Snällhet, tacksamhet och nyfikenhet

Så sa han på TV nyss, Stefan Einhorn. Att det finns tre ord som idag är sorgligt undervärderade. Tre otroligt viktiga och fina ord som används alldeles för lite och som ibland till och med föraktas. Snäll är fint att vara. Snälla borde fler vara, oftare. Snällhet föder snällhet. Eftersom alla människor är sammankopplade och alla handlingar påverkar varandra, i och genom kultur, så borde snällheten uppvärderas. Att vara snäll är att bry sig om både sig själv och andra. Att vara snäll gör världen till en bättre plats, för alla. Att vara snäll är vackert, viktigt och inget att skämta om. Snällhet bygger samhällen och bär på frön till framtiden, den långsiktigt hållbara framtiden.

Tacksamhet är förutsättningen för snällheten. För att kunna vara snäll krävs att det finns tacksamhet hos mottagarna. Tacksamhet föder snällhet. Den som är tacksam och som odlar sin känsla av tacksamhet har lättare att vara snäll. Och tacksam kan man vara över allt, även eller kanske framförallt, små saker. Att vara vid liv. En vacker solnedgång. Mättnadskänslan efter en god middag. Att ha semester. Att vakna bredvid någon man älskar och är älskad av. Det finns så mycket. Bara fantasin sätter gränsen. Ser man det ökar graden av tacksamhet.

Slösar man med både snällhet och tacksamhet så ökar båda. Ju mer man ger och delar med sig, desto mer får man tillbaka, av snällhet och tacksamhet. Det är vackert. Två vackra ord! De vackraste. Kanske.

Och nyfiken. Det krävs av en om man skall kunna orka fortsätta och utvecklas. Också ett vackert ord. Nyfikenhet föder nyfikenhet, i en anda av upptäckarglädje som föder processen och ger den liv.

Tacksamhet, nyfikenhet och snällhet. Tre ord som man kan bygga ett samhälle på. Tre ord som borde användas mer. Tre ord som borde omsättas i handling oftare. Tre ord som blir värdefullare ju mer de används. Tre ord som alla kan ta till sig.

Tre små ord. Tänk vad enkelt, egentligen. Livet är inte svårt. Det är vi som gör det svårt.

(Vart är vi) på väg?

Det är semester nu. Känner det. På allvar. Kroppens och medvetandets omsättningshastighet går på sparlåga. Livet har knappt styrfart. Behöver det, efter ett hektiskt år. Men har svårt för det, samtidigt. Intalar mig att det är bra. Och det är det ju. Vill inte hamna på sjukhus igen. Vill kunna lita på min kropp, på mitt hjärta. Då måste signalerna tas på allvar. Därför ser jag vilan som ett projekt. Det går lättare då, att hålla rastlösheten stången.

Tyvärr verkar även världen, ekonomin och allt lida av samma problem. Med knapp styrfart och stor tvekan står systemet liksom och stampar. Och de förslag som presenteras är antingen håglösa eller huvudlösa. Samtidigt verkar problemen vara större än någonsin. Hoten mer allvarliga på mycket länge. Ändå bryr sig ingen. Vad som skall läggas på grillen är viktigare än hur det går med budgetarbetet i världens (än så länge) största ekonomi. Känner en viss oro för detta, för oengagemanget och bristen på riktning, både privat och globalt.

Privat är oron dock bara temporär, och den handlar mer om rastlöshet. Oron för läget i världen är större och allvarligare. Svårare att skaka av sig. Vad man än anser och hur man än tänker så går det inte bara att skaka den av sig. Hur man än gör är man med om att påverka skeendet, alla handlingar skapar världen. Det är både skrämmande och hoppfullt att tänka så, och på det.

Ska ta tag i det lite mer systematiskt till hösten. För att orka hålla ut, och för att klara av uppgiften behöver jag vila. Men för att kunna vila behöver jag intellektuell stimulans. Tänkte därför lära mig lite mer om baseball i sommar. Det är ett sätt att ge livet en riktning. Ett sätt att inte förgås av leda, i vilan.

Genom att lära mer om baseball, tänker jag mig, lär jag mig med om det amerikanska samhället. Och den kunskapen känns viktig. Vill förstå logiken bakom. Tror mig finna den i basebollen. Viktig kunskap finns ju där man minst anar den. Och ny kunskap är alltid stimulerande. Därför baseball. Vet inget om den sporten, egentligen. Ser fram emot att lära.

Ser fram emot, och vet att det är nyttigt, att lära nytt. Lära för lärandet skull, det är vägen fram. Lära för och av strategiska skäl däremot. Det är förkastligt, både för samhället och för enskilda. Dags att fatta det, annars är vägen mot undergången utstakad. Den som tror sig veta vart vi är på väg, och som försöker skräddarsy fordonet som skall ta oss dit. Han eller hon, om många lyssnar och tar till sig, är farliga.

Vi är på väg. Det är det enda vi kan veta. Resan är målet, och ingen kan veta vad vi behöver för att lyckas. Därför måste vi, liksom med kosten, konsumera allsidigt. Mångfald är garanten för långsiktig hållbarhet. Leda är uppfinningarnas moder. Variation är lösningen.

Att oroa sig leder ingen vart. Handling är enda vägen. Upp till kamp mot dumheten. All kunskap är bra kunskap, om den bara tillåts möta andra perspektiv och kritiskt granskas. Ingen är bättre än någon annan.

Vart är vi på väg? Det är en retorisk fråga som inte ska besvaras, bara begrundas. Den gör oss uppmärksamma på riktningen mer än på målet. Vägen dit, hur vi färdas. Det är det centrala. Vi glömmer det, alldeles för ofta.

Därför tar jag boken jag nyss började på: Den hemliga historien, av Donna Tartt, med mig ut på balkongen. Och jag låter dagen följa sin egen logik. Släpper taget om tillvaron och följer bara med. Målet är att bara vara, i nuet.

På väg! Gott så.

Längtar tillbaka till New York!

Minnena från New York häftar vid. De bär mig genom sommaren här hemma. Som vanligt kommer den över mig, känslan av att inte riktigt kunna hantera ledigheten och allt det fina. Det är som jag bär på en skuld som gör att jag inte riktigt kan känna mig värd att bara ha det bra, att bara ta in och njuta av det underbara i den svenska sommaren. Så skör, så kort, så flyktigt underbar. Jag jobbar med detta, alltid. Det blir bättre, men bra är det inte riktigt än. Fast det måste bli ändring!

Drömmer mig tillbaka till New York, till det läkande i att vara på resande fot. Till känslan av att vara på en plats i ständig tillblivelse. Förra året när jag var där var denna byggnad inte klar, nu var den det. Och en hel massa byggnadsställningar som stod här och där var borta. Andra hade kommit till. New York sover inte, och vilar heller inte på sina lagrar. Det är en plats i ständig tillblivelse. Som livet själv förändras staden. Ständigt!

Oftast  på initiativ från staden själv, men ibland på grund av utifrån kommande orsaker, som här på Ground Zero, som förra gången jag var där i princip och fortfarande, bara var ett stort hål. Här spirar det nu. Det blir fint, tror jag. När det blir klart.

Det rör på sig. Förfaller, förändras och förfinas, allt på samma gång. Dynamiken fascinerar. Tillblivelsen inspirerar. New York fyller mig med liv, och med en tro på framtiden. New York må rymma många turister, men det är först och främst en plats att leva på, av och genom.

Alla ytor och möjligheter tas tillvara. Människorna är vänliga. Stöter man ihop med någon på gatan ber man om ursäkt. Man känner sig sedd och uppskattad. Framförallt är man på en plats som dem som lever där älskar och är stolta över. På riktigt! New York-borna tycker om sin stad. Man dyrkar den. Här tronar man inte på minnen av fornstora dagar, här vilar man i trygg förvissning om framtida gudåldrar. Läget i Amerika är katastrofalt, men stoltheten och tron på att kommer att gå vägen är fast. Det är ju en viktig förutsättning. Kanske den viktigaste. Saknas tron på framtiden är det svårt att uppbåda energi för att göra det som krävs för att nå dit. Vet inte om det är de tänker, men det är så det känns.  

 Har alltid fascinerats av sådant som människor åstadkommit. Och sådant finns det mycket av i New York. Samtidigt finns det natur. Central Park är en oas, en prunkande lunga som fyller besökarna med ro och ger dem kraft att fortsätta i vimlet.

