Kognitiv lättja och övertygelsens bekvämlighet

Arbetsåret är igång igen efter semestern, vilket känns bra. Det är skönt att vara ledig och alla behöver vara det, men balansen mellan arbete och resten av livet är viktigare. Överhuvudtaget är balans mellan en massa olika saker i tillvaron viktigare än aspekterna som balanseras mot vartannat. Utan arbetsårets mödor hade inte ledigheten haft det skimmer den har, och för att orka arbeta behöver man vara ledig. Det kanske inte känns så, men det är så det fungerar. Många tänker att det ena är viktigare eller mer värdefullt än det andra, och det verkar som vi människor har en fallenhet för att den typen av tänkande. För att inte falla i fällan att tänka i dikotomier krävs dels medvetenhet om att det är problematiskt att göra det, dels att man mobiliserar kraft och utvecklar sina kognitiva förmågor. Kunskap är inget man kan googla sig till eller få, den kräver eget arbete. Problemet är att vi människor ofta låter känslorna styra. Det har tagit oss dit vi är, så känslorna i sig är det inga problem med, men det blir problematiskt när känslorna tar överhanden och får styra. 

Intellektet är lika viktigt att hålla igång som konditionen och musklerna, även när man är ledig. Det går inte att prestera mentalt på topp hela tiden, men för att kunna göra det när man måste behöver man sova, vila, tänka på vad man äter och hålla igång kroppen. Allt hänger ihop och det är balansen mellan kroppens delar och aspekterna som vårt liv består av som gör oss till dem vi är. Lättjan och lusten att vara fri och ledig är en del av oss och den är också en viktig drivkraft i tillvaron. Många av mänsklighetens innovationer och framsteg bottnar i lättja, i begäret efter att följa minsta motståndets lag. Tänker man i dikotomier, att allt handlar om antingen eller, är det lätt att få för sig att kunskapsutveckling endast kräver hårt och målmedvetet arbete. Just när det gäller lärande och kunskapsutveckling är vila och ledighet från uppgifterna man arbetar med en helt central förutsättning.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag innan semestern snubblade över ett citat som innehåller insikter som skulle kunna förklara många av problemen som vi brottas med idag. Under sommaren har jag funderat en hel del på detta med kognitiv lättja och konsekvenserna av att låta känslorna styra intellektet, vilket är ett växande samhällsproblem. Efterfrågan på populistiska politiker som ger oss det vi vill ha och det kollektiva undvikandet av det vi behöver, vilket ofta är jobbigt, har länge framstått som en fullkomlig gåta för mig, men efter att jag har läst boken Öppet sinne: kraften i att veta vad du inte vet, av Adam Grant, förstår jag bättre att, hur och varför så många människor tänker och agerar som de gör. På bokens baksida står följande:

Intelligens ses ofta som förmågan att tänka och lära sig, men i en värld som snabbt förändras finns det en annan uppsättning kognitiva färdigheter som kan vara ännu viktigare: förmågan att tänka och lära om. Alltför många av oss föredrar övertygelsens bekvämlighet framför tvivlets obehag. Vi lyssnar på åsikter som får oss att må bra i stället för på idéer som får oss att tänka efter. Vi beter oss som åklagare som försöker bevisa att motståndarsidan har fel i stället för som forskare på jakt efter sanningen.

Övertygelsens bekvämlighet präglar verkligen samtidsdebatten. Det är lätt att förstå känslan av obehag som tvivlet ger upphov till, liksom känslorna av alienation som upplevelsen av att världen förändras snabbare än man själv och ens kunskaper ger upphov till. Förståelsen för att allt fler väljer att lita mer på sina känslor och människor som säger sig sitta inne med sanningen, än på forskare som ägnat hela sina liv åt att utveckla kunskap om världen och oss människor, vilken sällan är entydig och enkel att förstå. Kvaliteten i allt lärande och all kunskapsutveckling står i direkt relation till mödan som den som vill lära och förstå lägger ner i arbetet. Bejakandet av dumheten som ett känslostyrt tänkande oundvikligen leder till, liksom tilliten till populistiska ledare med totalitära ambitioner, utgör ett lika stort hot mot livet på jorden som klimatförändringarna som många, även högt upp i samhällshierarkin, förnekar för att de väljer att lita mer på sina egna känslor än på vetenskapen (omkring den inte bekräftar deras fördomar).

Det må vara bekvämt att vara övertygad om att man vet eller att ledaren för det parti man alltid röstat på är klok och vill en väl, att den politik som lett till framgångar i historien alltid kommer att vara framgångsrik, men att ge efter för kognitiv lättja är förödande, både för en själv och samhället man lever i. Det spelar ingen roll att det är så här vi människor fungerar, samhället vi lever i (men nu är på god väg att rasera) är resultatet av kunskap och hårt arbete, inte av bekvämlighet och förnekelse av fakta! Rubbas balansen, till exempel genom att samhället delas upp i en liten klick av privilegierade med makt, som bara är lediga och en majoritet som aldrig är det, kommer kunskapen att bli lidande. Kunskapssamhällen växa fram underifrån och mellan människor, vetande är liksom kultur och samhällen, en kollektiv angelägenhet. Hur det känns har inget med saken att göra. Grant skriver i boken:

En del av problemet är kognitiv lathet. Vissa psykologer hävdar att vi är mentala snåljåpar: vi föredrar ofta bekvämligheten i att hålla fast vid gamla åsikter framför svårigheten i att brottas med nya. Men det finns också djupare krafter bakom vår motvilja att tänka om. Att ifrågasätta oss själva gör världen mer oförutsägbar. Det kräver att vi erkänner att fakta kan förändras, att det som en gång var rätt nu kan vara fel. Att ompröva något vi tror starkt på kan hota våra identiteter och få oss att känna att vi förlorar en del av oss själva.

Vill vi leva i en trygg och långsiktigt hållbar värld finns det inga genvägar eller enkla lösningar, och ju längre vi undviker kunskapen – om hur saker och faktiskt ting fungerar och hur allt verkligen hänger ihop – vilken alltid är mer eller mindre föränderlig, rör vi oss längre och längre ut för det sluttande plan som ger upphov till just de känslor som får oss att tänka och agera mot våra egna intressen. När världen förändras måste kunskapen följa med, det går inte att slå sig till ro med historiska insikter. Och hur jobbigt det än är måste man tänka om och byta åsikter när kunskapen säger att det är klokt, att slå sig till ro med de övertygelser man en gång skaffat sig är ett uttryck för kognitiv lättja och därför förkastligt. Väljer man att lyssna mer på den som tvärsäkert hävdar att världens samlade forskare har fel, än på vetenskapen och dess resultat, vilka aldrig är entydiga, är det känslorna som styr en tänkande, inte intellektet. Och hänvisar man till något som står i en bok som skrevs för tusentals år sedan och håller fast vid övertygelsen mer ju fler indikationer på att man har fel man konfronteras med, är det inte kunskapens väg man valt att vandra. Alla typer av fundamentalism är förkastliga eftersom de talar till känslorna. Att leva i förnekelse känns bra för många, men det spelar ingen roll hur många man är som väljer att följa ledare som pekar ut en enda väg eller skyller problemen på andra. 

Det faktum att så många idag väljer att inte respektera vetenskapen, det vill säga världens samlade forskare (alltså inte enskilda vetenskapsutövare eller studier), och att så många även inom vetenskapen väljer att inte förhålla sig ödmjuk inför verklighetens komplexitet och kunskapens mångtydighet, är ett av samtidens grundproblem. Först när majoriteten inser problemet och bjuder motstånd mot alla former av lättja och fundamentalistiska övertygelser kan det mödosamma arbetet med att bygga upp ett fungerande utbildningssystem påbörjas, men tidsfönstret krymper för varje dag som går. Ju längre vi väntar, desto dyrare och mödosammare blir arbetet, och vid någon punkt är det försent.