns inga individer, bara kollektiv. Fast inte kollektiv i betydelsen medveten sammanslutning av människor som är överens och ser sig som en gemenskap. Kollektivet som kulturen utgör är ett hopplock av individer som befinner sig på samma plats eller i samma kontext. Det kollektiv kulturen skapas av består av alla, vilket gör försöken att rensa, renodla eller förädla till fåfängt hopplösa företag. Naiva, farliga önskningar som slår tillbaka med kraft mot dem som när dem, men också mot alla oss andra, i enlighet med kulturens kollektiva logik.

Läser dagens Under Strecket, författad av kulturvetaren och professorn i Medie- och kommunikationsvetenskap, Johan Fornäs, om just detta. Om Europa förstått och betraktat genom det aktuella prismat ESC. Ett kollektivt fenomen, med stjärnor som vore noll och inget utan publiken. Tävlingen handlar om musik, men rymmer en mångfald andra innebörder. Den är liksom allt annat inte en, utan många.

Det är talande att så många Europasymboler uttrycker ett begär efter kommunikation med andra. Redan mytens nymf Europa kastade sig ju djärvt på den gudomliga tjur som förde henne från Mellanöstern till Kreta där de grundlade en hybrid dynasti, och eurosedlarna betonar med sina fönster, dörrar och broar också en öppning för kommunikation. Och kommunikation i olika former står inte minst i fokus för ESC.

Det finns starka krafter som vill att EU ska handla om ekonomi, som ser gränser som hinder för snabba flöden av pengar. Det är emellertid bara en aspekt av EU, som handlar om så mycket mer. Kommunikation, utbyte och samproduktion av levande liv. EU handlar om det också, och makten över gemenskapen är allas, inte ledarnas. Det skulle kunna vara en förklaring till problemen, att avståndet mellan den formella makten och den reella har vidgats. För på kvadraten av avståndet växer problemen. Integration är svaret, och kommunikation. Och berättelser om Europa finns överallt, vilket Fornäs förtjänstfullt beskriver.

I de berättelser om Europa som genom det senaste kvartsseklet kan utläsas ur tävlingen handlar påfallande mycket om kris och återuppståndelse, där fred och frihet antingen beskrivs som diffusa framtidsdrömmar eller som något som håller på att förverkligas i nuet. Att från det djupa och tragiska mörkret stiga mot ljuset framstår som en typiskt europeisk tankefigur, från myten om Prometheus över Beethovens Europahymn till dagens Eurovisioner.

Och vad säger då ESC om Europas framtid? Forskning pågår men redan nu kan några konturer anas. Förväntningarna på europeisk gemenskap tycktes störst 1990 men föll sedan rätt snabbt. Man kan i Tysklands bidrag år för år från murens fall följa hur det optimistiska hoppet gradvis förvandlades till besvikelse och vaga drömmar, för att redan vid mitten av 90-talet ges upp till förmån för helt andra teman. Sedan några år anas nu en ny och tuffare självsäkerhet från öst, med allt fler röster som tar sig ton gentemot Västeuropas förstelning, men samtidigt förnyar och radikaliserar strävan efter ett mer kommunikativt Europa i världen.

Hur framtiden blir vet ingen. Framtiden skapas i handling. Kollektiv handling, interaktivitet och utbyte. Framtiden är resultatet av ömsesidig tillblivelse. Dock är det så att den aldrig kommer över oss som en blixt från en klar himmel. Framtiden drabbar oss inte, den mejslas fram ur myllret genom ihärdigt, kollektivt arbete.

Utan en stund tillsammans med Nietzsche hade dessa tankar aldrig satts på pränt, men andra tankar, tillsammans med andra tänkande medmänniskor har blivit skrivna. Jag skriver, men jag gör det inte ensam. Skrivande är som ett samtal, ett utbyte. Ömsesidig tillblivelse. Författaren är död, hävdade Foucault. Och han gjorde det, devis med inspiration från Nietzsche, och i samverkan med sin samtid. Texter och tankar växer fram genom och i samspelet mellan bifall och kritik. Ingen människa eller enskilt verk är en ö. Inget är nytt under solen. Upprepad skillnad är vad som frambringar världen. Det är i alla fall så jag ser på kultur och de sammanhang vari jag ingår, för att jag inspirerats av tänkare som till exempel Nietzsche. Och det guldkorn som mejslats fram ur hans mylla av texter, eller "Strötankar och sentenser" som är titeln på del två av Mänskligt, alltförmänskligt, lyder:

"God bok kräver tid." - Varje god bok smakar kärvt när den kommer ut: den har felet att den är ny. Dessutom är den levande författaren till skada för den, ifall han är känd och något omtalad: för alla människor förväxlar upphovsmannen och hans verk. Vad där finns av ande, sötma, guldglans kan utvecklas först med åren, vårdat av en växande, därefter redan gammal och till slut traderad beundran. Mången timme måste ha förflutit, mången spindel ha spunnit sin nät däröver. Goda läsare gör en bok allt bättre och goda motståndare hjälper den att klarna.

Det är lätt att förföras av det som är nytt. Speciellt om det går att koppla till någon som är känd och beundrad. Detta vet alla bokförläggare, som läser manus av kändisar med lite mer överseende än andras texter. För de vet att bokens innehåll, med kändisens namn på framsidan kommer att bli läst och uppmärksammas, just för att det är hen som står bakom det och den.

Kvalitet är således vanskligt att uttala sig om, förrän det gått tid. Värdet av en tanke går att uttala sig om först efter att det cirkulerat ett tag i en kulturell gemenskap, först efter att det stötts och blötts av beundrare och kritiker. En boks värde visar sig först med tiden, först när den utsatts för tidens tand. Värdet skapas således kollektivt, genom att boken hålls för värdefull, av många.

Sensmoralen i detta är att vi borde lyssna mer till varandra, och ta hand om det gemensamma. Av det enkla skälet att det är den enda vi har. Ensamma är vi ingen. En scen utan publik är en enslig, död plats. Vill man vara där och suktar man efter kollektivets beundran måste man acceptera att man är den del av det. Och man borde vara tacksam och ödmjuk för den uppskattning man får. Alla har allt att tjäna på omsorg om kulturen, den gränslösa kulturen som slipas av tidens tand.