Hur når man framgång?

Många vill bli framgångsrika. Inga problem med det. Drömmar är viktiga för att man ska kunna hålla livslågan vid liv. Men frågan man behöver ställa sig för att inte framgången ska kosta mer än den smakar är vilken väg till framgång man ska välja, alltså vad man ska göra under tiden man väntar på att drömmen ska gå i uppfyllelse. Väntan kan nämligen bli lång och risken är överhängande att det inte blir som man önskar. Poängen är att det man fyller tiden med kan ingen ta ifrån en. Vill man leva ett meningsfyllt liv är denna fråga eller aspekt av framgång helt avgörande. Har man inte en osannolik tur tar det tid att nå framgång, och eftersom det inte finns några garantier för att man lyckas måste det man gör vara mödan värd oavsett utfallet. Tänker man att det är vägen som är målet och om man söker framgång på ett område där strävan dit innebär att man gör saker som känns meningsfulla spelar det mindre roll ifall man lyckas än om man gör något meningslöst, eller ännu värre utsätter sig för risker.

Jag har alltid sagt att det inte är för att göra karriär som jag sökte mig till högskolan. När jag väl kom dit och dörren till kunskapens värld öppnades för mig var det som att komma hem. Därför kände jag mig framgångsrik redan som student. Karriären jag faktiskt gjort fick jag sedan liksom på köpet eftersom det krävdes av mig för att jag skulle få stanna kvar i den akademiska världen. Jag blev docent och det var långt mer än jag vågat drömma om, så detta att inte (kunna) bli professor, eftersom det jag valt att göra idag inte räknas meriterande (fast det gjorde det när jag inledde "karriären"), är inte förknippat med någon särskilt stor sorg. Jag ångrar åtminstone inte en sekund att jag valde den väg jag valde, och fick jag chansen skulle jag välja samma väg igen. Att kulturen på högskolan förändrats rår ingen enskild över. Min kritik mot förändringen handlar om att det som anses meriterande idag inte riktigt kan sägas leda till mer och bättre kunskap, av den enkla anledningen att den enda vägen alltid leder fel. Problemet är att man inte meriterar sig med hjälp av kunskap, utan genom att knäcka publiceringskoden och söka pengar där chansen att bli framgångsrik i den benhårda konkurrensen är störst, vilket i den bästa av världar i och för sig leder till mer och bättre kunskap, men den världen lever vi inte i. En förkrossande majoritet av alla vetenskapliga artiklar som årligen publiceras läses endast av det fåtal personer som måste läsa texterna.

Den som liksom jag följer kunskapen dit den tar en och som dessutom utnyttjar friheten som regleras i högskolelagen, att välja syfte, metod och publiceringssätt efter eget huvud (alltså inte väljer det syfte, den metod och det publiceringssätt som leder till störst framgång inom meriteringssystemet), använder kunskaperna och erfarenheten som byggts upp under ett helt liv i akademin för att försöka skapa något nytt, unikt och användbart, blir nästan garanterat inte framgångsrik. Visst är det en sorg jag bär på, men jag har hela tiden vetat vad jag gör och mitt mål med studierna, forskningen och skrivandet har alltid varit kunskap och strävan efter bildning. Jag har genom åren lärt mig hur både vetande och kultur fungerar, och jag har utvecklat förståelse för att alla som söker fördjupad insikt måste underordna sig kunskapens logik, och inte anpassa sig efter den akademiska kulturen och göra det som för tillfället räknas meriterande. Jag har med andra ord gjort det jag trott på, och eftersom jag vet att eventuella framgångar ligger utanför min kontroll blir besvikelsen lätt att bära, särskilt som jag absolut inte hade kunnat eller velat jaga framgång för framgångens skull. Jag låter nog bitter, men jag är verkligen ingen förlorare för jag har genom åren skaffat mig massor av kunskap och texterna jag skriver blir tacksamt nog faktiskt lästa, även många år efter att de publicerats. Och det är det enda som betyder något för mig. Orsaken till att jag ständigt återkommer till frågan om vad som räknas meriterande är att jag menar allvar med min omsorg om kunskapen och dess kvalitet.

Det oroar mig att kunskapen inte uppskattas mer i dagens samhälle. Problemet är att den som blivit framgångsrik i nuvarande system för akademisk meritering har makt över vad som ska räknas meriterande och får därmed även makt över vad som ska räknas som kunskap, vilket riskerar leda till att kunskapen förflackas i samhället som helhet. Föga förvånande försvarar framgångsrika forskare ofta nämligen samma saker som ledde till deras egen framgång i systemet. Det är så människor fungerar. Och allmänheten har (fortfarande) stor respekt för forskare och människor som uttalar sig i vetenskapens namn, med hänvisning till respektingivande titlar. Det är det allt tydligare fokuset på titlar som oroar mig. Jag vill se akademiska titlar på samma sätt som idrottsliga framgångar. Världsmästare i höjdhopp eller hundra meter häck har den som springer snabbast, punkt. Det är inte en titel man kan slå sig till ro med, för inom idrotten är det förmågan som räknas, alltså det man kan här och nu. Professor är en titel som idag handlar mer om var man har publicerat resultatet av sitt arbete, och hur mycket pengar man vunnit i konkurrens (som problematiskt nog betraktas som ett universellt och objektivt mått på kompetens, trots att alla vet att på områden där det finns mycket pengar att konkurrera om kommer fler att lyckas än på områden som av olika anledningar inte satsas på), än om kunskapskvalitet.

För att forskares kunskaper ska nå ut till allmänheten krävs idag att man följer gällande regler för meritering snarare än kunskapen. I den bästa av världar är kunskapskvalitet och det som räknas meriterande samma sak, men vi lever inte i den världen utan i en värld befolkad av människor av kött och blod, vars tänkande i hög grad påverkas av kulturen de lever i. Eftersom kunskap om just kultur och hur människor tänkande fungerar inte anses intressant och värd att satsa på finns inga pengar att konkurrera om på det området. Därmed går det inte att göra karriär och bli framgångsrik, och därför får den kunskapen svårt att nå ut, trots att det finns gott om argument för dess värde och användbarhet. När jag skriver eller talar med hänvisning till kunskaperna jag skaffat mig om kultur får jag ibland höra att det är intressant, och jag får ofta en tumme upp eller en klapp på axeln i korridoren på högskolan. Men på möten där vi diskuterar kunskapskvalitet och meritering ser jag bara hur en del huvuden nickar, men oftast känner jag mig ensam. Få säger emot, men det är som om insikterna och pekandet på riskerna med nuvarande sätt att tänka inte fäster i medvetandet. Eller, ännu värre, ibland säger man att det jag talar om är viktigt och sen driver man ändå igenom beslutet med "argumentet": "Hur skulle vi annars göra"?

Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, brukar jag säga. Påminnelsen om det bemöts ibland med att det inte blir sant för att det upprepas. Det gäller uppenbarligen bara kritiken av grundläggande antaganden, för upprepandet av tanken att det är klokt att satsa på mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i stärks ju mer den upprepas och ju fler som ansluter sig till den. Och styrkan i den övertygelsen ökar paradoxalt nog ju fler belägg för att tanken leder åt helvete som visas upp, just för att så många investerat i och internaliserat den. Framgång känns självklart bra, men det är aldrig känslan som räknas, i alla fall inte i akademiska sammanhang.