– Ska vi sova här?
– Ja! Bär nu in väskan och sätt dig. Tåget går snart.
Jag avbryts i tankarna av två pensionärer som baxar sig in i kupén. Skit! Drömmen om en egen kupé har än en gång grusats. Tur att jag har överslaf i alla fall, tänker jag när paret sätter sig vid dörren, mitt emot varandra, och tåget sakta börjar rulla mot norr.
– Ska du åka hela vägen till Luleå, frågar gubben.
– Nej jag ska av i Umeå, svarar jag samtidigt som jag förtvivlat anstränger mig för att försöka se ut som någon som inte söker kontakt. Men när gubben ställt samma fråga till mig fyra gånger innan vi ens kommit till Sävenäs, då inser jag vad klockan är slagen. Ska jag kunna finna någon ro här, då kommer jag att få kämpa. Den saken är fullkomligt klar. Som tur är ingriper frun efter en stund och säger till gubben att jag ju redan svarat att jag ska till Umeå. Då blir han tyst en stund, men efter bara en liten stund harklar han sig och vänder sitt ansikte mot mig. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Innan han kommit till Luleå rafsar jag åt mig väskan och går ut i korridoren.
Tågets skakningar vaggar mig till ro där jag vandrar genom de trånga gångarna som förbinder liggvagnarna och sovvagnarna med restaurangvagnen som nu öppnat. Jag köper en kopp kaffe och sätter mig vid ett av de lediga fönsterborden. Min vana trogen plockar jag upp en bok, men kan inte koncentrera mig alls. Tankarna på livet som en resa sköljer över mig. När jag nu äntligen öppnat dammluckan av minnen väller tankarna fram. Kan det verkligen vara så att jag nu är nära målet. Att jag, om jag bara sköter mina kort på rätt sätt inom kort kommer att kunna äga självförtroende och känna tillförsikt? Jag har åtminstone förlikas med mig själv och mina påtvingade erfarenheter, och kanske ändå att den svåraste biten på vägen mot målet tillryggalagts. Tankarna på det jag måste acceptera som resultatet av mitt liv far fragmentariskt och osorterat genom huvudet, som ett brus av röster som pockar på uppmärksamhet.
Mitt nya liv på gymnasiet i Göteborg blev faktiskt bättre än jag någonsin kunnat hoppas eller önska, även om starten blev lite skakig. Mina nya klasskamrater kom från Biskopsgården, Gårdsten och Hammarkullen, inte sällan från skilsmässohem. Hos dem kände jag mig hemma direkt. Det var något med anslaget och jargongen som instinktivt tilltalade mig även om jag inte kunde sätta fingret på vad det var. Men så efter bara några veckor kom chocken. Den inledande känslan av att äntligen få tillhöra en grupp med likasinnade förbyttes strax mot misstänksamhet när det gick upp för dem att jag, i deras ögon tillhörde en gynnad överklass eftersom jag kom från Förortsidyllen. ”Det vet man ju hur ni är där ute”, sa någon av dem vid ett tillfälle i omklädningsrummet, efter en av våra första lektioner i bageriet. ”En massa jävla moderatsvin”. Just det gjorde mig naturligtvis dubbelt sårad eftersom jag verkligen kände mig hemma med och gillade dem. I deras sällskap förlorade jag snabbt min sociala oskuld när jag på nära håll kom i kontakt med vedermödorna på samhällets baksida, sådant som jag bara läst om i tidningen tidigare och som aldrig riktigt känts verkligt utifrån ett Förortsidyllsperspektiv. Samtidigt möttes jag av en känsla för gemenskap och en solidaritet som fick mig att jubla inombords. Kampen för tillvaron handlade i Förortsidyllen om status, men i staden var det mer konkret en kamp om jobben och överlevnaden för dagen. Till min stora glädje fann jag mig trots allt snart väl tillrätta i dessa kretsar, och när jag väl bevisat för mina nya kompisar att jag inte var någon bortskämd överklasslyngel blev jag så äntligen en i ett gäng, mitt gäng där jag sågs som en fullvärdig medlem. Jag kände mig hemma med dem, verkligen hemma.
Jag identifierade mig allt mer med mina nya vänner. För mig symboliserade Göteborg frihet, kravlöshet och där kunde jag välja vem jag ville vara utan att dömas av andra, och jag accepterades av de andra. I Göteborg ville jag bygga mitt liv. Där såg jag en framtid. Det övergripande målet för ögonen efter nian hade varit att komma bort från Förortsidyllen och driften bort var så stark och pockade så tydligt på uppmärksamhet att jag helt glömde bort att utforma ett mål för resan. Jag gav bagerivärlden ett lillfinger och den slukade mig med hull och hår.
Åttiotalet, sett så här i backspegeln, blev för mig långt ifrån så glatt som man brukar säga att det var. Det blev en enda lång berg-och-dal-bana, som började i en djup dal i Förortsidyllen, fortsatte i en rad toppar i början och på mitten, för att sluta i en om möjligt ännu djupare dal än där det började. Men det var trots allt där och då, under de åren som jag blev vuxen och det var då som jag på allvar började ta tag i mitt liv. Det var nog trots allt där jag började min resa. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom sägs det, och det är naturligtvis helt knasigt om man tar det bokstavligt och söker lyckan genom att följa det spår som vissa psykologer stakat ut. Men det finns ändå ett korn av sanning i uttalandet. Jag vet nu i alla fall att det aldrig är för sent att försöka tolka sin barndom på något annat sätt än det man kanske tror är det enda. Sanningen om barndomen är att den inte finns där för evigt gjuten i brons. Sanningen om barndomen snarare skapas, omskapas och tolkas ständigt på nya sätt, beroende på hur man mår för tillfället. Och målet med denna tågresa är att försöka hitta en rimlig tolkning av livet hittills, en tolkning jag kan leva med och en förklaring till det som hände som jag kan hämta styrka ur under den fortsatta resan genom livet.
Det var alltså först vid slutet av 1980-talet som jag var mogen och redo att inse att det jag dittills uppnått inte var vad jag egentligen önskade. Att arbeta som bagare blev ganska snart till ett självpåtaget straff som jag gisslade mig med. Jag vill därför se det som att mitt liv, det riktiga livet som jag fortfarande lever, började med ett abrupt uppvaknade en vårdag 1988. 23 år tog det mig att inse att det liv jag levde inte var det enda möjliga. Under gymnasiet, bland nya vänner och i en trygg miljö, hade jag insett att jag var intresserad av och även hade fallenhet för, kunskap. Betygen ökade med det dubbla i svenska och jag vågade där ta steget från allmän till särskild engelska. Jag läste de teoretiska ämnena med glädje och en aptit som förvånade mig. För sent insåg jag emellertid att sökandet efter kunskap inte var förenligt med arbetet som bagare. Efter åtta timmar av monotont arbete och utan intellektuell stimulans orkade jag inte att göra det jag helst av allt ville, det jag hade stått och tänkt på under dagen. Jag var därför, förr eller senare, tvungen att bryta mönstret om jag skulle överleva. Och idag är jag glad att jag höll ut och genomled alla metamorfosens kval istället för att resignera och ge upp som jag sett så många av mina forna kollegor göra.
– Är det ledigt här?
– Jo, säger jag. Men tänker för mig själv; det vad då fan … Jag noterar ölen och den lätt röda tonen i ansiktet. Varning, varning. Här gäller det att vakta tungan och blicken så man inte dras in i någon diskussion. Han här söker uppenbart kontakt. Det vill jag inte ha nu, och definitivt inte med en överförfriskad, högljudd, diskussionssugen, norrlänning. Men han fattar inte vinken. Nejdå, han tränger sig glatt ner mellan bordet och britsen.
– Då var man på väg hem då, säger han sedan som om det vore den självklaraste sak i världen att jag var intresserad av hans tankar. Vet du jag fattar inte hur man kan bo i en storstad. Jag har varit i Göteborg nu i en vecka och det är som det kryper i kroppen på mig. Folk springer i rulltrapporna och jäktar som yra myror. Tacka vet jag Lycksele, Norrland och lugnet. Hemma tar folk sig tid att tala med varandra.
– Tacka vet jag tysta bordsgrannar, tänker jag, men säger högt. Ja det är nog ofta väl jäktigt i stan. Men jag bor ju där och trivs med att ha folk runt mig.
– Tacka för det! Med så mycket folk hopträngda på ett ställe. Det är inte mänskligt. Det är djävligt, sjukt!
– Ja, nu tycker ju inte jag det då, säger jag och hoppas han ska fatta att jag inte är intresserad av att samtala. Jag ändrar läge på boken och försöker intensivt se upptagen ut. Stirrar på sidan, men kan inte koncentrera mig alls. Hur fan ska jag bli kvitt honom?
– Hör du du, vad läser du?
– Jag läser en bok som jag ska tenta av imorgon, ljuger jag för att ytterligare understryka att jag inte vill snacka med gubben. Jag studerar etnologi vid Umeå universitet, säger jag sedan och ångrar mig genast när jag ser ett spirande intresse i ögonen på min bordsgranne.
– Det var som fan! Vilket sammanträffande. Vet du vad jag jobbar med? Det tror jag kommer intressera dig. Även om jag brukar säga att ekologer är mina motståndare. Vet du jag köper upp skog och säljer till Ryssarna. Fan vad kul att träffa du! Äntligen någon att diskutera skogsvård med. Och du är från storstan säger du. Jag ska banne mig bjuda dig på en öl, säger han och börjar maka sig ut från det trånga bordet.
– Nej tack jag sitter här och jobbar. Som sagt har jag tenta imorgon … Orkar inte förklara för honom att jag sysslar med kultur och inte natur. Varför säger man att norrlänningar är tysta, tänker jag. Jag tycks åtminstone allt för ofta stöta på dessa tjatande typer som mal på med sin ettriga stämma och pipiga röst, och aldrig att de fattar vinken, att jag är inte intresserad. Ständigt denna totala oförmåga att förstå att den som sitter och läser, och som fortsätter att läsa även efter att han eller hon blivit tilltalad, inte vill inte samtala. Inte vill ha någon kontakt. Inte är intresserad, av något de har att berätta.
– Ja men vi har ju så mycket gemensamt. Vet du hur jag som liten skogsägare behandlas av de stora skogsbolagen? Här i Sverige är det alldeles för många regler som gynnar de stora. Det behöver du veta som ska jobba som ekolog i framtiden. Vi kanske till och med kan hjälpa varandra. Och vet du, jag ska tillbaka Ryssland nästa vecka. Jag är där ganska mycket. Där kan man göra stora pengar, förstår du. Och hörru du, kvinnorna där är mycket bättre än här. De vet vad en man vill ha och håller sig för goda för sådana där feministfasoner, säger han i ett enda rasslande svep, utan att visa några som helst tecken på att behöva dra efter andan. Kanske han insett, om än inte medvetet ännu, att jag vid första bästa tillfälle kommer att ta chansen att avbryta honom. Det sista han säger blir droppen. Och ändå blir jag förvånad av min egen handlingsförmåga när jag helt sonika reser mig upp och börjar gå. Det hade jag aldrig kunnat förmå mig att göra för tio år sedan. Men jag tänker inte sitta här och lyssna på någon jävla antifeminist som vädrar sina unkna åsikter. Åk du till Ryssland och stanna där, det vinner vi nog alla på, tänker jag. Men säger, ”Hejdå” och vänder mig om och börjar gå tillbaka till min vagn innan han hinner säga något mer.
Tydligen tänker han emellertid inte låta detta bakslag hindra honom, för innan jag hunnit ut ur restaurangvagnen hör jag hur gubben gapar till grannen vid bordet bredvid att: ”Det är för jävla mycket stress i stan. Hur fan kan man bo i en stad där de springer i rulltrapporna?”. Stackars sate, tänker jag när jag hör att killen nappar på betet och ger sig in i diskussionen.
Det är ju typiskt. När det för en gångs skull är relativt lite folk på tåget, det märker jag när jag vandrar tillbaka genom de nästan tomma vagnarna, då lyckas jag stöta på galningar. Vägen tillbaka blir också en kryssning mellan Skylla och Karybdis, för när jag kommer tillbaka möts jag omgående av orden:
– Hej grabben! Ska du åka med ända till Luleå? – Men Åke, det har du ju redan frågat. Känner du inte igen pojken?
För att fly undan alla påträngande äckliga människor klättrar jag, utan att svara min senile kupégranne, upp till min avskilda vrå. Min överbädd. Jag låtsas heller inte höra pensionärernas kommentarer över min snabba klättring upp till friheten. Äntligen kan jag koppla bort omvärlden och ägna mig åt tänkandets läkande kraft.
Flyktlinjer är såväl ett (kultur)vetenskapligt och kunskapsteoretiskt projekt som ett slags marknadsföringskanal för mitt företag Puer Aeternus (https://www.pueraeternus.se/index.html). Jag ser bloggen både som ett sätt att sprida kunskap och en plats att utveckla vetande på. De första tio åren uppdaterades bloggen dagligen, men sedan 2021 publiceras en post i veckan, på söndagar. Alla åsikter som uttrycks här är mina.
söndag 2 oktober 2011
Varför delar jag inte ut Power Points eller annat föreläsningsmaterial?
Ibland känner jag en press på mig att dela med mig av mitt underlag till föreläsningarna. Och jag ser att många lärare delar med sig av och offentliggör sina Power Points. Det är, som jag förstår saken, uppskattat bland många studenter. Men jag vill inte det, och gör heller inte det. Tänkte jag skulle förklara varför. Det är inte av illvilja. Tvärt om.
Varför vill studenterna se undervisningsmaterialet? Att de vill det framgår med all önskvärd tydlighet om man läser kursvärderingar. Men varför? Den frågan ställs aldrig. Det är den centrala frågan. Högskolan är en plats där studenter får möta lärare med lång utbildning och erfarenhet. Det är en plats där man studerar, och studierna bygger på litteraturen. Undervisning på högskolan bygger på självständighet, men är inte elev, man är student. Och det man ska lära sig är att studera, att tänka självständigt och att tänka kritiskt. Det skiljer studier på högskolan från andra typer av studier.
Självständighet, studiediciplin och kritiskt tänkande är svåra saker. Det är egenskaper som man bara kan tillägna sig genom eget arbete. Därför blir högskolelärarens roll annorlunda än andra lärares roller. Vårt uppdrag, så som jag förstår det, handlar om att främja dessa egenskaper, mer än om att överföra kunskaper. Därför kan en föreläsning på högskolan aldrig ersätta läsningen av böckerna. Föreläsningar är tänkta att placera in litteraturen i sitt sammanhang, att förklara dess tillkomsthistoria eller att förklara särskilt svåra begrepp. Att gå igenom innehållet i böckerna kan inte vara högskolelärarens uppgift. Läsningen av böckerna och artiklarna är studenternas arbete, och det finns inga genvägar. Det är hårt och enträget arbete som gäller.
Uppmuntran ingår i högskolelärans uppdrag, och förståelse för att det många gånger är svårt samt att svårigheterna ser olika ut från student till student. Hjälpsamhet och tillgänglighet, att finnas där för att svara på frågor är också viktiga delar av uppdraget. Att kunna visa på kunskapernas användbarhet, och att ha överblicken över helheten och en insikt i och förståelse för var kunskaperna kan vara till nytta. Det ingår också i lärarens huvuduppgifter.
Att dela med sig av sitt underlag, att lägga ut sina Power Points på nätet eller att sammanfatta föreläsningen för dem som av olika anledningar inte kunde vara med. Det ingår inte i uppdraget. Det går som jag ser på saken, tvärt emot uppdraget och motverkar dessutom syftet med högre utbildning. Oavsett hur uppskattat det är. Att ge efter för den typen av önskemål ger sken av att det finns genvägar, vilket det inte gör. Studier, i all fall i humaniora, handlar om att konsumera text, och att kunna extrahera det som är viktigt (och vad det är kan man bara själv bestämma, och måste man argumentera för) ut stora mängder text. Det handlar om att hitta linjer i abstrakta resonemang och om vikten av att argumentera för sin ståndpunkt. Att då servera något som liknar facit leder tanken fel. Och känner man det minsta motstånd tar man genvägen.
Faran med att dela ut för mycket hjälpmaterial är att det kan vara detta som studenterna sedan pluggar på eller efter, istället för att läsa böckerna inför tentamen. Läraren har ju så att säga sanktionerat detta, som det korrekta tolkningen av litteraturen. Varför då läsa böckerna? Examinationen, kan då i värsta fall (detta gäller ett fåtal studenter) handla om att man får läsa sina egna ord, examinera sig själv. Det innebär i sådana fall att inget lärande har skett. Och att upprepa det läraren har sagt har inget inom humaniora att skaffa.
Det som framstår som enkelt, och som dessutom är uppskattat, kan alltså få motsatt effekt. Det kan vara så att studenterna med ett leende på läpparna gräver sin egen grav. Den som tar studiemedel och som skuldsätter sig för livet har rätt att kräva ett lite mer ansvarsfullt förhållningssätt från sina lärare. Därför lägger jag inte ut mitt material, det är just mitt material.
Jag finns emellertid där för mina studenter. Jag svarar på frågor, jag försöker uppmuntra och stötta. Och jag försöker vara tydlig med att det inte finns några genvägar. Försöker förklara att det kan se ut som en vinst att ta en genväg, men att det förr eller senare slår tillbaka på den som gör så. Kunskaperna som man tillägnar sig på högskolan är kunskaper för livet. Och bara om de verkligen finns där, innan för huden, bara då kan det användas ute i arbetslivet. Den som tog genvägen kommer att avslöjas, och då är det för sent, tyvärr.
Önskar att jag kunde ge studenterna det de vill ha, men av omsorg om dem kan jag bara med hedern i behåll ge dem vad de behöver, även om det är svårt när man är mitt uppe i kampen med att förstå innehållet i böckerna, att förstå skillnaden. Jag vill ha en livslång relation med mina studenter. Vill inte att de ska känna sig lurade, därför håller jag fast vid principen att inte peka på några genvägar. Jag bloggar istället. En viktig poäng med Flyktlinjer är att vara ett komplement till mina föreläsningar, och att visa på Kulturvetenskapens nytta. Här finns inga förenklingar, här finns utvecklingar och läsningen kräver en del av läsaren. Men förhoppningsvis ger arbetet med att förstå något tillbaka.
Jag vill engagera, inte förenkla. För det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt arbete och uthållighet. Kreativitet är viktigt, nytänkande, och detta är något som måste lockas fram. Kreativa lösningar uppstår i möten mellan intresserade och nyfikna studenter, litteraturen och lärare som kan utmana. Det var i alla fall vad jag själv uppskattade hos mina lärare, dem jag fortfarande respekterar. Som student fanns det så klart karismatiska lärare som man förfördes av, som gav svar och som visade på genvägar. Men det man fisk från dem glömde man lika fort.
Det som upplevs som svårt och som bjuder motstånd är det som lever kvar. Lätt fånget, lätt förgånget. Det är min pedagogiska ledstjärna.
Några frågor på det?
Varför vill studenterna se undervisningsmaterialet? Att de vill det framgår med all önskvärd tydlighet om man läser kursvärderingar. Men varför? Den frågan ställs aldrig. Det är den centrala frågan. Högskolan är en plats där studenter får möta lärare med lång utbildning och erfarenhet. Det är en plats där man studerar, och studierna bygger på litteraturen. Undervisning på högskolan bygger på självständighet, men är inte elev, man är student. Och det man ska lära sig är att studera, att tänka självständigt och att tänka kritiskt. Det skiljer studier på högskolan från andra typer av studier.
Självständighet, studiediciplin och kritiskt tänkande är svåra saker. Det är egenskaper som man bara kan tillägna sig genom eget arbete. Därför blir högskolelärarens roll annorlunda än andra lärares roller. Vårt uppdrag, så som jag förstår det, handlar om att främja dessa egenskaper, mer än om att överföra kunskaper. Därför kan en föreläsning på högskolan aldrig ersätta läsningen av böckerna. Föreläsningar är tänkta att placera in litteraturen i sitt sammanhang, att förklara dess tillkomsthistoria eller att förklara särskilt svåra begrepp. Att gå igenom innehållet i böckerna kan inte vara högskolelärarens uppgift. Läsningen av böckerna och artiklarna är studenternas arbete, och det finns inga genvägar. Det är hårt och enträget arbete som gäller.
Uppmuntran ingår i högskolelärans uppdrag, och förståelse för att det många gånger är svårt samt att svårigheterna ser olika ut från student till student. Hjälpsamhet och tillgänglighet, att finnas där för att svara på frågor är också viktiga delar av uppdraget. Att kunna visa på kunskapernas användbarhet, och att ha överblicken över helheten och en insikt i och förståelse för var kunskaperna kan vara till nytta. Det ingår också i lärarens huvuduppgifter.
Att dela med sig av sitt underlag, att lägga ut sina Power Points på nätet eller att sammanfatta föreläsningen för dem som av olika anledningar inte kunde vara med. Det ingår inte i uppdraget. Det går som jag ser på saken, tvärt emot uppdraget och motverkar dessutom syftet med högre utbildning. Oavsett hur uppskattat det är. Att ge efter för den typen av önskemål ger sken av att det finns genvägar, vilket det inte gör. Studier, i all fall i humaniora, handlar om att konsumera text, och att kunna extrahera det som är viktigt (och vad det är kan man bara själv bestämma, och måste man argumentera för) ut stora mängder text. Det handlar om att hitta linjer i abstrakta resonemang och om vikten av att argumentera för sin ståndpunkt. Att då servera något som liknar facit leder tanken fel. Och känner man det minsta motstånd tar man genvägen.
Faran med att dela ut för mycket hjälpmaterial är att det kan vara detta som studenterna sedan pluggar på eller efter, istället för att läsa böckerna inför tentamen. Läraren har ju så att säga sanktionerat detta, som det korrekta tolkningen av litteraturen. Varför då läsa böckerna? Examinationen, kan då i värsta fall (detta gäller ett fåtal studenter) handla om att man får läsa sina egna ord, examinera sig själv. Det innebär i sådana fall att inget lärande har skett. Och att upprepa det läraren har sagt har inget inom humaniora att skaffa.
Det som framstår som enkelt, och som dessutom är uppskattat, kan alltså få motsatt effekt. Det kan vara så att studenterna med ett leende på läpparna gräver sin egen grav. Den som tar studiemedel och som skuldsätter sig för livet har rätt att kräva ett lite mer ansvarsfullt förhållningssätt från sina lärare. Därför lägger jag inte ut mitt material, det är just mitt material.
Jag finns emellertid där för mina studenter. Jag svarar på frågor, jag försöker uppmuntra och stötta. Och jag försöker vara tydlig med att det inte finns några genvägar. Försöker förklara att det kan se ut som en vinst att ta en genväg, men att det förr eller senare slår tillbaka på den som gör så. Kunskaperna som man tillägnar sig på högskolan är kunskaper för livet. Och bara om de verkligen finns där, innan för huden, bara då kan det användas ute i arbetslivet. Den som tog genvägen kommer att avslöjas, och då är det för sent, tyvärr.
Önskar att jag kunde ge studenterna det de vill ha, men av omsorg om dem kan jag bara med hedern i behåll ge dem vad de behöver, även om det är svårt när man är mitt uppe i kampen med att förstå innehållet i böckerna, att förstå skillnaden. Jag vill ha en livslång relation med mina studenter. Vill inte att de ska känna sig lurade, därför håller jag fast vid principen att inte peka på några genvägar. Jag bloggar istället. En viktig poäng med Flyktlinjer är att vara ett komplement till mina föreläsningar, och att visa på Kulturvetenskapens nytta. Här finns inga förenklingar, här finns utvecklingar och läsningen kräver en del av läsaren. Men förhoppningsvis ger arbetet med att förstå något tillbaka.
Jag vill engagera, inte förenkla. För det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt arbete och uthållighet. Kreativitet är viktigt, nytänkande, och detta är något som måste lockas fram. Kreativa lösningar uppstår i möten mellan intresserade och nyfikna studenter, litteraturen och lärare som kan utmana. Det var i alla fall vad jag själv uppskattade hos mina lärare, dem jag fortfarande respekterar. Som student fanns det så klart karismatiska lärare som man förfördes av, som gav svar och som visade på genvägar. Men det man fisk från dem glömde man lika fort.
Det som upplevs som svårt och som bjuder motstånd är det som lever kvar. Lätt fånget, lätt förgånget. Det är min pedagogiska ledstjärna.
Några frågor på det?
En dag i bageriet I
Lite längre fram i manuset till det som skulle bli min skönlitterära debut finns en beskrivning av en dag i ett bageri, vid slutet av 1980-talet. En dag året innan jag beslutade mig för att lämna den världen. Tänkte dela med mig av den, som ett slags kulturhistorisk redogörelse för en svunnen yrkesvardag, i ett hantverksyrke.
I omklädningsrummet nere under gatan hördes fortfarande måsarnas skränande, men här var jag fredad. Lika fullt var proceduren med att klä av sig de just uppvärmda kläderna och ta på sig de källarfuktiga, mjölluktande bagerikläderna jobbigare än vanligt. Min vana trogen tog jag det medvetet långsamt, långsamt. Ville inte ha sällskap med Henrik upp i bagerilokalen. Han hade alltid lika bråttom och var ombytt och på väg upp till en ny dag på jobbet han inte gillade innan jag ens hade fått på mig byxorna.
Väl ensam kom tröstlösheten över mig och det tog en evighet att ta på mig de väl ingångna och illaluktande gymnastikskorna. Jag bara satt där och stirrade rakt in i skåpet, totalt handlingsförlamad. Det dagliga klädbytet upplevde jag alltid som en förnedring. Bagerikläderna signalerade en underordnad klassposition och sänkte mitt redan dåliga självförtroende till botten. Ute på gatan var jag vem som helst, men nere i omklädningsrummet när bagerikläderna tagits på degraderades jag till en tjänare.
Jag vill absolut inte nedvärdera alla landets bagare genom att säga så, men det var vad jag kände. När chefen kom och talade till oss i sina vanliga kläder spelade det ingen roll att han verkligen var schyst och såg till sina anställdas bästa. Det spelade ingen roll att han till och med bjudit oss hem till villan i Hovås, tillsammans med släktingarna och de vanliga gästerna, när han fyllde fyrtio. Barriären mellan oss fanns där ändå, som en Berlinmur av pepitarutigt tyg. Tänk att han gjorde det. Han guidade oss runt i det stora huset med swimmingpool och ett vardagsrum på 100 kvadratmeter. Och han fick oss verkligen att känna oss jämbördiga med övriga gäster. Den känslan hade vi åtminstone ända tills hans svärfar kom från köket där han suttit, till oss i vardagsrummet, för att tala med oss. Fast han talade nu inte med oss, han talade till oss. I hans ögon var vi uppenbart mindre värda. Och när han lite senare talade med sin svärson, vår chef, kunde man tydligt höra mellan raderna att det faktum att vi var bjudna på festen, det var underligt. Hur tänkte du egentligen när du bjöd hit dem, var frågan som hängde i luften. Då ville jag åka hem. Det fick mig att känna mig utpekad på ett sätt som jag allt för väl var bekant med. Och samma känsla av utsatthet och mindervärdeskomplex fylldes jag alltid av när jag klädde om i bageriet. När jag transformerades, från mitt vanliga jag, till bagaren. Den vita överdelen och pepitarutiga byxorna fick min redan dåliga självkänsla att sjukna ännu mer. Det var som den tog sig in under huden med hjälp av kläderna. För att överleva protesterade jag på ett fullkomligt meningslöst sätt, genom att bära kortbyxor. Det var jag ensam om och de andra tyckte jag var lite konstig. Det var mitt sätt att försöka hindra processen att bli en av dem. Men jag lurade bara mig själv. Inte blev självförtroendet bättre för att jag bar kortbyxor, men det kändes åtminstone bättre att bära kortbyxor än att förnedra sig med de långa utställda fula och förhatliga bageribyxorna.
Strax innan klockan blev kvart i sex gick det inte längre att förhala det oundvikliga. Jag reste mig motvilligt upp, låste skåpet och vandrade med tunga steg genom källaren bort mot den gamla hissen i mitten av huset. Fastigheten mitt på Avenyn var ritad av en fartygsarkitekt och det märktes verkligen. Korridoren som löpte genom källargången kantades på ömse sidor av dörrar till olika förråd. Mjöl, socker och nötter bakom första dörren till vänster. Ägg, frukt och grönsaker bakom första dörren till höger. Nästa dörr till vänster dolde förrådet för tårtunderlägg, kartonger och diverse pappersformar. Längst bort i den dåligt upplysta korridoren delade sig gången. Till vänster en halvtrappa ner låg källarförrådet med gamla bagerimaskiner och annat skräp och relikter från en svunnen tid och till höger en bit bort fanns hissen.
När hissen sakta kommit mig till mötes gick jag in och tryckte på ettan. Den segade sig som vanligt uppåt, mot marknivån och strax var jag inne i bagerilokalen. Till höger efter hissdörren fanns dörren in till affären. Den öppnade jag och sträckte mig efter mitt kort. Klicket från stämpelklockan, när den slog hål i kortet, kändes denna dag som ett skott i nacken. Varför utsatte jag mig för det här? Varför antog jag egentligen erbjudandet att börja på Petterssons när jag tillfrågades där i slutet av lumpen? Jag hade ju precis sluppit undan från helvetet på jorden, David Bagare i Gårda. Ett och ett halvt år av nattarbete och slit tillsammans med galna människor, riktigt galna människor, och så tar jag första bästa erbjudande tillbaka in i den världen. Men jag visste ju svaret, bättre det än att vara arbetslös. Minsta motståndets lag, håglöshetens och det dåliga självförtroendets förbannelse vilade över mig. Och Petterssons är ju i alla fall bättre än David, mycket bättre. Men är det här jag vill vara resten av livet? Neeeej!
”Gooodermåårrån grabben”, skrek vår extrainkallade pensionär från konditoriet i andra änden av lokalen, ovanför omklädningsrummen, med fönster mot Teatergatan. Vardagen träffade mig rätt i ansiktet med en käftsmäll som hette duga. En vecka hade han jobbat här nu, men ännu hade han inte brytt sig om att lära sig vad jag heter, och det var inte första gången han jobbade här heller. Under mina två år på bageriet hade jag träffat honom åtskilliga gånger. Han var däremot väldigt intresserad av flickorna, som han tafsade på så fort han fick chansen. Det hade han alltid gjort sa de andra och det gick många historier om hans sexuella erövringar, den ena mer osannolik än den andra. Jag vinkade bort mot konditoriet som svar på hälsningen och sa sedan, ”God morgon”, till mina tre kollegor i bageriet, Lasse, Mia och Verner. De svarade med samma ord och sedan var det en tyst överenskommelse att vi inte talade med varandra innan det var dags för kaffe.
Dagens första rast tog vi efter cirka en timme av koncentrerat arbete med de degar som Verner hade kört och låtit jäsa innan vi kom, och som skulle avlösa kaffebrödet i det kombinerade kyl- och jäsrummet. Kaffebrödet som hade tagits från frysen det sista vi gjorde innan vi gick hem dagen innan, och ställt i jäsrummet som då var inställt på kyla. Det var nu ett unket rum med en luftfuktighet på närmare 100 procent, där degarna trivdes och jästsvamparna förökade sig friskt. Jäsrummet skiljde bageridelen från ugnsdelen av lokalen där Berra höll hov vid tre roterande varmluftsugnar. Någon timme innan han och Verner kom till bageriet vid femsnåret slog kylan över till värme och fukt och runt klockan sex kunde han börja baka wienerbröden, kanelbullarna och diverse kransar.
Kaffe, kaffe, kaffe var det enda vi tänkte på där under dagens första timme och det var skönt att inte behöva snacka. Arbetet flöt på bra. Vi kände varandra och behövde inte kommunicera med ord. Mia, jag och Lasse jobbade vid bordet. Bakom oss stod Verner vid ett annat bord fyllt med vågar, påsar med mjöl och burkar med kryddor och vägde upp degar och körde dem i maskinerna längs väggen. Där stod två mindre kombinerade visp- och degkörningsmaskiner med anor från femtiotalet, still going strong. Och i hörnet längst in stod en modernare degkörningsmaskin som rymde degar på upp mot 40 liter vatten.
Även om vi var samkörda var arbetet monotont och tråkigt, bottenlöst tråkigt. Blicken drogs hela tiden till den förbannade klockan på väggen, som aldrig rörde sig framåt. Medvetet försökte jag ibland vänta så länge jag kunde innan jag tittade dit. Men även om det kändes som en evighet förflutit såg det allt som oftast ut som om den inte rört sig alls. Väntade jag riktigt länge innan jag lät blicken dra sig dit kunde den ibland, om jag hade tur, förflytta sig så pass mycket som tio minuter. Hela dagen, hela året, utom möjligen under julruschen, tycktes klockan maka sig framåt oändligt långsamt.
I omklädningsrummet nere under gatan hördes fortfarande måsarnas skränande, men här var jag fredad. Lika fullt var proceduren med att klä av sig de just uppvärmda kläderna och ta på sig de källarfuktiga, mjölluktande bagerikläderna jobbigare än vanligt. Min vana trogen tog jag det medvetet långsamt, långsamt. Ville inte ha sällskap med Henrik upp i bagerilokalen. Han hade alltid lika bråttom och var ombytt och på väg upp till en ny dag på jobbet han inte gillade innan jag ens hade fått på mig byxorna.
