Ett slags karta att orientera med hjälp av i det akademiska landskapet

I grund och botten är det väldigt enkelt. Högskoleväsendets uppgift är kunskap, och om kunskapen inte håller hög kvalitet blir pengarna som investeras i utbildning till slöseri med skattebetalarnas pengar. Om det bara var upp till mig som lärare och forskare skulle jag inget hellre vilja än att ägna all min (arbets)tid åt kunskapsutveckling och undervisning. Tyvärr är det inte upp till mig, det är inte ens upp till kollegiet, för vi som arbetar som lärare och forskare har med tiden fått allt mindre makt över arbetet som vi utbildats för. Trots att det tydligt framgår av högskolelagen att alla forskare är fria att efter eget huvud välja syfte och metod för forskningen och hur man ska kommunicera resultatet av arbetet är man forskare idag i praktiken tvungen att följa linjens direktiv, som över tid blir allt mer detaljerade. Linjen blir dessutom större och större och dess makt över högskolans verksamhet ökar för varje år. Fortfarande talas det i akademiska sammanhang om kunskap, bildning, frihet samt vikten av tillit, men det blir i praktiken bara ord för kontrollsystemen blir fler och fler och kraven på lärarna och forskarna blir bara mer och mer detaljerade.

Om jag som forskare ska kunna utveckla kunskap hänger det på mina egna prestationer. Det är jag som måste forska och skriva, och friheten som krävs för att resultatet ska bli bra, alltså handla om korrekt och användbar kunskap, liksom tilliten till att jag utför arbetet efter bästa förmåga, är helt avgörande. Vill jag göra karriär inom akademin måste jag dock följa linjens regler och dess syn på vad som är viktigt. Och för att cheferna och administratörerna i högskolans linjeorganisation ska kunna göra karriär krävs att andra utför det arbete som cheferna sedan tar åt sig äran av. Det är lätt att tala om vikten av tillit, kunskap och kvalitet, men när ens lön och karriärmöjlighet hänger på vilka nyckeltal man kan prestera väger friheten och kunskapskvaliteten lätt som en fjäder för många. Chefernas uppgift är att visa resultat, och resultat kan man bara få om man styr och kontrollerar, och det enda som går att kontrollera är nyckeltal. Kunskap är dock något annat.

Det är en så sorglig utveckling att jag väljer att konstatera att och kort förklara hur det blivit som det är. Det som borde vara enkelt, särskilt som det regleras i lag, har obegripligt nog gjorts komplicerat. Och det är som alltid de som ytterst ansvarar för kärnverksamheten, i högskolans fall undervisningen och forskningen, som betraktas som problemet. Tron på ledarskapets undergörande verkan samt övertygelsen om att kunskap och akademisk kvalitet går att mäta och kontrollera, är en känsla, och vi vet att känslor tenderar att övertrumfa kunskapen, så när jag som lärare klagar över att förutsättningarna jag får att arbeta med lärande och skapa kunskap med hög kvalitet försämras för varje år som går och varnar för kontrollsystemens negativa konsekvenser uppfattas jag som ett problem av linjens företrädare. Det finns så många ömma tår att trampa på. Eftersom kunskapen är mitt uppdrag och dess kvalitet är det enda jag kan och ska värna, kan jag inte hålla tyst, men den vars makt hänger på att produktionen av nyckeltal står sig i konkurrensen med andra avdelningar eller lärosäten, behöver inte ta sådana hänsyn. Stannar man upp lite och tänker efter borde det vara uppenbart att nuvarande organisering av forskningen och den högre utbildningen inte är optimal, givet att kunskap och akademisk kvalitet även i framtiden är målet för verksamheten.  

Vad krävs för att lärare ska kunna vara lärare? Det är i grund och botten väldigt enkelt: tid, frihet samt möjlighet att forska. Känner man som lärare inte tillit går det inte att göra ett bra arbete som lärare, alltså ett arbete som inspirerar studenterna att ta sig utanför sin bekvämlighetszon, vilket krävs för att lära sig nya saker. Bristen på tillit till lärare och forskare har kommit smygande, och under senare tid har förändringen accelererat. Det finns inga kollegiala organ längre, all makt ligger hos linjen, som i bästa fall lyssnar på på kollegiet. Med risk för att uppfattas som tjatig påminner jag om att när Sverige hade ett av världens bästa skolsystem fanns i princip inga linjeorganisationer, all makt över arbetets utförande låg hos lärarna, som hade frihet att göra vad de ansåg bäst för att eleverna och studenterna skulle lära sig så mycket och så bra som möjligt. Så är det inte längre och för varje generation lektorer som lämnar högskolan försvinner kunskapen om och förståelsen för vad som faktiskt främjar kunskapskvalitet och skapar förutsättningar för lärande successivt. Med rådande syn på kvalitet och kunskap är det inte fråga om, utan när lärare ersätts med AI. Tänk vad mycket pengar man skulle tjäna ...

Vilken typ av linjeorganisation behövs för att lärarna ska kunna vara lärare. Det är också väldigt enkelt. Problemet är att vi idag krånglar till det, samt ofta spänner vagnen framför hästen. Frågan om det överhuvudtaget behövs någon linjeorganisation ställs inte, och om någon påpekar att när Sverige en gång i tiden var en framstående kunskapsnation hölls administrationen på ett minimum och lärarna var sina egna chefer, vilket gjorde läraryrket efterfrågat och prestigefyllt. Idag är det till linjen man ska söka sig om man vill göra karriär är och tjäna pengar, trots att linjen inte skapar någon kunskap. Vad som behövs för att administrera en högskola där kunskapen står i centrum är: en rektor som bevakar högskolans intressen gentemot politiken, en prefekt per institution som ansvarar för ekonomin, och en studierektor lägger schema. När jag tänker på det faktum att Sverige idag är det land i världen som ger lärarna sämst möjligheter att möta studenterna i klass- och seminarierum får jag kämpa med tårarna, för det är så tragiskt att jag saknar ord. Och anledningen är att vi inte anser oss ha råd. Men nya chefer finns det uppenbarligen alltid pengar till ...

Vilken typ av administration behövs? Det är lite av en slamkrypare, dels eftersom det beror på vilken typ av kurser som ges, dels vilka lärare som undervisar och forskning som bedrivs. I en högskola där kunskapen står i centrum litar man på lärarna och överlåter den frågan till kollegiet. Idag anses det tragiskt nog vara så att kvaliteten står och faller med administrationen, vilket bevisligen inte stämmer.

Vilka rättigheter och skyldigheter har studenterna i en högskola där kunskapen står i centrum? Ansvaret för kvaliteten i högskolans verksamhet vilar tungt på studenternas axlar, en del av dagens administration skulle mycket väl kunna utföras av studenterna som i Sverige har ynnesten att utan kostnad kunna ta del av högre utbildning. Det handlar om vuxna människor som kommer till högskolan för att lära, alltså bedriva självständiga studier, inte om omyndiga människor så snabbt som möjligt vill ha en examen. Idag betraktas studenter allt mer som kunder och verksamheten utvärderas med fokus på kundnöjdhet.

Jag har skrivit en bok om akademisk kvalitet som jag försöker få utgiven på något förlag, men det går tyvärr trögt. Intresset för kunskap och akademisk kvalitet är inte särskilt stort idag, vilket gör mig ledsen, men jag ger aldrig upp hoppet och kommer att fortsätta kämpa för det jag tror på så länge jag lever. Jag har skrivit boken utan några andra hänsyn än den syn på kunskap och lärande, samt kvalitet, som jag skaffat mig på olika sätt under alla år i den akademiska världen, både genom studier, forskning och egen erfarenhet.

Kapitel ett handlar om den problematiska uppfattningen att osäkerhet är ett problem, när det i själva verket är förutsättningen för allt lärande och kunskapsutveckling. Här diskuteras problemen med nuvarande syn på kvalitet och skillnaden mellan regler och principer uppmärksammas. Konsekvenserna av olika sätt att se på konkurrens behandlas och kritik mot New Public Management förs fram. Här presenteras även konstruktiva förslag på hur man kan tänka kring progression i både högre utbildning och forskning.

Kapitel två riktar fokus mot skillnaden mellan intellektuella och rationella förmågor och argumenterar för att forskning och universitetsstudier är en intellektuell utmaning, inte ett rationellt problem som går att lösa på något effektivt sätt. Digitaliseringen och dess effekter granskas kritiskt och den mänskliga kognitionens begränsningar diskuteras som förutsättningen för all akademisk verksamhet, inte som ett problem. Samtal förs fram som alternativ till debatt när kunskapsrelaterade frågor ska avgöras.

Kapitel tre pekar på och diskuterar alternativa sätt att se på mål och arbete med förändring. För att en akademiska kultur som kan härbärgera mångfald ska kunna växa fram behöver man tänka mer i termer av både-och, och mindre i termer av antingen eller. Ambitionen är att visa hur akademisk kvalitet uppstår i de dynamiska kontinuum som existerar mellanolika ytterligheter.

Kapitel fyra berör pregnanta frågor som studenternas ansvar, kontrollfixeringens konsekvenser och förutsättningarna för framväxten av en bildningshögskola. Här diskuteras även behovet av intellektuell olydnad.

Avslutar denna bloggpost med en kort sammanfattning: Vilka är de viktigaste problemen, alltså hindren för kunskapsutveckling idag?

• Brist på tid (att lära)
• Brist på frihet (att undervisa med kunskapen i centrum)
• Brist på tillit till lärarna
• Brist på respekt för kunskapen
• En övertro på styrning och ledning