New York är en blandning. Harlem ligger bara några kvarter bort, men det är ett helt annat universum. Samma stad, en annan värld. Plötsligt är man som vit medelklass i minoritet. Här finns andra landmärken och klassiska platser, men också en annan misär. Här bygger man inte lika högt, men man är lika stolt.

I Harlem, I Brooklyn och i The Village finns de. Husen med trapporna. Husen som man sett på film. Älskar de husen, som för mig är sinnebilden av New York.

Att hitta sig själv i en världsstad är alltid lika uppfriskande. Eddy's är en restaurang på Manhattan.

New York är som sagt en plats fylld av klassiska landmärken. Stora och vräkiga, men också små och mytomspunna. Dakota building, till exempel. John Lennons hus på 72 gatan. Eller Chelsea Hotell, på 23 gatan.

Även Sverige finns närvarande. På 5e avenyn i Brooklyn hittade vi en stockholmare som drev ett litet konditori. Brooklyn var fint. Nästa gång ska jag tillbringa mer tid där, och så ska jag ta mig till Queens. Då har jag sett alla stadsdelar. Fast egentligen har jag inte sett speciellt mycket, även om jag gått längs väldigt många gator. New York är ingen stad man blir färdig med. New York är en stad man lever med, och förändras tillsammans med.

Framtiden må vara höljd i dunkel. Men jag tror på New York. Och jag är inte ensam om att göra det. Vi är många som förtrollats av stadens olika ansikten. Jag kommer att åka dit igen. Vill tillbaka!

Manhattan bridge, i soldis. Vackert!

Gammalt och nytt. Kontraster. Kunskap och bildning, sida vid sida med kapitalismens hunger efter mer, högre och snabbare. New York är inget, det blir. Liksom du och jag går det inte att säga något säker och bestämt om fenomenet. Det går att se på saken från så många olika håll och vinklar. New York förr och New York då är två helt olika saker. Och båda finns sida vid sida. 

Gammalt och nytt står inte i motsättning till vartannat. Historia och nutid samsas, i ljuv förening. New York är sig aldrig lik. Det är det jag gillar. New York är allt på en och samma gång. New York är som livet, kulturen och allt som är viktig: Komplext, föränderligt och motsägelsefullt.

Längtar tillbaka dit. Känns bra att ha ett mål. Vet inte när, bara att. Finns så mycket kvar att upptäcka.

Nu ut i den svenska sommaren, som jag håller på att lära mig tycka om.

Känns bra nu!

Samhället behöver filosofisk kompetens, men inte organisationen Svenskt Näringsliv!

Livet kan inte bara puttra på i största allmänhet, det behöver en riktning. Mål behövs däremot inte. Mål som uppfyllts finns per definition inte längre. Målmedvetenhet är också problematiskt, för det premierar tvärsäkerhet där sådan är omöjlig.

Världen är föränderlig, motsägelsefull och förutsättningarna förändras ständigt. Att sätta upp mål blir därför bara ett spel för gallerierna. Och mål som uppfylls är oftast bara ren tur. Detta erkänns dock inte av måluppfyllaren, den som hade turen på sin sida. Vinnaren skriver på detta sätt historien, och förloraren dras härigenom i smutsen.  Det är orsaken till dyrkan av stora mål.

Många goda idéer har på detta sätt dödats redan på ritbordet, för att dess upphovsman inte varit betrodd. Medan dåliga idéer som på förhand borde ha dömts ut erhållit stöd och resurser av samma skäl, för att målet varit stort och ambitiöst. Det är så det är, i alla kulturella sammanhang. Inget att bli upprörd över. Bara att acceptera. Men man behöver inte stämma in i hyllningskören för det. Är kejsaren naken är jag hellre ett oskyldigt barn, än del av en ignorant och räddhågsen skara jasägare.

Detta med mål, och tron på målens välsignelse är och förblir problematiskt. Det stämmer helt enkelt inte med hur världen är konstruerad, det går på tvärs mot kulturens inneboende lagar och regler. Ett mål är en önskan, för stunden. Inte något som går att styra mot. Först i efterhand går det att identifiera det. När alla glömt hur det förhöll sig innan. Tron på det goda med mål är som att upphöja glömskans behagliga oansvarighet till norm. Det är farligt, inte nu kanske, men på sikt, för samhället!

Livet har inget mål. Men riktning, och riktningen bör ägnas mycket större uppmärksamhet än vad fallet är idag. Glöm målen, lär dig se riktningen. Det är vad jag vill säga. Det är mitt budskap. Inte bara till Svenskt Näringsliv, utan till alla. Den som lovar måluppfyllelse, den far med osanning. Och ljuger man om ett ljuger man med säkerhet också om annat.

Lär man sig däremot att se och hantera livets riktning, då ökar chanserna till långsiktig hållbarhet. Både på det privata och det samhälleliga planet. En riktning kan alltid ändras. Riktningar är alltid förslag, som kan och bör modifieras för att få stadga. Och det är mer långsiktigt hållbart att styra med hjälp av att peka ut en riktning, än att med järnhand uppfylla mål.

En riktning är ett förslag, konturen till ett blivande. Aldrig en färdig produkt. Rikningar blir vad man själv gör dem till, till skillnad från mål som blir vad någon annan bestämt på förhand. Att hålla sig med en riktning är att aktivt ge sitt liv en mening, dag för dag och i enlighet med förutsättningarna som föreligger för stunden. Det är att fylla livet med innehåll och dynamik.

När Svenskt Näringsliv på fullaste allvar hävdar att man skall straffa dem som vill förkovra sig på högskolan, bara för att det man läser inte passar in en mall utformad efter näringslivets behov, då blottar man sig mer än jag tror man är medveten om. Man visar sin ignorans och okunnighet, blottar sitt kortsiktiga kvartalstänkande och erkänner öppet sin okunnighet om världen och det som är viktigt i livet.

Svenskt Näringsliv bryr sig bara om förmering av kapital. Inget annat. Därför presenterar man den typen av förslag som man kom med igår. Men uppfyllandet av ett sådant mål skulle innebära att livet, samhället och kulturen utplånas. Ingen skulle känna igen sig, allt skulle se helt annorlunda ut. Pengar på hög, efter hög, det är vad som räknas i den värld som skissas på bland lobbyisterna på Svenskt Näringsliv.

Liv levs emellertid inte av kapitalförmering. Det är i bästa fall ett medel, men aldrig ett mål. Därför behöver vi fler filosofer och kulturvetare. Eller, vi behöver snarare ökad filosofisk och kulturvetenskaplig kompetens i ledningen för samhället och näringslivet. Få läser filosofi för att få jobb som filosof, men kompetensen som filosofistudierna ger kan ändå användas i arbetslivet och i samhällsbyggandet. Den kompetensen behövs, just där och för dessa ändamål.

Filosofin kan hjälpa oss att hitta en långsiktig riktning. Därför är den viktig! Inte i kraft av sig själv, eller per definition. Vi behöver filosofi och kulturvetenskap. Vi behöver dem för att kunna saka ut en riktning. Vi behöver dem för att inte stagnera, för att inte gå under.

Däremot behöver vi inte Svenskt Näringsliv. Företagare behöver vi troligen, men inte organisationen Svenskt Näringsliv! Det enda goda som utspelet möjligen medfört är att det ger debatten om högskolan en ritning, det mobiliserar krafter som har förmågan att tänka lite längre än den egna plånboken och den egoistiska egennyttan (se här, här och här till exempel).

Nu återvänder jag till mina böcker, njuter av ledigheten, och samlar kraft för ytterligare ett år i humanioras tjänst. Det är mitt sätt att ge mitt liv en riktning.

Svenskt Näringsliv, ignorans och filosofins nytta

Svenskt Näringsliv tänker till, använder sin förmåga, och kommer upp med följande förslag: Sänk studiemedlen till dem som vill läsa filosofi. För att det är svårt att få jobb som just det!? För att man skall förstå att det kostar. Är det verkligen det man vill? Är det verkligen av omsorg om stadskassan som detta förslag förs fram? Eller är det av självbevarelsedrift?


Är det inte snarare så att det är Svenskt Näringsliv som är den tärande parten, som ständigt vill skjuta över kostnaderna på andra, på det allmänna? När det går bra skall företagen behålla vinsterna, och när det går dåligt får staten betala. Det är ju så förslagen brukar läggas. Det är så man tänker. Och det är organisationens uppgift att föra fram det budskapet.

När det går dåligt för SAAB skall staten gå in, och när (om) det går bra, då skall staten hålla fingrarna borta. När statliga kassakor säljs då är man för, men när det kommer till att ta ansvar för det allmänna, då är man emot.

Ett radikalt, och ansvarfullt samhällsbyggande, förslag vore istället att kräva en filosofiskt humanistisk utbildning för att få driva företag i Sverige. Det är ett förslag med förändringspotential. En väg mot ett nytt samhälle, ett mer långsiktigt hållbart samhälle. Ett samhälle som bygger på och utgår från kunskap och kritiskt tänkande istället för snäva ekonomiska kalkyler (som datorer dessutom utför mycket bättre än människor). För det vet vi ju redan, att vinstmaximering är en enkel filosofi. Det krävs bara snålhet och förmågan att inte känna empati. Det kan alla fixa.

Filosofi däremot, kräver eftertanke och förmåga att hålla många olika resonemang och konsekvenser i luften samtidigt. Filosofi kräver kritisk självständighet, uthållighet, nytänkande och inte minst historiska kunskaper. Av förslaget förstår man hur illa ställt det är i den organisation som säger sig ta det stora ansvaret för Sverige. Genom att presentera förslaget visar man vidden av sin egen okunnighet.

Bevara oss från ignoranta företagsledare! Det är dem som kostar pengar, inte filosofistuderande. Svenskt Näringsliv har dessutom fel i sak. Humaniorastudenter får jobb. Det vet jag som lärare på ett program med huvudsakligen humioraämnen. De får jobb inom såväl privat som offentlig sektor.

Problemet är inte det höga söktrycket till humaniora, det är det låga tillingenjörsutbildningarna. Varför stoppa dem som vill läsa filosofi? Varför inte uppmuntra studier i naturvetenskap? Morot istället för piska. Logiken går igen. Svenskt Näringsliv står bakom bonusar till ledningen, och sänkta löner till arbetarna. Samma tänkande här alltså, stoppa dem som inte tycker som oss, istället för att uppmuntra det beteende man ser som önskvärt.

Det är skillnad på folk och folk. Kanske dags att byta namn, dags att kalla saker vid sitt rätta namn: Kapitalets Näringsliv. Sverige i organisationsnamnet är missvisande. För vad bryr sig SN om Sverige? Föga! SN bryr sig bara om kortsiktiga vinster.

Vad Sverige behöver är fler, inte färre filosofer och humaniorastudenter. Framförallt behöver Sverige ett näringsliv som förstår värdet av kunskap, analytisk förmåga och kritiskt tänkande.

Svenskt Näringsliv kanske behöver Sverige. Men Sverige behöver inte Svenskt Näringsliv!

Män är först och främst människor

Läser artiklarna i DN, om mannen: En vinnare eller en förlorare? Andres Lokko berättar om hur hans engelska manliga vänner skiljer sig från hans svenska. Och Kjell-Olof Feldt talar om att man måste anstränga sig, som man, om man vill behålla sina vänner.

Märkligt vad sommarens nyhetstorka lockar fram. Mellan raderna finns här samma gamla vanliga dyrkan av män och manlighet, även om det uppenbart är tänkt att vara ett slags ifrågasättande eller i alla fall en kritisk granskning av mannen och manligheten.

Jag ser här samma problematiska tendens som finns inom delar av manlighetsforskningen. Man skriver om män, som könsvarelser, men man gör det på bekostnad av kvinnorna och kvinnligheten. Förr i tiden var det okej att behandla mannen som norm för mänskligheten, och då var det få som opponerade sig mot avsaknaden och osynliggörandet av kvinnorna. Sedan kom feminismen, och ifrågasättandet av mannen som norm. Man började tala om genus istället, det sociala könet. Och det öppnade upp fältet för mansforskning, där man kan skriva uteslutande om män, om man bara gör det i termer av genus. Samma osynliggörande dock.

Män är och förblir normen. Och den bör ifrågasättas! Den borde man skriva om. Män är människor på precis samma sätt som kvinnor och män har samma behov. Att särbehandla män och mäns vänskap, som man gör i artikelserien, det är precis samma sak som att uppvärdera män och manlighet. Och det tar inte jämställdhetsarbetet ett enda steg framåt. Det gör inte det, tvärt om!

Fast det arbetet och den mödan får anstå till hösten. Nu har jag semester. Kunde bara inte låta bli. Nu återvänder jag till skönlitteraturen och till träningen. Igår promenerade vi från Lerum till Guldheden i Göteborg, en vandring på närmare 25 kilometer. Idag cyklar vi tillbaka. Vi tar det lugnt. Stannar på fina platser och läser. Just nu är jag mitt inne i Paul Austers senaste, Sunset Park. Den är bra.

Liksom livet i största allmänhet, är det bra och skönt att vara bara ledig. Utan krav. Behövde det. Njuter. Men det bubblar också inombords, av uppgifter att ta tag i. Som problemet med jämställdheten i samhället, till exempel. Återkommer till det, sen. I augusti.

En fin sommar önskar jag alla! 

The Warriors. Nu och då.

Jag skäms lite. Erkänner det, utan omsvep! Igår tittade jag på filmen The Warriors. Har inte sett den på många år. Men kände att det kunde vara dags att återknyta bekantskapen med den, nu efter resan till New York.

När jag var tonåring såg jag den minst 20 gånger, och när jag nu såg den igen var det med skammens rodnad på kinderna. Replikerna kunde jag utantill, fortfarande. Och jag häpnar över hur mycket i den som präglat mig. Jag var visserligen aldrig någon fighter, men filmen gjorde ändå intryck.

Stiletter, brandbomber och så The baseball furies som vi klädde ut oss till på en av högstadiets skoldanser. Listan kan göras lång. Jag visste ju detta, men först igår insåg jag vidden av det hela. Kul på ett sätt, men också en aning skämmigt.

Det var inte på grund av filmen som vi hamnade i både Bronx och Coney Island, men de båda platserna har ändå, sedan mina tidiga tonår, ett speciellt skimmer. Den första bilden här är från Bronx, alldeles norr om Harlem River som skiljer Manhattan från Bronx. Gatans nummer är 225. Vi tog tunnelbanan dit, och målet var att promenera ner genom Bronx, tillbaka till Manhattan och hotellet på 31 gatan. En promenad på närmare två mil. Det sociala avståndet var dock långt större. Man fattar inte ens att det är samma stad man är i.

Fast misären var långt mindre än ryktet gör gällande. I alla fall där vi gick, och i alla fall i de södra delarna av Bronx, med utsikt över vattnet. Här fanns riktigt fina villor.

 Det fanns också ett universitet. Långt ifrån den bild som jag hade av stadsdelen, vilken inte bara hämtat inspiration från filmen. Även guideböckerna nämner, om de överhuvudtaget nämner Bronx, misären och problemen. På kartor över New York finns Bronx sällan med. Vi fick köpa en separat karta för att hitta.

Som sagt. Det fanns fina villor, men kontrasterna var stora. Slummen var aldrig långt borta. Och vi som vita var definitivt i minoritet! En nyttig upplevelse.

En av få platser i Bronx som besöks av Manhattanborna är Yankee Stadium. En mytomspunnen plats, på många sätt. Här besegrade till exempel Ingemar Johansson Floyd Patersson 1959. Just den dag som vi passerade arenan var det match för hemmalaget New York Yankees. Häftigt att ha varit där! Även om det som nu står där är ett modernt nybygge.

 

Målet för krigarna i filmen är Coney Island, i Brooklyn. Två saker slog mig när jag såg filmen. Ett: New York är rejält upprensat. Tunnelbanan är kanske inte jättemycket renare, men definitivt säkrare. Två: Coney Island är sig väldigt likt. Påfallande lite har hänt sedan 1979 när filmen spelades in.

Här skapades, i alla fall enligt myten, hot-dogen. Tyvärr var vi mätta och orkade inte prova. Det får bli nästa gång.

The Warriors börjar och slutar med The Wonder Weel, som står kvar och snurrar än.

Till och med den gamla sönderrostade attraktionen i mitten av bilden finns kvar!? Svårt att se någon som helst skillnad från 1979 och idag. Bronx och Coney Island verkar på det stora hela vara sig lika, men i mitten skiljer det sig markant. Union Square, där gänget byter tåg, är helt förändrat. En New York bo berättade att det var en kloak för bara 15 år sedan. 

Här på stranden slutar filmen. Lämpligt att sluta även denna bloggpost här. Men jag längtar tillbaka.

Fler bilder, på andra teman, kommer vad det lider. Nu ska jag ut i sommarvärmen. Den svenska.