Planen är att hålla igång bloggandet även under semestern, men det kanske blir en annan, mer friare typ av texter som omväxling och för att undvika känslan av tvång som är förödande för kreativiteten och lusen att lära och utvecklas. Tyvärr känns dock den akademiska världen allt mer tvingande. För varje år som går känner jag mig mer instängd. Trots att jag har gått igenom landets längsta (och inte minst dyraste) utbildning litar organisationen allt mindre på mig. Vi lärare förväntas allt mer följa order uppifrån, som i bästa fall, men långt ifrån alltid, är förankrade i kunskap.
Problemet är att marknadsföringen idag kommer först, och sen fylls budskapet med innehåll. Allt fler verksamheter styrs idag av strateger vars mer eller mindre visionära idéer styr verksamheten. Det fungerar bra inom många branscher och ibland är det enda sättet att tvinga fram innovationer, vilket Steve Jobs och Apple är ett talande exempel på. Men på högskolan är det förödande eftersom vårt uppdrag är kunskap. Som lektor skapar jag förutsättningar för lärande, jag överför inte fakta. Därför leder målstyrningstanken och kvalitetssäringssystemet till produktion av tomma nyckeltal, för det är det enda som går att styra. När det är marknadsförarna och strategerna som styr högskolans verksamhet spänns i praktiken vagnen framför hästen, vilket är djupt problematiskt med tanke på vilka utmaningar mänskligheten står inför.
Ironi är i princip det enda ”vapen” vi som värnar kunskapen har tillgång till idag, vilket är oerhört frustrerande att tvingas konstatera. Som bagare följde jag självklart order, men som docent är jag utbildad för och har många års erfarenhet av att leda. Forskarutbildningen handlade i grund och botten om att utveckla kompetens att söka sig fram i okänd och oländig terräng. Det viktigaste jag lärt mig är förmågan till kritisk utvärdering av det vi anser oss veta. Som kultuforskare undersöker jag den miljö som vi alla lever i och som vi genom att interagera med varandra i vardagen både påverkas av och påverkar. Problemet, eller det är själva förutsättningen, är att kulturen är osynlig; den är som vattnet för fiskarna, vilket gör det till en otacksam uppgift eftersom forskningen ofta inte resulterar i kunskap som människor vill ha. Min forskning handlar i alla fall om kunskap som vi behöver. Och jag ser mig inte som någon expert som talar om för andra vad de ska göra. Forskningen handlar om att skapa verktyg att tänka med för att bygga upp en bättre förståelse för tillvaron och dess inneboende förutsättningar för förändring.
Marknadsföringssamhället är ett girighetssamhälle och jag har tänkt på dess konsekvenser långt innan jag började på högskolan och tvingades se på hur den akademiska kulturen förändrades. Som ung vuxen under 1980-talet retade jag mig på reklamen för ny musik som då blev allt vanligare. Då som nu tänkte jag att verklig kvalitet alltid visar sig. Bra musik sprider sig bland kännarna eftersom dess inneboende kraft att övertyga uppstår i mötet mellan. Visst blir vissa låtar klassiker för att de spelas många gånger, för att många människor hör dem ofta, men är låten dålig spelar det ingen roll hur mycket den marknadsförs. Konsekvensen av marknadsföringen, om den tillåts ta över, är att bara musik som marknadsförs spelas. Och när även artister förväntas följa marknadsförarnas och strategernas order försämras musiken. Där är vi inte och förhoppnings hamnar vi aldrig där. Jag hoppas och tror att konsten är immun mot marknadsföringssamhällets förförande krafter.
Vad jag försöker säga är att reklam för böcker, filmer och musik är lika förödande för kvaliteten som reklamen för skolorna är för kunskapen. När den här vägen väl anträtts rör man sig snabbt ut för ett sluttande plan. Ett strikt kontrollerat samhälle är inget fritt och öppet, demokratiskt samhälle, utan en totalitär och toppstyrd diktatur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar