Vad kan man veta om kultur? Den frågan diskuteras alldeles för lite! Man kan veta otroligt mycket, men det vetandet skiljer sig från vetande om andra saker. Det glöms bort, ofta. Även av kulturvetare. Ofta glöms det bort av obetänksamhet, men ibland glöms det bort medvetet, för att få tillgång till forskningsmedel eller för att bli uppmärksammad i media.
Mycket olyckligt att det blivit så. Det kan få förödande konsekvenser. I värsta fall kan det betyda undergången för ämnet. Strider om vetande har utkämpats många gånger i vetenskaps historien, och det har alltid handlat om vem som har det bästa vetandet. Som det bara skulle kunna finnas ett, och ett enda sätt att definiera kunskap. Senast det streds var under 1990-talet, under vetenskapskriget. Som väl var löstes konflikterna, och många spännande samtal inleddes. Vetandet om vetandet ökade. Kunskap om kunskapens roll och dess förutsättningar diskuterades, och förståelsen fördjupades.
Men nu ser jag oroande tendenser till att det grävs skyttegravar, att samtalen klingar av och att tonen hårdnar. Om orsakerna till detta är svårt att uttala sig. Kanske beror det på den allt intensivare jakten på excellens, för där finns bara utrymme för satsningar mot titeln: Världsledande.
Kan man bli världsledande på vetande om kultur? Nej! Möjligen kan man bli världsberömd, men aldrig bäst. För kultur är inget i sig. Kultur är något gäckande, något som uppstår i mellanrum. Kultur är som magnetism, eller som gravitation. Den har en verkan i världen, men den kan bara studeras via de spår och effekter som den ger upphov till och lämnar efter sig.
Två människor som iakttar samma sak ser alltid olika saker. Och kultur är det spann som uppstår mellan dessa olika saker som ses och som uppfattas. Där finns kulturen. Den går därför aldrig att definiera mer precist än efter följande "mall": fler än en, men färre än många.
Kultur är synonymt med konnotation, och som konnotationerna behöver den en denotation för att bli meningsfull, men liksom konnotationerna är kulturen föränderlig och flytande. Kulturen befinner si ständig rörelse, den blir till kontinuerligt. Och detta går inte att bortse från, om man vill veta något om kultur. Därför är det så att den som säger sig veta, han eller hon far med osanning.
Den tanken är vad som driver detta bloggprojekt framåt. Jag vill visa på nyttan med det kulturvetenskapliga vetandet. Vill visa exempel på till vad vetandet kan användas. Flyktlinjer är ett sätt att vara kulturvetare. Här finns inga färdiga svar, bara en massa lösa trådar. Frågorna är öppna och sökande. Flyktlinjer själv befinner sig i rörelse. Bloggens denotativa utgångspunkt är jag, Eddy Nehls. Skaparen och förvaltaren av Flyktlinjer. Men bloggen är inte min, den är lika mycket mina läsares. I väntan på inpass och synpunkter, frågor och reflektioner, protester och invändningar, skriver jag om det som faller mig in för stunden. Jag lägger också ut gamla texter som jag tror kan ha ett allmänvärde.
Detta är mitt forum. Jag trivs att skriva och verka i detta format. Här kommer mina kompetenser till sin rätt. Synd att det inte premieras inom akademin, i sin nuvarande form. Det enda som räknas är publikationer, i internationella och högt rankade, referee-granskade, tidskrifter. Inget annat!
Kulturvetaren behöver med andra ord en dubbel kompetens. För att nå ut till dem det ytterst berör krävs förmåga att förklara komplicerade och abstrakta resonemang på ett överskådligt sätt. Och för att göra karriär krävs att man kan skriva artiklar som blir publicerade. Och detta måste man göra mot bättre vetande, för kulturen finns någonstans mitt emellan. Alltid in emellan.
Kultur är inte, finns inte. Den görs. Blir ständig till. Det kräver ett annat vetande!
lördag 28 maj 2011
Vård ska vara effektiv, men inte generera vinst
Är egentligen för trött för att blogga idag, men det behöver ju inte bli så himla långt, som sagt. Kan helt enkelt inte låta bli att reagera på ledaren i dagens Svenska Dagblad. Sanna Rayman avslutar sitt inläg med följande betraktelse, som jag tycker kan och bör diskuteras.
Jag tycker nog att även Rayman tangerar enkelspårighet i sin ovilja att diskutera om det är vinst man ska kräva av Landstinget, eller om det är effektivitet. Håller inte med om att det inte går att få det ena utan det andra. Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så.
Vad är god vård? Och vad är dem som arbetar inom vården värda? Vilka krav kan man ställa på vården, som helhet? Hur mycket får det kosta? Till vad ska vi ha vården? Den typen av frågor borde diskuteras, inte om den ska få generera vinst eller ej. Samtal om innehållet är långt viktigare än formerna. Båda aspekterna måste vägas mot varandra, vilket ingen av sidorna i debaten gör idag.
De båda snickarna i exemplet kan man också fundera över. Den förste antas vara lat och girig. Och den andra god och effektiv. Men kan det inte lika gärna vara så att den förste har bestämt sig för att arbeta på ett sätt som gör att han kan hålla hela arbetslivet ut, och att han vill att firman skall kunna erbjuda dels en hyfsad lön, dels en rimlig återinvestering i utrustningen? Han är kanske noga med säkerheten. Den andre, han som vi som läsare antas gilla, han är kanske ung och effektiv. Men han kanske ännu inte har förstått att hans sätt att arbeta inte är långsiktigt hållbart? Det är en tolkning av exemplet som inte tangeras. Tidsperspektivet är oftast alldeles för kort i den här typen av diskussioner.
Det ser bra ut på pappret, och utifrån ett kvartalstänkande. Men vårdapparaten och samhället skall hålla på lång sikt också. Den människa som är beredd att arbeta mer för mindre pengar är överallt och alltid, antingen underordnad och maktlös, eller också förstår han eller hon inte sitt eget bästa, på sikt. Båda alternativen är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Lyckliga horor, glada polacker och nöjda filipinska arbetare, eller äventyrslystna städerskor från Litauen, de finns bara på pappret! Vi människor är mer lika varandra än olika. Våra basala behov är i alla fall de samma. Det är så, det vet vi även om vi inte alltid vill tänka på det!
Problemet är att vi allt för ofta blundar för konsekvenserna som vårt tänkande och handlande ger upphov till, den fulla vidden av handlingarna. Effektivisera gärna vården, men låt skattemedlen som satsas på den posten i samhällets budget stanna inom verksamheten. Och låt dem som vill ha privat vård betala för den ur egen ficka.
Alla tjänar på att sitta i samma båt, i alla fall när det handlar om vård och utbildning.
Föreställ dig att du i åratal har anlitat en och samma snickare för ett återkommande uppdrag. Du har alltid betalat för en dags arbete, för detta är tidsåtgången som snickaren i fråga har angett. Du har också alltid varit nöjd, men ett år får du likväl för dig att du ska testa en annan snickare. Sagt och gjort, någon annan får göra jobbet – och fakturerar bara för en halv dag, samtidigt som han gör vinst. Vem i detta exempel är det rimligt att bli arg på?
Tanken illustrerar onekligen det konstiga i att det skrivs så få artiklar som ställer frågor om hur det är möjligt att vårdföretagen gör vinst där landstingen gick med underskott och ändå drogs med ständigt långa köer. Vad sysslade man egentligen med på landsting si eller så när allt det som i dag köps in utfördes offentligt – och dyrare? Och hur är det ens möjligt att vi har en debatt som längtar tillbaka dit, istället för att försöka lära av de nya aktörernas effektivitet?
Ytterligare en viktig dimension när det gäller den privata vården är förstås att vi måste ställa höga kvalitetskrav och få valuta för de offentliga medel som betalar för den privat utförda vården. Det får givetvis inte vara på bekostnad av trygghet och kvalitet som vinsterna kammas hem. Här finns det plats för en debatt om hur politiken på bästa sätt kvalitetssäkrar välfärden, men tyvärr står frågan ofta och stampar i en butter och missriktad harmsenhet över vinster i största allmänhet.
Nog stämmer det, som Dan Andersson säger, att den debatten är ”enkelspårig”.
Jag tycker nog att även Rayman tangerar enkelspårighet i sin ovilja att diskutera om det är vinst man ska kräva av Landstinget, eller om det är effektivitet. Håller inte med om att det inte går att få det ena utan det andra. Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så.
Vad är god vård? Och vad är dem som arbetar inom vården värda? Vilka krav kan man ställa på vården, som helhet? Hur mycket får det kosta? Till vad ska vi ha vården? Den typen av frågor borde diskuteras, inte om den ska få generera vinst eller ej. Samtal om innehållet är långt viktigare än formerna. Båda aspekterna måste vägas mot varandra, vilket ingen av sidorna i debaten gör idag.
De båda snickarna i exemplet kan man också fundera över. Den förste antas vara lat och girig. Och den andra god och effektiv. Men kan det inte lika gärna vara så att den förste har bestämt sig för att arbeta på ett sätt som gör att han kan hålla hela arbetslivet ut, och att han vill att firman skall kunna erbjuda dels en hyfsad lön, dels en rimlig återinvestering i utrustningen? Han är kanske noga med säkerheten. Den andre, han som vi som läsare antas gilla, han är kanske ung och effektiv. Men han kanske ännu inte har förstått att hans sätt att arbeta inte är långsiktigt hållbart? Det är en tolkning av exemplet som inte tangeras. Tidsperspektivet är oftast alldeles för kort i den här typen av diskussioner.
Det ser bra ut på pappret, och utifrån ett kvartalstänkande. Men vårdapparaten och samhället skall hålla på lång sikt också. Den människa som är beredd att arbeta mer för mindre pengar är överallt och alltid, antingen underordnad och maktlös, eller också förstår han eller hon inte sitt eget bästa, på sikt. Båda alternativen är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Lyckliga horor, glada polacker och nöjda filipinska arbetare, eller äventyrslystna städerskor från Litauen, de finns bara på pappret! Vi människor är mer lika varandra än olika. Våra basala behov är i alla fall de samma. Det är så, det vet vi även om vi inte alltid vill tänka på det!
Problemet är att vi allt för ofta blundar för konsekvenserna som vårt tänkande och handlande ger upphov till, den fulla vidden av handlingarna. Effektivisera gärna vården, men låt skattemedlen som satsas på den posten i samhällets budget stanna inom verksamheten. Och låt dem som vill ha privat vård betala för den ur egen ficka.
Alla tjänar på att sitta i samma båt, i alla fall när det handlar om vård och utbildning.
fredag 27 maj 2011
Alkohol. En vara bland andra?
Ett sätt att använda Bruno Latours tankar om aktörskap, eller närmare bestämt för att förstå hur alkohol kan förstås som en aktör (i ett större nätverk) skulle kunna vara att presentera ett utdrag ur Ulf Lundells (1992) bok Saknaden, som handlar om Florian Douhan, som är en känd målare som på grund sitt destruktiva alkoholmissbruk länge dansat runt på löpsedlarna. Men nu är han nykter och har så varit ett tag även om alkoholen fortfarande håller honom i ett järngrepp:
Hur man blir missbrukare finns det oändligt många teorier om (se t.ex. Andersson 1999, Solarz 1990, Rudy 1986, Löfgren & Nelson-Löfgren 1980 och Bateson 2000) och jag tänker inte diskutera dem här. För mina syften räcker det med att konstatera att ingen med säkerhet kan veta när eller om alkohol kommer att övergå från att vara en försäljningsartikel bland andra och ett njutningsmedel, till att bli en aktör som själv pockar på uppmärksamhet.
Vilket torde ha framgått av texten ovan är jag av åsikten att alkohol inte är en vara lämpad att säljas som andra varor på en oreglerad marknad. Det är också vårt samhälles officiella åsikt, vilket går att utläsa i alkohollagens (1994:1738) tredje kapitel § 4:
Det är uppenbart att få idag tar något ansvar för alla dem som av olika anledningar inte kan hantera alkoholen. Och de är många. Man brukar hänvisa till statistik på området för att visa hur många de är, men jag finner det mer illustrativt att själv fundera på hur många nära vänner och släktingar i olika åldrar som jag känner som inte kan dricka på ett ”normalt” sätt och som därför ses som socialt problematiska vid många tillställningar. Jag kan inte tänka mig att jag är unik och är säker på att läsaren, om han eller hon tänker efter en stund också finner liknande exempel i sin närhet. Fast vi ”ser” dem inte eftersom drickandet av alkohol utgör en social norm i vårt samhälle (jfr Sigfridsson 2005).
Vad ska du dricka i helgen, och varför? Fundera!
Drick då för helvete! skrek nån djupt inne i mej, varför ska du behöva ha det så här, du vet ju att ett par glas vin fixar det där, det blir lugnt! Men jag hade bestämt mig för att till varje pris inte dricka. Till varje pris.Florian vill och har också beslutat sig för att börja måla igen. Först måste han bara städa ateljén. Det gör han. Men i drivorna av skräp hittar han, vilket nämns som i förbifarten, tre burkar starköl som han ställer i kylen och fortsätter städa. Sedan åker han hem. Och nästa dag sitter han i ateljén och väntar på inspiration:
Jag vet inte om det var dom där vita, uppspända, utmanande dukarna som fick omvärlden att försvinna, om det var samma läge som självmordskanditater i krig upplever, om det var själva sanningens ögonblick som plötsligt omslöt mig, om friheten och anarkin bara blandades upp i blodet och strök ut allt som stod på minneslapparna eller om jag plötsligen bara hittade hem. Hur som helst så reste jag mig ur fåtöljen och gick till kylen och tog ut en av dom där Steinlager-burkarna och slog mig ner i fåtöljen igen och rev av öppningen och drack några klunkar och så stirrade jag på dom där dukarna igen några minuter och kände ölen landa i magen och det sprittande, domnande ruset spridas ut i blodet, i lemmarna och Miles vred sina sparsmakade toner runt i ateljén och jag mådde som jag egentligen ville må och jag drack några klunkar till och sen reste jag mig och satte igång.Detta är inledningen till en ny destruktiv period av fylla för romanens huvudperson. Det är ganska enkelt att se hur alkoholen för Florian blivit ett slags agent med egen vilja, inför vilken han är maktlös. Och det är han långt ifrån ensam om.
Hur man blir missbrukare finns det oändligt många teorier om (se t.ex. Andersson 1999, Solarz 1990, Rudy 1986, Löfgren & Nelson-Löfgren 1980 och Bateson 2000) och jag tänker inte diskutera dem här. För mina syften räcker det med att konstatera att ingen med säkerhet kan veta när eller om alkohol kommer att övergå från att vara en försäljningsartikel bland andra och ett njutningsmedel, till att bli en aktör som själv pockar på uppmärksamhet.
Vilket torde ha framgått av texten ovan är jag av åsikten att alkohol inte är en vara lämpad att säljas som andra varor på en oreglerad marknad. Det är också vårt samhälles officiella åsikt, vilket går att utläsa i alkohollagens (1994:1738) tredje kapitel § 4:
Försäljning av drycker som omfattas av denna skall skötas på ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.Denna skrivning finns det anledning att uppehålla sig något vid. Här står att den som säljer alkohol har ett ansvar, men vilket ansvar preciseras inte. Det är öppet för tolkning och därför vill jag uppmärksamma alla dem som har problem med alkohol. Ansvaret skulle mycket väl kunna gälla hänsyn till dem.
Det är uppenbart att få idag tar något ansvar för alla dem som av olika anledningar inte kan hantera alkoholen. Och de är många. Man brukar hänvisa till statistik på området för att visa hur många de är, men jag finner det mer illustrativt att själv fundera på hur många nära vänner och släktingar i olika åldrar som jag känner som inte kan dricka på ett ”normalt” sätt och som därför ses som socialt problematiska vid många tillställningar. Jag kan inte tänka mig att jag är unik och är säker på att läsaren, om han eller hon tänker efter en stund också finner liknande exempel i sin närhet. Fast vi ”ser” dem inte eftersom drickandet av alkohol utgör en social norm i vårt samhälle (jfr Sigfridsson 2005).
Vad ska du dricka i helgen, och varför? Fundera!
Vägen, en mycket ojämlik kulturell arena!
För att börja någonstans skulle jag vilja uppmärksamma det faktum att det vanligaste sättet att få access till vägen går genom bilen, som visat sig vara en i högsta grad manligt kodad maskin (jfr Mellström 1999). Redan tidigt i livet konfronteras många barn med budskapet att det är pappas bil. I många familjer är det också pappan som oftast kör (även om det inte är lika tydligt idag som det var för bara några år sedan) och har familjen fler än en bil är det vanligt att mannen ansvarar för den största. Detta budskap, eller diskursiva föreställning, sprids och naturaliseras på en lång rad olika sätt. Till exempel genom att pojkar ofta får pekböcker med olika typer av bilar medan flickornas intresse mer styrs mot djurens värld.
Redan innan vi börjat tala, skulle man kunna säga, socialiseras vi människor således in i respektive köns plats i vägens rum. Underordning om det är en flicka, och förväntan om överordning och handlingskraft om det är en pojke.
Den manliga könskodningen av bilen pågår därefter under hela socialisationsprocessen från barn till vuxen och det torde vara svårt att hävda att detta inte spelar någon roll för individen när denne ska välja yrke. Det är naturligtvis en viktig förklaring till att lastbilsföraryrket och många andra arbeten som har med bilar att göra till övervägande delen består av män, och till att vägens rum är kodat i maskulinum (Nehls 2003).
Vad jag vill argumentera för är att vägen utgör en del av ett mycket större offentligt rum som även inbegriper städernas gator och torg och i där är kvinnors rätt till respekt och självständighet långt ifrån självklar. Det budskapet förmedlas, mer eller mindre tydligt, genom så gott som samtliga mediala genrer. Filmer som till exempel Thelma & Louice samt Convoj (se Nehls 2003:118) är två nästan övertydliga exempel på hur ett budskap sprids till alla kvinnor, att de inte ska ta plats och heller inte försöka utmana männen i vägens rum. Filmen Thelma & Louice brukar visserligen framhållas som ett exempel på att kvinnor visst kan och får ta plats i och utmana männen i vägens rum, men då bortser man uppenbarligen från slutet av filmen där kvinnorna får plikta med sina liv för att de inte fogat sig till sitt köns föreskrivna plats.
Att liknande förhållanden råder, idag i Sverige, kan illustreras med ett citat från Göteborgs-Posten. Uttalandet är hämtat från en lastbilsförare.
I otaliga rättegångar på senare tid har det också visat sig att den kvinna som utsatts för övergrepp i det offentliga rummet så gott som alltid, mer eller mindre, råkar ut för ifrågasättanden av sitt uppförande, sin klädsel och graden av nykterhet. Förövaren framställs därigenom om inte fri från skuld så i alla fall inte fullt ut skyldig till brottet. Om kvinnan varit onykter, utmanande klädd – vad är det egentligen, kan man fråga sig och vilken syn på kvinnor förmedlas genom sådant tal? Kan en man vara utmanande klädd? – eller om hon visat intresse för förövaren, talar mycket för att hennes vittnesmål kommer att ifrågasättas i rätten och hennes sexuella vanor kommer att kartläggas och användas emot henne om de avviker från normen. Den kvinna som anmäler en man för övergrepp i det offentliga rummet kommer, som det ser ut idag, att tvingas svara på frågor som, vad hade du där att göra? Var du onykter, eller ”utmanande” klädd? Så länge sådana frågor anses berättigade att ställa till brottsoffer i Sverige kommer alla kvinnors handlingsutrymme i det offentliga rummet att kringskäras. Förutsättningen för att sådana frågor ska kunna anses berättiga att ställa i rättssalen är det finns en utbredd övertygelse i samhället om att övergrepp inte inträffar om inte kvinnor själva utlöser dem. Poängen här är att detta kan antas påverka kvinnors syn på sin egen status, även i vägens rum.
Kanske det kan sägas vara motiverat att, innan resonemanget fördjupas, närmare förklara vad jag menar när jag hävdar att vägen är ett manligt rum. Jag gör detta genom att beskriva en vanlig arbetsdag för en lastbilsförare i fjärrtrafik. Hans eller hennes arbetspass kan börja på godsterminalen. Där jobbar sannolikt mestadels män. Väl ute på vägen passerar förarna regelbundet vägarbeten och förmodligen skulle många reagera om det satt en kvinna på asfaltsanläggningsmaskinen eller vägvälten. Under dagen måste föraren regelbundet stanna när färdskrivaren ska rita lagens stipulerade 45 minuters vilotid. Kanske passar han eller hon på att äta lunch under tiden. Om detta sker på en ordinär vägkrog arbetar sannolikt en kvinna bakom disken. Först serverar hon maten, sedan frågar hon kanske om det smakade bra och därefter tar hon reda på disken. Under måltiden träffar föraren eventuellt kollegor, vilka till 95% består av män. Det är inte omöjligt att poliser eller personal från vägverket äter på samma ställe och även dessa yrkesgrupper utgörs till stor del av män, vilket för övrigt gäller flertalet yrkeskategorier verksamma längs vägarna. De förare som kör på utlandet förflyttar sig vanligtvis medelst fraktfärja, vilket kan sägas vara en värld för sig, väl värd att titta närmare på med hjälp av en berättelse från mitt fältarbete.
Den kvinna som söker sig till lastbilsföraryrket har således helt andra förutsättningar och möjligheter än män i motsvarande situation. Kvinnliga föraraspiranter måste först övervinna lastbilens maskulina kodning och därefter ska hon i sin yrkesutövning dagligen hantera vägens könsmaktsordning som genomgående missgynnar henne.
Denna aspekt av den till vägen kopplade arbetsmarknaden anser jag bör diskuteras i mycket högre utsträckning än vad som är fallet idag, åtminstone om man menar allvar med jämställdhetssträvandena.
Redan innan vi börjat tala, skulle man kunna säga, socialiseras vi människor således in i respektive köns plats i vägens rum. Underordning om det är en flicka, och förväntan om överordning och handlingskraft om det är en pojke.
Den manliga könskodningen av bilen pågår därefter under hela socialisationsprocessen från barn till vuxen och det torde vara svårt att hävda att detta inte spelar någon roll för individen när denne ska välja yrke. Det är naturligtvis en viktig förklaring till att lastbilsföraryrket och många andra arbeten som har med bilar att göra till övervägande delen består av män, och till att vägens rum är kodat i maskulinum (Nehls 2003).
Vad jag vill argumentera för är att vägen utgör en del av ett mycket större offentligt rum som även inbegriper städernas gator och torg och i där är kvinnors rätt till respekt och självständighet långt ifrån självklar. Det budskapet förmedlas, mer eller mindre tydligt, genom så gott som samtliga mediala genrer. Filmer som till exempel Thelma & Louice samt Convoj (se Nehls 2003:118) är två nästan övertydliga exempel på hur ett budskap sprids till alla kvinnor, att de inte ska ta plats och heller inte försöka utmana männen i vägens rum. Filmen Thelma & Louice brukar visserligen framhållas som ett exempel på att kvinnor visst kan och får ta plats i och utmana männen i vägens rum, men då bortser man uppenbarligen från slutet av filmen där kvinnorna får plikta med sina liv för att de inte fogat sig till sitt köns föreskrivna plats.
Att liknande förhållanden råder, idag i Sverige, kan illustreras med ett citat från Göteborgs-Posten. Uttalandet är hämtat från en lastbilsförare.
Jag säger som kompisen, det finns två sorters kvinnor, horor och idioter. Mats gör en paus, flinar tittar på Lulle, sneglar på mig. Vi har rullat ombord och kedjats fast, djupt i valens mörka mage, sitter i den ruffiga lilla matsalen, dricker en ljummen öl. Mats är stöddig och glad, jargongen hård. Låt säga att en tjej blir erbjuden tiotusen spänn för ett ligg. Säger hon ja så är hon hora och säger hon nej så är hon en idiot. Han flabbar, tänder en cigg, lutar sig tillbaka på stolen. (Höglund 1998).Föraren konfirmerar maktordningen på ett explicit och osminkat sätt, som om den vore en självklarhet. Men sådana föreställningar finns överallt i samhället, om än inte lika explicit uttalat som i citatet ovan. Etnologen Rebecka Lennartsson har till exempel (2001) i sin avhandling skrivit om prostituerade kvinnor vid sekelskiftet 1800/1900 och hon visar hur alla kvinnor i samhället påverkades av uppfattningen att en ensam kvinna alltid signalerade sexuell tillgänglighet. Värderingarna lever kvar, i synnerhet inom vägens rum. Håkan Andréasson (2000:218) visar till exempel hur flertalet av hans kvinnliga informanter förknippade ärenden i staden under kvällstid med otrygghet. Det var bara när kvinnorna befann sig i en låst bil som de kände sig trygga.
I otaliga rättegångar på senare tid har det också visat sig att den kvinna som utsatts för övergrepp i det offentliga rummet så gott som alltid, mer eller mindre, råkar ut för ifrågasättanden av sitt uppförande, sin klädsel och graden av nykterhet. Förövaren framställs därigenom om inte fri från skuld så i alla fall inte fullt ut skyldig till brottet. Om kvinnan varit onykter, utmanande klädd – vad är det egentligen, kan man fråga sig och vilken syn på kvinnor förmedlas genom sådant tal? Kan en man vara utmanande klädd? – eller om hon visat intresse för förövaren, talar mycket för att hennes vittnesmål kommer att ifrågasättas i rätten och hennes sexuella vanor kommer att kartläggas och användas emot henne om de avviker från normen. Den kvinna som anmäler en man för övergrepp i det offentliga rummet kommer, som det ser ut idag, att tvingas svara på frågor som, vad hade du där att göra? Var du onykter, eller ”utmanande” klädd? Så länge sådana frågor anses berättigade att ställa till brottsoffer i Sverige kommer alla kvinnors handlingsutrymme i det offentliga rummet att kringskäras. Förutsättningen för att sådana frågor ska kunna anses berättiga att ställa i rättssalen är det finns en utbredd övertygelse i samhället om att övergrepp inte inträffar om inte kvinnor själva utlöser dem. Poängen här är att detta kan antas påverka kvinnors syn på sin egen status, även i vägens rum.
Kanske det kan sägas vara motiverat att, innan resonemanget fördjupas, närmare förklara vad jag menar när jag hävdar att vägen är ett manligt rum. Jag gör detta genom att beskriva en vanlig arbetsdag för en lastbilsförare i fjärrtrafik. Hans eller hennes arbetspass kan börja på godsterminalen. Där jobbar sannolikt mestadels män. Väl ute på vägen passerar förarna regelbundet vägarbeten och förmodligen skulle många reagera om det satt en kvinna på asfaltsanläggningsmaskinen eller vägvälten. Under dagen måste föraren regelbundet stanna när färdskrivaren ska rita lagens stipulerade 45 minuters vilotid. Kanske passar han eller hon på att äta lunch under tiden. Om detta sker på en ordinär vägkrog arbetar sannolikt en kvinna bakom disken. Först serverar hon maten, sedan frågar hon kanske om det smakade bra och därefter tar hon reda på disken. Under måltiden träffar föraren eventuellt kollegor, vilka till 95% består av män. Det är inte omöjligt att poliser eller personal från vägverket äter på samma ställe och även dessa yrkesgrupper utgörs till stor del av män, vilket för övrigt gäller flertalet yrkeskategorier verksamma längs vägarna. De förare som kör på utlandet förflyttar sig vanligtvis medelst fraktfärja, vilket kan sägas vara en värld för sig, väl värd att titta närmare på med hjälp av en berättelse från mitt fältarbete.
