Ska den som är intolerant tolereras? Det är en både aktuell och angelägen fråga, som visar på behovet av förståelse för kulturell komplexitet och livets inneboende motsägelsefullhet. En hållning till företeelsen måste man ha. Och det finns ingen bästa hållning. Att bortse från problemet och bara låta allt vara är ingen hållning, ändå är det allt för vanligt att man gör så. Ser därför frågan som ett utmärkt exempel på nyttan med det som jag ser som kulturvetenskaplig kompetens. Vissa saker kan man försöka tränga bort, men det är ofta en dålig strategi. Ifråga om intolerans är det dessutom en farlig strategi.
Komplexitet är en inneboende egenskap i kulturen, inte ett problem som har en lösning. Det är viktigt att förstå det. Alla "lösningar" på komplexa problem leder till nya problem och motsägelser. Komplexa problem kan därför bara hanteras. Uppgivenheten som komplexitet lätt ger upphov till lurar ständigt bakom hörnet. Ingen vill hamna i en situation där man har ansvar för det som är komplext. Förnekelse av problemet är emellertid ingen lösning, det bidrar snarare till att förvärra den underliggande problemet. Ändå är det ofta där man hamnar i praktiken. Det är djupt mänskligt att söka sig bort från det som inte går att lösa. Men förnekas intolerans spelas intoleransen i händerna, göds den typen av åsikter och då växer problemet.
Man kan tycka som man vill, men vissa saker går inte att förneka. Om man inte vill äta och följer den impulsen kommer man att dö. Väljer man att spara pengar genom att inte köpa en försäkring spelar man ett högt spel. Verkligheten kommer alltid ikapp sig själv och den är som den är, oavsett hur vi ser på den eller vad vi anser om den. Alla vet egentligen detta, i alla fall om man får tänka efter lite, men att veta är inte samma sak som att kunna hantera problemet. Och när kraven på effektivitet och lönsamhet driver oss alla hårdare och hårdare finns ingen tid, ingen ork att göra det enda långsiktigt hållbara, att lära sig hantera komplexiteten och då ligger förnekelse närmare till hands, tyvärr. En rent djävulsk situation handlar det om.
Hur löser vi problemet? Vad är bäst att göra? När det gäller intolerans och främlingsfientlighet finns ingen lösning och inte ett bästa sätt. Bara olika sätt att hantera situationerna som uppstår och kulturens inneboende och allestädes närvarande komplexitet. Påfallande många väljer att helt bortse från problemet och allt för många skyller på budbärarna som bara påpekar sakens tillstånd. Högst olyckligt att det blir så, för det leder till att mörkrets krafter växer. Att välja att inte lyssna och samtala är att spela främlingsfientliga åsikter i händerna och att gynna det man säger sig vilja bekämpa. Vill vi verkligen kämpa för tolerans och öppenhet måste vi lära oss hantera komplexitet. Och då måste vi satsa på humaniora, också. Inte bara på ämnen som antas leda till snar ekonomisk tillväxt. Även akademin mår bra av mångfald och det är en förutsättning för långsiktig hållbarhet.
Kunskap om historia, människans psykologi, filosofi och insikt om kulturella processers dynamik samt den förmåga att hantera komplexitet som man får genom att studera dessa saker/ämnen är det enda skyddet som finns och som fungerar, mot den växande främlingsfientligheten. Att håna företrädare för SD och Svenskarnas parti eller att vägra bemöta dem leder bara till en sak, att deras intressen gynnas. Åsikterna måste dras fram i ljuset, inkonsekvenserna måste visas på och bristen på logik tas på allvar. Intolerans och främlingsfientlighet är uttryck för undertryckt rädsla. Förstår vi det och tar vi företrädarna på allvar, tvingar vi dem som strider för rätten till intolerans att förklara hur de tänker, vad de vill samt hur politiken ska genomföras i praktiken, då hanterar vi problemet. Det går som sagt inte att tränga bort det. Hantering är ingen garanti för att problemet försvinner, men det är en förutsättning vi bara kan och måste acceptera. Även det är en insikt som måste hanteras, på samma sätt som livet självt.
Att vända Jimmie Åkesson ryggen eller att försöka stänga honom och hans partikollegor ute från debatter och andra tillfällen där demokratin försvaras blir i praktiken ett förakt för folket, för SD sitter där de sitter och har den makt partiet har för att många röstar på deras politik. Att förneka en stor andel av Sveriges medborgare är inte tolerant och det leder inte till något gott. Det visar hur politik fungerar idag, hur populistisk den blivit och hur ohållbart det är att agera på det sättet. När politiken blir ett spel som har allt mindre med samhället att göra och som angår allt färre växer frustrationen i samhället och då är det många som söker sig till enkla lösningar, vilket är vad SD tillhandahåller. Strategin att vända partiets företrädare ryggen undergräver demokratin och underblåser intoleransen, gynnar på inget sätt det man säger sig värna.
Problemet kan inte lösas, bara hanteras. Och hanteras kan det bara om kunskap, kulturell kompetens och vilja att göra något samt tålamod och tid för detta finns. Hanteras kan problemet bara genom att vara konsekvent med det man tror på. Öppenhet och tolerans kan inte främjas genom kontroll och intolerans. Problemet kan bara hanteras genom att satsa på skola, vård och omsorg, genom att inkludera och genom att fler lär sig hantera komplexitet. Genom insikt om att kulturen är komplex och att komplexiteten inte är ett problem, utan en inneboende egenskap. Genom samtal och en vilja att förstå. Att förneka det man inte gillar och sakernas tillstånd följer på många sätt samma logik som leder till främlingsfientlighet. Vi kan låtsas att vi lever i den bästa av världar, men om vi nu inte gör det leder förnekelse inte till att problemen försvinner.
Jag har ingen aning om hur vi ska göra, i detalj. Jag har ingen lösning. Det är tron på att det finns en lösning som har försatt oss i det dilemma vi nu har att hantera. Därför är insikten om att det inte finns en lösning en del av lösningen. Förstår vi det har vi kommit en bra bit på väg i rätt riktning. Bara så kan vi hantera problemet, genom insikt om vilka förutsättningarna är och vilka möjligheter vi har. Och genom att förändra det vi kan, och acceptera det som inte går att förändra. Insikt om skillnaden mellan det som är föränderligt och det som är som det är är viktig.
Först när vi lärt oss hantera komplexitet kan vi börja lära oss hantera samhället, kan vi börja främja hållbarhet och kan vi bekämpa intolerans och främlingsfientlighet. Kan vi börja leva, tillsammans och i enlighet med livets inneboende komplexitet. Bara genom att lära oss hantera intoleransen, där och när den uppstår, kan vi främja tolerans, öppenhet, demokrati och hållbarhet.
7 kommentarer:
Nej, det finns ingen lösning, bara sätt att hantera. Det håller jag helt med om. Det som jag är upptagen av är frågan om tolerans som sådan, vad det betyder att tolerera, och då specifikt vad det betyder att tolerera den som är intolerant. Vad är det vi gör när vi tolererar? Så som Wendy Brown ser på det - vilket jag är beredd att ställa mig bakom - så är tolerans att sätta sig över folk. Den eller de som jag kan tolerera är per definition sämre än mig som tolererar hen/dem. Och jag, med min förmåga att tolerera, är godare, bättre, mer högstående.
Tolerans är alltså alltid enkelriktad. Resonemanget underförstår att den jag tolererar inte kan tolerera mig tillbaka. Dels för att JAG inte behöver blir tolererad och dels för att hen inte är kapabel att tolerera.
Det skulle vara spännande att höra vad du tänker om det!
Tolerans handlar absolut om makt, för det är en asymmetrisk relation. Och den som tolererar befinner sig alltid över den som tolereras. Viktig aspekt av talet om tolerans, absolut. Och det är en envägsrelation, för tolererar man behöver man inte tolereras.
Tänker att det möjligen blir komplicerat om/när det handlar om hur man ska hantera uttryck för rasism. Ska det tolereras, eller kanske ignoreras? Men då låter man det ju finnas och är det inte ett sätt att acceptera? Måste man kanske acceptera, även den typen av uttryck och tankar i en demokrati? Ett komplext problem, indeed!
Ett förslag är att sluta tala om tolerans och istället ägna kraften åt att samtala om hur man bygger ett hållbart samhälle för alla. Tycker ofta vi lägger tid och möda på sådant som egentligen inte för oss närmare ett bättre samhälle. Vill se mer av poraktivt arbete och främjande insatser som kan dränka alla former av intolerans. Då behöver man varken tolerera eller acceptera intolerans, då tvingas man samtala om det som är viktigt.
Vill se mer och större betoning på ömsesidighet! Vill verka för solidaritet, som kräver ett ömsesidigt beroende för att kunna kallas solidaritet. Tror det är enda sättet att bekämpa den växande intoleransen, att det är bara så man kan vända trenden och möta de problematiska uttrycken.
Jag tycker inte att den ena utesluter det andra. Eller såhär: det är olika saker, olika resonemang och - om man så vill - värden det handlar om.
Värdet av att samtala i demokratin (för att demokratin ska må bra) vilket jag tror på. Inte döma utan prata. Jag tycker t ex att Soran Ismail gör en strålande insats när han lunchar med Sverigedemokrater. Jag tror inte på tiga ihjäl som demokratisk metod. Men jag tror på och tycker att man kan och ska visa sin motvilja mot det man inte tycker om. Jag kan lyssna på och prata med den jag inte håller med, och kanske ändra uppfattning, kanske inte. Och om inte - så har jag förstås rätt att visa det.
Det andra är toleransen som ett sätt att säga att alla får finnas, vilket jag tycker är ett dåligt sätt. Och det beror inte bara på maktobalansen begreppet implicerar utan på att jag faktiskt inte tycker att allt är. Alla människor har ett människovärde men det finns människor som har så vidriga åsikter om andra människor, om vad man får lov att göra etc att deras ståndpunkter faktiskt inte kan tolereras. Boko Haram, t ex. Så respekt för människan ja, tolerans nej.
Viktigt att visa sin motvilja och att vara tydlig med det man tror på samt det man inte gillar. Tror problemen kring detta till dels handlar om flathet, otydlighet och rädsla. Olyckligt.
Viktigt är att lägga märke till var i hierarkin man befinner sig, över eller under. Det kan ändras över tid och med sammanhang. Viktigt att vara uppmärksam på det.
Tolerans är ett olyckligt ord, som gör mer skada än nytta. Det borde gå att hitta andra ord som fångar samma sak på ett mer komplext sätt. Kanske är tolerans ett uttryck för den allmänna strävan efter förenklingar? Respekt för människan är inte samma sak som respekt för allt som människor gör eller säger. Håller med om det.
Att alltid behandla människor med respekt är centralt, för oavsett vad de har gjort sig skyldiga till är de människor. Men det betyder inte att deras åsikter eller gärningar måste eller bör tolereras, respekteras eller accepteras.
Jag är kluven mellan två uppfattningar. 1)att man ska lyssna på alla och ta den verbala striden med de som man anser har fel. Inte för att man själva kommer att bli övertygad (vilket iofs kan anses vara en elitistisk hållning) utan för att kanske så en frö av tvivel hos motståndaren och/eller dennes anhängare. Och 2) att man ska ge dem The silent treatment eftersom ett samtal innebär att de godtas som fullvärdiga samtalspartners, deras åsikter och legitimeras.
Jag tror att jag är mer för 1) - lyssna och samtala, men jag köper poängerna med 2) också.
Samtal är jag som sagt för, vilket inte är det samma som att säga att samtal lär en lösning. Samtala är för mig en livshållning, ett sät att förstå och närma mig världen.
Därför har jag stora problem med synen att man ska tiga ihjäl rasister. Jag menar att det är en oerhört farlig väg att gå att stänga ute någon, på förhand, från ett samtal som rör hur samhället ska organiseras. Det leder tankarna till andra samhällen, till samhällen där man måste godkännas för att få tala. Vem godkänner och hur garanterar man att denne eller dessa står för det goda? Vad är det att vara god? Så fort man sätter upp den typen av begränsningar och hinder är man ute på ett sluttande plan. Att det finns rasister på våra gator idag är som jag ser det resultat av att vi inte har en skola som fungerar, att vi har ett samhälle som inte är förlåtande och att den intellektuella nivån generellt i både polikten och samhället i lvrigt är skrämmande låg. Vill vi på allvar bekäpa det som är dåligt eller ont finns inga genvägar, inga enkla lösningar.
Bara samtal och försvar för det vi tror på! Kan man inte samtala med och bemöta alla, då kan man inte samtala, tänker jag. Och kan vi inte det, som samhälle betraktat, ja då är vi förlorade i alla fall.
Skicka en kommentar