Fakta 1: Skolan är det fundament som samhället vilar på (Utbildning av olika slag är viktigt i alla samhällen). Fakta 2: Det kostar pengar att skapa och upprätthålla kvalitet i undervisningen (Eftersom det är det sätt vi valt att organisera utbytet av varor och tjänster på). Fakta 3: Resurserna är begränsade (Höjda kostnader kräver höjd skatt, även här eftersom det är så vi valt att göra). Fakta 4: Det krävs någon form av princip för att få balans (Resurserna och tiden räcker inte till allt man vill). Om detta råder, i princip koncensus, om förutsättningarna, och även om målet råder samsyn. Alla vill ha en bra skola.
Så varför bråkas det, och vad handlar skoldebatten om? Kultur. Utbildningspolitiken handlar om kultur. Kulturteorier kan åtminstone användas för att bringa reda i diskussionen om skolan, som har uppenbara problem. Ska försöka visa hur, här.
Tillsammans och demokratiskt väljer vi först hur stort uttag av skatt vi kan acceptera. Det är väldigt förenklat vad politiken handlar om idag, hur mycket vi ska betala i skatt och vad som är statens ansvar och individens. Det är där den tydligaste skillnaden finns. Höger i politiken betyder sänkt skatt och minskat statligt inflytande. Vänster betyder höjd skatt och ökat statligt inflytande. Om man målar med bred pensel och förenklar. Både socialdemokraterna och moderaterna vill ha en bra skola, det är vägen dit man tvistar om. Ekonomin är överordnad idag. Först kommer pengarna, och sedan uppfylls behoven efter ett slags opinionsbestämd rangordning. Budgeten måste vara i balans över tid för att samhället skall vara hållbart.
Självklart påverkas skolan av detta, liksom vård, omsorg, infrastruktur och allt annat som faller under statens ansvar. Olika lösningar för att få kalkylen att gå ihop testas, hela tiden. Kommuner lägger ut vård på entreprenad med varierat resultat. Och det har öppnats möjligheter att välja skola. Valfrihet är bra, anses det. På pappret och i teorin är de flesta överens om det. Men sätter man önskningarna i verket, låter man dem leva sitt eget liv i samhället och kulturen, då blir det problematiskt. Låg skatt och ökad valfrihet drar åt olika håll. Jämkning är därför nödvändigt.
Skolpeng, var det någon som hittade på. Om vi räknar ut snittkostnaden för att driva en bra skola så kan den summan följa barnet. Det är ett sätt att tänka, ett sätt att fördela skattemedlen. Också det ser på pappret och i teorin bra ut. Enkelt och överskådligt, självklart. Och eftersom ekonomin väger tyngre än andra hänsyn får vi det samhälle vi förtjänar. Skolans och utbildningens kostnad är konstant och kollektiv, inte individuell. Olika skolor kostar olika mycket att driva. Och om valfriheten skall vara reell krävs hela tiden fler skolor än det finns elever. Konkurrens driver kvalitet menar man, så det är inget problem. Eller? Vad händer när elevkullarna fluktuerar?
Problemet med skolan och utbildningssystemet är att ekonomin är överordnad, att pengar är ett mål mer än ett medel i skolan. Självklart blir kvaliteten i undervisningen och pedagogiken lidande när lärare och rektorer tvingas bry sig mer om budgeten än om kunskap och utbildning. Det motsatta vore lika illa. Om ingen kontrollerar budgeten eller ifrågasätter några kostnader då brukar det leda till excesser, vilket tillväxtverket och KK-stiftelsen visat. Men man kunde tänka sig att skolan finge prioritera pedagogiken och kunskapen. Ekonomin borde kunna organiseras på andra sätt, liksom valfriheten.
Det är inte svårt, egentligen. Allt organiseras överallt, och ständigt görs prioriteringar, av alla. Det är vad levt liv handlar om, det är så kultur skapas. Alltså är det inte där skon klämmer. Problemet är att det saknas insikt bland politiker och allmänhet om tillvarons, samhällens och kulturs komplexitet. Det finns ett slags allmän uppfattning bland befolkningen om att det är enkelt, om att det bara handlar om administration, kvalitetssäkring och om vem som har makten. Det är problemets kärna. Och där finns också lösningen.
Vad göra, då? Satsa resurser på att sprida insikten om tillvarons komplexitet. Förstår man detta, och om förmågan att se samband i samhället ökar, då blir det lättare att jämka samman olika önskningar och det blir lättare att bedriva politik. Alla kan lära sig detta, kan förstå komplexitet. Det är inte svårt, det tar bara lite tid och kräver lite möda. Ett förslag vore att kunskaperna och kompetenserna uppvärderas i samhället, och kanske att man inför Kulturvetenskap som obligatoriskt ämne i grundskolan. För att ge studenterna och samhället en god grund att stå på. Förmågan att hantera komplexitet och att se även icke uppenbara samband är betydelsefull för möjligheten att organisera ett samhälle. Om fler förstår vad som krävs blir det lättare att rösta, och då skapas bättre förutsättningar att bedriva politik, oavsett om den är röd, grön eller blå.
Vad vill vi ha egentligen? Det är det viktiga, och oavsett vad vi svarar får vi det vi förtjänar, som samhälle betraktat!
Flyktlinjer är såväl ett (kultur)vetenskapligt och kunskapsteoretiskt projekt som ett slags marknadsföringskanal för mitt företag Puer Aeternus (https://www.pueraeternus.se/index.html). Jag ser bloggen både som ett sätt att sprida kunskap och en plats att utveckla vetande på. De första tio åren uppdaterades bloggen dagligen, men sedan 2021 publiceras en post i veckan, på söndagar. Alla åsikter som uttrycks här är mina.
fredag 7 september 2012
Söka KUNSKAP, eller SÖKA kunskap?
Mellanrum når man inte, i sig. Bara indirekt. Det är viktigt, centralt. Bara att acceptera, det är inget problem. Inget man kan eller bör ägna någon direkt uppmärksamhet. Tiden och kraften behövs för att undersöka det som är det viktiga, görandet (både orden och handlingarna, det materiella och det icke-materiella) och konsekvenserna. Det är det enda som går att studera, effekterna av det som sker i mellanrummen. Denna tanke går på tvärs mot den inom akademin dominerande uppfattningen att sanningen går att nå, i sig själv. Här finns med andra ord roten till många av problemen inom vetenskapen. Lösningen då? Tänkte reflektera över den. Inte lösa problemet dock, men peka på en väg som leder i rätt riktning. Problem ska som bekant inte lösas, de ska upplösas. Då finns ingen vinnare, och ingen förlorare.
Viktigt detta att undvika alla typer av kontroverser som bara kan lösas på ett sätt. Om man vill förstå kultur måste man acceptera detta, att det aldrig finns ett svar, bara olika förklaringar som fungerar mer eller mindre bra. Ofta är en kombination av olika ståndpunkter att föredra framför svaret i bestämd form singular. Därför är det olyckligt att debattera, att utse vinnare och förlorare, att strida i seminarier och på scen. Kultur är konsekvenser av levt liv, resultatet av handling. Kultur är inget i sig. Ett slags mellanrum. Så vill jag se på mitt studieobjekt.
Här öppnar sig möjligheter, konstruktiva vägar fram för den som vill studera kultur. Kulturstudier är viktiga, just för att kunskapen behövs för att förstå hur samhället överhuvudtaget är möjligt. Funnes det ett enda svar, det bästa, på frågan hur man arrangerar kollektivt levt liv, då fanns inga problem. Då vore problemet redan upplöst. Alltså behövs en annan ingång till frågan. Tanken om mellanrum, enligt ovan, är en kandidat värd att prova. Tycker jag och ska strax försöka utveckla mina tankar. Den som har en avvikande åsikt och vill strida för denna hänvisas till ett annat forum, jag tror som sagt inte på debatten som kungsvägen till kunskap. Här är det samtalets möjligheter som utvecklas.
Evolution, där kan man landa om man reflekterar över mellanrummens roll för kulturell tillblivelse. Kultur kan sägas vara ett slags evolutionär process, om och när det onåbara mellanrummet introducerats. Evolutionen fortskrider mellan det aktuella sammanhanget och delarna som stöts, blöts och interagerar däri. Förstår man kultur på detta sätt har man att hantera multipliciteter, enheter som består av fler än en men färre än många. Delarna, sammanhanget och mellanrummet, det är vad som krävs för att man skall förstå kultur. Fler än en, men färre än många. Och det som går att studera här är delarna och sammanhanget, mellanrummet måste man bara acceptera.
Evolutionen har ingen riktning, den är en icke-linjär process av tillblivelse. Evolutionen är förändring, upprepad förändring. Gener muterar och miljön förändras, ständigt. Fördelar är alltid kontextuella, vilket dinosaurierna bittert fick erfara. Inget är evigt, samt och bestämt. Vad som är vad bestäms i mellanrummet mellan delarna och sammanhanget.
Evolutionstanken är ett verktyg att tänka med hjälp av. Det är en beskrivning av en förändringsprocess, och den kan överföras till människornas värld. Kultur uppstår och förändras i och genom interaktion mellan delarna och sammanhanget. Tänker man så förstår man att det inte handlar om struktur, eller subjekt. Vill man förstå måste man väga in båda, och dessutom mellanrummet. Jag måste beakta lagen för att inte råka i onåd, men lagen är aldrig ristad i sten, den förändras av hur kollektivet agerar i tanke och handling. Ständigt och överallt förändring, relationer, mellanrum. Allt spelar någon roll, men värdet av än det ena än det andra går aldrig att avgöra på förhand.
Sammanhållning är vad som ger upphov till strukturer, och det upplösande momentet är subjekten. Kulturen är utfallet av processen, mellanrummet. Det som räknas, egentligen, även om eller just för att det aldrig går att nå ända fram. Kunde man det, om det gick att hitta svaret, i bestämd form singular, på frågan.: Vad är kultur? Då fanns ingen förändring, bara död. Livet är synonymt med förändring, alltså är det inget problem. Förändring är själva förutsättningen, och kunskapen måste söka sig fram längs andra vägar. Forskare får helt enkelt hitta andra objekt, andra ingångar till problemet. Och målet måsta vara att upplösa problem, inte fastställa och försvara bestämda svar.
Det gyllene snittet, kanske kan fungera som illustration till vad jag vill säga. Alla (typ) vet vad det är, men det går inte att räkna fram exakt. Läser om detta påå Wikipedia och finner följande högintressanta formulering.
Ett förslag till beskrivning av skillnaden mellan kulturvetenskap, i den mening jag jag har i åtanke och undersöker förutsättningarna för och möjligheterna med, och den vetenskapsdefinition som är den rådande inom akademin idag (som har Sanningen i bestämd form singular som ideal och mål), skulle kunna se ut som följer. Skillnaden är liten, men viktig: Vetenskap går ut på att man söker KUNSKAP. Eller, som jag hellre vill se på saken; SÖKER kunskap!
Vägen är målet!
Viktigt detta att undvika alla typer av kontroverser som bara kan lösas på ett sätt. Om man vill förstå kultur måste man acceptera detta, att det aldrig finns ett svar, bara olika förklaringar som fungerar mer eller mindre bra. Ofta är en kombination av olika ståndpunkter att föredra framför svaret i bestämd form singular. Därför är det olyckligt att debattera, att utse vinnare och förlorare, att strida i seminarier och på scen. Kultur är konsekvenser av levt liv, resultatet av handling. Kultur är inget i sig. Ett slags mellanrum. Så vill jag se på mitt studieobjekt.
Här öppnar sig möjligheter, konstruktiva vägar fram för den som vill studera kultur. Kulturstudier är viktiga, just för att kunskapen behövs för att förstå hur samhället överhuvudtaget är möjligt. Funnes det ett enda svar, det bästa, på frågan hur man arrangerar kollektivt levt liv, då fanns inga problem. Då vore problemet redan upplöst. Alltså behövs en annan ingång till frågan. Tanken om mellanrum, enligt ovan, är en kandidat värd att prova. Tycker jag och ska strax försöka utveckla mina tankar. Den som har en avvikande åsikt och vill strida för denna hänvisas till ett annat forum, jag tror som sagt inte på debatten som kungsvägen till kunskap. Här är det samtalets möjligheter som utvecklas.
Evolution, där kan man landa om man reflekterar över mellanrummens roll för kulturell tillblivelse. Kultur kan sägas vara ett slags evolutionär process, om och när det onåbara mellanrummet introducerats. Evolutionen fortskrider mellan det aktuella sammanhanget och delarna som stöts, blöts och interagerar däri. Förstår man kultur på detta sätt har man att hantera multipliciteter, enheter som består av fler än en men färre än många. Delarna, sammanhanget och mellanrummet, det är vad som krävs för att man skall förstå kultur. Fler än en, men färre än många. Och det som går att studera här är delarna och sammanhanget, mellanrummet måste man bara acceptera.
Evolutionen har ingen riktning, den är en icke-linjär process av tillblivelse. Evolutionen är förändring, upprepad förändring. Gener muterar och miljön förändras, ständigt. Fördelar är alltid kontextuella, vilket dinosaurierna bittert fick erfara. Inget är evigt, samt och bestämt. Vad som är vad bestäms i mellanrummet mellan delarna och sammanhanget.
Evolutionstanken är ett verktyg att tänka med hjälp av. Det är en beskrivning av en förändringsprocess, och den kan överföras till människornas värld. Kultur uppstår och förändras i och genom interaktion mellan delarna och sammanhanget. Tänker man så förstår man att det inte handlar om struktur, eller subjekt. Vill man förstå måste man väga in båda, och dessutom mellanrummet. Jag måste beakta lagen för att inte råka i onåd, men lagen är aldrig ristad i sten, den förändras av hur kollektivet agerar i tanke och handling. Ständigt och överallt förändring, relationer, mellanrum. Allt spelar någon roll, men värdet av än det ena än det andra går aldrig att avgöra på förhand.
Sammanhållning är vad som ger upphov till strukturer, och det upplösande momentet är subjekten. Kulturen är utfallet av processen, mellanrummet. Det som räknas, egentligen, även om eller just för att det aldrig går att nå ända fram. Kunde man det, om det gick att hitta svaret, i bestämd form singular, på frågan.: Vad är kultur? Då fanns ingen förändring, bara död. Livet är synonymt med förändring, alltså är det inget problem. Förändring är själva förutsättningen, och kunskapen måste söka sig fram längs andra vägar. Forskare får helt enkelt hitta andra objekt, andra ingångar till problemet. Och målet måsta vara att upplösa problem, inte fastställa och försvara bestämda svar.
Det gyllene snittet, kanske kan fungera som illustration till vad jag vill säga. Alla (typ) vet vad det är, men det går inte att räkna fram exakt. Läser om detta påå Wikipedia och finner följande högintressanta formulering.
Gyllene snittet är ett irrationellt tal och kan därmed inte uttryckas exakt med ett bråk, d.v.s en kvot mellan två heltal. I viss mening är det också det tal som sämst kan approximeras med ett bråk.För att förstå måste man med andra ord väga in en liten men ändock ovisshet, på marginalen. Ett slags mellanrum. Slumpens roll må vara liten, men den är aldrig obetydlig och den måste överallt tas i beaktande och enda sättat att göra det på är att acceptera att det aldrig går att eleminera detta moment av osäkerhet helt och hållet.
Ett förslag till beskrivning av skillnaden mellan kulturvetenskap, i den mening jag jag har i åtanke och undersöker förutsättningarna för och möjligheterna med, och den vetenskapsdefinition som är den rådande inom akademin idag (som har Sanningen i bestämd form singular som ideal och mål), skulle kunna se ut som följer. Skillnaden är liten, men viktig: Vetenskap går ut på att man söker KUNSKAP. Eller, som jag hellre vill se på saken; SÖKER kunskap!
Vägen är målet!
torsdag 6 september 2012
Samtalar om kontroll och upplösning, igen
Tycker detta med kontroll och kaos, sammanhållning och upplösning, eller vad man nu vill kalla det är spännande och viktigt. Det ligger nära kärnan i det jag kan/vet och har att säga om kultur och samhället. Det är det verktyg jag använder för att se och förstå, världen. När det fungerar, där det fungerar och så länge som det fungerar. Och när det uppenbarligen ger upphov till tankar och reflektion i kommentatorsfältet här på bloggen vill jag ta vara på den chans till samtal om frågan som jag ser öppna sig här. Daniel skriver följande om skolan, eller snarare talet om och politiken rörande skolan.
I skoldebatten har man kunnat notera genom åren att skolministern varit aktiv i att underkänna alla led, från kommunerna, skolledning, lärare och till och med svenska elever, för att sedan själv kunna erbjuda sina egna handfasta politiskt motiverade ideal.Ett exempel på makt och vetande, på att dessa aldrig fullt ut går att skilja från varandra. Makt är vetande samtidigt som vetande är makt. Och det gäller inte bara Björklund, det gäller överallt. Det är viktigt, men samtidigt friskriver den insikten på inget sätt utbildningsministern från ansvar. Hans beslut får konsekvenser, och dessa både kan och bör granskas. Hans världsbild bör diskuteras och ska så klart inte köpas rakt av, utan kritisk granskning. Sanningen ligger alltid någon annan stans, dold in emellan. Den når vi inte, men just därför är det viktigt att samtala om utbildning. Vad ska den leda till, är det ett hållbart samhälle där så många som möjligt kan finna sig en plats som de är nöjda med och där klyftorna är så små som möjligt, eller är det ett Nobelpris? Klart det spelar roll vilka visioner vi har, kollektivt. Samhället och kultur är summan av allas tankar och resultatet av handling, kollektiv handling. Kultur samproduceras av medborgare och makthavare, och ingen enskild politiker kan i längden hålla folket stången. Om folket har ensamsyn och agerar i enlighet med denna.
Ett exempel på hur kontroll kan bli det överordnade målet framför alla andra när bildnings- och ordningsprinciper i politiken inte passar med verkligheten. Relativisering av en hel yrkeskårs kompetens blir till förutsättning för ny politiskt motiverad kontroll. Jag tycker det knyter an till det Ann-Helen skrev om att upplösning ofta leder till ny kontroll.Håller med Daniel. Idag är kontrollen överordnad. Innehållet i utbildningen, forskningen och samhällets institutioner är underordnat, i praktiken. Inte i samtal och debatter, men i realiteten. Tanken är att kontrollen skall leda till önskat resultat, men den blir i själva verket ett självändamål. Och orsaken till det är att vi lever i en värld och ett sammanhang där förmågan att och insikten om vikten av, både ock, är dåligt utvecklad. När det högsta goda är sanningen i bestämd form singular, då kommer det att ange tonen för resten. Det blir den styrande principen, och då överordnas kontrollen det som skall kontrolleras. Strukturen töms på innehåll.
Alternativet till fokus på kontroll, fortfarande i en värd där Sanningen regerar, är innehållet i sig, utan struktur. Kaos är ett anat ord för det som sker när alla följer sin personliga vision och inre röst. Bara innehåll, utan struktur är lika illa. Det krävs balans, och båda aspekterna är LIKA viktiga. Det är mellanrummet mellan sammanhållning och upplösning som är det viktiga, och det kan aldrig kontrolleras, det bara är och måste accepteras. Vill man se ett annat utfall, då har man att jobba med dels strukturen, dels innehållet, och det går inte att prioritera något framför det andra. Samverkan!
Många kan inte tillåta sig själva leva i ovisshet och tillit. Strukturen och gränserna blir då viktigare än kunskaperna och kunnandet. Vi vill då alla "få rätt" istället för att "förstå".Detta tror jag är det stora problemet Daniel, rädslan för det oordnade, för vad kan hända om man släpper på kontrollen. Men den är obefogad, för det krävs kontroll, överallt, alltid. Den får bara inte bli ett självändamål. För det är då det blir viktigare att få rätt, än att ha rätt, som jag ser det. Och chanserna att ha rätt ökar om man jobbar med förståelse; för allt och hur världen är möjlig och hänger ihop. Det är vad Kulturvetenskap handlar om. Kulturvetenskap behövs alltså!
Ann-Helen är inne på samma sak och tänker i samma banor. Hon tangerar tanken om att de strategier man väljer, ofta, och av helt naturliga orsaker (att reducera det till illvillighet leder inte rätt, och öppnar inte upp för de samtal kring ämnet som är viktiga och som behövs), tenderar att bli sitt eget syfte. Ett självändamål.
Jag tror att i alla projekt (inkl. de politiska) riskerar projektet att ta kontroll över projektarbetarna, istället för tvärtom.Håller med! Kontrollen kontrollerar den som kontrollerar också, vilket vi varit inne på tidigare. Viktig iakttagelse, som man helt bortser från och ringaktar i politiken som förs.
För det första byggs projekt ofta på att en bild av en verklighet i förfall målas upp, mot vilket projektet på ett självklart vis framstår som en lösning (mot bakgrund av upplösning, presenteras en ny, behövd, kontroll). För det andra, så binds folk till sina projekt genom de investeringar de gjort (ära, anseende, tid, energi, pengar). Om projektet inte fungerar som det var tänkt, så kan det tolkas som ett bevis på att det var just så illa ställt som man hade tänkt från början.Allt påverkar allt annat, som sagt. Tycker Ann-Helen sätter ord på den tanken på ett lysande sätt. Och det visar också hur ord och handling är två sidor av samma sak, liksom makt och kunskap. Vi måste lära oss se detta, för annars kommer vi aldrig att kunna bryta mönstret. Förlåt den fader, för de vet inte vad de gör. Så kanske man kan se på ansvariga politiker. De behöver reflektera mer. Och det är upp till oss som sett och som har verktygen att visa på dess nytta och användningsområde. Att debattera om vad som sant, eller nödvändigt leder bara till polarisering. Vad som behövs är respektfulla, inkännande samtal där man lyssnar på varandra, ömsesidig produktion av både kunskap och samhälle. Det är vad jag vill verka för och tror på. Vikten av att skapa ett sammanhang där goda idéer och konstruktiva lösningar kan få växa och tas om hand på bästa sätt.
Med tiden blir det allt svårare att problematisera det egna projektet utan att det upplöses, och externa förklaringar till misslyckandet söks (genom mätningar, t ex), som motiverar nya försök. Ett sådant projekt är bräckligt (i att det ständigt utmanas) men seglivat (i att det ständigt försvarar sig för att stärka sig, hålla sig samman).Vi har helt enkelt kört fast. Det är problemet, inte den politiska färgen på dem som har makten, egentligen. Visst spelar det roll om regeringen är röd eller blå, men det spelar roll på marginalen, för politikerna har aldrig mer makt än folket ger dem. Tänk på snöflingan i lavinen, på citatet från Nietzsche. Det är vi, och lavinen är samhället. Det spelar roll vad vi gör, tillsammans. På gott och på ont. Därför låter jag Ann-Helen avsluta denna bloggpost, för att jag håller med och inte kunnat säga det bättre själv:
Sådana gånger kan hjälp behövas, för att förmå "rikta om" projektet.. en flyktlinje.
Bloggpost 1000
Vid utgången av 2009 fick jag ett infall. Jag ska börja blogga. Flyktlinjer ska bloggen heta. Det var allt jag visste, och jag skrev följande.
Svårt att börja. Det sammanfattar väl känslan just nu. Dags att dra igång bara, så tänker jag. Känns angeläget. Jag behöver verkligen en plats för reflektion, främst för mig själv men tanken är givetvis att inläggen skall ha någon form av allmängiltighet. Kanske räcker så? Hellre några få ord för att komma igång än resultatlös skrivkramp. Hellre sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna an att aldrig försöka.Nu tog det drygt ett år att komma igång. 2010 var ett turbulent år. Men sedan har det rullat på. Flyktlinjer är en plats för reflektion, kring frågor som har allmängiltighet, på något sätt i alla fall, i vid mening. Kultur är komplext, vilket är ett av skälen till att det går att närma sig frågan på 1000 olika sätt. Svaret finns inte, bara ett ständigt pågående frågande. Det är viktigt. Forskning om kultur ger få svar. Kulturvetenskap handlar om frågor, och om att konstruera verktyg att tänka med, kring vardagen och levt liv. Om det handlar också den absoluta majoriteten av bloggposterna. Kultur, i vid mening.
Gott så! Nu kör vi.
På ett sätt är det enkelt. Världen är här, livet är nu. Och det finns inte mycket annat vi människor kan göra än att följa med. Alla, tror jag, har ett begär efter att veta. Man vill förstå. Här är källan till komplexitet, för när många söker förståelse för samma sak, samma värld, samma verklighet, uppstår ett intressant fenomen. Det enkla och självklara, entydiga, blir komplext. För alla har olika utgångspunkter, olika erfarenheter och olika förutsättningar. Och förståelse uppnår man aldrig ensam, det är ett kollektivt projekt. Klart det spelar roll, men för att förstå detta behöver man ta sig till ett metaplan. För att förstå det paradoxala, hur något enkelt, entydigt, självklart kan bli komplext i en handvändning, krävs att man ser bortom sig själv och sin utsiktspunkt. Det är svårt, och kräver övning. Men det är vad som krävs för att förstå levt liv. Det finns aldrig ett svar, även om alla lever i samma verklighet. Det finns bara många sätt att se på och närma sig världen. Upprepade närmanden, försök att förstå, ständiga modifieringar i ljuset av ny kunskap. Ständigt på väg, rastlöst sökande. Det är vad som kännetecknar kulturforskningen, i all fall den kulturforskning jag bedriver här, i akt och mening att öka min förståelse för kultur, komplexitet, människan, kunskap/vetande och makt. Det är vad Flyktlinjer handlar om: ständigt sökande efter förståelse, tillsammans med anda.
1000 bloggposter har det blivit, vilket innebär att jag skrivit upp emot 2000 sidor text. Kan inte hjälpa att häpna över detta faktum. Samtidigt är det inget storverk. Jag har skrivit av lust, varje dag. En sida, minst. Ibland fem, eller fler. Bloggpost har lagts till bloggpost, och blicken har hela tiden varit riktad framåt. Då blir det så här, förr eller senare. Målet var att skriva en post om dagen, så länge det fanns inspiration. Aldrig att skriva 1000 poster. Om det varit målet hade jag tröttna för länge sedan. Vill upptäcka, och tänka tillsammans. Inte undervisa. Vill peka på problem, och jobba med lösningar. Några definitiva svar har jag inte. Flyktlinjer handlar om att söka; kunskap och vishet, insikt och om att utveckla analytiska kompetenser, om att skärpa blicken och den kritiska förmågan. Och det ena ger det andra. Kultur är komplext och därför finns det hela tiden nya infallsvinklar att upptäcka, nya aspekter att utforska. Dessutom kräver kräver förståelsen för kultur att man ständigt reviderar kunskapen, och då öppnar sig ännu fler möjligheter. Valv bakom valv, oändligt skriver Tranströmmer. Så ser jag på kultur, och därför blir man aldrig klar. Det är helt i sin ordning och inget problem. Så är verkligheten beskaffad, och det vore ju konstigt om vetenskapen om verkligheten kom fram till något annat!
Deleuze och Guattari, favoritfilosoferna vars ande svävar över bloggen och allt som skrivs här, återkommer jag ofta till. Flyktlinje är deras begrepp. Jag har stulit det från dem, och använder det i enlighet med mina tankar om hur verktyget skall brukas. Med de båda filosofernas goda minne. 1000 poster har det blivit, eller 1000 platåer att blicka ut över världen och in i kulturen, med hjälp av. 1000 uppslag, infall eller hugskott. Vill se dem som verktyg för mina läsare att tänka med hjälp av, för att förstå sin situation, sin verklighet och de sammanhang hen ingår i. Kultur är som sagt komplext, och föränderligt, fylld av paradoxer. Det är svårt, men just därför bättre att ställa 1000 frågor, än att fila på ett perfekt svar. Alla bestämda svar låser fast, och anspråk på att bestämma är anspråk på makt, inflytande. Det är inte kulturvetenskapens uppgift att bestämma vad kultur är. Uppdraget, som jag ser på det, handlar om att ställa frågor och visa på ingångar till problem. Därför är bloggen ett bättre medium för publicering av kulturvetenskapliga rön än referee-granskade tidskrifter där man publicerar sig mer för att meritera sig än för att sprida kunskaper till allmänheten. Kultur angår alla. Bloggen har potential att nå till dem som gör kultur, genom att leva och verka i vardagen. Till basen, där all förändring startar och emanerar ur. Därför bloggar jag, för att samhället är alla vi, tillsammans. Verkligheten är vår gemensamma tillgång.
Tänkande är en evolutionär process, av kontinuerligt blivande. Liksom kultur. Interaktion, inom ramen för ett sammanhang. Utbyte, interaktion, trial and error. Finns många ord att beskriva, i princip, samma sak. Det viktiga är inte, antingen miljön, eller det som sägs/görs. Aldrig antingen, eller. Alltid både ock. Och det är i mellanrummen mellan enskilda individer, tankar och materialitet, som levt liv uppstår och förändras, ömsesidigt. Mellanrummet når ingen, det måste man acceptera. Att fortsätta undra över vad som händer där, egentligen, är bortkastad tid och möda. Det går inte. Det enda man kan göra är att undersöka och göra sig uppmärksam på vad som händer som ett resultat av interaktionen. Vad resulterar den ömsesidiga tillblivelsen i? Det är det viktiga och det enda vi kan veta. Hur det gick till egentligen är en icke-fråga. Världen blir till i mellanrum, och det är där som förändringsprocesser startar och får momentum. Flyktlinjers eventuella värde uppstår mellan texterna som publiceras och läsarna, båda aspekterna är lika viktiga.
Konsekvensen av ovanstående, och den insikt studierna av kultur har givit mig, en av dem är följande (som är ett citat från Nietzsche: "Ingen snöflinga i en lavin känner sig ansvarig." Det är bara några enkla ord i en kort rad, men de rymmer en oändlig vishet. Kan man först ta den till sig, och sedan omsätta den i handling, konsekvent, över tid, och om tillräckligt många gör samma sak. Då blir världen en bättre plats. Detta förstår alla, det svåra är att realisera insikten. För det krävs ett annat sätt att se på kunskap, subjekt och makt. Återkommer ständigt till detta, och andra grundtankar. Inte för att tjata, utan för att allt som behöver sägas redan har sagts. Vad som krävs nu är upprepning, uthållighet och nyfikenhet. Som det känns nu kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen. Hur länge vet jag inte. Så länge det är roligt, och känns meningsfullt. Så länga jag tycker att jag har något att säga.
En annan värld är möjlig: Om tillräckligt många vill och orkar göra vad som krävs, i vardagen. Även om vi alla är som snöflingor i det det stora hela så har vi ett ansvar, för att vi finns och verkar i världen. Allt vi gör får konsekvenser. Det är det enda vi vet, och det faktum att vi får leva med resultatet, konsekvenserna av det vi tänker och gör, tillsammans. Ingen människa är en ö!
Slutar denna den tusende bloggposten, inte med att sätta punkt, utan med följande ord: Välkommen i det fortsatta samtalet!
onsdag 5 september 2012
Svensk forskningspolitik, och relationen mellan kontroll och upplösning
Har föreläst om juridik idag, vilket jag finner oerhört intressant. Och jag slås dessutom allt mer av hur väl min kulturvetenskapliga kompetens, skolning och kunskapssyn passar för ämnet, även om jag på inget sätt är någon juridisk expert. Men vi lever i ett rättssamhälle, och juridiken är det fundament allt annat vilar på. Lika inför lagen är vi kanske inte alltid, i praktiken. men det är lagen och är det instrument vi är hänvisade till om vi anser oss orättvist behandlade. Och via demokratin är vi dömda att lyda, oavsett hur vi ser på saken eller anser i frågan. Lagen gäller alla, och vi har ett ansvar att sätta oss in i den och försöka förstå.
Lagen kräver omsorg och engagemang från så många som möjligt, för utan intresse blir den obsolet. Juridiken är således ett utmärkt exempel på detta med sammanhållning och upplösning, för i samma stund som ingen bryr sig upphör lagen att gälla, i praktiken. Vi måste tro på lagen för att den skall äga giltighet, i praktiken. Det är praktiken och intensiteten i engagemanget det kommer an på, inte bokstaven eller politikerna som stiftar och modifierar texten. Håller med Ann-Helen, som skriver som kommentar på det förra inlägget,
Jag fortsätter på kontroll/upplösning-spåret - så centralt, och intressant att fundera på. Kan människor annat än kontrollera/hålla samman?Vi kan inte det, blir mitt svar. Bara genom kontroll och sammanhållning, genom att ge upp en del av vår autonomi går det att vara fri, som människa (med allt vad man lägger i det begreppet, alternativet är att leva ensam, i skogen, helt utan kontakt med andra). Människa är ett kollektivt fenomen, helt enkelt. Utan gemenskap och sammanhang är det meningslöst att tala om begreppet människa. Det kräver att man är fler som delar på, vad man nu vill och behöver dela. Och för att detta skall kunna fungera praktiskt krävs sammanhållning och kontroll. Upplöses detta, försvinner samhället och kulturen som sand mellan fingrarna. Kontroll är en förutsättning, för allt det vi känner igen och tar för givet, i livet och vardagen. Ann-Helen fortsätter.
Jag kan inte komma på något exempel på "strävan till upplösning", som inte skulle handla om att hålla något annat samman. Då handlar upplösning (den slags upplösning som människor ägnar sig åt) om att befria, förnya genom att rena, rensa, ordna - och är inte allt det där renandet, vad vi samtidigt menar med "att kontrollera"?Sätt etnisk framför rena, rensa och det blir uppenbart att det finns ett pris kopplat till alla sådana strävanden. Människan är dömt till komplexitet, och oavsett hur svårt det än är att förstå detta eller bemästra insikten och hantera komplexiteten praktiskt, så är det ett livets faktum att det är komplext. Detta kan vi acceptera, eller förneka, men oavsett hur vi gör kommer vi att tvingas hantera verkligheten. Görande, och konsekvenser: Alltid, överallt. Det är vad allt gör tillbaka på.
Kanske det här har att göra med att grundvillkoret är upplösning (ytterst, döden), och genom livet, försöker alla på något sätt finna mening - vilket bara kan nås kollektivt, i interaktion med andra och annat, genom att "hålla samman" något och samsas om något, blir man någon.En lysande beskrivning av den paradox vi människor har att hantera. Den kulturvetenskap jag brinner för och som jag aldrig upphör att fascineras över är den vetenskap som handlar om att bemästra denna typ av problem. Komplexitet och paradoxer är oundvikliga, det måste man acceptera om man skall kunna resonera kring frågor som rör kultur. Det är inte ett problem som skall lösas, det är själva förutsättningen för den fortsatta kollektiva tillblivelsen. Allt hänger ihop med allt annat, och det finns ingen utsida. Basta! Då håller det inte att närma sig världen med hjälp av förenklingar. Därför borde det vara ett krav och en nödvändig kompetens bland politiker, att kunna förstå och hantera komplexitet.
Hur ser det ut i politiken? Hur är det med insikterna om och kompetensen att hantera, komplexiteten och alla paradoxer som alla politiska beslut förr eller senare mynna ut i. Hur tänker man egentligen, och vad får det för konsekvenser, för samhället, för forskningen och framtiden, ytterst. För oss alla som lever i och delar det sammanhang som känns igen som Sverige? Läser vad Henrik Berggren skriver i DN, till exempel, och förfäras även om det inte är någon nyhet direkt.
Men efter tjugo år står det tämligen klart att vi har misslyckats med dessa målsättningar. Och problemet är den naiva tron att politiker kan skapa god forskning med en pengapåse och barnkammartjatter om kvalitet och excellens.Vi har misslyckats, det är sant. Vi, alla vi som bor och verkar i Sverige är det som bär ansvaret för det samhälle vi har att förlita oss på. Vi har valt politikerna, och vi får det samhälle vi förtjänar. Men det kunde varit bättre, det kan bli bättre. Om bara fler bryr sig om, intresserar sig för, och engagerar sig i samhället, det kollektiva, varandra. Enkelt är det emellertid på inget sätt, men just därför viktigt att vi har kompetens personal på samhällets nyckelposter.
Det finns inga enkla förklaringar till hur god vetenskap och innovativ forskning uppstår. Men det finns en del historiska erfarenheter. En av de viktigaste är den amerikanska forskningens framgångar mellan 1950- och 1990-talet.Ansvariga politiker i Sverige gör allt för att misskreditera högskolorna, som skulle kunna bli/vara just det, starka, självständiga, dynamiska. För det krävs tillit, mindre kontroll men strängare resultatredovisning. Handling och konsekvens, engagemang och tillit. Visioner och en tro på att alla gör sitt bästa, om man bara litar på dem. Kontrollen finns där, och den är effektiv. Kontroll behöver inte införas, vilket har argumenterats för ovan. Vad som behövs är istället marginaler och utrymme, tid för eftertanke och ökade möjligheter till spännande möten. Som på universiteten i USA. Om det ger Nobelpris kan ingen veta, men det har fungerat där, tidigare.
Naturligtvis spelade nationellt fördelade resurser och politiska satsningar en roll också i USA. Men den viktigaste förklaringen till framgången var de starka, självständiga amerikanska universiteten som skapade en dynamisk, intellektuell kultur.
När Jan Björklund talar om forskare kan man få för sig att han syftar på ett konstigt djur som äter pengar och skiter vetenskap. Men forskare bor inte i laboratorier och på arkiv dygnet runt; de älskar, har familjer, umgås och har – tro det eller ej – ofta andra intressen än den egna vetenskapen.Forskare är också människor, liksom för övrigt också alla andra medborgare. Och samhället bygger vi tillsammans. Därför är det avgörande att så många som möjligt ges möjlighet och utrymme att engagera sig, att så många som möjligt får utlopp för sina intressen, och litade på. Det är allmänt känt att dem som arbetar med det de brinner för oftast arbetar för mycket, och för länge, att man har svårt att stänga av. För att man trivs. Alldeles utan kontroll, eller kanske just för att kontrollen är minimal, för att kontrollen redan finns där, default. Värt att fundera över, speciellt eftersom det är rön med stöd i forskning, till skillnad från rådande politik som bygger på politiskt önsketänkande. Berggren igen.
Det är därför de stora amerikanska universiteten är så attraktiva för forskare från hela världen. Naturligtvis är lönerna ett lockbete. Men det handlar lika mycket om en stimulerande miljö där det finns intressanta intellektuella från alla fält, beundrande och intresserade studenter, ett brett kulturutbud och kanske framför allt en miljö som bejakar nyfikenhet och kreativitet.Stimulerande miljöer tenderar att främja kreativitet, liksom tillit och marginaler och det faktum att man får misslyckas. Inget av det finns i dagens forsknings och utbildningspolitik. Klart att den inte fungerar då, av lätt insedda skäl. Ändå fortsätter man, envist. Obegripligt, men möjligt eftersom engagemanget i samhället ser ut som det gör.Ett annat samhälle är möjligt, om bara tillräckligt många vill.
Lustigt nog tycks det individualistiska USA ibland ha en bättre insikt om vikten av en god vetenskaplig miljö än Sverige. Svenska politiker tror att mer pengar till forskningsbyråkrater i stället för till universitet och högskolor kommer att ge excellens, kvalitet och innovation. Vilken humbug.Humbug. Håller med. Och lägger samtidigt märke till att det aldrig kommer an på antingen det ena, eller det andra. Överallt och alltid handlar det om samverkan mellan olika faktorer, i spänningsfältet mellan kontroll och upplösning. Kollektivism och individualism. Alltid någonstans mellan.
Vi jobbar alla för varandra. Glöm aldrig det!
Osäker om jag skrivit om detta tidigare, men å andra sidan är frågan betydelsefull. Ser inga tecken på att tankeutvecklingen rör sig i den riktning den borde, tvärt om. Därför dristar jag mig till att (eventuellt, då) upprepa det som måste sägas. Sanning leder tanken fel, vilket på inget sätt betyder att jag skulle förneka det som är sant och riktigt. Sanningen är helt enkelt som den är, och därför är den i sig ointressant. Vad som däremot är viktigt och intressant är om det fungerar, eller ej. Det man nu menar/tror är sant. Och därför är det bättre att ägna kraften och energin i det vetenskapliga arbetet åt att testa funktionen och hållbarheten i den kunskap som hålls för sann, vilket man kan göra på följande sätt.
Visioner, menar jag, är bättre att söka, samtala om och reflektera över. Visioner handlar om framtiden, är ett slags riktningsgivare. Kanske bör det påpekas att jag här talar om kulturella visioner. Naturvetenskapen är inte mitt område även om jag är en hängiven läsare av rön från fysiken, medicinen och biologin. Vill man förstå förutsättningarna för människans levda liv och vardag är det viktigt att inte bara läsa kulturvetare. Ny kunskap uppstår i möten och i mellanrum, när två ? stöts och blöts mot varandra, samproduceras.
Samtal om visioner, om olika sätt att se på en önskad framtid, drömmar om ett gott liv, ökar engagemanget i den kollektiva tillblivelseprocessen. Alla kan och har något att tillföra samtalet. Visioner kan formuleras kollektivt, kulturellt och med hjälp av filmer, dikter, romaner, politiska manifest och så vidare. Ju fler som engagerar sig, desto mer integrerat blir samhället och ju fler aktörer blir delaktiga i tillblivelseprocessen. Alla kan delta, bör vara delaktiga, uttrycka sin åsikt eller önskning, sin syn på vad som är ett önskat läge.
När det sedan råder någon form av koncensus kring riktningen och visionens ramar, då kan utövarna av vetenskap sättas i arbete. Akademiker är som alla andra medborgare, människor vars önskningar är lika mycket värda som alla andras. Det är avgörande att denna princip inte tummas på. Arbetet med visionerna kräver delaktighet och engagemang från alla, och ingen kan vara expert på visioner. Otroligt viktigt att göra sig medveten om detta. Vetenskapens uppgift är sedan att ange ramarna och förutsättningarna för arbetet med att försöka realisera visionen. Kunskap om vad man måste ta hänsyn till, vad som är möjligt, hur saker och ting hänger ihop och så vidare, det är vetenskapens uppgift och kompetensområde. Hållbarhet kräver att ansvar och aktiviteter sprids, inte att man specialiserar och effektiviserar.
Det handlar om vikten av att höja blicken. Om att inte fastna vid detaljerna, det smala, om vikten av att se helheter även om det bara är via och genom fragment. Liksom med visionen och sanningen är helheten omöjlig att nå fram till, i sig. Sträva efter dem bör man, men icke försöka nå dem. Kommer man nära är det dags att förnya visionen. Det är det ständiga lappandet och lagandet, det aldig avslutade putsande, den konstanta omsorgen som gör samhället hållbart. Mål skall inte uppfyllas, de skall strävas efter. Det den centrala budskapet.
Citeringar och artikelräknande, poäng samt betyg, kvalitetssäkring och kontroll tar fokus från det som är viktigt, egentligen. Livet här och nu, vardagen, den kollektiva tillblivelsen. Sammanhanget som utgör fond till allt det andra, det måste värnas för att indivden skall må bra och kunna bidra med sina kunskaper och kompetenser till helheten, det gemensamma. Tillsammans, tillsammans, i och genom utbyten och interaktion blir vi till, i och genom den kultur som skapas i samma process av tillblivelse.
Började här i veckan läsa Nietzsche. Det är mitt höstprojekt. Målet är att läsa hans samlade verk. Hinner jag inte innan jul få jag väl fortsätta till våren. Det viktiga är läsandet, reflekterandet, upplevelsen av att bara få ge sig hän och kasta sig ut i en stor tänkares värld. Tragedins födelse, började jag med. Snart halvvägs. Fascinerad, förundrad och full av tankar och nya insikter. Inte för att Nietzsche ger min information, fakta eller några sanningar. Jag provoceras till att tänka själv, om min värld, min samtid, mina sammanhang. Just för att texten inte har några sanningsanspråk, just för att det inte är obligatorisk läsning, eller för att jag förväntas hålla med om allt. Nietzsche vill liksom Deleuze presentera verktyg att tänka med, inte sanningar att acceptera.
