I år har jag varit på två konferenser. Den första var i våras och den hölls på mitt eget lärosäte, så jag kunde smita in och lyssna utan att vara anmäld. Den handlade om samverkan, och jag fick med mig massor av tankar och uppslag till den bok jag jobbar med om det ämnet. Kunskapen jag fick med mig uppstod i mötet mellan föredragens innehåll och mina egna tankar om kultur och ämnet ifråga. Jag lyssnade lika mycket med som mot, och jag kunde bygga upp förståelse för vad som tas föregivet i det sammanhanget och jag fick därför med mig massor av tankar om vad jag behöver ta hänsyn till för att nå ut med mina egna tankar om vilka förutsättningar som krävs för att samverkan faktiskt ska präglas av SAM-verkan, vilket sällan är fallet idag, det blir oftare parallellverkan. Jag tar samverkansfrågan på största allvar, och därför blev jag ganska beklämd över hur dålig förståelsen för vad samverkan faktiskt var, och tyckte det var sorgligt att bevittna hur hejiga, självförhärligande och ryggdunkande människorna som stod på scenen var. Det man talade om var inte sam-verkan, utan en-verkan. Och det var en värdefull insikt som jag har stor nytta av i arbetet med boken som börjar bli halvfärdig.
Tankarna i denna bloggpost skapades på FEKIS (företagsekonomernas årliga konferens), som i år arrangerades av Handelshögskolan i Stockholm. Där tänkte jag mer med än mot, men det jag skriver om här är ingen sammanfattning av vad som blev sagt, utan tankar som uppstod i mellanrummet mellan orden och tankarna som förmedlades från podiet vid inledningen av konferensen och min egen kropp och tankarna som trängs i mitt huvud. Jag vill alltid skapa något nytt av det jag hör, för det är kunskapen jag söker, inte fakta. Inspirerad av Deleuze stjäl jag orden och gör något eget av dem, samtidigt som jag ser upphovspersonen som inspiratör och medskapare. Tankarna nedan är alltså mina, men jag hade inte kunnat skapa dem om jag stannat hemma här i veckan. All kunskap och allt tänkande är kontextbundet.
Konferensen inleddes med att en blandad kör, sjungande kom in i aulan och ställde sig på scenen. Det var studenter och det blev en fin inledning till två intensiva och lärorika dagar fyllda av möten, föreläsningar och en fantastisk middag på Berns på kvällen. Under inledningen lyftes följande frågor som inte besvarades, och som just därför fick igång min fantasi: Vems är ansvaret för problemen som livet på jorden brottas med? Och vem har ansvar för att göra något? Vad vi har att göra med är ett wicked problem, alltså ett olösligt problem. Först när vi inser det kan arbetet som måste utföras inledas, och det arbetet måste bygga på insikten om att problemet saknar lösning, det går bara att arbeta med: tillsammans! Det handlar alltså inte om vem som är skyldig eller vem som har ansvar. Det är helt enkelt inte en sådan fråga. Alla vi som lever här på jorden idag och så länge planeten är beboelig (vilken den inte kommer att vara särskilt länge till om vi fortsätter på den inslagna vägen) har en skyldighet att göra vad var och en av oss är förmögen till. Alla som inget gör är del av problemet och ingen kan skylla ifrån sig. Problemen vi står inför har skapats av människorna som har levt och som lever på jorden och är en konsekvens av små beslut i vardagen. Därför är det där den viktigaste förändringen måste komma till stånd. Det är inga nya Kyotoprotokoll eller Parisavtal som kommer att lösa problemen, för det är inte så det fungerar. Vi måste tänka och göra annorlunda! Tänka om, tänka nytt och försöka. Känslorna av uppgivenhet är vår fiende och vi måste lämna allt vad målfixering och kvalitetssäkring heter. Sökandet efter kontroll är nämligen problemet, inte lösningen på den här typen av problem. Det sättet att tänka är återvändsgränden vi måste ta oss ur. Och alla vetenskapliga discipliner och forskare har en viktig roll att spela i det arbetet.
Efter inledningen gjordes plats på scenen för Handelshögskolans rektor Lars Strannegård som presenterade högskolan och dess filosofi. Engelska är undervisningsspråket för att man vill locka till sig internationella studenter. Detta är något som går att diskutera. Jag tror inte det är något som andra högskolor och universitet ska ta efter, men det verkar fungera på Handelshögskolan. Här finns en annan utmaning och ett annat problem. Sökandet efter en best practice som alla andra ska ta över. Det sättet att tänka är ett allvarligt hot mot den akademiska friheten och kunskapens kvalitet. Mångfald är förutsättningen för hållbarhet och intellektuell utveckling. Handelshögskolan är unik, och det kan och bör andra universitet och högskolor inspireras av, istället för att försöka kopiera deras koncept.
Strannegård talade om utmaningen som AI innebär, (hur ska det hanteras när man sysslar med utbildning/forskning?), om hotet som digitaliseringen och robotiseringen av samhället utgör: Varför och med vilka kompetenser kan vi möta det hotet? Det är en öppen fråga utan givet svar, alltså en fråga lämpad för forskare och akademiker. Han talade även om dagens geopolitiska instabilitet, och han gjorde det i termer av en konsekvens av Antropocen. Det handlar om skapade problem, om konsekvenser av människors normer och värderingar samt grundläggande antaganden. Alltså om förutsättningar för forskningen och den högre utbildningen, inte några problem eller utmaningar.
Handelshögskolan motto är: ”Fri och levande i förhållande till det okända”, vilket är ett citat från den svenska filosofen Ingemar Hedenius. Framtiden är öppen, svår att förutse och omöjlig att styra. Studenterna som läser på Handelshögskolan fostras att vara fria, nyfikna och redo att hantera osäkerhet. Bara så kan wicked problem hanteras, lösas kan de som sagt inte. All utbildning handlar om att fostra människor som har detta förhållningssätt till livet, samhället och världen. Utbildning handlar om att öka individens frihetsgrad och möjligheter.
Den vägledande principen för arbetet på Handels har man formulerat med hjälp av akronymen: FREE:
- F:et står för faktabaserat/vetenskapligt förhållningssätt. En självklarhet kan man tycka, men det är långt ifrån självklart på många lärosäten idag. På högskolan måste kunskapen vara i centrum, och där får det aldrig handla om vem som säger något, utan om vad som sägs. Det bästa argumentet måste alltid vinna, annars handlar det inte om ett vetenskapligt förhållningssätt.
- R:et står för reflekterande och självmedvetenhet i förhållande till kunskap. Här talade Strannegård om om vikten av att främja allas empatiska förmågor och om att fostra kulturellt ”läskunniga” studenter, vilket jag tolkar som en väl utvecklad tolkningsförmåga (vilket handlar om att kunna ta ansvar för det man lärt sig och anser sig veta, alltså om att inte bara blint följa lärarna. Denna punkt kommer bara att bli viktigare och viktigare i framtiden. Dessa två punkter handlar om högskolans själ. Om man som student inte utvecklas dessa förmågor eller om högskolan inte förmår försvara egenskaperna mot den allt mer hård drivna ekonomiseringen, juridifieringen och digitaliseringen, som alla är konsekvenser av kravet på effektivisering, målstyrning och kvalitetssäkring, kommer studenterna och högskolan aldrig att kunna konkurrera med den artificiella intelligens som allt fler fascineras av idag, men som som är en maskin. Och det som utmärker maskiner, oavsett hur "fantastiska" de än blir, är att de INTE och aldrig kan bli empatiska (eftersom det är en analog och mänsklig egenskap).
- E:na står för entreprenöriell och ansvarstagande, vilket är begrepp som i detta sammanhang ska förstås i termer av förmåga att agera, tänka nytt och göra skillnad -- alltså om att fostra studenterna till ansvarstagande medmänniskor som bidrar till att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle för alla att leva i.
Självklart är detta en vision och givetvis är det lätt att formulera vackra ord och ladda dem med innebörd, det vet alla som läst högskolans värdegrund, men på Handels får man trots allt intrycket att det inte bara är ord. Huset på Sveavägen är fyllt av engagerade studenter som sitter och jobbar eller talar om kurserna de läser. Och det faktum att det ambitiösa litteraturprogrammet, som ligger utöver kurserna som läses på heltid, är fulltecknad, är en tydlig indikation på detta. Det går naturligtvis inte att kopiera detta koncept, för ser man det som en best practice är det dömt att misslyckas. Varje högskola måste arbeta fram sin egen programförklaring, och den måste växa fram underifrån och drivas av ansvarstagande, kunskapsintresserade människor som vill vara och verka i en stimulerande miljö.
Avslutningsvis talade Strannegård om Handelshögskolans bildningsambitioner, som bland annat yttrar sig i programmet, som ligger utanför den ordinarie studiegången, där studenterna som väljer att vara med läser skönlitteratur (7 böcker per läsår) som sedan behandlas löpande vid seminarier. Han talade även om högskolans ambitiösa konstsatsning. Konsten fungerar som ett intellektuellt klipulver, sa han. Handelsär naturligtvis en mycket speciell högskola och det går inte att kopiera detas upplägg, men det går absolut att inspireras.
Det jag valde att lyssna till och inspirerats av var en utbildningsfilosofi som bygger på överflöd och som fokuserar på förmågan att skapa mening. Och jag tänkte; så här kan man också arbeta med kvalitet, genom att skapa möjligheter för studenterna att vara i kunskapen tillsammans med likasinnade, vilket är motsatsen till måltänkandet som annars dominerar i högskolevärlden idag. Inledningens avslutande ord var: Från utbildning till bildning!
4 kommentarer:
Ett utmärkt inlägg. I övrigt tycks "cyberpresentismen" fortsätta att härska oinskränkt i samhället. Bildning är som sagt inte "inne".
Om samhällsförändringar på 100 år, oavsett vad man tycker om dem: https://www.kyrkanstidning.se/teologi/innan-sekularisering-beskrivs-bor-ewerts-premisser-ifragasattas
Tack! Tänker att bildning kanske inte ska vara inne, men samhällen som inte sätter värde på den kan inte bli hållbara.
Tack, intressant!
Skicka en kommentar