Dagens Nietzsche, om ett tänkande i rörelse

Ett tänkande, i rörelse. Det är vad jag far efter och tror på. Det är vad som behövs för att förstå ett så komplext fenomen som kultur. Kultur är rörelse och samtidigt rör sig kulturen. Detta gör kulturen speciell som studieobjekt. Det som studeras är något som forskaren samtidigt är en del av och står upp till knäna i. Att vara människa är också att vara i rörelse. Vi lär oss ständigt nya saker, gör erfarenheter och upptäcker hela tiden nya sidor av det invanda. Naturen förändras också, liksom människans biologi. Att vara människa  handlar till stor del om att ta in och förstå åldrandets mysterium och att fatta det ofattbara, att en ska dö. Livet är det som sker mellan födelse och död, ett slags rörelse. Förändring, som tar sig olika riktning.

Det händer något när många befinner sig i rörelse tillsammans, när förändringen är ömsesidig och kollektiv. Det som händer är inte helt enkelt att förklara. Därför behövs kulturvetenskaplig kompetens. Kulturvetenskap handlar om att försöka förstå kultur, och kultur är förändring, relationellt upprätthållna strukturer. Ingen bestämmer över kulturen, den är resultatet av människors liv, tillsammans.

Kultur kan ta sig fysiskt beständiga uttryck, vilket Berlinmuren är ett exempel på. Betong och stål är emellertid aldrig starkare än överenskommelserna som materien representerar. När betongen och stålet utgör hinder för kulturell förändring, givet att förändringskraften är tillräckligt stor, finns få barriärer som kan stå emot trycket. Inte ens månen visade sig vara bortom människans kulturella räckvidd. Mars är det kanske. Hur det är med den saken får framtiden utvisa. Förändring, alltså. Kultur beskrivs, och man närmar sig det som kännetecknas som kultur, bäst genom att fokusera på rörelse. Kultur är resultatet av kollektiv skapande verksamhet. Kultur är ömsesidig tillblivelse. Därför behövs en syn på kunskap som beaktar rörelse, och som själv befinner sig i rörelse.

Förslag till ett sådant tänkande, konturerna till en sådan syn på kunskap, finner jag hos filosofen Friedrich Nietzsche. Hans vishet och kunskap finns kondenserad i den sista aforismen i den första delen av boken Mänskligt, alltförmänskligt, betitlad Vandraren. Så vill jag se på kulturvetaren, som en vandrare. Och jag har som bekant även anammat Gilles Deleuzes syn på kunskap, och finner hans nomadologiska ansats passar kulturvetenskapen som hand i handske.

Vandraren. - Den som bara någorlunda kommit till ett fritt förnuft kan på jorden inte känna sig som annat än en vandrare - om än inte på väg till något yttersta mål: för något sådant finns ju inte. Däremot kommer han att iaktta och hålla ögonen öppna för allt som egentligen försiggår i världen; därför får han inte fästa sitt hjärta alltför starkt vid något enskilt; det måste inom honom själv finnas något vandrande, som gläds åt växling och förgänglighet.

Vill man undersöka kultur finns ingen annan väg, för kultur är bara delvis synlig och accepterad av dem som i och genom sina kollektiva handlingar upprätthåller, kulturen. Kultur är konsekvenser av handling och aktivitet, och dess verkan är större än man anar, om man inte reflekterat på allvar över ämnet. Därför behövs ett tänkande som befinner sig i rörelse med det som studeras, för det förändras hela tiden. Ingen kan på förhand avgöra vad som är viktigt och betyder något i ett givet sammanhang, det bestäms där och då av helheten. Därför är det problematiskt att fästa sitt hjärta vid något specifikt och enskilt. Förmågan att ändra åsikt är central för den som vill förstå kultur. Därför låter Nietzsches ord som ljuv musik i mina öron. Därmed inte sagt att alla problem är lösta och att det bara är att köra på.

Förvisso kommer en sådan människa att uppleva svåra nätter, då han är trött och finner porten stängd till den stad som skulle bjudit honom rast och vila; det kan därtill, som i orienten, hända att öken sträcker sig ända fram till stadsporten, att rovdjur ylar än i fjärran, än helt nära, att en stark vind blåser upp, att hans dragdjur släpas bort av rövare. Då kan natten säkert sänka sig som en andra öken över öknen och hans hjärta tröttna på att vandra. Går sedan morgonsolen upp, glödande som en raseriets gud, och staden öppnas, så finner han kanhända i ansiktena på dem som bor där ännu mera öken, smuts, lurendrejeri, otrygghet än utom stadsporten - och dagen blir nästan hemskare än natten.

Att leverera kunskap om kultur till dem som lever i kulturen och genom sina handlingar är med om att upprätthålla den är otacksamt. För ibland tvingas man tala om för människor att de själva delvis är medskapare av problemen som man gett kulturvetaren i uppdrag att lösa. Detta var inte vad vi beställt, är en reaktion man kan få. Då kan man känna sig som en utestängd, oönskad vandrare. Och samma gäller för den som trots allt släpps in i gemenskapen, för om man ser förändring där andra ser beständighet tvingas man försvara sig. Även i en gemenskap kan man känna sig ensam, som en vandrare. Det är priset man får betala för att få tillgång till förståelse för kultur, att man aldrig riktigt känner sig hemma. 

Så kan det nog stundom gå en vandrare; men så följer som belöning underbara morgnar i andra trakter och dagar då han redan i gryningen ser muser dansa i bergsdimmorna omkring sig, då han längre fram, vilande bland blommor i förmiddagssjälens lugna jämvikt, rasar under träd ur vars lövverks gömslen han blir överöst med idel goda och ljusa ting, gåvor från alla de fria andar som hör hemma i berg, skog och ensamhet och liksom han själv, på sitt omväxlande muntra och fundersamma vis, är vandrare och filosofer.

På samma sätt som det finns ett pris att betala finns det helt klart en belöning att få. Stunder av insikt och korta ögonblick av förståelse för kulturens komplexitet är vad kulturvetaren söker. Det är vad man vill ha och lever för, på sina eviga resor. Och ibland finner man likasinnade, som det går att tala med, som ser samma saker som en själv. Dessa individer är dock också vandrare, per definition. Ständigt på väg, aldrig vilande. I rörelse, så heter en dikt av Karin Boye. Tycker om den, mycket. Vet att Boye läste Nietzsche. Kanske är det inte så konstigt att jag finner tröst i hennes ord. Här finns en relation. Vi tre är alla vandrare. Frågan är vad som är hönan och vad som ägget här. Gillar jag Nietzsche för att jag är en vandrare, eller är jag en vandrade för att jag gillar Nietzsche. Det finns inget svar på den frågan, för alla svar på den typen av frågor är resultatet av samproduktion, ömsesidig tillblivelse. Som kultur.

Födda ur gryningens hemligheter grunnar de över hur dagen mellan det tionde och tolfte timslaget kan förete ett så rent, genomlyst, förklarat-soligt ansikte - de söker en förmiddagens filosofi.

Förmiddagar är den tid på dygnet jag gillar bäst, innan allt slår ut i full blom. På samma sätt är våren den tid jag uppskattar mest, innan allt det vackra realiserats. Även Karin Boye intresserade sig för våren, och hon ser det vackra i det som gör ont. Förändring kan vara önskvärd, men den är aldrig trivial. Ofta är det smärtsamt att genomgå förändring.

Kultur är på det sättet inte som livet. Kultur är livet. Och livet är en resa. Vi är alltså alla vandrare, i en eller annan mening. Detta kan vi acceptera, eller förneka. Jag har valt att acceptera förändringarna, ser mig som en vandrare, och försöker göra det bästa av situationen. Kulturvetenskap är inte mitt jobb, det är en central del av mitt liv.

Jakten, en film med många bottnar

Filmer kan beröra. Igår var jag på bio och filmen jag såg håller mig fortfarande i sitt grepp. Jakten, av Thomas Vinterberg. Oerhört bra, och viktig film. Visste egentligen ingenting om filmen, mer än att Mads Mickelsen spelar huvudrollen och att dess titel är Jakten. På filmaffischen syns hans ansikte i profil. Han ser härjad ut och har sår i ansiktet. Med tanke på vad Danskarna åstadkommit inom filmen, och med Vinterbergs Festen i åminnelse var förväntningarna höga. Verkar inte vara ensam om att uppskatta dess kvaliteter, märker jag nu när jag i efterhand tar del av filmens recensioner (här och här).

Fotot slog an tonen. Det är höst. Ett gäng medelålders män, som slagit vad. Nakna står de på en brygga och vågar inte riktigt hoppa i. En av dem vågar. Skratt. Alla förstår dock att detta inte är en komedi. Jag visste dock inte vad den handlade om innan jag satte mig tillrätta i biosalongen. Strax efter, när det visar sig att Mickelsen jobbar på dagis, ligger i vårdnadstvist och fungerar lite som ställföreträdande fadersfigur åt sin bäste väns dotter som är drygt fem år, står det emellertid  klart att ämnet som behandlas i Jakten är lika laddat som i Festen.

Med enkla medel. Efter några snabba klipp, förstår tittaren hur bräckligt livet och vardagen är. Hur beroende människan är av sitt kulturella sammanhang. Om det kan filmen sägas handla. Om livets tillfälligheter. En man på dagis, redan det är laddat. En av barnen mycket omtyckt man. Ett litet samhälle på landsbygden, med starka band mellan invånarna. Tradition och tro i kombination. Ett sammansvetsat kompisgäng som umgåtts sedan barnsben. Idealbilden av trygghet och kontinuitet. Ett patriarkalt samhälle, som hålls samman av godsherren som är kompisgängets självklara ledare. Livet går sin gilla gång. Ingen är perfekt, men det går. Så händer något. Plötsligt är allt förändrat.

När karaktären Lucas, som Mickelsen spelar, anklagas för sexuella övergrepp, på kompisens dotter sätts alla kulturens krafter igång. Ingen styr processen. Den lever sitt eget liv och rollerna är fördelade på förhand. Allt är upplagt och utstakat när dagisföreståndaren väl sätter bollen i rullning. Ett barn ljuger inte, eller? Några ord, och från den stunden är allas liv förändrat.

Berättelsen är stillsamt återgiven. Med små medel byggs stämningen upp. Föräldrarna informeras. Berättelser cirkulerar. Barnen involveras. Alla vänder sig inåt. Den anklagade står ensam, fryses ut. Lucas häktas. Den enda som står på hans sida och som tror på honom är godsherren, den som i kraft av klassmässig överhet från distans, nyktert och utan att riskera något, kan betrakta det som sker. Lucas friges också, för det finns inga som helst bevis. Rätten friar honom vill säga, men i bybornas ögon är han skyldig. Han får inte handla i den lokala butiken. Blir avskedad. Vart ska han ta vägen? Hela hans liv är knutet till platsen och sammanhanget. Där är han någon, överallt annars ingen. Den som kan värja sig för berättelsens kraft finns inte. Ska inte avslöja hur det går, för det är en del av filmens dramaturg. Det är heller inte själva storyn jag vill skriva om, utan om kultur, makt, manlighet och Danmark.

I en liten by, där alla vet sin plats och där man håller ihop, där är det tryggt att leva. Det är så en idyll brukar beskrivas. Samtidigt visar sig just det som är tryggt vara den största faran, för den tryggheten har ett pris. Ett högt pris. För när en grupp människor sluter sig samman och vänder sig inåt för att söka trygghet, när alla hot anses komma utifrån, då blir chockverkan desto större när det visar sig att det finns ett inre hot. Och kraften som sådana känslor genererar är enorm. När vänner eller älskande vänder sig mot varandra är det så mycket värre än när hotet kommer utifrån. Oerhört gripande blir det, och tankeväckande. Parallellerna till SDs drömbild av Sverige ser jag som viktig att lyfta fram. Fixeringen vid yttre hot kan svetsa amman gemenskaper, men det gör också något med dem som befinner sig på insidan. Det finns ingen enkel lösning på människor rädslor, finns ingen kungsväg till lycka och trygghet. Hoten finns överallt, och bara en väl utvecklad insikt om detta och med förmågan att hantera komplexitet kan ett relativt mått av trygghet uppnås, temporärt. Instängdhet leder till osäkerhet inför det okända.

Danmark är annorlunda än Sverige, och aspekter av det visar sig i filmen, även om det så klart inte är en sann berättelse om hur det är egentligen i Danmark. Men frågan man folk i byggbranschen, eller åkerinäringen, är det just det som filmen beskriver som man får höra talas om. En oerhört stark sammanhållning, patriarkala strukturer och kyrkans makt. Vi må leva nära varandra, men Danmark är annorlunda, vilket illustrerar hur kultur fungerar. Vi är alla människor, men vi lever våra liv på mycket olika sätt. Alla signifikanta skillnader mellan människor är skapade och resultatet av förhandlingar. Inget är någonsin som det är, allt blir. Och det är en lärdom man kan skaffa sig på olika sätt, till exempel genom att gå på bio.

Manliga gemenskaper fungerar på liknande sätt. De ger männen makt och inflytande, men samtidigt är alla slavar under det gemensamma projektet. Det finns ingen frihet, vilket Nietzsche skriver klokt om.

Makt utan segrare. - Den djupaste insikten (den om den mänskliga viljans fullkomliga ofrihet) är likafullt den minst framgångsrika: för den har också den starkaste motståndaren, den mänskliga fåfängan.

Den mänskliga fåfängan, det är den som är boven. Tron på vår egen överlägsna förmåga, på andens makt över kroppen och tillvarons paradoxer. Vi människor söker frihet, men är fångar i vårt eget nät. Ju friare vi tror oss vara, desto hårdare blir slaget i magen av insikten om att fasaden faktiskt kan rämna. Och då offras även den bäste av vänner, för gemenskapens skull. Vi måste förstå detta, och vilka krafter som sätts i rörelse, när tron om tillvarons överblickbarhet och trygghet upprätthålls. Trygghet är alltid skenbar och det finns ingen frihet, bättre att inse det och lära sig hantera det. För då står man bättre rustad om det oväntade händer, vilket det alltid gör. Det går inte att förbereda sig på allt, men förberedd kan man vara, på det oväntat oväntade.

Sanningen, det som hölls för sant, i filmen och ibland även i samhället, är att barn aldrig ljuger. Om man håller sig med en absolut sanning, i en imperfekt värld, då kommer man att hamna i den typ av paradoxer som skapar filmens gastkramande spänning. Sanningen är att det inte finns några absoluta sanningar, på samma sätt som frihet är en skimär och trygghet.

Man kan lära sig mycket av att titta på film. Fast man ska inte gå på film för att lära sig något. Thomas Vinterbergs film är en skröna, en skickligt berättad historia. Den kan ses på många olika sätt. Jag har försökt visa på några. För jag är intresserad av kultur, och den finns överallt. Även på film. Kultur skapas av film, mellan biobesökarna och berättelsen och mellan dem som ser och talar om den. Ständigt blir kulturen till. Ingen kommer undan den, hur mycket man än försöker.

Kirkegaard lär oss det vi konsekvent glömmer

Dagens Under Strecket. En mening, en kondenserad tanke. Ett citat. Sören Kirkegaard säger det alla vet, men få tar sig tid att tänka på och jobba med för att förstå i dess fulla vidd. Han sa: ”Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas”. En levande verklighet, som upplevs ensam men delas med andra, vilket ger upphov till komplexitet och paradoxer. Livet är sådant, det går inte att kontrollera. Ändå vill vi, vill människan så förtvivlat gärna veta. Fast vi samtidigt vet att vi oftast inte är betjänta av att veta, om det nu gick att veta. En annan artikel i SvD handlar om detta, om hjärnscanning som en metod att hitta psykopater för att så att säga plocka dem av banan innan de gör skada. Att önskan finns och forskningen utförs visar på behovet, den starka önskan som finns, av att veta.

Martin Ingvar, professor i integrativ medicin, menar att det finns en fara i att förenkla enskilda resonemang alltför mycket.

– När man gör direktöversättningar av den här forskningen in i vardagsspråk förenklar man så mycket att det blir meningslöst. Det blir helt enkelt inte sant eftersom vi får en övertolkning av data, säger han.

Martin Ingvar lyfter fram en studie av en kanadensisk forskare, Jean Decety som i sin forskning försökt ”sortera diagnostiska begrepp” – hur bra är de och motsvaras de av något vi kan se i hjärnan? Martin Ingvar påpekar att Jean Decetys forskning visserligen pekar på vissa fenomen kring det som kallas antisocial personlighetsstörning, men att studien – trots att den anses relativt omfattande – bör ses som preliminär.

–Det går att läsa hans studie ungefär som att hjärnans funktion skulle kunna säga något om vem som blir våldsam. Men associationen med en viss hjärnstruktur och ett beteende blir alltid väldigt, väldigt svag. Våra modeller om vad som skapar psykopati och seriemördare är inte särskilt bra.

Som kulturvetare finner jag det djupt problematiskt att det att satsas så pass mycket resurser, tid och prestige på att söka kunskap som är så pass osäker, när vi vet att det inte går att att använda den i praktiken. Modellerna är bara mer eller mindre väl fungerande modeller av verkligheten. Den levande verkligheten som är resultatet av att människor kollektivt lever sina liv, tillsammans. Verkligheten som skapas i den dynamiska process av tillblivelse som uppstår mellan erfarenheter som görs och tankar som tänks.

Kirkegaard förstod, och vi kan lära oss mycket av honom. Genom att arbeta med hans tankar, som presenteras på ett klokt och insiktsfullt sätt av Jonna Hjärtström Lappalainen i dagens SvD. Hon skriver, om människans utsatta ensamhet som är Kirkegaards utgångspunkt.

Det handlar inte egentligen om att visa den faktiska möjligheten av ett rent eller avskalat själv utan snarare om ett upplyftande av den förtvivlades ångest, vargtimmens ensamma våndor eller dödsskräckens perspektiv på livet som moment av klarsyn. Dessa ögonblick menar han inte vara en defekt i livet eller något vi ska försöka arbeta bort – tvärtom är de ögonblick där vi överblickar en av det mänskliga livets djupaste paradoxer, den att vara född in i ett släkte, en samtid, en historia och samtidigt bara vara en utslängd människokrake i livet lika ensam och utsatt som spädbarnet i sina första flämtande minuter. I medvetandet om denna paradox, denna ensamhet är vi skyddslösa. Vi står inför livet lika ensamma som Abraham inför Guds uppmaning. Det är en bild av steget in i och ut ur etiken, in i och ut ur samhället, på samma sätt som självmordsbombaren väcker denna bild. En bild av etiken, samhället, lagen som någonting vi någon gång har trätt in i, och som vi någonstans väljer eller väljer inte att träda ur.

Att vara människa handlar om att befinna sig i ett sammanhang som inte är ABSOLUT tvingande, men som ändå tvingar oss att ständigt göra val, som ger upphov till konsekvenser. Det finns inget sätt att ta sig ur det skruvstäd som kulturen håller oss i. Finns ingen enkel lösning på dilemmat som människoblivandet oundvikligen handlar om. Ändå söks det efter just det, en lösning på problemet. En enkel lösning. En genväg som tar oss bort från det obehagliga i att först tvingas välja och sedan utsättas för konsekvenserna.

Vad betyder då detta? Jo, det Kierkegaard säger är att inför varje fattig hemlös som ber om småpengar, inför varje handling eller underlåtelse att handla finns det ett enskilt ställningstagande eller val. Vi söker oss till etiska regler eller lagar som till en skugga i det moraliska landskapets obarmhärtiga sol. Kierkegaard säger att det inte finns någon skugga, inför varje hemlös tiggare, inför varje svårt beslut är du i grunden lika ensam som Abraham.

Att vara ensam är plågsamt. Ensamheten förnekas därför. Och det finns gott om människor som vill och kan tala om för en att man inte är ensam, att man inte behöver välja. Konsekvenserna, säger man, kan delegeras. Gång på gång faller vi människor i den fällan, för att vi så förtvivlat gärna vill tro på det som sägs. Bördan på våra axlar som livet lägger på oss är tungt som det är. Vi glömmer att det är så livet är, att livet är just som det är och på inget annat sätt.

Men, försvarar vi oss, då kan vi inte leva. Vi kan inte förhålla oss till varenda tiggare, till varenda individ, till vartenda beslut vi måste göra, till varenda handling. Om varje beslut och handling ska definiera vem jag är då kan jag inte leva det liv jag lever idag. Och det är ju just Kierkegaards poäng, om du lyssnar på mig så undergräver du hela din existens: du tror du är kristen men du är bara bekväm, du tror du är solidarisk med de fattiga men du är bara rationellt upprätthållande din egen privilegierade existens. Att kasta sig in i det etiska kan leda till temporär vila och trygghet men aldrig helt och hållet. Existensens enskildhet gör sig påmind med jämna mellanrum – och ju närmare döden och förtvivlan man kommer – desto svårare är det att hålla dessa påminnelser ifrån sig.

Desto jobbigare det är, och desto snabbare grottekvarnens kugghjul mal, ju mer lockande ter sig den förlösande enkla lösningen som raderar alla problem och lyfter bördan av våra axlar. Klart vi faller i fällan, vi är ju inte mer än människor. Men detta blir ett problem när många väljer den enkla vägen, när ingen faktiskt axlar det ansvar och den börda som livet oundvikligen innebär och som inte går att undgå. Först när tillräckligt många förstår det kan det mödosamma arbetet med att skapa en förståelse för hur vi skulle kunna lära oss leva med dessa insikter, istället för mot dem, inledas.

Men hur ska vi då leva? Här ger Kierkegaard inte något svar. Hans poäng är ju att livet ur ett helhetsperspektiv inte kan vara annat än paradoxalt; att vara människa är att stå i en förfärande ensamhet i livet. Genom att mangla fram den enskilde som en kategori bredvid och inför det allmänna, och visa hur det allmänna uppstår genom enskilda människors upprätthållande av det så visar han fram människolivets paradoxala logik och utsatthet. Det finns alltid något plågsamt i den medvetenhet som Kierkegaard vill mana fram, men när vi uthärdar den får vi en helt ny typ av kärleksfull blick både på vår individualitet och på vår gemenskap.

En helt ny typ av kärleksfull blick, på BÅDE människans individualitet och gemenskap. Det skulle inte skada. Det skulle innebära radikala förändringar på en rad områden av samhället. Inte minst i skolans värld, där det förs fram förslag på elitsatsningar på framgångsrika individer som därigenom skulle plockas ut ur gemenskapen. Tror det är ett dåligt förlag, för alla. Ett annat område där man borde dra lärdom av Kirkegaard är näringslivet, där fokus allt mer ligger på chefen, den ensamme ledaren i toppen som styr organisationen med järnhand.

Det vore bättre för alla om man samarbetade mer, och såg mer till varandra än till sig själv. Det skulle göra bördan av att tvingas leva livet i all sin komplexitet lite lättare. Livet är som sagt inget problem som kan lösas, det är en process av tillblivelse som bara kan upplevas.

Kött

Ett ord, många tankar. Kött finns med på listan över ord att blogga om, och med inspiration från den spridning som mitt inlägg om just kött fick, om köttindustrins miljöpåverkan, låter jag det bilda utgångspunkt för dagens bloggpost. Kött är ett ord som väcker mycket känslor, det visade inte minst gårdagens retweets. Kött är kontroversiellt, av många olika skäl. Igår ville jag uppmärksamma skillnaden mellan kött och baljväxter, ifråga om miljöpåverkan under tillverkningen (om det uttrycket tillåts). Kött handlar också om etik. Är det rätt att äta kött, att döda djur för att föda människor? Kött får mig också att tänka på uppdelningen mellan biologi och kultur, i arbetet med att förstå processer av människoblivande. Som sagt, ett ord många olika tankar.

Alla ord har potential att bli bloggposter. Det handlar bara om att vara tillräckligt innovativ, om att släppa lös fantasin och om att bege sig ut på upptäcktsfärd. Har man bara inte föresatt sig att förklara, leverera sanningen, att avslöja hur det är egentligen, då är det bara att skriva. Skrivande handlar för mig om att upptäcka tankar. När jag rör mig skapas associationsbanor och det ena ger det andra. Det är så som kultur blir till, och det är följaktligen så som kultur kan undersökas, genom att följa med dit tanken och orden tar en. Kultur är en öppen process av tillblivelse. Kultur skapas i rörelse och interaktion. Att skriva är med andra ord en dubbelriktad handling. Skrivandet avslöjar och skapar, utan att det går att identifiera någon tydlig gräns mellan vad som är vad.

Kulturvetaren skriver med andra ord inte bara om kultur. Kulturen skapas och dess tillblivelse påverkas dessutom av skrivandet. Att sätta ord på något är lika mycket en passiv beskrivning som det är en aktiv definitionshandling. Skrivande har således även med makt att göra, den som sätter ord på något och som blir läst har och får makt. Makten är emellertid fragil, ömtålig och nyckfull. Det som blir retweetat på Twitter är det som slår an en ton, där och då, bland dem som uppehåller sig i just det sammanhanget vid just det tillfället. Intresset och lusten att sprida vidare går inte att räkna på, det uppstår i stunden och avgörs av situationen. Liksom kultur.

Kött var det jag skulle skriva om, och det är som sagt ett ord/begrepp som väcker känslor, som engagerar, mobiliserar. Ordet kött kan alltså sägas påverka människors biologiska vara, liksom dess kulturella dito. Gårdagens debattartikel i SvD följs således upp idag med ett svar från svenska bönder, som (säkert fullt medvetet) under en provocerande rubrik argumenterar för att det borde produceras mer kött, i Sverige. Och man har absolut en poäng. Miljösamband är ALDRIG enkla. Det enda vi vet är att det vi människor gör får konsekvenser som går långt, långt utanför vår personliga förståelsehorisont. Helena Jonsson från LRF skriver.

De svenska bönderna borde producera en större andel – inte mindre – av världens kött. I Sverige är hälften av nötköttet importerat i dag. Såväl producenter som konsumenter kan dra sitt strå till stacken när det gäller utsläppsminskningar. Vi svenska bönder arbetar kontinuerligt med förbättrande åtgärder, effektiviseringar, odling av proteingrödor, ökad odling av frukt och grönt, biogas, nyttjande av naturbetesmarker och andra klimatåtgärder som kan minska svenskt lantbruks klimatgasutsläpp ytterligare. Men helt avgörande är att även utsläppen från konsumtionen minskar. Som konsument bör man välja det mest klimatsmarta alternativet. Och äta upp de 15 procent av maten som man i dag istället slänger.

Hedenus, Bryngelsson och Larsson stödjer sin forskning på en livscykelanalys som inte tar hänsyn till den komplexitet som biologiska system innebär. Man kan inte titta på frågan isolerat, utan måste se den i ett helhetsperspektiv. När det gäller nötköttets klimatutsläpp får man inte glömma bort att idisslarna (dvs korna) är omistliga för betesmarkernas biologiska mångfald och kan produceras på marker där inget annat livsmedel kan odlas.

Människan har ätit kött under tusentals år. Människans biologi har skapats av och genom att kött varit en del av den föda som människor haft till sitt förfogande. Och människans historia är sammanvävd med djurens. Människor har levt nära inpå djur, och har delat mikroorganismer och virus. Därmed inte sagt att det skulle vara naturligt och självklart att äta kött idag. Kött produceras idag i industriell skala, och det ser olika ut på olika platser och i olika länder. Därför går det inte att ha någon kategorisk åsikt i frågan. Och därför behövs kulturvetenskaplig och analytisk kompetens. Vad vi behöver här är inte debatt, för eller emot. Enkla polariseringar. Samtal är ett mycket mer konstruktivt sätt att närma sig ämnet. Om man vill lösa, eller hellre upplösa problemen. Det är inte hållbart som det är idag, och utan kollektiva överenskommelser finns inga fungerande lösningar. Ömsesidig insikt om ämnets komplexitet, och dess paradoxer, är en förutsättning för att komma vidare i frågan.

Detta att kött är en del av en mångmiljardindustri och att handeln är global är en aspekt av ämnet som bidrar till komplexiteten. Kött är pengar, pengar är kött. Och värdet på olika typer av kött växlar. Skillnaden i pris mellan häst- och oxkött är markant, och eftersom det är svårt om inte omöjligt att känna skillnad i smak finns där en ekonomisk klyfta som går att göra pengar på. Och i en värld där ekonomi är överordnat snart sagt allt, kan vi vara säkra på att den typen av möjlighet kommer att utnyttjas. Larmen om hästkött haglar följaktligen över oss. Hur länge har vi ätit häst, och hur mycket häst har vi ätit? Vågar inte riktigt tänka på det, även om jag inte allt är förvånad. Så här i efterhand framstår det som självklart att det var så här det skulle bli. Där det går att tjäna pengar, där ska det tjänas pengar. Det är så kulturen ser ut och fungerar, den kultur vi skapat kollektivt, i och genom att vi lever våra liv på det sätt vi gör. Läser i DN.

För en tid sedan köpte Kvällsposten och TV 4 Nyheterna Malmö in och testade kebaber från tio serveringar som garanterade att dessa bestod enbart av nötkött. I tre fall visade det sig att det fanns griskött inblandat. 

Miljöförvaltningen i Malmö tog nya prover hos de två kebabserveringar som i Kvällspostens och TV 4:s tidigare undersökning visat sig ha högst andel griskött i kebabproverna. 

Hos båda dessa serveringar hittades återigen griskött i kebab som enligt innehållsförteckningen till hundra procent skulle bestå av nötkött. Det handlade i båda fallen om mellan en och fem procent griskött per kebab.

Båda serveringarnas kebaber innehöll även hästkött. Den exakta andelen hästkött ger inte proverna svar på, men i det ena fallet var det mer än 50 procent, i det andra mer än 30 procent.

Den som förvånas över att det blivit så här borde ta sig en allvarlig funderare, borde tänka på samband. Vad kostar det att producera, och vad får jag betala? Om det verkar misstänkt, då är det troligen det. För det går inte att trolla. Det borde inte vara svårt att räkna ut vad det borde kosta att producera kött på ett etiskt och miljömässigt godtagbart sätt, och sedan är det bara att jämföra. Vill vi vara med och bygga en bättre värld måste vi räkna mer, på olika sätt. Vi måste lära oss se och analysera samband. Det kan man lära sig genom att reflektera över ett ord som kött.

Kött handlar också om vårt vara i världen, eller en del av det. Människan är lika mycket kultur, som biologi. Ingen av aspekterna är överordnad den andra, det är i samspelet och dynamiken som uppstår mellan, som människan blir människa. Tillsammans med andra människor. Svaret på vad frågan, vad är en människa är just detta, att det skapas interaktivt genom att människor lever som människor, med allt vad det innebär. Vi vill vara logiska, vill göra gott och vill vara med likar. Och just därför försätter vi oss enskilt och kollektivt i paradoxala situationer och dilemman, gång på gång. Det är också en delaspekt av människans tillblivelse.

Där hamnar jag, och detta landskap öppnar upp sig när jag reflekterar över ordet Kött. Andra ord leder i andra riktningar. Ändå handlar det om kultur. Kulturvetaren har således aldrig tråkigt. Kultur är materia och ord, tankar och handlingar. Liv är både biologi och kultur.

Mellan, det är där allt som räknas händer. Ingen äger mellan. Det är vårt tillsammans, att förvalta ömsesidigt. Mellan, där finns kulturen. Och dit söker sig kulturvetaren.

Levande erfarenheter: En ingång till skolpolitik och lobbyism

Fick en kommentar igår som tvingade mig att tänka till lite. Den handlade om begreppet levd erfarenhet, som jag ofta använder för att beskriva kulturvetarens undersökningsfokus, det man försöker förstå principerna för. Fick frågan om detta med levd erfarenhet inte är "en så kallad pleonasm?" Ett led i beskrivningen som inte tillför något, att det inte finns erfarenheter som inte är levda. Väl värt att reflektera över. Så då gör jag det, här idag, på väg till jobbet och en dag av handledning. Sedan är det helg. En kväll och två dagar att leva och samla erfarenheter av livet. Andra erfarenheter än dem jobbet ger, vilka efter ett långt och intensivt år tappat lite av den glans de hade i höstas, när de låg framför mig. Erfarenheter som är lite friare. Behöver det, frihet från krav. Behöver bara få vara.

Levd erfarenhet var det. Spontant tänker jag att invändningen handlar om ett klassiskt humanistiskt felslut, att man utgår från att bara människor och i viss mån även djur kan göra erfarenheter. Det tror inte jag, det beror på hur man definierar erfarenhet. Har till exempel läst en oerhört fascinerande bok om lärande hus, om hus som gör erfarenheter tillsammans med dem som bebor huset. Den handlar om en studie av hur hus kan sägas anpassa sig efter rådande förhållanden och förändras över tid. Det skulle kunna sägas vara ett slags erfarenhet, och den är i så fall annorlunda än människors erfarenheter. Hus lever inte, men kan möjligen göra erfarenheter. Kanske är det inte självklart så att alla erfarenheter är levda?

Viktigt att bryta upp tankemönster, och exemplet med huset ska läsas som ett led i det arbetet. Viktigt att inte fastna utan att hålla tanken i rörelse. En erfarenhet handlar om lärande, något som någon/något tillägnar sig och som påverkar och integreras i framtida handlingar. Tänker vidare, och hamnar i pedagogiken och lärande organisationer. Ett slags kollektivt samlande och integrering av erfarenheter. Heller inte självklart något levande. Fast skillnaden är så klart hårfin, och frågan är om den är viktig att upprätthålla? Börjar tveka om det, och tackar Aron som fick mig att tänka på mitt eget tänkande.

Att göra, samla och integrera tidigare erfarenheter i det man gör är en central del av det mänskliga varandet eller blivandet. Att leva är att göra erfarenheter, och att använda erfarenheter är att leva. Två sidor av samma sak. Självklart, och då blir det kanske överflödigt att tala om levd erfarenhet. Om erfarenheter alltid är levda, och liv handlar om erfarenheter, då finns ingen poäng med att tala om levd erfarenhet. Det har Aron rätt i, och det ska jag försöka tänka på i fortsättningen.

Tänker emellertid på två begrepp från Deleuze verktygslåda, maskinisk och mekanisk. Och funderar på om dessa kan vara till hjälp för att förstå varför det är så lätt att hamna i tankar om levd erfarenhet. Att bara tala om erfarenhet, och därmed ta för givet att alla förstår att det handlar om något av människor, kollektivt skapat och dynamiskt tillblivet, det ser jag som ett större problem än att gränsen mellan liv och erfarenhet är otydlig och aldrig självklar. Tycker detta, som jag vill se som ett, samtal om innebörden i begreppet också fyller en viktig funktion. Det spelar roll vilka ord vi använder, och fler borde oftare reflektera över ords innebörd. Så utvecklas en kollektiv förståelse för den värld vi lever i och delar, alla vi som finns och verkar här på jorden.

Livet är en maskinisk process, det vill säga en icke-linjär process. En process som lever sitt eget liv, vilket aldrig går att reducera till och förstås genom dess ingående delar tagna för sig. Erfarenheten som sådan är levande eftersom den inte är någons, den uppstår mellan delarna och påverkar dem på olika sätt. Och denna förståelse är viktig, det är kulturvetenskapens syn på världen. Den måste lyftas fram och göras synlig, för den går på tvärs mot det "sunda förnuftet", med hur det upplevs vara. Människans hjärna söker samband och ser orsak och verkan, vill veta och söker efter ett svar, har svårt att hantera det som är komplext, eller paradoxalt och motsägelsefullt. Men kulturen bryr sig föga om människors hjärnor, den följer sin egen logik. Som alltså är levande. Tror att detta är den främsta orsaken till att jag framhärdar i att tala om levd erfarenhet.

Det spelar roll ifall vi betraktar liv och samhälle, kunskap och utbildning som maskinska processer, eller mekaniska processer. Och, som sagt, den maskinska uppfattningen är idag den dominerande. Se på debatten om skolan till exempel, där ledande politiker har bestämt sig för hur det är, och hur man ska påverka processen i önskad riktning. Ett fatalt och fundamentalt tankefel. Skolan är ingen mekanisk process som går att styra, det är en dynamisk och levande process som leder till kollektiv erfarenhet. Det förstår uppenbarligen inte Jan Björklund, och många med honom. Läser till exempel i dagens SvD, om hur vi som ser problemen och oroas uppmanas att sitta ner i båten och vänta. Det tar tid att vända skutan säger man, det tar tid för reformer att få avsedd verkan. Vänta och se, det kommer att bli bra. För att Björklund skulle kunna ha fel, det är uppenbarligen otänkbart. Han har tokfel, och han utgår från ett fundamentalt och fatalt tankefel som konsekvent leder till att han tvingas ta och försvara felaktiga beslut. Det är ett resultat av erfarenheter som han skaffat sig genom att leva och verka där han är.

Ledande Socialdemokrater skriver på DN Debatt idag om just skolan, och deras lösning är inte enkel. Kanske för att de insett vad som är grundproblemet, låt oss hoppas det. Deras förslag handlar om att skolan behöver en blockövergripande lösning, skolan är alldeles fört viktig för att strida om. Den är allas vår angelägenhet, den handlar om liv och den handlar om erfarenhet, kollektiv erfarenhet. Alltså behövs samsyn. Skolan behöver lugn och ro. Vi som finns och verkar i skolan behöver bli litade på, inte övervakade och kontrollerade och ställda till svars för politiska felslut som leder till orimliga beslut som får katastrofala konsekvenser. Skolan är allas, inte Björklunds!

Vi ser att staten behöver ta ett större ansvar för de skolor som har allra lägst resultat och fördela extra resurser direkt till dem. De skickligaste lärarna ska också attraheras till skolor med de största utmaningarna. Lärare som i dessa skolor tar på sig ett större ansvar för skolans och elevernas utveckling ska ges mer betalt.

Skolan är ingen isolerad ö. De ökade sociala klyftorna som regeringens politik har skapat ger återverkningar i skolan. En politik för en likvärdig skola måste därför gå hand i hand med en politik för ett jämlikt samhälle.

Ge skolan långsiktiga spelregler. Skolverket framhåller att den svenska skolan behöver långsiktighet för att klara av att möta de utmaningar som den står inför. Skolan behöver få arbetsro och möjlighet att utveckla det som är viktigast – mötet mellan lärare och elev. Skolan behöver inte nya betygssystem varje mandatperiod. Den behöver arbetsro. Lärarna behöver inte heller den ovisshet som den usla implementeringen av lärarlegitimationen inger. De behöver tid att fokusera på att utveckla undervisningen.

En annan aspekt av detta med levd erfarenhet, och en annan konsekvens synen på samhället som en mekanisk process som går att styra är fenomenet lobbying, som är en bidragande orsak till vissa beslut om skolan som tagits av politikerna. Om detta ämne finns också en debattartikel i DN. Den är författad av just en lobbyist, som ser problem med att lobbying är dold. Han menar att det är dags att träda fram och bli synlig.

USA är ett land med en föredömlig trans­parens i fråga om lobbying. Där måste lobbyister registrera sig och det är ganska enkelt att se vilka drivkrafter som ligger bakom exempelvis en lagändring. Börsnoterade bolag i USA redovisar också hur mycket pengar man lägger på lobbying. Jag skulle gärna se en svensk lobbying­lagstiftning i samma stil och jag vet att många av mina konkurrenter i branschen håller med.

Problemet är dock att svenska politiker i just denna fråga är väldigt ovilliga att agera. Sverige skiljer sig ju även i ett annat avseende kraftigt från USA, i det att våra politiska partier inte behöver redovisa vem man får pengar av.

Så länge svenska politiker marginaliserar lobbyisternas arbete och vägrar transparens i fråga om varifrån deras partistöd kommer – så kommer vi inte att få någon lag om registrering av lobbyister. Det är synd. Men det är inte lobby­isternas fel.

Viktig information detta, att det är politikerna som hindar insynen och som inte vill tala om varifrån de hämtar stöd och resurser. Om man är konspiratoriskt lagd skulle man kunna se problemen i skolan som ett politiskt önsketänkande. Folkpartiet har två saker att vinna där och då, dels plockar man poäng/väljare genom att ge sken av att man bryr sig om skolan, dels leder reformerna till att problemen cementeras, vilket paradoxalt nog leder till ytterligare behov av fler reformer.

Erfarenheter är på många sätt levda, men det är skillnad på levande erfarenheter och andra. Jag är intresserad av erfarenhet, men det är levande erfarenheter jag forskar och vill sprida insikt om. Därför talar jag om levd erfarenhet, för att jag tror att det leder till en ökad medvetenhet om grundproblemen, vilket i sin tur kan (men måste så klart inte) leda till förslag om bättre åtgärder som mer ligger i linje med livets inneboende klagar och rådande förutsättningar.

Erfarenheter är levande, liksom kunskaper och kultur. När politikerna förstår det, då kommer skolans problem att kunna förändras snabbt, lika snabbt som det gick att krossa järnridån!

Reflektioner över #blogg100, och processer av kunskap och kultur

För 100 dagar sedan antog jag utmaningen, att skriva (minst) 100 bloggposter på 100 dagar. Kändes lite som fusk, då jag trots allt inte missat att blogga särdeles många dagar sedan jag började på allvar, vid ingången av 2011. Bloggandet har blivit en del av min vardag, ett inslag i livet som ger det riktning och stadga. Det var såklart inte fusk, för posterna skulle ju skrivas, och ingen vet något om framtiden. Delvis antog jag utmaningen för att jag kände att jag behövde lite draghjälp. Ett intensivt arbetsår började ta sin tribut. Jag var trött, behövde något som pushade. #blogg100 har fungerat på det sättet, men det har också fått andra konsekvenser, som jag tänkte reflektera lite över, här i den sista bloggposten i den serien. Från och med imorgon bloggar jag av egen kraft, igen.

Dessa 100 dagar av mitt liv kom att bli några av de mest intensiva. Om det visste jag inget där i januari, när jag antog utmaningen. Då var jag laddad, inställd på fortsatt hårt arbete för att förflytta mig från en osäker position på eller i kulturvetenskapen, till tryggare mark tillsammans med företagsekonomerna. Min tjänst var fylld till mer än 100 procent. Så att lova 100 bloggposter kändes som en detalj i sammanhanget. Sedan hände det saker. Hotet om uppsägning intensifierades, och så en dag för cirka två månader sedan kom beskedet om att hotet var akut, att förhandlingar inletts. Då var bloggen och bloggandet en tröst och en plats att vila på. Att sätta ord på tankar och känslor gör dem lättare att bära. Det är en sida av skrivandet. En av de viktigaste sidorna, förflyttandet av innehåll från insidan, där tankarna påverkar allt övrigt, till utsidan där de kan granskas med lite distans. Delad börda är halv börda, brukar man säga. Och det räcker, har jag märkt, att dela med sig, att sätta ord på och publicera tankar, för att känna lättnaden. Utan Flyktlinjer och #blogg100 hade den månadslånga helvetesvandringen jag tvingades ut på blivit tyngre och svårare. Här fick jag stöd och lindring.

Är trött nu. Oerhört trött. Har kommit till en gräns, inte bara för bloggutmaningen, utan även mentalt och biologiskt. Gränsen för vad jag klarar av. Har pressat mig länge, och nu behöver jag semester. Behöver vara ledig från alla krav. Och det är en sak jag lärt av #blogg100, att bloggandet för mig inte kan vara ett tvång. För innan jag antog utmaningen skrev jag helt och hållet av lust. Inga utfästelser, bara en upptäckarlust. Men så fort jag lovat att skriva 100 poster på 100 dagar smög det sig in ett moment av tvång. Har känt av det, och det har påverkat synen på och känslan av bloggande. Har bestämt mig för att inte anta några fler utmaningar av detta slag. Tar mer än gärna emot utmaningar på saker att skriva om, men bloggandet i sig måste vara och förbli fritt och drivet av lust. Skrivandet som sådant ger mitt liv mening och styrsel, men blir det ett tvång förvandlas det som är värdefullt från att vara något lustfyllt till något kravfyllt och instängt, som tar död på känslan och kreativiteten. Det som gav liv och genererade lust kan allt för lätt vändas till sin motsats. Och det vill jag inte riskera. #blogg100 har dock varit intressant och lärorikt, för det har fått mig att inse hur värdefullt inslaget av lust är, för mig.

Mediet eller formen och allt runtomkring påverkar innehållet, det visste jag. Men här under denna utmaning har jag fördjupat insikten om hur pass ömtålig skapandeprocesser egentligen är. Små och till synes obetydliga saker kan få stora konsekvenser. Tänker en annan sak som delvis hänt under dessa 100 dagar, och det är omgörningen av Svenska Dagbladet, där man satsar på och utvecklar papperstidningens fördelar. Man bejakar mediet skulle man kunna säga, och låter den digitala tidningen leva sitt liv. Det är en positiv utveckling, och jag hoppas att bokbranschen drar lärdom. Och att det blir en livskraftig reform så klart. Bara för att jag uppskattar förändringen betyder inte att den kommer att ha kraft nog att leva vidare. Kulturella processer är som sagt ömtåliga. Blir just därför orolig av alla euforiska utrop över ny teknik som skall revolutionera tillvaron. Det är ytterst sällan som något revolutionerar, få nyordningar lyckas med konststycket att helt ersätta det gamla och samtidigt tillför nya saker. Ofta går något värdefullt förlorat i förändringsprocessen. Därför är jag glad att man på SvD inte satsade allt på nätet, utan att man istället utvecklade och tog tillvara papperstidningens fördelar, samtidigt som nätet utvecklas åt sitt håll. Det jag hat med mig från #blogg100 är att skrivande måste drivas av lust för att bli livskraftigt, för att inte kreativiteten skall malas sönder av yttre eller inre krav måste bloggandet vara helt fritt. Jag fungerar i alla fall så.

En stark trend under dessa 100 dagar har varit skolan, som är ett ämne som engagerar (inte bara) mig. Artiklar på det ämnen har genererat många uppslag till bloggoster, om kunskap och lärande, kvalitet och utbildningens nytta. Läser idag om den uppenbara risken att Sveriges högre utbildning utarmas, när fler studenter med sämre förutsättningar uppehåller sig i olika utbildningar. En oerhört viktig fråga, som P J Anders Linder reflekterar över i dagens SvD.

Läget skiljer sig naturligtvis mellan individer, ämnen och lärosäten, men det blir alltmer tydligt att det finns en kvalitetsutmaning för universitetsvärlden som går långt bortom de anekdotiska exemplen. Högskolestudenterna har ökat mycket snabbt i antal sedan 1990-talets mitt och en grupp har så lite med sig från grundskola och gymnasium att de inte kan tillgodogöra sig vad man traditionellt kallat högskoleutbildning. På statsvetarbloggen Politologerna (28/4) gör Gissur Ó Erlingsson en lika läsvärd som plågsam genomgång av de senaste årens kritiska studier och signaler under rubriken ”Ett kretslopp i förfall?”. Han avslutar med en reflexion om lärarutbildningarna. Dit söker sig numera många studenter med särskilt svaga förutsättningar. Samtidigt är det denna grupp som förväntas bryta den nedåtgående spiralen.

Erlingsson vill stärka pedagogiken i högskolan, och Lisberg Jensen efterlyser en ny strategi för att möta i och för sig klipska men obildade och skrivsvaga studenter. Men det är inte svårt att hålla med ordföranden i Sveriges universitetslärarförbund Mats Ericson när han säger till Universitetsläraren (7/2013): ”Vi är inte och ska inte heller vara pedagogiskt duktiga i bemärkelsen att vi ska lösa grundläggande problem med läs- och skrivsvårigheter.” Det är en formidabel uppgift att vända trenden i grundskola och gymnasium, men en sak måste stå klar. Lösningen får inte bli att högskolan sänker sina krav, då förlorar systemet sin trovärdighet och hela idén om högre utbildning devalveras.

Kvalitet är också en kulturell process, och det är en minst lika ömtålig process. Det finns inga enkla lösningar. Insikten om detta har fördjupats under och genom #blogg100. Kvalitet kräver omsorg, intresse och resurser. Tid, och möda. Det finns aldrig någora enkla eller revolutionerande lösningar på några komplexa problem. Min analys av läget är istället att det är just den tron som försatt oss i den situation vi nu har att hantera. Det kommer att ta tid att vända skutan, som Björklund brukar säga, men för att den ska hamna i lugnare och mer framkomliga farvatten krävs att vi byter kapten, eller att kaptenen börjar lyssna på dem som har kunskap, istället för dem som har pengar och makt.

En sista reflektion innan jag ägnar resten av dagen åt att jobba med kvalitet och undervisning (har grupphandledning med företagsekonomistudenterna) är att jag under och med inspiration från #blogg100 har återaktiverat mitt Twitterkonto. Jag ser det som ett komplement till bloggandet. Ett annat forum, med andra möjligheter och begränsningar. Trivs någonstans emellan, för där, i dynamiken, händer något. Där uppstår det oväntade, det som jag är intresserad av att följa: Kultur.

Kultur kommer jag att fortsätta studera, på olika sätt. Bloggandet är ett. Och från och med imorgon är jag fri. Ska bli spännande att se vart det tar mig, och vad som händer med lusten och inspirationen. Just nu känns det som det ligger en våt filt över tankarna, eller att det byggs upp ett tryck under ett tättslutande lock. Tar en promenad innan handledningen, och funderar vidare på det.

Återkommer (förhoppningsvis) imorgon!

Första maj, ett välkommet och viktigt mellanrum

Det är första maj idag. En ledig dag, en dag utan krav. En dag att fylla med innehåll, om man vill. Eller en dag att bara vara. En dag att komma ikapp, med sig själv, med världen, allt. En lite annorlunda dag i livet, helt enkelt. Det är så överenskommelsen ser ut. Arbetarnas dag. Första maj. Än så länge. Inte självklart att det så kommer att förbli. Den dag ingen bryr sig, eller när alla glömt varför man skulle vara ledig just första maj. Den dagen kommer vi kollektivt att göra något annat. Kultur fungerar på det sättet. Första maj FIRAS på grund av kulturella skäl. Lätt att glömma det, att inget är på något speciellt sätt av något annat skäl än kulturellt kollektiva överenskommelser. Mellanrum i tillvaron som denna dag utan krav är måste värnas för att leva vidare.

Mellanrum tänker och talar man allt för sällan om. Ibland uppfattas de som problem rent av. Mellanrum uppfattas ibland som utrymme för effektivisering. En obehaglig och fullkomligt förödande syn på livet. Mellanrum är det som garanterar hållbarhet. Mellanrum behövs, för att få tid till reflektion, för att hitta alternativ och tänka nytt. För att släta över misstag och för att täcka upp. Utan mellanrum går inte bara människan under, organisationer och samhällen rasar också ihop som korthus, om och när mellanrummen överges och slutar värnas. Viktigt att förstå det, och att hålla den insikten vid liv. Avgörande för framtiden att kollektivt påminna sig om mellanrummens betydelse.

Ingen äger ett mellanrum. Ett mellanrum är per definition en gemensam, delad egendom. En ömsesidig resurs som måste förvaltas kollektivt. Första maj är arbetarnas dag, det är arbetarnas lediga dag, deras chans till återhämtning. För arbetsgivarna och kapitalägarna är det ett ovälkommet avbrott i den heliga tillväxtens kurva. En förlorad dag, för ekonomin. Om vi kollektivt och enbart såg till ekonomin, om ekonomiseringen drivs till sin yttersta spets, då kommer synen på första maj att förändras. Om och när, men låt oss hoppas att vi aldrig hamnar där, ekonomin överordnas människors levda liv, då förvandlas mellanrum, från välbehövliga avbrott av återhämtning, till irriterande stopp i produktionen. Allt handlar om från vilket perspektiv man utgår, och vad som prioriteras i livet, samhället, kulturen.

Ägnar dagen åt att tänka på det, på mellanrum. Och åt att återhämta mig, för att orka hela distansen ut. Ett akademiskt år, känns det som, sugs man in i, där i början terminen. Rätt som det är, i mitten av september, går det inte längre att värja sig. Uppgifterna staplas på hög, frågorna hopar sig och livet rullar på i den snabba filen. Tycker om det, när det händer saker och när utmaningarna ligger på en lagom nivå. När det inte är för mycket att göra. Det är bara det att just vad som är lagom är svårt att avgöra på förhand. Och under året kan väldigt mycket dyka upp, vilket det också gör. Man vet aldrig vad. Även det ger livet nerv och spänning. Den hårda vägen har jag dock tvingats inse vikten av mellanrum. Det räcker inte att fylla kalendern lagom, man måste även ta sig tid att vila, även om man inte känner sig trött. Man måste vårda och bejaka mellanrum, och inte se dem som möjlighet att öka prestationsgraden.

Ägnar även dagen åt det, åt att vara bara ledig. Svarar på mail imorgon. Läser bara skönlitteratur. Rör mig med måtta. Vilar, upptäcker livet och allt som händer runtomkring. Våren samlar sig inför det stora språnget. Ännu är det inte grönt, men snart. Och när grönskan kommer sent går det fort. Samma gäller för kroppens behov. Det går att tänja på alla typer av gränser, men det finns en gräns. Allt har en gräns, och det går inte på förhand att uttala sig med säkerhet om var gränsen går. Plötsligt brister det bara. Då är det försent, och det kostar tid, möda och pengar att komma tillbaka. Efter att man passerat gränsen finns ingen återvändo, bara innan. Därför är mellanrum en värdefull resurs, för att ingen kan veta hur, var eller när det eventuellt brister. Det bara gör det, och sedan är det för sent. Innan kan man göra mycket. Efter, inget. Viktig och i högsta grad samhällsekonomisk kunskap.
Kulturvetenskap handlar om detta, också. Om att undersöka funktioner och gränser, förutsättningar för förändring. Kulturvetare vet värdet av mellanrum. För det är alltid därifrån frändringsprocesser initieras, från undangömda ställen och i tider då inget händer. När trycket och pressen släpper, då dyker de upp, flyktlinjerna. Möjligheterna som kanske kommer att visa sig användbara. Dessa går aldrig att beställa fram. Plötsligt finns de bara där, och då gäller det att man är redo och kan ta hand om dem. Om det handlar kulturvetenskap också, om att göra sig redo för att möta det oväntat oväntade.

Kulturvetenskap är ett slags mellanrummens vetenskap. Kulturvetenskap undersöker och intresserar sig för det som ingen annan bryr sig om, för att det spelar roll. Kulturvetaren vill verkligen förstå, inte försvara uppnådda resultat. Och orsaken till att det blivit så, skälet till att just dessa egenskaper utvecklats inom ämnet, är att kultur förändras. Sanningen om kultur är inte, den blir. Kultur skapas i handling, kollektiv handling. Kultur är resultatet av förhandlingar, kollektiva förhandlingar, i vardagen.

Kulturen som skapas i handling här och nu avgör vad som blir möjligt att göra imorgon. Så, om första maj ska firas även imorgon, bestäms idag. Av oss, i och genom handling. Våra val och göranden och låtanden, i vardagen, bestämmer framtidsblivandet riktning. Ägnar resten av dagen åt att tänka vidare på det, på kultur och förändring. Men mest åt att vila och återhämta mig. För att klara mig fram till sommaren, så at jag kan vila upp mig på allvar. För att kunna möta hösten och det spännande och utmanande akademiska året, 2013/2014.

Mellanrum, är och förblir lika viktiga som själva innehållet vi fyller livet och världen med.