Ansvar och lusten att lära

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på känslan av att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären, och jag har funderat massor över varför det var så. Min smala lycka och nyckeln till framgång, inser jag efter år av reflekterande över dessa saker, är en märklig kombination av att jag alltid närt en hunger att veta och förstå, och känslorna av att vara annorlunda. Eftersom jag aldrig velat sticka ut men ändå alltid gjort det har det alltid varit viktigt för mig att förstå både det sociala spelet, kulturens väsen och människans (både min egen och andras) natur. Det är kunskap jag söker, inte om något specifikt egentligen eftersom ingen kan veta vilka kunskaper som kommer att visa sig viktiga och användbara i framtiden. Jag har varit filters i mitt sökande efter insikter och förståelse. Allt intresserar mig, inte minst vetandet som sådant och lärandets inneboende egenskaper. Att vara och fungera som jag är svårt att kombinera med en karriär i dagens akademi. Men om drivkraften för allt fler som studerar och forskar allt mer handlar om annat än kunskap och lärande, har vi snart inget kunskapssamhälle och då är även demokratin i fara. 

Jag återkommer ofta till dessa saker, och till det faktum att jag idag undervisar och forskar i en akademisk miljö som är helt annorlunda än den jag inledde min forskning och började undervisa i. En viktig anledningen till att jag så ofta hamnar här i mitt tänkande och bloggande är just det jag skriver om inledningsvis. Om forskare och lärare som bejakar den akademiska friheten genom att följa sin nyfikenhet och kunskapsintresse betraktas som ett organisatoriskt problem får det konsekvenser för synen på kunskap i samhället som helhet, liksom för demokratin, eftersom andra drivkrafter än kunskapen därmed leder mänsklighetens utveckling. Frågan borde med andra ord intressera fler, inte minst eftersom förändringen och dess konsekvenser berör  oss alla. New Public Management är inget entydigt begrepp, men det fungerar som samlingsbegrepp för samtidens förkastliga produktionsfixering och besatthet av mätbarhet samt effektivisering. Kunskap handlar inte om att producera något, och lärande går inte att effektivisera, ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Problemet är att konsekvenserna av det sättet att leda och organisera utbildning kommer smygande, lite som ränta-på-ränta-effekten, när min generation går i pension minskar andelen individer i arbetsför ålder som minns hur det var när Sverige var en kunskapsnation. Och då blir det ännu svårare att diskutera kunskapsteori och värna den akademiska kvaliteten.

När jag vågade ta steget in i högskolan upptäckte jag en värld som jag omgående knöt an till, och jag kände mig från dag ett bekväm med rollen och ansvaret som det innebar att vara student, till skillnad från att vara elev, vilket överraskade mig. Idag förstår jag bättre varför. Jag har så länge jag kan minnas kämpat med (eller mot) känslorna av rastlöshet, men när jag arbetar med öppna frågor utan givna svar, vilket kunskapsfrågan är, är det ingen nackdel att vara rastlös, tvärtom. Rastlösheten, i alla fall om den kan kombineras med uthållighet, vilket intresset för kunskapen som sådan leder till, blir en tillgång i sökandet efter vetande och förståelse (men blir ett problem om och när utbildning anses handla om att producera resultat) eftersom de ständiga bytena av perspektiv och det eviga testandet av olika uppslag främjar kreativiteten som krävs för ett utveckla ny kunskap. Även om jag trivdes i akademin kändes det under de första åren som om jag inte kom någonstans, och därför växte oron över att avslöjas som en bluff. Men efter några år när jag började urskilja mönster och såg samband mellan olika ämnen och kunskapsområden märkte jag att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bedriva forskning. Och eftersom det fortfarande fanns förståelse för grundforskning, alltså nyfikenhetsdriven forskning om öppna frågor utan givna svar, vilket kultur är eller kan sägas handla om, blev jag doktorand och kunde jag disputera, vilket stärkte mig i tron på att jag inte är någon bluff. 

När jag väl hittade in i akademin på 1990-talet kändes det som att jag kom hem eftersom jag fann en värld där kunskapen stod i centrum. Undervisningen inspirerade mig till lärande just för att jag fick ta eget ansvar och var fri att söka mig fram där och när det fungerade och så länge det intresserade mig. Det jag kan har jag lärt mig genom att gå min egen väg, vilket inte alltid varit enkelt eftersom alla som gör det betraktas med misstänksamhet. Både misslyckandet i grundskolan (jag gick ut högstadiet med usla betyg) och den där känslan av att förr eller senare avslöjas som en bluff, tror jag delvis handlar om att jag läser böcker och lär mig saker på andra sätt och söker kunskap på andra platser än många andra. Jag följer vetenskapens principer eftersom det är enda sättet att flytta vetandets gränser, och därför är jag kritisk mot reglerna och alla manualer som NPM-tänkande leder till och som gör det möjligt även för människor som inte är intresserade av kunskapen. som sådan att producera resultat som vid en ytlig granskning ser ut som vetenskap, men som i själva verket är något annat.

Den typen av kunskap som vetenskapligt tänkande bygger på har ett mycket längre bäst-före-datum än ämnesspecifika specialkunskaper, därför växer sådan kunskap exponentiellt och blir mer och mer värdefull över tid. Så kallad faktakunskap och artiklar i vetenskapliga journaler blir snabbt obsoleta eftersom kunskapen upphör att vara kunskap när verkligheten förändras, vilket den gör i allt snabbare takt när alt fler får allt mindre tid att tänka och reflektera över de saker som jag skriver om här. NPM är med andra ord ett slags svart hål som suger livet ur allt och alla, samtidigt som tankesättet och ledningsfilosofin leder till ett fiktivt behov av mer av samma sak. 

I varje klassrum och föreläsningssal sitter det troligtvis någon som är som jag, och om det jag skriver kan få bara en enda att snabbare och mer smärtfritt nå sin fulla potential och att inte vika ner sig och nöja sig med mindre än hen förtjänar, är jag tacksam. Och den förhoppningen inspirerar och fungerar som drivkraft för mig. Därför fortsätter jag. Och under året som kommer har jag stora planer för mitt skrivande, inte bara här på. Flyktlinjer.