söndag 11 september 2022

Till samtalets lov och postmodernismens försvar

Ända sedan den postmoderna rörelsen uppstod i Frankrike på 1950-talet har den utsatts för kritik. Kritiken har aldrig riktigt tystnat. På 1990-talet rasade ett vetenskapskrig mellan konstruktivister och positivister som kulminerade i Alan Sokals famösa publicering av sin bluffartikel i tidskriften Social Texts. Idag beskylls postmodernismen för snart sagt alla problem i samhället. Fast vems postmodernism är det som kritiseras egentligen, kritikernas eller postmodernisternas? För det första har det aldrig funnits någon enhetlig rörelse och ytterst få tänkare kategoriserar sig själva som postmodernister, även om de är överens om kritiken mot alla anspråkpå absolut sanning. Postmodernism är inte en relativistisk filosofi, det är ett missförstånd. Postmodernismen utgör bara ett hot mot forskare vars resultat inte håller för en kritisk granskning.

Hela debatten är märklig och bygger på en rad problematiska antaganden. Om sanningen är entydig och absolut, varför behöver den då försvaras? Sanningen därtill ett ämne synnerligen illa lämpat att debattera eftersom debatten är skapad för och anpassad efter just den syn på kunskap som kritikerna försvarar och postmodernisterna kritiserar. Liksom inom alla andra vetenskapliga fält finns det både problem och förtjänster inom postmodernismen, men det är inte skäl nog att avfärda hela fältet. Om postmodernismen gjorde anspråk på att undersöka samma typ av problem som naturvetenskapen hade kritikerna absolut en poäng, men så är det inte. Ett sätt att se på konflikten och försöka förstå hur den kan lösas är att fokusera på missförståndet att komplex och komplicerad är synonymer. Väldigt förenklat kan man säga att positivismen löser komplicerade problem; det vill säga problem som går att plocka isär i mindre delar som löses separat och sedan sättas samman till en fungerande helhet. Postmodernismen förfogar över verktyg skapade för att hantera komplexa problem, vilka är lika komplexa hur mycket de än delas upp i mindre delar. Postmodernister hävdar att det handlar om två olikatyper av problem medan kritikerna förnekar skillnaden. Postmodernismen utmanar alltså inte den konventionella vetenskapen, den för fram alternativ som breddar vetenskapen och gör den bättre. Postmodernismen ställer kritiska frågor och vill samtala men eftersom vi lever i en debattkultur tvingas båda parter gräva ner sig i skyttegravar för att därifrån kämpa om herraväldet över (synen på) kunskapen.

Gilles Deleuze, en av postmodernismens fixstjärnor, undersökte samtalet som en väg till kunskap och konstruerade verktyg att tänka med för att hantera komplexa problem och frågor utan givnasvar. Det är en bättre och mer vetenskaplig väg att undersöka verkligheten och olika vetenskapers vetenskaplighet än debatten eftersom samtalet leder till ömsesidig förståelse. I en debatt finns bara plats för en vinnare, men i ett samtal måste man inte ensas om ett svar, det bästa och enda. Deleuze är en okonventionell tänkare och det är lätt att missförstå hans texter, om man inte läser dem som de underlag till samtal som de är. Filosofin som Deleuze och Félix Guattari skapade har exempelvis avfärdats med hänvisning till några felaktiga uttalanden om matematik. Fast Deleuze och Guattari uttalar sig inte om matematik, de använde exempelfrån matematiken för att förklara sina analytiska verktyg, vilka även förklaras på en lång rad andra sätt. Deleuze och Guattari hävdar inte att sanningen är relativ, de undersöker hur sanningen kommit att uppfattas på det sättet. Kultur som analysverktygen är skapade för att förstå är komplext och därmed spelar felaktigheter i marginalen inte någon roll så länge helheten fungerar som helhet betraktad.