Sture parkerar lastbilen på fraktfärjans bildäck. Vi tar med det som behövs för natten. Det är trångt och knöligt att ta sig ur lastbilen. Av (den kvinnliga) receptionisten får Sture en hytt och två matbiljetter. Det är vad som ingår i det pris åkeriet betalar för en lastbil. Sture säger att han aldrig äter frukost och att jag får den ena av biljetterna till kvällsmaten. Men först går vi till hytten och lämnar toalettsaker och ytterkläder.För att försöka sig på en diskussion kring vilka konsekvenser ovanstående aspekter av lastbilsföraryrket kan få för jämställdhetsarbetet även inom andra arbeten kopplade till vägen blir det viktigt att uppmärksamma att det är en förutsättning för alla yrkesgrupper som befinner sig på resande fot, att de uppehåller sig i och ständigt är hänvisade till vägens rum, och därmed är utelämnade till detta rums manliga könsmaktsordning.
Färjan är en fraktbåt som enbart tar lastbilar och det sätter sin prägel på atmosfären. När vi kommer in i matsalen uppenbarar sig en brokig samling människor (män) i varierande ålder och från flera olika nationaliteter. Smutsiga, rena, smala, tjocka, unga och gamla män sitter i mindre grupper i restaurangen. Samtalsnivån är hög och det dricks, vad jag kan se en hel del öl. Kvinnorna på båten arbetar alla i traditionella serviceyrken, i receptionen eller som servitörer. Sture sätter sig bredvid sina kollegor från åkeriet. Förarna vid vårt bord alla är i ungefär samma ålder. Vid de andra borden i restaurangen grupperar sig övriga förare också efter ålder och nationalitet.
En dignande buffé står uppdukad, fylld med olika korvar, uppskuret kött, gratänger, feta såser och ett berg av pommes frites. Nästan inga grönsaker. Till maten serveras starköl. Två burkar ingår på varje biljett. Sture och de andra talar skämtsamt om sin vikt och att de borde hålla igen, men alla kommer tillbaka från buffén med fullastade tallrikar.
Under måltiden berättar förarna anekdoter från åren på vägarna. Kollegorna talar också om olika ”drömturer” de gjort. Fina platser att åka till och om gamla tider då allt var bättre. En av Stures vänner berättar om två, uppenbarligen välkända, bröder som tillsammans ägde ett åkeri. Sture får nu, tydligen för första gången, höra att den ene av åkarbröderna, enligt de andra kring bordet, var transvestit. Sture häpnar över berättelsen om hur åkaren gömde kvinnokläder i omklädningsskåpet på åkeriet. Sture är upprörd och tvivlar. Han frågar om och om igen ifall det verkligen är sant. Förarna talar sedan en lång stund, med blandade känslor, om de två bröderna.
Runt omkring oss dricks det, vid vissa bord, ganska mycket alkohol. Bara en av förarna vid vårt bord sparar sina öl och dricker vatten till maten. Några yngre chaufförer i andra änden av restaurangen är ganska berusade och hörs tydligt genom sorlet av röster. ”Grabbigheten” i umgänget på färjan är påtaglig. Männen i restaurangen skojar rått med varandra och det hånskrattas en hel del. Vid vårt bord benämns kvinnor genomgående med epitet som ”skräcködlan”, eller liknande omdömen. Plötsligt ändras tonen drastiskt i diskussionen när Sture byter samtalsämne till den hotande utflaggningen på förarnas åkeri. Han vill att kollegerna gemensamt och snarast ska skriva en insändare för att protestera. Männen enas om att samlas under kommande veckoslut för att utarbeta något. Därefter bryter sällskapet upp från bordet och beger sig till hytten för att sova.
Den kvinna som söker sig till lastbilsföraryrket har således helt andra förutsättningar och möjligheter än män i motsvarande situation. Kvinnliga föraraspiranter måste först övervinna lastbilens maskulina kodning och därefter ska hon i sin yrkesutövning dagligen hantera vägens könsmaktsordning som genomgående missgynnar henne.
Denna aspekt av den till vägen kopplade arbetsmarknaden anser jag bör diskuteras i mycket högre utsträckning än vad som är fallet idag, åtminstone om man menar allvar med jämställdhetssträvandena.
torsdag 26 maj 2011
Hur skapas ett långsiktigt hållbart samhälle?
Kompetens finns det många föreställningar och spridda tankar om, i samhället och i akademin. De allra flesta lämnar mycket övrigt att önska. En del föreställningar är helt upp åt väggarna. Andra ser bra ut på pappret, men är värdelösa i praktiken. Ingen definition är utan problem, det är viktigt att påpeka. Tron på att kompetens går att mäta, den är dock farligast.
Vad är kompetens? Hur ska begreppet definieras, och spelar det någon roll? Det spelar stor roll, hur man definierar begreppet kompetens. Det är avgörande, vill jag hävda, hur man ser på detta med kompetens. Och det slarvas alldeles för mycket med frågan. Många bra och ambitiösa förslag till insatser och projekt (se här, till exempel) skulle kunna bli ännu bättre om man utgik från bättre definitioner av vilka kompetenser man bör främja.
Definitionen av kompetens är ett av benen som samhället byggs och vilar på. Alltså kan det få katastrofala följder om man slarvar med innebörden i det, i skolan och i akademin. Eller om man utgår från en problematisk definition. En definition av begreppet kompetens som utgår från betyg, till exempel, utgår man från den får man i den bästa av världar de bästa på de viktigaste positionerna. Men lika gärna kan man få mästarna på trix och fix på samhällets centrala poster, med förödande konsekvenser. Vi får det vi mäter, varken mer eller mindre!
Problemet med nuvarande system för bedömning av kompetens är att fokus i alldeles för hög grad riktas mot gamla meriter, inte på det som fungerar här och nu. Det gör att den som står på toppen av karriären har mer att vinna på att hindra andra från att ta hans eller hennes position, än att fortsätta utveckla sin kompetens och fördjupa sig i nya ämnen och områden. Har man bara lyckats en gång kan man leva på det länge. Vem gynnas av detta, forskaren eller samhället?
Vi ser just det i ansökningsförfarandet på de statliga vetenskapsråden. Den som fått pengar en gång, i mördande konkurrens, får relativt enkelt nya medel, även om resultatet av den förra tilldelningen inte riktigt levde upp till förväntningarna. Om det ens följs upp ordentligt. Den som får medel kan ursäktas med att råden inte tillstyrkte de medel den sökare äskade, utan skar i ansökan. Och råden kan värja sig mot kritik genom att gå på det mätbara, detta att forskaren blivit bedömd förut. Antal och yta överordnas innehåll och faktisk nytta.
Detta gör att den som får medel tidigt i karriären, han eller hon, får ett försprång. Frågan är hur många forskarbegåvningar som av olika anledningar inte fått medel som tappar suget och försvinner. Att skriva en bra ansökan är en kompetens, att utföra innovativ forskning en annan. Det är två helt olika kompetenser vi talar om. Och frågan är vilken av dessa som samhället vinner mest på att gynna. Idag är det ansökningsförfatttarkompetensen som gynnas, på bekostnad av forskarkompetensen.
Kritiska frågor av det slaget, som riktar sig mot innebörden i och konsekvenserna av nuvarande definition av kompetens, bör ställas oftare. Och den typen av frågor borde diskuteras, eller hellre samtalas om, mer, oftare och på olika ställen. Vill vi ha en definition som går att mäta, i första hand. Eller vill vi ha en definition som fungerar, även om innebörden är svår att mäta. Det handlar om hur våra gemensamma resurser ska fördelas.
Som alltid, i alla situationer där det handlar om fördelning av resurser, handlar det om makt. Och den som lyckas inom rådande system klagar så klart inte. Den som en gång har fått pengar har så klart mer att vinna på att behålla nuvarande fördelningsprinciper än att bejaka nya rutiner. Men har samhället råd att slå sig till ro med det?
Hur ser utfallet av forskningspolitiken ut? Mer av samma, det är vad som premieras. Den som byter forskningsområde blir illa sedd, från båda håll. Har man börjat forska om något förväntas man fortsätta forska om just det. Men hur mycket går att veta om ett begränsat ämne? Och är det självklart att bara den som jobbat med frågan kan hitta de bästa ingångarna? Eller är det den som kommer till området med andra kompetenser och med nya ögon som har förmågan att se andra och viktiga aspekter att gå vidare med.
Mer-av-samma-tänkandet, i kombination med mänsklighetens begär efter sanning leder till att världen svämmar över av rapporter och artiklar som handlar om och för fram liknande rön. Och det ingjuter trygghet hos allmänheten. Fast det är ändå, och kan aldrig vara, säkert att detta är det bästa för samhällets långsiktiga hållbarhet. Systemet gynnar konformitet framför innovation, och här menar jag sann innovation. Förmågan att ställa helt nya frågor och kompetensen att belysa problem från genuint nya perspektiv. Den typen av kompetenser missgynnas inom nuvarande system. Mer av samma. Varianter på etablerade sanningar, det är vad som bygger forskarkarriärer.
Idag är det så det ser ut. Men det kan förändras. Om tillräckligt många vill förändra principerna så går det, men bara då. Och vet man det bör man fundera på vem som ska bestämma över fördelningsprinciperna av forskningsmedel, forskarna själva (de som gynnas av nuvarande system och i kraft av det har makt), eller allmänheten, forskarnas uppdragsgivare. Det är också en fråga som saknar ett tydligt och entydigt svar.
Dags att inse det, att alla som säger sig sitta inne med svaret. Att alla som säger sig veta säkert, alla som reser anspråk på att veta något bestämt, om något. Han eller hon ljuger, i värsta fall, men oftast handlar det bara om brist på insikt och vilja att se världens komplexitet i sin fulla vidd.
Vilka kompetenser bygger ett långsiktigt hållbart samhälle? Varför är det inte utgångspunkten för skolpolitiken? Varför är det bara högre betyg som accepteras som svar på frågan om vad som behövs? Frågorna är retoriska. Jag vet svaret. Det är för att samhällets rådande diskurs styr uppmärksamheten i den riktningen och får de svaren att framstå som bra och viktiga. Det har mycket lite med faktisk kompetens hos dem som besvarar frågorna att göra.
Budskapet jag vill förmedla, min vision, handlar om ett samhälle där fler äger förmågan till kritiskt tänkande. Ett samhälle vars bas utgörs av intresserade, kunniga och kritiskt medvetna medborgare. Om skolan gynnade den typen av egenskaper, den typen av kompetenser, då skulle det kollektiva skyddet mot alla de oväntat, oväntade hot som lurar där ute växa. Och det tjänar alla på. Det borde alltså ligga i allas intresse att sträva efter det.
Lita inte på experterna, ifrågasätt dem! Tro inte på forskarna, jämför deras resultat med andra. Bortse från begäret efter sanning och bejaka det kritiska tänkandet. Bara så kan ett långsiktigt hållbart samhälle byggas. Underifrån, alltid underifrån. Aldrig av ledarna och experterna!
Att se det är en viktig kompetens, men en styvmoderligt behandlad kompetens. Vem tjänar på det? Fundera! Det är ett sätt att öva sig i förmågan till kritiskt tänkande.
Vad är kompetens? Hur ska begreppet definieras, och spelar det någon roll? Det spelar stor roll, hur man definierar begreppet kompetens. Det är avgörande, vill jag hävda, hur man ser på detta med kompetens. Och det slarvas alldeles för mycket med frågan. Många bra och ambitiösa förslag till insatser och projekt (se här, till exempel) skulle kunna bli ännu bättre om man utgik från bättre definitioner av vilka kompetenser man bör främja.
Definitionen av kompetens är ett av benen som samhället byggs och vilar på. Alltså kan det få katastrofala följder om man slarvar med innebörden i det, i skolan och i akademin. Eller om man utgår från en problematisk definition. En definition av begreppet kompetens som utgår från betyg, till exempel, utgår man från den får man i den bästa av världar de bästa på de viktigaste positionerna. Men lika gärna kan man få mästarna på trix och fix på samhällets centrala poster, med förödande konsekvenser. Vi får det vi mäter, varken mer eller mindre!
Problemet med nuvarande system för bedömning av kompetens är att fokus i alldeles för hög grad riktas mot gamla meriter, inte på det som fungerar här och nu. Det gör att den som står på toppen av karriären har mer att vinna på att hindra andra från att ta hans eller hennes position, än att fortsätta utveckla sin kompetens och fördjupa sig i nya ämnen och områden. Har man bara lyckats en gång kan man leva på det länge. Vem gynnas av detta, forskaren eller samhället?
Vi ser just det i ansökningsförfarandet på de statliga vetenskapsråden. Den som fått pengar en gång, i mördande konkurrens, får relativt enkelt nya medel, även om resultatet av den förra tilldelningen inte riktigt levde upp till förväntningarna. Om det ens följs upp ordentligt. Den som får medel kan ursäktas med att råden inte tillstyrkte de medel den sökare äskade, utan skar i ansökan. Och råden kan värja sig mot kritik genom att gå på det mätbara, detta att forskaren blivit bedömd förut. Antal och yta överordnas innehåll och faktisk nytta.
Detta gör att den som får medel tidigt i karriären, han eller hon, får ett försprång. Frågan är hur många forskarbegåvningar som av olika anledningar inte fått medel som tappar suget och försvinner. Att skriva en bra ansökan är en kompetens, att utföra innovativ forskning en annan. Det är två helt olika kompetenser vi talar om. Och frågan är vilken av dessa som samhället vinner mest på att gynna. Idag är det ansökningsförfatttarkompetensen som gynnas, på bekostnad av forskarkompetensen.
Kritiska frågor av det slaget, som riktar sig mot innebörden i och konsekvenserna av nuvarande definition av kompetens, bör ställas oftare. Och den typen av frågor borde diskuteras, eller hellre samtalas om, mer, oftare och på olika ställen. Vill vi ha en definition som går att mäta, i första hand. Eller vill vi ha en definition som fungerar, även om innebörden är svår att mäta. Det handlar om hur våra gemensamma resurser ska fördelas.
Som alltid, i alla situationer där det handlar om fördelning av resurser, handlar det om makt. Och den som lyckas inom rådande system klagar så klart inte. Den som en gång har fått pengar har så klart mer att vinna på att behålla nuvarande fördelningsprinciper än att bejaka nya rutiner. Men har samhället råd att slå sig till ro med det?
Hur ser utfallet av forskningspolitiken ut? Mer av samma, det är vad som premieras. Den som byter forskningsområde blir illa sedd, från båda håll. Har man börjat forska om något förväntas man fortsätta forska om just det. Men hur mycket går att veta om ett begränsat ämne? Och är det självklart att bara den som jobbat med frågan kan hitta de bästa ingångarna? Eller är det den som kommer till området med andra kompetenser och med nya ögon som har förmågan att se andra och viktiga aspekter att gå vidare med.
Mer-av-samma-tänkandet, i kombination med mänsklighetens begär efter sanning leder till att världen svämmar över av rapporter och artiklar som handlar om och för fram liknande rön. Och det ingjuter trygghet hos allmänheten. Fast det är ändå, och kan aldrig vara, säkert att detta är det bästa för samhällets långsiktiga hållbarhet. Systemet gynnar konformitet framför innovation, och här menar jag sann innovation. Förmågan att ställa helt nya frågor och kompetensen att belysa problem från genuint nya perspektiv. Den typen av kompetenser missgynnas inom nuvarande system. Mer av samma. Varianter på etablerade sanningar, det är vad som bygger forskarkarriärer.
Idag är det så det ser ut. Men det kan förändras. Om tillräckligt många vill förändra principerna så går det, men bara då. Och vet man det bör man fundera på vem som ska bestämma över fördelningsprinciperna av forskningsmedel, forskarna själva (de som gynnas av nuvarande system och i kraft av det har makt), eller allmänheten, forskarnas uppdragsgivare. Det är också en fråga som saknar ett tydligt och entydigt svar.
Dags att inse det, att alla som säger sig sitta inne med svaret. Att alla som säger sig veta säkert, alla som reser anspråk på att veta något bestämt, om något. Han eller hon ljuger, i värsta fall, men oftast handlar det bara om brist på insikt och vilja att se världens komplexitet i sin fulla vidd.
Vilka kompetenser bygger ett långsiktigt hållbart samhälle? Varför är det inte utgångspunkten för skolpolitiken? Varför är det bara högre betyg som accepteras som svar på frågan om vad som behövs? Frågorna är retoriska. Jag vet svaret. Det är för att samhällets rådande diskurs styr uppmärksamheten i den riktningen och får de svaren att framstå som bra och viktiga. Det har mycket lite med faktisk kompetens hos dem som besvarar frågorna att göra.
Budskapet jag vill förmedla, min vision, handlar om ett samhälle där fler äger förmågan till kritiskt tänkande. Ett samhälle vars bas utgörs av intresserade, kunniga och kritiskt medvetna medborgare. Om skolan gynnade den typen av egenskaper, den typen av kompetenser, då skulle det kollektiva skyddet mot alla de oväntat, oväntade hot som lurar där ute växa. Och det tjänar alla på. Det borde alltså ligga i allas intresse att sträva efter det.
Lita inte på experterna, ifrågasätt dem! Tro inte på forskarna, jämför deras resultat med andra. Bortse från begäret efter sanning och bejaka det kritiska tänkandet. Bara så kan ett långsiktigt hållbart samhälle byggas. Underifrån, alltid underifrån. Aldrig av ledarna och experterna!
Att se det är en viktig kompetens, men en styvmoderligt behandlad kompetens. Vem tjänar på det? Fundera! Det är ett sätt att öva sig i förmågan till kritiskt tänkande.
onsdag 25 maj 2011
Kulturvetenskaplig drogforskning behövs, också!
Alkoholforskningen behöver nya analytiska verktyg för att kunna utvecklas. För att göra detta kan blicken vändas mot de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari och deras fascinerande bok A Thousand Plateaus, som innehåller en lång rad uppslag att arbeta vidare med och som gör det möjligt att uppmärksamma och förstå aspekter av alkohol och droger som allt för sällan uppmärksammats inom alkohol- och drogforskningen. Det är inte en ny alternativ forskning kring frågan, som ersätter alla andra, utan en kompletterande uppsättning tankeverktyg som kan användas för att fördjupa förståelsen för hur alkohol och droger kan förstås.
Rent farmakologiskt påverkar drogen alkohol den mänskliga hjärnan endast genom att graden av vakenhet minskar, allt annat som händer när man dricker är betingat av tillfället och kontexten man befinner sig i. Samma sak gäller de flesta droger. Enligt boken Kokain – myter och fakta (Nordegren & Tunving 1986) till exempel har den substansen inte alltid betraktas som en drog. Det är med andra ord inom ramen för en specifik kontext som vissa substanser görs till droger och tolkningen av effekterna som till exempel alkohol ger upphov till är något man måste lära sig i och genom det kulturella sammanhang man befinner sig i.
Drogernas innebörd skapas tillsammans och jämsides med kulturen, i en process av ömsesidig tillblivelse (Deleuze & Guattari 2003), vilket kan illustreras av en hoppfull artikel i DN. Det som gör en drog till en drog enligt denna uppfattning är de ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att en substans ska komma att betraktas som en drog. Droger blir alltså droger i ett slags lärprocess, vilken framförallt inbegriper tillfällen då populärkultur konsumeras.
Förhållningssättet är en mer användbar definition än de som enbart utgår från drogers kemiska sammansättning, som de facto kan variera på ett högst påtagligt sätt dels över tid, dels i olika sociala sammanhang. Vad som lanseras är med andra ord ett begrepp som är användbart även i framtiden, om och när andra substanser brukas/missbrukas. Idag är annars just detta, att man håller sig med fasta bestämningar för vad en drog är, ett stort problem eftersom det räcker att ändra några molekyler för att göra substanser lagliga.
Problemet med droger och alkohol har egentligen inget med kemiska formler att göra, det uppstår istället som konsekvenser av möten mellan aktörer. Och eftersom alkohol och droger blir alkohol och droger i och genom kulturella uttryck är det dit man bör rikta sin analytiska blick om man vill förstå innebörden i substanserna. Populärkultur är med andra ord långtifrån det triviala inslag i vardagen som det ofta uppfattas som. Utgår man från att det uteslutande handlar om harmlös underhållning och förströelse för stunden sätts förmågan till kritiskt tänkande ur spel. Ett kritiskt kulturvetenskapligt perspektiv är helt enkelt ett oundgängligt verktyg för att rikta uppmärksamhet mot det faktum att alkohol och droger är ett ämne som rör alla människor, inte bara missbrukare.
Det viktiga är emellertid inte benämningarna, vilka begrepp man använder i analysen, utan vad begreppen gör, vad som uppnås med hjälp av de analytiska verktygen och vad teorierna ovan går ut på handlar om att rikta uppmärksamhet mot de processer inom vilka droger och alkohol blir allt det de uppfattas som. Svaret på frågan söks i summan av samtliga framträdelseformer som alkoholen och drogerna presenteras eftersom det är i och genom sådana processer som fenomenen alkohol och droger blir till. Till vardags är nog de flesta vana att tänka på alkohol och droger som uteslutande vätskor eller pulver, piller och så vidare men det är en hänsynslös förenkling av ett komplext problem.
Det är en alldeles för enkel förklaring till såväl bruket som missbruket av droger och alkohol att hänföra frågan uteslutande till mänskliga kroppar. Missbruk utgör snarare en ytterlighetskonsekvens av det i samhället inneboende och utbredda intresset för droger som visar sig och samtidigt kanaliseras och når spridning genom, bland annat, filmer med drogrelaterad handling.
Svar på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemet bör därför även sökas i analyser av hur och var allmänna innebörder och föreställningar uppstår och sprids. Hur talas det om droger, var finns berättelserna om och bilderna av droger och hur sprids dessa? Det är i och genom sådana nätverk som (miss)bruket växer fram över tid, som en konsekvens av samtliga aktörers agerande. Ingen kan veta på förhand vem som kommer att fastna i ett destruktivt och skadligt missbruk och därför är frågan angelägen för alla.
Med sådana analytiska verktyg skapas möjligheter att föra en kritisk diskussion kring det faktum att man som filmskapare har lierat sig med droger och alkohol. Det blir möjligt att ställa frågor som, hur gick det till när drogerna dök upp i handlingen? Vem bestämde vad och varför? Inte för att anklaga någon, och absolut inte för att propagera censur, utan för att det behövs en bredare debatt om samhället som alla lever i och tillsammans upprätthåller genom alldagliga göranden, alltså genom aktiva (mer eller mindre medvetna) handlingar, till exempel något sådant trivialt som hyra film på DVD eller besöka en biograf. Nätverkets ingående delar påverkar utfallet ömsesidigt, och när en aktör väl ingår i nätverket är det hela sammanhanget som bestämmer vad som ska ske, inte bara människor. Vad som blir resultatet går per definition inte att uttala sig om; framtiden finns först när den realiseras. Filmproduktion blir på det sättet alltid produktion av mycket mer än bara film.
Allt hänger ihop – det vill säga inte bara kultur/samhället samt den mellanmänskliga kommunikationen, utan även människors kroppar, byggnader, infrastruktur och naturen. Kort sagt alla aspekter av den materialitet som omger människorna och som ingen klarar sig utan, från galaxen där vårt solsystem ingår och jorden, ända ner till de omtvistade svängande strängarna – och befinner sig ständigt i rörelse samt genomgår kontinuerlig förändring, i varierande grad och hastighet naturligtvis, men ändå. Allting flyter, är ett berömt citat från den gamle greken Herakleitos (se Nordin 2003:27), som bygger på samma tanke. Den är således inte ny och den är absolut inte resultatet av min tankemöda. Många filosofer utgår från sådana premisser och förhåller sig till dem på olika sätt.
Genom att använda tanken på att det i världen saknas en implicit logik och en inbyggd strävan efter jämvikt, som ett verktyg för att se nya saker, blir det enklare att förstå alkoholens kolonisering av sammanhanget. Genom att betrakta allt som kan göra skillnad som aktörer blir det möjligt att även studera berättelser om alkohol och deras accelererande spridning i rummet. Alkohol och drogerna kan i alla fall analytiskt behandlas som aktörer vilka befinner sig i rörelse, som överallt pockar på uppmärksamhet och söker nya konstellationer att ingå i.
Alkoholen och drogerna har helt enkelt en sällsynt förmåga att knyta till sig en hel massa olika aktörer, såväl mänskliga som icke-mänskliga. Och aktörernas drivkraft går att förstås i termer av begär som försätter dem i rörelse vilken accelererar i varje led, som i sin tur leder till att processen snabbt blir komplext oöverblickbar. Katerine Hayles (2005:19) förklarar hur processer som genereras ur några få enkla principer snabbt kan bli oöverblickbara. Detta måste man ha i åtanke för det innebär att alla analytiska modeller som används för att förutsäga framtiden måste ifrågasättas eftersom det tar i princip lika lång tid att köra dem genom datorn som det tar att sätta dem i verket i riktiga livet. Framtidsprognoser är djupt problematiska!
Sådana insikter kan naturligtvis leda till känslor av uppgivenhet, men tänk då på att detta bara är ett försök att förstå processens bakomliggande mekanismer och dess inre logik. Hela den potentialitet som respektive aktör förfogar över kommer aldrig att kunna förverkligas, även om begärets yttersta mål handlar om det, därtill är utrymmet allt för begränsat. Och ingenting är isolerat från något annat. Allt och alla befinner sig i, och interagerar i samma dynamiska rum, och kämpar där om ett begränsat utrymme (jfr Blackmore 2000). Rummets respektive väggar är dynamiska och gränserna och olika hinder som finns skapas och upprätthålls i ett samspel mellan alla inneboende aspekter av världen, i en ständigt pågående rörelse.
Manuel DeLanda (2006) har arbetat med sådana verktyg genom att likna samhällen vid ett slags metabolism eller ämnesomsättning. Han har i alla fall funnit att en sådan substans som bensin, vilket är en form av energi, när den introducerades i samhället, förändrade både resandet, tänkandet och människorna. På samma sätt kan alkohol och droger sägas fungera som ett slags motorer med tillräcklig agens att påverka samhället, för, som sagt, när alkoholen väl finns i sammanhanget då är det helheten och inte någon av delarna ensam som bestämmer utfallet.
Rent farmakologiskt påverkar drogen alkohol den mänskliga hjärnan endast genom att graden av vakenhet minskar, allt annat som händer när man dricker är betingat av tillfället och kontexten man befinner sig i. Samma sak gäller de flesta droger. Enligt boken Kokain – myter och fakta (Nordegren & Tunving 1986) till exempel har den substansen inte alltid betraktas som en drog. Det är med andra ord inom ramen för en specifik kontext som vissa substanser görs till droger och tolkningen av effekterna som till exempel alkohol ger upphov till är något man måste lära sig i och genom det kulturella sammanhang man befinner sig i.
Drogernas innebörd skapas tillsammans och jämsides med kulturen, i en process av ömsesidig tillblivelse (Deleuze & Guattari 2003), vilket kan illustreras av en hoppfull artikel i DN. Det som gör en drog till en drog enligt denna uppfattning är de ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att en substans ska komma att betraktas som en drog. Droger blir alltså droger i ett slags lärprocess, vilken framförallt inbegriper tillfällen då populärkultur konsumeras.
Förhållningssättet är en mer användbar definition än de som enbart utgår från drogers kemiska sammansättning, som de facto kan variera på ett högst påtagligt sätt dels över tid, dels i olika sociala sammanhang. Vad som lanseras är med andra ord ett begrepp som är användbart även i framtiden, om och när andra substanser brukas/missbrukas. Idag är annars just detta, att man håller sig med fasta bestämningar för vad en drog är, ett stort problem eftersom det räcker att ändra några molekyler för att göra substanser lagliga.
Problemet med droger och alkohol har egentligen inget med kemiska formler att göra, det uppstår istället som konsekvenser av möten mellan aktörer. Och eftersom alkohol och droger blir alkohol och droger i och genom kulturella uttryck är det dit man bör rikta sin analytiska blick om man vill förstå innebörden i substanserna. Populärkultur är med andra ord långtifrån det triviala inslag i vardagen som det ofta uppfattas som. Utgår man från att det uteslutande handlar om harmlös underhållning och förströelse för stunden sätts förmågan till kritiskt tänkande ur spel. Ett kritiskt kulturvetenskapligt perspektiv är helt enkelt ett oundgängligt verktyg för att rikta uppmärksamhet mot det faktum att alkohol och droger är ett ämne som rör alla människor, inte bara missbrukare.
Det viktiga är emellertid inte benämningarna, vilka begrepp man använder i analysen, utan vad begreppen gör, vad som uppnås med hjälp av de analytiska verktygen och vad teorierna ovan går ut på handlar om att rikta uppmärksamhet mot de processer inom vilka droger och alkohol blir allt det de uppfattas som. Svaret på frågan söks i summan av samtliga framträdelseformer som alkoholen och drogerna presenteras eftersom det är i och genom sådana processer som fenomenen alkohol och droger blir till. Till vardags är nog de flesta vana att tänka på alkohol och droger som uteslutande vätskor eller pulver, piller och så vidare men det är en hänsynslös förenkling av ett komplext problem.
Det är en alldeles för enkel förklaring till såväl bruket som missbruket av droger och alkohol att hänföra frågan uteslutande till mänskliga kroppar. Missbruk utgör snarare en ytterlighetskonsekvens av det i samhället inneboende och utbredda intresset för droger som visar sig och samtidigt kanaliseras och når spridning genom, bland annat, filmer med drogrelaterad handling.
Svar på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemet bör därför även sökas i analyser av hur och var allmänna innebörder och föreställningar uppstår och sprids. Hur talas det om droger, var finns berättelserna om och bilderna av droger och hur sprids dessa? Det är i och genom sådana nätverk som (miss)bruket växer fram över tid, som en konsekvens av samtliga aktörers agerande. Ingen kan veta på förhand vem som kommer att fastna i ett destruktivt och skadligt missbruk och därför är frågan angelägen för alla.
Med sådana analytiska verktyg skapas möjligheter att föra en kritisk diskussion kring det faktum att man som filmskapare har lierat sig med droger och alkohol. Det blir möjligt att ställa frågor som, hur gick det till när drogerna dök upp i handlingen? Vem bestämde vad och varför? Inte för att anklaga någon, och absolut inte för att propagera censur, utan för att det behövs en bredare debatt om samhället som alla lever i och tillsammans upprätthåller genom alldagliga göranden, alltså genom aktiva (mer eller mindre medvetna) handlingar, till exempel något sådant trivialt som hyra film på DVD eller besöka en biograf. Nätverkets ingående delar påverkar utfallet ömsesidigt, och när en aktör väl ingår i nätverket är det hela sammanhanget som bestämmer vad som ska ske, inte bara människor. Vad som blir resultatet går per definition inte att uttala sig om; framtiden finns först när den realiseras. Filmproduktion blir på det sättet alltid produktion av mycket mer än bara film.
Allt hänger ihop – det vill säga inte bara kultur/samhället samt den mellanmänskliga kommunikationen, utan även människors kroppar, byggnader, infrastruktur och naturen. Kort sagt alla aspekter av den materialitet som omger människorna och som ingen klarar sig utan, från galaxen där vårt solsystem ingår och jorden, ända ner till de omtvistade svängande strängarna – och befinner sig ständigt i rörelse samt genomgår kontinuerlig förändring, i varierande grad och hastighet naturligtvis, men ändå. Allting flyter, är ett berömt citat från den gamle greken Herakleitos (se Nordin 2003:27), som bygger på samma tanke. Den är således inte ny och den är absolut inte resultatet av min tankemöda. Många filosofer utgår från sådana premisser och förhåller sig till dem på olika sätt.
Genom att använda tanken på att det i världen saknas en implicit logik och en inbyggd strävan efter jämvikt, som ett verktyg för att se nya saker, blir det enklare att förstå alkoholens kolonisering av sammanhanget. Genom att betrakta allt som kan göra skillnad som aktörer blir det möjligt att även studera berättelser om alkohol och deras accelererande spridning i rummet. Alkohol och drogerna kan i alla fall analytiskt behandlas som aktörer vilka befinner sig i rörelse, som överallt pockar på uppmärksamhet och söker nya konstellationer att ingå i.
Alkoholen och drogerna har helt enkelt en sällsynt förmåga att knyta till sig en hel massa olika aktörer, såväl mänskliga som icke-mänskliga. Och aktörernas drivkraft går att förstås i termer av begär som försätter dem i rörelse vilken accelererar i varje led, som i sin tur leder till att processen snabbt blir komplext oöverblickbar. Katerine Hayles (2005:19) förklarar hur processer som genereras ur några få enkla principer snabbt kan bli oöverblickbara. Detta måste man ha i åtanke för det innebär att alla analytiska modeller som används för att förutsäga framtiden måste ifrågasättas eftersom det tar i princip lika lång tid att köra dem genom datorn som det tar att sätta dem i verket i riktiga livet. Framtidsprognoser är djupt problematiska!
Sådana insikter kan naturligtvis leda till känslor av uppgivenhet, men tänk då på att detta bara är ett försök att förstå processens bakomliggande mekanismer och dess inre logik. Hela den potentialitet som respektive aktör förfogar över kommer aldrig att kunna förverkligas, även om begärets yttersta mål handlar om det, därtill är utrymmet allt för begränsat. Och ingenting är isolerat från något annat. Allt och alla befinner sig i, och interagerar i samma dynamiska rum, och kämpar där om ett begränsat utrymme (jfr Blackmore 2000). Rummets respektive väggar är dynamiska och gränserna och olika hinder som finns skapas och upprätthålls i ett samspel mellan alla inneboende aspekter av världen, i en ständigt pågående rörelse.
Manuel DeLanda (2006) har arbetat med sådana verktyg genom att likna samhällen vid ett slags metabolism eller ämnesomsättning. Han har i alla fall funnit att en sådan substans som bensin, vilket är en form av energi, när den introducerades i samhället, förändrade både resandet, tänkandet och människorna. På samma sätt kan alkohol och droger sägas fungera som ett slags motorer med tillräcklig agens att påverka samhället, för, som sagt, när alkoholen väl finns i sammanhanget då är det helheten och inte någon av delarna ensam som bestämmer utfallet.
Teheran, tur och retur
Under en av mina intervjuer med lastbilsförare frågade jag en av dem om han mindes någon av sina resor speciellt. Först svarade han: ”Man har ju gjort många tokiga resor” ... sedan berättade han en lång historia ur minnet nästan utan uppehåll. Den handlar om livet som lastbilsförare på 1970- och 1980-talen. Berättelsen tangerar myterna om truckers som behandlats i tidigare bloggposter. Den handlar om ett transportuppdrag till Iran, och den lyder som följer.
Här lyser de mytiska strapatserna med sin frånvaro och det är knappast en hjälte som framträder. Jag betraktar föraren snarare som en erfaren människa som med glädje och entusiasm berättar om något han fått vara med om och som han aldrig glömmer. Han försöker varken framställa resan som något trivialt eller som ett farofyllt uppdrag. Skillnaden mellan historien ovan och mytberättelserna skulle möjligen kunna förklaras med att denna kommer från föraren själv och att övriga förmedlats genom journalister med uppdraget att locka läsare.
Härmed avslutas posterna som presenterar det viktigaste innehållet i avhandlingen.
Teheran det var ju någonting som man väl aldrig mer kommer att få uppleva. Jag körde Volvo Dynapack. Det var till en mässa där nere. Det var jag och en kille till som hade fått den körningen. Dom frågade om vi ville åka och vi sa okej. Det var ju roligt då.Förarens berättelse kan jämföras med dem som förmedlas i boken Trucking World Wide. Christer till exempel, som körde till Saudi-Arabien, berättade gärna om skjutglada tullare, smugglare och mardrömslika strapatser, åtminstone framställdes han på det sättet av journalisterna. Även tidningsartiklarna om Mats som körde i Ryssland innehöll en god portion fara och strapatser. Om man jämför denna berättelsen med dem finns det uppenbara skillnader. Visst finns även här ett inslag av våld och död, men det är inget som lyfts fram speciellt. Det som föraren framförallt minns från resan är snarare vardagliga underligheter, till exempel mekanikern som av några konservburkar och primitiva verktyg konstruerade en fullt fungerande vattenpump. Han minns duschen där vattnet tog slut och att man kokade ärtsoppa för att det var torsdag, trots att värmen var tryckande. Föraren minns också hur fascinerad han var över storleken på Teheran, det låga dieselpriset, och detta att man bytte vattnet i bassängen efter att kvinnorna badat där.
Vi brummade i väg. Körde genom DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien och så Bulgarien och genom hela Turkiet. Vi hade väl lite strul med den andre killens bil för färdskrivaren fungerade inte riktigt och snutarna i Turkiet tjafsade på flera ställen.
När du kommer ner till Turkiet får du ställa dig vid gränsen och vänta. Dom är ju så turkarna, att du kan få vänta. Det kan ta hur många timmar som helst. Vi var alltså, jag tror det var 39 eller 33 ställen vi skulle gå på och få stämpel i papper inne på tullområdet. Det skulle vägas, det var läkarintyg och det skulle betalas vägskatter. Det var en djävla massa ställen att springa på. Man fick lära sig eftersom, och fråga sig fram och så. Men det var väl okej. Vi stod där ett dygn eller så innan vi kom iväg.
Men så började strulet efter Istanbul. Då fick vi ett polispapper med oss som skulle stämplas på TIR-parkeringen. Det skulle skrivas i kilometer, datum och alltihopa, och så skulle vi visa passet och färdskrivarbladet. Dom kollade noga och anmärkte på allt. Problem mister, problem, och så skulle dom ha en tusenpeng. 14 kronor eller vad det var då. Ville du ha kvitto kostade det tretusen. Men det gick ju bra och vi susade iväg.
Sedan träffade vi på en kille, en bärgningsbil som också skulle ner till den där utställningen, på den allra sista TIR-parkeringen i Turkiet, borta i Basargan. Han hade pajat vattenpumpen. Så vi… Det var ju bara att riva isär skiten på hans djävla V-8. När det stod en svensk där då stannade man direkt. Det var en turk där och han sa det, att det är inga bekymmer. Han lagade vattenpumpen med konservburkar. Klippte remsor och gjorde ett lager av konservbukarna! Det var så mycket bly i burkarna. Och så fett, han hämtade något djävla segt fett och lindade en konservburk om. Den höll alltså hela vägen ner till Teheran och den sitter nu i den gamla Scaniaverkstan i Helsingborg, ute i kundmottagningen. Det läckte ju vatten va men inte värre än att det gick att köra. (…)
Ett och ett halvt dygn [stod vi sedan vid gränsen till Iran innan vi kom iväg] Det var strul med papperna. Iran var struket i karnet. Hur löser vi det? I tullen frågade vi hur vi skulle göra med karnet. Dom svarade att vi måste skicka papperna med bud ner till Teheran, så dom får ni inte med er. Vi tänkte det, att fan. Kan vi lita på dom här djävlarna? Så vi behöll TIR-karnet och triptikan. Fraktsedlar och sådant fick dom, men vi hade skrivit av så vi hade adresser och allt sådant. Ja så vart vi utsläppta vid gränsen sent på eftermiddagen.
Vi frågade den där speditören om det fanns något ställe att duscha på. Han sa visst, och åkte med oss. Körde före in i byn och visade ett jättefint badhus, nybyggt. Och vi in där, det kostade några kronor för ett sådant där duschbås. När vi står där i var sitt, rätt som det var, tog kallvattnet slut. Det fanns bara idiothett vatten! Det ångade ur rören. In kom en kille och sa: stopp! Vi försökte förklara. Men det var inga problem, vi skulle få vänta en halvtimme på kallvattnet. Det visade sig att dom pumpade upp kallvatten på taket som sedan gick med självtryck ner i rören och det var slut uppe på taket.
Sedan gav vi oss iväg. Men först skulle vi tanka. Vi hade fått nys på att det var billigt att tanka i Iran. Vi betalade elva öre litern för dieseln, tror jag. Klockan var sent på kvällen, eller sent på eftermiddagen. Vi sa att vi kör ner till Tabriz, det var en fjorton femton mil, och lägger oss där. Vi hade fått reda på att det fanns en TIR-parkering där. Vi vaknade mitt i natten. Det låg ett stort raffinaderi där i Tabriz. Ett av Irans största och irakierna höll på att bomba det på natten. Vi fick på oss paltorna och stack iväg därifrån. Raffinaderiet låg väl en två mil bort. Men det smällde och tjöt av flygplan och allt. Men man vill ju inte köra på natten, om det var folk ute på vägarna. Ingen belysning fanns det. Vi drog iväg en tio mil eller nåt.
Det var en torsdag. Sista biten ner. Det var så hett. Jag hade Forden då och det var 78 grader Celsius inne i hytten. Jag kände att huvudet bara kokade. Men så hittade vi ett ställe – det hade dom även i Turkiet – ett ställe där man pumpade upp källvatten i stora cementringar. Jag gick i en sådan och hade vatten till knäna. Jag stod nog där i en kvart innan temperaturen hade blivit någorlunda i kroppen. Vi ställde oss där och lagade mat och vi kokade ärtsoppa. Det var ju torsdag, ha ha ha.
Vi kom in i Teheran sedan på eftermiddagen. Det är en stor stad. Officiellt bor det väl en åtta tio miljoner där. Ringleden runt stan var över fyrtio mil lång! Vi kom in i ena änden och frågade oss, vart ska vi nu? Men så hittade vi en turk vid ett slakthusområde där som kunde engelska. Vi berättade vilken adress vi skulle till. Han hade en jättestor karta på väggen. Ja ni är här, och ska dit! Hur hittar vi dit då? Ja, det är bara och köra. Så vi gick ut och ropade på en taxi och han skulle köra före oss. Det var bara in i smeten där. Taxichauffören hade ju kört där förut. Han körde som en galning. Vi kom ut på en ringled. Den var sexfilig. Tre i varje riktning. Plötsligt var det bara tvärstopp. Så långt vi såg var det kö. Taxichauffören körde då bara över mittremsan, till motsatta sidan. Vi funderade en stund, men sedan körde vi efter, mot trafiken. Vi körde om kön.
Sedan, dagen efter ... Nej det var samma dag, skulle vi tvätta oss någonstans Vi hittade en sportanläggning till slut. Då fick vi inte komma in där till duscharna och swimmingpoolen. Det stod en djävel med Kalasjnikov som sa: Stick! Jaha det var väl inte mycket att göra. Det var bara att sticka då. På fredagen kom Volvos folk. Dom berättade då att på torsdagarna är det damerna som badar, och sedan måste allt vattnet bytas innan männen får bada igen. Kvinnorna är ju orena!?
Vi var nere på stan en gång. Volvo hade en heltidsanställd taxichaufför, eller två bröder som hade en bil. Det dom två inte kunde fixa det gick inte att fixa. Den dyraste whiskyn jag har druckit, det var där. Vi var nere i stan på ett hotell och åt. Och då såg vi vilken stor parkeringsplats det var här. Men, nej då, det var en korsning i Teheran, ha ha ha! Och vilka luftföroreningar. Fy fan, det gick inte att bo inne i stan. Och i södra delarna av stan där fick vi överhuvudtaget inte gå in. Han sa det: Ni blir dödade om ni åker dit. Dom sprängde, när vi var där nere sprängde dom järnvägsstationen och efter vad vi hörde dog en 200 människor. Det var en sån där grupp då som hade … några sådana där fundamentalister. 1984 var detta, så det var ju under Khomeynieran. En gång vart vi stoppade på en vägkontroll. Dom letade efter porr och sprit. Ungdjävlar på en 15 till 18 år med Kalsjnikov. En av dem hittade en tröja i min bil med något tryck på som han ville ha. Men nej då, det får du inte alls det! Då satte han bara geväret mot mitt huvud: Ta den då!
Vi var kvar i Teheran i nio dygn och var borta en månad sammanlagt. Så länge fick vi vänta på hemlass. Men hemresan gick bra. Vi körde genom Turkiet och jag tror att jag lastade konserver i Bulgarien. Det var lite spännande. Lite eget och … Ja, man har upplevt något som inte många andra har gjort.
Här lyser de mytiska strapatserna med sin frånvaro och det är knappast en hjälte som framträder. Jag betraktar föraren snarare som en erfaren människa som med glädje och entusiasm berättar om något han fått vara med om och som han aldrig glömmer. Han försöker varken framställa resan som något trivialt eller som ett farofyllt uppdrag. Skillnaden mellan historien ovan och mytberättelserna skulle möjligen kunna förklaras med att denna kommer från föraren själv och att övriga förmedlats genom journalister med uppdraget att locka läsare.
Härmed avslutas posterna som presenterar det viktigaste innehållet i avhandlingen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)