Vad vill vi ha; ett system för kvalitet, eller kvalitet?

Här fanns tidigare ett inledande resonemang där jag beskrev mina upplevelser av mottagandet av nedanstående text. Jag skrev den delen av bloggposten dels för att bearbeta besvikelsen över att frågan om (hoten mot) kunskapskvaliteten inte tas på större allvar i den akademiska världen idag, dels för att sätta in tankarna i en kontext. Efter några timmar valde jag att redigera den här delen av texten eftersom jag upptäckte att innehållet tolkades som ett personangrepp, trots att jag inte riktade mig mot någon särskild och heller inte nämnde några namn. Texten handlade inte om vad någon individ gjort eller sagt, det var en redogörelse för ett ärendes gång, med utgångspunkt i min upplevelse av att frågan inte blir tagen på det allvar jag anser att den förtjänar.

Mitt engagemang för kunskap och kvalitet handlar om sakfrågan, inte om mig eller någon annan. Jag skriver inte om dessa saker för min egen skull, utan av omsorg för kunskapen och den akademiska kvaliteten i högskolans verksamhet, för att jag anser att skattebetalarna har rätt att få vad de betalar för. 

Här nedan finns ett utkast till förslag på hur man kan tänka och arbeta för att samhällets investering i högre utbildning ska hålla så hög klass som möjligt.

Hela idén med ett system för måluppfyllelse och säkring av kvalitet är problematisk, särskilt som varken begreppet kunskap eller kvalitet diskuteras. Akademisk kvalitet är något annat än kvalitet i tillverkningsindustrin, kunskap är nämligen inget man producerar. Och genom att denna helt centrala aspekt av högskolans verksamhet bortses från eller i alla fall inte tas på allvar kan och kommer inte kvaliteten i utfallet av arbetet som bedrivs på högskolan, alltså studenternas kunskaper, som är något annat än poängen som rapporteras in i Ladoc, att kunna värnas.

Högskolans nuvarande system för kvalitetssäkring bidrar både till förpappringen och en växande känsla av stress och uppgivenhet bland lärarna. Om kvalitetssystemet verkligen hade varit kvalitetsdrivande, det vill säga skapat förutsättningar för lärarna att värna studenternas möjligheter att lära och utvecklas intellektuellt, hade problemen som nuvarande system är behäftade med kunnat ses som det pris man får betala för att högskolans verksamhet ska kunna leva upp till skattebetalarnas förväntningar. Men systemets betoning på dokumentation, inrapportering av resultat och kontroll av nyckeltal leder till att lärarnas kvalitetsarbete på kurserna och tillsammans med studenterna blir lidande, vilket oundvikligen leder till att förutsättningarna för att bedriva sant akademiska studier på högskolan försvåras. Kopplingen mellan undervisningen och blanketterna som ska fyllas i och som granskas när kursernas kvalitet utvärderas blir allt mer otydlig för varje år och varje ny aspekt och parameter som adderas till systemet. Arbetstiden är begränsad och all tid som lärarna inte lägger på egen kunskaps- och kompetensutveckling samt undervisning och kursutveckling är utifrån ett akademiskt kvalitetshänseende förlorad och därmed att betrakta som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Premissen för både kritiken och förslagen på lösning som presenteras i denna text är att kunskapsutveckling och lärande är dynamiska processer som inte går att kontrollera eller målstyra. Det enda som går att kontrollera är nyckeltalen och arbetet med systemet, men det är inte där som lärandet sker och kunskapen utvecklas. För att ett system för kvalitet i högskolan ska kunna fungera som det är tänkt, alltså vara kvalitetsdrivande, måste det bygga på tillit till lärarna som skapar kvaliteten i verksamheten tillsammans med studenterna i vardagen under föreläsningarna och i seminarierummen. Eftersom nuvarande kvalitetssystem snarare bygger på misstro mot lärarnas kompetens att arbeta med och deras omsorg om kunskapen och kvaliteten, blir det svårt att förstå varför vi anställer lektorer och satsar pengar på kompetensutveckling och meritering av lärare. Om disputerade lärare, docenter och professorer avses vara en garant för kvaliteten i verksamheten blir det märkligt om de förväntas följa detaljerade regler, vilket inte kräver akademisk utbildning och meritering till forskare.

Tillit till lärarna och deras bedömningsförmåga (Bornemark 2020) är förutsättningen för alla system som värnar akademisk kvalitet. Om lärarnas missnöje med och oro för den växande förpappringen inte tas på allvar är det ett problematiskt tecken på att högskolans akademiska kvaliteter är hotade, vilket nuvarande system för kvalitet tragiskt nog bidrar till. Får lärare inte vara lärare (det vill säga ta fullt ansvar för arbetet med kurserna), utan okritiskt förväntas ägna allt mer arbetstid åt saker som inte har direkt med kunskap och akademisk kvalitet att göra, riskerar högskolan att bli en produktionsenhet som konkurrerar om tomma nyckeltal med andra högskolor (Alvesson 2011), vilket är antitesen till den högskola som behöver växa fram och värnas för att vi ska kunna möta de växande problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan förståelse för värdet med och fokus på bildning går det inte att skapa förutsättningar för organisationen och alla berörda att röra sig uppåt i vetandets hierarki (se Nehls 2020, 37ff), vilket är en helt central kvalitetsparameter. Om systemet för kvalitet i verksamheten bygger på att lärare tvingas fylla i olika boxar i standardiserade blanketter eller flytta information och fakta som redan finns i andra system till en samling dokument som saknar relevant kontakt med den undervisningsvardag där kunskapen och kvaliteten uppstår, kan det inte bli kvalitetsdrivande. Utifrån ett kunskaps- och (akademiskt) kvalitetsperspektiv spelar det ingen roll hur bra systemet för kvalitetssäkring är eftersom det inte är där som kunskapen utvecklas och kvaliteten uppstår.

För att vända utvecklingen och ge undervisande lärare tillbaka makten över innehållet och utformningen av kurserna, vilket är enda sättet att värna högskolans akademiska kvaliteter, behöver både linjen och kollegiet ta sig tid att stanna upp och reflektera över en rad pregnanta saker. Kvalitet i högskolans verksamhet är en komplex fråga sinte går att behandla vid ett eller några få tillfällen, och det kan heller inte vara något som linjens företrädare beordrar kollegiet att engagera sig i. Alla som arbetar på högskolan måste delta i samtalet, antingen för att bidra med kunskap och erfarenhet eller för att lyssna, lära och ge perspektiv. Eftersom både kunskap och kvalitet är öppna frågor utan givna svar handlar arbetet inte om att nå konsensus, enda sättet att skapa förutsättningar för den typen av dynamiska kvalitéer som kunskap är, är att hålla frågorna levande i vardagen inom högskolans alla verksamheter (se t.ex. Rombach 1991). Premissen för ett sant akademiskt kvalitetssystem kan inte vara att kvalitet går att styra och kontrollera.

Följande lista innehåller förslag på frågor som behöver diskuteras så förutsättningslöst som möjligt och utan krav på att komma fram till ett bestämt resultat innan arbetet med eventuella förändringar påbörjas:

1. Varför har vi ett system för kvalitet, och vad är det systemet är tänkt att värna?
2. Vilken definition av kvalitet och kunskap måste systemet bygga på för att kunna leva upp till förväntningarna?
3. Var uppstår och värnas kvaliteten, vem bär ytterst ansvar för att studierna som bedrivs på högskolan faktiskt leder till kunskap av hög akademisk kvalitet?
4. Vad menas med progression, och var sker den?

Först när dessa frågor diskuterats och olika svar stötts och blöts mot varandra, och när det byggts upp en kollektiv förståelse för olika sätt att tänka om och se på kunskap och kvalitet i organisationen som helhet, kan arbetet med att utforma ett nytt system som sätter den kunskapens och lärandets kvaliteter i centrum, inte studenterna, lärarna, linjen eller systemet, påbörjas. Hur resultatet av det arbetet bör se ut är också en öppen fråga utan givet svar, så det tänkta systemet måste växa fram underifrån och genom kollegial samverkan mellan alla berörda parter. Det sägs ibland att allas ansvar är ingens ansvar, men det stämmer inte i en akademisk organisation fylld av forskarutbildade människor som har kompetens att tänka och arbeta självständigt.

Några premisser för det nya systemet går dock att identifiera. En helt central faktor för att systemet ska kunna bli kvalitetsdrivande är att arbetet med dokumentationen måste kännas meningsfullt och intellektuellt stimulerande för både lärarna och studenterna. Dokumentationen i ett kvalitetssystem där kunskapen står i centrum måste även ske i öppna och levande texter (alltså dokument med så få boxar och färdiga frågor som möjligt) där fokus riktas mot det som lärarna på kurserna och programmen anser är viktigt att ta upp och beakta för att kurserna även i fortsättningen ska kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap.