Hur skulle det bli om skolan och utbildningssystemet samt forskningen verkligen placerade kunskapen i centrum och anammade en syn på lärande som utgår från att det är individens ansvar? I dagens marknadsskola är valfrihet viktigast och det är skolor man väljer, alltså utförare av tjänsten undervisning. Den skola som har rykte om sig att eleverna går ut med bäst betyg framstår med denna syn på utbildning som mest attraktiv, trots att betyg inte självklart är samma sak som kunskap och även om det finns tydliga indikationer på att det råder betygsinflation inom nuvarande utbildningssystem. Skolan drivs idag allt mer och allt tydligare av multinationella aktörer vars mål är kundnöjdhet och ekonomisk vinst. Det är så långt ifrån den ursprungliga tanken med friskolereformen man kan tänka sig, den lanserades nämligen som ett sätt ge föräldrarna möjlighet att välja pedagogiskt upplägg för sina barn. Idag handlar det om att välja bort skolor man av olika anledningar inte gillar och om att göra vad man kan för att ens barn ska få så bra betyg som möjligt, vilket är förödande för kunskapskvaliteten i vårt land.
Skolorna lägger enorma summor på marknadsföring och lobbying. När skolor kämpar för sin ekonomiska överlevnad på en marknad där betyg är hårdvalutan är och kan inte kunskapen vara i centrum, istället läggs ansvaret för resultaten (läs betygen) på lärarna och rektorerna. Ekonomerna gör i ena änden vad de kan för att kapa kostnader genom att bara göra precis vad man måste för att inte dra på sig kritik från skolinspektionen, och i andra änden bedrivs arbete för att dölja problem och visa på nöjda kunder; uppgifter som överhuvudtaget inte hör hemma inom kunskapsskolans värld. Det värsta och dessutom helt huvudlösa är att kommunala skolor tvingas driva sin verksamhet på helt andra premisser än privata aktörer. Här liksom på andra områden inom välfärden privatiseras vinsterna och kommunaliseras/förstatligas förlusterna, och det är inga små summor som försvinner från det allmänna. Vinsterna som de privata aktörerna plockar ur verksamheten är en uppenbar kostnad, och räknar man dessutom in kommunernas utgifter för ansvaret de har att erbjuda alla elever undervisning (även när privata aktörer lägger ner sin verksamhet för att den inte genererar tillräckligt med vinst) samt alla skolors påtvingade kostnader för marknadsföring och lobbying blir summan hisnande. Privatiseringen av skolan motiveras med att det blir mer effektivt, men vad är poängen med det om samhällets kostnader ändå är de samma?
Det talas om skolpengen som en fast kostnad i budgeten, som om det handlar om att samhället bestämmer sig för att lägga en viss del av skatteunderlaget på utbildning och att denna summa sedan delas med antalet elever, som får använda pengarna efter eget huvud och att detta förfarande leder till att kvaliteten i lärandet ökar och kunskapsutvecklingen främjas. Trots att det är uppenbart för alla det inte stämmer lever myten vidare, delvis beroende på att så många ser valfrihet som en viktig fråga, delvis för att friskolornas ägare lägger stora summor på lobbying. När skolan var statlig gick ALLA pengar som satsades på utbildning till just utbildning, men idag går en växande andel av utgiften till annat, som vinst, administration, kontroll och marknadsföring, och det är pengar som alltså INTE läggs på undervisning. Samhällets kostnader för utbildning ökar inte, men andelen kunskap och lärande som skattebetalarna får för pengarna har minskat dramatiskt.
Det som händer med skolan (och att det är i just skolan det händer) är på många olika sätt djupt tragiskt och potentiellt förödande eftersom det är där grunden för kunskapssamhället läggs, och när grunden blir allt mer instabil kan den högre utbildningen inte fungera som den behöver fungera för att tillgodose samhällets behov av kunskap. Demokratin hotas också när efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än förnuftet växer, vilket är fullkomligt förödande, särskilt som mänskligheten står inför en klimatutmaning som saknar motstycke i världshistorien. Ju längre det huvudlösa och världsunika skolexperimentet får fortsätta desto mer urholkas grunden för kunskapssamhället, vilket försätter oss alla i en situation som mycket väl kan leda till katastrofala konsekvenser.
Lärande och kunskapsutveckling handlar inte om att få eller ge betyg, utan om att bygga upp förståelse för och kompetens att hantera livet och samhället. Lärande är och kan därför bara vara individens ansvar. Kunskap är inget man får, det är frukten av hårt individuellt arbete och kunskapskvaliteten är direkt avhängig intensiteten i och dedikationen för det arbete som elever och studenter lägger på studierna. Lärarna kan bara skapa förutsättningar för lärande och bedöma resultatet, åläggs de ansvar för elevernas betyg och tvingas stå till svars för betygen de sätter (eller ännu värre, om deras lön står i relation till vilka betyg de sätter) leder det oundvikligen till betygsinflation. Det kan inga administrativa metoder eller kontrollsystem i världen förhindra.
Att lägga ansvaret för lärandet på lärarna och jämföra dagens kunskapsresultat med den svenska skolan på 1970, -80 och -90 talen, är oförskämt och minst sagt missvisande eftersom förutsättningarna idag, som en konsekvens av nedskärningar och den utveckling som skissats ovan, är helt annorlunda. Sökandet efter syndabockar är kunskapsfientligt och förödande för klimatet i skolan, men det är den väg som politikerna slagit in på, eller låst fast sig vid. Valfriheten och marknadsskolan har blivit en helig ko som inte får ifrågasättas oavsett vad som händer, vilket i sig är en indikation på hur långt bort vi idag har rört oss från den kunskapsskola som en gång i tiden, för inte särskilt länge sedan, betraktades som ett föredöme i världen.
Det är bara i skolan som populismen kan bekämpas, och en skola värd namnet kan inte drivas som ett företag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar