Jan Guillou har mycket åsikter, om olika saker. Läser här att han uttalat sig om poesi i förklenande ordalag. På frågan om, "att ligga ner som en tvärgata" (vilket är ett citat från Tranströmer) går att förstå, svarar han, "Nej, det är bara fånigt." Han säger vidare att det finns ingen som begriper poesi. Hårda ord kan man tycka. Men uttalandet säger mer om Guillou än om poesi. Det som oroar mig är att det är en vanlig åsikt, och den spiller över även på kulturvetenskapen. Den, liksom poesin, uppfattas som flummig eller obegriplig.
Att uttrycka sig så om en verksamhet kan bara den göra som anser sig befinna sig i sanningen. Bara den som står på maktens sida blir lyssnad på och tagen på allvar. Allt annat blir trams. Och idag, i det samhälle och den tankevärld vi lever i och med, kan poesi och kulturvetenskap uppfattas som flummigt, fånigt eller obegripligt. Men om man känner så har man inte tagit frågan på allvar, man har bara uttryckt den rådande uppfattningen och därmed rättat in sig i ledet.
Poesi och kulturvetenskap är varken fånigt eller flummigt, tvärt om. Det är ett annat sätt att närma sig och förstå verkligheten. Ett mer adekvat sätt. Vad menar Guillou när han säger att poesi är obegripligt? Han menar att det inte avbildar verkligheten korrekt, och det har han helt rätt i. Men är det samma sak som att vara obegriplig? Naturligtvis inte. Att avbilda verkligheten korrekt är ett sätt att närma sig verkligheten. Och det fungerar och är bra, på många olika sätt och för olika syften. Mattematik, fysik och statistik är kraftfulla verktyg. Men det är just verktyg, varken mer eller mindre. Det glöms allt för ofta bort.
Den som säger att poesi är obegripligt, eller att kulturvetenskap är flum, han eller hon har förväxlat verkligheten med kartan. Och bara för att det inte ger upphov till några omedelbara konsekvenser, bara för att den uppfattningen inte går att avfärda direkt, betyder inte att det skulle vara det enda sättet att närma sig och förstå verkligheten. Jag skulle aldrig drömma om att kritisera fysiken som sådan. Men dess anspråk, dess makt och inflytandet som den har, mot dem är jag kritisk. För det är inte det enda sättet att förstå världen.
Om verkligheten och samhället uteslutande bestod av broar och andra konstruktioner, då vore Guillous uttalande värt att ta på allvar. Men eftersom det finns andra dimensioner också, visar uttalandet bara på ignorans och ovilja att förstå och lyssna på andra åsikter. Självgodhet kännetecknar dem som anser sig vara i sanningen, det är maktens attribut. Och det förväxlas ofta med auktoritet, och auktoriteter har den egenheten att de får som de vill. Auktoriteters röst är lätt att ansluta sig till. Och är man tyst ansluter man sig till makten, och hindrar därmed förändring.
Det behövs andra sätt att se på världen, också. Och därför är kulturvetenskap viktigt. Liksom poesi. För att upptäcka andra dimensioner och för att se bortom det uppenbara, för att kunna ta sig bakom ytan, krävs andra verktyg än mattematik. Aforismer och poetiska uttryck främjar fantasi, och fantasi behövs för att skapa något nytt. Och nytänkande behövs för att ta världen ur den kris den befinner sig i.
Därför, bäste, Guillou, håll dig till dina romaner. Dem läser jag med stort intresse. Men håll uttala dig inte om något du inte begriper. Bara för att man kan mycket, och för att man har tusentals läsare, betyder inte att allt man säger är rätt och riktigt. Guillou har självfallet rätt att anse att poesi är trams, men att resa anspråk på den åsikten är en sanning, det är befängt.
Det är skillnad på att ha rätt, och att få rätt!
Flyktlinjer är såväl ett (kultur)vetenskapligt och kunskapsteoretiskt projekt som ett slags marknadsföringskanal för mitt företag Puer Aeternus (https://www.pueraeternus.se/index.html). Jag ser bloggen både som ett sätt att sprida kunskap och en plats att utveckla vetande på. De första tio åren uppdaterades bloggen dagligen, men sedan 2021 publiceras en post i veckan, på söndagar. Alla åsikter som uttrycks här är mina.
lördag 8 oktober 2011
fredag 7 oktober 2011
Ny rektor, gamla traditioner. Hot och möjligheter.
På väg till högtidlig installation av vår nya rektor. Klädsel, mörk kostym. Som ledamot i högskolestyrelsen ingår jag i den procession som ska leda rektor fram till ämbetet. Har en plats reserverad, längst fram i aulan. Det trodde jag inte, då för 20 år sedan, när jag började läsa Etnologi. Nu är det en del av min vardag, ett sätt att tillbringa fredagseftermiddagen. Så klart kul att vara med. En ny ledning innebär en ny riktning. Nya möjligheter. Vi står inför betydande neddragningar och sparbeting, men att bli pessimistisk och måla i svart leder ingen vart. Det är som det är. Därför är det också nu som det avgörs, avgörs vem som vill vara med och bygga för framtiden och vem som ger upp. En spännande tid med andra ord. Det svåra är stimulerande. Problem skärper sinnena. Det finns alltså en kontinutitet här, i det att problem är vad akademin sysslat med sedan begynnelsen. Varför klaga, det är ju detta vi tränats för? Det är nu våra kompetenser kommer till användning. Låt oss i alla fall försöka. Vi har inget att förlora på det i alla fall. Tvärt om.
Tänker på det faktum att man vill (som så ofta inom den akademiska världen, och på andra ställen) fira tilldragelsen genom att knyta an till gamla traditioner. Tänker att det istället borde vara här och nu man skulle kunna bygga något helt nytt. Kapa banden till det gamla och skapa, nya egna och bättre traditioner. Absolut inte överge sådant som fungerar, men heller inte behålla något bara för att det antas höra till. En liten högskola skulle kunna gå i bräschen, skulle kunna leda utvecklingen, istället för att lydigt följa med. Tyvärr blir det sälla så. Varför? Det behöver vi samtala om, för jag tror det hindrar oss att se möjligheter. Att drömma sig tillbaka till svunna tider leder tanken fel.
Kommer just från ett möte där just nya möjligheter, nya vägar fram har diskuterats. Hur skulle högskolan och arbetslivet kunna närma sig varandra? Hur skulle kunskapsutbytet mellan olika samhällssektorer kunna kortas, till gagn för alla parter? Det diskuterades. Och vi som möttes var lika frustrerade, var och en på sitt håll. Över bristen på insikt om behovet av nytänkande. Arbetslivet är lika fast i gamla traditioner som akademin, även om det kanske inte ser så ut på ytan.
Nytänkande behövs alltså, lite var stans. Framförallt bejövs mod att våga bygga nya strukturer, att bryta gamla mönster. Fler och mer öppna strukturer är vad som behövs, det är vad som skulle kunna leda samhället in i nya och mer hållbara banor. Kunskap växer i mellanrum, och sådana behöver skapas och vårdas. Annars är risken stor att ytorna räfflas och annekteras, och då dör kreativiteten. Då hindras nytänkandet. Traditioner och ritualer, för ritualerna och traditionerns skull gör det med oss. Hindrar förändring och nytänkande.
Tillvaron präglas allt för mycket av förvaltning av det som varit, av sökande efter trygghet. Det byggs allt för många äreminnen över forna bedrifter, alldeles för många monument över den egna förträffligheten. Prestige odlas, murar byggs, patent tas och immateriella rättigheter försvaras med näbbar och klor. Till ingens gagn. Det ser ut som om jag vinner något på att inte dela med mig, men alla är förlorare om det blir så vi tänker. Öppenhet och generositet, byggande av tillgängliga mellanrum för fritt utbyte av kunskaper och erfarenheter är vad som främjar kreativitet. Och kreativitet är vad som behövs för att ta världen ur den låsning som alla sitter fast i och lider av.
Det är så jag tänker. På hur allt skulle kunna vara bättre, att det är möjligt. Det var bättre förr, det är inställningen jag möter, lite för ofta för att det skall kännas riktigt bra. Men mötet idag var hoppfullt. Vi har redan planerat ett nytt möte. En sten har satts i rullning. Vart det leder? Ingen aning. Det var inte en punkt på mötets dagordning. Det fanns inte ens en dagordning. Vi möttes förutsättningslöst. Lät bara våra respektive kompetenser, kunskaper, erfarenheter och framtidsdrömmar mötas, utan prestationskrav.
Det är så jag ser på arbetsintegrerat lärande, som ständiga, förutsättningslösa möten, utan dagordning. Möten som bara drivs av en ömsesidigt vilja att komma vidare. Möten där prestige och gamla traditioner kastats över bord. Möten där man lyssnar mer än man talar, där ingen försvarar något. En helt ny typ av möten.
Sanart dags att bege sig ner till aulan. Till installationen av vår nya rektor. Det är med blandade känslor jag beger mig, men med en förväntan om att det nya skall överväga. Ja, vi kan! Om vi vill kan vi.
Tänker på det faktum att man vill (som så ofta inom den akademiska världen, och på andra ställen) fira tilldragelsen genom att knyta an till gamla traditioner. Tänker att det istället borde vara här och nu man skulle kunna bygga något helt nytt. Kapa banden till det gamla och skapa, nya egna och bättre traditioner. Absolut inte överge sådant som fungerar, men heller inte behålla något bara för att det antas höra till. En liten högskola skulle kunna gå i bräschen, skulle kunna leda utvecklingen, istället för att lydigt följa med. Tyvärr blir det sälla så. Varför? Det behöver vi samtala om, för jag tror det hindrar oss att se möjligheter. Att drömma sig tillbaka till svunna tider leder tanken fel.
Kommer just från ett möte där just nya möjligheter, nya vägar fram har diskuterats. Hur skulle högskolan och arbetslivet kunna närma sig varandra? Hur skulle kunskapsutbytet mellan olika samhällssektorer kunna kortas, till gagn för alla parter? Det diskuterades. Och vi som möttes var lika frustrerade, var och en på sitt håll. Över bristen på insikt om behovet av nytänkande. Arbetslivet är lika fast i gamla traditioner som akademin, även om det kanske inte ser så ut på ytan.
Nytänkande behövs alltså, lite var stans. Framförallt bejövs mod att våga bygga nya strukturer, att bryta gamla mönster. Fler och mer öppna strukturer är vad som behövs, det är vad som skulle kunna leda samhället in i nya och mer hållbara banor. Kunskap växer i mellanrum, och sådana behöver skapas och vårdas. Annars är risken stor att ytorna räfflas och annekteras, och då dör kreativiteten. Då hindras nytänkandet. Traditioner och ritualer, för ritualerna och traditionerns skull gör det med oss. Hindrar förändring och nytänkande.
Tillvaron präglas allt för mycket av förvaltning av det som varit, av sökande efter trygghet. Det byggs allt för många äreminnen över forna bedrifter, alldeles för många monument över den egna förträffligheten. Prestige odlas, murar byggs, patent tas och immateriella rättigheter försvaras med näbbar och klor. Till ingens gagn. Det ser ut som om jag vinner något på att inte dela med mig, men alla är förlorare om det blir så vi tänker. Öppenhet och generositet, byggande av tillgängliga mellanrum för fritt utbyte av kunskaper och erfarenheter är vad som främjar kreativitet. Och kreativitet är vad som behövs för att ta världen ur den låsning som alla sitter fast i och lider av.
Det är så jag tänker. På hur allt skulle kunna vara bättre, att det är möjligt. Det var bättre förr, det är inställningen jag möter, lite för ofta för att det skall kännas riktigt bra. Men mötet idag var hoppfullt. Vi har redan planerat ett nytt möte. En sten har satts i rullning. Vart det leder? Ingen aning. Det var inte en punkt på mötets dagordning. Det fanns inte ens en dagordning. Vi möttes förutsättningslöst. Lät bara våra respektive kompetenser, kunskaper, erfarenheter och framtidsdrömmar mötas, utan prestationskrav.
Det är så jag ser på arbetsintegrerat lärande, som ständiga, förutsättningslösa möten, utan dagordning. Möten som bara drivs av en ömsesidigt vilja att komma vidare. Möten där prestige och gamla traditioner kastats över bord. Möten där man lyssnar mer än man talar, där ingen försvarar något. En helt ny typ av möten.
Sanart dags att bege sig ner till aulan. Till installationen av vår nya rektor. Det är med blandade känslor jag beger mig, men med en förväntan om att det nya skall överväga. Ja, vi kan! Om vi vill kan vi.
En dag i bageriet VI
Precis när vi skulle gå upp för att fortsätta med resten av dagens uppgifter svängde chauffören in och parkerade brödbilen på gatan utanför garaget. Han hoppade ur och frågade om det fanns någon mat färdig där uppe. Tomas som han hette var i samma ålder som chefen, lite mer än fyrtio år. Båda hade jobbat lika länge på Hilma Anderssons, som var det bageri som chefen ärvt av sin mor. Tomas utförde dock samma sysslor nu som då, medan chefen stod på toppen av sin karriär. Varje helg festade Tomas ganska hårt med sina kompisar, han låg nog farligt nära gränsen till alkoholism, och många måndagar ringde han till jobbet och ljög ihop en sjukdomshistoria. Antar att det var hans sätt att göra sig av med sina känslor av tröstlöshet över det själsdödande arbetet. Han utstrålade verkligen trötthet på livet och jag hade för länge sedan lovat mig själv att aldrig bli som han. Bitter och uppgiven. Men för honom var det förmodligen för sent att göra något och denna dag var jag extra mottaglig för alla sådana tecken i tillvaron och jag reagerade häpnadsväckande starkt på hans uppgivenhet.
Det kändes som snaran drogs åt ännu mer kring min hals och jag ville bara skrika. Skulle jag själv en dag leva det liv han levde? Skulle jag ge upp och resignerat inrätta mig i ledet och vänja mig vid att må dåligt. Jag svor i trappan, än en gång på att jag inte skulle det. Jag var endast tjugotre år och livet skulle leka. Varför kunde det inte få göra det? Strax efter de tjugo brukar ju de flesta omtala som de bästa åren i livet. Inte ens våren som var i antågande och som i vanliga fall brukade fylla mig med livslust gjorde saken bättre, den gav mig bara än mer ångest. Snart kommer de fram och ut på gator och torg, till allmän beskådan. Alla förälskade paren och de lyckliga människorna som utan några som helst problem i livet kan sitta på uteserveringar och skrattande tala om livet, filmerna och litteraturen, medan jag får vandra hemåt i den tidiga kvällen för att inte bryta ihop av trötthet nästa dag i grottekvarnen, helvetet på jorden, eller som det också kallas, bageriet. Det förhatliga bageriet som håller på att suga livet ur mina lemmar och min hjärna. I helvete heller att jag kommer att låta det ske, att jag kommer att vänja mig vid att må dåligt. Morgonens händelse kändes verkligen som det sista halmstråt, den sista varningen. Gör jag inget nu kommer det verkligen snart att vara för sent. Men vad ska jag göra istället?
Väl uppe i bageriet fick jag omgående annat att tänka på, uppgifter som jag uppenbarligen dög till skulle utföras. Denna dag föll det på min lott, som vanligt, att kavla wienerdeg. Verner hade redan kört degen färdigt i maskinen och jag tog nu upp den och delade den i tre lika stora delar som placerades på bakbordet. Därefter bankade jag ut det härdade specialmargarinet till en platta som skulle täcka halva den utkavlade degen. Wienerbröd består av två tredjedelar deg, med ganska mycket ägg i, och en tredjedel margarin. Margarinet har den egenheten att det smälter vid en högre temperatur än vanligt margarin, och därför är det utmärkt att använda i just wienerdeg som ska kavlas, kavlas och kavlas igen. Margarinet som vi använde hette Wienerlyx. Det var ett härdat fett med en smälttemperatur på en bit över 37 grader och om man skulle råka ta det på smörgåsen får man en tjock fetthinna i gommen, vilket jag tror de flesta bagare har råkat ut för någon gång i början av sin karriär. Jag lurades åtminstone till att bre wienerlyx på smörgåsen när jag pryade på ett litet bageri. Ägaren som var en man med konstig humor prisade det som det bästa man kunde ha på mackan. Han skrattade sedan gott åt min förvånade min när jag med tungan försökte skrapa bort den feta hinnan från gommen. På gymnasiet hände det naturligtvis ofta att vi spelade varandra och spelades själva liknande spratt. Alla som gått på sådana skolor har säkerligen blivit ombedda att hämta ögonmåttet eller andra icke existerande saker.
Nåväl, wienerdegskavling går till så att man lägger det utbankade margarinet på den ena deghalvan på sådant sätt att det täcker halva ytan och sedan drar den andra halvan över margarinet så att det hamnar i mitten. Sedan kavlar man margarinet och degen i kavlingsmaskinen tills det får lagom tjocklek. Ungefär två centimeter, eller tills biten är lagom stor för att man ska kunna vilka ihop degen och på ett smidigt sätt för att sedan kunna fortsätta kavlingen. När den första biten kavlats ut och vikts ihop på sådant sätt att en tredjedel läggs över den andra tredjedelen och den sista tredjedelen viks över de båda andra. Lite som när man viker lakan. Sedan behöver degen vila för att inte brista av spänningarna som uppstår under kavlingen. Och eftersom jag denna dag hade tre degar att kavla ut flyttade jag den första tillbaka till det mjölade bakbordet och började bearbeta nästa deg, bankade och vek in fett i den samt kavlade och vek den en gång. När man viker degen på detta sätt kallas det att slå ett treslag. Proceduren upprepades sedan med den sista degen. Efter vilan kavlades den första degen ut ännu en gång för att vikas och vila på bordet igen. Tre gånger vek jag och kavlade ut degen, vilket resulterade i att degen fick sitt karakteristiska utseende, nästan som en bok slår det mig, med tunna degskikt varvade med fett. Efter sista kavlingen delade jag upp biten i mindre delar och kallade på kollegorna, såväl konditorerna som bagarna.
Wienerdegen var något som engagerade hela arbetsplatsen, dels eftersom den är särskilt känslig för överjäsning, dels eftersom det av tradition var den enda degen som konditorerna befattade sig med. De var som sagt lite förmer än oss bagare och de gillade inte riktigt att hjälpa till med bagerigöromål, men eftersom wienerdeg förr var en typisk konditordeg så gick det väl an, men bara om de själva fick välja vilka sorter de skulle göra. Det finns många olika former av wienerbröd. Idag skulle vi göra, Borgmästare, Blondiebröd, Norrland, Spandauer och Danska wienebröd.
Anders, förstekonditorn, tog hand om Borgmästarna med en löjligt sträng och myndig uppsyn. Han var minst sagt underlig och jag förstod mig aldrig på honom. Samtidigt kände jag sympatier för honom för han var en särling utan nära vänner och sådana människor har jag av förklarliga skäl svårt att vara taskig mot. Men han hade först tafatt förälskat sig i alla tjejerna på arbetet och förgäves försökt bjuda ut dem, men egentligen bara lyckats göra sig själv till åtlöje och sedan, antagligen för att försöka återvinna den förlorade respekten, rörde han sig i lokalerna med näsan i vädret. Anders försökte nog på sitt sätt att få vänner men hans metoder var minst sagt underliga. Han frågade mig till exempel när jag var nyanställd en dag om jag ville ha lite möbler av honom och undrade om jag skulle hänga med hem efter jobbet för att kolla på dem. Det var bara skitmöbler jag fick, som han plockade fram från världens mest belamrade och stökigt smutsiga källare, men jag tog dem ändå för att inte såra honom. Han gav mig skjuts hem sedan, med de två borden och stolen som Tina omgående ratade och placerade i källaren. Och redan då, i bilen när vi skiljdes åt, insåg jag att han aldrig skulle bli min vän. För han bad mig lite dröjande och utan någon närmare förklaring att jag inte skulle tala om detta för någon i bageriet, det skulle bli så mycket snack då, sa han. Anders och Berra kanske hade kunnat bli goda vänner, men de gillade inte varandra alls. I kraft av sina respektive annorlundaheter tyckte båda att den andre var konstig och de undvek varandra. Birgit och Anna som inte var lika negativt inställda till bagerisysslorna, de var ju lite yngre och hade inte varit med på ”den gamla goda tiden”, delade på Blondiedegen och resten fick vi bagare ta hand om.
Borgmästare görs av utkavlade wienerdegbitar som spritsades med strängar av mandelmassa och varsamt rullades ihop till strängar som sedan, tre och tre flätades ihop och formades till en krans och placerades två på varje plåt. Blondiebröd är ett klassiskt wienerbröd som gjordes genom att man kavlar ut degen i en cirka tjugo centimeter bred, och en centimeter hög bit som sedan skärs i centimetertjocka remsor. Dessa snurras och läggs som en åtta på plåten i jämna rader på snedden, fem gånger fyra. De fylldes sedan, av Berra, med vaniljkräm efter jäsningen. Orsaken till att de ser ut som de gör fick jag mig berättad av en snuskgubbe på ett av bagerierna jag praktiserade på. ”Det ska se ut som en saftig fitta” sa han, ”och vad den vita glasyren som jag stryker på dom innan de går ut i butiken ska efterlikna får du fundera på själv”. Samma gäller klenetter, och en hel del annat i bagerivärlden. Allt som på något sätt kan associeras till sex, och som kan göra kvinnor generade måste man bara ta vara på. Ytterligare en orsak till att inte förslösa sitt liv här, tänkte jag trött när jag kom att tänka på min praktikantlärare.
Ännu tröttare på jobbet blev jag när jag och Mia höll på med de förhatliga norrlandskransarna, som bestod av hälften vetedeg och hälften wienerdeg. Vi hade sparat bitar av vetedeg i kylen och nu plockades de fram och kavlades ut. Därefter bredde vi kletigt rinnande mandelmassa på biten och placerade sedan en lika stor bit wienerdeg på massan som också den dränktes i kletig mandelmassa. Bitarna rullades slutligen ihop till en rulle som fogades ihop i ändarna och placerades två och två på en plåt och klipptes till en krans. Under momenten kletade mandelmassan fast överallt och händerna täcktes av ett lager med mjöl och mandelmassa. Bordet täcktes, saxen klibbade igen och det fanns mandelmassa överallt, och som om det inte var nog jäste degen alltid och fastnade därför i kavlingsmaskinen. Gud vad less jag var, och klockan hade som vanligt slutat röra sig, säkert var det mandelmassa i den också.
Men hur det nu än var så blev vi till slut klara även med den degen och kunde äntligen förpassa skiten till frysen för att där sedan kunna plockas fram och flyttas över till det kombinerade kyl- och jässkåpet, i enlighet med inkomna beställningar. Det var en fin uppfinning som gjorde att vi bagare inte behövde börja riktigt så tidigt som bagare varit tvungna till förr, på den gamla goda tiden, innan kylarna och frysarna uppfunnits. Hur det var då hade Verner berättat om åtskilliga gånger. En annan bra sak med frysarna var att vi kunde jobba ihop ett lager av frysta degämnen, i god tid innan storhelgerna, vilket inte gick när Verner var lärling. Då var det först inget att göra, sedan inget, men så plötsligt exploderade det. Nåväl, när vi var färdiga med wienerdegen var klockan halv ett och det var dags för dagen sista fika, ytterligare en femminutare som ofta blommade ut till tio minuter en kvart beroende på hur mycket vi hade att göra.
När Verner reste sig för att skölja ur sin kopp kändes det inte riktigt lika jobbigt som efter morgonfikat och vid lunchen. Nu återstod bara lite förberedelser för nästa dag och så städning. Mia satte sig nere hos tjejerna i butiken för att kolla morgondagens beställningar och räknade med hjälp av tidigare försäljningsstatistik ut hur mycket som skulle plockas fram från frysen till nästa dag. Under tiden gick jag ner i källaren och hämtade mjölsäckar till Verner och på vägen lyssnade jag en stund på Berra som prisade spenatens undergörande egenskaper i händelse av förkylning. Sedan hjälptes jag, Mia och Lasse åt att fylla jäsrummet med nästa dags arbetsuppgifter. Fyllda och flätade vetekransar, wienerlängder och dito kransar. Blondiebröd, spandauer, kanelbullar, karlspaderbullar, mandelbullar, vaniljbullar och så de förhatliga norrland.
När klockan var två sopade jag upp det sista mjölet från kavlingsmaskinen som jag och Mia hjälpts åt att städa. Vi var lika gamla men levde ändå helt olika liv i totalt olika världar. Hennes man var en framgångsrik småföretagare och hon behövde egentligen inte arbeta, hon såg det mer som ett tidsfördriv. Hon ville inte bli hemmafru. Jag hade med tiden fått allt svårare att fördra hennes inställning till bageriet. Det störde mig allt mer att veta att hon kom till jobbet fast hon inte behövde. Jag skulle givit hur mycket som helst för att få vara i hennes situation, att inte vara beroende av jobbet. Och när hon började tala om att ansöka om en dag ledigt i veckan, kände jag att den dagen tänker jag inte vara kvar här. Om någon skulle vara ledig en dag i veckan skulle det vara jag!
Tanken på att tvingas vara den som stod kvar när andra var lediga smärtade. Det var hårt nog under semesterperioden. Jag tog aldrig ut mer än en vecka, högst två i taget av rädsla för att inte orka komma tillbaka om jag var ledig längre. Känslan av att ha dagar innestående tilltalade mig, även om det sällan gavs möjlighet att lösa in dem i annat än pengar. Men att se kollegorna ge sig iväg på sina fem veckor, och sedan behöva lyssna på vad de gjort av ledigheten när de kom tillbaka var jobbigt. Hade jag kunnat gå till bageriet och inte brytt mig om ifall jag utförde ett dåligt arbete, eller om jag tagit mig omotiverade sjukdagar någon gång ibland så hade jag kanske stått ut bättre. Men sån är jag inte och det fick jag lida för.
Pliktkänslans ok som jag dignade under tvingade mig att slava vidare, och ännu skulle det dröja länge innan jag kommit på hur jag skulle lösgöra mig. En stund senare när jag stämplade ut kom känslan från spårvagnen över mig igen med samma kraft och intensitet som på morgonen. Nere i omklädningsrummet satt jag därför totalt handlingsförlamad och väntade tills de andra hade gått. Jag ville inte tala med någon just då. Inget skulle bli sig likt igen, det var jag övertygad om. Något var det som hade börjat att molande gnaga på mitt inre, som förtärde min livsglädje och kvävde den lilla låga som fortfarande brann djupt där inne. Och ändå var det inte speciellt länge som jag jobbat som bagare. Först tre år på gymnasiet och sedan ett och ett halvt år innan jag gjorde lumpen på David Bagare, helvetet på jorden. Efter lumpen hade jag jobbat på Pettersons i nu ganska exakt två år. Även om jag på senare tid allt mer tröttnat på jobbet, tiderna och kollegornas inskränkthet så hade jag naturligtvis åren i bageriet att tacka för mycket. Men nu var det som den mjölbemängda luften höll på att kväva mig. När jag började ta det sociala för givet, och när jag äntligen började tro på mig själv, då var bageriet inte stort nog för mig.
I duschen förbannade jag min tafatthet och brist på temperament. Sedan blev jag sittandes igen, med de bedrövliga byxorna halvvägs uppdragna, helt oförmögen att röra mig. Det var först när Tomas kom in för att gå på toaletten som jag kom till sans, tog på mig jackan, stängde dörren om mina mjöliga kläder och tittade mig i spegeln. Det som var skönt att krypa in i på morgonen såg nu ut som skit. Pastellfärgade mintgröna mjukisbyxor, bruna Docksides och en svart skinnjacka. Gud vad jag ångrade mig, eller gjorde jag verkligen det? På åttiotalet såg man ju ut så där … Med tunga steg gick jag sedan ut från omklädningsrummet, upp för trappan och genom porten till garaget. När jag kom ut på gatan stod Krister och väntade. Helvete, honom hade jag glömt.
Det kändes som snaran drogs åt ännu mer kring min hals och jag ville bara skrika. Skulle jag själv en dag leva det liv han levde? Skulle jag ge upp och resignerat inrätta mig i ledet och vänja mig vid att må dåligt. Jag svor i trappan, än en gång på att jag inte skulle det. Jag var endast tjugotre år och livet skulle leka. Varför kunde det inte få göra det? Strax efter de tjugo brukar ju de flesta omtala som de bästa åren i livet. Inte ens våren som var i antågande och som i vanliga fall brukade fylla mig med livslust gjorde saken bättre, den gav mig bara än mer ångest. Snart kommer de fram och ut på gator och torg, till allmän beskådan. Alla förälskade paren och de lyckliga människorna som utan några som helst problem i livet kan sitta på uteserveringar och skrattande tala om livet, filmerna och litteraturen, medan jag får vandra hemåt i den tidiga kvällen för att inte bryta ihop av trötthet nästa dag i grottekvarnen, helvetet på jorden, eller som det också kallas, bageriet. Det förhatliga bageriet som håller på att suga livet ur mina lemmar och min hjärna. I helvete heller att jag kommer att låta det ske, att jag kommer att vänja mig vid att må dåligt. Morgonens händelse kändes verkligen som det sista halmstråt, den sista varningen. Gör jag inget nu kommer det verkligen snart att vara för sent. Men vad ska jag göra istället?
Väl uppe i bageriet fick jag omgående annat att tänka på, uppgifter som jag uppenbarligen dög till skulle utföras. Denna dag föll det på min lott, som vanligt, att kavla wienerdeg. Verner hade redan kört degen färdigt i maskinen och jag tog nu upp den och delade den i tre lika stora delar som placerades på bakbordet. Därefter bankade jag ut det härdade specialmargarinet till en platta som skulle täcka halva den utkavlade degen. Wienerbröd består av två tredjedelar deg, med ganska mycket ägg i, och en tredjedel margarin. Margarinet har den egenheten att det smälter vid en högre temperatur än vanligt margarin, och därför är det utmärkt att använda i just wienerdeg som ska kavlas, kavlas och kavlas igen. Margarinet som vi använde hette Wienerlyx. Det var ett härdat fett med en smälttemperatur på en bit över 37 grader och om man skulle råka ta det på smörgåsen får man en tjock fetthinna i gommen, vilket jag tror de flesta bagare har råkat ut för någon gång i början av sin karriär. Jag lurades åtminstone till att bre wienerlyx på smörgåsen när jag pryade på ett litet bageri. Ägaren som var en man med konstig humor prisade det som det bästa man kunde ha på mackan. Han skrattade sedan gott åt min förvånade min när jag med tungan försökte skrapa bort den feta hinnan från gommen. På gymnasiet hände det naturligtvis ofta att vi spelade varandra och spelades själva liknande spratt. Alla som gått på sådana skolor har säkerligen blivit ombedda att hämta ögonmåttet eller andra icke existerande saker.
Nåväl, wienerdegskavling går till så att man lägger det utbankade margarinet på den ena deghalvan på sådant sätt att det täcker halva ytan och sedan drar den andra halvan över margarinet så att det hamnar i mitten. Sedan kavlar man margarinet och degen i kavlingsmaskinen tills det får lagom tjocklek. Ungefär två centimeter, eller tills biten är lagom stor för att man ska kunna vilka ihop degen och på ett smidigt sätt för att sedan kunna fortsätta kavlingen. När den första biten kavlats ut och vikts ihop på sådant sätt att en tredjedel läggs över den andra tredjedelen och den sista tredjedelen viks över de båda andra. Lite som när man viker lakan. Sedan behöver degen vila för att inte brista av spänningarna som uppstår under kavlingen. Och eftersom jag denna dag hade tre degar att kavla ut flyttade jag den första tillbaka till det mjölade bakbordet och började bearbeta nästa deg, bankade och vek in fett i den samt kavlade och vek den en gång. När man viker degen på detta sätt kallas det att slå ett treslag. Proceduren upprepades sedan med den sista degen. Efter vilan kavlades den första degen ut ännu en gång för att vikas och vila på bordet igen. Tre gånger vek jag och kavlade ut degen, vilket resulterade i att degen fick sitt karakteristiska utseende, nästan som en bok slår det mig, med tunna degskikt varvade med fett. Efter sista kavlingen delade jag upp biten i mindre delar och kallade på kollegorna, såväl konditorerna som bagarna.
Wienerdegen var något som engagerade hela arbetsplatsen, dels eftersom den är särskilt känslig för överjäsning, dels eftersom det av tradition var den enda degen som konditorerna befattade sig med. De var som sagt lite förmer än oss bagare och de gillade inte riktigt att hjälpa till med bagerigöromål, men eftersom wienerdeg förr var en typisk konditordeg så gick det väl an, men bara om de själva fick välja vilka sorter de skulle göra. Det finns många olika former av wienerbröd. Idag skulle vi göra, Borgmästare, Blondiebröd, Norrland, Spandauer och Danska wienebröd.
Anders, förstekonditorn, tog hand om Borgmästarna med en löjligt sträng och myndig uppsyn. Han var minst sagt underlig och jag förstod mig aldrig på honom. Samtidigt kände jag sympatier för honom för han var en särling utan nära vänner och sådana människor har jag av förklarliga skäl svårt att vara taskig mot. Men han hade först tafatt förälskat sig i alla tjejerna på arbetet och förgäves försökt bjuda ut dem, men egentligen bara lyckats göra sig själv till åtlöje och sedan, antagligen för att försöka återvinna den förlorade respekten, rörde han sig i lokalerna med näsan i vädret. Anders försökte nog på sitt sätt att få vänner men hans metoder var minst sagt underliga. Han frågade mig till exempel när jag var nyanställd en dag om jag ville ha lite möbler av honom och undrade om jag skulle hänga med hem efter jobbet för att kolla på dem. Det var bara skitmöbler jag fick, som han plockade fram från världens mest belamrade och stökigt smutsiga källare, men jag tog dem ändå för att inte såra honom. Han gav mig skjuts hem sedan, med de två borden och stolen som Tina omgående ratade och placerade i källaren. Och redan då, i bilen när vi skiljdes åt, insåg jag att han aldrig skulle bli min vän. För han bad mig lite dröjande och utan någon närmare förklaring att jag inte skulle tala om detta för någon i bageriet, det skulle bli så mycket snack då, sa han. Anders och Berra kanske hade kunnat bli goda vänner, men de gillade inte varandra alls. I kraft av sina respektive annorlundaheter tyckte båda att den andre var konstig och de undvek varandra. Birgit och Anna som inte var lika negativt inställda till bagerisysslorna, de var ju lite yngre och hade inte varit med på ”den gamla goda tiden”, delade på Blondiedegen och resten fick vi bagare ta hand om.
Borgmästare görs av utkavlade wienerdegbitar som spritsades med strängar av mandelmassa och varsamt rullades ihop till strängar som sedan, tre och tre flätades ihop och formades till en krans och placerades två på varje plåt. Blondiebröd är ett klassiskt wienerbröd som gjordes genom att man kavlar ut degen i en cirka tjugo centimeter bred, och en centimeter hög bit som sedan skärs i centimetertjocka remsor. Dessa snurras och läggs som en åtta på plåten i jämna rader på snedden, fem gånger fyra. De fylldes sedan, av Berra, med vaniljkräm efter jäsningen. Orsaken till att de ser ut som de gör fick jag mig berättad av en snuskgubbe på ett av bagerierna jag praktiserade på. ”Det ska se ut som en saftig fitta” sa han, ”och vad den vita glasyren som jag stryker på dom innan de går ut i butiken ska efterlikna får du fundera på själv”. Samma gäller klenetter, och en hel del annat i bagerivärlden. Allt som på något sätt kan associeras till sex, och som kan göra kvinnor generade måste man bara ta vara på. Ytterligare en orsak till att inte förslösa sitt liv här, tänkte jag trött när jag kom att tänka på min praktikantlärare.
Ännu tröttare på jobbet blev jag när jag och Mia höll på med de förhatliga norrlandskransarna, som bestod av hälften vetedeg och hälften wienerdeg. Vi hade sparat bitar av vetedeg i kylen och nu plockades de fram och kavlades ut. Därefter bredde vi kletigt rinnande mandelmassa på biten och placerade sedan en lika stor bit wienerdeg på massan som också den dränktes i kletig mandelmassa. Bitarna rullades slutligen ihop till en rulle som fogades ihop i ändarna och placerades två och två på en plåt och klipptes till en krans. Under momenten kletade mandelmassan fast överallt och händerna täcktes av ett lager med mjöl och mandelmassa. Bordet täcktes, saxen klibbade igen och det fanns mandelmassa överallt, och som om det inte var nog jäste degen alltid och fastnade därför i kavlingsmaskinen. Gud vad less jag var, och klockan hade som vanligt slutat röra sig, säkert var det mandelmassa i den också.
Men hur det nu än var så blev vi till slut klara även med den degen och kunde äntligen förpassa skiten till frysen för att där sedan kunna plockas fram och flyttas över till det kombinerade kyl- och jässkåpet, i enlighet med inkomna beställningar. Det var en fin uppfinning som gjorde att vi bagare inte behövde börja riktigt så tidigt som bagare varit tvungna till förr, på den gamla goda tiden, innan kylarna och frysarna uppfunnits. Hur det var då hade Verner berättat om åtskilliga gånger. En annan bra sak med frysarna var att vi kunde jobba ihop ett lager av frysta degämnen, i god tid innan storhelgerna, vilket inte gick när Verner var lärling. Då var det först inget att göra, sedan inget, men så plötsligt exploderade det. Nåväl, när vi var färdiga med wienerdegen var klockan halv ett och det var dags för dagen sista fika, ytterligare en femminutare som ofta blommade ut till tio minuter en kvart beroende på hur mycket vi hade att göra.
När Verner reste sig för att skölja ur sin kopp kändes det inte riktigt lika jobbigt som efter morgonfikat och vid lunchen. Nu återstod bara lite förberedelser för nästa dag och så städning. Mia satte sig nere hos tjejerna i butiken för att kolla morgondagens beställningar och räknade med hjälp av tidigare försäljningsstatistik ut hur mycket som skulle plockas fram från frysen till nästa dag. Under tiden gick jag ner i källaren och hämtade mjölsäckar till Verner och på vägen lyssnade jag en stund på Berra som prisade spenatens undergörande egenskaper i händelse av förkylning. Sedan hjälptes jag, Mia och Lasse åt att fylla jäsrummet med nästa dags arbetsuppgifter. Fyllda och flätade vetekransar, wienerlängder och dito kransar. Blondiebröd, spandauer, kanelbullar, karlspaderbullar, mandelbullar, vaniljbullar och så de förhatliga norrland.
När klockan var två sopade jag upp det sista mjölet från kavlingsmaskinen som jag och Mia hjälpts åt att städa. Vi var lika gamla men levde ändå helt olika liv i totalt olika världar. Hennes man var en framgångsrik småföretagare och hon behövde egentligen inte arbeta, hon såg det mer som ett tidsfördriv. Hon ville inte bli hemmafru. Jag hade med tiden fått allt svårare att fördra hennes inställning till bageriet. Det störde mig allt mer att veta att hon kom till jobbet fast hon inte behövde. Jag skulle givit hur mycket som helst för att få vara i hennes situation, att inte vara beroende av jobbet. Och när hon började tala om att ansöka om en dag ledigt i veckan, kände jag att den dagen tänker jag inte vara kvar här. Om någon skulle vara ledig en dag i veckan skulle det vara jag!
Tanken på att tvingas vara den som stod kvar när andra var lediga smärtade. Det var hårt nog under semesterperioden. Jag tog aldrig ut mer än en vecka, högst två i taget av rädsla för att inte orka komma tillbaka om jag var ledig längre. Känslan av att ha dagar innestående tilltalade mig, även om det sällan gavs möjlighet att lösa in dem i annat än pengar. Men att se kollegorna ge sig iväg på sina fem veckor, och sedan behöva lyssna på vad de gjort av ledigheten när de kom tillbaka var jobbigt. Hade jag kunnat gå till bageriet och inte brytt mig om ifall jag utförde ett dåligt arbete, eller om jag tagit mig omotiverade sjukdagar någon gång ibland så hade jag kanske stått ut bättre. Men sån är jag inte och det fick jag lida för.
Pliktkänslans ok som jag dignade under tvingade mig att slava vidare, och ännu skulle det dröja länge innan jag kommit på hur jag skulle lösgöra mig. En stund senare när jag stämplade ut kom känslan från spårvagnen över mig igen med samma kraft och intensitet som på morgonen. Nere i omklädningsrummet satt jag därför totalt handlingsförlamad och väntade tills de andra hade gått. Jag ville inte tala med någon just då. Inget skulle bli sig likt igen, det var jag övertygad om. Något var det som hade börjat att molande gnaga på mitt inre, som förtärde min livsglädje och kvävde den lilla låga som fortfarande brann djupt där inne. Och ändå var det inte speciellt länge som jag jobbat som bagare. Först tre år på gymnasiet och sedan ett och ett halvt år innan jag gjorde lumpen på David Bagare, helvetet på jorden. Efter lumpen hade jag jobbat på Pettersons i nu ganska exakt två år. Även om jag på senare tid allt mer tröttnat på jobbet, tiderna och kollegornas inskränkthet så hade jag naturligtvis åren i bageriet att tacka för mycket. Men nu var det som den mjölbemängda luften höll på att kväva mig. När jag började ta det sociala för givet, och när jag äntligen började tro på mig själv, då var bageriet inte stort nog för mig.
I duschen förbannade jag min tafatthet och brist på temperament. Sedan blev jag sittandes igen, med de bedrövliga byxorna halvvägs uppdragna, helt oförmögen att röra mig. Det var först när Tomas kom in för att gå på toaletten som jag kom till sans, tog på mig jackan, stängde dörren om mina mjöliga kläder och tittade mig i spegeln. Det som var skönt att krypa in i på morgonen såg nu ut som skit. Pastellfärgade mintgröna mjukisbyxor, bruna Docksides och en svart skinnjacka. Gud vad jag ångrade mig, eller gjorde jag verkligen det? På åttiotalet såg man ju ut så där … Med tunga steg gick jag sedan ut från omklädningsrummet, upp för trappan och genom porten till garaget. När jag kom ut på gatan stod Krister och väntade. Helvete, honom hade jag glömt.
Universitetet Tranströmer, äntligen!
Kan inte säga att jag läst så himla mycket Tranströmer, men det jag har läst har fastnat. Tranströmer är en favorit. Att han fick Nobelpriset fyller mig med glädje, stor lycka och det bär på hopp. Han må ha förlorat talförmågan, men språket har han uppenbarligen kvar (se även här). Om det vill jag skriva idag.
Tranströmer är som jag ser på saken det närmaste kulturvetenskapen kan komma ett Nobelpris, och jag kan inte tänka mig en bättre ställföreträdare för mitt ämne, än just honom. Har har en omisskännlig blick och förståelse för människoblivandet. Och hans känsla för språket är fantastisk.
Att less is more, brukar man säga, och det visar Tranströmer. Han kan i några skenbart enkla meningar uttrycka vad kulturvetare behöver en hel bok för att få fram. Tranströmers ord är inte vetenskap, men hans tankar kan användas som verktyg i vetenskapliga arbeten. Hans dikter tvingar läsaren att tänka på och att se världen och sig själv med nya ögon. Och det är precis vad kulturvetenskap handlar om, att se och förstå samt försöka förändra. Med nya perspektiv och alternativa uppfattningar av världen och innebörden i begreppet människa blir ett nytt samhälle möjligt. Det kan Tranströmer hjälpa oss med.
Tranströmer kan liknas vid filosofer som Friedrich Nietzsche och Gilles Deleuze vilkas arbeten medvetet provocerar läsaren att förhålla sig aktivt till innehållet och till världen som skall förstås med hjälp av tankeverktygen. Deleuzes och Nietzsches filosofi, liksom Tranströmers diktning är inte slutna i den meningen att författaren bestämmer och en gång för alla definierar vad som satts under lupp. Texterna kräver något av mottagaren för att bli meningsfulla och arbetena fullbordas därigenom först i och genom läsarnas aktiva reception av innehållet.
Aforismen, vilket var det skrivsätt som Nietzsche ofta valde, får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft, skriver Gilles Deleuze och Felix Guattari (2003a:377) i boken Mille plateaux, eller A Thousand plateaus i engelsk översättning och syftar på en aktiv läsare som så att säga erövrar innehållet samt gör det till sitt och omsätter insikterna i handling. Jag ser i den typen av ord vägar framåt för mitt ämne kulturvetenskap. Vetenskap som bedrivs med sådana utgångspunkter har inget värde i sig, det är först när och om kunskaperna och insikterna används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som arbetet går att värdera. Därmed blir det hela kontexten, det vill säga författaren, texten, läsaren, och handlingarna som utförs, sammantaget som ger arbetet dess eventuella betydelse. Förståelse för kultur går inte att nå på något annat sätt, eftersom den är föränderlig och ofta komplext motsägelsefull.
Socialpsykologen Johan Asplund är inne på liknande tankar i sin bok Hur låter åskan. Han skiljer där på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. Simulacra är det ord han använder och jag ser det som en synonym för aforismen ovan: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse ’Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40. Kursiv i original). Den konventionella vetenskapsteorin, menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund däremot erkänner även simulacra som vetenskap. Och ett simulacra,
Simuleringar, om man tänker på saken, säger egentligen inte något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten. Och, dessutom, när man som läsare ställs inför vattentäta ”fullbordade” faktum (vilket alla simuleringar är) hamnar man lätt i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet med mer än att hela resonemanget kullkastas. Det är förödande när det handlar om kultur. Vetenskap med simulering som ideal ger lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden innehar initiativet.
Det handlar om ett annat förhållningssätt till kunskap. Ett processorienterat synsätt som inte bestämmer hur man ska tänka, utan mer presenterar förslag på förståelser, som om de används i vardagen efterhand kan korrigeras i och genom interaktion. Det är något helt annat än att resa anspråk på finita sanningar. Asplund menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt. Det är bara studierna som lyckas skapa ”exakta” avbildningar av undersökningsobjektet som kan räkna med att erkännas som god vetenskap. Men vad är det för mening med det? Vad tillför sådan forskning världen egentligen? Tänk till exempel på den perfekta kartan som är så pass detaljerad och exakt att den tar lika stor plats som den verklighet den avbildar. Det är inte längre en karta. Om framställningen däremot får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet.
Mycket talar för att det blir lättare att värdera resultatet av det vetenskapliga arbetet om det finns identifierbara luckor i resonemanget, samt om även tänkbara alternativ till valda tolkningar presenteras. Det befrämjar samtal kring innehållet och slutsatserna, vilket leder framåt och ökar chanserna till verklig förändring. Och det är precis vad jag finner hos Tranströmer, incitament till förståelse och förändring. Han ser världen genom mycket skarpa ögon, och hans texter hjälper oss att se, inse och i förlängningen förändra.
Tänker till exempel på hans dikt Romanska bågar.
I väntan på att ett svar skall formuleras inom akademin väljer jag att inhämta kunskap och inspiration från alla möjliga olika håll, utan att snegla på avsändaren. Och när det gäller att förstå innebörden av begreppet människa finner jag lika mycket inspiration och stöd i arbetet från Tranströmer, som från naturvetenskapen och filosofin, vilket följande ord får illustrera.
Tranströmer är som jag ser på saken det närmaste kulturvetenskapen kan komma ett Nobelpris, och jag kan inte tänka mig en bättre ställföreträdare för mitt ämne, än just honom. Har har en omisskännlig blick och förståelse för människoblivandet. Och hans känsla för språket är fantastisk.
Att less is more, brukar man säga, och det visar Tranströmer. Han kan i några skenbart enkla meningar uttrycka vad kulturvetare behöver en hel bok för att få fram. Tranströmers ord är inte vetenskap, men hans tankar kan användas som verktyg i vetenskapliga arbeten. Hans dikter tvingar läsaren att tänka på och att se världen och sig själv med nya ögon. Och det är precis vad kulturvetenskap handlar om, att se och förstå samt försöka förändra. Med nya perspektiv och alternativa uppfattningar av världen och innebörden i begreppet människa blir ett nytt samhälle möjligt. Det kan Tranströmer hjälpa oss med.
Tranströmer kan liknas vid filosofer som Friedrich Nietzsche och Gilles Deleuze vilkas arbeten medvetet provocerar läsaren att förhålla sig aktivt till innehållet och till världen som skall förstås med hjälp av tankeverktygen. Deleuzes och Nietzsches filosofi, liksom Tranströmers diktning är inte slutna i den meningen att författaren bestämmer och en gång för alla definierar vad som satts under lupp. Texterna kräver något av mottagaren för att bli meningsfulla och arbetena fullbordas därigenom först i och genom läsarnas aktiva reception av innehållet.
Aforismen, vilket var det skrivsätt som Nietzsche ofta valde, får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft, skriver Gilles Deleuze och Felix Guattari (2003a:377) i boken Mille plateaux, eller A Thousand plateaus i engelsk översättning och syftar på en aktiv läsare som så att säga erövrar innehållet samt gör det till sitt och omsätter insikterna i handling. Jag ser i den typen av ord vägar framåt för mitt ämne kulturvetenskap. Vetenskap som bedrivs med sådana utgångspunkter har inget värde i sig, det är först när och om kunskaperna och insikterna används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som arbetet går att värdera. Därmed blir det hela kontexten, det vill säga författaren, texten, läsaren, och handlingarna som utförs, sammantaget som ger arbetet dess eventuella betydelse. Förståelse för kultur går inte att nå på något annat sätt, eftersom den är föränderlig och ofta komplext motsägelsefull.
Socialpsykologen Johan Asplund är inne på liknande tankar i sin bok Hur låter åskan. Han skiljer där på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. Simulacra är det ord han använder och jag ser det som en synonym för aforismen ovan: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse ’Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40. Kursiv i original). Den konventionella vetenskapsteorin, menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund däremot erkänner även simulacra som vetenskap. Och ett simulacra,
skall vara sådant att det ger upphov till en upplevelse av slående likhet och samtidigt en upplevelse av en diskrepans mellan illusion och verklighet. (Jag erinrar om Picassos tjurhuvud som består av ett cykelstyre och en cykelsadel.) Det säger sig självt att frånvaron av varje diskrepans innebär att ingenting nytt eller oväntat har blivit sagt. Den som upplever att X är ”alldeles lik” Y utan att också uppleva en diskrepans mellan X och Y får bara bekräftat vad han redan visste. (Asplund 2003:61. Kursiv i orginal).Just genom att inte vara en pedagogisk redogörelse för en teori eller en exakt avbildning av världen, utan mer en illustration av en tanke, ett förslag till förståelse, får ett simulacra intellektet att börja arbeta. Aforismer och simulacrum hjälper härigenom mottagaren att hjälpa sig själv, de bestämmer inte hur något skall förstås.
Simuleringar, om man tänker på saken, säger egentligen inte något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten. Och, dessutom, när man som läsare ställs inför vattentäta ”fullbordade” faktum (vilket alla simuleringar är) hamnar man lätt i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet med mer än att hela resonemanget kullkastas. Det är förödande när det handlar om kultur. Vetenskap med simulering som ideal ger lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden innehar initiativet.
Det handlar om ett annat förhållningssätt till kunskap. Ett processorienterat synsätt som inte bestämmer hur man ska tänka, utan mer presenterar förslag på förståelser, som om de används i vardagen efterhand kan korrigeras i och genom interaktion. Det är något helt annat än att resa anspråk på finita sanningar. Asplund menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt. Det är bara studierna som lyckas skapa ”exakta” avbildningar av undersökningsobjektet som kan räkna med att erkännas som god vetenskap. Men vad är det för mening med det? Vad tillför sådan forskning världen egentligen? Tänk till exempel på den perfekta kartan som är så pass detaljerad och exakt att den tar lika stor plats som den verklighet den avbildar. Det är inte längre en karta. Om framställningen däremot får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet.
Mycket talar för att det blir lättare att värdera resultatet av det vetenskapliga arbetet om det finns identifierbara luckor i resonemanget, samt om även tänkbara alternativ till valda tolkningar presenteras. Det befrämjar samtal kring innehållet och slutsatserna, vilket leder framåt och ökar chanserna till verklig förändring. Och det är precis vad jag finner hos Tranströmer, incitament till förståelse och förändring. Han ser världen genom mycket skarpa ögon, och hans texter hjälper oss att se, inse och i förlängningen förändra.
Tänker till exempel på hans dikt Romanska bågar.
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt. (För levande och döda. Tranströmer 1997).Under arbetet med min avhandling, eller snarare under den mödosamma processen att förstå vad diskursteori var, upptäckte jag att den dikten hjälpte mig att förstå vad ett diskursperspektiv på världen och människan kan innebära, inte för att den innehåller några tydliga instruktioner utan snarare för att textens innehåll provocerade mig att tänka i nya banor. Därför lades dikten i en not i avhandlingsmanuset tillsammans med ett kort resonemang kring hur den hjälpt mig att förstå begreppet diskurs och tanken på att subjektet saknar kärna och ständigt blir till i ett dialektiskt förhållande mellan yttre bilder och inre reflektion. Min handledare sade då följande: ”Jättefin dikt, men den hör inte hemma i en avhandling. Ta bort den.” Varför då, har jag undrat sedan dess? Varför hör inte allt som hjälper någon att komma vidare i tankearbetet och i förståelsen av världen hemma i den text där resultatet av arbetet presenteras? Vem har bestämt det, och vilka är argumenten? Vad får det för konsekvenser för synen på kunskap? Vad är vetenskap, vetenskap om människan egentligen? Den typen av frågor ställs alldeles för sällan.
I väntan på att ett svar skall formuleras inom akademin väljer jag att inhämta kunskap och inspiration från alla möjliga olika håll, utan att snegla på avsändaren. Och när det gäller att förstå innebörden av begreppet människa finner jag lika mycket inspiration och stöd i arbetet från Tranströmer, som från naturvetenskapen och filosofin, vilket följande ord får illustrera.
Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrånFör mig säger dessa ord mer än vad som ryms i en 30hp-kurs på högskolan. Tack Tranströmer! Och tack Svenska Akademin för en synnerligen väl vald utnämning.
och där de möts har man en chans att få se sig själv.
torsdag 6 oktober 2011
En dag i bageriet V
Så blev det äntligen dags för lunch. När jag öppnade hissdörren kom Lasse springande. ”Vänta på mig”. Vi åkte under tystnad tillsammans upp till serveringen en våning upp för att köpa mat. På Petterssons såldes inte bara bullar och kakor, där serverades Göteborgs bästa husmanskost. Och det var helt och hållet Hedvigs förtjänst. Hon var en riktig ragata, en klassisk matmor, tagen direkt ur en gammal pilsnserfilm, totalt otidsenlig som så många andra inom bagerivärlden, men vi älskade henne. Hon gillade bara inte om man smörade för henne, eller tassade på tå. Hon var van vid hårda men hjärtliga tag från båtarna som hon jobbat på fram till för några år sedan.
Stämningen här uppe på andra våningen var ganska mycket annorlunda och ovan när man kom från bageriet. Där nere var det Verner som härskade och han var mildheten personifierad. I köket var det Hedvig som dompterade. Var hon på dåligt humör, var det inget man gick miste om. Då kunde hon ibland vägra oss mat. Det var ingen idé att protestera och de dagarna fick man diskret vända sig till kallskänkan. Ofta hade hon emellertid redan innan vi kom upp förberett sallad till oss om hon anade hur det låg till. Med jämna mellanrum åt vi alltså alla sallad. Alla utom Berra och Verner som hade med sig egna smörgåsar. Denna dag var Hedvig som tur var på gott humör. Och eftersom chefen var på konferens i Stockholm hade Hedvig, som var en hängiven Spanienälskare, tagit sig friheten att infria sitt sedan länge avgivna löften om att vi skulle få smaka på hennes paella. Hon lagade detta enkom till oss och Lasse och jag fick en stor gryta med gult ris, skaldjur och grönsaker med oss ner till de andra. När vi tackade henne så hemskt mycket för att hon tog sig besväret att göra extra mat till oss skrek hon att vi var i vägen. Vi skyndade oss skrattande in i hissen. Äntligen blev jag på bättre humör och glömde för en stund mina problem.
Jag intog min vanliga fönsterplats vid lunchrumsbordets bortre ände, med utsikt över Teatergatan, som badade i sol. Det är konstigt hur man får olika rutiner. Vid morgonfikat satt jag alltid vis andra änden av bordet, närmast trappan. Under matrasterna pratade jag och Lasse ofta om musik. Han var den ende på jobbet som, till min stora glädje, i viss mån i alla fall, delade min musiksmak. Han hjälpte mig till exempel att återupptäcka Manfred Man, som under tonåren fick mig rysa av välbehag. Dave is on the road again – min gamla favoritlåt från högstadiets lunchmusikspelningar i aulan dit jag smet från fredagarnas dubbeltimme i mattematik, tillsammans med många andra, väldigt många andra som också ”behövde gå på toaletten” – den fann jag till min stora glädje på ett blandat band som jag fick av honom.
Lasse hängde med riktig bra tyckte jag och imponerades allt som oftast av hans kunskaper. Det var väl egentligen bara punken som han inte kunde med. Men den var å andra sidan helig för mig så den kände jag inget behov att dela med någon egentligen. Efter att jag hörde 800 grader med Ebba Grön blev inget sig riktigt likt. Jag kastades brutalt in i tonåren av punken och har sedan dess aldrig riktigt kunnat förhålla mig objektiv till musikstilen. Sex Pistols, Ramones, Ebba Grön och framförallt 800 grader. Thåströms ursinne och punkens kraft slog an något inom mig. Fortfarande fylls jag av energi och styrka när jag hör Ebbas version av Staten och Kapitalet. Fast bara om det är med Ebba, om den spelas av något mediokert coverband blir jag bara ledsen. Och om jag hör någon ungmoderat skråla Pervers politiker på fyllan då vill jag döda, där går definitivt gränsen.
Det jag uppskattade med Lasse var att han fick mig att se bortom punk- och New Wavegenren. Han öppnade mina ögon även för annan musik. Var det något jag undrade över när det gällde nästan vad som helst av det lite äldre utbudet kunde han alltid berätta någon kul anekdot. Han var på det sättet ovanligt bildad och intresserad för att vara bagare. Annars var de kollegor jag träffade oftast totalt ointresserade av allt vad boklig bildning hette. Ja, inte Verner naturligtvis, men nästan alla andra. Hur många gånger har jag inte hört bagare på fullt allvar säga häpnadsväckande saker som inte skulle kunna yppas någon annanstans, med mindre än att personen ifråga hade förlorat all respekt för resten av livet. ”Jag läser bara inbundna böcker”, sa till exempel Kristin vid morgonfikat en dag. Vad menade hon? Var det hennes definition på kvalitetslitteratur? Jag vågade aldrig fråga.
Resonemangen i bageriet rörde sig mycket kring kuken, fittan och om man knullat något under senaste tiden. Fortfarande kan jag inte höra någon säga: föra in, sätta på, få upp, et cetera utan att associera till något sexuellt. Men gudskelov har de associationerna med tiden klingat av, det är jag oändligt tacksam för. Lasse var intressant även på andra sätt. Han hade vuxit upp i en riktig överklassfamilj med en silversked i munnen. Hans moster var en berömd Göteborgsbagare. Lasse berättade ibland om sina år av festande vid universitetet Lund, dit han sänts på bekostnad av sin barnlöse moster. Det var alltid lika roligt att höra honom berätta om hur han åkte vattenskidor i frack, eller om den berömda svensexan där värden bjudit på pepparstarka köttbullar samtidigt som han sett till att det bara fanns alkohol i huset och dessutom fixat så vattnet i lägenheten var avstängt. Festen slutade med att killarna sprang genom Lisebergs kärlekstunnels vatten, under gamla bergbanan. Enligt Lasse var det bara överklassen som på femtiotalet arrangerade skandalösa svensexor. Jag trivdes verkligen i hans sällskap. Vi var på många sätt tvillingsjälar som ofta bad om ursäkt för vår existens och som inte kände oss hemma någonstans. Han hade gått från att vara en bortskämd överklassunge och egen företagare i bageribranschen, till att efter en konkurs hamna i samma bagartillvaro som jag och som han liksom jag av pliktkänsla tog på sig även om han inte trivdes med den. I bageriet var han aldrig för mer än någon annan och det respekterade jag och beundrade honom för. Honom kommer jag att sakna om jag slutar, tänkte jag, men knappast någon av de andra.
När resten av gänget klampade in i lunchrummet och såg paellan prisade vi kollektivt Hedvig, och resten av rasten talade vi om hennes lite motsägelsefulla humör. Verner åt sina tre medhavda smörgåsar, trots att maten räckte till honom också. Han ville väl inte vara till besvär, och vi hade för länge sedan insett det lönlösa i att försöka truga. Berra kom efter en stund med sin matlåda som frugan lagat åt honom. Vi skojade och frågade om det var räkor i lådan idag eftersom det var onsdag. ”Nä nu är ni för djevlia”, sa han och rodnade igen, för vilken gång i ordningen denna dag? Berra kom alltid upp strax innan vi andra var färdigrastade. Och eftersom vi suttit våra ”tjugo” minuter, gick Lasse och jag ner i garaget under lunchrummet. Han rökte och jag höll honom sällskap. På det sättet kunde rasten tänjas ut ännu en kort liten stund. Vi tittade på solskenet och undrade båda om det som vanligt skulle bli mulet lagom tills vi slutade klockan två. Jag tyckte alltid under de där åren att det mulnade på strax innan jag skulle hem. Ofta kunde jag under hela arbetsdagen titta suktande och avundsjukt bort mot konditorernas fönster, och från lunchrummet under rasten, på det solsken som fram till så där runt tolvrycket målade gatan i ljusa levande färger, bara för att sedan få känna den bottenlösa besvikelsen av att vid eftermiddagsfikat se det mulna på, för att sedan övergå i regn lagom till att jag nyduschad steg ut på gatan för att ta mig hem efter dagens slit.
Längtan efter ett liv där jag slapp gå till ett monotont arbete, styrt in i minsta detalj av andra, kom över mig igen. Tankarna vandrade bort från den nuvarande tillvaron där jag tvingades sälja min tid till andra och bättre lottade människor som tog sig rätten att tala om för mig vad hur och när jag skulle göra vad de bestämde. Ännu hade jag inte kommit fram till vad jag ville göra istället. Det var bara som en bedövande tomhet som fyllde mig och gjorde det svårt att andas.
Stämningen här uppe på andra våningen var ganska mycket annorlunda och ovan när man kom från bageriet. Där nere var det Verner som härskade och han var mildheten personifierad. I köket var det Hedvig som dompterade. Var hon på dåligt humör, var det inget man gick miste om. Då kunde hon ibland vägra oss mat. Det var ingen idé att protestera och de dagarna fick man diskret vända sig till kallskänkan. Ofta hade hon emellertid redan innan vi kom upp förberett sallad till oss om hon anade hur det låg till. Med jämna mellanrum åt vi alltså alla sallad. Alla utom Berra och Verner som hade med sig egna smörgåsar. Denna dag var Hedvig som tur var på gott humör. Och eftersom chefen var på konferens i Stockholm hade Hedvig, som var en hängiven Spanienälskare, tagit sig friheten att infria sitt sedan länge avgivna löften om att vi skulle få smaka på hennes paella. Hon lagade detta enkom till oss och Lasse och jag fick en stor gryta med gult ris, skaldjur och grönsaker med oss ner till de andra. När vi tackade henne så hemskt mycket för att hon tog sig besväret att göra extra mat till oss skrek hon att vi var i vägen. Vi skyndade oss skrattande in i hissen. Äntligen blev jag på bättre humör och glömde för en stund mina problem.
Jag intog min vanliga fönsterplats vid lunchrumsbordets bortre ände, med utsikt över Teatergatan, som badade i sol. Det är konstigt hur man får olika rutiner. Vid morgonfikat satt jag alltid vis andra änden av bordet, närmast trappan. Under matrasterna pratade jag och Lasse ofta om musik. Han var den ende på jobbet som, till min stora glädje, i viss mån i alla fall, delade min musiksmak. Han hjälpte mig till exempel att återupptäcka Manfred Man, som under tonåren fick mig rysa av välbehag. Dave is on the road again – min gamla favoritlåt från högstadiets lunchmusikspelningar i aulan dit jag smet från fredagarnas dubbeltimme i mattematik, tillsammans med många andra, väldigt många andra som också ”behövde gå på toaletten” – den fann jag till min stora glädje på ett blandat band som jag fick av honom.
Lasse hängde med riktig bra tyckte jag och imponerades allt som oftast av hans kunskaper. Det var väl egentligen bara punken som han inte kunde med. Men den var å andra sidan helig för mig så den kände jag inget behov att dela med någon egentligen. Efter att jag hörde 800 grader med Ebba Grön blev inget sig riktigt likt. Jag kastades brutalt in i tonåren av punken och har sedan dess aldrig riktigt kunnat förhålla mig objektiv till musikstilen. Sex Pistols, Ramones, Ebba Grön och framförallt 800 grader. Thåströms ursinne och punkens kraft slog an något inom mig. Fortfarande fylls jag av energi och styrka när jag hör Ebbas version av Staten och Kapitalet. Fast bara om det är med Ebba, om den spelas av något mediokert coverband blir jag bara ledsen. Och om jag hör någon ungmoderat skråla Pervers politiker på fyllan då vill jag döda, där går definitivt gränsen.
Det jag uppskattade med Lasse var att han fick mig att se bortom punk- och New Wavegenren. Han öppnade mina ögon även för annan musik. Var det något jag undrade över när det gällde nästan vad som helst av det lite äldre utbudet kunde han alltid berätta någon kul anekdot. Han var på det sättet ovanligt bildad och intresserad för att vara bagare. Annars var de kollegor jag träffade oftast totalt ointresserade av allt vad boklig bildning hette. Ja, inte Verner naturligtvis, men nästan alla andra. Hur många gånger har jag inte hört bagare på fullt allvar säga häpnadsväckande saker som inte skulle kunna yppas någon annanstans, med mindre än att personen ifråga hade förlorat all respekt för resten av livet. ”Jag läser bara inbundna böcker”, sa till exempel Kristin vid morgonfikat en dag. Vad menade hon? Var det hennes definition på kvalitetslitteratur? Jag vågade aldrig fråga.
Resonemangen i bageriet rörde sig mycket kring kuken, fittan och om man knullat något under senaste tiden. Fortfarande kan jag inte höra någon säga: föra in, sätta på, få upp, et cetera utan att associera till något sexuellt. Men gudskelov har de associationerna med tiden klingat av, det är jag oändligt tacksam för. Lasse var intressant även på andra sätt. Han hade vuxit upp i en riktig överklassfamilj med en silversked i munnen. Hans moster var en berömd Göteborgsbagare. Lasse berättade ibland om sina år av festande vid universitetet Lund, dit han sänts på bekostnad av sin barnlöse moster. Det var alltid lika roligt att höra honom berätta om hur han åkte vattenskidor i frack, eller om den berömda svensexan där värden bjudit på pepparstarka köttbullar samtidigt som han sett till att det bara fanns alkohol i huset och dessutom fixat så vattnet i lägenheten var avstängt. Festen slutade med att killarna sprang genom Lisebergs kärlekstunnels vatten, under gamla bergbanan. Enligt Lasse var det bara överklassen som på femtiotalet arrangerade skandalösa svensexor. Jag trivdes verkligen i hans sällskap. Vi var på många sätt tvillingsjälar som ofta bad om ursäkt för vår existens och som inte kände oss hemma någonstans. Han hade gått från att vara en bortskämd överklassunge och egen företagare i bageribranschen, till att efter en konkurs hamna i samma bagartillvaro som jag och som han liksom jag av pliktkänsla tog på sig även om han inte trivdes med den. I bageriet var han aldrig för mer än någon annan och det respekterade jag och beundrade honom för. Honom kommer jag att sakna om jag slutar, tänkte jag, men knappast någon av de andra.
När resten av gänget klampade in i lunchrummet och såg paellan prisade vi kollektivt Hedvig, och resten av rasten talade vi om hennes lite motsägelsefulla humör. Verner åt sina tre medhavda smörgåsar, trots att maten räckte till honom också. Han ville väl inte vara till besvär, och vi hade för länge sedan insett det lönlösa i att försöka truga. Berra kom efter en stund med sin matlåda som frugan lagat åt honom. Vi skojade och frågade om det var räkor i lådan idag eftersom det var onsdag. ”Nä nu är ni för djevlia”, sa han och rodnade igen, för vilken gång i ordningen denna dag? Berra kom alltid upp strax innan vi andra var färdigrastade. Och eftersom vi suttit våra ”tjugo” minuter, gick Lasse och jag ner i garaget under lunchrummet. Han rökte och jag höll honom sällskap. På det sättet kunde rasten tänjas ut ännu en kort liten stund. Vi tittade på solskenet och undrade båda om det som vanligt skulle bli mulet lagom tills vi slutade klockan två. Jag tyckte alltid under de där åren att det mulnade på strax innan jag skulle hem. Ofta kunde jag under hela arbetsdagen titta suktande och avundsjukt bort mot konditorernas fönster, och från lunchrummet under rasten, på det solsken som fram till så där runt tolvrycket målade gatan i ljusa levande färger, bara för att sedan få känna den bottenlösa besvikelsen av att vid eftermiddagsfikat se det mulna på, för att sedan övergå i regn lagom till att jag nyduschad steg ut på gatan för att ta mig hem efter dagens slit.
Längtan efter ett liv där jag slapp gå till ett monotont arbete, styrt in i minsta detalj av andra, kom över mig igen. Tankarna vandrade bort från den nuvarande tillvaron där jag tvingades sälja min tid till andra och bättre lottade människor som tog sig rätten att tala om för mig vad hur och när jag skulle göra vad de bestämde. Ännu hade jag inte kommit fram till vad jag ville göra istället. Det var bara som en bedövande tomhet som fyllde mig och gjorde det svårt att andas.
Skolan kan inte styras efter ekonomiska principer!
Ett samhälle som inte lyckas rekrytera sina bästa krafter till läraryrket är ett samhälle på väg ut på ett farlig sluttande plan. Sverige (och resten av västvärlden) är med stormsteg på väg in i en sådan situation (det är i alla fall så jag läser följande artikel om situationen i skolan). Det är minst sagt alarmerande, men det finns ingen enkel lösning på problemet, därtill är det allt för komplext. Kanske är det där det brister? Man letar efter en enkel lösning på ett problem som inte har någon sådan. Det är inte ovanligt. Kulturvetenskapen visar exempel på detta gång på gång. Tillvaron passar mycket sällan in i någon modell, därtill är den allt för komplex och motsägelsefull.
Vad är kunskap och forskning, det är en viktig fråga allt för sällan ställd, på allvar. Det beror på vem man frågar, när man frågar och vad det är man vill uppnå. Men i debatten om skolan framstår det som om det fanns ett, och ett enda, svar på den frågan. Och så länge som det påståendet eller antagandet inte går att ifrågasätta kommer utbildningssystemet att dras med problem.
Alarmerande och en del av problemet med krisen i skolan är att kunskap allt mer kommit att anta formen av ett diplom. I vetenskapsvärlden räknar man citeringar, och hyser en from förhoppning om att det säger något om innehållet, vilket på inget sätt är självklart. Och regeringen vill ha svenska Nobelpristagare, men om det är målet med att skapa världens bästa skola, inte en lyckosam konsekvens av kärnverksamheten, då visar man bara att ytan, insignierna är viktigare än innehållet. Detta är i högsta grad kontraproduktivt. Högskolans uppgift i samhället, blir med detta synsätt, inte att sprida kunskap, utan att producera helårsprestationer och examina. Eftersom det är vad man mäter och intresserar sig för, det som premieras, ja då är det vad man får. Speciellt som högskolan får betalt för antalet poäng som rapporteras in i Ladoc, och antalet examina som tas ut av studenterna. Målet är med andra ord överordnat vägen dit.
Detta tänkande finns inte bara i skolans värld och inom forskningen, det genomsyrar hela samhället. Problemen syns bara extra tydligt i skolan, men allt fler verksamheter organiseras, eller tvimgas organisera sig efter principen att toppen av isberget är viktigare än all den is som finns under vattenytan. Bara det som syns räknas. Som sagt fenomenet finns överallt, fotbollssverige vill ha fler Zlatan, på bekostnad av bredden. Det gör att föräldrar och tränare tvingas slita som djur, utan att få uppmärksamhet. Musikexporten, de få fixstjärnorna som drar in pengar till stadskassan är vad som är intresant. Vägen dit, bland annat den kommunala musikskolan skär man ner på och sågar däärmed av den gren man sitter på. Nobelpris är på samma sätt överordnade grundskolan. Mönstret är tydligt, överallt går det att hitta exempel på hur topparna, spetsarna och grädden på moset är vad man ägnar intresse, på bekostnad av den nödvändiga bas varifrån eliten inom respektive område hämtas. Målet är viktigare än vägen dit.
Ansvaret för kunskapande har härigenom kommit att delegeras nedåt i hierarkin, till alla dem som finns och verkar i grundskolan och som varken får stöd eller uppskattning. Hur kan man tro att det skulle kunna främja kunskapsutveckling? Och när det blir problem, när skolan inte producerar enligt plan, då drar man in på resurserna. Men skapar elitskolor där dem som redan visat sig ha förmågan får tillgång till allt mer av den krympande summan som satsas på skolan. Grundskolans uppgift är att producera högskolebehöriga studenter, och högskolornas är att producera examina, och så vidare upp till professorsnivå. Först där börjar den som utbildar sig kunna åtnjuta lite respekt, om man är excellent vill säga. Excellens är det enda som räknas. Ansvaret ligger härigenom ständigt på en nivå under den som tar åt sig äran för arbetet.
Rankning av högskolor och universitet är ett hett debattämne, men ingen har kunnat visa att det som mäts och premieras där är vad som leder till ett bättre samhälle. Det är ständigt samma skolor som ligger i topp, och det går aldrig att utesluta att det beror på att de just ligger i topp. Eftersom de anses vara de bästa kommer de bästa studenterna att söka sig dit, de som redan innan visat sig vara dugliga och som har det väl förspänt hemifrån. Men då handlar det inte om utbildning, då handlar det om att förvalta kapital. De skolor som däremot sysslar med utbildning, det vill säga sliter med omotiverade studenter från studieovana hem, vilket kostar både pengar och möda, de blir av med resurser. Slutsats: Åt den som har skall vara givet. Och alla vi som verkligen vill göra en insats i samhället, alla vi som finner mening och tillfredställese i att undervisa även dem som kommer från mindre väl förspända utgångslägen, vi ses över axeln. Vi betraktas som skit.
Detta är inte hållbart, det är en väg mot undergång. Och för varje år som går utan att man gör något åt grundproblemet kommer vi närmare den situation då det inte finns någon återvändo. Det är kanske inte så himla sexigt att satsa på grundskolan eller regionala högskolor, men det är nödvändigt. Vill man se världen från Mount Everest topp måste man förbereda sig noga, och det krävs hårt arbete, av många i vars händer man lägger sitt liv. Samma gäller för skolan. Vill man ha vetenskaplig excellens finns det ingen genväg, och heller inga garantier. Det är inget mål som går att bryta ner i delmål. Det är ingen process som går att effektivisera. Man måste ge, utan att förvänta sig något tillbaka, och man måste lita på att alla gör sitt jobb. Viktigast av allt, man måste visa alla som är med i processen samma uppmärksamhet och uppskattning. Kanske man till och med måste visa dem som befinner i längst ner mest uppskattning. Det är ur basen som excellensen kommer. Betänk att Zlatan växte upp i Rosengård, och inte på Lidingö. Samma gäller för kunskap och inlelligens, den finns överallt och det går aldrig på förhand att veta var eller när den skall blomma ut. Därför måste man satsa på hela utbildningssystemet, men inte för att uppnå målet om excellens. Man måste satsa på skolan för att det är viktigt, excellens kan man bara hysa en from förhoppning om. Men om de bästa krafterna känner sig uppskattade där kan man vara ganska säker på att ecellens kommer att kunna skördas längre fram.
Dagens skolpolitik ser ut precis tvärt om. Den är en illa formulerad order, som dessutom tilldelas den som för lägsta kostnad kan utföra arbetet. Kunskap kan inte produceras enligt ekonomiska modeller. Kunskapsprocesser kan inte optimeras. Det går inte att effektivisera skolan.
När skall ansvariga politiker förstå det?
Vad är kunskap och forskning, det är en viktig fråga allt för sällan ställd, på allvar. Det beror på vem man frågar, när man frågar och vad det är man vill uppnå. Men i debatten om skolan framstår det som om det fanns ett, och ett enda, svar på den frågan. Och så länge som det påståendet eller antagandet inte går att ifrågasätta kommer utbildningssystemet att dras med problem.
Alarmerande och en del av problemet med krisen i skolan är att kunskap allt mer kommit att anta formen av ett diplom. I vetenskapsvärlden räknar man citeringar, och hyser en from förhoppning om att det säger något om innehållet, vilket på inget sätt är självklart. Och regeringen vill ha svenska Nobelpristagare, men om det är målet med att skapa världens bästa skola, inte en lyckosam konsekvens av kärnverksamheten, då visar man bara att ytan, insignierna är viktigare än innehållet. Detta är i högsta grad kontraproduktivt. Högskolans uppgift i samhället, blir med detta synsätt, inte att sprida kunskap, utan att producera helårsprestationer och examina. Eftersom det är vad man mäter och intresserar sig för, det som premieras, ja då är det vad man får. Speciellt som högskolan får betalt för antalet poäng som rapporteras in i Ladoc, och antalet examina som tas ut av studenterna. Målet är med andra ord överordnat vägen dit.
Detta tänkande finns inte bara i skolans värld och inom forskningen, det genomsyrar hela samhället. Problemen syns bara extra tydligt i skolan, men allt fler verksamheter organiseras, eller tvimgas organisera sig efter principen att toppen av isberget är viktigare än all den is som finns under vattenytan. Bara det som syns räknas. Som sagt fenomenet finns överallt, fotbollssverige vill ha fler Zlatan, på bekostnad av bredden. Det gör att föräldrar och tränare tvingas slita som djur, utan att få uppmärksamhet. Musikexporten, de få fixstjärnorna som drar in pengar till stadskassan är vad som är intresant. Vägen dit, bland annat den kommunala musikskolan skär man ner på och sågar däärmed av den gren man sitter på. Nobelpris är på samma sätt överordnade grundskolan. Mönstret är tydligt, överallt går det att hitta exempel på hur topparna, spetsarna och grädden på moset är vad man ägnar intresse, på bekostnad av den nödvändiga bas varifrån eliten inom respektive område hämtas. Målet är viktigare än vägen dit.
Ansvaret för kunskapande har härigenom kommit att delegeras nedåt i hierarkin, till alla dem som finns och verkar i grundskolan och som varken får stöd eller uppskattning. Hur kan man tro att det skulle kunna främja kunskapsutveckling? Och när det blir problem, när skolan inte producerar enligt plan, då drar man in på resurserna. Men skapar elitskolor där dem som redan visat sig ha förmågan får tillgång till allt mer av den krympande summan som satsas på skolan. Grundskolans uppgift är att producera högskolebehöriga studenter, och högskolornas är att producera examina, och så vidare upp till professorsnivå. Först där börjar den som utbildar sig kunna åtnjuta lite respekt, om man är excellent vill säga. Excellens är det enda som räknas. Ansvaret ligger härigenom ständigt på en nivå under den som tar åt sig äran för arbetet.
Rankning av högskolor och universitet är ett hett debattämne, men ingen har kunnat visa att det som mäts och premieras där är vad som leder till ett bättre samhälle. Det är ständigt samma skolor som ligger i topp, och det går aldrig att utesluta att det beror på att de just ligger i topp. Eftersom de anses vara de bästa kommer de bästa studenterna att söka sig dit, de som redan innan visat sig vara dugliga och som har det väl förspänt hemifrån. Men då handlar det inte om utbildning, då handlar det om att förvalta kapital. De skolor som däremot sysslar med utbildning, det vill säga sliter med omotiverade studenter från studieovana hem, vilket kostar både pengar och möda, de blir av med resurser. Slutsats: Åt den som har skall vara givet. Och alla vi som verkligen vill göra en insats i samhället, alla vi som finner mening och tillfredställese i att undervisa även dem som kommer från mindre väl förspända utgångslägen, vi ses över axeln. Vi betraktas som skit.
Detta är inte hållbart, det är en väg mot undergång. Och för varje år som går utan att man gör något åt grundproblemet kommer vi närmare den situation då det inte finns någon återvändo. Det är kanske inte så himla sexigt att satsa på grundskolan eller regionala högskolor, men det är nödvändigt. Vill man se världen från Mount Everest topp måste man förbereda sig noga, och det krävs hårt arbete, av många i vars händer man lägger sitt liv. Samma gäller för skolan. Vill man ha vetenskaplig excellens finns det ingen genväg, och heller inga garantier. Det är inget mål som går att bryta ner i delmål. Det är ingen process som går att effektivisera. Man måste ge, utan att förvänta sig något tillbaka, och man måste lita på att alla gör sitt jobb. Viktigast av allt, man måste visa alla som är med i processen samma uppmärksamhet och uppskattning. Kanske man till och med måste visa dem som befinner i längst ner mest uppskattning. Det är ur basen som excellensen kommer. Betänk att Zlatan växte upp i Rosengård, och inte på Lidingö. Samma gäller för kunskap och inlelligens, den finns överallt och det går aldrig på förhand att veta var eller när den skall blomma ut. Därför måste man satsa på hela utbildningssystemet, men inte för att uppnå målet om excellens. Man måste satsa på skolan för att det är viktigt, excellens kan man bara hysa en from förhoppning om. Men om de bästa krafterna känner sig uppskattade där kan man vara ganska säker på att ecellens kommer att kunna skördas längre fram.
Dagens skolpolitik ser ut precis tvärt om. Den är en illa formulerad order, som dessutom tilldelas den som för lägsta kostnad kan utföra arbetet. Kunskap kan inte produceras enligt ekonomiska modeller. Kunskapsprocesser kan inte optimeras. Det går inte att effektivisera skolan.
När skall ansvariga politiker förstå det?
onsdag 5 oktober 2011
Graden av ära och beundran står i direkt relation till risken för fusk i forskningen
En lite mer allvarlig och tänkvärd artikel i NyTeknik, än den om hur man får Nobelpris, uppmärksammar att i Sverige är granskningen av fusk "under all kritik." Och det får mig osökt att återigen tänka på Christopher Gillberg, och att forskning är en verksamhet som på gott och ont bedrivs av människor. Det är lätt att glömma det ibland, speciellt i dessa dagar när banbrytande upptäckter uppmärksammas och belönas med ett av världens mest prestigefulla priser. Forskning ska bedrivas av ädla syften och med sanningen som viktigaste ledstjärna, det är så det säga i handböckerna och det så det talas om forskning och forskare i högtidstalen. Men det är inte så det ser ut i akademin, till vardags.
Forskare är som folk är mest, varken mer eller mindre. Forskare drivs av olika ambitioner och har olika mål. En sådan egenskap som ärelystnad, till exempel, nämns till och med som utmärkande för dem som får Nobelpriset. Inte konstigt då att det förkommer fusk. I en värld där det är framgång som räknas, där antalet publikationer och citeringar är vad som betyder något, där kommer det alltid att finnas sådana som av olika anledningar väljer att ta genvägar. Finns det dessutom pengar att tjäna är det som att be om problem. Kan man få ett patent, eller en medicin godkänd genom att fuska med sina resultat, ja då kommer den möjligheten att utnyttjas, förr eller senare. Det kan knappast förvåna någon. Det som förvånar mig är emellertid hur dålig kontrollen är, och att det helt saknas rutiner för att utreda forskningsfusk.
Slutsatsen jag drar av detta är att det även fortsättningsvis är ytan och utmärkelserna som är det centrala, inte innehållet i forskningen. Forskarnas kompetens och kunskaper är underordnade dess anseende. Patenten, vinsterna och priserna är viktigare än resultatens användbarhet och nytta för samhället. Inom teknik och naturvetenskap är målet (och det yttersta och finaste målet är Nobelpriset) uppenbarligen viktigare än vägen dit.
Inom kulturvetenskapen är det precis tvärt om, vägen är viktigare än målet, analysen är överordnad resultatet. Och eftersom det där inte finns några priser och ganska lite ära och pengar att hämta är det meningslöst att fuska. Tillfället gör tjuven brukar man säga, och det verkar vara en tillämpbar sanning inom naturvetenskapen.
Vi får de forskare och den forskning vi förtjänar, skulle man kunna säga.
Forskare är som folk är mest, varken mer eller mindre. Forskare drivs av olika ambitioner och har olika mål. En sådan egenskap som ärelystnad, till exempel, nämns till och med som utmärkande för dem som får Nobelpriset. Inte konstigt då att det förkommer fusk. I en värld där det är framgång som räknas, där antalet publikationer och citeringar är vad som betyder något, där kommer det alltid att finnas sådana som av olika anledningar väljer att ta genvägar. Finns det dessutom pengar att tjäna är det som att be om problem. Kan man få ett patent, eller en medicin godkänd genom att fuska med sina resultat, ja då kommer den möjligheten att utnyttjas, förr eller senare. Det kan knappast förvåna någon. Det som förvånar mig är emellertid hur dålig kontrollen är, och att det helt saknas rutiner för att utreda forskningsfusk.
Idag finns ingen oberoende myndighet dit vem som helst kan anmäla misstänkt fusk. Det finns en expertgrupp vid Centrala etikprövningsnämnden, som kan utreda fusk. Men bara om universitetet eller högskolan där forskaren jobbar ber om det. Olika lärosäten kan välja att definiera fusk på olika sätt. Om rektor vill lägga locket på kan etikprövningsnämnden inte göra en egen granskning. Inte heller kan misstänkt fusk på ett företag eller ett forskningsinstitut granskas.Allvarliga saker detta, som bör tas på största allvar. Oron i artikeln handlar om förtroendet för svensk forskning, men jag ser ett mycket större problem. Det rör forskningens strukturella nivå, dess finansiering och det anseende som forskare har i samhället. Jag har skrivit om detta många gånger tidigare, om tendensen i samhället till att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Och här visar det sig att man från ansvarigt håll tar lätt på problemen med forskare som fuskar, vilket ytterligare bekräftar den bilden. Även bland dem som granskar forskningen tar man lätt på problemet.
Expertgruppen saknar också mandat för att kunna utreda misstankar ordentligt. Den har ingen formell rätt att stänga av brottsplatsen eller ta något i beslag - trots att exempelvis avancerad teknisk utrustning blir allt vanligare inom de flesta forskningsområden. Utredarna kan inte kräva att de inblandade talar sanning, som man kan i en vanlig rättsprocess. Det är ett allvarligt problem, eftersom ord ofta står mot ord. Även i forskarvärlden finns avundsjuka och konflikter, och patenttvister har legat bakom flera fuskanmälningar de senaste åren.
Slutsatsen jag drar av detta är att det även fortsättningsvis är ytan och utmärkelserna som är det centrala, inte innehållet i forskningen. Forskarnas kompetens och kunskaper är underordnade dess anseende. Patenten, vinsterna och priserna är viktigare än resultatens användbarhet och nytta för samhället. Inom teknik och naturvetenskap är målet (och det yttersta och finaste målet är Nobelpriset) uppenbarligen viktigare än vägen dit.
Inom kulturvetenskapen är det precis tvärt om, vägen är viktigare än målet, analysen är överordnad resultatet. Och eftersom det där inte finns några priser och ganska lite ära och pengar att hämta är det meningslöst att fuska. Tillfället gör tjuven brukar man säga, och det verkar vara en tillämpbar sanning inom naturvetenskapen.
Vi får de forskare och den forskning vi förtjänar, skulle man kunna säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)