Väl ensam kom tröstlösheten över mig och det tog en evighet att ta på mig de väl ingångna och illaluktande gymnastikskorna. Jag bara satt där och stirrade rakt in i skåpet, totalt handlingsförlamad. Det dagliga klädbytet upplevde jag alltid som en förnedring. Bagerikläderna signalerade en underordnad klassposition och sänkte mitt redan dåliga självförtroende till botten. Ute på gatan var jag vem som helst, men nere i omklädningsrummet när bagerikläderna tagits på degraderades jag till en tjänare.
Jag vill absolut inte nedvärdera alla landets bagare genom att säga så, men det var vad jag kände. När chefen kom och talade till oss i sina vanliga kläder spelade det ingen roll att han verkligen var schyst och såg till sina anställdas bästa. Det spelade ingen roll att han till och med bjudit oss hem till villan i Hovås, tillsammans med släktingarna och de vanliga gästerna, när han fyllde fyrtio. Barriären mellan oss fanns där ändå, som en Berlinmur av pepitarutigt tyg. Tänk att han gjorde det. Han guidade oss runt i det stora huset med swimmingpool och ett vardagsrum på 100 kvadratmeter. Och han fick oss verkligen att känna oss jämbördiga med övriga gäster. Den känslan hade vi åtminstone ända tills hans svärfar kom från köket där han suttit, till oss i vardagsrummet, för att tala med oss. Fast han talade nu inte med oss, han talade till oss. I hans ögon var vi uppenbart mindre värda. Och när han lite senare talade med sin svärson, vår chef, kunde man tydligt höra mellan raderna att det faktum att vi var bjudna på festen, det var underligt. Hur tänkte du egentligen när du bjöd hit dem, var frågan som hängde i luften. Då ville jag åka hem. Det fick mig att känna mig utpekad på ett sätt som jag allt för väl var bekant med. Och samma känsla av utsatthet och mindervärdeskomplex fylldes jag alltid av när jag klädde om i bageriet. När jag transformerades, från mitt vanliga jag, till bagaren. Den vita överdelen och pepitarutiga byxorna fick min redan dåliga självkänsla att sjukna ännu mer. Det var som den tog sig in under huden med hjälp av kläderna. För att överleva protesterade jag på ett fullkomligt meningslöst sätt, genom att bära kortbyxor. Det var jag ensam om och de andra tyckte jag var lite konstig. Det var mitt sätt att försöka hindra processen att bli en av dem. Men jag lurade bara mig själv. Inte blev självförtroendet bättre för att jag bar kortbyxor, men det kändes åtminstone bättre att bära kortbyxor än att förnedra sig med de långa utställda fula och förhatliga bageribyxorna.
Strax innan klockan blev kvart i sex gick det inte längre att förhala det oundvikliga. Jag reste mig motvilligt upp, låste skåpet och vandrade med tunga steg genom källaren bort mot den gamla hissen i mitten av huset. Fastigheten mitt på Avenyn var ritad av en fartygsarkitekt och det märktes verkligen. Korridoren som löpte genom källargången kantades på ömse sidor av dörrar till olika förråd. Mjöl, socker och nötter bakom första dörren till vänster. Ägg, frukt och grönsaker bakom första dörren till höger. Nästa dörr till vänster dolde förrådet för tårtunderlägg, kartonger och diverse pappersformar. Längst bort i den dåligt upplysta korridoren delade sig gången. Till vänster en halvtrappa ner låg källarförrådet med gamla bagerimaskiner och annat skräp och relikter från en svunnen tid och till höger en bit bort fanns hissen.
När hissen sakta kommit mig till mötes gick jag in och tryckte på ettan. Den segade sig som vanligt uppåt, mot marknivån och strax var jag inne i bagerilokalen. Till höger efter hissdörren fanns dörren in till affären. Den öppnade jag och sträckte mig efter mitt kort. Klicket från stämpelklockan, när den slog hål i kortet, kändes denna dag som ett skott i nacken. Varför utsatte jag mig för det här? Varför antog jag egentligen erbjudandet att börja på Petterssons när jag tillfrågades där i slutet av lumpen? Jag hade ju precis sluppit undan från helvetet på jorden, David Bagare i Gårda. Ett och ett halvt år av nattarbete och slit tillsammans med galna människor, riktigt galna människor, och så tar jag första bästa erbjudande tillbaka in i den världen. Men jag visste ju svaret, bättre det än att vara arbetslös. Minsta motståndets lag, håglöshetens och det dåliga självförtroendets förbannelse vilade över mig. Och Petterssons är ju i alla fall bättre än David, mycket bättre. Men är det här jag vill vara resten av livet? Neeeej!
”Gooodermåårrån grabben”, skrek vår extrainkallade pensionär från konditoriet i andra änden av lokalen, ovanför omklädningsrummen, med fönster mot Teatergatan. Vardagen träffade mig rätt i ansiktet med en käftsmäll som hette duga. En vecka hade han jobbat här nu, men ännu hade han inte brytt sig om att lära sig vad jag heter, och det var inte första gången han jobbade här heller. Under mina två år på bageriet hade jag träffat honom åtskilliga gånger. Han var däremot väldigt intresserad av flickorna, som han tafsade på så fort han fick chansen. Det hade han alltid gjort sa de andra och det gick många historier om hans sexuella erövringar, den ena mer osannolik än den andra. Jag vinkade bort mot konditoriet som svar på hälsningen och sa sedan, ”God morgon”, till mina tre kollegor i bageriet, Lasse, Mia och Verner. De svarade med samma ord och sedan var det en tyst överenskommelse att vi inte talade med varandra innan det var dags för kaffe.
Dagens första rast tog vi efter cirka en timme av koncentrerat arbete med de degar som Verner hade kört och låtit jäsa innan vi kom, och som skulle avlösa kaffebrödet i det kombinerade kyl- och jäsrummet. Kaffebrödet som hade tagits från frysen det sista vi gjorde innan vi gick hem dagen innan, och ställt i jäsrummet som då var inställt på kyla. Det var nu ett unket rum med en luftfuktighet på närmare 100 procent, där degarna trivdes och jästsvamparna förökade sig friskt. Jäsrummet skiljde bageridelen från ugnsdelen av lokalen där Berra höll hov vid tre roterande varmluftsugnar. Någon timme innan han och Verner kom till bageriet vid femsnåret slog kylan över till värme och fukt och runt klockan sex kunde han börja baka wienerbröden, kanelbullarna och diverse kransar.
Kaffe, kaffe, kaffe var det enda vi tänkte på där under dagens första timme och det var skönt att inte behöva snacka. Arbetet flöt på bra. Vi kände varandra och behövde inte kommunicera med ord. Mia, jag och Lasse jobbade vid bordet. Bakom oss stod Verner vid ett annat bord fyllt med vågar, påsar med mjöl och burkar med kryddor och vägde upp degar och körde dem i maskinerna längs väggen. Där stod två mindre kombinerade visp- och degkörningsmaskiner med anor från femtiotalet, still going strong. Och i hörnet längst in stod en modernare degkörningsmaskin som rymde degar på upp mot 40 liter vatten.
Även om vi var samkörda var arbetet monotont och tråkigt, bottenlöst tråkigt. Blicken drogs hela tiden till den förbannade klockan på väggen, som aldrig rörde sig framåt. Medvetet försökte jag ibland vänta så länge jag kunde innan jag tittade dit. Men även om det kändes som en evighet förflutit såg det allt som oftast ut som om den inte rört sig alls. Väntade jag riktigt länge innan jag lät blicken dra sig dit kunde den ibland, om jag hade tur, förflytta sig så pass mycket som tio minuter. Hela dagen, hela året, utom möjligen under julruschen, tycktes klockan maka sig framåt oändligt långsamt.
Pengars flyktiga värde
Dagens SvD innehåller den kanske viktigaste artikeln, någonsin. Den handlar om pengar. Vad är pengar, egentligen? Vet vi det? Knappast. Läs artikeln så förstår ni hur svårt det är, och hur viktigt det är att man ändå försöker förstå. Det är allas vår framtid som står på spel. Från guld till skuld heter den, och artikeln är författad av Andreas Cervenka.
Ett datum är viktigare än andra, i historien om pengar. Den 15 augusti 1971 hände något avgörande. Snacka om defining moment i historien. Det var dagen då USA hoppade av det ekonomiska Bretton Woodssamarbetet. Och det beslutet, som tvingades fram för att USA skulle kunna betala för sina insatser i Vietnamkriget, var allt annat än trivialt. För där och då förändrades förutsättningarna för hela världsekonomin. Fram till dess fanns en reell koppling mellan pengars värde och materialitet. Fram till 1971 var ekonomin kopplad till jorden. Värde kunde, förenklat (jag vet), bara genereras genom nya, handfasta resurser.
Fram till 1971 fanns i västvärldens ekonomiska system ett slags inbyggt motstånd. Systemet hade en tröghet som gjorde det relativt stabilt. Människor immateriella (och därigenom gränslösa) önskningar om mer pengar och välstånd balanserades mot jordens ändliga resurser. Detta ändrades alltså i ett enda slag, den där dagen 1971. Och vi lever fortfarande i och med konsekvenserna av det beslutet.
Filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari har skapat en modell, ett verktyg att tänka med, Assemblage, som jag använder för att sätta mig in i (de alarmerande och viktiga) tankarna som förs fram i dagens tidning. Jag har skrivit om detta tidigare, i andra bloggposter, men det är en inte helt lättillgänglig modell, så det finns anledning att upprepa. Och den har inte använts tidigare för att förstå pengar.
Artikeln om pengar visar med all önskvärd tydlighet att det saknas analyser av förbindelserna som pengar uppvisar med omgivningen och undersökningar av sammanhangen som ekonomier och värde samproduceras i och genom. För att kunna utföra det arbetet behövs verktyg att tänka med. Det är kulturvetenskapens paradgren och, menar jag, dess viktigaste bidrag till samhällsbygget. Assemblagebegreppet kan användas både som analysverktyg och för att illustrera hur stora delar av ekonomin som vanligtvis lämnas obeaktade på nyheter och i näringslivsbilagor.
För att börja någonstans vill jag presentera ett citat från Deleuze och Guattari, som menar att:
För att förklara begreppet närmare kan det vara lämpligt att göra som Deleuze (2006:242. Se även Deleuze och Guattari 2003a:43) och ta hjälp av en annan fransk filosof, Michel Foucault, och hans tankar om fängelset. Vill man förstå fängelset med hjälp assemblagebegreppet bör man först uppmärksamma fenomenets innehåll, vilket delas upp i formaspekter (fängelsebyggnaden som fysiskt fenomen), och substansaspekter (fångarnas kroppar). Fängelsets uttryck motsvaras i fråga om form av kriminallagen och substans av brottslingen som juridiskt fenomen. En byggnad där man låser in människor blir ett fängelse först när den kopplas samman med en juridisk apparat. Fängelset blir med andra ord ett fängelse först när samtliga aspekter förts samman och hålls ihop.
Samma gäller för alla fenomen i världen, även ekonomier. Allt och alla består av såväl uttryck som innehåll, och dessa båda aspekter har både form (övergripande regler) och substans (specifika exempel). Assemblagebegreppet är ett oundgängligt verktyg för att bena upp snart sagt alla komplexa problem. Och vad man än må ha har hört om Deleuze och Guattari så är det ingenting annat än ett verktyg för tänkandet som har presenterats.
Assemblage är sammanhållna fenomen som bara existerar i kraft av den verkan de har i och på världen. Ekonomin och pengar blir med denna förståelse fenomen som ständigt blir till i och genom processer av interaktion mellan innehållsaspekter, som ifråga om form kan sägas vara valutor och börskurser och ifråga om substans sedlar och mynt eller saldon på bankkonton och så vidare. Uttrycksaspektens form är lagar och olika typer av ekonomiska överenskommelser (som till exempel nämnda Bretton Woods) som bestämmer vad som kan godkännas som betalningsmedel, och substansen består av enskilda individers önskningar om ägande och tro på sin egen betalningsförmåga.
Betraktat på detta sätt blir det uppenbart hur stor del av problemkomplexet som försummats hittills och för att skapa en adekvat och mer användbar förståelse för vad pengar är blir det samtidigt uppenbart att frågan är allt för viktig för att överlåtas enbart till ekonomer. För att kunna skapa en mer hållbar förståelse för hur ekonomier fungerar och vad pengar är egentligen krävs att kompetens från såväl kulturvetare som jurister används. Ingen disciplin sitter ensam inne med svaret. Men det räcker inte med vetenskaplig spetskompetens, lika viktigt är det att kunskaperna som finns inom akademin sprids till en bred allmänhet. Vetenskapens uppgift kan inte vara att tala om för människor hur de ska göra, det måste bestämmas demokratiskt med ledning av vetenskapligt beprövad kunskap och genom dialog. Bara så kan en långsiktigt hållbar ekonomi byggas, bara så kan ett hållbart samhälle skapas.
Samtal är vad som behövs. Assemblagebegreppet skulle kunna fungera som utgångspunkt för sådana samtal. Men då bör modellen kompletteras, och då kan det vara bra att känna till att Deleuze och Guattari utgår från ett slags grundmodell i sitt tänkande där också aspekter av förändring finns med. Världen framskrider i ett slags ständigt pågående tillblivelseprocess, och den aspekten kan enkelt illustreras genom att hänvisa till upplösande krafter av deterritorialisering, och sammanhållande krafter av territorialisering.
Om analysmodellen kompletteras på det sättet får man ett slags diagram uppbyggt av linjer som löper mellan polerna eller ytterligheterna, total sammanhållning och fullständig upplösning och linjer som löper mellan Innehåll och Uttryck (som alltså både har form- och substansaspekter).
Överfört till ekonomi och pengar kan ekonomiska system som bygger på planekonomi förstås som exempel på territorialiserande eller sammanhållande krafter. Det är krafter som saktar ner processen genom att fixera sig vid innehållsidan, vid kopplingen till materia. På motsvarande sätt kan neoliberala tendenser förstås som exempel på deterritorialiserande eller upplösande krafter. Krafter som snabbar på processen genom att släppa alla band till materia. Absolut sammanhållande är att betrakta som lika problematiskt som total upplösning.
Vad som behövs för att hitta långsiktigt hållbara ekonomier är ett balanserat förhållande där hänsyn tas till alla aspekter av problemet, och genom att förstå världen i termer av diagram eller assemblage underlättas förhoppningsvis det arbetet.
Ett datum är viktigare än andra, i historien om pengar. Den 15 augusti 1971 hände något avgörande. Snacka om defining moment i historien. Det var dagen då USA hoppade av det ekonomiska Bretton Woodssamarbetet. Och det beslutet, som tvingades fram för att USA skulle kunna betala för sina insatser i Vietnamkriget, var allt annat än trivialt. För där och då förändrades förutsättningarna för hela världsekonomin. Fram till dess fanns en reell koppling mellan pengars värde och materialitet. Fram till 1971 var ekonomin kopplad till jorden. Värde kunde, förenklat (jag vet), bara genereras genom nya, handfasta resurser.
Fram till 1971 fanns i västvärldens ekonomiska system ett slags inbyggt motstånd. Systemet hade en tröghet som gjorde det relativt stabilt. Människor immateriella (och därigenom gränslösa) önskningar om mer pengar och välstånd balanserades mot jordens ändliga resurser. Detta ändrades alltså i ett enda slag, den där dagen 1971. Och vi lever fortfarande i och med konsekvenserna av det beslutet.
Sedan dess är alla stora valutor helt pappersbaserade. Eller digitala för att vara mer korrekt. Och det är faktiskt detta som får många av Christer Granaths [Guldcentralens VD] kunder att fylla kassaskåp och garderober med guld.Hur mycket pengar finns det i Sverige? På den frågan svarar Marianne Nessén, doktor i ekonomi följande: Det är omöjligt att svara på.
– Folk har börjat inse att världens monetära system blivit ett slags Monopol där det ständigt trycks nya papperspengar. Det håller inte hur länge som helst och då vill man ha något vars värde består och som man kan hålla i sin egen hand, säger Christer Granath.
Ett sådant uttalande kan få vem som helst att slicka sig nervöst om läpparna. Men om inte guld längre har något med saken att göra, vad bestämmer värdet på pengar?
– Hur mycket sedlar och mynt som finns vet vi förstås, det handlar om ungefär hundra miljarder kronor. Men om vi pratar om pengar i vid mening är begreppet otroligt fluffigt och flexibelt. Jag kan inte sätta en siffra på det, säger hon.Pengar är vad människor kommer överens om. Det gäller så klart även guld, mark bostäder och andra tillgångar. Men i en värld där det inte finns någon som helst koppling mellan pengars värde och någon typ av materialitet, där har man släppt fria enorma krafter. Den kris vi lever i och med just nu kan sägas vara ett tecken på det. Idag är det förväntningar som styr, ytterst vilar världsekonomin på människors tro på den egna förmågan. Och det är som fundament betraktat så klart inte speciellt stabilt.
Pengar är vad människor kommer överens om är pengar, förklarar Marianne Nessén.
– Jag kan skriva en lapp till mina döttrar att jag är skyldig dem hundra kronor. Det tycker de är ett giltigt betalningsmedel. Men det betyder inte att de kan gå till affären med lappen, för affären har inte samma förtroende för mig.
Filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari har skapat en modell, ett verktyg att tänka med, Assemblage, som jag använder för att sätta mig in i (de alarmerande och viktiga) tankarna som förs fram i dagens tidning. Jag har skrivit om detta tidigare, i andra bloggposter, men det är en inte helt lättillgänglig modell, så det finns anledning att upprepa. Och den har inte använts tidigare för att förstå pengar.
Artikeln om pengar visar med all önskvärd tydlighet att det saknas analyser av förbindelserna som pengar uppvisar med omgivningen och undersökningar av sammanhangen som ekonomier och värde samproduceras i och genom. För att kunna utföra det arbetet behövs verktyg att tänka med. Det är kulturvetenskapens paradgren och, menar jag, dess viktigaste bidrag till samhällsbygget. Assemblagebegreppet kan användas både som analysverktyg och för att illustrera hur stora delar av ekonomin som vanligtvis lämnas obeaktade på nyheter och i näringslivsbilagor.
För att börja någonstans vill jag presentera ett citat från Deleuze och Guattari, som menar att:
We know nothing about a body until we know what it can do, in other words, what its affects are, how they can or cannot enter into composition with other affects, with the affects of another body, either to destroy that body or to be destroyed by it, either to exchange actions and passions with it or to join with it in composing a more powerful body. (Deleuze & Guattari 2003a:257).Citatet handlar om hur viktigt det är att identifiera de iakttagbara spår som går att hänföra till, i fallet ekonomi, pengar. Ett assemblage (tänk här ekonomin som helhet) existerar bara när det gör något och kan bara iakttas via effekterna det ger upphov till. Och assemblaget består å ena sidan av materiellt innehåll, och å andra sidan av imateriellt uttryck. För att förståelsen av ekonomin ska bli balanserad behöver båda aspekterna uppmärksammas lika mycket.
För att förklara begreppet närmare kan det vara lämpligt att göra som Deleuze (2006:242. Se även Deleuze och Guattari 2003a:43) och ta hjälp av en annan fransk filosof, Michel Foucault, och hans tankar om fängelset. Vill man förstå fängelset med hjälp assemblagebegreppet bör man först uppmärksamma fenomenets innehåll, vilket delas upp i formaspekter (fängelsebyggnaden som fysiskt fenomen), och substansaspekter (fångarnas kroppar). Fängelsets uttryck motsvaras i fråga om form av kriminallagen och substans av brottslingen som juridiskt fenomen. En byggnad där man låser in människor blir ett fängelse först när den kopplas samman med en juridisk apparat. Fängelset blir med andra ord ett fängelse först när samtliga aspekter förts samman och hålls ihop.
Samma gäller för alla fenomen i världen, även ekonomier. Allt och alla består av såväl uttryck som innehåll, och dessa båda aspekter har både form (övergripande regler) och substans (specifika exempel). Assemblagebegreppet är ett oundgängligt verktyg för att bena upp snart sagt alla komplexa problem. Och vad man än må ha har hört om Deleuze och Guattari så är det ingenting annat än ett verktyg för tänkandet som har presenterats.
Assemblage är sammanhållna fenomen som bara existerar i kraft av den verkan de har i och på världen. Ekonomin och pengar blir med denna förståelse fenomen som ständigt blir till i och genom processer av interaktion mellan innehållsaspekter, som ifråga om form kan sägas vara valutor och börskurser och ifråga om substans sedlar och mynt eller saldon på bankkonton och så vidare. Uttrycksaspektens form är lagar och olika typer av ekonomiska överenskommelser (som till exempel nämnda Bretton Woods) som bestämmer vad som kan godkännas som betalningsmedel, och substansen består av enskilda individers önskningar om ägande och tro på sin egen betalningsförmåga.
Betraktat på detta sätt blir det uppenbart hur stor del av problemkomplexet som försummats hittills och för att skapa en adekvat och mer användbar förståelse för vad pengar är blir det samtidigt uppenbart att frågan är allt för viktig för att överlåtas enbart till ekonomer. För att kunna skapa en mer hållbar förståelse för hur ekonomier fungerar och vad pengar är egentligen krävs att kompetens från såväl kulturvetare som jurister används. Ingen disciplin sitter ensam inne med svaret. Men det räcker inte med vetenskaplig spetskompetens, lika viktigt är det att kunskaperna som finns inom akademin sprids till en bred allmänhet. Vetenskapens uppgift kan inte vara att tala om för människor hur de ska göra, det måste bestämmas demokratiskt med ledning av vetenskapligt beprövad kunskap och genom dialog. Bara så kan en långsiktigt hållbar ekonomi byggas, bara så kan ett hållbart samhälle skapas.
Samtal är vad som behövs. Assemblagebegreppet skulle kunna fungera som utgångspunkt för sådana samtal. Men då bör modellen kompletteras, och då kan det vara bra att känna till att Deleuze och Guattari utgår från ett slags grundmodell i sitt tänkande där också aspekter av förändring finns med. Världen framskrider i ett slags ständigt pågående tillblivelseprocess, och den aspekten kan enkelt illustreras genom att hänvisa till upplösande krafter av deterritorialisering, och sammanhållande krafter av territorialisering.
Om analysmodellen kompletteras på det sättet får man ett slags diagram uppbyggt av linjer som löper mellan polerna eller ytterligheterna, total sammanhållning och fullständig upplösning och linjer som löper mellan Innehåll och Uttryck (som alltså både har form- och substansaspekter).
Överfört till ekonomi och pengar kan ekonomiska system som bygger på planekonomi förstås som exempel på territorialiserande eller sammanhållande krafter. Det är krafter som saktar ner processen genom att fixera sig vid innehållsidan, vid kopplingen till materia. På motsvarande sätt kan neoliberala tendenser förstås som exempel på deterritorialiserande eller upplösande krafter. Krafter som snabbar på processen genom att släppa alla band till materia. Absolut sammanhållande är att betrakta som lika problematiskt som total upplösning.
Vad som behövs för att hitta långsiktigt hållbara ekonomier är ett balanserat förhållande där hänsyn tas till alla aspekter av problemet, och genom att förstå världen i termer av diagram eller assemblage underlättas förhoppningsvis det arbetet.
lördag 1 oktober 2011
Varför det mindre bra är bättre än det som är perfekt
Hörde på radion för ett tag sedan något uttala sig i förklenande ordalag om, den dunkla idén hållbar utveckling. Det är en inte ovanlig inställning idag. Hela samhället och akademin är uppbyggd efter och hyllar principen om klart uttrycka, exakta definitioner. Tydliga mål, som går att byta ner i delmål, vilka alla kan följas upp. Det är vad som anses vara eftersträvansvärt. Och det är det så klart, ibland. När det går och när nöden så kräver. Då är det bra. Då kan man och bör man använda principen om klarhet och då bör man vara målrationell.
Men det finns andra sätt att tänka, också. Och det ena behöver inte utesluta det andra. Under vissa omständigheter kan det vara bra att tänka i helt andra banor, hylla helt andra ideal. Omfamna en helt annan rationalitet. Här tänker jag visa på något sådant. Dra upp riktlinjerna för och ange tonen till det jag väljer att kalla Dunkelhetens lovsång.
Det dunkelt tänkta är inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider kännetecknade av låsningar. Som vår tid, just nu. För att lösa den kris världen befinner sig i behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder. Var dom behövs är en annan rationalitet, tid och insatser från många olika håll. Det finns ingen enkel lösning på problemen. Dags att inse det. Krisen kan inte lösas genom att lyssna på konsulter som säger sig kunna hjälpa. Lösningen ligger mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För så fort vi skärper blicken, så fort vi lyser upp platsen där den finns. Så fort vi försöker definiera den och omforma den till mål, som kan brytas ner i delmål, glider den oss ur händerna.
Ett annat seende, och en annan förståelse, av världen behövs. En kulturvetenskaplig blick och kulturvetenskapliga verktyg. Det är vad som måste till. Här finns frön till något som kan växa upp och blomma ut till lösningar. Men för att se och förstå det krävs att man överger strävan efter klarhet, och istället omfamnar dunkelheten.
Det handlar om ansvar. Om ansvar som aldrig varken kan eller får delegeras. Klarhetens paradigm och enkelhetens, tydlighetens lov är som en sockerbit för alla dem som inget hellre vill än att effektivisera. Illusionen av tydlighet är farlig, för den delegerar ansvar. Faran ligger i att makten och inflytandet förflyttas uppåt i hierarkin, och när något går snett blir den logiska följden att man sparkar chefen. Sedan kan allt fortgå som vanligt. Det är en negativ konsekvens av strävan efter klarhet, och det leder bort från allt vad hållbarhet heter. Även om det är precis vad man säger sig vilja uppnå.
Den som kritiserar tanken på och målet om en mer hållbar utveckling för att den är dunkel, han eller hon utgår från ett fundamentalt men fatalt tankefel. Det är som att kritisera mattematiken för att den är exakt. Tanken om hållbar utveckling ska vara dunkel, det är inte ett problem. Jag ska förklara varför. Det handlar också om ansvar. För så fort man har definierat en tydlig regel, då uppfinns vägar att kringgå den samma. Att styra världen med på förhand uppgjorda regler kan ibland motverka sitt syfte, vilket är fallet med hållbar utveckling. Eftersom det inte är något klart definierat, eftersom det inte finns något tydligt mål, kan heller inte vägen dit (var det nu är) stakas ut. För att kunna röra sig i riktning mot hållbarhet krävs att ansvaret förs ner på lägsta möjliga nivå.
Då är dunkelhet att föredra framför klarhet. Det finns inga genvägar mot hållbar utveckling, bara arbete, i vardagen, här och nu. En ständig strävan. Mångas insatser. Målet är underordnat. Det är egentligen aldrig tänkt att man ska nå dit, därför bör det vara en dunkel tanke. För dunkla tankar sätter igång fantasin, driver kreativitet och manar till handling. Precis vad som krävs för att uppnå hållbarhet. Därför är det dunkla, i det sammanhanget inget problem, det är tvärt om som det ska vara.
En perfekt teori, modell eller lösning triggar känslor av undergivenhet och beundran inför geniet som skapat teorin, modellen eller lösningen. Det förflyttar ansvaret och handlingsfokus från basen, till toppen. Och det är olyckligt. Det var ju engagemang vi ville uppnå. Mångas handlingar. Därför är oklara vetenskapliga resultat att föredra, för de minskar avståndet mellan akademin och allmänheten. En text eller teori med brister, en lösning som inte riktigt håller ihop, den skärper uppmärksamheten och främjar kreativitet. Den engagerar och leder till handling. Handling som leder till rörelse, rörelse som ger upphov till förändring. Och många bäckar må blir som bekant snart till en å, och så vidare.
Det dunkla kräver uppmärksamhet och engagemang, det skapar ett behov av samtal. Och just hållbarhet kan liknas vid ett samtal som behöver hållas levande för att vara verksamt. Om idén är klar och tydlig, då finns inget att samtala om längre. Då avstannar processen, och vi rör oss bort från det som skulle kunna bli hållbart.
Ovanstående tankar är mitt försvar mot kulturvetenskapens anklagelse för att vara flummig. Flummig är liksom dunkel, ett skällsord. Det vill vi inte ha. Fast vet vi det, att vi inte vill ha just det, mer flummighet och dunkla idéer? Vem talar om det för oss, att det dunkla är dåligt? Vilka intressen spelar vi i händerna genom att anamma klarheten, tydligheten och exakthetens ideal?
Det är frågor som behöver ställas oftare. Det är frågor som engagerar och som genererar handling. Det är frågor som jag ser som mitt vetenskapliga arbetes ledstjärna. Till dunkelhetens lov, skulle mitt vetenskapliga manifest kanske kunna döpas till.
Men det finns andra sätt att tänka, också. Och det ena behöver inte utesluta det andra. Under vissa omständigheter kan det vara bra att tänka i helt andra banor, hylla helt andra ideal. Omfamna en helt annan rationalitet. Här tänker jag visa på något sådant. Dra upp riktlinjerna för och ange tonen till det jag väljer att kalla Dunkelhetens lovsång.
Det dunkelt tänkta är inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider kännetecknade av låsningar. Som vår tid, just nu. För att lösa den kris världen befinner sig i behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder. Var dom behövs är en annan rationalitet, tid och insatser från många olika håll. Det finns ingen enkel lösning på problemen. Dags att inse det. Krisen kan inte lösas genom att lyssna på konsulter som säger sig kunna hjälpa. Lösningen ligger mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För så fort vi skärper blicken, så fort vi lyser upp platsen där den finns. Så fort vi försöker definiera den och omforma den till mål, som kan brytas ner i delmål, glider den oss ur händerna.
Ett annat seende, och en annan förståelse, av världen behövs. En kulturvetenskaplig blick och kulturvetenskapliga verktyg. Det är vad som måste till. Här finns frön till något som kan växa upp och blomma ut till lösningar. Men för att se och förstå det krävs att man överger strävan efter klarhet, och istället omfamnar dunkelheten.
Det handlar om ansvar. Om ansvar som aldrig varken kan eller får delegeras. Klarhetens paradigm och enkelhetens, tydlighetens lov är som en sockerbit för alla dem som inget hellre vill än att effektivisera. Illusionen av tydlighet är farlig, för den delegerar ansvar. Faran ligger i att makten och inflytandet förflyttas uppåt i hierarkin, och när något går snett blir den logiska följden att man sparkar chefen. Sedan kan allt fortgå som vanligt. Det är en negativ konsekvens av strävan efter klarhet, och det leder bort från allt vad hållbarhet heter. Även om det är precis vad man säger sig vilja uppnå.
Den som kritiserar tanken på och målet om en mer hållbar utveckling för att den är dunkel, han eller hon utgår från ett fundamentalt men fatalt tankefel. Det är som att kritisera mattematiken för att den är exakt. Tanken om hållbar utveckling ska vara dunkel, det är inte ett problem. Jag ska förklara varför. Det handlar också om ansvar. För så fort man har definierat en tydlig regel, då uppfinns vägar att kringgå den samma. Att styra världen med på förhand uppgjorda regler kan ibland motverka sitt syfte, vilket är fallet med hållbar utveckling. Eftersom det inte är något klart definierat, eftersom det inte finns något tydligt mål, kan heller inte vägen dit (var det nu är) stakas ut. För att kunna röra sig i riktning mot hållbarhet krävs att ansvaret förs ner på lägsta möjliga nivå.
Då är dunkelhet att föredra framför klarhet. Det finns inga genvägar mot hållbar utveckling, bara arbete, i vardagen, här och nu. En ständig strävan. Mångas insatser. Målet är underordnat. Det är egentligen aldrig tänkt att man ska nå dit, därför bör det vara en dunkel tanke. För dunkla tankar sätter igång fantasin, driver kreativitet och manar till handling. Precis vad som krävs för att uppnå hållbarhet. Därför är det dunkla, i det sammanhanget inget problem, det är tvärt om som det ska vara.
En perfekt teori, modell eller lösning triggar känslor av undergivenhet och beundran inför geniet som skapat teorin, modellen eller lösningen. Det förflyttar ansvaret och handlingsfokus från basen, till toppen. Och det är olyckligt. Det var ju engagemang vi ville uppnå. Mångas handlingar. Därför är oklara vetenskapliga resultat att föredra, för de minskar avståndet mellan akademin och allmänheten. En text eller teori med brister, en lösning som inte riktigt håller ihop, den skärper uppmärksamheten och främjar kreativitet. Den engagerar och leder till handling. Handling som leder till rörelse, rörelse som ger upphov till förändring. Och många bäckar må blir som bekant snart till en å, och så vidare.
Det dunkla kräver uppmärksamhet och engagemang, det skapar ett behov av samtal. Och just hållbarhet kan liknas vid ett samtal som behöver hållas levande för att vara verksamt. Om idén är klar och tydlig, då finns inget att samtala om längre. Då avstannar processen, och vi rör oss bort från det som skulle kunna bli hållbart.
Ovanstående tankar är mitt försvar mot kulturvetenskapens anklagelse för att vara flummig. Flummig är liksom dunkel, ett skällsord. Det vill vi inte ha. Fast vet vi det, att vi inte vill ha just det, mer flummighet och dunkla idéer? Vem talar om det för oss, att det dunkla är dåligt? Vilka intressen spelar vi i händerna genom att anamma klarheten, tydligheten och exakthetens ideal?
Det är frågor som behöver ställas oftare. Det är frågor som engagerar och som genererar handling. Det är frågor som jag ser som mitt vetenskapliga arbetes ledstjärna. Till dunkelhetens lov, skulle mitt vetenskapliga manifest kanske kunna döpas till.
Att resa, det är livet
Har länge tänkt att åtminstone delar av det manus till en roman som jag jobbade med under många år skulle kunna presenteras här. Nu gör jag det, under etiketten, Skönlitterära försök. Med bara en gnutta rodnad på kinderna vågar jag nu presentera de tankar som nedtecknades för länge sedan. Ta det för vad det är, försök. Jag blev inte publicerad, men delar av materialet håller än, tycker jag i alla fall. Återkoppla gärna, ni som till äventyrs läser. Näväl. Så här börjar det ...
Utanför på stationen myllrar det av folk och den regnmättade luften dallrar av den speciella stämning som alltid finns på platser där resande möts. En stämning fylld av förväntningar. Sedan jag var liten har jag förknippat sådana platser som stationer, färjeterminaler och flygplatsernas avgångshallar med positiva känslor. Att resa bär på löften om något nytt, och större delen av livet har jag på ett eller annat sätt befunnit mig på resande fot, på väg bort. Från nuet och den plats, det tillstånd, eller de känslor som för stunden har uppfyllt mig. Men på senare tid har den känslan, till min stora förvåning, förbytts till att jag nu allt oftare kommer på mig själv med att vara på väg till något och inte bort. Jag finner en lockelse i resan och resandet, kanske än mer nu när såväl hem- som ivägresandet förknippas med något positivt.
Förflyttningar tilltalar min rastlösa själ. På en rullande sten växer ingen mossa, skulle man kunna säga, om man har en förkärlek för klichéer. För den som är rastlös och som lätt störs i sin koncentration kan resandet, och på samma sätt sorlet på ett café, fungera som precis den mentala avlastning och hjälp att hålla tankespåren intakta som jag behöver för att tänka klart. Och det har jag behövt för att klara mina studier. I över tio år har jag studerat nu. Det började också som en resa bort. Bort från den bagerivärld som under ganska lång tid var mitt liv, och trodde jag, mitt öde. Jag hann faktiskt skriva färdigt min avhandling i etnologi innan jag insåg att jag för länge sedan hade slutat röra mig bort från bageriet, och istället med stormsteg var på väg in i den akademiska världen.
Det var ett ganska brutalt uppvaknande att inse faktum och det är först på den allra senaste tiden som jag kunnat förlika mig med känslan av att vara etablerad i högskolevärlden. Även om det fortfarande allt som oftast känns konstigt och ovant så känner jag mig faktiskt nu som den forskare jag enligt vederbörligt granskade intyg faktiskt är. Men att själv presentera mig som docent, det är fortfarande obekvämt. Och som det känns kommer jag aldrig att bli bekväm i den rollen. Inte på riktigt. Det är det pris klassresenären får betala, och det har det varit värt.
Resan som metafor för livet är bra, åtminstone för mig som alltid känt obehag så fort en antydan om att jag går i cirklar eller att tillvaron håller på att stagnera visat sig vid horisonten. Då har Boyes röst som viskar: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”, snabbt börjat göra sig hörd i bakhuvudet. Varför är det så? Hur kommer det sig att jag känner så? Vems är felet, eller är det inget fel? Fan! Detta är den sista resan jag gör under överskådlig tid, kanske jag ska ägna den åt att försöka hitta svar på frågorna. Först imorgon är jag framme i Umeå, vilket är resans första anhalt och målet når jag inte förrän i övermorgon. Det finns gott om tid att reflektera över livets stora frågor.
Jag är redo, allt är iordningställt i Kupén. Stegen har plockats fram från sitt gömställe bakom ryggstödet så att jag lätt kan nå min överbädd när jag vill. Väskan ligger på hyllan över dörren vid huvudändan med lagom plats sparad invid väggen för att ryggsäcken med böcker och anteckningspapper och kläderna ska få plats när det blir dags att sova senare i kväll. Den bästa filten och det finaste lakanet ligger på min säng. Efter alla åren på resande fot har jag lärt mig hur man ska agera i tågkupén för att inte råka ut för obehagliga överraskningar.
Jag har lärt mig att alltid beställa överbädd, om det nu inte råkar vara sportlov, påsklov eller Gothia cup, då alla sådana bäddar naturligtvis är bokade sedan månader tillbaka. Då fylls tåget med människor vars ovana att resa kan vara så irriterande. Då får man svara på idiotiska frågor. Det är kroppar överallt som luktar, snarkar och tar plats i största allmänhet. Folk är onyktra och tränger sig på och man tvingas lyssna till korkade åsikter och kvasifilosofiska funderingar, som om bara det faktum att man sitter i samma kupé är skäl nog att blottlägga hela sitt liv för första bästa människa. Och de förväntar sig ofta att man ska återgälda deras gest, som vore den en ynnest, en värdefull gåva.
Om alla tågresor var sådana hade jag nog inte orkat med långpendlarlivet som varat i snart sex år nu, mellan Universitetet, institutionen, handledarna och doktorandkollegorna i Umeå, och lägenheten på västkustens pärla, porten mot väster, den älskade staden Göteborg. Sex år på resande fot, i genomsnitt 100 mil i veckan, 26 veckor om året, det blir 2600 mil per år, gånger sex. 15600 mil. För att klara sig genom något sådant utan att bli galen måste man lära sig en del basala saker, till exempel att inte inleda konversationer med någon i onödan. Det tog mig ett bra tag att hitta en lämplig strategi, men nu vet jag hur man gör och är expert på att vara ifred på tåg, om jag så önskar vill säga. För faktum är att jag också träffat många trevliga människor på tågen genom åren. Men om man nu vill jobba, läsa, eller bara använda restiden till att sitta försjunken i tankar på något svårlöst problem, då gäller det för det första att komma i god tid till stationen och helst vara före alla andra in i vagnen så man kan möblera om och fixa allt efter sina önskemål. Då har man ett betydande övertag när övriga resenärer anländer. Om det inte, vilket gud förbjude, är ett sällskap eller en familj. Då är det kört, då spelar inga förberedelser i världen någon roll, då är det de som ser på en själv som en inkräktare och som undrar vad man gör i deras kupé.
Ännu har tåget inte lämnat stationen. Än så länge är jag ensam. Alltså när jag fortfarande ett litet hopp om att så kunna förbli under hela resan. Egentligen borde jag arbeta men det är svårt att koncentrera sig på det nu när jag vet att detta blir sista resan på länge. Alltid svårt med motivationen under slutfasen av projekten. Men aldrig att någon ska få beslå mig med att inte bli klar i tid. Självklart kommer jag att slutföra projektet, även om jag i sinnet redan befinner mig på andra sidan, i det nya.
En resa kvar, upp mot Norska gränsen, där Vindelälven rinner upp. Till en plats jag inte hade en aning om fanns för bara några veckor sedan, till Ammarnäs, en liten by i norra Sverige. Där ska jag genomföra projektets sista intervjuer med män från tre generationer födda och uppvuxna i Västerbottens inland. I Ammarnäs måste jag börja jobba. Men jag är inte framme där förrän i övermorgon mitt på dagen. Först ska jag åka femton timmar med tåg, sedan tillbringa en dag och en natt i Umeå, och därefter färdas sex timmar med buss. Som jag har väntat på att få börja om, på att få starta livet på nytt. Resten av livet. Mitt liv. På mina villkor. Som en galopphäst väntar jag ivrigt i startbåset på att få kasta mig ut. Men ännu är jag inte där, inte riktigt. Det finns saker att göra, viktiga saker.
Låt mig få likna livet vid en resa; snälla, låt mig få göra det, nu, här. Jag vet att det är en uttjatad metafor. Likafullt är det en metafor jag gillar, så låt mig få göra den liknelsen. Okej?! Vart har resan fört mig? Var började den? Har jag det bättre nu, än när jag startade? Ärligt talat vet jag inte om jag har det, men så mycket vet jag, att det finns förutsättningar för att jag ska få det bra, riktigt goda förutsättningar finns för det. Om jag bara får gjort det jag måste göra, det jag är på väg att göra.
Det har kostat på att göra resan och den eftersökta känslan av att komma hem och fram till målet har inte riktigt infunnit sig, ännu. Åtminstone inte på det sätt jag hoppades. Men jag känner mig inte lurad. Vad hade jag för val? Med mina förutsättningar, vilka andra utvägar fanns? Hur hade jag kunnat göra på något annat sätt? Jag har i alla fall inte rubbats i tron på devisen att det är vägen som är målet, ”Den mätta dagen den är inte störst. Den bästa dagen är en dag av törst.” Ingen vill väl egentligen komma fram till det slutgiltiga målet, döden? Vad är väl en avslutad rörelse om inte ett tillstånd av orörlighet, orubblighet och total tristess? Sommarens relativa lugn, i förhållande till arbetsårets mer händelserika tempo, är nog för att få mig att krypa på väggarna.
Det är själva rörelsen som är livet.
Utanför på stationen myllrar det av folk och den regnmättade luften dallrar av den speciella stämning som alltid finns på platser där resande möts. En stämning fylld av förväntningar. Sedan jag var liten har jag förknippat sådana platser som stationer, färjeterminaler och flygplatsernas avgångshallar med positiva känslor. Att resa bär på löften om något nytt, och större delen av livet har jag på ett eller annat sätt befunnit mig på resande fot, på väg bort. Från nuet och den plats, det tillstånd, eller de känslor som för stunden har uppfyllt mig. Men på senare tid har den känslan, till min stora förvåning, förbytts till att jag nu allt oftare kommer på mig själv med att vara på väg till något och inte bort. Jag finner en lockelse i resan och resandet, kanske än mer nu när såväl hem- som ivägresandet förknippas med något positivt.
Förflyttningar tilltalar min rastlösa själ. På en rullande sten växer ingen mossa, skulle man kunna säga, om man har en förkärlek för klichéer. För den som är rastlös och som lätt störs i sin koncentration kan resandet, och på samma sätt sorlet på ett café, fungera som precis den mentala avlastning och hjälp att hålla tankespåren intakta som jag behöver för att tänka klart. Och det har jag behövt för att klara mina studier. I över tio år har jag studerat nu. Det började också som en resa bort. Bort från den bagerivärld som under ganska lång tid var mitt liv, och trodde jag, mitt öde. Jag hann faktiskt skriva färdigt min avhandling i etnologi innan jag insåg att jag för länge sedan hade slutat röra mig bort från bageriet, och istället med stormsteg var på väg in i den akademiska världen.
Det var ett ganska brutalt uppvaknande att inse faktum och det är först på den allra senaste tiden som jag kunnat förlika mig med känslan av att vara etablerad i högskolevärlden. Även om det fortfarande allt som oftast känns konstigt och ovant så känner jag mig faktiskt nu som den forskare jag enligt vederbörligt granskade intyg faktiskt är. Men att själv presentera mig som docent, det är fortfarande obekvämt. Och som det känns kommer jag aldrig att bli bekväm i den rollen. Inte på riktigt. Det är det pris klassresenären får betala, och det har det varit värt.
Resan som metafor för livet är bra, åtminstone för mig som alltid känt obehag så fort en antydan om att jag går i cirklar eller att tillvaron håller på att stagnera visat sig vid horisonten. Då har Boyes röst som viskar: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”, snabbt börjat göra sig hörd i bakhuvudet. Varför är det så? Hur kommer det sig att jag känner så? Vems är felet, eller är det inget fel? Fan! Detta är den sista resan jag gör under överskådlig tid, kanske jag ska ägna den åt att försöka hitta svar på frågorna. Först imorgon är jag framme i Umeå, vilket är resans första anhalt och målet når jag inte förrän i övermorgon. Det finns gott om tid att reflektera över livets stora frågor.
Jag är redo, allt är iordningställt i Kupén. Stegen har plockats fram från sitt gömställe bakom ryggstödet så att jag lätt kan nå min överbädd när jag vill. Väskan ligger på hyllan över dörren vid huvudändan med lagom plats sparad invid väggen för att ryggsäcken med böcker och anteckningspapper och kläderna ska få plats när det blir dags att sova senare i kväll. Den bästa filten och det finaste lakanet ligger på min säng. Efter alla åren på resande fot har jag lärt mig hur man ska agera i tågkupén för att inte råka ut för obehagliga överraskningar.
Jag har lärt mig att alltid beställa överbädd, om det nu inte råkar vara sportlov, påsklov eller Gothia cup, då alla sådana bäddar naturligtvis är bokade sedan månader tillbaka. Då fylls tåget med människor vars ovana att resa kan vara så irriterande. Då får man svara på idiotiska frågor. Det är kroppar överallt som luktar, snarkar och tar plats i största allmänhet. Folk är onyktra och tränger sig på och man tvingas lyssna till korkade åsikter och kvasifilosofiska funderingar, som om bara det faktum att man sitter i samma kupé är skäl nog att blottlägga hela sitt liv för första bästa människa. Och de förväntar sig ofta att man ska återgälda deras gest, som vore den en ynnest, en värdefull gåva.
Om alla tågresor var sådana hade jag nog inte orkat med långpendlarlivet som varat i snart sex år nu, mellan Universitetet, institutionen, handledarna och doktorandkollegorna i Umeå, och lägenheten på västkustens pärla, porten mot väster, den älskade staden Göteborg. Sex år på resande fot, i genomsnitt 100 mil i veckan, 26 veckor om året, det blir 2600 mil per år, gånger sex. 15600 mil. För att klara sig genom något sådant utan att bli galen måste man lära sig en del basala saker, till exempel att inte inleda konversationer med någon i onödan. Det tog mig ett bra tag att hitta en lämplig strategi, men nu vet jag hur man gör och är expert på att vara ifred på tåg, om jag så önskar vill säga. För faktum är att jag också träffat många trevliga människor på tågen genom åren. Men om man nu vill jobba, läsa, eller bara använda restiden till att sitta försjunken i tankar på något svårlöst problem, då gäller det för det första att komma i god tid till stationen och helst vara före alla andra in i vagnen så man kan möblera om och fixa allt efter sina önskemål. Då har man ett betydande övertag när övriga resenärer anländer. Om det inte, vilket gud förbjude, är ett sällskap eller en familj. Då är det kört, då spelar inga förberedelser i världen någon roll, då är det de som ser på en själv som en inkräktare och som undrar vad man gör i deras kupé.
Ännu har tåget inte lämnat stationen. Än så länge är jag ensam. Alltså när jag fortfarande ett litet hopp om att så kunna förbli under hela resan. Egentligen borde jag arbeta men det är svårt att koncentrera sig på det nu när jag vet att detta blir sista resan på länge. Alltid svårt med motivationen under slutfasen av projekten. Men aldrig att någon ska få beslå mig med att inte bli klar i tid. Självklart kommer jag att slutföra projektet, även om jag i sinnet redan befinner mig på andra sidan, i det nya.
En resa kvar, upp mot Norska gränsen, där Vindelälven rinner upp. Till en plats jag inte hade en aning om fanns för bara några veckor sedan, till Ammarnäs, en liten by i norra Sverige. Där ska jag genomföra projektets sista intervjuer med män från tre generationer födda och uppvuxna i Västerbottens inland. I Ammarnäs måste jag börja jobba. Men jag är inte framme där förrän i övermorgon mitt på dagen. Först ska jag åka femton timmar med tåg, sedan tillbringa en dag och en natt i Umeå, och därefter färdas sex timmar med buss. Som jag har väntat på att få börja om, på att få starta livet på nytt. Resten av livet. Mitt liv. På mina villkor. Som en galopphäst väntar jag ivrigt i startbåset på att få kasta mig ut. Men ännu är jag inte där, inte riktigt. Det finns saker att göra, viktiga saker.
Låt mig få likna livet vid en resa; snälla, låt mig få göra det, nu, här. Jag vet att det är en uttjatad metafor. Likafullt är det en metafor jag gillar, så låt mig få göra den liknelsen. Okej?! Vart har resan fört mig? Var började den? Har jag det bättre nu, än när jag startade? Ärligt talat vet jag inte om jag har det, men så mycket vet jag, att det finns förutsättningar för att jag ska få det bra, riktigt goda förutsättningar finns för det. Om jag bara får gjort det jag måste göra, det jag är på väg att göra.
Det har kostat på att göra resan och den eftersökta känslan av att komma hem och fram till målet har inte riktigt infunnit sig, ännu. Åtminstone inte på det sätt jag hoppades. Men jag känner mig inte lurad. Vad hade jag för val? Med mina förutsättningar, vilka andra utvägar fanns? Hur hade jag kunnat göra på något annat sätt? Jag har i alla fall inte rubbats i tron på devisen att det är vägen som är målet, ”Den mätta dagen den är inte störst. Den bästa dagen är en dag av törst.” Ingen vill väl egentligen komma fram till det slutgiltiga målet, döden? Vad är väl en avslutad rörelse om inte ett tillstånd av orörlighet, orubblighet och total tristess? Sommarens relativa lugn, i förhållande till arbetsårets mer händelserika tempo, är nog för att få mig att krypa på väggarna.
Det är själva rörelsen som är livet.
Av vad byggs samhällen? Och hur tar vi oss ur krisen?
En artikel i SvD, om Obamas beslut att bygga broar och satsa på infrastruktur för att skapa jobb och välstånd, fångar mitt intresse och sätter igång tankar. Av vad byggs ett samhälle, och var börjar och slutar ett samhälle? Det är frågor som borde uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag. Politiker, ekonomer, medborgare, alla, stirrar stint på olika kurvor som går upp och som går ner. Oron över hur det ska gå med pensionen sprider sig. Men det är inte där som samhället blir till. Diagrammen och kurvorna är bara speglingar av högst speciella aspekter av samhället. Det är av avgörande betydelse att vi förstår det och integrerar den förståelsen i våra liv, vår politik och i byggandet av det samhälle som utgör basen för livet som vi känner det.
Vi är inne i en kris just nu, och som det verkar blir den långvarig, global och avgörande. Jag tror det är nyttigt, ser krisen som ett gyllene tillfälle för eftertanke. Är det hållbart, det sätt vi lever och tänker idag? Om det och om frågan vad som utgör ett samhälle, behövs det samtalas. Och här kommer några tankar att börja med.
Läser i en faktaruta i anslutning till artikeln om Obamas brobyggarinitiativ att broar byggs för att hålla i cirka 50 år. Och det, antar jag, gäller för alla byggnader. Samhällen består till stor del av byggnader. Många av byggnaderna som idag utgör grunden för samhället byggdes där för cirka 50 år sedan, efter andra världskriget. Inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Det krävs ingen komplicerad mattematik för att räkna ut att det börjar bli dags att se över den delen av samhället. En förutsättning för att siffrorna skall kunna peka uppåt igen är att det finns något att bygga framtiden på, eller i.
Samhällen byggs och består av materia, teknologi och är fast förankrade i jorden. Krisen kommer inte att kunna lösas förrän tillräckligt många inser detta faktum, och börjar göra något åt saken. Det går inte att bara bygga nytt, det gamla måste underhållas också. Det har Obama insett, men det räcker inte med en insikt. Politik handlar inte bara om att vilja, som Olof Palme sa, även om det är där den börjar. Politik handlar också om att göra. Och jag avundas inte Obamas situation. Han är hårt ansatt av Republikanerna som, av reaktionerna och uttalandena att döma, fortfarande stirrar blint på kurvorna. Krismedvetenheten finns inte där, ännu. Och så länge det är så det ser ut, så länge kommer krisen att vara.
Materia, teknologi. Handfasta saker. Av det består samhället. Det kanske kan ses som dess skelett, det som ger samhället stadga. Men samhället finns inte bara där, i det vi ser och kan ta på. Samhället består minst lika mycket av tankar, visioner och handling. Och det glöms alldeles för ofta bort. Det är som man tror att det går att bortse från dessa aspekter av samhället. Kulturen är det som ger liv åt strukturen.
Samhällen byggs och blir till i en ständigt pågående interaktion mellan teknologi/materia och immateriella aspekter vilka kan sammanfattas i begreppet kultur. Harmoni mellan dessa aspekter är vad som skapar välstånd och lycka. Långsiktig hållbarhet kännetecknas av och uppstår genom att omsorg ägnas både samhällets materia och teknologi, och dess kultur.
Idag ägnas varken kulturen eller infrastrukturen något intresse. Fixeringen vid kurvorna och tabellerna gör att vi tappat fokus från det som är viktigt i livet. Lyft blicken. Se världen. Vi måste sluta utvärdera och spekulera. Vi måste bege oss ut i världen och göra något handgripligt. Men vi behöver också nya visioner istället för oro över pensioner. Vad som behövs är ett helt nytt och annorlunda tänkande och handlande.
Yes we can, sa han Obama. Och vi kan fortfarande. Gäller bara att vi tanker om, tanker nytt och gör rätt. Visst behövs det fler ingenjörer, men det behövs också fler filosofer och andra som förstår och kan hantera kultur. Teknologi och kultur är två sidor av samma sak. Kompetenser på dessa områden är samhällsbyggande. Och kan man få dem att samspela, då kommer ett nytt och mer hållbart samhälle att kunna byggas.
Frågan vi bör ställa oss är vilka visioner har vi? Gör man det finner man ganska snart att det är ganska torftigt ställt med det i dag. Lägre skatt verkar vara den enda gångbara visionen, och en hög pension. Mäklare är ett drömyrke för många unga idag, men för att kunna mäkla måste det finnas något att jobba med. Och för att över huvud taget kunna få någon pension måste man jobba.
Samhället vi lever i håller på att vittra söner, mitt framför ögonen på oss. Dags att se det, att göra något åt det. Dags att formulera visioner igen. Och då behövs olika kompetenser. Tekniska såväl som kulturella.
Det är i alla fall så jag tänker. Det ropas på hantverkare och ingenjörer. Det satsas på dessa yrken. Bra, men det behövs också kulturvetenskaplig kompetens. Om, säger om, vi vill bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där alla kan hitta en plats och där man tryggt kan leva sitt liv i förvissningen om att ålderdomen är tryggad.
Samhället byggs av kompetenser och insatser, av materia och visioner. Både ock, inte antingen eller!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)