Nietzsche öppnar upp min värld, inspirerar mig och jag blir en bättre kulturvetare genom att läsa honom, istället för en massa artiklar i referee-granskade tidskrifter som skrivits för att uppnå andra mål än att sprida kunskap eller främja kritisk reflektion. Nietzsche hade kul och brann för det han skrev, och det märks. Hans text engagerar, provocerar och ger mer än den tar. Vill se mer av det, inte bara inom kulturvetenskapen, utan inom akademin som helhet. Lite mer passion. Hängivenhet och engagemang för kunskapen och världen. Inte som idag, för den egna karriären.
Sanning, kontroll, kvalitetssäkring leder bort från visionen om ett gott liv och ett hållbart samhälle. Paradoxalt nog. Först när vi förstår det och förmår göra politik och verkstad av insikten, först då är vi som samhälle betraktat på rätt väg. Håller med den alltid lika briljante Andreas Cervenka i följande ord, i SvD idag, som inte bara gäller för Michael Wolf på Swedbank, utan för alla, akademiker likväl som övriga samhällsmedborgare.
Manualen för en börs-vd är inte mer komplicerad än att den ryms på en post-it-lapp på kylskåpet. Regel 1 lyder: Glöm aldrig vem du jobbar för.Varandra. Vi jobbar för varandra, och allas kompetenser både kan och bör användas, och värderas efter vilka konsekvenser de kan härledas till. Bara så uppnår vi hållbarhet!
tisdag 4 september 2012
Lite mer om kontroll, och upplösning
Kontroll är viktigt och intressant att tänka på, om, och Ann-Helen har lämnat intressanta kommentarer, tänkt vidare kring innehållet i den förra bloggposten. Tydligt är att skärvan efter kontroll, om den dras till sin spets leder över till sin motsats, och vice versa. Som sagt, det finns ingen utsida, allt sker inom och förhåller sig till samma sammanhang.
Med ökande klyftor skapas obalans, och systemet förflyttar sig till ett tillstånd långt ifrån jämvikt där små rörelser och skillnader, snabbt kan ge upphov till dramatiska konsekvenser. Ju mer upplöst systemet är desto trögare går det att förändra och röra sig inom det. Och desto mer kontroll desto snabbare. Vatten i ett deltaområde jämfört med reglerade flodsystem, kanske fungerar som illustration för denna tanke.
Allt har ett pris, skulle man kunna säga. Det går inte att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Gång på gång och med hjälp av exempel efter exempel har detta inviterats, och tanken behöver illustreras igen med andra och olika exempel. Kultur är komplext, paradoxalt och långt ifrån så logiskt som man vill tro och upplever det som, om man inte tänker närmare på saken.
Tid för eftertanke är nödvändigt för att kunna reflektera, och för att kunna tänka kritiskt. Väl tilltagna marginaler behövs för att få syn på paradoxerna och för att kunna förstå och förhålla sig till dem.
Som sagt, kulturvetenskap behövs. Och det finns inga genvägar!
Jag tänker lite så här: ju större strävan efter kontroll, desto mer kontrollerAD blir man - det är en samutveckling. I kontrollarbetet blir det otydligt vad som egentligen kontrollerar vad, eftersom kontrollera-kontrollerad alltid hänger ihop.Mycket intressant tanke Ann-Helen, kul. Kontroll är alltid dubbelriktad, håller med. Den kontrollerande kontrolleras i processen. Ingen kommer undan. Och samma gäller frihetssträvan, ju fler och ju friare, desto mer uppmärksamhet krävs för att bevaka sina rättigheter. Desto mer frihet jag vill reservera för mig, desto mindre utrymme finns för friheten eftersom det ligger i sakens natur att allas frihet ät lika mycket värd.
Jag hämtar ett exempel från koloniträdgårds-världen: där jag har koloniträdgård, är det mycket tal om att "hålla trädgården" (kontrollera den). Trädgårdar kategoriseras enligt hur lätt eller svårt det är att "hålla" dem (vilket beror på storlek, typ av växter, hur växterna är ordnade - det krävs redan mycket kulturell kunskap för att förstå hur denna ordning är inrättad och skall "hållas"). Folk som inte har så mycket krafter eller tid säljer hellre sin trädgård, än ändrar sina ideal (vars åtföljande till en viss del, men inte helt, övervakas av koloniträdgårdsföreningen). Det verkar mer som att det är trädgården som kontrollerar dem, genom att kräva tid och arbete, än de som kontrollerar trädgården, och jag tror det är så det upplevs: som att inte räcka till. Kanske en dynamik man kan iaktta i andra sammanhang också.Upprätthållande av kontroll kostar på, för alla inblandade. Och sätts fingret på något viktigt, dynamiken i processen. Vad man har att göra med är ett slags spänningsfält, och divergerande krafter som drar åt olika håll. Å ena sidan upplösning, å andra sidan sammanhållande. Harmoni råder när krafterna är någorlunda balanserade. Då råder relativ stabilitet i systemet.
Med ökande klyftor skapas obalans, och systemet förflyttar sig till ett tillstånd långt ifrån jämvikt där små rörelser och skillnader, snabbt kan ge upphov till dramatiska konsekvenser. Ju mer upplöst systemet är desto trögare går det att förändra och röra sig inom det. Och desto mer kontroll desto snabbare. Vatten i ett deltaområde jämfört med reglerade flodsystem, kanske fungerar som illustration för denna tanke.
Allt har ett pris, skulle man kunna säga. Det går inte att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Gång på gång och med hjälp av exempel efter exempel har detta inviterats, och tanken behöver illustreras igen med andra och olika exempel. Kultur är komplext, paradoxalt och långt ifrån så logiskt som man vill tro och upplever det som, om man inte tänker närmare på saken.
Tid för eftertanke är nödvändigt för att kunna reflektera, och för att kunna tänka kritiskt. Väl tilltagna marginaler behövs för att få syn på paradoxerna och för att kunna förstå och förhålla sig till dem.
Som sagt, kulturvetenskap behövs. Och det finns inga genvägar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)