Det finns en text som på ett förhållandevis tydligt och lättbegripligt sätt visar hur Deleuze tänker om och ser på kunskap. ”Samtalet. Vad är det och vad är det bra för?”, som ursprungligen publicerades 1977; översattes till engelska tio år senare och 2004 gavs ut på svenska i översättning av Kristina Ekelund i kulturtidskrifterna Ailos och Gläntas gemensamma utgåva om Deleuze. Därifrån plockas några belysande citat som förhoppningsvis kan gjuta olja på vågorna av den infekterade konflikten och upplösa den för kunskapsutvecklingen förödande debatten.
Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.
För kulturforskare är detta citat viktigt; men inte för att det bevisar något. Det är ingen hypotes som ska beläggas eller förkastas. Citatet kräver tolkning för att bli användbart. Postmodernistisk filosofi använder exempel från verkligheten för att förklara teorin och begreppen, inte tvärtom. Jag brukar använda ovanstående citat genom att hänvisa till min utbildning och akademiska titel docent. Under studiernas gång förändrades både jag, akademin och kulturen jag studerar. Även om det inledningsvis inte var mitt mål blev jag med tiden docent, vilket då betydde något annat än det gjorde när jag påbörjade mina studier. Akademin förändras hela tiden och därmed även innebörden i orden och begreppen som verksamheten kretsar kring. Idag ställs andra krav för att bli docent än när jag var student. Ändå bygger verksamheten på föreställningen om att man reser från en punkt till en annan och att sammanhanget man färdas genom är oföränderligt. Deleuze filosofi riktar blicken och hjälper en se verkligheten på nya sätt, vilket förhoppningsvis kan leda till fördjupad förståelse. Han skapar kartor att orientera sig med men leder inget i bevis.
Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.
Detta citat beskriver en relation byggd på omedvetet ömsesidigt beroende. Getingen och orkidén utgör varandras förutsättning. Inte minst i dessa klimatförnekartider behövs insikt om människans beroende av dels andra människor, dels resten av livet på jorden. Deleuze talar om a-parallell tillblivelse, vilket är ett okänt ord för något trivialt. Postmodernismens företrädare anklagas ofta för att skriva obegripligt, men allt handlar om hur man väljer att läsa texten. Tänker man sig att Deleuze skrivit en informerande faktatext där han leder något i bevis blir texten obegriplig. Med fantasins hjälp går det dock att överföra tankefiguren till vardagen, samhället och kulturen. Det är där filosofin får sitt värde; genom att tankarna omställs i handling. Deleuze initierar samtal om hur det är och hur det skulle kunna bli. Eftersom inget leds i bevis lämpar sig hans texter inte för debatt. Det viktiga i ett samtal är inte vem som har rätt utan vad som händer mellan och liksom i citatet ovan är det inte punkterna eller delarna som är det viktiga, utan helheten och det som händer mellan.
Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är »utanför« och »mellan«.
Deleuze stal friskt av andra och uppmuntrar sina läsare att göra det samma. Kunskapsutveckling är, för att tala med Deleuze, ett slags a-parallell utveckling, en resa genom en föränderlig terräng mot ett okänt mål. Deleuze kommenterade inte eller uttalade sig å någon annans vägnar, han samtalade med levande och döda, han skrev och tänkte tillsammans med Félix Guattari. 

Att samtala är motsatsen till att debattera. Samtalet är dialogiskt och handlar om att nå ökad ömsesidigförståelse. Om problemet man står inför är komplicerat kan frågans delmoment debatteras för att finna den bästa lösningen. Sedan kan svaren sättas samman till en fungerande helhet; kanske en rymdraket som flyttar människor från Jorden till Mars och tillbaka igen. Fast är det kunskap om kultur man söker, där svaret bara i undantagsfall är av karaktären antingen eller; oftast finns det flera olika svar som fungerarlikabra, är debatten förödande. Om postmodernister och positivister kunde mötas i samtal där alla lyssnar mer än man talar och där man tänker tillsammans ökar möjligheten att man förstår varandra bättre vilket gynnar kunskapsutvecklingen.

Debatten är en retorisk övning i övertygelsens konst och handlar om makt och inflytande. Den som vinner en debatt anses inte bara ha rätt utan får även makt att förklara varför, och förloraren avfärdas och tystas. Deleuze och Guattari må ha tagit sig vatten över huvudet när de använde matematik som inspiration, men de ledde inget i bevis, de skapade verktyg för att förstå kultur och förutsättningar för förändring. Varför väljer kritikerna att försöka förgöra hela deras filosofi och all postmodernism; varför inte samtala istället och bidra med kunskaperna på matematikens område för att på det sättet hjälpa till att förbättra begreppen och gynna kunskapsutvecklingen i samhället? Hur väl vetenskapen kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status i samhället. Om sanningen behöver försvaras är den inte en sanning i den mening som kritikerna hävdar.

Inga kommentarer: